9789163864117

1

ampyrens märke

p. c. cast & kristin cast

ÖverSÄTTNING AV CATHARINA ANDERSSON

Citatet ur Hesiodos Theogonin på s. 7 är hämtat från Ingvar Björkesons översättning.

Citatet ur Lord Byrons Hon går i skönhet på s. 163 är översatt till svenska av Teodor Lind.

Citaten ur William Shakespeares Othello på s. 132 samt ur Romeo och Julia på s. 283 är hämtade från Carl August Hagbergs översättningar.

Sången på s. 53 heter Corn Grinding Song.

VAMPYRENS MÄRKE Originalets titel: Marked © P.C. Cast och Kristin Cast, 2007 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originally published in the United States of America by St. Martin’s Press, LLC Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2009 Omslaget formgivet av Malin Westman och Ellen Demérus Textning av Lena Thunell Omslagsfoto © Getty Images Sättning: Bonnier Carlsen Översättning: Catharina Andersson Tryckt av V-TAB Avesta, 2009 ISBN 978-91-638-6411-7 www.bonniercarlsen.se

Jag vill tacka en av mina underbara elever, John Maslin, för hjälp med research och läsning och för respons på flera tidiga versioner av boken. Hans insatser har varit värdefulla.

Ett stort tack till tjejerna och killarna i mina grupper i creative writing läsåret 2005–2006. Er brainstorming var till stor hjälp (och mycket underhållande).

Jag vill även tacka min jättefina dotter Kristin för att hon sett till att vi låter som tonåringar. Jag hade aldrig klarat det utan dig. (Hon tvingade mig att skriva det där.)

PC Jag vill tacka min kära mamma, mer känd som PC, för att hon är en så otroligt begåvad författare och så lätt att jobba med. (Jaja, hon tvingade mig att skriva det där.)

Kristin

PC och Kristin vill båda tacka sin pappa/morfar Dick Cast för de biologiska kunskaperna som står till grund för vampyrerna i Nattens hus. Vi älskar dig pappa/ morfar!

Till vår underbara agent, Meredith Bernstein, som sa de tre magiska orden: internat för vampyrer.

Vi

dig!

Där reser sig, insvept i dystra, blåsvarta moln den mörka Nyx’ förfärande boning.

Iapetos’ son bär upp framför Tartaros’ portar den vida himlens valv med huvud och outtröttliga händer, orubbligt fast. Det är här de möts och hälsar varandra, Natten och Dagen, var gång de överskrider den stora tröskeln av brons.

Ur Hesiodos Theogonin, rad 744 ff

1 P

recis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp. Kayla pratade nonstop, det var det vanliga K-babblet, så hon lade inte ens märke till honom. Till en början. Men nu när jag tänker på det så var det ingen annan än jag som lade märke till honom innan han började prata, vilket tragiskt nog är mer ett bevis på min läskiga oförmåga att vara som andra. ”Nämen Zoey, jag svär, Heath blev inte så himla full efter matchen. Du borde faktiskt inte vara så hård mot honom.” ”Jaha”, sa jag frånvarande. ”Visst.” Sedan hostade jag.

Igen. Jag mådde skit. Jag måste ha fått vad mr Wise, min mer-än-lindrigt galna biologilärare, kallade tonårspesten.

Om jag dog, skulle jag slippa geometriprovet i morgon då?

Hoppas kan man ju alltid. ”Zoey! Men snälla. Lyssnar du, eller? Jag tror att han bara drack typ fyra – javetinte – kanske sex öl och typ tre shots. Men det är inte det som är grejen. Han hade säkert knappt tagit något om inte dina knäppa föräldrar hade tvingat dig att gå hem direkt efter matchen.”

9

Kayla och jag tittade på varandra i totalt samförstånd.

Det var den senast orättvisan som min mamma och losern, som hon hade gift sig med för tre långa år sedan, hade begått mot mig. Och så, efter knappt ett halvt andetag, började K med sitt babbel igen. ”Dessutom firade han. Jag menar, vi slog ju Union!”

K ruskade min axel och lade sitt ansikte tätt intill mitt. ”Hallå! Din kille …” ”Min nästan-kille”, rättade jag henne och gjorde mitt bästa för att inte hosta på henne. ”Jaja. Skitsamma. Heath är vår quarterback så det är självklart att han måste fira. Det är typ miljoner år sedan Broken Arrow slog Union.” ”Sexton.” Jag är en sopa i matte, men K:s klena kunskaper i räkning får mig att framstå som ett geni. ”Jamen skitsamma. Grejen är att han var glad. Du borde ge honom en chans.” ”Grejen är att han var full för typ femte gången den här veckan. Ursäkta, men jag vill inte vara ihop med en kille vars största mål i livet har gått från att vilja spela amerikansk fotboll på universitetsnivå till att försöka trycka i sig ett sexpack utan att spy. För att inte tala om hur fet han kommer att bli av alla öl.” Jag var tvungen att göra en paus för att hosta. Jag kände mig lite yr och tvingade mig själv att ta långsamma, djupa andetag när hostattacken gått över.

Inte för att K-babblerskan märkte det. ”Urk! Heath fet! Det vill jag inte se.”

Jag lyckades hejda ännu en hostattack. ”Och att kyssa honom är som att suga på alkoholindränkta fötter.”

10

K grimaserade. ”Okej, sjuko. Synd att han är så sexig.”

Jag himlade med ögonen utan att bry mig om att ens försöka dölja min irritation över hennes typiska ytlighet. ”Du är så sur när du är sjuk. Men du har ingen aning om hur lik en ledsen hundvalp Heath var när du ignorerade honom på lunchen. Han kunde inte ens …”

Då såg jag honom. Den döda killen. Okej, jag insåg ganska snabbt att han inte var ”död”. Han var odöd. Eller omänsklig. Spelar roll. Forskare sa en sak och folk en annan, men slutresultatet var detsamma. Det gick inte att ta miste på vad han var. Även om jag inte hade känt kraften och mörkret han utstrålade, hade jag inte kunnat missa märket i hans panna. Den safirblå månskäran och den snirkliga tatueringen som ramade in hans lika blå ögon.

