9789137135267

Nattens hj채rta

Judith Lennox

Nattens hjärta

Översättning Micka Andersson

Forum

Tidigare utgivning Alla mina systrar Ödets vägar Före stormen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Heart of the Night Copyright © Judith Lennox 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Licht & Burr Agency, Danmark Omslag Ami Smithson Svensk typografi Anders Timrén Sättning Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13526-7

Till Alexis med k채rlek

DEL ETT Den förtrogna April 1936–augusti 1939

Kapitel ett K

ay Garland träffade Miranda Denisov första gången i ett hus på Charles Street i Mayfair. Till utseendet var Miranda slående vacker, med bred panna, höga kindben och fyllig mun. Det glänsande, vågiga, svarta håret var kammat med sidbena och föll ner över axlarna, och de lysande mörka ögonen kontrasterade mot den magnoliableka hyn. Hon såg äldre ut än sina sexton år. Även om Kay inte visste så mycket om stil, och själv oftast gick i hemsydda kläder och bara ägde några få smycken som hon ärvt av sin mor, förstod hon att Mirandas klänning var enkel, utsökt, dyrbar och smakfull. Mirandas uppträdande var behagligt och artigt, men kanske lite reserverat.

Det var andra gången Kay var på Charles Street. Hon hade sökt tjänsten som sällskapsdam åt Miranda Denisov efter att ha läst annonsen under rubriken ”Lediga platser” i Times. Det var hennes vän Brian, som arbetade i ett antikvariat på Charing Cross Road, som hade visat henne den. ”Herre söker kultiverad och välutbildad engelsk dam, 18–20 år, som sällskap åt sin dotter. Måste vara beredd att resa.” Kay hade aldrig rest längre än till Isle of Wight. Hon ville gärna resa. Hon riktigt längtade efter att resa.

Den första intervjun hade gjorts av familjen Denisovs hushållerska, mrs Ingram, en trevlig Yorkshirekvinna. Hon hade ställt forskande och raka frågor. Miss Garland var arton år, inte sant? Vilken utbildning hade hon – vilken skola hade hon gått på? Var hon vid god hälsa? Hade någon i hennes familj haft tuberkulos? Mrs Ingram förklarade att miss Denisovs mor, som var född i England, hade dött av tuberkulos.

Mrs Ingram hade beskrivit vilka arbetsuppgifter Kay skulle ha om hon blev erbjuden platsen som miss Denisovs sällskapsdam. Hon förväntades följa miss Denisov till alla hennes lektioner och möten och dessutom vara hennes resesällskap. Hon behövde inte följa med på kvällstillställningar, baler och formella middagar – miss Denisovs släkting, madame Lambert, fungerade som förkläde vid sådana tillfällen. Mr Denisov krävde också 9

att den som fick anställningen skulle förbättra dotterns engelska – en lektion på en timme eller två varje morgon borde räcka.

En vecka senare befann sig Kay på nytt i huset för att träffa Miranda Denisov för första gången. Efter en gallring fanns det nu bara tre sökande kvar, hade mrs Ingram berättat för Kay när hon visade in henne i vardagsrummet.

Rummet där Miranda Denisov satt var praktfullt möblerat. Soffor och fåtöljer hade svängda rödbruna ryggar och blankpolerade armstöd. De höga fönstren hade damastgardiner i blått och guld. Det fanns oljemålningar på väggarna och en vacker persisk matta på golvet. En medelålders dam i lila chiffong satt i en soffa. Hon presenterades för Kay som madame Lambert.

Efter presentationerna följde ett kort utbyte av artigheter. Sedan tittade madame Lambert på Kay. ”Ni ser väldigt ung ut, om jag får lov att säga det, mademoiselle Garland.” ”Det är klart att hon är ung, faster Sonya”, sa Miranda lite otåligt. ”Om jag ville ha sällskap av en tröttsam gammal torrboll skulle jag ha bett pappa anställa en ny guvernant.” Sedan vände sig Miranda till Kay och log för första gången. ”Berätta lite om er själv, miss Garland. Var bor ni?” ”I Pimlico, med min moster.” ”Ni har redan ett arbete, inte sant? Det sa mrs Ingram. Trivs ni inte med ert arbete?”

Kay var anställd som guvernant åt mrs Harrisons fyra barn. Mrs Harrison trodde inte på obligatorisk skolundervisning för barn: barn skulle bara lära sig det de själva ville lära sig. Kays försök att få Storme, Syrie, Lionel och Orlando Harrison att vilja lära sig något om rosornas krig eller dubbelbråk gjorde henne ofta fullkomligt utmattad. ”Inte särskilt bra”, erkände hon. ”Jag skulle gärna vilja göra något annat.” ”Vad tycker ni om att göra? Vilken typ av saker?” ”Kära lilla Miranda …”

Miranda ignorerade madame Lamberts inpass. ”Berätta, miss Garland.” ”Jag tycker om att spela tennis och cykla –” ”Cykla! Åh, jag skulle så gärna vilja cykla! Pappa vägrar låta mig göra det – han säger att det inte passar sig för en dam.”

10

Kay kunde omöjligt föreställa sig Miranda Denisov, med den perfekta frisyren och den ljusa veckade ylleklänningen, susande genom vattenpölar på en cykel så som Kay själv älskade att göra.

