9789146219637

S pr å k oc h ly s s n a n de

Före språket

Vi människor använder våra talorgan, från lungorna till läpparna, för att producera ljud som kan uppfattas och tolkas av andra människor med hjälp av hörseln. Mänskligt språk har ingen motsvarighet bland andra arter, men vi är inte ensamma om att kommunicera med ljud. Bland däggdjuren, den grupp som vi tillhör, är det vanligt att bilda ljud genom att trycka upp luft från lungorna och skapa resonans i munhålan.

Lejon ryter, hästar gnäggar och hundar skäller. Varje djurart kan åstadkomma mer än en typ av ljud. Hundar, till exempel, kan skälla på olika sätt och kan också åstadkomma läten som vi beskriver som att gnälla, gläfsa, tjuta och så vidare.

Deras ljud är i första hand till för att tolkas av andra hundar, och det är också de som svarar mest adekvat på dem. Det finns en begränsad uppsättning signaler som hundar använder, och det gör de utan någon längre träning eller inlärning; hundar har ärvt förmågan att använda just de här ljuden. På liknande sätt är det med andra djur, utom människor: varje art har sin egen fasta uppsättning signaler.

Vi vet att hundar påverkas av andra hundars ljud därför att de visar det. Ofta svarar de på samma sätt: ett glatt skall med svansviftning inbjuder till lek och svaret är att göra likadant och springa. Själva poängen med att ge ljuden ifrån sig är just att påverka någon, så den hund som inte får något gensvar har

Janson_Röster och teckenagjo.indd 13

09-06-29 14.30.05

1 4 D e l 1 : L y s s n a

misslyckats i sitt uppsåt. Men alla behöver inte svara. Det kan finnas andra hundar som hör och noterar skallet och viftning­ en men som inte är inviterade att delta.

En lyssnande hund har en betydligt enklare uppgift än en lyssnande människa, men det finns några grundläggande likheter. Den man lyssnar på är oftast någon som vill påverka en på något sätt, och som väntar sig att få någon form av respons. Normalt svarar man efter ett konventionellt mönster, anpassat till den signal man mottog. Men man kan också lyssna på något som är riktat till en annan och som man bara noterar.

Detta är poängen med den här lilla utflykten till hundvärlden. Det är inte normalt vare sig för hundar eller för människor att ta emot en invit utan att reagera på något synbart sätt, för det innebär att man avvisar ett försök till social kontakt.

Vi människor är sociala varelser, liksom hundar är, och vårt språks ljudsignaler har bland annat den viktiga uppgiften att etablera och vidmakthålla och utveckla våra inbördes relationer. Det är en av våra viktigaste sociala plikter att reagera på tilltal.

Att lyssna innebär alltså oftast inte bara att påverkas utan att påverkas och göra något. Ibland ger man själv ljud ifrån sig och övergår från att vara mottagare till sändare, men det finns också andra sätt. Det är bara när inviten gäller någon annan som en lyssnare, hund eller människa, blir enbart en mottagare och inte en av deltagarna i ett socialt samspel.

Känslosignaler

Människor använder en del ljud som är avsedda att höras av andra men som inte är språk. Vi skrattar, vi gråter, vi fnittrar, vi skriker av smärta eller glädje, vi suckar, vi snyftar med mera. Sådana ljud har en hel del likheter med hundarnas skall

Janson_Röster och teckenagjo.indd 14

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 15

och hästarnas gnäggningar. Jag känner inte till någon gemensam benämning för dem, men kallar dem känslosignaler eftersom de huvudsakligen annonserar hur avsändaren känner sig.

Möjligen kunde man benämna dem ”läten” i stället, men det ordet används ju för mycket annat.

Man behöver inte lära sig sådana ljud, lika litet som hundar behöver lära sig skälla. Det första vi gör i livet är att skrika, och små barn börjar skratta ungefär vid fyra månaders ålder. Ljuden kommer tillsammans med andra aktiviteter, precis som hundars skällande. Ett skrattande barn ler och tittar förtjust, ett skrikande barn kniper ofta ihop ögonen och händerna.

Skrik och gråt och skratt låter också likadant över hela världen: det finns variationer mellan människor, men det finns inte ett sätt att skratta i Tyskland och ett annat i Turkiet eller på Samoa.

