9789163864148

Fruset blod richelle mead

ö v e r s ät t n i n g av y lva spå n g ber g

Till Kat Richardson, som 채r mycket klok.

Prolog

S

aker och ting dör. Men de förblir inte alltid döda.

Tro mig, jag vet.

Det finns ett släkte av vampyrer här på jorden som bokstavligt talat är levande döda. De kallas strigoi och om ni inte redan drömmer mardrömmar om dem, så borde ni göra det. De är starka, de är snabba och de dödar utan nåd eller tvekan. De är odödliga också – så de blir rätt jävliga att ha ihjäl. Det finns bara tre sätt att göra det: silverpåle genom hjärtat, halshuggning eller att sätta eld på dem. Inget av dem är lätta, men bättre än att inte ha några alternativ alls.

Det finns också goda vampyrer i världen. De heter moroi.

De lever och de har en urläcker förmåga att använda magi i vart och ett av de fyra elementen – jord, luft, vatten och eld. (Tja, de flesta moroi kan det – men jag berättar mer om undantagen sedan.) De använder inte magin särskilt ofta längre, och det är rätt sorgligt. Det skulle vara ett otroligt va-

5

pen, men moroi är helt övertygade om att magi bara ska användas i fredliga avsikter. Det är en av de viktigaste lagarna i deras samhälle. Moroi brukar också vara långa och slanka, och de tål inte mycket solljus. Men de har övermänskliga sinnen som kompenserar det: syn, lukt och hörsel.

Båda slagen av vampyrer behöver blod. Det är väl det som gör dem till vampyrer, skulle jag tro. Men moroi dödar inte för att få blod. I stället omger de sig med människor som frivilligt ger bort små mängder. Människorna går med på det därför att vampyrbett innehåller endorfiner som får en att må väldigt, väldigt bra och som man kan bli beroende av.

Det vet jag av egen erfarenhet. De här människorna kallas utfodrare och är i grund och botten vampyrbettsknarkare.

Men det är i alla fall bättre att ha utfodrare till hands än att göra som strigoi, för som ni nog har förstått dödar de för att få blod. Jag tror att de gillar det. En moroi som dödar ett offer när han eller hon dricker blir en strigoi. Somliga moroi gör så frivilligt, de avstår från magi och moral för att bli odödliga. Strigoi kan också skapas med våld. Om en strigoi dricker blod från ett offer och sedan tvingar den personen att dricka strigoiblod i sin tur, så … får man en ny strigoi.

Det kan hända alla: moroi, människor och … dhampirer.

Dhampir.

Det är vad jag är. Dhampirer är hälften människa och hälften moroi. Jag vill gärna tro att vi har de bästa dragen från båda släkten. Jag är stark och robust, som människor.

Dessutom kan jag vara ute i solen så mycket jag vill. Men precis som moroi har jag väldigt skarpa sinnen och snabba reflexer. Därför är dhampirer perfekta som livvakter – och

6

det är vad de flesta av oss är. Vi kallas beskyddare.

Hela livet har jag tränat för att skydda moroi mot strigoi.

Jag går på en massa speciallektioner och träningspass på S:t Vladimirs skola, en privatskola för moroi och dhampirer.

Jag kan använda alla möjliga vapen och få in en del riktigt vidriga sparkar. Jag har spöat killar som är dubbelt så stora som jag – både på lektionerna och utanför. Och förresten är killar i princip de enda jag spöar upp, eftersom det inte är många tjejer i någon av mina klasser.

För även om dhampirer har ärvt en massa otroliga egenskaper är det en sak vi inte har fått. Dhampirer kan inte få barn med andra dhampirer. Fråga mig inte varför, jag är ingen genetiker. Människor och moroi som har ihop det kommer alltid att göra fler dhampirer; det är så vi blev till från början. Men sådant händer inte lika ofta längre, för moroi håller sig oftast ifrån människor. Men en annan sjuk genetisk slump gör att moroi och dhampirer kan få dhampirbarn. Jag vet, jag vet, det är inte klokt. Man skulle ju tro att ungen skulle bli tre fjärdedels vampyr, eller hur? Icke.

Hälften människa, hälften moroi.

De flesta av de här dhampirerna är barn till moroimän och dhampirkvinnor som fått ihop det. Moroikvinnor håller sig till att få moroibarn, och oftast innebär det att moroimän har affärer med dhampirkvinnor och sedan sticker de.

På så sätt finns det en massa ensamstående dhampirmammor, och det är därför det inte är många av dem som blir beskyddare. De vill hellre koncentrera sig på att uppfostra ungarna.

Följden är att det bara är killarna och en handfull tjejer

7

kvar som kan bli beskyddare. Men de som väljer att skydda moroi tar jobbet på allvar. Dhampirer behöver moroi för att kunna fortsätta att få barn. Vi måste skydda dem. Dessutom är det helt enkelt … ja, rätt att göra det. Strigoi är onda och onaturliga. Det är inte rätt att de ska jaga oskyldiga människor. Dhampirer som tränas till beskyddare får det inbankat i sig så fort de lär sig gå. Strigoi är onda. Moroi måste skyddas. Beskyddare tror på det. Jag tror på det.

