9789137134451

Den l책nga v채gen hem

John Grogan

Den långa vägen hem

Översättning Micka Andersson

Forum

Tidigare utgivning Marley och jag

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Longest Trip Home Copyright © John Grogan 2008 Omslagsfoto privat Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13445-1

Till J.R., R.S. och D.P., som tidigt l채rde mig vad v채nskap betyder

Innehåll Förord 9 DEL ETT Uppväxt 13 DEL TVÅ Uppbrott 197 DEL TRE Hemkomst 267 Epilog 372 Tack 375

FÖRORD Telefonsamtalet kom en vardagskväll hösten 2002. Jenny var ute, och jag fi xade middag till våra tre barn som redan satt vid bordet. Jag svarade på tredje signalen. ”John!” ljöd min fars röst i luren. Han lät ovanligt uppåt. Vid åttiosex års ålder var pappa hälsan personifierad. Precis som när han var ung började han dagen med morgongymnastik, bland annat fyrtio armhävningar. Han älskade att vara ute i friska luften och klippte fortfarande gräsmattan själv, trädgårdsarbetade, skottade snö och klev omkring på taket för att rensa hängrännorna. Pappa for upp och ner för trapporna där hemma med en tonårings spänst och klarade sig som regel med sex timmars sömn. Hans handstil var lika prydlig och behärskad som den dagen han började sin anställning som ritare på General Motors 1940, och han vässade hjärnan varje kväll genom att skumma igenom korsordet i tidningen medan han åt jordnötter på sitt eget personliga sätt – med ätpinnar så att han skulle slippa bli kladdig om fingrarna.

Dygnets timmar räckte aldrig till för allt det han ville få gjort, och när han hade fjorton år kvar till hundra skämtade han och 9

sa att en dag när livet blev lite lugnare skulle han ta itu med alla de där böckerna han ville läsa. ”När jag går i pension”, brukade han säga. ”Hej, pappa”, sa jag. ”Hur är läget?” ”Jag ville bara höra av mig”, sa han. ”Hur står det till med alla de dina?” Jag berättade snabbt de senaste nyheterna om ungarna och sa att vi mådde bra allihop. Vi småpratade planlöst i några minuter medan jag ställde pastan och såsen på bordet.

Jag lade handen över luren. ”Det är farfar”, viskade jag till ungarna och tecknade åt dem att hugga in. ”Alla hälsar”, sa jag till honom. ”Jo”, sa han och gjorde en aningen för lång paus. ”Jag behöver prata med dig om en sak.” ”Är allt bra med mamma?” frågade jag.

Det var min mor vi oroade oss för allihop. Med åren hade hon blivit svag och bräcklig. Höfterna och ländryggen blev allt sämre, så nu var hon nästan orörlig. På senare år hade hon dessutom börjat tappa minnet. Pappa vårdade henne på heltid, hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig och gav henne dagliga doser läkemedel av så många olika slag att det var skrattretande.

Som en sann ingenjör höll han ordning på alltihop enligt ett detaljerat schema. Det var piller för hjärtat, för diabetes, för artrit, för värk, för vad läkarna sa var tidiga stadier av alzheimer. Även om pappa alltid lät lika munter, undrade jag vid varje telefonsamtal om det var den här gången jag skulle få höra de dåliga nyheterna. ”Mamma mår bra”, sa pappa. ”Det är ingen fara med mamma.

Det är jag. Jag fick lite dåliga nyheter idag.” ”Fick du?” frågade jag och lämnade köket och barnen. ”Ja, det är för jäkligt”, sa han. ”Jag har känt mig lite vissen på sista tiden, men ingenting som det är värt att prata om. Bara trött på något sätt.”

10

”Du har mycket att stå i med vården av mamma och huset och allt.” ”Så tänkte jag också. Men för några dagar sedan var jag hos dr Bober med mamma på en läkarkontroll. Doktorn tittade på mig och frågade: ’Hur är det med dig egentligen? Du ser utschasad ut.’ Jag sa att jag var lite sliten men i övrigt mådde jag bra, och hon sa: ’Jag tycker vi tar några prover för att förvissa oss om att du inte har blodbrist.’ ” ”Och?” ”Och när provsvaren kom hade jag mycket riktigt blodbrist.” ”Då ger de väl dig järn eller någonting, inte sant?” ”De kan behandla blodbristen, men det var inte bara det.