Vi reagerar när vi hör någon som skrattar eller gråter. Det är inte heller något vi behöver lära oss, vi har ärvt förmågan att reagera på sådana signaler. Vad vi gör beror på omständigheterna. En mor som hör sitt barn skrika kramar det eller ger det mat. Hör hon det skratta ler hon själv och börjar kanske leka.

När det gäller hundar kan vi bara registrera att de reagerar på signaler, men själva kan vi lätt konstatera att också vår inre status påverkas. Hör vi någon gråta blir vi oftast ledsna.

Om vi känner att vi har anledning kan vi börja gråta själva, och en del gör så utan att ha något påtagligt skäl. Skratt kan också vara smittsamt, till exempel när en tonåring drar med sig en annan in i ett okontrollerbart fnittrande som kan pågå i timmar.

Vi påverkas alltså av känslosignaler och reagerar också i allmänhet på dem på ett synbart sätt. Vi har en medfödd förmåga att uppfatta ett visst beteende hos en annan människa

Janson_Röster och teckenagjo.indd 15

09-06-29 14.30.06

1 6 D e l 1 : L y s s n a

som en signal för en känsla. När vi hör och ser det beteendet påverkas vi utan att behöva räkna ut eller överväga vad som pågår. Vi kan kommunicera med hjälp av ickespråkliga ljud på samma sätt som andra däggdjur. En människa handlar genom att frambringa ljudet och visar ofta samtidigt på andra vis vad hon känner. En annan påverkas av handlingen och reagerar ofta med en egen handling. Språklig kommunikation är mer komplicerad, men den har sina rötter i det här mönstret för social kontakt.

Språk: tolka och påverkas

Låt oss anta att du och din syster hjälps åt med disken. Hon ropar plötsligt Aj! Så gör hon en grimas och sköljer av sin hand. Du tittar dit och ser lite blod. Du förstår att hon ropade för att hon hade skurit sig på något och du tycker lite synd om henne.

Hennes rop hade ungefär samma funktion som en känslosignal; hade hon skurit sig mycket mer hade hon kanske skrikit av smärta. Men skriket hade du och alla andra människor kunnat förstå direkt. Utropet Aj! är ett svenskt ord; en person som bara kan engelska hade kanske kunnat gissa innebörden på grund av situationen, men hade väntat sig Ouch! Ord är olika i olika språk, och i princip måste man lära sig varje ord innan man kan förstå det. Språken skiljer sig på många sätt, men de grundläggande egenskaperna, sådana som tas upp i det här avsnittet, är i stort sett desamma hos dem alla.

Ord skiljer sig från känslosignaler på många fler sätt. Gråt och skratt och skrik pågår obegränsat länge utan någon särskild inre struktur. Även de enklaste yttranden på ett språk är helt annorlunda. De består av en noga bestämd räcka av ljud som kommer i ganska snabb följd, ungefärligen 5 eller 10 per sekund. Innebörden beror både på vilka ljud som är med och

Janson_Röster och teckenagjo.indd 16

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 17

i vilken ordning de kommer: Ja! är ett helt annat yttrande än Aj! Språkljuden bärs också av en grundton som varierar och åstadkommer det vi kallar intonation.

För att förstå det som sägs måste man ha lärt sig att tolka ett språk. Det är en färdighet som vi alla tillägnar oss tidigt i barndomen: många barn reagerar på vissa ord redan vid sex månaders ålder, och framåt treårsåldern kan alla barn utan handikapp förstå minst ett språk mycket bra.

Det man lär sig att tolka är yttranden som består av ett eller flera ord. Det enkla yttrandet Aj! består ju av bara ett ord. Varje ord är en följd av ljud som är associerad med en innebörd. I varje språk finns det några tiotal sinsemellan olika ljud vilka kan kombineras till ett godtyckligt antal ord, så många som behövs.

Att tolka ett yttrande som består av ett ord innebär alltså åtminstone att man hör en serie av ljud och att man känner igen den som ett visst ord. Någon sorts representation eller avbildning av ordet måste redan finnas i huvudet på den som tolkar.

Den som har lärt sig Aj! vet att den som säger så uttrycker att någonting gör ont. En som skriker av smärta uttrycker också det, men beteendet är knappast styrt av viljan. Att säga någonting däremot, till och med något så kort och spontant som Aj! innebär ett medvetet val. När man lyssnar till tal vet man att talaren har valt att säga just det hon säger. Hon kunde ha låtit bli, och hon kunde ha sagt något helt annat.