Och det finns en moroi som jag mer än någon annan i världen vill skydda: min bästa vän, Lissa. Hon är moroiprinsessa. Moroi har tolv kungliga familjer och hon är den enda som är kvar av sin – släkten Dragomir. Men det är en sak till som gör Lissa till något alldeles särskilt, mer än att hon är min bästa vän.

Kommer ni ihåg att jag sa att alla moroi kan använda ett av de fyra elementen? Jo, det har visat sig att Lissa använder ett som ingen ens visste fanns förrän nyligen: ande. I åratal trodde vi att hon aldrig skulle utveckla sina magiska förmågor. Sedan började det hända konstigheter omkring henne. Till exempel har alla vampyrer en förmåga som kallas tankekontroll och som gör att de kan påtvinga andra sin vilja. Strigoi har den egenskapen väldigt starkt. Den är svagare hos moroi och dessutom är den förbjuden. Men Lissa har nästan lika mycket som en strigoi. Hon kan fladdra med ögonfransarna och så gör folk som hon vill.

Men det är inte det häftigaste hon kan.

Förut sa jag att döda ting inte alltid förblir döda. Tja, jag är en av dem. Oroa er inte – jag är inte som strigoi. Men jag har dött en gång. (Jag rekommenderar det inte.) Det hände

8

när bilen som jag åkte i sladdade av vägen. Olyckan dödade mig, Lissas föräldrar och hennes bror. Men någonstans i kaoset – utan att ens själv begripa det – använde Lissa ande för att hämta tillbaka mig. Det dröjde länge innan vi förstod något av det här. Faktum är att vi över huvud taget inte visste att ande existerade.

Tyvärr visade det sig att en person kände till ande före oss. Victor Dashkov, en döende moroiprins, fick reda på Lissas krafter och bestämde att han ville låsa in henne och göra henne till sin personliga helare – för resten av hennes liv. När jag fattade att det var någon som förföljde henne beslöt jag att ta saken i egna händer. Jag lyckades få ut oss från skolan och vi rymde för att leva bland människorna.

Det var kul – men också ganska påfrestande – att alltid vara på flykt. Vi klarade oss i två år innan styrelsen på S:t Vladimir spårade upp oss och släpade oss tillbaka för ett par månader sedan.

Det var då Victor gjorde sitt riktigt djärva drag: Han kidnappade och torterade henne tills hon gav efter för hans krav.

Och samtidigt vidtog han en del extrema åtgärder – som att använda lustmagi mot mig och Dimitri, min mentor. (Jag kommer till honom sedan.) Victor utnyttjade också det faktum att ande började göra Lissa psykiskt instabil. Men inte ens det var lika hemskt som det han gjorde mot sin egen dotter Natalie. Han gick så långt att han uppmuntrade henne att låta sig förvandlas till en strigoi för att hjälpa honom att komma undan. Det slutade med att hon blev spetsad med påle. Inte ens när Victor blev infångad efter det här visade han någon större ånger över det han hade fått Natalie att

9

göra. Så jag kanske inte gick miste om mycket, jag som växte upp utan pappa.

Men nu måste jag skydda Lissa mot strigoi och moroi.

Det är bara några av de anställda på skolan som vet vad hon kan göra, men det finns säkert fler Victor ute i världen som skulle vilja utnyttja henne. Lyckligtvis har jag ett extra vapen som hjälp att skydda henne. Någon gång medan jag tillfrisknade efter bilolyckan skapade andekraften ett mentalt band mellan henne och mig. Jag kan se och höra det som hon upplever. (Men det funkar bara åt ena hållet. Hon kan inte ”känna” mig.) Bandet hjälper mig att hålla ett öga på henne och märka när hon råkar illa ut, även om det ibland känns sjukt att ha någon annan inne i huvudet. Vi är ganska säkra på att det är mycket annat som ande kan göra, men än så länge vet vi inte vad.

Under tiden försöker jag vara den bästa beskyddare jag kan. Jag halkade efter i träningen i och med den där rymningen, så jag är tvungen att ta extralektioner för att kompensera för tiden jag förlorade. Det finns ingenting i världen jag hellre vill än att hålla Lissa trygg. Tyvärr är det två saker som komplicerar träningen för mig ibland. Den ena är att jag ibland handlar innan jag tänker. Jag blir allt bättre på att undvika det men när något får igång mig har jag en tendens att slå först och ta reda på vem jag faktiskt klippte till efteråt.

När det ser ut som om någon jag tycker om är i fara … ja, då finns inga regler.

Det andra problemet i mitt liv är Dimitri. Det var han som dödade Natalie och han är fullständigt för jävla tuff.

Han är också ganska snygg. Okej – mer än snygg. Han är

10

läcker – jag menar så där att man kan stanna mitt i gatan och bli överkörd när man ser honom. Men som sagt var är han min instruktör. Och han är tjugofyra. Det är två bra skäl till att jag inte borde ha fallit för honom. Men det viktigaste skälet är ärligt talat att han och jag kommer att bli Lissas beskyddare när hon har tagit examen. Om han och jag kollar på varandra betyder det att vi inte tar hand om henne.

Jag har inte varit bra på att komma över honom och jag är rätt säker på att han känner likadant för mig. Att det är så svårt beror delvis på att det hettade till av bara fan mellan honom och mig när vi drabbades av den där lustmagin.

