9789137134925

Primtalens ensamhet

Paolo Giordano

Primtalens ensamhet

Översättning Helena Monti

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Italienska originalets titel: La solitudine dei numeri primi Copyright © 2008 Arnoldo Mondador Editore S.p.A., Milano Omslag: Sofia Scheutz Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN: 978-91-37-13492-5

Till Eleonora, fรถr att jag i det tysta hade lovat dig det

Den gamla kvinnans tygrika klänning satt perfekt över Sylvies slanka midja. Hon bad mig häkta ihop den. ”Åh, vad det är löjligt med vida ärmar!” sade hon.

GÉRARD DE NERVAL, Sylvie, 1853

Snöängeln (1983)

1

Alice Della Rocca hatade skidskolan. Hon hatade väckarklockan som ringde halv åtta på morgonen även under jullovet och hatade sin pappa som satt och stirrade på henne under frukosten medan han nervöst hoppade med benet under bordet som för att säga: kom igen nu, skynda dig. Hon avskydde strumpbyxorna i ylle som kliade på låren, skidhandskarna som hon frös om fingrarna i, hjälmen som klämde om kinderna och knäppet som skar in i hakan. Och så pjäxorna som alltid var för trånga och som tvingade henne att gå som en gorilla. ”Nå, ska du dricka upp mjölken?” drev hennes pappa på henne.

Alice svalde tre stora klunkar skållhet mjölk som först brände henne på tungan, sedan i strupen och till sist nere i magen. ”Bra. Och idag får du minsann visa vem du är”, sa han till henne.

Och vem är jag? tänkte hon.

Så knuffade han ut henne genom ytterdörren. Hon kände sig som en mumie i sin gröna skidoverall med märken överallt och sponsornamn i självlysande skrift. Så här dags var det minus tio grader utomhus, och solen var bara en skiva som var aningen mindre grå än den dimma som lindade in allt. Alice kände hur mjölken virvlade runt nere i magen där hon pulsade fram genom snön med skidorna på axeln. Man var tvungen att kånka på skidorna själv tills man blev så bra att någon annan bar dem åt en. ”Spetsarna bakåt så att du inte sticker ihjäl någon”, förmanade hennes pappa.

9

Vid säsongens slut fick man ett märke av skidklubben, med stjärnor i relief. För varje år var det en stjärna till, ända sedan hon var fyra år gammal och tillräckligt lång för att klara av att få in knappliften mellan benen. När hon var nio kunde hon fånga den själv. Tre silverstjärnor och tre guldstjärnor. Varje år ett märke som talade om för en att man hade blivit lite duktigare och kom lite närmare de tävlingar som skrämde vettet ur Alice.

Hon fasade för dem redan nu, fast hon än så länge bara hade tre stjärnor.

Samlingen ägde rum framför sittliften prick klockan halv nio, då liftarna öppnade. Alices grupp stod redan där och väntade i en ring, alla likadant klädda, som soldater. Påbyltade i sina overaller och bortdomnade av sömnighet och kyla. De hade kört ner stavarna i snön och stödde sig på dem genom att köra upp dem i armhålorna. De liknade en hop fågelskrämmor där de stod och dinglade med armarna. Ingen hade lust att prata, allra minst Alice.

Hennes pappa gav henne två hårda klappar på hjälmen, som om han ville välta omkull henne i snön. ”Visa dem nu. Och glöm inte: tyngden framåt, fattar du?

Tyng-den fram-åt.”

Tyngden framåt, ekade det inne i Alices huvud.

Så gick han därifrån medan han blåste i sina stelfrusna händer, han som snart skulle vara hemma i stugvärmen och sätta sig och läsa tidningen. Två steg och sedan var han uppslukad av dimman.

Alice släppte slarvigt ner skidorna på marken; hade hennes pappa varit där skulle han ha skällt ut henne inför alla de andra.

Innan hon stack in pjäxorna i bindningarna slog hon med staven mot undersidan för att få bort snön som hade klibbat fast som en extra sula.

Hon var redan lite kissnödig. Hon kände hur det tryckte i blåsan som om hon hade en nål instucken i magen. Hon skulle säkert inte klara det idag heller.

