9789170017292

1 Jag skall vara hennes vittne. Översatt till landets språk blir detta seré su testigo, en fras som inte förekommer i er reseparlör eftersom den inte är särskilt användbar för en normalt försiktig resenär.

Detta är vad som hände: hon övergav en man, hon övergav en man till, hon reste sin väg med den förste, hon lät honom dö ensam. Hon förlorade båda sina barn, ett föll offer för »historien«, det andra för »komplikationer«. (I båda fallen citerar jag andras uttryck.) Hon trodde att hon skulle kunna avskudda sig detta bagage och begav sig till Boca Grande, som turist. Una turista.

Så sade hon. I själva verket kom hon mindre som turist än för att slå sig ner en tid, men den distinktionen gjorde hon inte.

Hon gjorde inte nog distinktioner.

Hon drömde sitt liv.

Hon dog hoppfull. Detta är hennes historia, i korthet, så att ni vet. Det fanns givetvis förmildrande omständigheter för vad som hände henne, klimatet, de spruckna trottoarerna, sömntabletter, men bara för de levande.

Charlotte skulle själv ha kallat sin historia ett passionsdrama.

Jag tror snarare jag vill kalla den en berättelse om självbedrägeri.

6

Mitt namn är Grace Strasser-Mendana, född Tabor, och jag har ägnat femtio av mina sextio år åt att studera självbedrägeri. Jag är en försiktig resenär från Denver, Colorado. Min mor dog i influensa en morgon när jag var åtta år. Min far dog av skottsår, inte självförvållade, en eftermiddag när jag var tio.

Från den eftermiddagen tills jag fyllde sexton år bodde jag ensam kvar i vår hotellsvit på Brown Palace Hotel. Jag har bott i Ekvatorialamerika sedan 1935 och bara varit sjuk två gånger.

Jag är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod, som slutat tro på att det utmärkande för antropos är en medveten aktivitet. Jag har haft Kroeber som lärare vid universitetet i Kalifornien och jag har arbetat tillsammans med Lévi-Strauss i Saõ Paulo, jag har klassificerat flera infödingsstammar, katalogiserat deras riter och attityder i samband med födelse, parning, manbarhet och död, jag har skrivit några utförliga och uppmärksammade artiklar om uppfostran av barn av kvinnligt kön i Mato Grosso och längs vissa av Rio Xingus bifloder och trots detta vet jag fortfarande inte varför något enda av dessa barn av kvinnligt kön gjorde eller inte gjorde någonting över huvud taget.

Låt mig fortsätta.

Jag visste inte varför jag själv gjorde eller inte gjorde någonting över huvud taget.

Följaktligen drog jag mig tillbaka från den vetenskapen, gifte mig med ägaren till kokosplantagen San Blas Green här i Boca Grande och började istället att på egen hand studera biokemi, ett fack där påvisbara resultat är regel och det »personliga« 7

elementet saknas. Det intresserar mig till exempel att få veta att en sådan »personlig« företeelse som mörkrädsla existerar oberoende av principerna för barnuppfostran i Mato Grosso eller i Denver, Colorado. Mörkrädsla är en förening av femton aminosyror. Mörkrädsla är ett protein. Jag visade en gång Charlotte ett diagram av detta protein. »Jag kan inte inse vad det gör för skillnad om man kallar den ett protein«, sade Charlotte och lät blicken förstulet halka tillbaka till en illa medfaren julkatalog från varuhuset Neiman-Marcus som hon fått med posten den morgonen i maj månad. Hon hade kommit till det stadium av sin vistelse då hon levde i ständig väntan på post, hon skickade efter varenda katalog, fyllde i varenda kupong i tidningen, skrev många brev och fick ett fåtal svar. »Jag menar att jag förstår inte riktigt vart du vill komma.« Jag förklarade vart jag ville komma. »Jag har aldrig varit mörkrädd«, sade Charlotte en smula tankspritt och rev i nästa ögonblick ut en annons med en bild av ett litet barn i virkad klänning: »Den här skulle vara söt på Marin.« Eftersom Marin var det av Charlottes barn som fallit offer för »historien« och som vid sitt försvinnande var arton år gammal, kunde jag bara dra den slutsatsen att Charlotte inte var intresserad av att diskutera min teori.