Victor ville distrahera oss när han kidnappade Lissa, och det funkade. Jag hade varit beredd att bli av med oskulden och Dimitri hade varit beredd att ta den. I sista sekunden bröt vi magin, men minnena har jag alltid med mig och då blir det ibland lite svårt att koncentrera sig på kampsportsteknik.

Förresten heter jag Rose Hathaway. Jag är sjutton år, jag utbildar mig för att skydda och döda vampyrer, jag är kär i helt fel kille och min bästa vän kan använda en knäpp magi som gör henne galen.

Men ingen har sagt att gymnasiet är lätt.

11

1

J

ag trodde inte att dagen skulle kunna bli mycket värre förrän min bästa vän sa att hon kanske skulle bli tokig. Igen. ”Jag … vad sa du?”

Jag stod i hallen till hennes rum, nedböjd för att rätta till ena stöveln. Nu lyfte jag huvudet med ett ryck och tittade på henne genom min mörka hårman som hängde ned över ansiktet. Jag hade somnat efter skolan och struntat i att borsta håret för att i stället hinna ut genom dörren i tid. Lissas platinablonda hår var förstås slätt och perfekt och hängde ned över axlarna som en brudslöja. Hon såg roat på mig. ”Jag sa att jag inte tror att tabletterna har lika stor verkan längre.”

Jag rätade på mig och skakade håret ur ansiktet. ”Vad ska det betyda?” frågade jag. Omkring oss skyndade moroi förbi, på väg att träffa vänner eller äta middag.

12

”Har du börjat …” Jag sänkte rösten. ”Har du börjat få tillbaka dina krafter?”

Hon skakade på huvudet, och jag såg en liten glimt av beklagande i hennes ögon. ”Nej … jag känner mig närmare magin, men jag kan fortfarande inte använda den. Det jag har märkt sista tiden är lite sådant där annat … jag blir mer deprimerad då och då. Inte alls på samma sätt som det var förut”, tillade hon snabbt när hon såg mitt ansiktsuttryck.

Innan Lissa började gå på medicin hade hon kunnat bli så nere att hon skar sig själv. ”Det är bara lite mer än det var förut.” ”Men det andra du brukade få då? Ångest? Tvångsföreställningar?”

Lissa skrattade, för hon tog inte det här på tillnärmelsevis lika stort allvar som jag. ”Du låter som om du har läst psykologiböcker.”

Det hade jag faktiskt gjort också. ”Jag är bara orolig för dig. Om du tror att tabletterna inte har någon verkan längre måste vi säga det till någon.” ”Nej, nej”, sa hon snabbt. ”Jag mår faktiskt bra. De funkar fortfarande … bara inte lika mycket. Vi behöver nog inte få panik än. I synnerhet inte du – i alla fall inte samma dag.”

Hon lyckades byta samtalsämne. En timme tidigare hade jag fått veta att jag skulle göra mitt kvalificeringsprov samma dag. Det var ett prov – eller snarare en intervju – som alla beskyddarnoviser måste klara av under första året på S:t Vladimir. Eftersom jag hade varit borta och gömt Lissa förra året hade jag missat det. I dag skulle jag tas till en beskyddare

13

någonstans utanför skolområdet som skulle göra provet med mig. Jag kunde ha fått veta det tidigare, tycker jag. ”Oroa dig inte för mig”, upprepade Lissa med ett leende. ”Om det blir värre säger jag till.” ”Okej”, sa jag motvilligt.

Men för att vara på den säkra sidan öppnade jag mina sinnen och tillät mig att verkligen känna henne genom vårt mentala band. Hon hade sagt som det var. Hon var lugn och glad i dag, inget att oroa sig för. Men jag märkte att i bakhuvudet hade hon en knut av mörka, otrevliga känslor. Den var inte på väg att äta upp henne eller så, men den kändes likadan som de anfall av depression och ilska hon hade drabbats av förut. Det var bara en liten underström, men jag gillade det inte. Jag ville inte alls ha det där. Jag försökte tränga mig längre in i hennes psyke för att bättre förstå känslorna och fick plötsligt en konstig känsla av beröring. Jag greps av något slags illamående och backade fort ut ur huvudet på henne. En liten rysning for genom min kropp. ”Mår du bra?” frågade Lissa bekymrat. ”Du ser illamående ut helt plötsligt.” ”Bara … nervös för provet”, ljög jag. Tveksamt kände jag efter igen. Mörkret hade försvunnit helt och hållet. Inte ett spår. Det kanske inte var något fel med hennes tabletter i alla fall. ”Jag mår bra.”

Hon pekade på en klocka. ”Det kommer du inte att göra länge om du inte går nu.” ”Jäklar”, sa jag. Hon hade rätt. Jag gav henne en snabb kram. ”Syns senare!” ”Lycka till!” ropade hon.

14

Jag sprang iväg över skolområdet och hittade min mentor, Dimitri Belikov, som väntade bredvid en Honda Pilot.

Dötrist. Jag hade väl kanske inte väntat mig att vi skulle köra runt på bergsvägarna i Montana i en Porsche, men det hade varit trevligt med något lite häftigare. ”Jag vet, jag vet”, sa jag när jag såg hans uppsyn. ”Förlåt att jag är sen.”