Han var vampyr, och värre ändå. Han var spårare. Och nu stod han vid mitt skåp. ”Zoey, du lyssnar ju inte!”

Då talade vampyren och hans högtidliga ord rann mellan oss, farliga och frestande som blod blandat med smält choklad. ”Zoey Montgomery! Natten har valt dig. Din död ska bli din födelse. Natten kallar på dig. Lyssna till Hennes ljuva stämma. Ditt öde väntar dig i Nattens hus!”

Han pekade på mig med ett långt, vitt finger. Samtidigt som min panna exploderade i smärta öppnade Kayla munnen och skrek.

När de lysande fläckarna framför mina ögon äntligen försvann såg jag K:s bleka ansikte stirra ner på mig. Som van11

ligt kläckte jag ur mig första idiotiska tanke som dök upp i skallen. ”K, dina ögon står ut som på en fisk.” ”Han märkte dig. Åh, Zoey! Du har fått en sån där grej på pannan!” Hon tryckte en darrande hand mot munnen i ett misslyckat försök att kväva en snyftning.

Jag satte mig upp och hostade. Jag hade en mördande huvudvärk och jag gnuggade mig mellan ögonbrynen. Det sved som efter ett getingstick och smärtan strålade ner runt ögonen, hela vägen ner till käkarna. Det kändes som om jag skulle spy. ”Zoey!” K grät på riktigt nu och kunde bara prata mellan blöta små hickningar. ”Det. Var. Som. Fan. Snubben var spårare – en vampyrspårare!” ”K.” Jag blundade hårt för att bli av med smärtan i huvudet. ”Sluta gråta. Du vet att jag avskyr när du gråter.” Jag sträckte mig mot henne för att ge henne en lugnande klapp på axeln. Och hon duckade instinktivt och flyttade sig bort mig.

Jag trodde knappt det var sant. Hon hukade som om hon var rädd för mig. Hon måste ha sett min sårade blick för hon satte genast igång med en lång svada av andfått Kbabbel. ”Åh, gud, Zoey! Vad ska du ta dig till? Du kan inte åka till det där stället. Du kan inte bli en sån där. Det här är inte sant! Vem ska jag gå på alla våra matcher med?”

Medan munnen gick på henne kom hon inte närmare mig en enda gång. Jag svalde harmen som gjorde mig gråtfärdig. Mina ögon torkade direkt. Jag var bra på att stoppa 12

tårar. Fattas bara, jag hade övat i tre år. ”Det ordnar sig. Jag ska komma på något. Det är nog bar … bara ett knäppt misstag”, ljög jag.

Jag pratade inte på riktigt, jag bara formade ord som kom ut ur min mun. Grimaserande av smärtan i huvudet ställde jag mig upp. Det var med lättnad jag såg att K och jag var de enda i mattekorridoren. Jag kvävde ett hysteriskt skratt. Tänk om jag inte hade varit så skärrad över det där helvetiska geometriprovet i morgon och sprungit tillbaka till mitt skåp för att hämta boken så att jag kunde göra ett krampaktigt (och meningslöst) försök att plugga i kväll. Då hade spåraren hittat mig ute på skolgården med majoriteten av de 1 300 eleverna på Broken Arrow’s South Intermediate High School som väntade på vad min korkade barbieklonade syster självbelåtet brukade kalla ”de stora gula limousinerna”. Jag har bil, men att hänga med de stackare som måste ta bussarna är en gammal ärevördig tradition.

För att inte tala om att det är ett ypperligt tillfälle att kolla in vem som stöter på vem. Nu var det bara en elev till i mattekorridoren – en lång, tanig tönt med fula tänder som jag tyvärr kunde se alltför väl eftersom han stod där med munnen fladdrande vidöppen och stirrade på mig som om jag just fött fram en hel kull flygande grisar.

Jag hostade igen, den här gången riktigt slemmigt och äckligt. Tönten gav ifrån sig ett gnälligt litet ljud och kilade genom korridoren till mrs Days rum med ett spelbräde hårt tryckt mot sin beniga bröstkorg. Antagligen hade schackklubben ändrat sina tider till måndagseftermiddagar.

Spelar vampyrer schack? Finns det vampyrtöntar? Eller 13

barbieliknande vampyrhejaklacksledare? Finns det vampyrer som spelar i band? Finns det vampyr-emon, killarmed-tjejbrallor-spöken med hemska luggar som täcker halva ansiktet? Eller är de som de groteska gotharna som inte gillar att bada särskilt ofta? Skulle jag förvandlas till en gothare? Eller ännu värre, en emo? Jag var inte särskilt förtjust i svarta kläder, åtminstone inte enbart, och jag kände inte en häftig och sorglig olust inför tvål och vatten, inte heller var jag besatt av att byta frisyr och ha för mycket eyeliner.

Allt det där virvlade genom min hjärna medan ännu en liten hysterisk skrattbubbla försökte slinka upp ur min strupe. Jag var nästan tacksam när den kom ut som en hostning i stället. ”Zoey? Hur är det?” Kaylas röst var för gäll, som om någon nöp henne, och hon hade tagit ännu ett kliv bort från mig.

Jag suckade och kände min första släng av ilska. Jag hade ju inte precis bett om det här. K och jag hade varit bästisar sedan tredje klass och nu såg hon på mig som om jag hade förvandlats till ett monster. ”Kayla, det är bara jag. Samma jag som jag var för två sekunder sedan, för två timmar sedan och för två dagar sedan.” Jag pekade frustrerat på mitt bultande huvud. ”Det här gör mig inte till någon annan!”

K:s ögon fylldes av tårar igen, men så började hennes mobil spela Madonnas Material Girl, tack och lov. Automatiskt tittade hon på displayen. Hon såg ut som en jagad kanin, så jag förstod att det var hennes kille Jared. ”Stick bara”, sa jag trött. ”Åk hem med honom.”

14

Hennes lättade min kändes som en örfil. ”Ringer du sen?” sa hon över axeln medan hon hastigt tågade ut genom sidodörren.