Blodbristen är ett symptom på en något allvarligare sak.”

Han tvekade ett ögonblick och jag kunde känna att han valde sina ord med omsorg. ”När jag fick svar på blodprovet sa dr Bober att hon ville utesluta några andra saker och skickade iväg mig för att ta fler prover.” Han gjorde en paus. ”De visar att jag har en typ av leukemi och –” ”Leukemi?” ”Inte den allvarliga typen”, sa han snabbt. ”Det finns akut leukemi, vilket är det man tänker på när man säger leukemi – den typen som snabbt kan leda till döden. Den har inte jag. Jag har någonting som kallas kronisk lymfocytisk leukemi. Den bara finns där i blodomloppet utan att göra någonting. Läkarna säger att den kan hålla sig passiv i åratal.” ”Hur många år då?” frågade jag. ”Allt från några år till tio eller tjugo”, sa pappa.

Det gick runt i huvudet på mig medan jag försökte smälta allt jag fick höra. ”Det är väl bra, inte sant?” frågade jag. ”Den kanske håller sig där resten av ditt liv.” ”Så sa doktorn också: ’Lev som vanligt, Richard, och glöm hela saken.’ Jag ska försöka låta bli att oroa mig och de kommer 11

att behandla alla symptom, bland annat blodbristen, och hålla koll på mina blodvärden var fjärde månad.” ”Hur går det med att inte oroa sig?” frågade jag. ”Hyfsat så här långt”, sa han. ”Jag vill bara hålla mig frisk så att jag kan ta hand om mor så länge hon behöver mig.”

Där stod jag med luren mot örat tre delstater bort och kände hur jag fylldes av optimism. Pappa kom alltid igen. Han hade kommit igen efter hjärtinfarkten han drabbades av kort efter pensionen från General Motors och efter prostatacancern när jag just hade gift mig. Pappa var en man som tog motgångar med stoisk beslutsamhet, och han skulle komma igen den här gången också. Den slumrande cancern skulle helt enkelt bli någonting att hålla koll på medan min far kraftfullt tågade mot de nittio och höll samman trådarna i det liv som han och min mor hade ägnat mer än ett halvt sekel åt att bygga upp tillsammans. ”Det är verkligen ingen fara”, försäkrade pappa mig. ”Jag tänker följa doktorns order och försöka glömma hela saken.”

Det var då jag frågade: ”Pappa, vad kan jag göra?” ”Inte ett dugg”, hävdade han. ”Jag mår bra. Verkligen.” ”Är du säker?” undrade jag. ”Absolut”, sa han och bad mig sedan om något som var så oerhört viktigt för honom, något som verkade så enkelt och okomplicerat men som ändå var just det som jag hade så svårt att ge honom. ”Kom ihåg mig i dina böner bara”, sa han.

12

DEL ET T

Uppv채xt

Kapitel 1

”Vakna, era små sömntutor.”

Rösten kom svävande. ”Vakna nu, vakna, pojkar. Idag åker vi på semester.” Jag öppnade ena ögat och såg min mor stå lutad över min äldste brors säng på andra sidan rummet. I handen höll hon den fruktade fjädern. ”Dags att kliva upp, Timmy”, lockade hon och lät tippen på fjädern dansa under hans näsborrar. Tim slog bort den och försökte begrava ansiktet i kudden, men det kunde inte hindra mamma, som njöt av att hitta nya sätt att väcka oss varje morgon.

Hon satte sig på sängkanten och återgick till en gammal favorit. ”Om det nu är så att du inte tycker det minsta om Mary Kathleen McGurny, rör du inte en min”, kvittrade hon glatt. Jag kunde se hur min bror fortsatte att blunda och bet ihop, fast besluten att inte låta henne vinna den här gången. ”Inte det allra minsta? Inte ens pytte, pyttelite?” lirkade hon och drog samtidigt fjädern över halsen på honom. Han pressade samman läpparna och knep ihop ögonen. ”Ser jag ett litet leende? Hoppsan, jag tycker mig se ett litet smil. Då tycker du alltså om henne lite grand?” Tim var tolv och avskydde Mary Kathleen McGurny så 15

som bara en tolvårig pojke kunde avsky en flicka som var känd för att peta sig i näsan på lekplatsen tills hon började blöda, och det var just därför min mor hade valt henne till morgnarnas väckningsritual. ”Bara lite?” upprepade hon och strök fjädern över kinden och in i örat på honom tills han inte stod ut längre.