Varje morgon var det samma sak. Efter frukosten låste hon 10

in sig på toaletten och klämde och klämde för att försöka få ut allt kisset. Hon satt kvar på toan och kämpade tills det sprängde i huvudet och kändes som om ögonen skulle tränga ut ur sina hålor, som fruktköttet på vindruvor när man trycker på dem på mitten. Hon skruvade på vattnet på max för att hennes pappa inte skulle höra något. Och så klämde hon och klämde, med nävarna knutna, för att pressa ut de allra sista dropparna.

Hon blev sittande så tills hennes pappa knackade hårt på badrumsdörren och undrade om lilla fröken tänkte komma för sent idag också?

Det spelade ändå ingen roll. Varje gång hon väl hade kommit upp med första sittliften var hon alltid så kissnödig att hon var tvungen att ta av sig skidorna, gå bort en bit och sätta sig på huk i den opistade snön och låtsas att hon spände pjäxorna medan hon i själva verket lättade på trycket. Hon samlade ihop lite snö mellan benen och kissade. Rakt ner i skidoverallen och i strumpbyxorna, hon satt där och kissade på sig medan de andra i skidgruppen glodde på henne och Eric, skidläraren, sa att som vanligt måste vi bara vänta på Alice.

Det var så härligt, kom hon på sig själv med att tänka varje gång, att känna det där ljumma sprida sig ner längs de stelfrusna låren.

Det skulle vara härligt. Om inte alla de andra stod och stirrade, tänkte Alice.

Förr eller senare kommer de ju att fatta.

Förr eller senare kommer de att se en gul fläck i snön.

De kommer att reta ihjäl mig, tänkte hon.

En av föräldrarna gick fram till Eric och frågade om det inte var för dimmigt för att åka upp på toppen. Alice spetsade hoppfullt öronen, men Eric log sitt bländvita leende. ”Det är bara här nere det är dimmigt”, sa han. ”Uppe på toppen strålar solen för fulla muggar. Okej, alle man, det är dags.”

Alice tog sittliften upp tillsammans med Giuliana, dotter till en kollega till hennes pappa. De sa inte ett ord under hela färden.

De varken gillade eller ogillade varandra. De hade bara ingen11

ting gemensamt, bortsett från det faktum att ingen av dem ville befinna sig där just nu.

Vinandet från vinden som piskade Monte Fraiteve ledsagade det metalliska ljudet från stålvajern som Alice och Giuliana hängde i. De satt båda med hakan nerkörd i kragen för att värma sig med andedräkten så gott det gick.

Det är bara för att det är kallt, du är inte kissnödig på riktigt, sa Alice till sig själv om och om igen.

Men ju närmare toppen de kom, desto djupare borrade den sig in i hennes kött, den där nålen hon hade i magen. Till och med värre än vanligt. Kanske hon var nödig på riktigt den här gången.

Nej, det är bara för att det är så kallt och för att du fryser, du kan inte vara kissnödig nu. Du har ju precis varit på toa, kom igen.

En sur uppstötning av morgonmjölken steg henne upp i svalget. Alice svalde äcklat ner den. Hon var nödig. Vrålnödig.

Det är två liftar kvar upp till baren. Jag klarar aldrig att hålla mig så länge, tänkte hon.

Giuliana lyfte upp säkerhetsspärren och båda två gled fram med rumporna en bit för att kunna hoppa av. När skidorna rörde vid marken sköt Alice ifrån med handen för att komma av sittliften.

Man såg inte mer än två meter framför sig. Det var knappast någon sol som strålade. Allt var vitt, bara vitt: ovanför, under, runt omkring. Det var som att vara inlindad i ett lakan, den raka motsatsen till mörker, men det skrämde Alice lika mycket.

Hon gled ut till kanten av pisten för att leta rätt på en snöhög där hon kunde sätta sig. Hennes tarmar gav ifrån sig ett ljud som lät som när man sätter igång diskmaskinen. Hon vände sig om.

