9789137135021

E t t lju s i mรถr kr e t

Agneta Sjรถdin E tt ljus i mรถrkret

Forum

Agneta Sjödin har tidigare skrivit: Vändpunkter – människor som vågat möta livet, 2005 En kvinnas resa, 2007 En av de tolv, 2008

Bokförlaget Forum, Box 3159 , 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Agneta Sjödin 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Alen Grujic/Datafunk Omslagsbild (kvinna) Kamil Vojnar/Trevillion Images Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos GGP Media GmbH i Tyskland ISBN 978-91-37-13502-1

Till Maja Ha mod att alltid följa ditt hjärta Jag älskar dig, i evighet

”I en ljusets människa finns ljus, och det lyser upp hela världen. Om det inte lyser, råder mörker.”

Tomasevangeliet

Kapitel 1

”Jag ska vara den bästa av mödrar för dig, mitt älskade lilla barn.” Eutychia kramade om sin stora mage och vaggade mjukt fram och tillbaka, som om barnet redan låg i hennes famn. ”Jag ska alltid finnas där för dig och skydda dig från världens mörker och ondska.” Samtidigt som hon uttalade orden undrade hon om hon skulle klara det. Var det möjligt att skydda sitt barn från alla faror som hotade? Världen kändes inte ljus och hoppfull; den kändes stor, farlig och osäker.

Hon höjde blicken och såg upp mot den klarblå sommarhimlen och njöt av värmen som omfamnade henne. Sedan blundade hon och lyssnade till havets rytmiska brus. Hennes tankar vandrade iväg till fadern.

Eutychia var enda barnet till Atreus Papadropos.

Hennes mor hade dött när hon fött Eutychia, så någon annan familj än fadern hade hon aldrig haft.

Men han älskade henne å andra sidan bortom ”vett och sans”, som han brukade uttrycka det. Atreus arbete och liv var på havet, och därför hade det också varit Eutychias liv. ”Men ditt liv ska vara här hos mig, i min famn, inte ute på det stora svarta havet”, viskade hon och smekte med handen över magen.

9

Eutychia älskade inte havet som sin far. Hon fruktade de mörka och skummande vågorna som slog in över relingen. Hon tyckte illa om lukterna och männens råa skämt och menande blickar. De senare hade lett till att fadern börjat söka efter en lämplig man åt sin dotter. ”Han ska vara av en bra familj och ha ett gott hjärta”, hade han förkunnat, och även om Eutychia lockats av föreställningen om ett annat liv så hade tanken på en tillvaro utan fadern smärtat henne.

Det rörde sig där inne. Det lilla livet vände och vred på sig, och Eutychia kunde känna en fot trycka mot hennes hand. Ett leende spred sig över hennes ansikte och sedan skrattade hon tyst för sig själv. ”Underbara lilla barn, du ska få så mycket kärlek.

Jag och din far ska älska dig gränslöst, precis så som min far älskade mig.”

Eutychias make, Antonius, hade inte växt upp med lika mycket värme och ömhet som hon. När han var arton år hade hans far dött och Antonius hade som äldste son fått ta över ansvaret för familjens skeppsvarv.

Eutychia kom ihåg besöken hon som liten flicka hade gjort på familjen Flavios skeppsvarv i Syracusa. ”Här har du dina rötter, Eutychia”, brukade fadern säga när de gled in i hamnen. ”Dina förfäder levde på den här ön ända till romarnas erövring – då valde de att fly.” Fortfarande var spåren tydliga från den grekiska eran. De magnifika templen tornade upp sig när man seglade in i den stora hamnen och den grekiska amfiteatern på klipporna en bit från stadens centrum var en vacker syn. Och den tyranniske kung Dionysos ringmur var fortfarande intakt. Varje gång de hade seglat in i Syracusas hamn så hade 10

fadern berättat om deras förfäders flykt och om den store matematikern och filosofen Archimedes som levt i staden. Även om Eutychia hört samma berättelser många gånger hade hon ändå lyssnat storögt.

