9789163864278

Hemligt brev till hela v채rlden

UL F   N I L S S O N

Hemligt brev till hela världen

Illustrationer av Filippa Widlund

Ett litet urval av Ulf Nilssons tidigare böcker:

Det egyptiska mysteriet 1990 Fyrens hemlighet 1991 Guldets förbannelse 1992 Skeppet Beatrice – Sagor från hav och strand 1992 Häxans trolldom 1993 Skräcködlornas dal 1994 Luftens härskare 1995 De långa grå tänderna – bild: Fibben Hald 1995 Håll svansen högt – bild: Joanna Nilsson 1999 Se upp för miljonerna – bild: Kiran Maini Gerhardsson 2001 Adjö, herr Muffin – bild: Anna-Clara Tidholm 2002 Den onda kraften 2005 Alla döda små djur – bild: Eva Eriksson 2006 Farmors alla pengar – bild: Eva Eriksson 2008 Min lilla apa – bild: Kristina Digman 2008 Ost till alla möss – bild: Gitte Spee 2009 Tidigare titlar i Johnny & Co-serien:

En halv tusenlapp 2005 Den döde talar 2006 Ensam bland rävar 2006

© text: Ulf Nilsson 2009 © vinjetter: Filippa Widlund 2009 Omslagsformgivning: Anders Timrén Omslagsfoto: Alamy och Getty Images Sättning: Fredrika Siwe/Bonnier Carlsen Typsnitt: Bembo och TheSans Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt i Sverige av ScandBook AB 2009 isbn 978-91-638-6427-8 www.bonniercarlsen.se

1.

Ensam i skogen. Kallt ute och vinden viner bland våta löv på marken. Jag står bakom en gammal ek och spanar. Frusna händer mot den våta barken.

Jag, Johnny, är privatdetektiv. Tre fall har jag löst. Eller Johnny & Co har löst dem. Jag har alltid fått hjälp av andra.

Plötsligt ser jag i ögonvrån någon som springer mot mig. Från ett håll jag aldrig hade tänkt. En stor kraftig man, han springer snabbt genom skogen. Rusar som ett lokomotiv. Jag försöker ta mig undan, men fötterna fastnar i pinnar och rötter.

Jag kommer ingen vart och mannen skenar mot mig, bara närmre och närmre. Han springer rakt på mig, kör över mig och hamrar mig till marken.

Jag gnyr och försöker skrika.

9

Nu ligger jag här med blod i ansiktet. Det är hårt som cement under mig. Blodet droppar ner på händerna. Jag ser det röda blodet i ett svagt månljus.

Jag, Johnny, är detektiv. Jag har löst tre fall som alla varit mycket svåra. Johnny & Co. Har man löst tre, tänker jag, så kommer man upp en nivå. En level. Nästa fall blir viktigare och svårare och hårdare och tar längre tid. Så tror jag att det är.

Blodet droppar. Jag är alldeles yr.

Jag reser mig omtöcknad och smyger iväg.

Tyst, tyst, ingen får höra mig. Äntligen vatten, så jag får tvätta mig lite.

Vattnet färgas svagt rött. Jag jämrar mig.

Jag hatar att se mitt blod. När det bara droppar ur mig och inte kan sluta. Jag blir så rädd som om jag satt på ett flygplan och piloten sa ”Tyvärr mina herrar och damer, vi måste störta nu”. Jag tror att allt blodet ska rinna ur mig och jag ska bli tom som en strumpa, torr som en gammal puppa. Och sedan död.

En mycket duktig detektiv i elvaårsåldern har avlidit av blodförlust, slagen till marken av en okänd gärningsman mitt i skogen om natten.

10

Sedan kom mamma in i badrummet.

– Hur är det, lilla älskling? Har du fått näsblod?

Mitt i natten.

Hon hade nattlinne på sig. Hon torkade mig med en bomullstuss. Sedan tog hon en ny stor vit tuss och stoppade in i ena näsborren. Jag såg rolig ut i spegeln. Bomullen som ett moln ur näsan.

Men jag skrattade inte.

Hon höll mig i famnen och kramade mig. Jag nådde lite högre än hennes mage. Genom den andra näsborren kände jag hennes lukt av natt och mamma och värme och stor trygghet.

– Jag var i en skog, sa jag tyst. Och som ett tåg kom han mot mig.

– Du måste ha drömt, tröstade hon. Men det är något konstigt med din näsa. Nu har du fått näsblod tre gånger på en vecka. Kanske är det för torrt i rummet …

Vi gick tillbaka till mitt rum. Mamma lade mig i sängen och stoppade om mig hårt med täcket.

– Ramlade du ur sängen kanske? Såja, nu ska det nog inte hända igen.

Så pussade hon mig, precis bredvid bomulls­ tussen.

Jag låg i mörkret och tittade i taket. Månljuset 11

lyste upp rummet. I taket var där en spricka. Hade den inte blivit större? Blev den inte större för varje gång jag tittade? Kanske skulle den en dag komma att rämna så att grannen däruppe tumlade ner i mitt rum med byrå och sänglampa och en tom morgonrock fladdrande efter.

Jag hörde grannen röra sig. Steg över golvet fram och tillbaka. Klockan var tre på natten. Konstigt.

Jag tänkte. Johnny & Co. Fall nummer fyra.

Svår­are, större, mer komplicerat. En ny nivå.