Hon såg inte Giuliana längre, och alltså kunde Giuliana inte se henne. Hon stakade sig några meter uppför pisten med skidorna som ett V, så som hennes pappa hade lärt henne när han hade gett sig katten på att lära henne att åka skidor. Hon hade åkt upp och ner i barnbacken, trettio, fyrtio gånger per dag. Upp med 12

glada fötter och så ploga ner, eftersom det var slöseri att köpa lift kort om man bara åkte i en backe, och dessutom var det bra träning för benen.

Alice spände av sig skidorna och gick några steg till. Pjäxorna sjönk ner till halva vaden. Äntligen kunde hon sätta sig. Hon slutade hålla andan och slappnade av i musklerna. En skön elektrisk stöt gick genom hela hennes kropp ända ner till fötterna.

Det kunde bero på mjölken, det måste ha varit det. Tillsammans med hennes halvt förfrusna bak, efter att ha suttit i den iskalla sittliften. Det hade aldrig hänt henne förr, åtminstone inte så länge hon kunde minnas. Aldrig, inte en endaste gång.

Hon gjorde i byxorna. Inte kissade. Inte bara. Alice bajsade på sig, prick klockan nio en morgon i januari. Hon bajsade rakt ner i underbyxorna, och nästan utan att märka det. Åtminstone tills hon hörde Erics röst som ropade på henne från någon obestämd punkt inne i den kompakta dimman.

Hon reste sig med ett ryck, och kände något som tyngde i byxgrenen. Instinktivt rörde hon vid sin stjärt, men det gick inte att känna med handskarna på. Det spelade ingen roll, hon hade förstått ändå.

Och nu, vad gör jag nu? undrade hon.

Eric ropade på henne igen. Alice svarade inte. Så länge hon stod där uppe syntes hon inte i dimman. Hon kunde dra ner overallen och torka sig med snö så gott det gick eller också gå ner till Eric och viska i hans öra vad som hade hänt. Hon kunde säga att hon var tvungen att åka ner till byn igen för att det gjorde ont i knäet. Eller också bara strunta i det och åka så där och se till att hålla sig sist i ledet.

I stället stod hon bara kvar där utan att röra en muskel, skyddad av dimman.

Eric ropade på henne en tredje gång. Högre. ”Den där dumfian har väl redan åkt bort till liften”, svarade en kille i hennes ställe.

Alice hörde ett sorl av röster. Någon sa att de skulle dra, nå13

gon annan att det var för kallt för att stå stilla. De kunde vara nedanför henne, bara några meter bort eller kanske fortfarande borta vid sittliften. Ljuden luras, studsar mot bergen, sjunker ner i snön. ”Fan också … Vi får åka bort och kolla”, sa Eric.

Alice räknade långsamt till tio och behärskade sig för att inte spy av den där klibbiga smeten som hon kände rinna längs lårens insida. När hon kom till tio började hon om och räknade till tjugo. Nu hördes ingenting längre.

Hon tog sina skidor och bar dem ut till pisten. Det tog lite tid innan hon hade listat ut hur hon skulle lägga dem för att de skulle ligga vinkelrätt mot fallinjen. I så tät dimma förstår man inte ens vad som är upp och ner.

Hon satte på sig skidorna och spände pjäxorna. Så tog hon av sig skidglasögonen och spottade i dem för att få bort imman på insidan.

Hon kunde åka ner i dalen själv. Hon struntade blankt i om Eric var uppe på toppen av Monte Fraiteve och letade efter henne. Hon tänkte inte åka omkring en sekund för länge i sina nerbajsade strumpbyxor. Hon funderade över vägen. Hon hade aldrig åkt ända ner i dalen själv, men hon hade ju tagit sittliften på egen hand och åkt den här pisten ett tiotal gånger.

Hon började ploga ner, det var bäst att vara försiktig, och med benen brett isär kletade det mindre i byxorna. Det var dagen innan som Eric hade sagt till henne att om hon plogade sig genom en sväng till så skulle han binda ihop vristerna på henne.

Eric var inte särskilt förtjust i henne, det var hon säker på.