En av de grundläggande skillnaderna mellan språk och icke-språkliga signaler är alltså att språkliga yttranden är avsiktliga och att de måste tolkas innan de kan påverka en lyssnare. Ordet ”tolka” kan behöva preciseras. Det handlar om mottagarens arbete: att identifiera språkljuden, att associera med ord som finns i minnet, att avgöra hur orden förhåller

Janson_Röster och teckenagjo.indd 17

09-06-29 14.30.06

1 8 D e l 1 : L y s s n a

sig till varandra och så vidare, och att komma fram till innebörden. För tolkningen använder mottagaren sin språkkunskap men också all annan kunskap som kan behövas och den information som finns i situationen. Att komma fram till en innebörd är detsamma som att förstå, ett begrepp som sägs mer om senare.

Man kan påverkas av språk, men först när man har tolkat; dessförinnan vet man ju inte vad som sades. Påverkas är inte enbart en språklig aktivitet. Ordet betecknar vad som händer med den som tar emot eller blir utsatt för något. Här använder jag det bara om språklig påverkan: någon säger något för att någon annan ska göra eller känna eller tänka något.

Tolkningen är visserligen ofta snabb och automatisk, så att vi tycker att vi reagerar omedelbart, men det är inte så. Våra öron och vår hjärna behöver en fullt mätbar tid, från tiondelar av sekunder och uppåt, för att utföra tolkningen.

Vi påverkas sedan på minst tre sätt, som inte utesluter varandra. Man kan påverkas att göra något, som att titta när någon ropar Aj! Man kan påverkas att känna något, som när man tycker synd om den som skar sig. Man kan påverkas att tänka något, som: ”Hon har skurit sig på ett glas.” Mottagaren påverkas alltid i någon liten mån av att tolka ett yttrande, för man tänker ju alltid något. Den som har tolkat yttrandet Aj! har åtminstone registrerat informationen att talaren har sagt just det och har därmed ett litet faktum till i sitt huvud.

Typer av yttranden

Ett utrop som Aj! är en handling, i den enkla bemärkelsen att talaren gör något. På samma sätt är förstås alla yttranden handlingar, och när vi tolkar ett yttrande försöker vi räkna ut avsikten med en språklig handling. Det arbetet underlättas av att det finns olika sätt att utforma yttranden.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 18

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 19

Mänskliga språk är så inrättade att de ger möjlighet för lyssnaren att urskilja ett litet antal typer av yttranden. Ett yttrande kan vara formulerat som ett utrop (Aj!) eller ett tilltal (Erik!) eller en uppmaning (Kom!) eller en fråga (Vad?) eller ett påstående (Himlen är blå). Dessa fem typer har skilda och lätt igenkännliga språkliga egenskaper, och praktiskt taget alla yttranden som vi hör tillhör en av de fem typerna. För varje typ väntar sig talaren en viss typ av reaktion, och därmed har vi som lyssnare några grundläggande scheman som hjälper oss att förstå vad som väntas av oss.

Det är inte så enkelt att en talare alltid använder sig av de här typerna för att framkalla den reaktion som de i allmänhet är kopplade till. Den som säger Är du galen? väntar sig ofta inget svar även om yttrandet till formen är en fråga, och den som med tveksam röst säger Edvin till någon som verkar vagt bekant använder formen för ett tilltal men menar det kanske snarare som en fråga. Lyssnaren måste alltid tolka med hänsyn till situationen. Yttrandetypen är ett indicium på vad talaren avser, men inte något bevis. Som framgår nedan är typen påståenden särskilt komplicerad och används i själva verket också för helt andra ändamål än att påstå. I den här lilla översikten tar jag dock mest upp de enkla fallen, när typen av yttrande verkligen visar hur talaren menar.

Då talaren väljer en viss typ av yttrande väntar hon sig alltså en viss typ av reaktion. Språkhandlingar är sociala beteenden, precis som skall och svansviftningar och gråt, och lyssnaren inviteras att svara på lämpligt sätt. Om man låter bli kan det kosta mycket, så vi har lärt oss att nästan automatiskt reagera på de sätt som väntas av oss. Allt språkligt samspel består av en serie språkhandlingar och mer eller mindre förväntade reaktioner på dem.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 19

09-06-29 14.30.06

2 0 D e l 1 : L y s s n a

Utrop

Den som utropar något riktar sig inte till någon speciell utan visar upp sitt känsloläge för alla som vill höra. De är direkta, spontana yttranden i ett visst ögonblick och handlar bara om hur talaren känner sig just då. På det sättet liknar utropen djurs kommunikation och människors känslosignaler.

