9789137134505

Syndafloden

marita jonsson

Syndafloden

forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Marita Jonsson 2009 Omslagsbild © Getty Images (Omslagsbilden föreställer Igor Stravinskij i Markuskyrkan i Venedig.)

Omslagsdesign Elsa Wohlfahrt Larsson Satt hos Bonnierförlagens produktionsavdelning med Indigo 10,5/13 Tryckt 2009 hos GGP Media GmbH i Tyskland ISBN 978-91-37-1345-05

I Ur natten rullade ett rosa hav av jämna vågor och han lyssnade intensivt efter dess toner.

Han betraktade horisonten och molnen som nu övergick i violetta stråk. De skulle snart upplösas och avslöja den mörka jorden.

Morgonrodnadens rofyllda kupa.

Så suddades linjen ut och därnere syntes solbelysta bergstoppar och is, och han hörde ljuset studsa mot de skarpa formerna och skapa melodin.

Flygplanet sänkte sig bland bergen och tycktes med vingen nästan vidröra vecken av snö och glittrande svärta innan landskapet tog vid med färglösa sluttningar med byar och småstäder och en meanderslingrande flod som förde sitt lervatten till havet.

Venedig, La serenissima, avtecknade sig likt en hägring på vattnet och dagern omvandlades för ett ögonblick till ett ljust dis som bäddade in det sorgsna vinterlandskapet.

5

Strax före landning: Sopberget och Sacca Fisola, det långsmala Giudecca, som en vänligt skyddande sandbank för den stolta staden, järnvägsbron, San Micheles mörka cypresser, Torcello och Burano i fjärran, marsklandet runt Muranos glasfabriker, vindbitna träpollare som markerade färdvägarna. En ensam häger.

Flygplatsen trädde fram ur havet. Och för första gången under sin resa såg han grönska spira i det vintriga.

6

II Sopranens röst nådde honom när taxibåten svängde av Canal Grande in på den rio som ledde till hotellet.

Kör ända fram, jag vill höra, sade han och båten gungade mjukt med motorn avstängd och lade sig intill de tomma gondolerna vid kyrkan San Moisé.

Tonerna öppnade en gata i dimman och regndropparna stannade i sitt lopp.

In quelle trine morbide.

Puccini, nickade chauffören och såg på den krokryggige mannen som rest sig och med uppmärksamma ögon och öron spanade in i tjockan. Manon Lescaut.

Hon har en röst som en ung Maria Callas, sade han förundrad. Samma djup, samma oerhörda lätthet och styrka i de höga tonerna. Men hon borde inte utsätta sin röst för den råa luften, fortsatte han halvhögt.

En ackompanjerande orkester rymdes i en bandspelare, som knastrade olycksbådande i fukten. Sångerskan följde

7

obesvärat musikernas toner. Hon var van vid ackompanjemanget. Kanske var torget här vid kanalen hennes vanliga spelplats.

Han hade ofta sett dem musicera i gränder och på torg, en cellist, en gitarrist, en tenor. Bra musiker tjänade hyggligt på att spela för hatten här. Han lyssnade gärna på dem, stannade och lät sig insvepas i tonerna för en stund innan det var dags för dem att byta band och han kunde skynda vidare.

Tjockan gled över kanalens vatten och fick mahognybåten att glänsa och sväva fritt. Han urskilde med viss möda den unga sångerskan på kajen. En harmonisk linje av armar och händer framför den raka överkroppen. En kropp i perfekt balans. Utan minsta svårighet vällde de höga tonerna ur strupen och fångades av fukten och en hängiven liten skara åhörare. Han noterade en man med ett barn.

En flicka, kanske i de begynnande tonåren, med samma hållning som sopranen.

Hon lyssnar med hela kroppen, tänkte han och kände igen sin egen reaktion.

En musiker till.

En egendomlig värme och tillfredsställelse spred sig i hans trötta kropp.

Jag är hemma. Jag har äntligen kommit hem.

Jag måste backa, sade chauffören lågt. Han vred om nyckeln och startade motorn. Båten gled ett tjugotal meter bakåt och nådde hotellets brygga.