Förresten måste jag tillägga att Charlotte var mörkrädd.

Visa mig molekylstrukturen av det protein som utgjorde Charlotte Douglas.

8

I åtminstone två av de många ofattbart eufemistiska »Brev från Centralamerika« som Charlotte under sin vistelse här skrev och utan framgång försökte sälja till The New Yorker, karakteriserade hon Boca Grande som ett »kontrasternas land«.

Boca Grande är inte något kontrasternas land. Boca Grande är tvärtom obevekligt enahanda. Katedralen är inte spansk kolonialstil utan korrugerad aluminiumplåt. Det finns en inhemsk valuta men den amerikanska dollarn är lagligt betalningsmedel. Landets politik kan vid första ögonkastet tyckas erbjuda vissa kontraster om man ser på den »färgstarka« latinamerikanska hopkopplingen av guerrilleros och arméöverstar, men när stridsvagnarna är undanställda och flygfältet öppnat igen har i verkligheten ingenting förändrats i Boca Grande. Här finns inga berömda vattenfall, inga intressanta ruiner, inga »eleganta boutiquer«. (Charlotte kom så långt som att hyra en lokal med skyltfönster för att sätta upp en sådan liten butik, men min son Gerardo lade beslag på lokalen för sina egna syften, och efter oktoberkuppen har den använts som läsrum för pingstvänner.) Det finns inga chica boutiquer som kan visas upp som en dramatisk kulturell kontrast mot voodooriterna i bergen.

Det finns i själva verket ingen voodoo i bergen.

Det finns inte heller några berg, ingenting annat än det platta snåriga slättlandet och det livlösa havet.

Och ljuset. Ekvatorns fuktmättade soldis. Urskogen och havet återkastar inte ljuset utan absorberar det, suger upp det och glöder hotfullt och obarmhärtigt.

9

Boca Grande är namnet på landet och Boca Grande heter också staden, som om platsen lamslog till och med den förste kolonisatörens uppfinningsförmåga. Minst en gång om året, vanligen på nationaldagens eftermiddag, anordnar »Intellektuella Förbundet« i Boca Grande en diskussion, följd av ett subskriberat cocktailparty, om vem den förste kolonisatören egentligen var, men argumenten som framförs brukar vara tämligen förvirrade och otillförlitliga. Information är ett okänt begrepp här. Ingenting noteras eller registreras. Var gång solen går ner över en dag i Boca Grande är den som utstruken ur invånarnas minne för att vid behov plockas fram och dammas av men aldrig presenteras som den verkligen var. Jag bad en gång Intellektuella Förbundets bibliotekarie att rekommendera Charlotte någon bok om Boca Grandes historia. »Boca Grande har ingen historia«, sade bibliotekarien och verkade mycket nöjd med min fråga, som om vi tillsammans råkat sätta fingret på en nationell trossats.

»Boca Grande har ingen historia«, upprepade jag för Charlotte, men inte heller den gången förstod hon vad jag menade.

Charlotte höll just då på att författa ett »brev« i vilket hon beskrev Boca Grande som »de båda amerikanska kontinenternas ekonomiska brännpunkt«. Det var visserligen sant att plan mellan till exempel Los Angeles och Bogotá, eller mellan New York och Quito, ibland gick ner i Boca Grande för att tanka och därvid betalade en upptrissad landningsavgift. Det var också sant att passagerare vid sådana mellanlandningar 10

ofta lämnade efter sig en eller ett par dollar i flygterminalens spelautomater under den tid som gick åt för tankningen, men intäkterna av en flygplatsavgift och arton spelautomater tycktes mig knappast utgöra någon ekonomisk brännpunkt i klassisk bemärkelse.