Han tyckte hon var en mes, och när allt kom omkring hade han inte helt fel. Eric gillade inte pappa heller, för varje dag när träningen var slut bombarderade han Eric med frågor. Hur har det gått för vår Alice idag då? Har hon gjort några framsteg? Är hon ett ämne? När kan hon börja tävla, tror du? Och så vidare, och så vidare. Eric stirrade alltid bort på en punkt bakom pappa och svarade ja och nej eller med ett utdraget tjaa eller njaa.

Alice kunde se hela scenen framför sig genom skidglasögonen 14

som var fulla av imma, samtidigt som hon sakta sakta började ta sig neråt utan att kunna urskilja något bortom skidspetsarna.

Det var först när hon kom ut i djupsnön som hon förstod att det var dags att svänga.

Hon började nynna på en sång för att känna sig mindre ensam. Då och då drog hon med handsken under näsan för att torka bort lite snor.

Tyngden på bergskidan, sätt i staven och sväng. Ta stöd mot pjäxorna. Och nu tyngden framåt, förstår du? Tyng-den fram-åt, uppmanade henne ömsom Eric, ömsom hennes pappa.

Pappa skulle bli rasande. Hon var tvungen att tänka ut en riktigt bra lögn. En historia som verkade trovärdig, utan några motsägelser. Hon inte ens drömde om att berätta vad som verkligen hade hänt. Dimman, just det, det var dimmans fel. Hon var på väg efter de andra i storslalombacken när lift kortet hade lossnat från jackan. Nej, förresten, liftkortet tappar man inte bara så där. Man måste verkligen vara en riktig liten dumbom för att göra det. Vi tar halsduken i stället, och så hade hon varit tvungen att klättra upp en bit i backen för att hämta den, och de andra hade inte väntat på henne. Hon hade skrikit på dem hundratals gånger men de hade bara försvunnit in i dimman, och hon hade åkt vidare ner för att leta efter dem.

Och varför åkte du inte upp igen då? skulle henne pappa fråga.

Just det. Varför hade hon inte gjort det? När hon tänkte efter var det bättre att tappa lift kortet. Hon hade inte åkt upp igen eftersom hon ju inte hade något lift kort, och liftgubben hade inte släppt förbi henne utan det.

Alice log belåtet åt sin historia. Den var vattentät. Hon kände sig inte så äcklig längre. Det hade slutat klibba också.

Förmodligen har bajset frusit till is, tänkte hon.

Hon skulle tillbringa resten av dagen framför tv:n. Hon skulle ta en dusch, sätta på sig rena kläder och sticka in fötterna i sina luddiga morgontofflor. Hon skulle ha fått mysa inne i värmen resten av dagen om hon bara hade lyft blicken en aning från sina 15

skidor just då, bara tillräckligt för att se den brandgula avspärrningsremsan som det stod Avstängd pist på. Och hennes pappa som alltid tjatade om att man måste lära sig att se vart man åker. Om hon bara hade kommit ihåg att man skulle ha tyngden framåt i djupsnö, och kanske om Eric hade ställt in hennes skidor bättre häromdagen och om hennes pappa hade envisats lite mer och sagt: Men Alice väger tjugoåtta kilo, sitter de inte lite väl hårt så där?

Det var inget högt hopp. Bara någon meter, tillräckligt för att hinna få en sugande känsla i magen och känna ingen mark under fötterna. Och plötsligt låg Alice med ansiktet mot marken och skidorna rakt ut åt sidorna.

Det gjorde egentligen inte ont. Hon kände nästan ingenting, om sanningen ska fram. Bara snön som hade trängt in under halsduken och in i hjälmen och brände mot hennes hud.

Det första hon rörde på var armarna. När hon var liten och vaknade och såg att det hade snöat brukade hennes pappa bylta på henne och ta med henne ut. De pulsade in till gårdsplanens mitt. Sedan tog de varandra i handen, räknade ett, två och tre och lät sig falla raklånga baklänges. Hennes pappa brukade säga att hon kunde göra en ängel, och Alice rörde armarna upp och ner. När hon reste sig såg hon konturerna av en ängel med utslagna vingar i den nyfallna snön.