Det här är mitt hotell, tänkte den gamle mannen triumferande. Modernt och utmanande bland allt det åldrigt

8

slitna som är Venedig: en jättelik marmorvägg med skarpt utskurna fönsteröppningar, totalt olikt allt omkring.

Som min musik. Modern och utmanande.

Han rörde sig fumligt, käppen förstärkte hans skröplighet och han trasslade in sig i rocken innan han fick fatt i den hjälpande handen från hotelltjänstemannen. Kroppsdelarna hade råkat i olag; den vänstra halvan tycktes ha skilts från den högra, som om den var förlamad. Men handen som han sträckte fram var energisk och full av kraft och han tog sig med lätthet upp på bryggan.

Finalmente sono arrivato, sade han med omisskännlig rysk brytning. Leendet spred sig från mungipan till ögonrynkorna bakom glasögonen.

Han alstrade positiv laddning. Elektricitet. Rörelserna i den enorma lobbyn avstannade, personalens och gästernas blickar riktades mot entrén vid kanalen och den nyanlände mannen. Han var ingen skönhet med sin krumma rygg och korta växt, för stor överrock hade han och konstnärsbaskern satt på ett förvånande litet huvud med glesa hårtestar som förmodligen en gång i tiden hade varit röda. Men det krökta näsbenet och den onaturligt tjocka underläppen gjorde honom speciell. Någon man måste titta två gånger på.

Skrattet var kanske det som fick honom att lysa.

Rummet andades förväntan. Ett trollspö hade lyfts och det var nu det skulle ske. Det som alla hade rest till Venedig för. Det oväntade, romantiska, mystiskt sköna, som stadens gränder och kanaler svämmade över av men som bara den med tillräcklig energi kunde utlösa. Ögonblicket var inne som de hade väntat på, det som

9

skulle befria dem från vardagen och trivialiteterna från andra världar som de ännu inte klarat av att lämna. Festen kunde börja.

Det är Igor Stravinskij, mumlade någon. Då kommer säkert dansarna, musikerna och författarna till Bauer. Äntligen!

Genom stora entrén klev just då mannen och barnet från kajen in, våta av regnet. Mannen gick mot receptionsdisken för att hämta sin nyckel men stannade och såg upp, också han fångad av den särskilda stämningen i foajén. Han vände sig mot flickan: Det måste vara Igor Stravinskij. Kompositören.

Men hon fanns inte längre intill honom. Borta vid skjutdörrarna hade hon blivit stående, förundrad över rummets ljus och laddning.

Blicken följde riktningen för allas uppmärksamhet.

Hon såg en krokryggig man, som med viss möda rörde sig mot disken. Så vände han sig hastigt åt hennes håll och hans blick mötte hennes.

Musikflickan! Hon som tog in tonerna i blodet. Han nickade uppskattande och log mot henne. Publiken drog efter andan.

Vem var hon? Var hon en del i det som nu skulle utspela sig?

10

III Melodin svävade strax ovanför vattenytan och mötte bassängkanten och gondolerna.

Långsamma rörelser av regnvåta dagrar och sorg.

Flickan stod i gränslandet, ingenmanslandet dit rösten inte längre nådde.

Men hon kände vattnets rörelser inuti sig och de sjöng lagunens sång.

Så lyftes tonerna högt och lät havets sälta förena sig med himlaregnet.

Kaskaden sprängde rummet och flickan såg förundrat på.

Glasdörrarna gled isär och öppnade vägen till tjugotvågradig värme.

Blanka marmorgolv och högtidligt sorl av homogen rikedom i dunkelt kristalljus.

En skyddad tillvaro.

11

Men nĂĽgon hade skakat kalejdoskopet.

Solen steg av vid vattenporten och fyllde hotellet med fÜrväntan.

Och hon anade att molnen i hennes rike inte var eviga.

12

IV Omärkligt byttes personalen vid den långa disken ut.

Chefsportieren Tortorella dök upp ur intet och log förtjust.

Maestro, vilken ära. Vi har väntat på er. Hoppas att ni har haft en angenäm resa.