Kay fortsatte: ”Och jag älskar att gå på bio och teater – och att läsa förstås. Jag kan gå omkring i ett antikvariat i timmar. Kan inte ni det också? Och, åh, jag tror att det jag älskar mest av allt är att helt enkelt prata – ni vet, sådana där samtal som kan pågå i timmar, till långt in på kvällarna. Det finns inget härligare, eller vad säger ni?”

Det blev tyst. Kay började skruva på sig. ”Ge korta och vänliga svar på alla frågor”, var det råd moster Dot hade gett henne när de diskuterade anställningsintervjun kvällen före. Nu hade hon kanske pratat alldeles för mycket, och det var inte första gången.

Då tog Miranda till orda. ”Jag tror nog att vi ska komma bra överens, eller vad säger ni, miss Garland?”

Kay fylldes av iver. ”Menar ni att jag har fått jobbet?” ”Givetvis har ni det.”

Faster Sonya rynkade pannan. ”Miranda, chérie, din far –” ”Pappa kommer att tycka om miss Garland, det är jag säker på, faster Sonya.” Miranda avfärdade madame Lamberts invändningar med en handrörelse. ”Och alla de andra var så trista.” Det fanns något konspiratoriskt i hennes leende när hon kastade en blick på Kay. ”Ja, jag tror att vi ska komma mycket bra överens.”

Det regnade fortfarande när Kay lämnade Denisovs hus en stund senare.

Spänningen bubblade inom henne när hon skyndade hem för att berätta nyheten för moster Dot. Kays moster Dot arbetade på en damtidning, där hon besvarade läsarbrev under pseudonymen ”Kusin Freda”. Många av breven var från kvinnor som hade förlorat sin fästman eller make i det stora kriget. Vissa var fattiga och ensamma, och när Kay var yngre hade moster Dot ibland läst de breven högt för henne. Oavsett vilka problem de hade brukade Kay alltid rekommendera att de skaffade hund. Hon hade själv så gärna velat ha en hund, men det var omöjligt eftersom den skulle ha fått vara ensam hemma hela dagarna. Moster Dot brukade besvara breven och skriva att arbete var en stor tröst för en plågad själ och att tillgivenhet och sällskap stod att finna hos vännerna. Sedan tog hon av sig glasögonen och putsade dem, suckade och sa: ”Den stackars kraken. Ensamhet är fruktansvärt, Kay.” Även om moster Dot aldrig hade gift sig hade hon följt sitt eget råd och 11

skaffat sig många vänner. Middagarna i Pimlico var livliga tillställningar med upp till tio tolv personer runt det lilla matbordet. Moster Dot hade vänner i alla åldrar och av olika nationaliteter. Kollegor från tidningen blandades med vänner från de olika föreningarna för pacifism, socialism och Nationernas förbund som hon stödde. Det var konstnärer och författare och poeter, många av dem var utfattiga. Sedan fanns den österrikiske terapeuten och innehavaren av den italienska delikatessaffären och den franska familjen som Dot hade träffat när hon var sjukvårdare i Étaples under kriget och som hade flyttat till London i början av tjugotalet och öppnat en liten skola där eleverna fick tala enbart franska på måndagar, onsdagar och fredagar. När Kay slutade i den skolan vid tolv års ålder var hennes franska utmärkt. Förutom gamla vänner kunde det också komma någon kvinna som moster Dot börjat prata med i en butik eller någon flicka som Kay träffat på en dubbeldäckares övervåning: alla deltog de i moster Dots middagar.

Dagarna efter Kays anställningsintervju blev det brått med tvätt, lagningar och packning. Miranda och resten av hushållet skulle åka till Paris nästa vecka, hade mrs Ingram berättat för Kay. Mr Denisov var redan i Paris, och han förväntade sig att hela hushållet skulle komma efter så snart Miranda hade fått en sällskapsdam. Mrs Ingram hade tillagt att det var osannolikt att de skulle återvända till London inom en snar framtid.

April var kall och blåsig i London, men kanske skulle det vara vår på kontinenten. Kay grävde fram bomullsklänningar, en lätt regnkappa, shorts, baddräkt och en badmössa av gummi. Moster Dot snodde ihop en aftonklänning åt henne på sin symaskin. En elegant hatt måste letas fram ifall familjen Denisov förväntade sig att Kay skulle gå i kyrkan med dem, och strumpor och handskar måste lagas.

När Kay sa upp sig hos sin arbetsgivare fick hon verkligen anstränga sig för att hålla tillbaka det glada leende som så gärna ville spricka fram.

Men ett par dagar senare kände hon ett plötsligt hugg i hjärtat vid tanken på att flytta hemifrån för första gången och börja arbeta hos Denisovs, och hon kramade moster Dot hårt.

När hon kom till det eleganta huset i Mayfair kunde hon knappt fatta att hon nu ingick i hushållet. Mrs Ingram visade henne vägen upp till sovrummet på andra våningen. Rummet hade tapeter med blommotiv och var möblerat med en säng, ett klädskåp, en byrå och en kommod.

Kay packade upp. Hennes saker fyllde inte på långa vägar det stora klädskåpet.

12

Det knackade på dörren, Miranda kom in. ”Där är ni ju!” utbrast hon.

Hon kysste Kay på båda kinderna och såg sig sedan omkring. ”Vilket litet kyffe. Ni ska få se att vårt hus i Paris är mycket trevligare.” ”Jag tycker det är förtjusande.” ”Ni kan ju se trädgården förstås.” Miranda tittade ut genom fönstret ner på en innegård med klippt buxbom och stenplattor. Hon vände sig mot Kay igen. ”Jag är så glad att ni är här! Pappa ville anställa en ny guvernant åt mig, men jag vägrade. Jag är alldeles för gammal för guvernanter. Min förra var alltid förkyld. Så fort hon sa något snörvlade hon.”