Skillnaderna är ändå stora. Den som lyssnar har ingen nedärvd beredskap för att känna likadant utan måste först tolka utropet och avgöra vilken känsla det gäller, med hjälp av språkkunskap och av situationen. Hör man Aj! efter kraset av glas och ser talarens blod reagerar man kanske ungefär som på ett skrik, men knappast lika starkt. Om man hör samma ord och ser talaren läsa fundersamt i sin tidning kanske det inte känns aktuellt att reagera alls. Utrop påverkar oss mycket mindre än känslosignaler gör. Å andra sidan kan vi veta mer precist vilken känsla det gäller och vad den beror på. En av språkets många fördelar jämfört med känslosignaler är att det kan finnas ett obegränsat antal ord, medan de nedärvda känslosignalerna är högst några tiotal. Ett språk kan innehålla kanske hundra utropsord av samma typ som Usch! eller Ack! Sådana ord brukar sorteras in under rubriken interjektioner i grammatikböcker, i den mån de figurerar där. Men utrop kan också bestå av två eller flera ord, som Vilken typ! eller Vansinniga vettvillingar! eller Sorgliga saker! Vad sådana kombinationer innebär har språkets användare också lärt sig. Lyssnare känner till ett stort antal fasta utrop, och kan vid behov gissa vad ett helt nytt kan innebära. Reaktionen beror förstås både på situationen och på utropets innehåll.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 20

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 21

Tilltal, tilltalad, åhörare

I mänskligt tal är det bara utrop som riktar sig till vem som vill höra. Annars vänder vi oss till någon eller några. Sättet att välja ut är att använda ett tilltal.

Tore!

När jag hör det vänder jag mig nästan reflexmässigt mot den som talar och ser på henne. Kanske säger jag något eller ler. Talaren får genom min reaktion en bekräftelse på att tilltalet lyckades och börjar prata med mig.

Det verkar inte särskilt märkligt, men förekommer inte bland andra djur än människor. Naturligtvis kan en räv eller en talgoxe påkalla uppmärksamhet från en annan räv eller talgoxe, men de kan inte använda namn, för de har inga.

Undantaget är bara de djur som tränats av människor att reagera på deras tilltal, men hundar eller katter använder inte människornas namn på dem för att kommunicera sinsemellan.

Det kan låta konstigt, för djur av många arter kan ju känna igen andra individer, till och med i stora flockar. I en väldig pingvinflock kan en pingvinhona hitta den hane hon anförtrodde sitt ägg många veckor tidigare, och en sälmamma kan finna sin unge bland hundratals som ser likadana ut för oss.

De här djuren använder nog ljud, bland annat, men de ropar inga namn. De har sina egna speciella rop, vilket är något helt annat. De fungerar som klangen i våra stämmor; vi kan ju oftast höra direkt i telefon vem som ringer på grund av stämman.

Våra namn fungerar tvärtom. Vi går inte omkring och ropar ut våra namn ideligen för att bli igenkända. Ens namn ropas ut av någon annan, som en invitation till kontakt, och man accepterar nästan alltid invitationen. Alla har lärt sig sitt eget namn tidigt, och reaktionen på det är helt automatiserad

Janson_Röster och teckenagjo.indd 21

09-06-29 14.30.06

2 2 D e l 1 : L y s s n a

(något som gärna utnyttjas av försäljare och andra).

Den som säger ens namn visar därigenom att hon inte är en obekant, utan en som känner en och kan göra anspråk på ens uppmärksamhet. Man blir samtidigt också utvald av talaren att vara den hon talar till, och förvandlas alltså från en lyssnare i största allmänhet till en tilltalad. Om det finns några andra närvarande förändras också deras status, från att vara lyssnare till att vara åhörare till andras samtal.

Den här skillnaden mellan tilltalad och åhörare är viktig.

Man kan lyssna till en annan person på två sätt: antingen som en medverkande i samtalet, med rättighet och plikt att reagera på vad som sägs, eller som utomstående åhörare, utan några plikter men också utan rättigheter. Det är talaren som bestämmer vem hon vänder sig till, precis som hunden som bestämmer vem hon vill leka med. Verktyget som talaren använder är i de flesta fall tilltal.