Detta framkastade jag för Charlotte. »Boca Grande exporterar copra«, sade Charlotte. »Huvudsakligen din egen.« Boca Grande exporterar faktiskt copra, huvudsakligen min egen, och till ungefär samma dollarvolym också papegojor, ormskinn av anakondan och makraméschalar.

Jag förbisåg helt och hållet, påstod Charlotte, vad Boca Grande »kunde utvecklas till«.

Ett »brev« från en stad eller ett land, påpekade jag, förväntas vanligtvis vara en på fakta baserad rapport från staden eller landet i fråga. Inte en spekulation i vad den eller det möjligen »kunde utvecklas till« utan vad det verkligen »är«.

Inte nödvändigtvis, ansåg Charlotte.

Ett annat av Charlottes »brev« handlade om den »hoppfulla anda« som hon tyckte sig ana i Boca Grandes favelas. I Boca Grande finns inga favelas, själva ordet är portugisiskt. Det finns fattigdom här men den kan endast med största svårighet upptäckas utifrån. Vi bor alla i hus byggda av slaggblock.

Charlotte ville ha lokalfärg. På den punkten kunde jag bara påpeka att Hotel del Caribe ansågs ha Centralamerikas största balsal, men det räckte inte för Charlotte. Det gjorde inte heller ljuset över Boca Grande.

11

2 Kalla detta mitt eget »Brev från Boca Grande«.

Nej. Kalla det vad jag nyss sade. Kalla det mitt vittnesbörd om Charlotte Douglas.

Först några fakta om den plats där Charlotte dog och där jag lever. Boca Grande betyder »stor mun« eller stor havsvik och beskriver precis det som är karakteristiskt för landets natur. Nästan allt i Boca Grande benämns precis som det ser ut, som om varje oklarhet i fråga om tingens namn kunde komma nuet att sjunka till botten lika spårlöst som det förflutna. Rio Blanco verkar vit. Rio Colorado verkar röd. Avenida del Mar går längs havsstranden. Avenida de la Punta Verde går till den gröna udden. Den gröna udden är faktiskt grön. Vid närmare eftertanke vet jag bara två ortsnamn i Boca Grande som påminner om en idé eller en tilldragelse eller en person; som antyder ett förflutet, indianskt eller kolonialt.

Ett av dessa två undantag är »Millonario«.

Som i landskapet Millonario.

Så uppkallat därför att våra palmer växer där och min svärfar var landets rike man, miljonären, el millonario. En bondfångare från S:t Louis vid namn Victor Strasser som vid tjugotre års ålder satsade en del Missouripengar på oljerättigheter, vid tjugofyra skuddade Mexikos stoft av sina fötter efter ett dödfött försök att invadera Sonora och vid tjugofem hamnade i Boca Grande. Sedan han tillfrisknat från kolera gifte han sig med en Mendana och satte i gång att beröva 12

hennes familj det inre av Boca Grande.

Victor Strasser dog vid nittiofem års ålder och föredrog de sista sextio åren av sitt liv att kallas Don Victor.

Jag kallade honom mr Strasser. »Millonario« finns alltså, och även namnet »Progreso«.