Kay skrattade. ”Då måste jag vara en förbättring. Jag snörvlar åtminstone inte.” ”Och före henne hade jag mademoiselle Fournier, som brukade ge mig ett rapp över knogarna med en linjal så fort jag inte kunde läxan. Ibland slog hon så hårt att jag blödde.” ”Jag lovar att jag aldrig ska rappa till er över knogarna. Jag tror inte på fysisk bestraffning. Det gör inte moster Dot heller.” ”Dot. Vilket lustigt namn.” ”Det är en förkortning av Dorothy. Moster Dot är min mammas lillasyster. Hon tog hand om mig när mamma dog. Min far dog i kriget, förstår ni, innan jag föddes.” ”När dog er mor?” ”När jag var tre”, sa Kay. ”Då fick jag behålla min mor sex år längre än ni. Kommer ni ihåg er mamma?” ”Bara lite. Hon hade ljust hår, precis som jag. Vi bodde i Hampshire.

Det fanns äppelträd i trädgården – jag minns att jag låg i gräset och tittade upp på äppelblommen och tyckte att det såg ut som snö. Hur var er mor?” ”Hon var mycket vacker. Vill ni se ett foto av henne, miss Garland?” ”Kay – säg Kay, för all del. Och jag vill gärna se ett foto.”

Miranda visade vägen till sitt sovrum. Det var ett stort rum med högt i tak och två stora fönster inramade av rosenröda gardiner. Tapeterna hade en djupt blålila ton och runt om i rummet stod fåtöljer klädda med rosenröd sammet. Uppe på byrån var en stor samling dockor uppställda. Ännu fler dockor satt vid fotänden av sängen. Det var dyrbara, gammaldags dockor med vax- eller porslinsansikten och kläder av sammet och spetsar. ”De har tillhört min mor”, förklarade Miranda. ”Hon samlade på dem 13

som flicka. Vissa av dem är väldigt gamla. Tycker du om dem? Jag tycker om dem ibland och ibland hatar jag dem.” Hon lyfte upp en docka klädd i röd kappa och luva. ”Gissa vem det här är.” ”Det är Rödluvan, inte sant?” ”Ibland.” Miranda log. ”Men ibland –” Hon vred snabbt på dockhuvudet och flickansiktet ersattes av en gammal gummas rynkiga ansiktsdrag. Hon vred en gång till och ett tredje ansikte blev synligt, en rödögd varg med blottade tänder. ”När jag var barn var jag rädd för den här dockan”, sa Miranda. ”Jag var rädd att vargen skulle få liv på natten och sluka mig. Så dumt.” Hon satte tillbaka dockan på byrån och räckte Kay ett inramat fotografi. ”Det här är min mor. Var hon inte vacker?” ”Mycket.” Kay betraktade det mörkögda, längtansfulla, drömmande ansiktet. ”Ni måste sakna henne förfärligt.” ”Jag såg henne inte så ofta. Maman var alltid sjuk. För det mesta var hon bortrest och vistades på ett hälsohem eller ett sanatorium.” ”Och er far? Han är i Paris, inte sant?” ”Ja. Du kommer snart att få träffa honom.” ”Reser ni med honom överallt?” ”Det gör vi allihop. Pappa vill ha det så.” Miranda ställde tillbaka fotot på toalettbordet. ”Jag har längtat efter att ha någon att prata med. Faster Sonya bara klagar hela tiden. Vi kommer att bli goda vänner, eller hur, Kay?” Kay noterade att det fanns en skymt av ängslan i Mirandas mörka ögon. ”Det tror jag säkert”, sa Kay. Ett par dagar senare begav de sig till Paris. De skulle resa till Frankrike med Golden Arrow, ett tåg som avgick från Victoria Station klockan elva på förmiddagen.

Kay och Miranda delade förstaklasskupé med faster Sonya. Faster Sonya var klädd i päls och en rosa sammetshatt prydd med fjädrar. Hon darrade och klagade på kylan.

När Kay satt i vagnen hade hon svårt att låta bli att dra med handflatan över det tjocka sammetstyget som täckte sätena och lika svårt att avstå från att lyfta sockerskålen och låta fingertoppen följa texten ”Pullman Car Company Limited” runt överkanten. När tåget lämnade Victoria Station såg hon först de sotiga packhusen och växelspåren och sedan husens baksidor med allt det som vanligtvis var dolt – soptunnor, tvätt 14

som hängde på tork och små utedass av tegel – men som blev synligt för passagerarna. Sedan lämnade de London och kom ut på Kents böljande gröna landsbygd.

Loket saktade ner när tåget rullade in i Dovers hamn. Och sedan följde den berusande spänningen i att gå ombord på färjan och känna havet höja och sänka sig under skrovet. En steward visade dem till Denisovs privata hytt. Med ett stön sjönk faster Sonya ner i en koj. ”Vi går upp på däck, faster Sonya”, sa Miranda snabbt och drog med sig Kay ut ur hytten.

De stod vid relingen och såg Englands kustlinje försvinna. Havet glittrade och måsarna svävade. Det blåste kraftigt och Kay var glad för sin scarf och sin duffel. Miranda, som stod bredvid henne, var klädd i en mjuk, gräddvit päls. Hon hade fällt upp pälskragen runt ansiktet.