Och då kom jag ihåg att jag hade ett av de viktigaste proven i mitt liv framför mig, och plötsligt glömde jag helt bort Lissa och medicinen som kanske inte verkade längre. Jag ville skydda henne, men det betydde inte mycket om jag inte klarade av gymnasiet och faktiskt blev hennes beskyddare.

Dimitri stod där och var lika läcker som vanligt. Den kompakta tegelbyggnaden kastade långa skuggor över oss, tornade upp sig som ett stort djur i det skumma ljuset före gryningen. Omkring oss började snön just falla. Jag såg på de lätta kristallflingorna som sakta singlade ned. Flera landade i hans mörka hår och smälte genast där. ”Vilka fler ska åka?” sa jag.

Han ryckte på axlarna. ”Det är bara du och jag.”

Mitt humör steg raskt från ”gott” till ”extatiskt”. Jag och Dimitri. Ensamma. I en bil. Det här kunde mycket väl bli värt att göra ett överraskningsprov för. ”Hur långt ska vi?” Inom mig bad jag att det skulle vara en riktigt lång resa. En som skulle ta en vecka, typ. Och tvinga oss att övernatta på lyxhotell. Kanske skulle vi fastna i en snödriva där bara kroppsvärmen höll oss vid liv. ”Fem timmar.” ”Jaha.”

15

Lite mindre än jag hade hoppats på. Men fem timmar var bättre än ingenting. Och det där med snödrivan var fortfarande inte omöjligt.

För människor skulle det ha varit svårt att köra på de mörka, snöiga vägarna, men för våra dhampirögon var det inga problem. Jag stirrade framför mig och försökte låta bli att tänka på hur Dimitris rakvatten fyllde bilen med en ren, skarp doft som fick mig att vilja smälta. I stället försökte jag koncentrera mig på provet igen.

Det var inte ett sådant prov som man kan plugga till.

Antingen klarade man det eller också gjorde man det inte.

Högt uppsatta beskyddare hälsade på hos noviserna under deras första år och hade enskilda samtal med dem om hur engagerade i att bli beskyddare studenterna var. Jag visste inte exakt vad de frågade, men rykten hade läckt ut genom åren. De äldre beskyddarna bedömde karaktär och hängivenhet, och vissa noviser hade ansetts som olämpliga för att fortsätta på beskyddarbanan. ”Brukar inte de komma till skolan?” frågade jag. ”Visst, jag gör gärna en utflykt, men varför ska vi till dem?” ”Du ska faktiskt bara till en han, inte till dem.” En lätt rysk brytning hördes i Dimitris ord, det enda tecknet på var han hade vuxit upp. I övrigt pratade han säkert bättre engelska än jag. ”Eftersom det här är ett specialfall och han gör oss en tjänst är det vi som får resa.” ”Vem är han?” ”Arthur Schoenberg.”

Jag slet blicken från vägbanan och såg på Dimitri. ”Va?” pep jag.

16

Arthur Schoenberg var en legend. Han var en av de största strigoidödarna i beskyddarnas historia och hade varit ledare för beskyddarnas rådsförsamling – den församling som tilldelade moroi deras beskyddare och fattade beslut åt oss allihop. Med tiden hade han pensionerat sig och återgått till att beskydda en av de kungliga familjerna, släkten Badica. Men jag visste att han trots pensioneringen fortfarande var livsfarlig. Hans bedrifter ingick i vår läroplan. ”Var det … var det ingen annan som kunde ställa upp?” frågade jag ynkligt.

Jag såg hur Dimitri dolde ett leende. ”Du klarar dig. Och om Art godkänner dig, så är det dessutom en fantastisk rekommendation att ha på meritlistan.”

Art. Dimitri stod en av de coolaste beskyddare som fanns så nära att han kallade honom vid förnamn. Dimitri var förstås himla cool själv, så jag borde inte ha blivit förvånad.

Det blev tyst i bilen. Jag bet mig i läppen och undrade plötsligt om jag skulle kunna leva upp till Arthur Schoenbergs krav. Jag hade bra betyg, men det där med att rymma och att hamna i slagsmål på skolan var inte bra om jag menade allvar med min framtida karriär. ”Du klarar dig”, upprepade Dimitri. ”Det som är bra i din meritlista uppväger det dåliga.”

Ibland var det som om han kunde läsa mina tankar. Jag smålog och vågade mig på att kika på honom. Det var dumt.

En lång, smidig kropp, det var uppenbart till och med när han satt. Bottenlösa, mörka ögon. Axellångt brunt hår i en hästsvans. Det där håret kändes som silke. Det visste jag,

17

för jag hade dragit fingrarna genom det när Victor Dashkov fångade oss med lustmagin. Med stort besvär tvingade jag mig att börja andas igen och titta bort. ”Tack, tränarn”, sa jag retsamt och kröp ihop i sätet. ”Det är meningen att jag ska hjälpa dig”, svarade han.

Rösten var lätt och avslappnad – sällsynt för honom. Han brukade vara väldigt spänd och alltid beredd på angrepp.

Han trodde nog att han var trygg inne i en Honda – eller i alla fall så trygg han kunde vara i närheten av mig. Det var inte bara jag som hade svårt att strunta i den romantiska spänningen mellan oss. ”Vet du vad som verkligen skulle hjälpa?” frågade jag utan att möta hans blick. ”Mhm?” ”Om du stängde av den där usla musiken och hittade något som är inspelat efter Berlinmurens fall.”