Jag såg henne rusa över östra gräsplanen till parkeringsplatsen. Jag såg att hon hade mobilen klistrad mot örat och att hon pratade med Jared med livliga små utbrott. Jag var säker på att hon redan berättade för honom att jag skulle förvandlas till ett monster.

Problemet var att förvandlingen till ett monster var det minst dåliga av mina två alternativ. Alternativ ett: Jag blir vampyr, vilket är lika med ett monster för alla människor.

Alternativ två: Min kropp stöter bort förändringen och jag dör. För evigt.

Så den goda nyheten var att jag inte behöver göra geometriprovet i morgon.

Den dåliga nyheten var att jag skulle bli tvungen att flytta in till Nattens hus, en privat internatskola i Tulsas innerstad, som även kallades Vampyrinternatet, där jag skulle tillbringa de fyra kommande åren och genomgå bisarra och onämnbara fysiska förändringar plus en total och permanent livsomställning. Om inte hela processen tog kål på mig innan dess.

Toppen. Jag ville ingetdera. Jag ville bara vara normal, trots trycket från mina megakonservativa föräldrar, min trolliknande lillebror och min åh-så-perfekta storasyster.

Jag ville klara geometrin. Jag ville ha betyg som räckte för att komma in på veterinärutbildningen på Oklahoma State University och komma bort från Broken Arrow. Men allra mest ville jag passa in, åtminstone i skolan. Hemma var det 15

kört, så allt jag hade var mina vänner och mitt liv utanför familjen. Nu skulle även det tas ifrån mig.

Jag gnuggade mig i pannan och fixade till håret så att det nästan täckte mina ögon, och med lite tur, märket som satt ovanför dem. Med böjt huvud, som om jag var fascinerad av något kladd som råkat hamna i min handväska, skyndade jag mot dörrarna som ledde ut till elevernas parkeringsplats.

Men jag stannade innan jag gick ut. Genom dörrarnas fönster kunde jag se Heath. Tjejerna flockades runt honom och slängde tillgjort med håret. De andra killarna stod och varvade med sina löjligt stora pickuper och försökte (men misslyckades för det mesta) se coola ut. Betyder inte det att jag borde ha föredragit förändringen? Nej, om jag ska vara helt ärlig så kunde Heath vara otroligt gullig och han hade fortfarande sina goda stunder. Åtminstone när han höll sig nykter.

Pipigt flickfnitter fladdrade mot mig från parkeringsplatsen. Toppen. Kathy Richter, skolans värsta slampa, låtsades klappa till Heath. Till och med så här på avstånd var det uppenbart att hon trodde att det var någon sorts parningslek att slå honom. Som vanligt stod tröga Heath bara där och flinade. Ja jävlar, min dag skulle inte bli bättre än så här. Och mitt bland dem stod min blå VW-bubbla från 1966. Nej. Jag kunde inte gå dit. Jag kunde inte knalla rätt in bland dem med den här saken i pannan. Aldrig mer skulle jag vara en av dem. Jag visste alltför väl vad de skulle göra. Jag kom ihåg hur det var senast en kille på SIHS valdes ut av en spårare.

Det var i början av terminen förra året. Spåraren hade 16

kommit innan skolan började och hade utsett eleven när han gick till sin första lektion. Jag såg inte spåraren, men jag såg en skymt av killen efteråt, efter att han släppte sina böcker och sprang ut ur skolan med märket glödande på sin bleka panna och tårarna strömmande nerför de vita kinderna. Jag glömmer aldrig hur proppfullt det var i korridorerna den där morgonen och hur alla backade undan, som om han hade pesten, när han flydde ut genom skolans huvudingång. Jag hade varit en av dem som vikit undan och stirrat på honom, trots att jag tyckte synd om honom. Jag ville helt enkelt inte bli stämplad som den-där-tjejen-somär-kompis-med-de-där-missfostren. Ironiskt, eller hur?

I stället för att gå till bilen styrde jag stegen mot närmsta toalett som, tack och lov, var tom. Där fanns tre bås – ja, jag dubbelkollade efter fötter i allihop. På ena väggen hängde två handfat över vilka det satt speglar. Motsatta väggen var täckt av en enorm spegel med en liten hylla för borstar och smink och sådant. Jag lade handväskan och geometriboken på hyllan, tog ett djupt andetag och lyfte huvudet och slängde tillbaka håret i en enda rörelse.

Jag stirrade rakt in i ansiktet på en bekant främling. Alltså, som en person man får syn på i en folkmassa och kan svära på att man känner, men i själva verket inte alls känner.

Nu var den personen jag – den bekanta främlingen.

Hon hade mina ögon. De hade samma nötbruna färg som aldrig kunde bestämma sig för om den skulle gå åt grönt eller åt brunt, men mina ögon hade aldrig varit så stora och runda. Eller hade de? Hon hade mitt hår – långt och rakt och nästan lika mörkt som min mormors hade varit innan 17

hennes hade blivit silvergrått. Främlingen hade mina kindben, min långa kraftiga näsa och min breda mun – också drag från min mormor och hennes cherokesiska förfäder.

Men mitt ansikte hade aldrig varit så blekt. Jag hade alltid haft olivfärgad hy, mycket mörkare än de andra i min familj. Men det kanske inte var det att mitt ansikte plötsligt bleknat … det kanske bara såg så ut i jämförelse med den mörkblå konturen av en månskära som satt mitt på min panna. Eller så var det den vidriga lysrörsbelysningen. Jag hoppades att det var belysningen.

Jag stirrade på den främmande tatueringen. Ihop med mina uppenbara cherokesiska drag var det som en brännmärkning, ett tecken på förvildning, som om jag hörde till det förflutna, när världen var större … mer barbarisk.

Från och med denna dag skulle mitt liv inte vara sig likt.

Och för ett ögonblick, ett kort, glömde jag skräcken för att inte höra till, och kände en chockerande explosion av välbehag medan blodet från min mormors förfäder jublade inuti mig.