Nu gjorde Alice en snöängel, bara så där, utan någon speciell anledning. Bara för att bevisa för sig själv att hon fortfarande var vid liv. Hon lyckades vrida huvudet så att hon kunde andas, även om det kändes som om luften hon andades in inte nådde ända ner dit där den behövdes. Hon hade en konstig känsla av att hon inte visste hur hennes ben var vridna. En jättekonstig känsla av att inte ha några ben alls längre.

Hon försökte resa sig utan att lyckas.

Utan den här dimman hade någon kanske kunnat få syn på henne uppifrån. En grön fläck som låg utsmetad på botten av en dalgång, några få steg från en plats där det skulle springa fram en liten bäck under våren. Där det skulle börja växa smultron 16

som var lika söta som karameller och som man kan fylla en hel korg med på en dag.

Alice ropade på hjälp, men hennes tunna röst sögs liksom upp av dimman. Hon försökte resa sig igen eller åtminstone vända sig rätt, men förgäves.

Hennes pappa hade berättat att de som fryser ihjäl plötsligt känner sig jättevarma, precis innan de dör, och börjar klä av sig.

Det är därför man ofta hittar ihjälfrusna människor i bara underbyxorna. Och hennes var dessutom alldeles bajsiga.

Känseln började försvinna från fingrarna också. Hon drog av sig ena handsken och blåste på dem. Så knöt hon händerna för att värma dem. Sedan gjorde hon samma sak med andra handen.

Tre eller fyra gånger upprepade hon den där löjliga övningen.

Det är alltid det som sitter längst ut som går åt först, brukade hennes pappa säga. Fingrar och tår, näsa, öron. Hjärtat gör allt för att behålla blodet och låter resten förfrysa.

Alice föreställde sig hur hennes fingrar blev blå och sedan även armarna och benen. Hon tänkte på sitt hjärta som pumpade runt allt häftigare och försökte hålla kvar den lilla värme som fanns. Hon skulle bli så stel att om en varg kom förbi skulle den bryta av hennes arm bara genom att sätta ena tassen på den.

De håller nog på och letar efter mig redan.

Undrar om det verkligen finns vargar här.

Jag känner inte fingrarna längre.

Bara jag inte hade druckit den där mjölken.

Tyngden framåt, tänkte hon.

Nej, vargar går väl i ide.

Eric måste vara skitarg. Arg som en varg.

Jag vill inte åka någon tävling.

Snacka inte strunt, du vet mycket väl att vargar inte går i ide.

Hennes tankar blev allt virrigare och snurrigare. Sakta steg solen upp bakom Monte Chaberton som om ingenting hade hänt. Bergens skuggor sträckte sig över Alice och dimman blev alldeles svart.

17

Arkimedes princip (1984)

2

När tvillingarna fortfarande var små och Michela hittade på något av sina vanliga hyss som att kasta sig nerför trapporna i sin gåstol eller pilla upp en ärta i näsan så att de var tvungna att åka in till akuten och få den uttagen med en specialpincett, så sa deras pappa alltid till Mattia, som var den förste att se dagens ljus, att mammas mage hade varit för liten för dem båda. ”Man kan ju undra vad ni ställde till med där inne”, sa han. ”Du låg nog och sparkade på din syster tills något gick galet.”

Och så skrattade han, även om det inte var något att skratta åt.

Han lyfte upp Michela i luften och borrade in sitt skägg i hennes mjuka kinder.

Mattia kikade upp på dem. Han skrattade också och lät pappas ord tränga in i honom genom osmos, utan att förstå deras innebörd. Han lät dem lagras längst ner i magen så att det bildades ett tjockt och klibbigt lager, som fällningen i vin som har lagrats länge.

Pappas skratt blev till ett ansträngt leende när Michela vid tjugosex månaders ålder fortfarande inte hade sagt ett enda ord.

Inte ens mamma eller dadda eller mjau. Hennes oartikulerade skrik kom från en plats som var så enslig och öde att pappa rös varenda gång han hörde dem.