Under överfarten utforskade de färjan. De drack kaffe i salongen och diskuterade de andra passagerarna, hittade på namn och yrken åt dem.

Mot slutet av resan gick de tillbaka upp på däck. Kays första glimt av Frankrike var inte mycket mer än något suddigt grått vid horisonten.

Sedan tog kusten, staden och hamnen långsamt form i diset. När hon gick av båten tycktes hela hamnen gunga på samma sätt som havet, och hon tappade orienteringen för ett ögonblick. Utan att riktigt våga tro det tänkte hon förtjust: Här är jag, Kay Garland, i främmande land till slut.

Under järnvägsresan genom Pas-de-Calais slättland blev hon förtrollad av allt, från de röda tegeltaken på husen i byarna till butiksskyltarna – boulangerie, tabac, épicier – som var så mycket mer spännande än bageri, tobaksaffär eller speceriaffär, ansåg hon.

Bilar hämtade dem vid Gare du Nord och körde dem till Denisovs hus i åttonde arrondissementet. Huset var stort och ståtligt, med balkongräcken av smidesjärn. Inuti var det möblerat på ungefär samma mörka och påkostade sätt som huset på Charles Street. Kays sovrum på tredje våningen var inrett i blekgrönt och vitt. När hon tittade ut genom fönstret ner på gatan hörde hon bilarnas signalhorn och såg människor skynda förbi. Hon greps av en längtan som var så intensiv att den nästan gjorde ont: hon längtade efter att få utforska gatorna i denna okända och magiska stad.

Men först måste hon skriva till moster Dot och tala om att hon kommit fram ordentligt. Hon tog fram ett brevpapper och skrev datum, den 10 april 1936, och sedan Denisovs adress med ”Paris” triumferande understruket tre gånger.

Vid middagen den kvällen träffade Kay Mirandas far för första 15

gången. Konstantin Denisov var en lång och välbyggd man med kraftig bröstkorg och hals och breda axlar. Hans röst var djup och kraftfull, och han tilltalade Kay på god franska men med stark accent. Miss Garland måste äta middag med familjen när de inte hade några sociala plikter, sa han. Det skulle vara en förmån att ha möjlighet att konversera med en infödd engelska. Mr Denisov beundrade engelsmännen, som var ett både äventyrligt och praktiskt folk. Det var viktigt för honom att hans dotter talade god engelska – språket hade ju trots allt varit hans hustrus, Mirandas mors, modersmål. Han älskade England och skulle gärna ha velat bo i ett litet hus på den engelska landsbygden och odla äpplen och föda upp grisar. Tyvärr höll affärerna honom på kontinenten större delen av året.

Middagarna hos Denisovs var inte alls som middagarna hemma, upptäckte Kay. Det var ingen kamratlig utportionering av grytor och pajer och inga högljudda men godmodiga meningsutbyten om politik och de senaste böckerna. Den diskreta serveringen av maten och mängden av porslin, glas och silver gjorde plötsligt Kay tveksam till om hennes bordsskick höll måttet, osäker på om den bruna sammetsklänningen med puffärmar som moster Dot hade sytt åt henne var tillräckligt elegant. Hon var tacksam för att fötterna, som hon ogillade eftersom de var ganska långa och smala precis som resten av henne, var gömda under matbordet.

Konstantin Denisov styrde konversationen. De tystnade allihop när han pratade. Vid ett par tillfällen märkte Kay att hans hårda, intelligenta, kalkylerande blick vilade på henne. Vid desserten kom Konstantins sekreterare, Luca, in i rummet för att tala om för sin arbetsgivare att han hade telefon, och Konstantin lämnade bordet. I hans frånvaro tycktes faster Sonya och Miranda slappna av.

Under de närmaste dagarna blev Kay mer insatt i hur det fungerade i Denisovs hushåll. Konstantin Denisovs tjänstefolk och anställda var en kosmopolitisk samling – en engelsk hushållerska, en fransk kock, en tysk chaufför, en italiensk sekreterare. Även om Konstantin Denisov själv var ryss talade alla i hushållet mestadels franska.

Då Kay och Miranda steg upp klockan åtta på morgnarna hade Konstantin vanligtvis åkt till kontoret. Faster Sonya, som åt frukost i sängen, kom ner klockan tio med en gäspning och fortfarande något déshabillée.

Sedan följde en timme då Kay undervisade Miranda i engelska medan faster Sonya arrangerade blommorna och talade med mrs Ingram om olika menyer. Miranda hade nästan ingen accent, så de tillbringade tiden 16

med att läsa Shakespeare tillsammans. Förutom franska och engelska talade Miranda flytande tyska och hyfsad italienska och ryska.

Klockan ett brukade de äta lunch med faster Sonya, antingen på restaurang eller i Denisovs hus. Eftermiddagarna ägnades åt visiter, shopping, tennis och balettlektioner. Miranda älskade sina balettlektioner.

Om fadern var missnöjd med henne förbjöd han henne att gå dit, vilket gjorde henne olycklig.

Klockan fyra drack de te med faster Sonya. En gång varannan vecka levererades en korg från Fortnum & Mason i London hem till Denisovs.

Den var fylld med fruktkaka, Coopers apelsinmarmelad och sirap från Tate & Lyle. Efter teet vilade Miranda i en timme och sedan bytte de om till middagen. Halv nio åt Kay middag med familjen. Om Konstantin, Miranda och faster Sonya skulle gå ut på kvällen på en champagnemiddag eller en bal, bar en av husorna upp en bricka med kvällsmat till Kays rum.