Så var plötsligt också den schweiziske managern Heinz Hunkler på plats: Mr Stravinskij, Venedig hälsar er! Är allt väl?

Den gamle mannen grimaserade och nickade mot sin orörliga vänstersida: Det kunde ha varit bättre, men … Han sänkte huvudet mot bröstet och brast ut i ett smittande skratt: Det är härligt att vara här. Vem är sångerskan?

Förvirrat såg de sig omkring.

Hon därute på torget. Vid kyrkan. Manon. Hon som har en röst som Maria Callas. Säg inte att ni inte har lyssnat?

13

Men det var så det var. När il Gran Maestro anlände, började saker hända.

Så varför skulle det inte stå en ny Callas ute i dimman när taxibåten angjorde?

Hade han samma rum som sist på tredje våningen? Jo då, allt var förberett efter hans önskemål, en flygel hade lånats in, skrivbordet var placerat vid fönstret åt kanalen.

Och Balanchine och hans dansöser, har de kommit?

Det har blivit ett litet förhinder. Ni har fått ett brev …

Nåja, han hade tid på sig. Några månader den här gången. Balanchine skulle hinna dyka upp. Med eller utan dansöser.

Tortorella hjälpte honom till hissen och beledsagade honom till hans rum. Det var en trevlig svit, som låg längs kanalen. På bordet stod den sedvanliga välkomstchampagnen och en tallrik småkakor. Och för säkerhets skull en flaska whisky. Det hade han särskilt bett om. Ifall vänsterarmen skulle spöka.

Det serveras crostini con baccalà i restaurangen i kväll.

Och ravioli ripieni di ricotta e spinaci. Som huvudrätt triglie con pesto. Vill ni att jag reserverar ert bord?

Volentieri! Han skrattade igen. Tortorella hade oskyldigt prickat in tre av hans favoriter.

Han gick fram till fönstret och fick hjälp med att öppna det. Tonerna från kajen hördes ännu bättre häruppe. Det var som om de fick extra resonans mellan de trånga husväggarna och kanalens vattenyta.

Ni hör. En venetiansk Callas! Direkt från kanalen.

14

Tortorella lyssnade förvånat. Hon var onekligen bra, den okända förmågan därnere vid vattnet. Han måste ta reda på vem hon var.

Röker ni i tjänsten?

Tortorella tog tacksamt en cigarett ur etuiet som sträcktes fram och tände både den gamles och sin cigarett. Han hällde upp whisky till sin vän och placerade glaset på fönsterkarmen.

Tysta stod de och stirrade ut i dimman inneslutna i musiken. Venedig en afton om vintern. *

Han orkade inte packa upp utan ringde på assistans. Själv ville han nyttja den lilla kraft som fanns kvar åt att promenera till Markuskyrkan. Han längtade ofta dit. Inte så mycket för konstskatterna. Det var något med proportionerna. Väggarna, valven och golvet som skapade musiken.

Han var fortfarande förundrad över resonansen i basilikan efter sin Canticum Sacrum. Han skulle gärna skriva något nytt för kyrkorummet. Men det var knappast troligt att han skulle få upprepa succén, att han skulle beviljas ännu ett orkestralt uppförande där.

Trots att hans gynnare, patriarken Roncalli, hade blivit påve.

Han noterade att hotellet tillhandahöll stövlar och paraply. Men han avskydde stövlar. Och förresten, det var knappast troligt att han skulle få på sig dem med sin sjuka

15

vänstersida. Ännu mindre troligt att han skulle få av dem utan hjälp. *

Maestro Stravinskij, ni har glömt stövlarna! Högvattnet är på väg.

Han viftade avvärjande med den friska handen. Jag simmar!

16

V Det var något särskilt med att se palatsen i fuktigt vinterljus. Gatubelysningens milda sken bäddades in i vattenångorna och kortade perspektiven.

Ur diset trädde fasaderna fram, dunkla smycken från andra tider.

Skönhet och förfall.

Han vandrade i en svunnen värld. Genom tystnaden i gränderna kunde han höra vattenrörelserna, mumlet av fina vågor som upplöstes mot det sönderfrätta teglet.

