9789150108521

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 1

Arne Norlin

TIDNINGSDECKARNA och smugglarligan

Alfabeta

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 2

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2007 Arne Norlin Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Dick Aschenbrenner Tryck: Bookwell, Finland 2007 ISBN 978-91-501-0852-1

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 3

SÖNDAG Bloggen Tja! Jag som skriver det här heter Henrik, fast alla, utom mamma och pappa och Olle, min lärare, brukar kalla mig för Henke.

Jag är reporter här på Norrsjö Nyheter.

Det var Tobbe, som lägger ut Norrsjö Nyheter på nätet och som går i min storebror Johans klass på medialinjen på gymnasiet, som tyckte att vi skulle ha en blogg om veckan som gått och att jag skulle skriva den. Tobbe har också läst igenom alltihop och rättat mina stavfel och ändrat när jag blandat ihop svåra saker som rubrik och ingress.

Den här veckan fick vi lära oss två nya ord.

Svartsprit och smuggling.

Eller smugglarligan, som det kom att heta i tidningen.

Och det var Tidningsdeckarna som gjorde så att ligan åkte fast.

3

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 4

Hur det gick till?

Nej, man kan ju inte avslöja alltihop i början så här …

Nu måste jag också berätta om mina två kompisar.

Först är det Ali. Ali El Jebouri. Han hittade på att vi skulle kalla oss Tidningsdeckarna. Och han har tagit massor med fina foton till tidningen. Till exempel bilden på Mattias, som gjorde hole-in-one på golfbanan. Och på Lina, som förra helgen blev svensk mästare i freestyle med sin hund Pumpkin.

Sedan är det Emma. Emma Westerberg. Hon är jätteduktig på att skriva. I veckans nummer gjorde hon ett stort reportage på egen hand. Det handlade om de nyfödda trillingarna Mia, Moa och My Mattsson. Fast trillingarna kan ju inte prata än. Hon intervjuade pappan och mamman.

För min del inleddes veckan också ganska spännande. Jag klättrade högst upp i kyrktornet för att ta bilder på killarna som sätter nytt guld på kyrktuppen. Och det var då vi första gången kom ligan på spåren.

Men för att få veta hur allt hänger ihop, med svartspri4

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 5

ten, smugglarligan och allt det andra, måste du läsa resten också. Det började i måndags!

;-) Henke

5

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 6

MÅNDAG I tornet Hela historien om smugglarligan började med att jag skulle klättra upp till tuppen högst upp på kyrktornet i Norrsjö.

Jag är inte höjdrädd!

I alla fall inte så att det märks.

Jag gillar att klättra i träd. Jag har hoppat från fem meter i badhuset. Jag kan klättra högst upp på repet på gympan i skolan, ända tills man slår huvudet i taket. Jag tycker om att åka snabba och farliga grejor. Om jag bara får. Bergochdalbana har jag bara åkt en gång. På Tivoli i Köpenhamn.

Jag var för liten när vi var på Liseberg i Göteborg. Man måste vara minst 130 centimeter lång för att få åka deras nya Balder.

Men kyrktornet var alldeles för högt.

Närmare bestämt 43 meter för högt.

Jag kollade några andra höjder på datorn. Trevåningshusen på Storgatan är 10 meter höga. En vanlig flaggstång, precis en sådan som vi har, är 12 meter hög. Hoppbacken 6

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 7

är 19 meter hög. Den stora byggkranen vid fabriksområdet är 26 meter hög.

Klockan var inte ens sju på morgonen och jag var på väg uppför trapporna och stegarna som leder upp till tuppen.

Min storebror Johan, som går på medialinjen på gymnasiet, lyckades inte få något arbete den här sommaren. Inte ens pappa kunde fixa något på byggfirman där han jobbar.

Det var kanske tur, för mamma brukar säga att Johan är född med tummarna på fel sida. Han skulle nog ha träffat någon av arbetskamraterna i huvudet med hammaren. Eller satt fast sig själv med skruvdragaren. Det enda Johan är riktigt bra på är datorer.