18

2 N

är jag trodde att alla hade lämnat skolan slängde jag håret över pannan, gick ut från toaletten och skyndade iväg till dörrarna som leder ut till elevparkeringen.

Den såg ut att vara tom. Det var bara en elev, en med sådana där riktigt fula baggybrallor, som gick längst bort på parkeringen. All hans uppmärksamhet gick åt till att hindra byxorna från att ramla ner, han skulle inte ens lägga märke till mig. Jag bet ihop mot den bultande smärtan i huvudet, slank ut genom dörren och styrde stegen mot min lilla VW-bubbla.

I samma ögonblick som jag kom ut slog solen emot mig.

Alltså, det var inte direkt strålande solsken. Stora, fluffiga moln, sådana som ser så gulliga ut på bilder, seglade omkring på himlen och skymde solen då och då. Men det spelade ingen roll. Jag kisade plågat och var tvungen att ta handen som solskydd, till och med i detta växlande solsken. Det var väl för att jag var så upptagen av smärtan som helt normalt dagsljus gav mig som jag inte lade märke till pickupen förrän den stannade framför mig med skrikande bromsar. ”Hallå Zo! Fick du inte mitt meddelande?”

19

Åh, skit skit skit! Det var Heath. Jag kikade på honom mellan fingrarna som om jag tittade på någon fjantig skräckfilm. Han satt på den nedfällda bakluckan på sin kompis Dustins pickup. Bakom honom kunde jag se in i hytten där Dustin och hans bror Drew höll på med det de alltid höll på med – brottas och tjafsa om gud vet vad för dumma killgrejer. Tack och lov struntade de i mig. Jag slängde en blick på Heath och suckade. Han hade en öl i handen och ett fånigt flin i ansiktet. Ett kort ögonblick glömde jag att jag just hade blivit märkt och skulle bli ett utstött blodsugande monster. Jag blängde surt på Heath. ”Dricker du i skolan? Är du galen?”

Hans lilla småpojksflin blev större. ”Ja, jag är galen.

I dig, snygging!”

Jag skakade på huvudet och vände ryggen till samtidigt som jag öppnade den knarrande dörren till min bubbla och slängde böckerna och ryggsäcken på passagerarsätet. ”Varför är ni inte på träningen?” sa jag med ansiktet fortfarande bortvänt från Heath. ”Vet du inte det? Vi fick ledigt för att vi spelade skiten ur Union i fredags!”

Dustin och Drew, som nu hade vänt sig mot mig och Heath, åstadkom ett par töntiga hejaramsor inifrån bilen. ”Eh. Nej. Det missade jag. Jag har haft så mycket att göra i dag. Stort geometriprov i morgon.” Jag försökte låta obesvärad och normal. Men så hostade jag och lade till: ”Plus att jag håller på att få en satans förkylning.” ”Zo, allvarligt. Är du sur, eller? Har Kayla sagt något om partyt? Du fattar väl att jag inte var otrogen på riktigt.”

20

Va? Kayla hade inte sagt ett enda litet ord om att Heath varit otrogen mot mig. Som en annan idiot glömde jag (om än kortvarigt) mitt färska märke. Jag vred på huvudet så att jag kunde blänga på honom. ”Vad gjorde du, Heath?” ”Jag, Zo? Du vet att jag inte skulle …” Han spelade oskyldig, men den fåniga ursäkten övergick till en chockad och oklädsam gapande min när han fick se mitt märke. ”Vad fan …”, började han, men jag avbröt honom. ”Sch!” Jag nickade åt ovetande Dustins och Drews håll.

Med sina lungors fulla kraft sjöng de tondövt med i Toby Keiths senaste cd.

Heaths ögon var fortfarande stora och chockade, men han sänkte rösten: ”Är det något smink som du använder i teatergruppen?” ”Nej”, viskade jag. ”Det är det inte.” ”Men du kan inte vara märkt. Vi är ju ihop.” ”Vi är inte ihop!” Och vips var hostan där igen. Dubbelvikt hackade jag fram rejält med äckligt slem. ”Hördu, Zo!” hojtade Dustin inifrån hytten. ”Du måste sluta med cigaretterna!” ”Ja, det låter som om du tänker hosta upp lungorna, typ”, sa Drew. ”Hörni! Låt henne vara. Ni vet väl att hon inte röker.

Hon är vampyr.”

Toppen. Underbart. Heath, med sin som vanligt totala och kompletta brist på något som ens påminde om gott omdöme, trodde på fullt allvar att han försvarade mig när han sa det där till sina polare. Men naturligtvis stack de 21

omedelbart ut sina huvuden genom den öppna vindrutan och bara gapade, som om jag var ett vetenskapligt experiment. ”Åh fan. Zoey är ett jävla missfoster!” sa Drew.

Drews ord fick ilskan, som hade sjudit någonstans i mitt bröst ända sedan Kayla hade dragit sig undan mig, att bubbla upp och koka över. Utan att bry mig om smärtan som solen gav mig stirrade jag Drew rätt i ögonen. ”Håll käften! Jag har haft en för jävlig dag och jag behöver inte ta skit från dig.” Jag tystnade för att flytta blicken från den nu storögda och tysta Drew till Dustin och fortsatte: ” Eller från dig.” Och medan jag höll ögonkontakt med Dustin insåg jag något som var både chockerande och kusligt upphetsande: Dustin såg rädd ut. Riktigt rädd. Jag blängde på Drew igen. Han såg också rädd ut. Då märkte jag det. En kittlande känsla som kröp över min hud och fick mitt märke att brännas. Makt. Jag kände makt. ”Zo? Vad fan?” Heaths röst drog bort min blick från bröderna. ”Vi drar härifrån!” sa Dustin, slängde i en växel och trampade på gasen. Pickupen krängde till och fick Heath att tappa balansen. Som en väderkvarn av armar och skvättande öl kanade han ner på asfalten.

Automatiskt sprang jag fram. ”Hur gick det?” Heath stod på alla fyra och jag böjde mig ner för att hjälpa honom på fötter.