Dimitri skrattade. ”Det du är sämst på är historia, och ändå vet du på något vis allt om Östeuropa.” ”Jag måste ju ha material till mina skämt, kamrat.”

Fortfarande leende bytte han kanal. Till en med countrymusik. ”Hörru, det var det jag menade!” utbrast jag.

Jag såg att han var på väg att skratta igen. ”Välj. Det ena eller det andra.”

Jag suckade. ”Gå tillbaka till den där åttiotalsmusiken.”

Han vred på knappen, och jag lade armarna i kors över bröstet medan något band som lät lite obestämt europeiskt sjöng om hur videon hade dödat den sista radiostjärnan. Jag önskade att någon kunde döda den här radion.

18

Plötsligt kändes fem timmar inte alls så kort som jag hade tyckt.

Arthur och den familj han beskyddade bodde i en liten stad längs väg I-90, inte långt från Billings. Morois allmänna uppfattning om var man borde bo var delad. Somliga hävdade att storstäder var bäst, eftersom vampyrer kunde smälta in i mängden där; nattlig verksamhet drog inte till sig mycket uppmärksamhet. Andra moroi, bland dem tydligen den här familjen, valde småstäder, för de tänkte att ju färre människor det var som kunde lägga märke till en, desto mindre var risken för att någon skulle göra det.

Jag hade övertalat Dimitri till matpaus vid ett dygnet runt-öppet fik på vägen, och eftersom vi åt och dessutom stannade och tankade var klockan runt tolv när vi kom fram. Huset var byggt som en klassisk ranch, bara en våning med gråbetsad träfasad och stora burspråk – färgade så att de stängde solskenet ute, förstås. Det såg nytt och dyrt ut, och till och med mitt ute i ödemarken var det ungefär vad jag hade väntat mig för medlemmar i en kunglig släkt.

Jag hoppade ut ur bilen, och stövlarna sjönk genom några centimeter slät snö och krasade på den grusade uppfarten. Dagen var stilla och tyst frånsett enstaka vindfläktar.

Jag och Dimitri följde en stenlagd gångväg som löpte över trädgården på framsidan och fram till huset. Jag såg hur han gled in i sin yrkesroll, men hans allmänna uppsyn var lika glad som min. Båda hade vi känt en viss skuldmedveten tillfredsställelse över den trevliga bilfärden.

Jag halkade på den isiga gången, och Dimitri sträckte ge-

19

nast ut handen för att stödja mig. En sekund fick jag en konstig déjà vu-upplevelse, ett minne av första kvällen vi träffades, då när han hade räddat mig från att falla på ett liknande sätt. Fast det var så iskallt ute kändes hans hand varm mot min arm, trots alla dunlagren i min parkas. ”Gick det bra?” Till min besvikelse släppte han taget. ”Jo”, sa jag och kastade anklagande blickar på den hala gångvägen. ”Har folk här aldrig hört talas om salt?”

Jag menade det som ett skämt, men Dimitri tvärstannade plötsligt. Hans ansikte blev spänt och uppmärksamt.

Han vred på huvudet och for med blicken över de vida, vita slätterna omkring oss innan han vände den mot huset igen.

Jag ville fråga vad det gällde, men något i hans kroppshållning sa åt mig att tiga. Han skärskådade huset i nästan en hel minut, tittade bort på den isiga gången och sedan mot uppfarten, där det enda som syntes i snötäcket var våra fotavtryck.

Försiktigt gick han fram mot ytterdörren, och jag följde efter. Han stannade en gång till, denna gång för att titta närmare på dörren. Den var inte öppen, men inte helt stängd heller. Den såg ut som om den hade stängts i en hast och inte gått igen riktigt. Noggrannare granskning avslöjade skrapmärken längs dörrens kant, som om den någon gång hade slagits in. Minsta knuff skulle öppna den. Dimitri drog lätt med fingrarna längs dörren där den mötte karmen, och hans andedräkt kom som små pustar i luften. När han rörde vid dörrhandtaget vickade det lite, som om det hade gått sönder.

Till sist sa han lågt: ”Rose, sätt dig i bilen och vänta.”

20

”Men v...” ”Gå.”

Ett ord – men ett fyllt med kraft. Med denna enda stavelse påmindes jag om den man jag hade sett kasta omkring folk och spetsa en strigoi med påle. Jag backade undan och gick över den snötäckta gräsmattan hellre än att ta risken på gångvägen. Dimitri stod kvar utan att röra sig tills jag hade slunkit in i bilen och stängt dörren så tyst jag kunde. Och då, med den allra försiktigaste rörelse, sköt han upp den knappt tillslutna dörren och försvann in.

Brinnande av nyfikenhet räknade jag till tio och klev sedan ur bilen.

Jag visste bättre än att följa efter honom in, men jag var tvungen att få veta vad som pågick i det här huset. Den försummade gångvägen och uppfarten tydde på att ingen hade varit hemma på ett par dagar, även om det också kunde betyda att familjen Badica helt enkelt aldrig gick ut ur huset.

Det var väl möjligt att de hade drabbats av vanliga mänskliga inbrottstjuvar. Det var också möjligt att någonting hade skrämt bort dem – till exempel strigoi. Jag visste att det var den möjligheten som hade fått Dimitri att se så bister ut, men det verkade inte så troligt om det var Arthur Schoenberg som var i tjänst.

