9789163865275

Om LasseMajas Detektivbyrå: Diamantmysteriet 2002, Hotellmysteriet 2002, Cirkusmysteriet 2003, Cafémysteriet 2003, Mumiemysteriet 2004, Biografmysteriet 2004, Tågmysteriet 2005, Tidningsmysteriet 2005, Skolmysteriet 2006, Guldmysteriet 2006, Saffransmysteriet 2006, Zoomysteriet 2007, Biblioteksmysteriet 2007, Fotbollsmysteriet 2008, Kyrkomysteriet 2008, Kärleksmysteriet 2009, Galoppmysteriet 2009, Campingmysteriet 2010.

Besök: www.martinwidmark.se www.lassemaja.net

LasseMajas Detektivbyrå: Nya kompisboken © Text: Martin Widmark 2006 och 2009 © Bild: Helena Willis 2006 och 2009 Omarbetad version av Loppmarknaden, ur Lätt & Blandat, Bonnier Carlsen 2006 Redaktion: Agneta Wallgren och Jeanna Eklund Formgivning: Ellen Demérus och Martin Eriksson En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av ScandBook AB, Falun, 2009 1:a upplagan, 2:a tryckningen www.bonniercarlsen.se ISBN 978-91-638-6527-5

Riktiga kompisar 11 Loppmarknaden 14 Mina kompisar 28 Vad kan du om Valleby?

20 kluriga fr책gor

86

R채tt svar

92

Riktiga kompisar Lasse, Maja, Miranda och hennes apa, Sylvester, äter glass. Solen skiner och de sitter på bänken utanför kyrkan.

– Längtar du aldrig tillbaka till cirkusen? frågar Lasse och hoppar upp.

Miranda tänker efter innan hon svarar: – Lite, speciellt så här på sommaren. Då är det fint att åka runt på vägarna.

– Men du trivs bra här i Valleby? frågar Maja.

– Det är toppen, säger Miranda. Eller hur Sylvester?

Miranda sneglar på sin apa – som gärna kliar henne i huvudet.

11

Sylvester tjattrar nöjt. Miranda fortsätter: – Det händer så mycket skojigt och spännande här i stan. Och ni är ju mina första riktiga kompisar.

Lasse funderar en stund, så säger han: – Vet ni vad det bästa är med att vara kompisar?

Miranda och Maja skakar på huvudet.

– Att man inte känner sig så ensam, säger Lasse.

Polismästaren cyklar förbi och vinkar.

Lasse och Maja tänker på allt som Miranda ställde till med en gång i tiden för att kunna hoppa av cirkuslivet.

– Kommer du ihåg när du precis hade börjat i vår klass? frågar Maja.

12

Miranda nickar och slickar på sin glass.

– Det var då vi hade den där lopp­ marknaden! säger Lasse.

– I början ville ingen köpa någonting, säger Miranda.

– Men då gjorde du lite reklam, säger Maja.

– På ett ovanligt sätt, säger Lasse och ler åt minnet.

Miranda ger Sylvester sin glass.

– Och sedan kom tanten som försökte ta våra pengar, säger hon.

– Och så polismästaren som räddade oss i sista stund, skrattar Maja.

– Men nu tar vi det från början, så Sylvester kan hänga med, säger Miranda och vänder sig mot sin lilla apa.

13

Sylvester flyttar sig närmare henne.

– Jo, förstår du, börjar hon, en gång skulle vår klass ha en loppmarknad. Du vet, när man säljer gamla saker, dockor, böcker och leksaker, för att tjäna pengar.

Apan nickar och Miranda fortsätter att berätta om …

L oppm ark n a d e n Pengarna skulle vi ha till en klassresa. Vår lärare, fröken Gun, hade bett oss att leta hemma efter saker till loppmarknaden. Alla i klassen sökte igenom vindar, garderober och källare. Till slut hade vi fått ihop tillräckligt många fina saker som kunde säljas.

14

Fröken Gun och vi samlades en lördags­ förmiddag utanför mataffären Superlivs.

Det var en vacker och solig dag med mycket folk utanför affären. Vi ställde upp alla våra saker på ett långt bord.

Där fanns roliga leksaker, fina små kaffekoppar, en vacker ljusstake, tre små tavlor med gulliga katter, en luciakrona och så en gammal trumpet, och mycket, mycket annat. Vi blev riktigt stolta när vi såg allt på bordet.

– Nu ska vi tjäna pengar, sa fröken Gun och gnuggade sina händer förtjust.

Men det blev inte riktigt som vi hade trott.

Människorna gick bara förbi vårt bord, och ingen verkade vara intresserad av att stanna och köpa något.

15

Vi tittade besviket på varandra. Men så sken Lasse upp.

– Titta, sa han till oss andra och pekade på en tunnhårig man i glasögon som kom fram till vårt bord. Vår första kund!

– Vad får det lov att vara? frågade Maja artigt. Vi har fina kaffekoppar och tavlor och …

– Jag undrar bara, om ni vet var kundvagnarna står, sa mannen.

Fröken Gun pekade mot affären där vagnarna stod i en lång rad.

– Det verkar inte gå något vidare med försäljningen i dag, suckade hon.

Då tog jag, cirkus­ direktörens dotter, trumpeten från bordet.

Jag sa åt Lasse att böja på knäna. Sedan klättrade jag upp och ställde mig på hans axlar.

– Ställ dig upp, viskade jag till Lasse.

Lasse sträckte på sig och så stod jag där högt över alla andra, som en akrobat på en cirkus.

– Men …, sa fröken Gun. Akta dig lilla barn, så att du inte ramlar ner!

– Det är ingen fara. Jag är van, sa jag och satte trumpeten till munnen.

Sedan blåste jag en riktig fanfar i trumpeten. Tam-ta-da-dam-ta-da-dam! lät det över hela området utanför affären.