Då kände jag lukten. Det var något som luktade underbart – varmt och sött och ljuvligt.

Hade Heath bytt rakvatten? Med en sådan där mysko 22

feromondoft som ska dra till sig kvinnor som en stor genmanipulerad insektsfälla? Jag insåg inte hur tätt intill honom jag var förrän han stod upp och våra kroppar pressades mot varandra. Han såg ner på mig. Det fanns en fråga i hans ögon.

Jag backade inte. Jag borde ha gjort det. Förr skulle jag ha gjort det … men inte nu. Inte i dag. ”Zo?” sa han mjukt. Rösten var mörk och hes. ”Du luktar verkligen gott”, kunde jag inte låta bli att säga. Mitt hjärta dunkade så högt att jag kunde höra det i mina bultande tinningar. ”Zoey, jag har verkligen saknat dig. Vi måste hitta tillbaka till varandra. Du vet att jag verkligen älskar dig.” Han sträckte sig fram för att röra vid mitt ansikte och vi lade båda märke till blodet på hans handflata. ”Skit också. Jag tror …” Han tystnade när han lät blicken glida över mitt ansikte. Jag kan bara gissa hur jag såg ut.

Vit i hela ansiktet med ett märke som flammade safirblått och ögon som stirrade på blodet i hans hand. Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte titta bort. ”Jag vill …”, viskade jag. ”Jag vill …” Vad ville jag? Jag kunde inte beskriva det. Nej, det var inte det. Jag fick inte säga det. Fick inte uttala den överväldigande våg av glödande begär som vällde upp i mig. Och det var inte för att Heath stod så tätt intill. Han hade varit nära mig förr. Fan, vi hade hånglat i ett helt år, men han hade aldrig fått mig att känna så här – inte det minsta som det här. Jag bet mig i läppen och stönade.

Pickupen stannade tvärt med skrikande bromsar bred23

vid oss. Drew hoppade ur och grabbade tag i Heaths midja och baxade honom baklänges in i hytten. ”Lägg av! Jag snackar med Zoey!”

Heath försökte streta emot, men Drew var Broken Arrows senior linjeback och jättestor. Dustin drog in dem och drämde igen bildörren. ”Låt bli honom, ditt missfoster!” vrålade Drew åt mig samtidigt som Dustin fick fart på bilen på riktigt den här gången.

Jag satte mig i bubblan. Mina händer skakade så våldsamt att jag måste försöka tre gånger innan jag lyckades starta motorn. ”Åk hem. Åk hem.” Jag upprepade orden om och om igen mellan de häftiga hostattackerna medan jag körde. Jag borde inte tänka på vad som just hänt. Jag kunde inte tänka på vad som just hänt.

Det tog en kvart att komma hem, men det kändes som ett ögonblick. Alldeles för snart stod jag på uppfarten och försökte göra mig redo för scenen som jag visste väntade mig där inne lika säkert som ett brev på posten.

Varför hade jag varit så angelägen att komma hem? Jag antar att det inte var just det. Jag antar att jag helt enkelt hade flytt från det som hade hänt på parkeringsplatsen med Heath.

Nej! Jag skulle inte tänka på det nu. Och förresten fanns det säkert en förnuftig förklaring, en förnuftig och enkel förklaring. Dustin och Drew var efterblivna, totalt omogna ölhjärnor. Jag hade inte använt min kusliga nya makt för att 24

skrämma dem. De hade flippat ur för att jag var märkt. Så var det. Jag menar, folk är ju rädda för vampyrer. ”Men jag är inte en vampyr!” sa jag. Sedan hostade jag och kom ihåg hur bedårande vackert Heaths blod hade varit och det häftiga begär jag hade känt för det. Inte för Heath, utan för hans blod.

Nej! Nej! Nej! Blod var inte vackert eller härligt. Jag måste vara i ett chocktillstånd. Så är det. Såja … såja …

Frånvarande rörde jag vid pannan. Det hade slutat bränna, men det kändes fortfarande konstigt. Jag hostade för ziljonte gången. Jag borde inte tänka på Heath, men jag kunde inte förneka det längre. Jag kände mig annorlunda.

Min hud var hyperkänslig. Det värkte i mitt bröst och trots att jag hade på mig mina balla solglasögon från Maui Jim brände det plågsamt i mina ögon. ”Jag dör …”, stönade jag men knep genast igen munnen. Jag kanske faktiskt var döende. Jag såg upp på det stora tegelhuset som efter tre år fortfarande inte såg ut som hemma. ”Få det överstökat. Få det bara överstökat.”

Min syster skulle åtminstone inte vara hemma än – cheerleadingträning. Förhoppningsvis var trollet helt inne i sitt nya Delta Force: Black Hawk Down (usch). Då kunde jag få mamma för mig själv. Kanske skulle hon förstå … kanske skulle hon komma på en lösning …

Helvete också! Jag var sexton år och insåg plötsligt att det inte fanns någonting jag längtade så mycket efter som min mamma. ”Snälla, gör så att hon förstår.” Jag viskade en enkel bön till vilken gud eller gudinna som helst som kunde 25

tänkas lyssna på mig nu.

Som vanligt gick jag in genom garaget. Jag gick genom hallen till mitt rum och släppte geometriboken, handväskan och ryggsäcken på sängen. Sedan gick jag med darrande ben för att leta efter mamma.

Hon var i vardagsrummet, uppkrupen i soffan med en kopp kaffe och läste boken Chicken soup for a woman’s soul.

Hon såg så normal ut, så där som hon brukade se ut förr.

Förutom att hon brukade läsa exotiska kärlekshistorier och vara sminkad. Sådant som hennes nya man inte tillät (vilken bajskorv). ”Mamma?” ”Mmm?” Hon tittade inte upp.

Jag svalde hårt. ”Mammis.” Det var så jag brukade kalla henne, på den tiden då hon inte var gift med John. ”Jag behöver hjälp.”