När hon var fem och ett halvt satte en kvinnlig logoped med tjocka glasögon en kub framför Michela. Den hade fyra hål i olika former – en stjärna, en cirkel, en kvadrat och en triangel – och tillsammans med kuben fanns det fyra olikfärgade klossar att stoppa ner i respektive hål.

Michela hade stirrat storögt på den.

21

”Var ska stjärnan vara, Michela?” frågade logopeden.

Michela sänkte blicken och satt alldeles stilla. Kvinnan satte stjärnan i handen på henne. ”Var ska den här vara, Michela?” frågade hon.

Michela tittade överallt och ingenstans. Så stoppade hon en av stjärnans fem spetsar i munnen och började gnaga på den.

Logopeden tog bort hennes hand från munnen och frågade för tredje gången. ”Michela, för Guds skull, gör nu som tanten säger”, morrade hennes pappa som inte klarade av att sitta stilla där de hade blivit tillsagda att sitta. ”Snälla herr Balossino”, sa logopeden försonligt. ”Barn måste få ta sig den tid de behöver.”

Michela tog tid på sig. En hel minut. Så hävde hon ur sig ett gällt tjut, som lika gärna kunde vara tecken på glädje som på förtvivlan, och tryckte bestämt ner stjärnan i det fyrkantiga hålet.

Om Mattia mot all förmodan inte hade förstått på egen hand att något var galet med hans syster, så var hans klasskamrater inte sena att påpeka det för honom. Till exempel Simona Volterra som protesterade vilt i första klass när deras fröken sa till henne att Simona, den här månaden får du sitta bredvid Michela. Simona svarade att hon minsann inte alls tänkte sitta bredvid den där.

Mattia hade låtit Simona och fröken gräla ett slag och sedan hade han sagt att han kunde sitta kvar bredvid Michela. Alla hade sett lättade ut: den där, Simona och fröken. Ja, allihop utom Mattia.

Tvillingarna satt i första bänkraden. Michela färglade förtryckta bilder hela dagarna utan att hålla sig innanför linjerna och genom att välja färger helt godtyckligt. Blått till barnens ansikten, rött till himlen, gult till träden. Hon höll kritan som en köttyxa och tryckte så hårt att ett papper av tre gick sönder.

Bredvid henne satt Mattia och lärde sig att läsa och skriva.

Han lärde sig de fyra räknesätten och blev den första i klassen 22

som lärde sig att räkna division med hjälp av trappan. Mattias hjärna framstod som ett fulländat maskineri, samtidigt som något verkade vara alldeles på tok i systerns huvud.

Det hände att Michela började kasta sig av och an på stolen och flaxa vilt med armarna som en nattfjäril runt en glödlampa.

Hon blev alldeles mörk i blicken och fröken kunde bara stirra skrämt på henne, kanske med en vag förhoppning att den där efterblivna lilla flickan förr eller senare skulle lyfta. Någon i bänkarna bakom fnissade och någon annan hyssjade.

Då reste sig Mattia och lyfte tillbaka sin stol för att den inte skulle skrapa mot golvet. Han ställde sig bakom Michela som nu vred huvudet först åt ena hållet och sedan åt det andra och slog med armarna så häftigt att han blev rädd att de skulle lossna.

Mattia tog försiktigt hennes händer och låste armarna runt hennes bröst. ”Så, nu har du inga vingar längre”, viskade han i hennes öra.

Det tog ytterligare några sekunder innan Michela slutade att skaka. Hon satt stilla och stirrade rakt ut i luften ett litet slag, och sedan fortsatte hon att rita som om ingenting hade hänt.

Mattia satte sig ner på sin plats igen med huvudet sänkt och öron som blossade av skam, och fröken gick vidare med sin förklaring.

I tredje klass hade tvillingarna fortfarande inte blivit bjudna på ett enda kalas hos någon av klasskamraterna. Deras mamma hade insett det och tänkt sig att lösa situationen genom att själv ordna en fest på tvillingarnas födelsedag. Men när hon hade lagt fram sitt förslag vid matbordet hade deras pappa ratat det direkt och sagt att snälla Adele, det är väl jobbigt nog som det är. Mattia hade dragit en lättnadens suck, och Michela hade slängt gaffeln i golvet för tionde gången. Sedan hade de inte pratat mer om det.