Så Johan bestämde sig för att göra en egen tidning. ”Det finns ju ingen tidning i Norrsjö längre, sedan Allehanda la ner”, förklarade han för pappa och mamma när han bad att få låna femtusen kronor av dem för att köpa en digitalkamera och block och pennor och sådant.

Ett redigeringsprogram för datorn hade han redan fixat genom skolan. ”Ni får tillbaka pengarna så fort vi går med plus”, lovade Johan också.

7

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 8

Pappa såg rätt tveksam ut.

Hemma hos oss har vi Västerköpingsposten. Som man kan förstå av namnet kommer den från Västerköping, som är en ganska stor stad, fyra mil från Norrsjö. Pappa brukar läsa förstasidan, sporten och tv-programmet. Fast det gör han på eftermiddagen, när han kommit hem från jobbet.

Ibland somnar han i soffan med tidningen i famnen. ”Posten skriver aldrig något om Norrsjö”, fortsatte Johan. ”De har ju en lokalredaktion här i stan”, invände pappa. ”Äsch, Lennart Jansson skriver bara om politik och sådant. Han bryr sig aldrig om de viktiga grejorna. Det som folk snackar om.”

Med ”folk” menade Johan förmodligen sina klasskamrater. Man kan se dem när de sitter på något av kaféerna inne i stan. Tjejerna har svarta kläder och ringar i näsan och killarna ser lika nördiga ut som Johan. Men Johan röker tack och lov inte.

Johan fick till sist sitt lån och utnämnde sig själv till chefredaktör och art director, vilket tydligen är ett fint ord för den som hittar på rubriker och bestämmer hur stora bilderna ska vara.

8

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 9

Men han behövde några som gjorde grovjobbet: jagade nyheter, tog bilder, skrev reportage och frågade folk vad de tyckte om planerna på att förvandla Storgatan till gågata.

Det blev jag och min kompis Ali. Sedan kom Emma också med, eftersom hennes pappa äger Norrsjötryck.

Vi tre reportrar drog lott om vem som skulle klättra upp i tornet.

Jag vann.

Eller hade jag förlorat?

Ovanför mig klättrade en förgyllare som heter Per och några meter under mig befann sig hans kollega Anders. Vi hade selar av läder på oss och jag satt ihop med Per med ett tjockt rep av samma typ som bergsklättrare brukar använda. ”Vi vill ju inte att du ska ramla ner”, sa Per när han spände fast mig.

Den första biten var inte svår. Det var en vanlig trappa, eller rättare sagt flera trappor, som ledde upp till rummet där de två kyrkklockorna hänger.

Sedan blev det smala, rangliga stegar som stod fastspikade, kors och tvärs, på hyllor, i det annars tomma utrym9

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 10

met ovanför klockorna.

En förgyllare är en sorts målare, fast specialiserad på guld. Tuppen högst upp på tornet sattes dit för mer än hundra år sedan. Nu hade guldet flagat och även på långt håll kunde man se att tuppen såg mer brun än guldfärgad ut. Under de närmaste veckorna skulle Per och Anders sätta nytt bladguld på den.

När man stod på marken kunde man se ställningen som de hade byggt runt kupolen. Den var i sex våningar och den översta var i jämnhöjd med tuppen högst upp. Fast från marken såg det inte så jättehögt ut …

Mitt uppdrag var att ta en bild av dem däruppe.

Johan hade redan tänkt ut rubriken:

DE HAR BÄSTA UTSIKTEN I STAN!

Därefter hade Johan lånat mig sin mobiltelefon, ställt alarmet på halv sju och förklarat att Per och Anders väntade på mig utanför kyrkan strax före klockan sju.

Jag hade inte ens hunnit äta frukost.

Nu var det bara två stegar kvar.