Jag vet inte om det var det oväntade ”mammis” eller om något i min röst rörde vid en rest av moderskänslorna som hon hade kvar djupt inom sig, men blicken som omedelbart lämnade boken var mjuk och fylld av omtanke. ”Vad är det, raring?” började hon, men orden verkade frysa fast i munnen på henne i samma stund som hon fick syn på märket på min panna. ”Herregud! Vad har du nu gjort?”

Mitt bröst började värka igen. ”Mamma, jag har inte gjort något. Det här är något som har drabbat mig. Det är inte mitt fel.” ”Snälla nån! Nej!” kved hon, som om hon inte hade hört mig. ”Vad ska din far säga?”

26

Jag ville bara skrika att hur i helvete ska någon av oss kunna veta vad min pappa ska säga, vi har inte hört av honom på fjorton år! Men jag visste att det inte var någon idé och hon blev alltid galen när jag påminde henne om att John inte var min ”riktiga” pappa. Så jag försökte med en annan taktik – en som jag redan gett upp för tre år sedan. ”Mammis, snälla. Kan du inte låta bli att säga något till honom? Bara en eller två dagar åtminstone? Det kan väl stanna mellan dig och mig tills vi … jag vet inte … tills vi har vant oss eller nåt.” Jag höll andan. ”Men hur skulle jag kunna låta bli? Du kan inte ens dölja det där med smink.” Hennes mun förvreds när hon gav månskäran en ängslig blick. ”Mamma, jag menade inte att jag skulle vara kvar här medan vi vänjer oss. Jag måste ge mig av, det vet du ju.”

Jag var tvungen att göra en paus medan en häftig hostattack fick mina axlar att skaka. ”Spåraren märkte mig. Jag måste flytta till Nattens hus. Annars kommer jag att bli sjukare och sjukare.” Och dö, försökte jag säga med ögonen. Jag kunde helt enkelt inte uttala orden. ”Jag behöver bara några dagar på mig innan vi säger något till …” För att slippa säga hans namn avbröt jag mig genom att börja hosta, vilket inte var särskilt svårt. ”Vad ska jag säga till din far?”

Jag kände en våg av rädsla när jag hörde paniken i hennes röst. Var inte hon mamman? Var det inte hon som skulle ha svaren och inte en massa frågor? ”Säg … säg bara att jag sover över hos Kayla i några dagar för att vi har ett stort grupparbete i biologi.”

27

Jag såg hur hennes ögon ändrades. Omtanken dog bort och ersattes av en hårdhet som jag kände igen alltför väl. ”Så du menar alltså att du vill att jag ska ljuga för honom?” ”Nej, mamma. Jag menar att du för en gångs skull ska sätta mina behov före hans. Jag vill att du ska vara min mammis. Hjälpa mig packa och skjutsa mig till min nya skola eftersom jag är rädd och sjuk och inte vet om jag klarar allt alldeles själv!” Jag andades häftigt och hostade i handen. ”Jag visste inte att jag hade slutat vara din mamma”, sa hon kallt.

Hon fick mig att känna mig tröttare än Kayla hade gjort.

Jag suckade. ”Jag tror att det är det som är problemet, mamma. Du bryr dig inte tillräckligt för att se det. Du har inte brytt dig om något annat än John sedan du gifte dig med honom.”

Hennes blick smalnade. ”Jag vet inte hur du kan vara så självisk. Ser du inte allt han har gjort för oss? Tack vare honom slapp jag det där hemska jobbet på Dillards. Tack vare honom behöver vi inte oroa oss för pengar och vi har det här stora, vackra huset. Tack vare honom har vi trygghet och en ljus framtid.”

Jag hade hört det där så många gånger att jag kunde ha rabblat vartenda ord tillsammans med henne. När vi kommit till den här punkten i våra icke-samtal brukade jag be om ursäkt och gå till mitt rum. Men i dag kunde jag inte be om ursäkt. I dag var jag annorlunda. Allt var annorlunda. ”Nej, mamma. Sanningen är att tack vare honom har du 28

inte ägnat en tanke åt dina barn på tre år. Visste du att din äldsta dotter har blivit en skvallrig, bortskämd slampa som har knullat halva fotbollslaget? Vet du vilka äckliga, blodiga tevespel Kevin gömmer för dig? Nej, klart att du inte gör. Två av dina barn spelar glada och låtsas gilla John och hela jävla falska familjegrejen, så du ler mot dem och ber för dem och låter dem göra som de vill. Men jag? Du tror att jag är den dåliga för att jag inte låtsas, för att jag är ärlig.

Men vet du vad? Jag är så less på mitt liv att jag är glad för att spåraren märkte mig! De kallar den där vampyrskolan för Nattens hus, men det kan inte vara mörkare där än i det här perfekta huset!”

Innan jag hann börja gråta och skrika snodde jag runt och stegade iväg till mitt rum och slängde igen dörren efter mig.

Jag hoppas att de drunknar allihop.

Genom de för tunna väggarna hörde jag henne prata hysteriskt med John i telefon. Det var ingen tvekan om att han skulle komma hemrusande för att ta itu med mig.

Problemet. I stället för att sätta mig på sängen och gråta som jag egentligen ville, hällde jag ut alla skolsaker ur ryggsäcken. Jag skulle nog inte behöva något av det där borta. Troligen hade de inte ens vanliga lektioner. De hade väl ämnen som ”Hur man sliter strupen av folk” och … och … ”Att se i mörker för nybörjare”. Typ. Det spelade ingen roll vad mamma gjorde eller inte gjorde, här kunde jag inte stanna. Jag måste sticka. Så vad behövde jag ta med mig?

Mina två älsklingsjeans, förutom de jag hade på mig. Ett 29

par svarta t-shirts. För vad skulle annars en vampyr ha på sig? Dessutom ser man smal ut i dem. Jag tänkte strunta i mitt mysiga turkosgnistrande linne, men allt det svarta skulle bara göra mig ännu mer deprimerad … så jag lade ner det. Sedan tryckte jag ner massor av bh:ar och trosor och hår- och sminkgrejer i sidofacket. Jag höll på att lämna kvar mitt mjukisdjur Fiksen Otis (kunde inte säga fisk när jag var två år) på kudden, men … vampyr eller inte, jag skulle inte kunna sova utan honom. Så jag stoppade försiktigt ner honom i ryggan. Då hörde jag en knackning på dörren och det ropade att jag skulle komma ut. ”Vad är det?” skrek jag och kiknade i en hemsk hostattack. ”Zoey. Din mamma och jag måste prata med dig.”