Den här indelningen är ju inte för evigt, utan för stunden. Genom tilltalet blir en viss person den för tillfället inte talande deltagaren i ett samtal, medan andra närvarande blir uteslutna. Senare ändras kanske scenen. Eventuellt tilltalas ännu en person, eller en åhörare griper in och blir talare.

Ett samtal kan mycket väl ha flera tilltalade samtidigt, men förstås i princip bara en talare i taget. I varje del av ett samtal vet varje lyssnare för det allra mesta om hon är tilltalad eller åhörare. Rollen i samtalet bestämmer ens sätt att reagera på vad som sägs, och ofta också ens sätt att lyssna.

Tilltal behöver inte bestå av ett namn. När det inte är någon tvekan om vem som är tilltalad kan talaren också använda enbart allmänna hälsningsord som Hej! eller Hallå! för att få igång samtalet. Den som måste precisera men inte känner till namnet kan säga sådant som Du där i den gröna tröjan!

Funktionen att dela in lyssnarna i tilltalad och åhörare blir

Janson_Röster och teckenagjo.indd 22

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 23

densamma, men den tilltalade känner sig inte igenkänd och då blir det sociala trycket att medverka i samtalet mindre starkt. Det går att tilltala flera samtidigt, naturligtvis, med namnuppräkning. Man kan också använda kollektiva tillrop som Soldater! eller Mina damer och herrar! Men de inleder inte ett vanligt samtal utan oftast ett offentligt tal av något slag.

Uppmaningar och frågor

Ur lyssnarens perspektiv är det stora likheter mellan två av de grundläggande yttrandetyperna, uppmaningar och frågor, och därför behandlar jag dem tillsammans här.

När någon tilltalar en är det ofta för att hon eller han vill att man ska göra något. Efter tilltalet kan det då komma en uppmaning. Den som kan svenska bra har möjlighet att välja bland många sätt att uppmana någon att göra något, men den enklaste och mest grundläggande metoden är en uppmaningsform av ett verb, som Kom! eller Spring! Den typen av verbformer, som kallas imperativer, finns i alla språk; ofta är imperativerna de kortaste och enklaste formerna, just som i svenska. Här liksom i många andra språk känner man ofta igen en uppmaning redan på intonationen.

Reaktionen på en uppmaning är inte alls lika automatisk som på ett tilltal. Den tilltalade måste ju ta ställning till om hon vill och kan göra det hon uppmanas till. Talaren har visat vad hon vill, och det är socialt nödvändigt att svara på en uppmaning. Vad och hur man svarar är en annan sak. Om man tycker att en uppmaning som Kom! är rimlig så följer man den kanske helt enkelt, och ger därmed ett icke-språkligt svar. Om man inte gör det kan man svara språkligt och säga något som Kan inte eller Strax! Sådana och flera andra sorters reaktioner är fullt acceptabla. Däremot kan man inte helt nonchalera en uppmaning utan att uppföra sig illa.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 23

09-06-29 14.30.06

2 4 D e l 1 : L y s s n a

Om man följer en uppmaning beror inte bara på ens egen inställning till saken utan också på relationen till talaren. En mamma som får uppmaningen Köp en glass! av sin dotter är fri att ta ställning, men en bilist som uppmanas Visa körkortet! av en polis har inget val. Vissa personer har auktoritet i förhållande till andra, andra inte.

En talare kan också fråga, till exempel Var är saxen? Att fråga är den fjärde yttrandetypen, ett språkligt verktyg som liknar uppmaningar. Den tilltalade blir anmodad att ge en upplysning till talaren, alltså att själv prata. Frågor har sina egna språkliga egenskaper som antyds i skrift av frågetecknet: en speciell intonation, en särskild ordföljd, samt särskilda frågeord som Var i exemplet. De är alltså också lätta att känna igen.

Den tilltalade har en förpliktelse att svara på frågor också.

Det går naturligtvis bra att svara Vet inte om man inte gör det, men skulle man veta var saxen befinner sig bör man säga det om man vill upprätthålla den sociala kontakten. Den som svarar Det säger jag inte demonstrerar ovänlighet. Om frågaren har auktoritet över talaren kan det till och med vara farligt. Åhörare har inte samma skyldighet, eftersom de befinner sig utanför samspelet; deras roll är bara att observera vad som händer, om de så vill.