Eller rättare sagt, det finns två Progresos, El Progreso primero och El Progreso otro. Det första Progreso var min svåger Luis storstilade projekt som han lekte med under sina femton månader som president. Det skulle bli hans nya stad, hans huvudstad, tjugo identiska glaspyramider, åtskilda av fyra åttafiliga boulevarder, alltsammans placerat på uppfyllnadsjord i bukten och tills nyligen förbundet med fastlandet genom en vägbank. De identiska glaspyramiderna blev aldrig färdiga men väl de åttafiliga boulevarderna. Innan vägbanken för några år sedan kollapsade brukade jag ta med mig min lunch ut till det första Progreso och äta den där ensam, sittande på sockeln till ett planerat monument där alla de fyra tomma boulevarderna sammanstrålade. På fyllnadsmassorna mellan boulevarderna började bambun växa mellan de väldiga lyftkranarna som övergavs den dag Luis blev skjuten. Luis var den siste av mina svågrar som placerade sig i en så utsatt ställning som El Presidentes. Efter Luis död har de överlevande svågrarna föredragit att lägga beslag på försvarsministeriet för egen räkning och reserverat presidentposten för umbärliga ingifta släktingar. Åren efter mordet på Luis täpptes Progresos kulvertar till av vattenhyacinter och efter ett regn brukade boulevarderna vara översvämmade hela dagen, vattnet täcktes 13

av en hinna som dallrade av mygglarver och skimrade i regnbågens alla färger från sönderrostande oljetankar. Före raset brukade jag gå dit ut kanske en gång i veckan och stanna där större delen av eftermiddagen. Det faller mig just in att jag antagligen var den enda människan i Boca Grande som hade någon olägenhet av att bron ut till Progreso rasade ihop.

Vid något tillfälle efter raset tog Gerardo med sig Charlotte ut till Progreso med båt.

Jag minns att jag frågade Charlotte vid middagsbordet om hon funnit Progreso primero lika fridfullt som jag hade gjort.

Varvid Charlotte brast i gråt.

Vad det andra Progreso, Progreso otro, beträffar skulle det ha utmanat Charlottes tämligen teleologiska syn på samhällsplanering. Jag har inte sett det på åtskilliga år. Ingen annan heller. Detta andra Progreso skulle ha blivit ännu en ny stad, i det inre av landet, byggd på mark som vi arrenderat ut till ett amerikanskt aluminiumkonsortium under bauxitfeberns dagar.

(Det fanns bauxit men inte så mycket som geologerna hade ställt i utsikt och inte tillräckligt för att motivera ett Progreso otro.) Sedan gruvorna stängts stannade en handfull ingenjörer kvar och försökte finna någon lönsam användning för den aluminiumlaterit som utgjorde huvudparten av fyndigheten, men en efter en gav de upp, blev sjuka eller flyttade till konsortiets verksamhetsfält i Venezuela. De två sista gav sig av 1965. Vägen dit som kostade trettiofyra miljoner amerikanska dollar att bygga, kan ännu alldeles tydligt urskiljas från luften, som en rak linje av ljusare växtlighet. Edgar, min man, ville hålla 14

vägen i stånd, han ansåg att det fanns saker i inlandet som vi kunde behöva ha tillfartsväg till, men efter Edgars död lät jag den växa igen. Vad jag ville ha från det inre hade ingenting med tillfartsvägar att göra.

Edgar var den äldste av Victor Strassers och Alicia Mendanas fyra söner.

Det var Luis, nummer två av bröderna, som blev mördad på presidentpalatsets trappa i april 1959.

Det bör ha framgått att jag gifte in mig i en av de tre eller fyra solventa familjerna i Boca Grande. Edgars död lämnade mig i själva verket i formell kontroll över femtionio-kommaåtta procent av landets odlingsbara jord och ungefär samma procent av beslutsprocessen i La República (intill nyligen La República Libre) de Boca Grande. Årets Presidente går omkring i seglarmössa. De båda yngre bröderna Strasser-Mendana, Lille Victor och Antonio som Edgar och Luis kallade los mosquitos, är delägare i familjeförmögenheten men endast via en fond som administreras av mig. Victor och Antonio är inte roade av detta arrangemang, inte heller deras fruar, Bianca och Isabel, heller Luis änka Elena, men de kan inte göra något åt saken. Det var ett gemensamt beslut som fattades av Edgar och hans far. Fait accompli den morgon Edgar dog. Så var det och så har det förblivit. (Ett litet exempel för att visa varför det blev så. Den dag Luis blev mördad gick Elena i landsflykt, per flyg, till Genève, en teatralisk men onödig gest eftersom kuppen var över redan innan hennes plan lyft från plattan.