Hennes far var en enastående berättare och lyckades alltid fånga hennes uppmärksamhet. ”Det var ett misstag, förstår du. Soldaterna hade fått order om att inte döda Archimedes. Men en soldat såg en man på stranden som stod och ritade cirklar och frågade honom om han var Archimedes.

Mannen svarade inte utan grymtade irriterat att han inte ville bli störd. ’Rubba inte mina cirklar!’ sa han, och då stötte den romerske soldaten ner honom. Och det var Archimedes!” Atreus röst hade varit full av förundran varje gång han berättat det. Han hade varit fascinerad över att någon kunde vara så fokuserad på sitt arbete att han inte märkte att hans hemstad blev belägrad.

Eutychia mindes hur den berömde skeppsbyggaren Cicero Flavio alltid lyste upp när de klev in på hans kontor; hur han omfamnade hennes far och sedan alltid talade vänligt till henne och gav henne något gott att äta. Hon mindes att han brukade säga att hon var den vackraste flicka han sett, och att hon alltid blev lika generad. Antonius hade funnits vid sin fars sida, hårt arbetande. Om inte Cicero hade uppmanat honom att hälsa hade han nog fortsatt att sitta med huvudet sänkt över ritningarna.

Så hade Cicero dött. Helt plötsligt hade han fallit ihop mitt i arbetet, och från den dagen föll allt ansvar på Antonius. Eutychia och Atreus hade fortsatt att besöka Sicilien i affärer och varje gång de var på ön så hälsade de på hos familjen Flavio. Alessia, Antonius mor, var alltid lika förtjusande. Hon lycka11

des charma både Atreus och Eutychia. Antonius var mer som en skugga, och Alessia brukade sucka högt och ljudligt över hans skygga beteende och att han inte var som sina bröder. Men trots att hon oroade sig för vad det skulle bli av hennes äldste son medgav hon att utan honom skulle affärerna inte gå så bra som de gjorde.

När Eutychia fyllt sexton år fattade hennes far och Alessia beslutet att Eutychia och Antonius skulle gifta sig – och så blev det.

Eutychia hade inte varit förälskad i Antonius i början. Men hon visste att gifta sig av kärlek var en lyx som var få förunnad. Hon hade uppfattat honom som tyst och märklig. Han slog alltid ner blicken när de möttes och hade knappt tilltalat henne. Allt det hade skrämt henne. Skulle hon leva resten av sitt liv med denne konstige och inbundne man? Men hon insåg att hon inte hade makt att säga emot sin far och att fadern ville hennes bästa. Som en god dotter böjde hon sig för hans vilja. Hon tyckte i och för sig att Antonius såg bra ut; mörkt, kortklippt, vågigt hår och vackra mörkbruna ögon. Dessutom var han lång och ståtlig, och hon hade svårt att ta ögonen från hans vackra händer.

Eutychia mindes hur hon hade fruktat bröllopsnatten. Hennes far skulle segla iväg efter bröllopet, och när de tog farväl nere i hamnen hade Atreus viskat i hennes öra: ”Gud välsigne dig, älskade dotter. Frukta inte, för jag ber för dig, och Herren vakar över dig.” Så hade han lämnat henne kvar med Antonius och hans familj; hon fick ensam bära sin förtvivlan över att skiljas från sin far.

Men natten blev inte som hon befarat. Hon sov i sin makes famn utan att han rörde henne som kvin12

na och hans omtänksamhet fick Eutychia att älska hans goda hjärta. Antonius var kärleksfull och behandlade henne som en dyrbarhet. Nu när hon var gravid var han mer omhändertagande än någonsin.

Han ville aldrig se henne bära tungt och det var knappt så att hon fick gå ut på egen hand. Han hade föreslagit att de skulle skaffa en slav till hushållet, men Eutychia hade bestämt förklarat att hon klarade sig bra med Tobuk och Nomi.