Toppen. Uppenbarligen hade de inte drunknat.

Jag klappade Fiksen Otis. ”Otis, det här suger.” Jag sträckte på ryggen, hostade igen och gick ut för att möta fienden.

30

3 V

id första ögonkastet kan min styvloser, John Heffer, se ut som en helt okej snubbe, till och med normal.

(Ja, han heter faktiskt Heffer – och tyvärr gör min mamma också det numera. Hon är mrs Heffer. Kan man tänka sig.)

När han och mamma började träffas råkade jag faktiskt höra att några av mammas väninnor kallade honom ”snygg” och ”charmig”. I början. För naturligtvis har mamma en ny vänkrets nu, sådana som herr Snygg och Charmig tycker är mer passande än det gäng roliga singelkvinnor som hon hängde med förr.

Jag tyckte aldrig om honom. Det är sant. Det är inte som jag säger bara för att jag inte står ut med honom nu.

Från första gången jag träffade honom såg jag bara en sak: fejk. Han låtsas vara en trevlig kille. Han låtsas vara en bra make. Han till och med låtsas vara en god far.

Han ser ut som alla andra snubbar i pappaåldern. Han har mörkt hår, skinntorra kycklingben och håller på att få mage. Hans ögon är som hans själ. De har en blaskig, kall, brunaktig färg.

Jag gick in i vardagsrummet där han stod vid soffan.

Min mamma hukade i soffhörnet och klamrade sig fast 31

i hans hand. Hennes ögon var redan röda och tårfyllda.

Toppen. Hon skulle spela Den Sårade Hysteriska Modern.

En roll hon är bra på.

John försökte nagla fast mig med blicken, men mitt märke distraherade honom. Hans ansikte förvreds av avsky. ”Vik hädan, Satan!” citerade han med vad jag brukade kalla hans predikantröst.

Jag suckade. ”Det är inte Satan. Det är bara jag.” ”Det är inte läge för spydigheter, Zoey”, sa mamma. ”Jag tar hand om det här, lilla du”, sa styvlosern och gav henne en förströdd klapp på axeln innan han riktade sin uppmärksamhet mot mig igen. ”Jag har ju sagt åt dig att ditt dåliga uppförande och dina attitydproblem skulle komma i kapp dig. Jag är inte det minsta förvånad över att det här kom så snart.”

Jag skakade på huvudet. Jag hade väntat mig det här. Jag hade verkligen väntat mig det här, ändå kom det som en chock. Hela världen vet att det inte finns något man kan göra för att själv framkalla förändringen. Snacket att ”om man blir biten av en vampyr dör man och blir själv vampyr” är bara påhitt. I åratal har forskarna försökt lista ut vad det är som orsakar det fysiska händelseförloppet som leder till vampyrism, med förhoppningen att hitta ett botemedel eller åtminstone uppfinna ett vaccin. Än så länge utan resultat. Men nu hade John Heffer, min styvloser, plötsligt kommit fram till att mitt dåliga beteende, som mest bestod av någon enstaka lögn, några arga tankar och dumma kommentarer riktade i första hand mot mina föräldrar, och kanske något halvt oskyldig begär efter Ashton Kutcher 32

(synd att han bara gillar äldre kvinnor), hade framkallat denna fysiska förändring i min kropp. Ja jävlar! Vem vet? ”Det här är inte mitt fel”, fick jag ur mig till slut. ”Det här har inte hänt på grund av mig. Det här har drabbat mig.

Varenda vetenskapsman på den här planeten håller med om det.” ”Vetenskapsfolk vet inte allt. De är inte gudsmän.”

Jag bara stirrade på honom. Han var församlingsäldste i De rättroende, en ställning han var åh så stolt över. Det var en av anledningarna till att mamma drogs till honom, och rent logiskt kan jag förstå varför. Församlingsäldste betyder framgångsrik. Han hade det rätta jobbet. Ett fint hus. En perfekt familj. Han förväntades göra det rätta och ha den rätta tron. På papperet skulle han ha varit det bästa alternativet som hennes nya man och vår far. Synd bara att papperet inte visade hela sanningen. Och nu tänkte han, precis vad man kunde vänta sig, spela äldstekortet och kasta Gud i ansiktet på mig. Jag kan slå vad om mina nya, coola Steve Madden-skor att det irriterade Gud lika mycket som det störde mig.

Jag gjorde ett nytt försök. ”Vi har läst om det här på biologin. Det är en fysisk förändring som drabbar en del ungdomars kroppar när hormonhalten ökar.” Jag tystnade medan jag tänkte efter, stolt över mig själv för att jag kom ihåg något vi läste förra terminen. ”Hos vissa människor utlöser hormonerna typ att … att …” Jag tänkte så det knakade tills jag kom ihåg: ” … att en DNA-kedja skadas och så startar hela förändringen.” Jag log. Inte åt John, utan för att jag var imponerad av att jag kom ihåg vad vi läste för 33

flera månader sedan. Jag insåg att leendet var ett misstag när jag såg hans spända käkar. ”Guds kunskap står över vetenskapen och det är hädiskt av dig att påstå något annat, min unga dam.” ”Jag har aldrig sagt att vetenskapsmän är smartare än Gud!” Jag höll för munnen och försökte kväva en hostattack. ”Jag försöker bara förklara det här för dig.” ”Jag behöver inte få något som helst förklarat för mig av en sextonåring.”

Nåja, där stod han i sina otroligt fula byxor och vidriga skjorta. Det var helt klart att han behövde få en hel del förklarat för sig av en tonåring, men jag tyckte inte det var rätt tillfälle att ta upp hans taskiga klädstil. ”Men John, älskling, vad ska vi göra med henne? Vad ska grannarna säga?” Mamma var ännu blekare nu och kvävde en liten snyftning. ”Vad ska folk säga på bönemötet på söndag?”