10

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 11

Jag stannade för att hämta andan på den näst sista avsatsen, som bara var en dryg meter bred. Per var redan halvvägs uppför den näst sista stegen. Anders stack upp huvudet i höjd med mina skor. ”Hur mår du?” frågade han. ”Bra”, sa jag. ”Du är inte höjdrädd?” ”Nej”, ljög jag.

Jag kastade en snabb blick neråt. Långt där nere kunde jag se den kraftiga träbjälken som de två kyrkklockorna hängde på. Ovanför dem såg jag virrvarret av stegar. Ner till bjälken var det minst tjugo meter. Då var man ändå bara halvvägs ner.

Om man ramlade ner där skulle man bli mos.

Eller platt som en pannkaka.

Just då halkade jag till. Repet upp till Per sträcktes. ”Ta det lugnt. Du sitter fast”, sa Per. Jag kände hur det spände i min sele.

Om Per och Anders blev förvånade över att jag bara var elva år och inte en vuxen fotograf så visade de i alla fall inte det. Johan hade kanske berättat om Norrsjö Nyheters re11

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 12

portrar när han ringde till dem. ”Ju lättare, desto bättre”, sa Per, när han förklarade att de alltid använde säkerhetsselar. Ingenting kunde hända, inte ens om de halkade och trillade över kanten. ”Du får sitta fast vid mig”, sa Per när han häktade fast repets ögla i min sele.

Nu hade jag klarat mig uppför den näst sista stegen. Jag tog några djupa andetag på avsatsen och så bar det uppåt igen. Den sista stegen slutade med en lucka som Per tryckte upp med handen. Solljuset träffade mig rakt i ögonen.

Det gjorde nästan ont. Per försvann upp genom hålet. Jag följde efter och plötsligt var jag ute i friska luften, i alla fall med huvudet och halva överkroppen.

Vilken fantastisk utsikt!

Jag kände plötsligt att jag ville ropa någonting. ”Tjoho”, skrek jag.

Mitt ”tjoho” ekade mot berget på andra sidan stan. ”När du tjohoat klart kanske du kan fortsätta. Jag vill också upp”, sa Anders.

Så då klev jag ut på taket.

12

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 13

En mystisk bil Jag satte mig med ryggen mot kyrktornet. Rakt ner såg jag kyrkogården, ett antal gröna fyrkanter, omgivna av grå grusgångar. Det såg ut som ett Othello-spel. Där gick Storgatan. Det röda taket måste vara Stora hotellet. Längre bort låg Rådhustorget, där odlarna som bor runt Norrsjö brukar sälja potatis, tomater, äpplen och honung på hösten och där det är marknad veckorna före jul. Jag såg idrottsplatsen, ån, Norrsjön och vägen ut ur stan, där små, små leksaksbilar sakta gled bortåt, på väg till Västerköping. ”Jag ser vårt hus”, ropade jag till Per. Per hade satt fast sitt rep med en ögla runt räcket på ställningens nedersta avsats, i höjd med tornets nedersta del.

Det var faktiskt mer utrymme där uppe än man kunde tro.

Nedersta våningen bestod av tre plankor i bredd, runt hela tornet. Högre upp var golvet lagt med både fyra och fem plankor. Mellan våningarna gick det nya stegar, som faktiskt såg ännu rangligare och farligare ut än stegarna inne i tornet.

En bit bort såg jag två stora trälådor, som jag gissade in13

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 14

nehöll målargrejor och bladguldet som Per och Anders skulle använda.

Bladguld är jättetunna blad av guld, ungefär som aluminiumfolien vi brukar ha om smörgåsarna när vi åker på utflykt. Jag hade läst om bladguld på en sida på Internet som Johan hade letat fram.

Först skulle Per och Anders skrapa ren tuppen, laga det som gått sönder och måla den med grundfärg. Sedan skulle de pensla på ett bindemedel, ungefär som ett slags klister. Och på det skulle de limma fast bladguldet. ”Visst är det fantastiskt”, sa Anders och spanade ut över stan med handen över ögonen. ”Man vänjer sig faktiskt aldrig vid att det är så vackert.” ”Är du redo för den sista biten?” frågade Per. Jag nickade.