15

Lille Victor hade tagit makten tillsvidare. Makan till vilken annan latinamerikansk president som helst skulle omedelbart ha insett att en statskupp var dömd att misslyckas om flygplatsen fortfarande var öppen. Men Elena hade inga anlag för uppgiften att vara en latinamerikansk presidents maka. Inte heller var hon särskilt övertygande i rollen som en dylik presidents änka. Hur som helst så kom Elena tillbaka efter några veckor.

Edgar och hans far och jag mötte henne på flygplatsen. Hon hade färgade glasögon och en ny salladsgrön Balenciagakappa.

Till den bar hon en papegoja i exakt samma nyans. Papegojan hade hon ingalunda haft med sig från Boca Grande. Den hade hon köpt samma morgon i Genève, för sju hundra dollar.)

Det finns för övrigt inte så mycket pengar i hela Boca Grande som Victor och Bianca och Antonio och Isabel och Elena beskyller mig för att ha smusslat över till Schweiz.

Stryk Bianca.

Bianca beskyller mig inte för att ha stoppat undan några pengar i Schweiz för Bianca fick lära sig i klosterpensionen Sac­ré Coeur i New Orleans att det inte är fint att tala om pengar. Stryk Isabel också, Isabel anklagar mig inte för att ha stoppat undan pengar i Schweiz därför att hon så sällan är här, och för att hennes läkare har sagt henne att allt tal om pengar inverkar ofördelaktigt på hennes transcendentala kraftflöde.

Jag bor kvar här bara för att jag trivs med solljuset.

Och för att jag gång efter annan måste ta itu med mina två kvarlevande svågrars försök att tjäna pengar på Röda Korset.

Och för att mina återstående dagar är alltför få för att jag 16

skulle tillbringa dem i New York eller Paris eller Denver, fantiserande om solljuset över Boca Grande, det obarmhärtigt starka och stillastående ljuset. Så mördande vitt mitt på dagen.

En sak åtminstone har jag gemensam med Charlotte: jag har förlorat mitt barn. Gerardo är inte längre mitt barn. Jag hör ifrån honom regelbundet, träffar honom bara alltför ofta, talar med honom om politik och nya filmer och palmknoppsrötan som hemsöker våra plantager i det inre av landet, men jag talar med honom som med en tillfällig bekant. I Boca Grande kör han omkring i en Alfa Romeo 1750. I Paris, där han har bott periodvis i femton år på ständigt förnyade studentviseringar, kör han motorcykel, en Suzuki 500. Jag tänker mig alltid Gerardo på hjul, eller på skidor. Jag tycker om honom fast inte så särskilt mycket numera. Gerardo förkroppsligar många av svagheterna i denna del av världen: den ganska önskedrömda viriliteten, den odrägliga stingsligheten, föreställningen om en aristokratisk härstamning, alltsammans yttringar av en attityd som jag inte beundrar. Gerardo är barnbarn till två amerikanska skojare som blivit rika, min far på malmfyndigheter i Colorado och Edgars far på Boca Grandes politik, och till den irländska barnsköterska och det halvblod från Boca Grandes inre som blev deras respektive maka. Och ändå påstår han att han härstammar från det kastilianska hovet. Vad självbedrägeri beträffar måste jag säga att Gerardo och Charlotte kunde ta varann i hand.

Jag berättar allt detta om mig själv för att ni skall veta vem 17

det är som talar. Vi låter oss inte övertygas av en historia förr­ än vi vet vem berättaren är. Vem som är »jag« är annars totalt likgiltigt: »berättaren« spelar ingen väsentlig roll i den här framställningen, det skulle jag inte heller önska.