Slavarna Tobuk och Nomi hade varit en bröllopsgåva från Alessia. Det första Eutychia hade gjort när hon och Antonius flyttat in i sitt nya, egna hem var att ge dem deras frihet tillbaka. Hon hade sagt till Antonius att de självklart skulle ha lön för sitt arbete. Antonius hade gått med på det under förutsättning att de inte berättade det för hans mor – hon skulle ta illa upp och inte förstå. Eutychia hade undrat över hans ord, men hon hade börjat inse att det fanns sidor hos hennes svärmor hon ännu inte kände och gått med på hans krav.

Tobuk tog hand om hus och trädgård och när han fick tid över hjälpte han Nomi i köket. Det var den vackraste trädgård man kunde tänka sig. Där fanns mandelträd som lyste upp med sina ljusgröna blad, och de flera hundra år gamla olivträden skapade en magisk stämning med sina kraftiga och krökta stammar. Det doftade av jasmin och rosor. Antonius hade låtit bygga en fantastisk fontän i trädgårdens hjärta och runt den stod stenbänkar och vackra statyer. Mellan rabatterna låg omsorgsfullt lagda stengångar. Trädgården hade utsikt över havet och den mindre av Syracusas hamnar. Och om Tobuk var en mästare i trädgården så var Nomi det i köket. Nomi bakade det mest väldoftande och välsmakande bröd, 13

och hennes mat var en himmelsk njutning.

Ja, allt hade blivit bra. Eutychia var lycklig. Hon hade allt hon kunde önska sig och snart skulle hennes och Antonius barn leka här i trädgården. Men hon hade inte hört något från sin far på länge och visste djupt inom sig att han förmodligen inte längre var i livet. Ändå slutade hon aldrig att hoppas.

Eutychia kände saknaden efter Atreus bränna i bröstet och hon började tyst nynna på en vaggvisa som han sjungit för henne som barn. Hon kramade hårt om magen och vaggade rytmiskt från sida till sida medan hon viskade fram orden i visan: ”Sov mitt barn, sov tryggt i min famn, vila helt stilla i min närhet. Änglarna vakar över oss i natt och skingrar mörkret med sitt ljus och sin kärlek. Ljuset överger oss aldrig, inte ens i den mörkaste timma.

Du kan vila trygg i min famn, vila helt stilla i min närhet …”

14

Kapitel 2

Antonius såg på sin hustru där hon satt i skuggan under olivträdet. Hon hade säkert suttit där i timmar. Han visste att hon älskade den platsen. Eftermiddagsljuset vilade som ett varmt täcke över trädgården och Eutychia strålade där hon satt i sin gula och röda tunika, stilla vaggande fram och tillbaka med magen i sin famn. Hon hade släppt ut sitt mörka hår och det flöt ut över ryggen och hängde fram över hennes ansikte. Hon såg så vild och levande ut, helt ovetande om hans närvaro, och Antonius fylldes av en våldsam åtrå.

Han älskade henne innerligt, och varje gång känslorna vällde upp inom honom blev han lika överrumplad. Han hade trott att han inte besatt förmågan att älska. Det hade alltid varit svårt för honom att visa sina känslor. Han hade inte ens kunnat gråta när hans far dog, fast det gjort så ont inom honom.

Hans känslor levde i slutna rum och han hade befarat att han var oförmögen att öppna dem.

När det stod klart att han skulle gifta sig med greken Atreus dotter hade han bara tyst nickat mot sin mor. Hon hade på alla sätt och vis försökt fiska efter vad han tyckte om beslutet, men han släppte inte in henne i sin inre värld. Han hade gjort det som barn och gång efter annan hade hon svikit hans förtro15

ende, så med åren hade han stängt henne ute. Han kunde se i hennes blick att hon var ursinnig över sin maktlöshet gentemot honom och det gav honom en viss tillfredsställelse. Han respekterade sin mor men kunde inte älska henne. Hon hade inte Eutychias mjukhet och värme.