Tim skrynklade ihop ansiktet i en plågad grimas och exploderade sedan av skratt. Vilket inte betydde att han var road. Han hoppade upp ur sängen och stolpade iväg till badrummet.

Med en seger i hamn fortsatte mamma och hennes fjäder till nästa säng och min bror Michael, som var nio och lika äcklad av en flicka i sin klass. ”Mikey, om du nu inte tycker om Alice Treewater en enda liten smula rör du inte en min …” Hon gav sig inte förrän hon hade brutit hans motstånd. Min syster Marijo, äldst av oss fyra, hade utan tvivel fått samma behandling i sitt rum innan mamma gav sig på oss grabbar. Hon gick alltid från den äldsta till den yngsta.

Sedan var det min tur. ”Åh, Johnnyponken!” utbrast hon och kittlade mig i ansiktet med fjädern. ”Vem tycker du om? Låt mig se, kan det vara Cindy Ann Selahowski?” Jag grimaserade och begravde ansiktet i madrassen. ”Rör inte en min om det inte är Cindy Ann Selahowski.” Cindy Ann bodde granne med oss, och även om jag bara var sex och hon fem hade hon redan frågat om jag ville gifta mig med henne massor av gånger. Min haka darrade när jag kämpade för att hålla mig allvarlig. ”Är det Cindy Ann? Jag tror faktiskt det skulle kunna vara det”, sa hon och lät fjädern nudda näsborrarna tills jag bröt ut i ofrivilliga fnitterattacker. ”Mamma!” protesterade jag när jag hoppade upp ur sängen och möttes av den svala, daggfriska luften som svepte in genom det öppna fönstret med en doft av syrener och nyklippt gräs. ”Klä på er och ta era ölflak, pojkar”, uppmanade mamma. ”Idag ska vi åka till Sainte-Anne-de-Beaupré!” Min ölkartong 16

stod vid foten av sängen, klädd med tapetrester, fattigmans version av en trendig sneakerskartong. Inte för att vi var fattiga, men mina föräldrar kunde aldrig motstå frestelsen att spara en slant. Alla vi barn hade var sin, och när vi reste någonstans fungerade de stadiga pappkartongerna som resväskor. Pappa tyckte om att de var så lätta att stapla i bagageutrymmet till vår Chevrolet herrgårdsvagn. Båda mina föräldrar älskade att känna sig fullkomligt fria.

Trots att vi bodde i ett mycket katolskt område åkte alla de andra familjerna på normala sommarsemestrar och besökte nationalmonument eller nöjesparker. Vår familj åkte till heliga platser där mirakel hade ägt rum. Vi besökte helgedomar och kapell och kloster. Vi tände ljus och föll på knä och bad böner på ställen där gudomliga ingripanden påstods ha skett. Katedralen Sainte-Anne-de-Beaupré, som låg vid Saint Lawrence-floden nära Quebec, var en av de mest storslagna mirakelplatserna i hela Nordamerika, och det var bara sju timmars bilfärd från vårt hem utanför Detroit. I flera veckor hade mamma och pappa underhållit oss med historier om de många mirakulösa tillfrisknanden som hade inträffat där under århundradena, med början 1658 när en bonde som arbetade med den ursprungliga kyrkan rapporterade att han blivit helt botad från sin reumatism medan han lade stenarna till grunden. ”Herrens vägar är outgrundliga”, tyckte pappa om att säga.

När jag kom ner med mitt färdigpackade ölflak hade pappa redan hakat fast tälttrailern baktill på herrgårdsvagnen. Den skulle vi sova i under expeditionen. Mamma hade brett smörgåsar och snart bar det iväg. Sainte-Anne-de-Beaupré var ingen besvikelse. Katedralen var den elegantaste och mest imponerande byggnad jag någonsin hade sett, skapad av vit sten och med två tvillingspiror som sträckte sig mot himlen. Och inuti var det ännu bättre: väggarna i huvudentrén var täckta med kryckor, 17

käppar, benskenor, bandage och diverse andra invaliditetsattiraljer som var så många att det inte gick att räkna dem och som hade kastats av dem som Sankta Anna hade valt att bota.