Gerardo spelar naturligtvis en väsentlig roll. I det avseendet kan jag inte dupera mig själv.

I motsats till Charlotte är jag inte den som drömmer sitt liv.

Jag försöker göra de nödvändiga distinktionerna. Jag kommer att dö (ganska snart, av cancer i bukspottkörteln) varken hoppfull eller motsatsen. Jag intresserar mig för Charlotte Douglas endast såtillvida som hon kom att vistas i Boca Grande och endast såtillvida som meningen med denna hennes vistelse alltjämt är mig fördold.

3 Enligt hennes pass, inresevisum och internationella vaccineringsintyg var Charlotte Amelia Douglas född i Hollister, Kalifornien, fyrtio år före sin ankomst till Boca Grande, var vid tiden för denna ankomst gift och skriven i San Francisco, 167 centimeter lång, rödhårig, brunögd, inga särskilda kännetecken; vederbörligen vaccinerad mot smittkoppor, kolera, gula febern, tyfus, tyfoidfeber och paratyfus A och B. Passet hade förnyats fyra månader tidigare i New Orleans och visade inrese- och utresestämplar från Antigua och Guadeloupe, outnyttjade viseringar för Australien och Brittiska Salomonöarna; 18

vidare hade hon ett mexikanskt turistkort avstämplat i Mérida, visum och inresestämpel för Boca Grande och ingenting som antydde att passinnehavaren hade återvänt till Förenta Staterna under de fyra månader som gått sedan passet förnyades. Nationalitet NORTEAMERICANA. Typ av visering TURISTA. Yrke MADRE. Det fanns en hel del bisarra och svårbegripliga saker i de här dokumenten, föreföll det mig. Inte minst Charlotte Douglas beslut att resa till Boca Grande men ingenting av detta föll i ögonen på Victor, »Lille Victor«, som hade gett order om att passet i smyg skulle plockas ut ur kassaskåpet på Hotel del Caribe därför att dess nummer förekom på en lista från Förenta Staternas Utrikesdepartement över resande som skulle behandlas på särskilt sätt.

4 I början av Charlottes vistelse i Boca Grande talade man alltid om henne som la norteamericana. La norteamericana hade hörts skriva på maskin hela natten i sitt rum på Caribe, la norteamericana hade väckt en läkare klockan två på morgonen för att fråga om symptomen på hudsjukdomen framboesi hos barn. La norteamericana hade upplyst hotellets direktör om att han var hopplöst inkompetent för att han lät städerskorna fylla rumskaraffinerna med vattenledningsvatten. La norteamericana hade frågat en kypare på Jockey Club om 19

marijuanarökning var allmänt förekommande i köket. La norteamericana hade kommit ner på bottenvåningen i ett tunt bomullsnattlinne en natt när det var strömavbrott i hotellet, och hade suttit ensam vid pianot i balsalen till klockan tre på morgonen och klinkat meloditemat i en enda sång om och om igen och i alla möjliga tonarter, med ena handens fingrar. Den historien fick jag höra av en hotellpiccolo som var bror till kokerskan hos Victor och Bianca, pojken hade också försökt gnola sången som la norteamericana hade spelat om och om igen. Sången var »Mountain Greenery«.

Under de första veckorna, innan någon av oss ännu hade träffat henne, syntes hon tydligen bara till om kvällarna. Någon timme efter solnedgången kunde man se henne passera genom Caribes tomma casino, vänligt nickande åt de sysslolösa croupiererna och åt poliskonstapeln som alltid stod på vakt utanför casinot. Man kunde se henne stå och djupandas vid fönstren, som om någon frisk luft någonsin kunnat tränga sig in mellan de dammiga blå sammetsdraperierna. Hon sågs inspektera spelborden, ett i taget, men hon spelade inte. Efter denna rituella promenad genom casinot gick hon ut genom hallen med spänstiga målmedvetna steg. Senare sågs hon äta middag ensam på verandan utanför Capilla del Mar eller på Jockey Club, alltid vid samma bord på Jockey Club, bordet under fotografiet av Venezuelas pololag som besökte Boca Grande 1948. Där kunde man se henne suga på langustens tunna ben som hon drog ut mellan sina anmärkningsvärt vita tänder medan hon läste Miami Herald. Annonserna läste hon 20

lika uppmärksamt som första sidan och bådadera läste hon lika girigt och grundligt som hon avnjöt sin langust.