Han visste exakt den stund när han hade börjat älska Eutychia. Det var under deras första natt tillsammans. Tidigare på dagen hade han sett hur förtvivlad hon var efter att hennes far tagit farväl. I hennes blick hade han känt igen sin egen smärta.

Hon hade berört honom och väckt till liv något som länge slumrat i hans inre. På bröllopsnatten hade hon inte hört när han kom in i sovrummet, och när han såg henne på knä vid bädden hade han dolt sig bakom ett draperi. Han förstod att hon bad till sin gud, och hans första tanke var att aldrig berätta det för sin mor, som var emot kristendomen. Sedan hade han hört hennes böner och förstått hennes rädsla.

Han såg tårarna som strömmade nerför hennes kinder och i den stunden förändrades Antonius. Kärleken sköljde över honom och han visste att han skulle göra allt som stod i hans makt för att beskydda och ta hand om sin hustru. På bröllopsnatten hade han endast hållit henne i sin famn och fylld av tacksamhet känt hur hon långsamt slappnat av och börjat lita på honom.

Hans första åtgärd för att skapa en egen familj hade varit att lämna godset och flytta till ett eget hus närmare hamnen och stadens centrum, långt bort från moderns kontroll. Alessia hade protesterat, förstås, men Antonius hade förklarat för henne att han på det sättet skulle ha mycket närmare till kontoret i hamnen. Till slut hade hon gett med 16

sig, och för första gången i sitt liv kände han sig fri.

Eutychia hade räddat honom från moderns kalla värld, och han ville skydda den man han var tillsammans med Eutychia från moderns nyfikna blickar.

Eutychia hade förvandlat honom. Hon hade fått honom att förstå att han hade en levande själ och ett hjärta som pulserade av kärlek. Deras barn växte i hennes mage, och den här gången skulle det gå bra.

Det måste gå bra! Orostankarna fanns där. Han var rädd för att de skulle förlora även detta barn, men den vise läkaren Agapios sa att nu när det gått så långt var risken liten att något sådant skulle ske.

Antonius oroade sig även för att Eutychia skulle förblöda vid förlossningen; hon hade blött ymnigt vid missfallet och det hade tagit lång tid för henne att återhämta sig. Han hade trott att han skulle förlora henne den gången och den oron bar han fortfarande med sig. En annan rädsla som väckts till liv inom honom var att det skulle hända honom själv något.

Tänk om hans hjärta var lika svagt som faderns? I så fall hade han inte så många år kvar att leva. Han fasade för det. Han ville vara den starke, trygge mannen som hans älskade alltid kunde förlita sig på. Han ville beskydda sin familj från alla faror som kunde tänkas hota.

Moderns ansikte dök upp för hans inre öga. Han visste att Alessia skulle kväva hans fru och barn med sin kärlekslöshet och behov av kontroll om han inte fanns där. De skulle överleva men berövas all lycka.

Antonius gjorde sitt bästa för att fösa bort alla orostankar. Eutychia brukade säga till honom att Guds vilja skulle ske oavsett om han oroade sig eller inte, och att gud var god. Antonius suckade. Eutychia hade sin gud och han avundades den trygghet som 17

hon alltid tycktes vila i, helt övertygad om Guds omsorg. Men Antonius var rädd för att Gud saknade makt över sådana som hans mor. Gud hade gett människan fri vilja, och vissa utnyttjade det på det mest vidriga sätt, det var en sak som var säker. Men han försökte påminna sig om att världen även bestod av godhjärtade människor som faktiskt använde sin fria vilja i kärlekens tecken.

Hon såg upp mot honom när hon hörde hans steg över stengången. Ett varmt leende spred sig över hennes läppar. ”Antonius!”

Han satte sig bredvid henne och drog in henne i sin famn. Han kysste henne på pannan och andades in doften från hennes hår. ”Jag trodde du skulle komma hem senare”, sa hon och besvarade hans omfamning. ”Jag längtade så mycket hem till dig att jag gick lite tidigare. Hur mår du och hur mår vårt barn?” sa Antonius och lade handen på Eutychias mage. ”Jag mår bra och det gör hon också.” ”Hon? Hur kan du vara så säker på att det är en hon?” ”Vissa saker vet man bara”, skrattade Eutychia.