Erik: Herman, var är saxen?

Herman: Vet inte.

Erik: Men ligger den inte bakom din dator?

Herman: Nej. Erik: Vet du var den är, Anna?

Anna: Du har den till vänster på ditt eget bord.

Erik: Varför sa du inte det med detsamma?

Anna: Du frågade mig inte.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 24

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 25

Som åhörare kan Anna lugnt se på medan Erik snor runt.

När hon blir tillfrågad kan hon inte hålla inne med vad hon vet, det vore en direkt ovänlig handling. Ett tilltal innebär att man blir indragen i ett samspel där man är tvungen att uppfylla ett antal förpliktelser, bland annat att reagera på uppmaningar och frågor.

Att tolka och förstå i situationen

Yttrandena av olika typer tjänar sina olika syften i möten mellan människor. Språket är ett av de viktigaste medlen genom vilket vi blir påverkade och förstår andra. Det är inte det enda verktyget. Vi får också intryck genom att betrakta ansiktsuttryck och kroppshållning och gester hos den som talar. Lyssnaren ser var hon och talaren är, och hon vet oftast var i världen de befinner sig, vad klockan är med mera. Kanske ger andra sinnen också information. Hela situationen avgör hur man påverkas och vad man förstår.

Den som tolkar ett yttrande arbetar därför alltid med mer än bara själva orden. Man använder allt annat man vet och observerar i situationen och också all tidigare kunskap man har. Därför kan vi tolka och förstå yttranden som rymmer lite information.

Om man försöker tänka sig yttrandet Kom! lösryckt från varje sammanhang innehåller det ett ord som anger en mänsklig handling, att närma sig någon. Ordet har alltså en språklig mening, som naturligtvis är nödvändig för lyssnaren att känna till om hon ska förstå något alls. Jag tar inte upp de stora och svåra frågorna om språklig mening i den här boken, utan antar (med en grov förenkling) att talare och lyssnare är överens om vad enskilda ord innebär. Formen på yttrandet visar att det är fråga om en uppmaning. Men det finns ingenting om vem som uppmanar, vem som uppmanas, hur långt

Janson_Röster och teckenagjo.indd 25

09-06-29 14.30.06

2 6 D e l 1 : L y s s n a

den uppmanade ska röra sig, vad eller vem målet är, eller när rörelsen ska ske. Allt det där framgår av den situation i vilket det yttras i verkligheten. Kanske är det Malte som uppmanar sin vän Tomas, som står bredvid, att gå tillsammans med honom femtio meter åt norr för att se på bucklan på Maltes bil. Kanske är det Rebecca som vill att hennes dotter som leker trettio meter bort ska komma till Rebecca för att få en jacka på sig. Kanske är det Nils som i telefon bönfaller sin älskade Joyce om att komma hem till Sverige från Australien om två månader.

Ett yttrande som Kom! går alltså inte alls att förstå om man inte känner till situationen. Om man är i den är det oftast helt uppenbart vad talaren menar. Väldigt många korta och vardagliga yttranden är av samma natur. På grund av den situation där de sägs och lyssnarens kunskaper och/eller erfarenheter går tolkningen bra fastän yttrandet som sådant lämnar det mesta ospecificerat. Det är inte isolerat från vad talaren gör för övrigt utan är en integrerad del av vad som pågår i den situation där lyssnaren och talaren befinner sig.

De fyra typer av yttranden som vi har tagit upp hittills består ofta av bara ett ord. Det är helt normalt med ett utrop som Oj! och ett tilltal som Kalle! och en uppmaning som Stick!

En fråga kan mycket väl bestå av ett ord som Vad? Lyssnaren tolkar ordet och fogar in den upplysning det ger i sin uppfattning av situationen. På så sätt förstår hon yttrandet, vilket är en del i att förstå hela situationen.

Korta yttranden av det här slaget är vanliga och förekommer ymnigt i alla språk. De var väl ännu vanligare för länge sedan, för rimligtvis bör det ha funnits ett stadium i den mänskliga språkförmågans utveckling när våra förfäder inte klarade mer än ett ord i taget. Att tolka och förstå väldigt korta yttranden tillsammans med situationen är alltså helt

Janson_Röster och teckenagjo.indd 26

09-06-29 14.30.06

S p r å k o c h l y s s n a n d e 27

grundläggande för att förstå språk överhuvudtaget.