Vad fick honom att må så väl i Venedig? Han, modernismens mästare, som raserat musikhistorien och byggt nytt med former och byggstenar som ännu ingen tänkt.

Som växlat tonarter, röster och instrument och förstärkt det nya i dans och rörelse?

En duva sänkte sig ur intet och klöv luften framför honom när han sneddade över Markusplatsen.

17

”Duvan sänker sig och klyver luften.” Var inte det ur en dikt av T.S. Eliot?

Han kände luften vibrera efter vingslagen. Tolv toner i fyra sektioner, förgrenade i mönster genom vattendropparnas mångfärgade spektrum. *

Inne i Markuskyrkan kändes fukten påträngande. Några få vaxljus sträckte sin ljusbåge i snäv cirkel runt sina donatorer. En svag doft av mögel och naftalin från nyligen framtagna vinterrockar.

Jag måste gå tillbaka hit i morgon bitti när solljuset träffar guldet i mosaiken, sade han halvhögt. Jag vill se ljusets färger, solens brytning i marmorpelaren. Vattenfallet, mötet med golvmosaikens alla kulörer.

Han satte sig på en bänk och såg sig förväntansfullt omkring, som om morgontimman beslutat sig för att infinna sig nu och för honom illuminera valvet i all dess prakt.

Då såg han vattnet.

Stilla smög det fram från söder, ringlade långsamt mot korsformens mittpunkt, mörkt och blankt.

Kvicksilver, tänkte han. Acqua alta blir till kvicksilver och når kristenhetens centralpunkt. Ingen ser dess lopp.

Det bara finns där och tar oss alla med ned i underjorden.

Han blev osäker på om han kunde sitta kvar.

18

VI Ute i skymningsmörkret låg nu Markusplatsen under vatten. Vägen till hotellet fanns inte längre. Han tvekade om han skulle offra skorna och gå längs torgets arkader, när han såg att de flesta tog vägen över Merceria norrut. Det var fel riktning för honom men kanske skulle han kunna ta sig hem via de något mer höglänta kvarteren innan högvattnet hann ifatt.

Brådskan i stegen gav gatstenen ny klang.

Han upphörde aldrig att fascineras över akustiken i prången. Men staden var annorlunda nu. La serenissima, den upphöjda och värdiga, hade skalat av sig turismen och gått i vintervila. Klappret av fötter var de årsboendes, inte flanörernas. Det var knarrande skinnskor på väg hem från jobbet, höga italienska klackar när husmödrar sökte de sista grönsakerna eller bröden till la cena.

Bestämda rytmiska steg men kanske litet snabbare än vanligt?

19

De flesta rörde sig åt samma håll, bort från vattnet som tycktes nafsa dem i hälarna, bort, bort, mot terra firma, mot en högre belägen stadsdel där man ännu kunde röra sig fritt.

Vintern i Venedig var reumatismens och bronkitens tid, halsdukarna var virade högt runt hals och över munnen, många hade redan hittat sina vintermössor och fällt ned öronlapparna.

Det finns inget folk som är så väl förberett för vintern som det här, tänkte han och insåg att han måste köpa en yllehalsduk.

Vid kyrkan San Zulian satt tiggerskan. På knä med en kudde för att dämpa kylan från gatstenen, rak i ryggen och med böjd nacke höll hon fram fatet: Per i bambini.

Stum och stilla. Hur länge skulle hon orka stå så?

Hon var yngre än han, kanske hälften så gammal. Obehaget kröp i hans kropp. Vart skulle hon ta vägen när vattnet hann upp? Han ville inte tänka på henne, han måste vidare.

Snart borde det väl finnas en torr gränd som ledde till hotellet? Han gick i spåren efter de andra, nu västerut, sedan byte av riktning mot norr, så nytt försök mot väster, ny motgång och vidare norrut. Han tappade orienteringen och gav upp. Gick in i värmen på en bar och beställde en whisky.

Hur tar jag mig till Hotel Bauer, frågade han.

Det nya, tyska? Det beror på hur våt ni vill bli. Bartendern log. Det är litet komplicerat med högvattnet.

Venezia non deve subire tale infamia architettonica, muttrade grannen.

20