Faster Sonya hade en knähund som hette Frou-Frou och som kikade fram ur de skyar av siden och chiffong hans matte var klädd i under dagen. På kvällarna blev Sonya dramatisk i svart eller röd satin. I Konstantins närvaro var faster Sonya alltid respektfull och angelägen om att vara till lags. Alla missöden i hushållet försökte hon skyla över. Men när Konstantin Denisov inte var hemma låg Sonya i sin favoritsoffa med Frou-Frou och en ask choklad till hands medan hon emellanåt slickade på pekfingret för att vända blad i en tidning. Mirandas önskemål om promenader eller besök i butiker avvisades med ett plågat ”Men jag är så trött, chérie” eller ”Mitt stackars huvud värker så hemskt”. Kay förstod redan från början att Miranda inte tyckte särskilt mycket om faster Sonya.

Och trots att faster Sonya kallade Miranda för ”vännen” och ”älskling” och gav henne små kyssar blev hon snabbt irriterad om Miranda drog benen efter sig eller gav svar på tal.

En vecka efter det att Denisovs hade kommit till Paris återvände Kay hem sedan hon varit ute och postat ett brev. Från vardagsrummet hörde hon Konstantin vråla. Rösten blandades med faster Sonyas ängsliga pip: ”Men Kostya, käraste!” Sedan hördes ett brak och ett skrik.

När Kay tittade upp såg hon att Miranda stod lutad över trappräcket och lyssnade. Kay sprang upp för trappan. Miranda satte ett finger till läpparna och hyssjade. Nedanför dem slets dörren till vardagsrummet upp. Miranda grep tag i Kays hand och viskade: ”Kom fort, de får inte se oss”. Hastigt drog hon med sig Kay upp till nästa våning.

17

”Vad är det som har hänt?” frågade Kay. ”Familjen Coreil – une famille très snob – har tackat nej till en middagsinbjudan. Pappa lägger skulden på faster Sonya.” Miranda lät nöjd. ”Han är ursinnig på henne. Jag hoppas att han kastar ut henne på gatan.” ”Men Miranda”, sa Kay chockad, ”hon är ju din faster.”

Miranda öppnade dörren till sitt rum och de gick in. ”Nej, det är hon inte”, sa hon. ”Hon är ingen riktig faster. Hon var min fars älskarinna en gång i tiden, för länge sedan, det är allt.”

Kay stirrade på Miranda. ”Hans älskarinna?” ”Ja, de var ett kärlekspar.” Miranda satte sig i en liten förgylld soffa. ”Svårt att tro, inte sant? Hon är så fet och ful och dum. Men ja, hon var hans älskarinna. Hon var gift när min far träffade henne, med den olycksalige monsieur Lambert. Den stackars mannen dog några år senare – och det kan man väl inte anklaga honom för, efter att ha varit gift med henne. Döden måste ha kommit som en lättnad. Men det är klart, hon delar inte pappas säng längre. Han har en annan älskarinna nu. Conrad säger att hon är mycket vacker.” Conrad var chauffören. Miranda skrattade. ”Se inte så chockerad ut, Kay. Hade du inte gissat det?”

Kay skakade på huvudet. ”Jag antar att du tycker att jag är vidrig som pratar om Sonya på det här sättet, men hon bara låtsas tycka om mig. Hon vet att min far skulle skicka bort henne om han förstod hur mycket hon avskyr mig och då skulle hon inte ha någonstans att ta vägen. Vi står bara ut med varandra för att vi måste. När jag gifter mig och flyttar hemifrån kommer vi aldrig mer att tala med varandra.” Miranda rynkade pannan. ”Jag hatar henne för att hon alltid spionerar på mig. Hon lägger sig i allt jag gör. Hon lyssnar när jag pratar i telefon och ibland öppnar hon mina brev. En gång kom jag på henne med att läsa min dagbok.” ”Det kanske är sådan hon är, helt enkelt”, framkastade Kay. ”Hon kanske bara vill förvissa sig om att du inte utsätter dig för fara.” ”Nej, det tror jag inte. Hon hoppas att hon ska få reda på någonting dåligt om mig, och sedan tänker hon berätta det för min far. Hon tror att det ska få honom att tycka bättre om henne än om mig. Jag sa ju att hon är en idiot. Ibland tar hon pengar ur min portmonnä.”

Kay blev förfärad. ”Är du säker på det?” ”Jag kommer aldrig ihåg hur mycket pengar jag har, så det är svårt att vara säker. Men hon klagar alltid på att hon inte har tillräckligt med pengar, och ibland är min portmonnä tom. Jag förmodar att hon inte får 18

särskilt mycket av min far. Varför skulle hon det? Hon gör ingen nytta.

Och hon är så snål. Så fort min far är borta går hon klädd i hemska gamla strumpor, fulla av stoppningar. En gång när hennes äckliga lilla hund slog sönder en vas sa Sonya till min far att en av betjänterna hade gjort det. Min far avskedade honom. Var inte det elakt? Och jag blir så trött på att vara instängd här i huset. ’Men jag är så trött, chérie … Jag har huvudvärk, vännen’.” Mirandas imitation av faster Sonyas klagande röst var kusligt likt.