Jag var lite ledsen att allt börjat så snopet med en mardröm och en bomullstuss i hela ansiktet. Ännu hade ingenting hänt. Det fanns ju inga skurkar nära mig.

Trodde jag.

12

2.

Jag hörde hur det bultade på dörren, någon ringde på ringklockan och bultade igen.

– Johnny, Johnny, du måste hjälpa mig!

Jag tittade upp. Det var tyst. Drömmar bara.

Denna torsdag och fredag var det studiedagar i skolan. Jag skulle få sova lite längre.

Klockan halv sju på morgonen hade pappa kommit in och rufsat mig i håret och försiktigt lirkat ut bomullstussen ur näsan. Han var på väg till jobbet på tullen. Jag sov vidare under täcket.

Klockan halv åtta hade mamma kommit in och pussat mig och sagt att det fanns två knäckebröd med smör och ett glas kall O’boy på köksbordet.

Jag måste gå upp snart för annars skulle knäckebrödet bli mjukt och O’boyen varm. Jag sov vidare inne under täcket och lade kudden över örat.

13

Nu var klockan redan halv elva.

Någon bultade på dörren.

– Johnny.

Det var Danskan. Jag hörde det tydligt. Danskan sa egentligen inte Johnny som alla andra. Hon sa ”Djönnie”. Hennes rop kunde gå genom väggar av betong, dörrar av tungt trä och täcken och kuddar och rakt in i sömnen som en spik i en ballong. Och jag vaknade med en smäll.

– Djönnie!

Om klockan bara var halv elva så måste något hemskt ha hänt. Bitte Bang Christensen, Danskan, var granne i huset och hon satt uppe på nätterna och spelade musik och drack sherry. Hon sov snarkande till långt efter lunch då hon gjorde två minuters morgongymnastik samtidigt som hon rökte en cigarill och drack ett pyttelitet glas sprit.

– Djönnie, nu får du fanden ta’ mig öppna dörren.

Jag gick upp i min randiga pyjamas och släppte in henne.

Jag gick före till köket och satte mig med huvudet lutat i händerna och tittade på de sorgliga knäckebröden som blivit böjda som små båtar.

14

– Om du inte hjälper mig så dör jag.

Danskan var så överdriven och galen och stor och tjock. Håret var burrigt och läppstiftet utsmetat. Hon hade en svartvit morgonrock på sig. Den flaxade upp och jag kunde se mycket mer av hennes väldiga vita kropp än jag ville se.

Jag satt tyst och pekade på en av smörgåsarna.

Ville hon dela min frukost? Jag blev så tuff i hennes sällskap. Hon var så galen. Och jag blev så modig och tystlåten. Som en detektiv ska vara.

Hon petade på smörgåsen så den snurrade runt på bordet. Hon ville inte ha den. Jag upptäckte att hon hade en bärbar dator i ena handen, dold av den fladdrande morgonrocken. Hon ställde den på köksbordet.

Så tittade hon på mig.

– Du har blod på hakan, sa hon. När du är blodig så sätter något igång inom mig …

Hon sa helt galna saker! Nu vätte hon fingret i munnen och gned bort blodet.

– När du är blodig, min lilla Johnny, då får jag torka dig och ta hand om dig.

Hon ryckte upp mig från stolen och jag begravdes i hennes famn. Det glansiga tyget i hennes morgonrock luktade cigarrök och kyla och sprit 15

och äventyr. Det kändes som att bli kramad av en stor ko. Jag slingrade mig ur hennes grepp.

Det var så konstigt, för jag blev en annan i hennes sällskap. Med mamma var jag liten och lite pipig. Med pappa var jag frågvis och försiktig.

Med mina vänner var jag blyg ibland. Med Anne var det något särskilt förstås, henne vågade jag hålla i handen, lite ibland. Men Danskan gjorde mig modig och speciell.

Jag blev en annan och jag ville bli det. Jag trivdes med att vara en annan. En stor och stark. Fast inuti mig bodde fortfarande lilla jag och jag nådde inte ända upp. Äsch, jag vet inte. Jag fick ont i magen också.

– Jag ska hjälpa dig, sa jag.

– Tack, tack, tack, kära! sa hon och satte sig. Det är någon inne i datorn.

Jag öppnade datorns lock och tittade in. Där fanns ingen.

– Nej, inte så! sa hon. Någon går in från nätet till min dator. Jag tror de kan ta alla mina pengar.

Och alla mina hemligheter …

– Vad då för hemligheter?

Hon rodnade plötsligt.

Jag trodde inte att Danskan kunde rodna.

16

– Ja, jag skriver. På nätterna. En kvinna har sina hemligheter!

– Hur vet du att någon är inne i din dator?

Jag började äta smörgåsen. Knäckebrödet var mjukt och osten var hård. O’boyen var varm.

Danskan hade gjort en särskild säkerhetskontroll, som hon alldeles för noggrant berättade om medan jag åt upp frukosten. Det var något om en dansk väns tonåring som installerat en hel drös säkerhetsprogram på hennes dator. De kunde visst fånga upp meddelanden som skickades över hennes nätverk som annars var oskyddat. Fånga upp, avlyssna och sedan varna. Hon visade en ruta som kommit upp på skärmen.

SECURITY RED ALERT Andra datorer på ditt nätverk.

Det innebar att något var mycket allvarligt.

Därunder kunde man se små fragment av den andra datorns meddelanden.

Touch of death. Fyra kalasjnikov klara. Behövs tjugo till.

17