k a pi t el 19
ina damer och herrar, härmed förklarar jag de sjuttiofemte Hungerspelen invigda!» Hungerspelskommentatorn Claudius Templesmiths röst ekar i mina öron. Nu har jag mindre än en minut på mig att orientera mig. Sedan ljuder gonggongslaget och de tävlande får lämna sina plattor. Men vart? Jag kan inte tänka klart. Bilden av den misshandlade och blodige Cinna uppslukar mig. Var finns han nu? Vad gör de med honom? Torteras han? Dödar de honom? Gör de honom till en stum slav? Det är helt uppenbart att de angrep honom inför ögonen på mig för att få mig ur balans, på samma sätt som de avdelade Darius till min våning. Och visst är jag upprörd. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner på metallplattan. Men det kan jag knappast göra efter vad jag just bevittnat. Jag måste vara stark. Det är jag skyldig Cinna, som riskerade allt genom att utmana presidenten och förvandla min brudklänning till en härmskrikas fjäderdräkt. Och jag måste också vara stark för de rebeller som, stärkta av Cinnas exempel, kanske i detta nu slåss för att störta regeringen. Min vägran att delta i spelen på regimens villkor kan mycket väl bli min sista upprorshandling. På ren viljestyrka biter jag alltså ihop och tvingar mig att delta i spelet. Var befinner du dig? Jag kan fortfarande inte få något grepp om omgivningen. Var befinner du dig?! Jag avkräver mig själv ett svar och långsamt återfinner mina ögon skärpan. Blått vatten, rosa himmel och en vitglödgad sol vars strålar hamrar ner på – aha, där är ymnighetshornet av blänkande gulmetall, drygt tio meter bort. Först ser det ut som om det ligger på en rund ö, men när jag ser närmare efter upptäcker jag att smala landremsor strålar ut från hornet likt
M
219