Miranda satte sig på knä i soffan och tittade ut genom fönstret. Hon suckade missbelåtet. ”Åh, jag är så trött på det här huset! Ska vi göra någonting spännande imorgon, Kay?” ”Vad tänkte du dig?”

Miranda log. ”Imorgon ska du få träffa mina vänner.”

Mirandas vänner bodde på Rue Daru. Miranda hade lärt känna dem i Sankt Alexander Nevskij-katedralen, dit hon och faster Sonya gick ibland. Katedralens utsirade torn var försedda med gyllene kupoler och helgonbilden på fasaden var av guld och mosaikbitar. Många ryska emigranter hade bosatt sig i den här delen av Paris sedan deras värld rasat samman med tsarens fall 1917.

Fadern föraktade andra ryssar i exil, förklarade Miranda för Kay medan de tog sig från Mirandas sömmerska till Rue Daru. Han tyckte att de var bakåtblickande och ömkliga, fast i det förflutna. Om faster Sonya skulle få reda på något om hennes besök på Rue Daru, skulle hon omedelbart sätta stopp för dem. Men med åren hade Miranda lärt sig att stjäla en eller annan timme av frihet varje dag. Eftersom faster Sonya var väldigt lat kunde hon ibland övertalas att låta Miranda stanna kvar hos sömmerskan eller på balettlektionen utan sällskap. Faster Sonya kunde vara noga med tiden när hon skulle träffa Miranda efter lektionens eller provningens slut, men hon var alldeles för korkad för att fatta att man kunde hasta igenom en provning hos sömmerskan på en halvtimme, eller att Miranda kunde säga att balettlektionen pågick i två timmar när den i själva verket bara tog en timme. Miranda hade använt de stulna timmarna till att umgås med människorna från Rue Daru. ”Madame Baranova har en tillställning varje onsdag eftermiddag”, berättade hon för Kay. ”Det är så roligt. Folk sjunger och spelar och berättar historier, och maten är ljuvlig.” Miranda stack handen under Kays arm. ”Det kommer att gå mycket lättare nu när du är här, Kay.” 19

Alexandra Baranova var hustru till en general som hade kämpat i tsarens armé. Vardagsrummet i madame Baranovas våning var inte alls stort, men när Kay räknade gästerna var det mer än trettio som satt i soffor, på stolar, på golven och fönsterbrädorna. Tunga, röda sammetsgardiner med trådslitna veck hängde vid de höga fönstren. På sidobord och spiselkransar stod koboltblå keramik och lackaskar med bilder av leende flickor i färgglada folkdräkter, fotografier av små pojkar i sjömanskostymer och rådjursögda flickor i höga kragar och långa, vita kjolar. Rummet hade en sliten elegans, en främmande charm.

Kay blev presenterad för soldater, poeter och musiker. En furste talade med henne om sin barndom i Ryssland: snön som knarrade under stövlarna om vintern och fjärilarna som fladdrade över fälten med böljande gyllengul majs på landsbygden runt familjens datja om sommaren.

En gång hade han deltagit i en vargjakt. Fadern hade lyft upp honom i sadeln framför sig och ridit med honom genom skogar där grenarna var tunga av snö och solen liknade en suddig vit rundel lågt på den pärlgrå himlen. Han och hans hustru hade en gång bott i Sankt Petersburg, i ett hus med en trädgård fylld av lindar och syrener. De hade flytt från Ryssland efter revolutionen, under inbördeskrigets kaos. Liksom många andra exilryssar hade de först slagit sig ner i Berlin och betalat sina räkningar med pengarna de fick vid försäljningen av furstinnans juveler, som de hade smugglat in i Tyskland genom att sy in dem i fodret till hennes kappa. På den tiden kunde man leva gott i Berlin om man hade guld eller utländsk valuta, sa fursten till Kay. Staden, alltid lika frisinnad, hade varit full av livliga – om än barskrapade – teatrar, konstgallerier, konsertsalar och kabarélokaler. De hade varit omgivna av vänner, så de hade inte känt sig ensamma. I Berlin hade man kunnat köpa ryska tidningar och ryska böcker. Men det kunde man inte längre, tillade fursten sorgset. Berlin hade förändrats.

I mitten av tjugotalet, när Tysklands ekonomi hade börjat återhämta sig och Berlin hade blivit för dyrt, flyttade de till Paris. Inte långt efter det att de kom till Frankrike hade furstinnan dött. ”Så länge vi bodde i Berlin”, förklarade fursten för Kay, ”tror jag att min hustru kunde intala sig att vi en dag skulle återvända. När vi flyttade till Paris gav hon upp hoppet. Doktorn sa att hon dog av spanska sjukan, men jag har alltid varit övertygad om att hon dog av hjärtesorg.”

Han frågade Kay om hon saknade London. ”Lite”, sa hon, ”men jag har alltid velat resa.”

20

Fursten log sorgset. ”Det ville jag också när jag var ung. Att resa är ett stort nöje när man vet att man kan åka hem.”

Klockan tre åt de ostbakelser och körsbärstårta och drack te, som serverades på ryskt vis, i glas med en sked sylt. Sedan tystnade alla medan en man med svart skägg spelade piano och efteråt läste en ung kvinna en dikt. Sedan bad madame Baranova Miranda att sjunga. Med ljus, melodiös röst sjöng Miranda en fransk sång medan den skäggige mannen ackompanjerade henne. De var så charmerande och intressanta allihop och väldigt snälla, men Kay tyckte att de bar på ett skikt av vemod på samma sätt som granit kan ha en strimma svart basalt.