Jag stannade till på uppfarten och kastade en blick upp mot himlen. Ljuset var glåmigt och tunt, men det fanns.

Klockan var tolv. Solen stod på sin högsta punkt för dagen.

Strigoi kunde inte vara ute i solsken. Jag behövde inte vara rädd för dem, utan bara för att Dimitri skulle bli arg.

Jag gick runt mot husets högra sida, genom mycket dju-

21

pare snö – här var det nästan trettio centimeter. Det var inget annat konstigt med huset som slog mig. Istappar hängde från takrännorna och de tonade fönstren avslöjade inga hemligheter. Plötsligt slog jag i något med foten och tittade ned. Där, halvt begravd i snön, satt en silverpåle. Den hade blivit nedkörd i marken. Jag tog upp den och borstade med rynkade ögonbryn bort snön. Vad gjorde en påle här ute?

Silverpålar var dyra. De var en beskyddares farligaste vapen, för med en sådan kunde man döda en strigoi med ett enda hugg genom hjärtat. När de smiddes lade fyra moroi besvärjelser över dem, en från vart och ett av de fyra elementen. Än så länge hade jag inte lärt mig att använda pålar, men jag kände mig plötsligt tryggare av att ha den i handen när jag fortsatte med min granskning.

Från en stor uteplats på husets baksida ledde en dörr till en träveranda där det antagligen skulle vara kul att hänga på somrarna. Men glaset i verandan var sönderslaget, så mycket att en person utan svårighet kunde ta sig genom det taggiga hålet. Jag aktade mig för isen när jag smög uppför trappan till verandan, och jag visste att det skulle bli jävligt jobbigt när Dimitri upptäckte vad jag höll på med. Trots kylan rann svetten från halsen.

Dagsljus, dagsljus, påminde jag mig. Inget att vara rädd för.

Jag kom upp på verandan och skärskådade det mörka glaset. Det gick inte att se hur det hade slagits sönder. Precis innanför hade snön blåst in och lagt sig i en liten driva på en ljusblå matta. Jag drog i dörrhandtaget, men dörren var låst.

Inte för att det spelade någon roll med ett så där stort hål.

22

Jag aktade mig för de vassa kanterna när jag stack in handen genom öppningen och låste upp dörren inifrån. Lika försiktigt drog jag ut handen och öppnade skjutdörren. Den väste lite i spåret, ett lågt ljud som ändå kändes mycket högt i den kusliga tystnaden.

Jag klev in genom dörren och ställde mig i den fläck av solsken som kunde leta sig in nu när jag hade öppnat. Ögonen vande sig vid skumrasket där inne efter dagsljuset. Vinden virvlade genom den öppna verandadörren och dansade med gardinerna omkring mig. Jag stod i ett vardagsrum.

Där fanns alla de vanliga föremålen man kunde vänta sig.

Soffor. Teve. En gungstol.

Och en kropp.

Det var en kvinna. Hon låg på rygg framför teven, och det mörka håret var utbrett på golvet omkring henne. De stora ögonen stirrade tomt uppåt, ansiktet var blekt – för blekt till och med för en moroi. En sekund trodde jag att det långa håret dolde halsen också, tills jag förstod att det mörka över hennes hud var blod – torkat blod. Hon hade fått strupen avsliten.

Den ohyggliga scenen var så surrealistisk att jag först inte fattade vad jag såg. Så som kvinnan låg kunde hon mycket väl ha sovit. Sedan såg jag den andra kroppen: en man som låg på sidan bara någon meter bort, och runt honom var mattan färgad av blod. Ytterligare en kropp låg hopsjunken bredvid soffan: liten, ett barn. På andra sidan rummet fanns en till. Och en till. Överallt låg döda kroppar, kroppar och blod.

Plötsligt gick vidden av all denna död upp för mig, och

23

hjärtat började bulta. Nej, nej. Det var inte möjligt. Det var dag. Hemska saker kan inte hända i dagsljus. Ett skrik var på väg upp i strupen men hejdades tvärt när en handskklädd hand lades över min mun bakifrån. Jag började kämpa emot, men sedan kände jag lukten av Dimitris rakvatten. ”Varför”, frågade han, ”hör du aldrig på? Du skulle vara död om de var kvar här.”

Jag kunde inte svara, både på grund av handen och av att jag var så chockad. Jag hade sett en person dö en gång, men jag hade aldrig sett död i den här omfattningen. Efter nästan en minut tog Dimitri äntligen bort handen, men han stannade kvar tätt bakom mig. Jag ville inte titta mer men det var nästan omöjligt att ta blicken ifrån scenen framför mig.

Kroppar överallt. Kroppar och blod.

Till sist vände jag mig mot honom. ”Det är dag”, viskade jag. ”Hemska saker händer inte på dagtid.” Jag hörde själv hur förtvivlad jag lät, som en liten flicka som vill att någon ska säga att alltihop bara var en mardröm. ”Hemska saker kan hända när som helst”, sa han. ”Och det här hände inte under dagen. Det är nog ett par nätter sedan.”