Nere på marken kände man nästan inte av vinden, men här uppe ryckte blåsten i tröjan, trots att solen sken från en nästan blå himmel. Jag kunde känna hur byggnadsställningen gungade till när Per började klättringen uppåt. ”Titta inte ner”, sa Anders, som verkade ha förstått att jag ändå var ganska skraj.

14

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 15

Till sist var vi uppe på det översta golvet, som bara hade ett litet hål för spiran. Tuppen var större än man kunde tro när man såg den från marken, minst en meter hög. Per och Anders tog av sig sina ryggsäckar. Där uppe stod ytterligare två trälådor, som också verkade innehålla målarsaker. ”Om vädret är så fint som i dag stannar vi häruppe hela dagen. Vi har lunch och kaffe med oss”, sa Anders och nickade mot ryggsäckarna. ”Och om ni blir kissnödiga?” frågade jag. ”Då låtsas vi att det regnar”, sa Per och ställde sig vid staketet och mixtrade med gylfen.

Nej, förklaringen var mycket enklare än så. De kissade i en stor glasburk! Burken, med locket ordentligt fastskruvat, bar de med sig ner när de slutade för dagen. Sedan tömde de den i toaletten vid ingången till kyrkan.

Jag bad Per och Anders att ställa sig på huk bredvid tuppen. Jag tog massor med bilder. Man såg hela stan i bakgrunden. Bakom dem kunde man också ana Norrsjön och järnvägsspåret mot Västerköping.

Per frågade om jag ville gå ner på en gång, men jag sa att jag gärna stannade ett tag. När man väl vant sig var det fak15

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 16

tiskt inte ett dugg läskigt längre. Det var så högt upp att det nästan kändes som att flyga. Solen värmde på ryggen och utsikten var som sagt fantastisk. När Per och Anders började arbeta med sina skrapor tog jag några bilder till.

Efter det använde jag kamerans zoom som kikare för att kolla på människorna, bilarna och hustaken långt där nere.

Jag kunde faktiskt se Alis pappa när han ställde ut glassgubben utanför sin affär. Klockan måste närma sig åtta. Norrsjö Spel och Tobak öppnar nämligen då.

Plötsligt ryckte jag till.

Vad var det som egentligen hände där nere på Södergatan, alldeles bakom Storgatan och Rådhustorget?

Jag kunde se hur den ena kartongen efter den andra lyftes ut ur bagageutrymmet på en svart bil och att någon bar iväg med dem.

Men det var omöjligt att exakt se vad som hände eftersom nästan halva bilen skymdes av ett träd. Det såg ut som en Volvokombi. Förmodligen var det en V50 eller V70. Man blir bra på bilmärken när det inte finns något annat att roa sig med på bilsemestern än att spela bilbingo med sin storebror.

16

Tidningsdeckare inlaga

07-06-08

09.34

Sida 17

Sedan lyfte mannen som bar lådorna upp någonting ur en av kartongerna och visade upp det för någon som inte syntes.

Jag klämde ner avtryckaren.

Det låg väl ingen affär där på Södergatan? Jag tittade på min klocka. Den var tio minuter i åtta. Så vitt jag visste var Alis pappa den enda som öppnade så tidigt. På skyltarna utanför Konsum och ICA stod det ”Öppet 9–21”. Jag hade kollat för att veta när vi skulle börja sälja Norrsjö Nyheter på fredagarna. Sportaffären öppnade inte förrän klockan tio.

Det vet jag, för när vi skulle åka på en fotbollsturnering i Västerköping hade Alis fotbollsskor gått sönder och han måste snabbt köpa nya.

Jag fortsatte att fotografera, tills kamerans minne var fullt.

Sedan försökte jag titta på bilderna i kameran, men bildrutan är för liten för att man ska kunna se några detaljer. ”Nu vill jag gå ner”, sa jag. ”Okej”, sa Per och kopplade loss mig från staketet.

17