Det var Alexandra Baranova – Shura, kallade hennes vänner henne – som berättade mer om Konstantin Denisovs bakgrund för Kay. Konstantin hade varit mer förslagen än de flesta, sa madame Baranova. Han hade sett åt vilket håll det blåste i tid och investerat i utländska företag, och när revolutionen kom blev han inte barskrapad som så många av sina landsmän. Tillsammans med andra ryska emigranter hade Konstantin flyttat till Berlin när det stora kriget tog slut. Under inflationen, då unga vackra berlinare prostituerade sig för ett mål mat, hade Konstantin Denisov köpt upp alla hus på en gata. Några år senare sålde han dem för tio gånger inköpspriset och blev därmed en oerhört rik man.

Kay insåg snabbt att Miranda hade varit mycket ensam trots att hon var bortskämd med all tänkbar lyx ända från födseln. Miranda blev uppassad och fjäskad för men fick sällan vara i fred. Allt måste ske under någon annans vaksamma blick. På vissa sätt var Miranda oerfaren för sin ålder – exempelvis när det gällde dockorna och hennes okunnighet om hur man köpte en tågbiljett eller rostade en brödskiva eller sydde i en knapp. Kay däremot hade blivit uppfostrad till självständighet från unga år, hon hade promenerat från skolan och kommit hem till ett tomt hus och bryggt te åt sig själv sedan hon var nio. Hon hittade i London och hade arbetat för att försörja sig sedan hon slutade skolan. Samtidigt var Miranda mycket mer världsvan. Vid sexton års ålder visste Miranda vad en älskarinna gjorde och hur det kom sig att hon gjorde det. I sällskap med faderns affärsbekanta – män som var två eller tre gånger så gamla som hon – var Miranda charmerande, säker och lite flirtig. Mirandas värld av dubbelspel och sofistikering fick Kay att häpna och chockerade henne ibland.

Denisovs hushåll styrdes av Konstantin Denisov. Det var första gången Kay mötte oinskränkt auktoritet. Konstantin höll ett vakande öga på sina 21

affärer och bevakade hushållet lika noggrant. Han var mäktig, snabbtänkt och ombytlig. En illa vald formulering, en rynkad panna eller ett leende vid fel tillfälle kunde förändra hans sinnesstämning på ett ögonblick: charm och storsinthet förvandlades till en morrning. Det fanns en kyla hos Konstantin Denisov som gjorde Kay på sin vakt. Han for inte illa av att göra andra människor illa. Att krossa en konkurrent eller förbjuda Miranda att göra någonting roligt var samma sak för honom, nödvändiga steg för att skaffa sig fördelar eller tvinga någon att inordna sig i ledet.

De flesta människor skulle ha dragit sig för att ge en gammal anställd sparken eller få en familjemedlem att börja gråta. Inte Konstantin. Kay upptäckte aldrig ett uns av ånger eller medlidande hos Konstantin.

Han fick ofta våldsamma vredesutbrott. En gång såg Kay honom kasta en porslinsfigur mot en spegel och krossa båda. En annan gång slog han till sin sekreterare med en sådan kraft att Luca studsade mot väggen och föll till golvet som bedövad. När faster Sonya fladdrade omkring och försökte lugna honom med urskuldande ord, blev Konstantin förolämpande och grym. Miranda brukade, tyst och vit i ansiktet, försöka gömma sig under faderns utbrott, men om Konstantin någon gång råkade få syn på sin dotter när hon tassade ut ur rummet riktade han hela kraften av sin vrede mot henne.

När raseriet hade lagt sig verkade Konstantin avslappnad och tillfreds, som om han hade fått utlopp för någonting. Han använde sitt oberäkneliga humör till att utöva kontroll över hushållet, så att alla ständigt var nervösa, spända, angelägna om att vara till lags och svartsjuka på den som för tillfället var hans favorit. Denisovs hushåll var fullt av konspirationer och bedrägerier, av män som blev utan arbete och bostad efter att plötsligt ha hamnat i onåd.

Miranda var alltid artig och respektfull mot sin far. Hon försökte underhålla honom, förströ honom och roa honom. Ibland svarade Konstantin med att kalla henne sin lilla duva. Han skämde bort sin dotter med gåvor som emellanåt var oförutsägbara – ett armband från Asprey, en klocka från Cartier, en sällskapsdam att tillbringa dagarna med. Andra gånger missbedömde Miranda faderns humör och han avvisade henne hånfullt. ”Vad är det du vill, vad försöker du få av mig?” kunde han snäsa. ”Jag känner till dina knep. Du är precis som alla andra kvinnor, du måste tro att jag är en idiot som inte genomskådar din list.” När fadern var spydig grät Miranda. När han gav henne komplimanger blev hon glad och lätt till sinnes. Så märkligt att vara rädd för någon som man samtidigt 22

älskar, tänkte Kay. Det fanns en tid när hon inte skulle ha trott att det var möjligt.

Miranda trivdes bäst i sällskap, där fadern gärna ville visa upp sin vackra dotter. Vid middagsbordet gjorde hon sitt yttersta för att underhålla de finansmän och industrimagnater som fadern inviterade till deras hem.