Runt omkring oss fanns handikappade pilgrimer som hade kommit för att be om egna mirakel. Vi tände ljus, och sedan ledde mamma och pappa in oss i en kyrkbänk där vi föll på knä och bad till Sankta Anna, trots att ingen av oss hade någonting som behövde fi xas. ”Man måste be om något för att få”, viskade mamma, och jag böjde på huvudet och bad Sankta Anna låta mig kunna gå igen om jag någonsin förlorade förmågan. När vi kom ut gick vi uppför sluttningen för att ta oss igenom Korsvägens stationer, med pauser för att be vid vart och ett av de fjorton stoppen där en händelse under Jesus sista timmar avbildades. Höjdpunkten på besöket var vår väg uppför de tjugoåtta stegen som påstods vara en exakt kopia av den trappa Kristus besteg för att möta Pontius Pilatus innan han korsfästes. Men vi nöjde oss inte med att ta oss uppför trappstegen. Vi tog oss uppför dem på knä och stannade på vart och ett av dem för att läsa en halv Var hälsad, Maria högt. Vi gick två och två, mamma och pappa först, följda av Marijo och Tim, och bakom dem Michael och jag. Steg ett: ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt, Jesus.” När vi uttalade namnet Jesus böjde vi våra huvuden djupt. Steg två: ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen.” Sedan gick vi vidare till nästa steg och började om. Gång på gång läste vi bönen medan vi långsamt tog oss till toppen. Michael och jag puffade på varandra och vindade med ögonen för att se vem som först kunde få den andre att skratta.

På vägen till parkeringsplatsen besökte vi presentbutiken där jag valde en snöglob med Sankta Anna inuti. Mamma fyllde en flaska med vatten från en kran bakom katedralen och utgick 18

från att det måste vara lika heligt som vattnet från Lourdes och andra mirakelplatser. Församlingsprästen skulle välsigna det åt henne när vi kom hem, och hon skulle förvara flaskan i linneskåpet och ta fram den när vi drabbades av en särskilt envis feber eller fick ont i halsen och öronen. Då strök hon lite vatten som ett korstecken över våra pannor eller halsar eller öron.

På hemvägen lekte mamma och pappa smekmånadsleken, vilket alltid gjorde oss barn oerhört förtjusta. ”Ner med er nu, ungar, så att ni inte syns!” uppmanade mamma oss och gled tätt intill pappa i framsätet med huvudet på hans axel. Hon planterade små kyssar på hans hals och kinder medan han körde med båda händerna på ratten och ett stillsamt leende i ansiktet. Pappa var inte den som öppet visade sin tillgivenhet – han skickade inte oss i säng med en kram eller en kyss på kvällarna, utan med ett fast handslag – ändå tycktes han uppskatta smekmånadsleken lika mycket som alla vi andra. ”Puss, puss, Richie”, kuttrade mamma.

Alla vi fyra ungar låg i en hög i baksätet, tittade upp på de två turturduvorna och jublade över vårt smarta gömställe. Bilisterna som passerade trodde säkert att våra föräldrar var nygifta på smekmånad. De hade ingen aning om att det pussande paret redan hade fyra barn som gömde sig i baksätet och fnittrade som besatta. ”Här kommer en bil till”, tjöt vi unisont. ”Kyss honom igen! Kyss honom igen!” Och mamma lydde glatt. Ännu en lyckad mirakelresa med familjen närmade sig sitt slut. Vi hade campat i den friska kanadensiska luften, kastat stenar i Lake Ontario, ätit mammas berömda bönor med fläsk som tillagats över öppen eld och bett oss hela vägen uppför tjugoåtta trappsteg på knä. Livet var tryggt och varmt och gott. Jag hade föräldrar som älskade Gud och varandra och oss. Jag hade två bröder och en syster att leka med och springa runt och slåss med. Jag hade ett hem och leksaker och ett eget ölflak där jag 19

kunde förvara vad jag ville. Det bästa av allt var att jag hade den trygga vetskapen om att ifall någonting någonsin skulle bli fel, så fanns alltid Sankta Anna i Beaupré bara en dagsresa bort, redo att använda sina mirakulösa läkande krafter för att ställa allt tillrätta igen. Det var en drömsk, förunderlig tid.

20