Men vad innebär det att förstå? En förståelse får man när man kombinerar den språkliga tolkningen med situationen och kommer fram till, till exempel, att talaren vill att vi ska gå tillsammans och se på hans bil. I det fallet förstår man alltså talarens mening med uppmaningen. För att ett samtal ska fungera krävs den graden av förståelse: det är nödvändigt att inse talarens direkta mening med uppmaningar och frågor.

Man måste åtminstone förstå tillräckligt mycket för att kunna samspela med samtalspartnern.

Påståenden

Albert: Himlen är blå i dag.

Anna: Ja. Albert: Och promenaden genom staden har varit fin.

Anna: Jaha.

Albert: Men här finns för många utlänningar.

Anna: Hur menar du då?

Det mesta av vad vi hör är påståenden. Liksom de fyra andra typerna av yttranden har den typen sin egen form och sin egen intonation. Intonationen antyds i skrift genom att påståenden normalt följs av punkt. Det är de ensamma om, för utrop, tilltal och uppmaningar följs av utropstecken medan frågor ju har frågetecken.

Ett påstående gör talaren sällan rakt ut i luften, som man kan göra med ett utrop. Normalt riktar hon det till den hon talar med. Den tilltalade behöver inte nödvändigtvis reagera, som på uppmaningar och frågor, men när ett samtal har börjat kan en tilltalad inte bara sluta vara med utan varning. Ofta instämmer den tilltalade i påståendet med något småord, som

Janson_Röster och teckenagjo.indd 27

09-06-29 14.30.07

2 8 D e l 1 : L y s s n a

Ja ovan (sådana yttranden är en särskild form av påståenden).

Om hon inte tar ställning till innehållet markerar hon det med ett ord som Jaha. Om man inte säger eller gör något innebär det normalt att man accepterar påståendet och väntar på fortsättningen. Den som tiger samtycker, som det heter.

På de här sätten blir påståendena något som samtalsparterna har gemensamt. Med hjälp av påståenden kan den som pratar överföra erfarenheter och på det viset påverka den tilltalades tankar och världsbild.

Den tilltalade har alternativ till att instämma. Det sista påståendet ovan reagerar Anna på med en fråga. Hade hon tigit eller instämt hade hon hållit med om något som hon inte ansåg. Man kan agera på åtskilliga sätt inför ett påstående, men för en tilltalad innebär det vissa konsekvenser både om hon gör något och om hon inte gör det. Påståendet gäller för båda parterna i ett samtal om det inte kommer någon invändning.

Allt det här gäller för enkla påståenden, sådana som uttrycker vad talaren vet eller tror eller känner. Men påståendenas språkliga form är ytterligt flexibel och kan användas för mycket annat också, särskilt när den innefattar flera satser.

Den går till exempel att bruka i stället för enkla frågor och uppmaningar, som Jag frågar dig nu var linjalen är eller Jag upp­ manar dig att svara. Den kan också användas för att signalera att talaren väntar sig en reaktion som det inte finns någon speciell yttrandetyp för. Jag låser in trumpeten om du inte slutar spela nu är ett hot, och talaren väntar sig att den tilltalade ska sluta spela, men yttrandets form är ett påstående. Även om det bara finns fem typer av yttranden finns det alltså betydligt fler typer av förväntade reaktioner. Här lämnar jag dock den saken åt sidan.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 28

09-06-29 14.30.07

S p r å k o c h l y s s n a n d e 29

Att komma överens

Ett samtal innebär ofta att deltagarna förhandlar om någonting och eventuellt kommer fram till en gemensam ståndpunkt. Anna och Albert blev till exempel överens om att vädret var vackert. Det kan också hända att deltagarna kommer fram till ett gemensamt beslut: Laila: Ska vi gå åt höger eller åt vänster?

Einar: Vi går åt höger.

Laila: Men det är soligt åt vänster. Jag tycker vi kan gå dit.

Einar: Ja, det gör vi.

I den sista repliken fastställer Einar överenskommelsen, och om inte Laila ändrar sig i en ny replik är hon bunden att vara med på det de har bestämt. En överenskommelse består ofta som här av ett påstående som en av parterna yttrar och den andra antingen inte invänder mot eller uttryckligen håller med om.

Janson_Röster och teckenagjo.indd 29

09-06-29 14.30.07