Han knep ihop ögonen när jag öppnade munnen för att svara och han avbröt mig innan jag hann säga något. ”Vi ska göra det som alla goda familjer skulle göra. Vi ska överlämna detta i Guds händer.”

Skulle de skicka mig till ett kloster? Tyvärr var jag tvungen att ta en dust med ännu en hostattack, så han fortsatte prata. ”Dessutom ska vi ringa till doktor Asher. Han vet hur vi ska få bukt med den här situationen.”

Underbart. Otroligt. Han tänker ringa familjens hjärnskrynklare. Den Ofattbart Uttryckslösa Mannen. Perfekt. ”Linda, ring doktor Ashers akutnummer och sedan är 34

det nog klokt att köra igång en telefonkedja med bön. Se till att alla församlingsäldsten får veta att de ska komma hit.”

Min mamma nickade och började resa sig, men orden som flög ur min mun fick henne att dimpa ner i soffan igen. ”Va! Din lösning är att ringa en psykdoktor som är totalt korkad när det handlar om ungdomar och att ta hit alla stela äldstemän? Som om de ens skulle försöka förstå? Nej! Fattar du inte? Jag måste åka härifrån. I kväll.” Jag hostade skrällande. Det värkte i bröstet. ”Fatta! Det här kommer bara att bli värre om jag inte kommer till …” Jag tvekade.

Varför var det så svårt att uttala ordet ”vampyrer”? Därför att det kändes så främmande, så slutgiltigt, och, det måste jag till viss del medge, så fantastiskt. ”Jag måste ge mig iväg till Nattens hus.”

Mamma studsade upp, och för en sekund trodde jag att hon faktiskt skulle rädda mig. Men med en min av äganderätt lade John armen om henne. Hon såg upp på honom och när hon vände blicken mot mig såg hennes ögon ledsna ut, men det hon sa var typiskt nog det John ville att hon skulle säga. ”Zoey, är det säkert att det inte skadar om du stannar hemma en enda natt till?” ”Klart det inte gör”, sa John till henne. ”Jag är övertygad om att doktor Asher gör ett hembesök. Med honom här kommer hon att må bra.” Med spelad omtänksamhet klappade han henne på axeln, men i stället för vänlig lät han slemmig.

Jag tittade från honom till mamma. De skulle inte låta 35

mig ge mig av. Inte i kväll, kanske aldrig, om jag inte skulle bäras ut av sjukvårdare. Plötsligt insåg jag att det inte bara handlade om märket och att mitt liv hade förändrats så totalt. Det handlade om kontroll. Om de lät mig åka, skulle de förlora kontrollen. När det gäller mamma ville jag tro att hon var rädd att mista mig. Jag visste vad John inte ville mista. Han ville inte mista sitt kära anseende och illusionen av att vi var den perfekta lilla familjen. Som mamma redan hade sagt: Vad skulle grannarna säga – vad ska folk tänka på bönemötet på söndag? John måste bevara illusionen och om det innebar att låta mig bli allvarligt sjuk, så var det ett pris han var villig att betala.

Men jag var inte villig att betala.

Det var dags för mig att ta saker och ting i egna händer (och de är i alla fall välmanikyrerade). ”Okej”, sa jag. ”Ring doktor Asher. Starta en bönekedja.

Men ni har väl ingenting emot att jag går och lägger mig tills alla har kommit hit?” Jag hostade igen för syns skull. ”Självklart inte, raring”, sa mamma och såg lättad ut. ”Lite vila kanske får dig att må bättre.” Sedan drog hon sig undan Johns dominanta arm. Hon log och kramade om mig. ”Vill du att jag ska ge dig hostmedicin?” ”Nej tack, det går bra”, sa jag och klamrade mig fast vid henne för en sekund och önskade mig tre år tillbaka i tiden då hon fortfarande var min – och fortfarande på min sida.

Sedan tog jag ett djupt andetag och tog ett steg bakåt. ”Det är bra.” upprepade jag.

Hon såg på mig och nickade och sa att hon var ledsen på det enda sätt hon kunde: med ögonen.

36

Jag vände mig om för att gå tillbaka till mitt rum. Då sa styvlosern till min rygg: ”Och varför inte göra oss alla en tjänst och leta fram ett puder eller något och täcka över det där du har i pannan?”

Jag stannade inte ens. Jag bara fortsatte att gå. Och jag grät inte.

Det här ska jag komma ihåg, sa jag bistert till mig själv.

Jag ska komma ihåg hur de fick mig att känna mig hemsk i dag. När jag är ensam och rädd och när förändringen verkligen sätter igång, ska jag komma ihåg att det inte kan finnas något hemskare än att bli fast här. Inget.

37

4

S

å jag satt på min säng och hostade medan jag hörde mamma desperat ringa vår psykdoktors akutnummer, snabbt följt av ett lika hysteriskt samtal som skulle aktivera de vördade människorna i De rättroendes bönekedja. Om en halvtimme skulle huset fyllas av feta tanter och deras pedofilmän med stickande ögon. De skulle ropa ut mig till vardagsrummet. Mitt märke skulle betraktas som ett Riktigt Stort och Besvärande Problem. Sedan skulle de antagligen smörja in mig med någon skit, som skulle täppa igen mina porer och ge mig cyklopstora finnar, innan de lade sina händer på mig och bad. De skulle be Gud hjälpa mig sluta vara en så förskräcklig tonåring och ett problem för mina föräldrar. Ja visst ja, den lilla frågan om mitt märke måste också lösas.

Om det ändå vore så enkelt. Jag skulle gladligen lova Gud att bli en lydig unge om jag slapp byta skola och människoart. Jag skulle till och med göra geometriprovet. Eller, förresten. Kanske inte geometriprovet. Men jag ber inte om att få bli ett missfoster för det. Hela den här grejen innebär att jag måste ge mig av. Och börja ett nytt liv någonstans där jag skulle vara den nya. Någonstans där jag 38