Men hon fick manövrera med försiktighet. Flirta, men inte så mycket att fadern skulle kunna säga att hon uppfört sig som en hora. Misslyckades hon med att förtrolla skulle han anklaga henne för att sura. Inte undra på att hon hade längtat efter en vän. Inte undra på att hon ofta brukade smyga upp till Kay och lägga sig på sängen, ledsen och utmattad efter en lång kväll, utan att bry sig om hur skrynklig den exklusiva Vionnetklänningen blev. Berätta om din skola, Kay. Berätta om moster Dot. Berätta om Brians antikvariat på Charing Cross Road. Kays röst verkade ha en lugnande inverkan på henne när hon berättade om det stillsamma och vardagliga.

Mirandas äventyr – som hon anförtrodde Kay och, när de lärde känna varandra och lita på varandra, upplevdes i sällskap med Kay och med hennes tysta medgivande – var ett försök att skapa sig ett eget liv bortanför faderns vakande öga. De var också ett obetänksamt uttryck för trots.

Miranda var lik sin far på vissa sätt. Båda kunde vara hänsynslösa, båda hade en stark vilja.

Kays ställning i hushållet var obestämd, i ett gränsland mellan tjänstefolk och vän till familjen. Ibland undrade hon om Konstantin Denisov hade väntat sig att dottern och den vän han köpte åt henne skulle bli fästa vid varandra. Och eftersom hon tyckte att det verkade som om Konstantin bara var intresserad av det som rörde honom – att tjäna och behålla pengar – trodde hon inte att han hade märkt något.

Dumt av henne: Konstantin Denisov lade märke till allt.

Två månader efter ankomsten till Paris åkte familjen till Prag. En månad i Prag och sedan vidare till Rivieran för fjorton dagars semester. Sedan tillbaka till Paris. Ständigt på resande fot. Hur länge de stannade i varje stad var omöjligt att förutspå. Ibland fick de besked om avresan en vecka i förväg, men andra gånger kunde Kay och Miranda komma tillbaka efter eftermiddagens shoppingtur och finna huset uppochnervänt, med husor som sprang upp för och ner för trappan med högar av vikta kläder medan manliga betjänter bar ut resväskor till de väntande bilarna. Flyttningarna styrdes av Konstantins affärer. Hans olika investeringar – fastigheter, kol, 23

spannmål, banker – spred sina tentakler över hela kontinenten. Rykten om problem eller möjligheter i London eller Berlin fick dem att packa väskorna. En antydan om ekonomisk instabilitet i en österrikisk bank och de satt på tåget till Wien.

De var aldrig ensamma särskilt länge när de promenerade i parken eller satt vid ett bord under en markis på ett kafé. Miranda brukade studera dem på avstånd, pojkarna, med ögonen dolda av mörka glasögon och huvudet på sned. ”Pas mal ”, kunde hon säga med en uppskattande min.

Eller ”Nej, nej – han duger inte” och sedan glida vidare med blicken i sitt sökande. Pojkarna var stiliga och charmiga, blyga eller levnadsglada. De var studenter från universitetet, soldater på permission eller tjänstemän från regeringskanslier, banker och företag. De kom med komplimanger, bjöd på cigaretter och kaffe medan de log sina vinnande leenden och blinkade med sina vackra ögon. De dök upp i stad efter stad medan Denisovs flyttade runt i Europa, och de hastiga mötena präglades av skratt, bara på skoj, aldrig på allvar. Alla glömda av Miranda så snart hushållet packade väskorna och flyttade vidare.

Tills Olivier dök upp.

24

Kapitel två I

april 1937, ett år efter Mirandas första möte med Kay, återvände Denisovs till Paris. Även om alla städer hade blivit mycket roligare sedan Kay kom in i bilden hade Paris alltid varit Mirandas speciella favorit.

Miranda hade ofta tänkt på vilket mirakel det var att just Kay hade svarat på faderns annons. De passade så bra ihop. De skrattade åt samma saker, fann samma saker löjliga. De hade jämt någonting att prata om, och när Miranda kände sig olycklig kunde Kay alltid muntra upp henne. När hon vid sexton års ålder insisterade på att få en sällskapsdam istället för en guvernant var det första gången hon tog strid med sin far. Hon var så rädd att hon blev illamående. Under ett ögonblick balanserade samtalet på en alltför välbekant knivsegg. Skulle han skrika åt henne, förolämpa henne, ge henne en örfil? Men till hennes oerhörda lättnad hade fadern skrattat och sagt att hon var lik honom, och att han var glad att se att hon hade lite gnista.

Parc Monceau låg inte långt från Denisovs hus i Paris. Den här aprildagen fanns doften av syrener i luften. Gångstigen gjorde en sväng och Miranda fick syn på den unge mannen som satt på bänken. Han hade suttit på samma bänk dagen före, och det var något självsäkert och avspänt över hans sätt att bläddra i Le Temps som hade fångat hennes uppmärksamhet då hon och Kay passerat honom.

Ur ögonvrån såg hon honom nu resa sig, vika ihop tidningen och stoppa den i kavajfickan. Han var ung, lång, bredaxlad och smal om höfterna, och hans lockiga hår var glänsande kastanjebrunt. ”Vi får sällskap”, mumlade Miranda till Kay. ”Vem ska vi vara idag?

Jag tror att jag är mademoiselle Dupont och att min far har en butik som säljer, låt mig se, handskar. Och du, Kay, är miss Smith, min engelska hm –” ”Brevvän”, sa Kay. ”Bonjour, mesdemoiselles”, sa den mörkhårige unge mannen. ”Ursäkta om jag besvärar, men hur mycket är klockan?”

25