Hennes drömmar den senaste tiden hade varit starka och tydliga – ett vackert flickebarn omgivet av ett starkt skimmer. Det fanns oro i drömmarna också.

Eutychia hade sett blod, mycket blod. Och när hon vaknade var hon överväldigad av sorg. Men inget av det här hade hon berättat för Antonius; hon ville inte oroa honom i onödan.

Antonius reste sig och sträckte ut ena handen mot Eutychia för att dra upp henne från gräset.

18

”Kom. Nomi är färdig med kvällsmaten.” Han fick ta i ordentligt för att få upp henne och gav ifrån sig ett ljudligt stön. ”Sluta grimasera”, sa hon och gav honom en retfull knuff när hon väl kom upp och stod bredvid honom. ”Du är tyngre än någonsin”, urskuldade han sig. ”Det är inte långt kvar nu, vilken dag som helst, sa Agapios när han var här.” Hon log mot honom och hoppades att han inte såg oron i hennes ögon.

Dofterna från köket var ljuvliga. Nomi bar just fram de sista skålarna till bordet när Eutychia och Antonius klev över tröskeln, och hon gav dem ett varmt leende. Eutychia och Antonius hade tagit för vana att äta tillsammans med Nomi och Tobuk. Det var ovanligt att låta tjänare eller slavar vara som familjemedlemmar, men för Eutychia var det en självklarhet. Alla var lika inför Gud, och för henne var det viktigt att leva efter sin övertygelse. Det här var hennes familj och tillsammans med dem kände hon sig som mest tillfreds, och Antonius delade hennes känslor. Men det var otänkbart att låta Antonius mor och bröder veta hur nära vänner de var i det lilla hushållet. När Alessia kom på sina fåtaliga besök låtsades de vara kyligt herrskap och underdåniga slavar.

Före maten bad Eutychia en kort bön, och alla satt tysta med böjda huvuden. Nomi och Tobuk delade Eutychias trosuppfattning. I deras barndomsstad Cartago levde många kristna, fler än här på Sicilien, och de hade båda växt upp i kristna hem. Deras föräldrar hade offrat sina liv för sin tro och som en följd av det hade Nomi och Tobuk sålts som slavar. Trots 19

många fruktansvärda upplevelser stod de fast i sin tro och kärlek till Gud. Det var den som var deras räddning, menade de. Tron hade hjälpt dem i deras nöd. Ofta när Eutychia tvivlade var det de som fick henne att känna hopp igen.

Antonius hade de inte lyckats omvända. Han trodde på allt och inget. ”Jag tror på kärleken och goda handlingar”, brukade han säga. ”Ja, men det är ju det som är Guds vilja”, påpekade Eutychia. ”Om du säger det så, min älskade, då tror jag väl på din gud.” Så skrattade han alltid.

Eutychia var frustrerad över att han inte kunde ta det på allvar. Men innerst inne spelade det ingen roll för henne vad Antonius valde att tro på. Han var en av de mest godhjärtade människor hon mött och eftersom Gud ser till varje människas hjärta och handlingar kände hon sig lugn. I Eutychias värld vilade Antonius trygg i Guds famn, och hon uppskattade att han inte hade synpunkter på hennes trosuppfattning. Hemligheten om hennes tro var säker hos honom. Många viskade nedlåtande och såg med misstänksamma ögon på de kristna, och hennes egen svärmor tillhörde den fördomsfulla skaran. Eutychia hoppades att människors rädsla för det nya och obekanta skulle försvinna en dag och att förföljelsen till slut skulle upphöra. Hon vårdade ömt sin gudstro i sitt hjärta och delade den bara med de likasinnade i staden – en skara som ständigt växte. ”Läkaren sa till mig att det var viktigt att du fick i dig mycket järn”, sa Nomi och bjöd Eutychia på en rödfärgad rätt som doftade friskt och kryddigt. ”Tack Nomi! Tack för att du tar så bra hand om mig.” Magen drog ihop sig och Eutychia slöt ögonen 20

och kramade hårt om bordskanten. ”Hur är det fatt?” undrade Antonius. ”Är det dags?” Han reste sig hastigt och kom fram till henne. ”Det är nog ingen fara”, pressade hon fram mellan sammanbitna tänder. ”Jag behöver bara vila lite.”