Så en dag i januari hade Riccardo Pelotti, han som liknade en babian med rött hår och tjocka läppar, kommit fram till Mattias bänk. ”Jo, min mamma sa att du också kan få komma på mitt kalas”, 23

sa han snabbt med blicken fäst på svarta tavlan. ”Och hon också”, tillade han och nickade mot Michela som höll på att släta ut bänkskivan som om den vore ett lakan.

Mattia blev så till sig att det började sticka i ansiktet. Han svarade med ett tack, men Riccardo hade gått därifrån så fort han hade lastat av sig det som tyngde honom.

Tvillingarnas mamma greps genast av upphetsning och tog dem med sig till Benetton för att köpa nya kläder. De gick till tre olika leksaksaff ärer, men utan att Adele kände sig alldeles övertygad. ”Men vad önskar sig Riccardo för något? Tror du han gillar ett sådant här?” sa hon och höll upp ett pussel med ettusenfemhundra bitar. ”Det vet väl inte jag”, svarade Mattia. ”Men han är ju din kompis? Då borde du väl veta vilka leksaker han gillar?”

Mattia tänkte att Riccardo inte alls var hans kompis men att han inte skulle kunna förklara det för sin mamma. Därför ryckte han bara på axlarna.

Till slut bestämde sig Adele för ett rymdskepp i Lego, den största och dyraste asken som fanns. ”Mamma, det är för mycket”, protesterade Mattia. ”Nej då. Ni är ju två stycken. Ni vill väl inte göra bort er heller.”

Mattia visste att de skulle göra bort sig i vilket fall som helst, med eller utan Lego. Något annat var omöjligt med Michela.

Han visste mycket väl att de hade blivit bjudna på det där kalaset bara för att Riccardos föräldrar hade tvingat Riccardo till det.

Michela skulle vara som fastklistrad vid Mattia hela tiden, hon skulle hälla ut läsken över sig och börja gnälla, som hon alltid gjorde när hon var trött.

För första gången tänkte han att det kanske var bättre att stanna hemma.

Nej, förresten, det skulle vara bättre om Michela stannade hemma.

24

”Mamma”, började han osäkert.

Adele stod och rotade efter plånboken i sin väska. ”Ja?” Mattia drog efter andan. ”Måste Michela komma med på kalaset?”

Adele stelnade till och spände blicken i sin son. Kassörskan betraktade scenen med likgiltig blick och med sin öppna hand vilande mot varubandet i väntan på pengar. Michela stod och pillade på karamellpåsarna som hängde på en ställning intill.

Mattia blev het om kinderna och förberedde sig på en örfil som aldrig kom. ”Det är klart hon måste”, var mammas enda svar, och därmed var diskussionen avslutad.

Hem till Riccardo kunde de gå ensamma. Det var knappt tio minuter till fots. Prick klockan tre motade Adele ut tvillingarna genom dörren. ”Skynda er, ni är redan sena. Kom ihåg att tacka föräldrarna”, sa hon.

Så vände hon sig till Mattia. ”Håll nu ett öga på din syster. Se till så att hon inte stoppar i sig för mycket sötsaker.”

Mattia nickade. Adele kysste dem på kinden, Michela en aning längre än Mattia. Hon rättade till diademet i dotterns hår och sa att de skulle ha det så kul.

På vägen hem till Riccardo ackompanjerades Mattias tankar av skramlet från Legobitarna som likt vågsvall slog först mot ena sidan av asken och sedan mot den andra. Bakom honom traskade Michela och försökte hålla samma fart som han när hon släpade fötterna genom de blöta löven som klibbade mot asfalten. Luften var kall och stilla.

Hon kommer att tappa ut alla chipsen på golvet, tänkte Mattia.

Hon kommer att ta bollen och sedan inte vilja kasta den vidare till någon. ”Kan du skynda dig?” sa han och vände sig om mot sin tvil25