Jag vågade mig på en kort titt på kropparna igen och kände hur det knöt sig i magen. Två dagar. Två dagar i dött tillstånd, när ens tillvaro är utsläckt – utan att någon i hela världen vet om det. Min blick föll på en manskropp i närheten av en dörr ut från rummet, ut mot en hall. Han var för lång och välbyggd för att vara en moroi. Dimitri måste ha sett vad jag tittade på. ”Arthur Schoenberg”, sa han.

24

Jag stirrade på Arthurs blodiga strupe. ”Han är död”, sa jag som om det inte var fullständigt uppenbart. ”Hur kan han vara död? Hur har en strigoi kunnat döda Arthur Schoenberg?” Det verkade helt omöjligt. Man kan inte döda en legend.

Dimitri svarade inte. I stället sänkte han handen och slöt den om min, som fortfarande höll om silverpålen. Jag ryckte till. ”Var har du fått tag i den här?” frågade han. Jag lossade greppet och lät honom ta den ifrån mig. ”Utanför. I marken.”

Han höll upp pålen och studerade ytan som blänkte i solskenet. ”Den bröt upp skölden.”

Det tog en sekund för min omtöcknade hjärna att bearbeta det han hade sagt. Sedan fattade jag. Sköldar är magiska kraftfält som moroi kan skapa. I likhet med pålarna görs de genom att man använder magi från alla de fyra elementen. Det krävs starka moroimagiker för det, ofta ett par stycken för varje element. Sköldarna kan hindra strigoi därför att magi är laddad med liv, och det har strigoi inget. Men de tappar snabbt kraften och kräver mycket underhåll. De flesta moroi använde dem inte, men vissa ställen hade dem fortfarande. S:t Vladimir var omgivet av dem.

Det hade funnits en sköld här, men den hade slagits sönder när någon drev en påle genom den. Deras olika magi stod i strid med varandra, och pålen hade vunnit. ”Strigoi kan inte röra pålar”, sa jag. Jag märkte att jag använde uttrycken kan inte och gör inte många gånger. Det är inte lätt att få sina grundläggande övertygelser utmanade.

25

”Och ingen moroi eller dhampir skulle göra det här.” ”En människa kanske skulle.”

Jag mötte hans blick. ”Människor hjälper inte strigoi …”

Jag hejdade mig. Nu var jag där igen. Gör inte. Men jag rådde inte för det. Det enda vi kunde räkna med i kampen mot strigoi var deras begränsningar – solsken, sköldar, pålmagi och så vidare. Vi använde deras svagheter mot dem. Om de hade andra – människor – som var beredda att hjälpa dem och inte påverkades av de begränsningarna …

Dimitri såg sträng ut och fortfarande beredd på det mesta, men en liten, liten skymt av medkänsla blixtrade till i hans mörka ögon när han såg hur jag utkämpade min inre strid. ”Det här förändrar väl allting, va?” frågade jag. ”Jo”, sa han. ”Det gör det.”

26

2

D

imitri ringde ett telefonsamtal och en veritabel SWAT-styrka dök upp.

Men det tog ett par timmar, och varje minuts väntan kändes som ett år. Till sist stod jag inte ut längre utan gick tillbaka till bilen. Dimitri undersökte huset närmare och kom sedan ut och satte sig hos mig. Ingen av oss sa ett ord medan vi väntade. Ett bildband med de ruskiga synerna inne i huset spelades hela tiden upp för min inre syn.

Jag kände mig rädd och ensam och önskade att han skulle hålla om mig eller trösta mig på något sätt.

Men jag började skälla ut mig själv för det på en gång. För tusende gången påminde jag mig om att han var min instruktör och inte borde hålla om mig, oavsett vad vi hamnade i för situation. Dessutom ville jag vara stark. Jag kunde inte springa iväg till någon kille varenda gång det blev lite motigt.

När den första gruppen beskyddare dök upp öppnade

27

Dimitri bildörren och kastade en blick på mig. ”Du borde se hur sådant här går till.”

Jag ville inte se mer av det där huset, verkligen inte, men jag följde ändå med. De här beskyddarna kände jag inte, men det gjorde Dimitri. Det verkade alltid som om han kände alla. Beskyddarna i gruppen blev förvånade över att hitta en novis på brottsplatsen, men ingen hade invändningar mot att jag var där.

Jag gick bakom dem medan de undersökte huset. Ingen av dem rörde vid någonting, men de ställde sig på knä vid kropparna och studerade blodfläckarna och de sönderslagna fönstren. Tydligen hade strigoi tagit sig in i huset på fler ställen än bara genom ytterdörren och uteplatsen på baksidan.

Beskyddarna pratade korthugget inbördes, och de visade inget av det äckel och den fruktan jag kände. De var som maskiner. En av dem, den enda kvinnan i gruppen, satte sig på huk bredvid Arthur Schoenberg. Jag blev förbryllad, eftersom det var så sällsynt med kvinnliga beskyddare. Jag hade hört Dimitri kalla henne Tamara och hon såg ut att vara runt tjugofem. Hennes svarta hår nådde nätt och jämnt till axlarna, en vanlig frisyr för kvinnliga beskyddare.

En glimt av sorg syntes i hennes grå ögon när hon såg noga på den döde beskyddarens ansikte. ”Å, Arthur”, suckade hon. Precis som Dimitri lyckades hon förmedla hundra saker med några få ord. ”Trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Han var min mentor.” Med ytterligare en suck reste Tamara sig upp.