Antonius och Nomi hjälpte henne genast uppför trappan och in i sovrummet. När de lade henne på sängen hade smärtan släppt. ”Nu känns det mycket bättre”, sa hon lugnande till dem, och Nomi försvann ut medan Antonius lade sig vid hennes sida. ”Tror du att det sker i natt?” frågade Antonius. ”Jag tror inte det, min älskade.” Hon ville lugna honom och kanske även sig själv. Men hon kände på sig att det var i natt det skulle ske.

21

Kapitel 3

Eutychia vaknade plötsligt och kände hur svetten bröt fram i pannan. Värkarna hade kommit och gått allt sedan kvällsmaten, men hon hade lyckats sova en del ändå. Nu kändes kroppen annorlunda.

Det var mörkt i rummet och hon kunde höra hur Antonius sov tungt vid hennes sida. Hon behövde frisk luft. Det kändes som om hon skulle kvävas.

Försiktigt lirkade hon sig ur Antonius grepp för att inte väcka honom.

Kroppen var tung och osmidig och det tog tid att ta sig ur sängen. Hon satt en stund på sängkanten och tog några djupa andetag. Hon hade drömt igen – flickan fanns där i hennes drömmar, så som hon gjort under många nätter. Blodet var där också; ett hav av blod. Eutychia försökte förstå vad drömmen betydde. Hade det med dottern att göra eller med henne? Kanske hade det med hennes far att göra? Ett hav av blod – var det ett budskap om att hennes far hade drunknat i det stora havet?

Mödosamt tog hon försiktiga, stapplande steg mot fönstret. Hon behövde släppa in luft. Skulle dottern dö under förlossningen? Eller skulle hon själv förblöda, precis som hennes egen mor? Eutychia slog upp fönsterluckorna och drog in den friska nattluften i lungorna. Länge stod hon så och tog djupa an22

detag. Efter ett tag kändes det bättre. Dofterna av salt hav och tång nådde henne. Alla de dofter som hon växt upp med och som alltid fick henne att tänka på Atreus. ”Om du lever, så kom hit. Ditt barnbarn ska snart födas”, sa hon stilla. Förmodligen var det lönlöst att kalla på honom. Med åren hade hon förlikat sig med tanken att hon aldrig mer skulle se honom. Men saknaden fanns där likafullt.

Eutychia såg upp mot den stjärnklara himlen. ”Om jag dör, Gud, så vet jag inte hur det ska gå för Antonius. Jag vet inte om han klarar av sorgen. Om blodet jag ser i mina drömmar är mitt, Gud, så hoppas jag att du låter mig överleva.” Eutychias bön letade sig upp mot stjärnorna. Hon visste att hon inte rådde över Guds vilja, men det var lugnande att be.

Det var lugnande att andas den friska luften och känna närvaron av det gudomliga. ”Käre Gud, ta inte detta barn ifrån mig.”

Eutychia såg bort mot sängen där Antonius sov.

Hennes missfall hade varit dramatiskt och ända sedan dess hade hon sett oron i hans ögon. Hon visste att han var rädd för att förlora henne. Den lärde Agapios hade sagt det också; att han inte var säker på att Eutychia skulle överleva en förlossning. Hon lät sina andetag smälta samman med havets rytmiska dyningar som rullade in mot stranden under klipporna. ”Lucia”, viskade hon plötsligt utan att förstå var det kom ifrån. ”Lucia ska vara ditt namn, för du kommer med ljuset.” Eutychia kände hur värmen spred sig inom henne. Det här kommer att bli ett mycket speciellt barn, tänkte hon, samtidigt som det slog henne att alla mödrar säkert resonerade så. ”Men jag 23

vet att du är speciell, mitt barn …”, viskade hon ner mot magen, och som en bekräftelse såg Eutychia två stjärnor falla tätt efter varandra. ”Där ser du”, skrattade hon tyst och kramade hårt om magen.

Så plötsligt vällde en ny sorts värkar över henne.

Eutychia drog häftigt efter andan och försökte skrika, men smärtan var så bedövande att inte ett ljud kom över hennes läppar. Hon sjönk ihop på golvet och blev liggande med blicken fäst mot natthimlen, medan smärtan tog över och helt förlamade hennes kropp. Hon kände något varmt forsa fram mellan benen, och det enda hon kunde tänka på var blod och död. Hjälp! Gud, hjälp! Paniken växte och hon försökte ta tag i något för att skapa ett oväsen som skulle väcka Antonius. Till slut lyckades hon få tag i en pall och med en kraftansträngning välta den i golvet. I samma stund kom skriket.

Eutychia vrålade rakt ut. Hon kände hur hela kroppen drog ihop sig, den var redo att göra sig av med barnet. Eutychias skrik fortsatte att eka i natten. Antonius kastade sig ur sängen och strax efteråt kom Tobuk och Nomi rusande. ”Fort, hämta läkaren!” skrek Antonius och Tobuk försvann från rummet. Antonius föll på knä bredvid sin fru och drog upp henne i famnen. Han kände sig helt maktlös. I skenet från Nomis oljelampa såg han blod bilda en pöl runt henne. ”Så mycket blod. Jag förlorar henne, Nomi, jag förlorar henne”, kved han förtvivlat. ”Spring ner i köket och hämta tygtrasor och koka upp vatten. Skynda dig!” skrek Nomi åt honom. Antonius snubblade ut ur rummet med Eutychias skrik ringande i öronen. Nomi vågade inte flytta Eutychia från golvet. Hon hoppades vid Gud att läkaren var 24

hemma och inte hos en annan patient. Hon hade varit med på barnsbörder tidigare men aldrig förr sett så mycket blod! Hon hämtade kuddar och placerade dem under Eutychias huvud samtidigt som hon försökte överrösta hennes skrik med sin lugnande röst. ”Eutychia!” Hennes husfru reagerade inte. ”Kan du höra mig?” ”Ja, ja, ja!” skrek Eutychia. Hon var sjöblöt av svett och övertygad om att hon skulle dö. Hon skulle aldrig få se sin dotter eller kyssa Antonius farväl.

Hon skulle aldrig få uppleva lyckan av att ha en familj. Det här var hennes sista stund på jorden. ”Lyssna på mig och gör precis som jag säger”, fortsatte Nomi. ”Du måste andas. Kämpa inte emot smärtan. När smärtan kommer ska du av all din kraft trycka på. Du måste hjälpa barnet att komma ut. Däremellan kan du vila. När du känner smärtan trycker du på!” Nomi tittade på Eutychia och undrade om hon hade förstått. Så märkte hon hur Eutychia krystade. ”Bra! Det är bra, fortsätt så. Hjälp är på väg, Eutychia. Du kommer att klara det här. Det är snart över.” Nomi tala uppmuntrande till henne, samtidigt som hon tände så många oljelampor hon hittade för att kunna se bättre.

Hon stod på knä mellan Eutychias ben när Antonius kom in i rummet med hett vatten och tygtrasor. När Nomi mötte hans blick såg hon att han var i chocktillstånd och på väg att svimma. Hon behövde få ut honom därifrån. ”Spring ner och se om Agapios är på väg. Skicka upp honom så fort som möjligt och gå sedan och sätt dig i trädgården.”

Utan ett ord gjorde han som hon sa. I trappan på väg ner mötte han läkaren och Tobuk. Antonius hann 25