Nu såg hon saklig och effektiv ut igen, som om mannen som hade undervisat henne inte låg där framför henne.

28

Jag kunde inte tro mina ögon. Han var hennes mentor. Hur kunde hon visa sådan självbehärskning? En bråkdels sekund föreställde jag mig att jag såg Dimitri ligga på golvet i stället.

Nej. Aldrig i livet skulle jag ha kunnat hålla mig lugn om jag hade varit hon. Jag skulle ha gått bärsärkagång. Jag skulle ha skrikit och sparkat på saker. Jag skulle ha klippt till alla som försökte säga att allt skulle ordna sig.

Lyckligtvis trodde jag inte på att någon faktiskt kunde döda Dimitri. Jag har sett honom döda en strigoi utan att ens bli svettig. Han var oövervinnelig. Cool som fan. En gud.

Fast det hade Arthur Schoenberg också varit, förstås. ”Hur kunde de göra det?” hävde jag ur mig. Sex par ögon vändes mot mig. Jag väntade mig en tillrättavisande blick från Dimitri för utbrottet, men han verkade bara nyfiken. ”Hur kunde de döda honom?”

Tamara ryckte på axlarna, fortfarande med lugn uppsyn. ”På samma sätt som de dödar alla andra. Han är dödlig, precis som vi.” ”Jo, men han … ja, han är Arthur Schoenberg.” ”Du får berätta för oss, Rose”, sa Dimitri. ”Du har sett huset. Få höra hur de gjorde.”

Allihop tittade de på mig, och plötsligt insåg jag att jag kanske genomgick något slags prov i alla fall. Jag tänkte på det jag hade sett och hört. Jag svalde och försökte förstå hur det omöjliga hade blivit möjligt. ”De tog sig in på fyra ställen, vilket innebär att det var minst fyra strigoi. Det var sju moroi …” Familjen som bodde här hade haft gäster, och därmed hade massakern blivit större. Tre av de fyra offren var barn. ”... och tre beskyddare.

29

För många döda. Fyra strigoi skulle inte ha kunnat döda så många. Sex kunde nog ha gjort det, om de gav sig på beskyddarna först och överrumplade dem. Familjen skulle ha blivit för panikslagen för att försvara sig.” ”Och hur överrumplade de beskyddarna?” frågade Dimitri.

Jag tvekade. För det mesta låter beskyddare sig inte överrumplas. ”Genom att bryta upp skölden. I ett hushåll utan sköld skulle de antagligen ha haft en beskyddare som patrullerade gården på nätterna. Men det hade de inte här.”

Jag väntade på nästa självklara fråga: hur skölden hade brutits upp. Men Dimitri frågade inte. Det behövdes inte.

Allihop hade vi sett pålen. Än en gång gick det en kall kåre nedför ryggraden. Människor som samarbetade med strigoi – och en stor grupp strigoi.

Dimitri bara nickade som tecken på gillande, och gruppen fortsatte sin undersökning. När vi kom till ett badrum vände jag bort blicken. Jag hade redan sett det tillsammans med Dimitri och hade ingen lust att upprepa upplevelsen.

Det låg en död man där inne, och hans torkade blod stod i stark kontrast till det vita kaklet. Eftersom det här rummet låg längre in i huset var det inte heller lika kallt som området vid uteplatsen. Ingen bevarande kyla. Kroppen luktade inte direkt illa ännu, men den luktade inte som den skulle heller.

Men just när jag vände mig bort såg jag en skymt av något rött – eller snarare brunt – i spegeln. Jag hade inte lagt märke till det förut, eftersom resten av synen hade krävt all min uppmärksamhet. Men något stod skrivet på spegeln, skrivet i blod.

30

Stackars, stackars släkten Badica. Så få kvar. En kunglig familj nästan utplånad. Och fler ska det bli.

Tamara fnös av avsky, vände sig ifrån spegeln och övergick till att studera andra detaljer i badrummet. Men när vi gick ut upprepades orden hela tiden i mitt huvud. En kunglig familj nästan utplånad. Och fler ska det bli.

Släkten Badica var förvisso en av de mindre kungasläkterna, men de som hade blivit dödade här var i alla fall långt ifrån de sista av dem. Antagligen hade släkten fortfarande nästan tvåhundra medlemmar kvar. Det var inte lika många som exempelvis släkten Ivashkov. Just den kungliga familjen var stor och hade brett ut sig vida omkring. Men det fanns många fler medlemmar av släkten Badica än av somliga av de andra.

Som släkten Dragomir.

Lissa var den enda som var kvar.

Om strigoi ville utplåna kungaätter var det smartaste de kunde göra att försöka döda henne. Strigoi blev starkare av moroiblod, så jag förstod deras begär efter det. Att de särskilt valde ut kungligheter var väl bara ett utslag av deras grymma och sadistiska natur. Det var ironiskt att strigoi skulle vilja riva ned moroisamhället, eftersom många av dem förut hade ingått i det.

Spegeln och dess varning höll mina tankar sysselsatta under den tid vi stannade i huset, och jag upptäckte att chocken och rädslan förvandlades till ilska. Hur kunde de göra så här? Hur kunde varelser vara så förvridna och onda att de gjorde så här mot en familj – att de ville utplåna en hel släkt?

Hur kunde de göra så här fast de en gång hade varit som jag och Lissa?

31