Jag såg henne några kvällar på Jockey Club, andra kvällar hörde jag talas om henne. I likhet med så många andra verk av människohand i Boca Grande är Jockey Club mindre chic än det låter: en aluminiumklädd bungalow med spelbord av rotting och matsedel på franska – översatt i köket till rätt dubiösa gumbos, huvudsakligen bestående av pisanger och ris.

Alla resande kunde få gästkort till Jockey Club genom att be om det på någon flyglinjes biljettkontor, men det var inte många som brydde sig om att göra det. En gång fanns där en niohålsgolfbana, men dess greener blev först vattensjuka och återgick sedan till rena träskmarken. En gång fanns där också en konstgjord badsjö, men den blev först hemsökt av vattensniglar, sedan av de maskar, Schistosoma mansoni, som i sin tur parasiterar på sniglarna. Sjön dränerades inte förrän ett av Antonios och Isabels barn fick en tarmblödning, orsakad av något som i New Orleans diagnostiserades som schistosomiasis. Torrläggningen av den konstgjorda sjön försiggick inte utan kommentarer på Jockey Club. Elena satte sig emot den.

Elena gick nyligen ur Jockey Club sedan medlemmarna, anförda av Victor, avslagit hennes motion om att klubben skulle döpas om till Le Cercle Sportif. Elena är född och uppväxt på Guatemalas kust men älskar allt franskt. Elenas utträde ur klubben försiggick inte heller utan kommentarer.

Kort sagt.

Denna iögonenfallande norteamericanas närvaro kväll efter 21

kväll vid samma bord kunde inte försiggå utan kommentarer på Jockey Club. Det skulle för övrigt ha varit svårt att förbise Charlotte Douglas närvaro någonstans.

Det var dels det att hon var så ytterligt smärt och lätt som en fågel. Dels detta med det ljusröda håret som lockade sig i den fuktiga värmen och böljade kring hennes ansikte och nästan verkade för tungt för henne att bära. Det var också detta med den stora fyrkantiga smaragden på ringen som hon bar istället för vigselring. Det var hennes påfallande dyrbara kläder som i sin nätt och jämnt anade vårdslöshet (säkerhetsnålen som rynkade ihop fållen på hennes kjol av fint irländskt linne, låset som inte riktigt höll ihop sexhundradollarshandväskan) antydde ett liknande slarv i fråga om moral, eller kanske en viss sårbarhet, eller bara nonchalans.

Det fanns hos henne också ett drag av nästan pervers exhibitionism som kunde vara underhållande tills den blommade för länge och tröttade åskådaren. Om Charlotte Douglas hörde någon tala engelska vid ett annat bord blandade hon sig gärna i samtalet, kom med förslag till utflykter, berättade om sevärdheter som inte fick försummas. Eftersom det varken fanns några vanliga »sevärdheter« eller några turister i Boca Grande utan bara någon enstaka mineralog eller CIA-agent på något mer eller mindre fiktivt uppdrag, resulterade dessa oprovocerade närmanden från hennes sida ofta i dunkelt sexuella missförstånd och allmän förvirring. Efter middagen promenerade hon tillbaka till hotellet ensam, med mycket bestämda steg, ivrigt sysselsatt med att lossa och knyta en scarf som fladdrade 22

i den heta nattbrisen, varvid hon verkade så koncentrerad på scarfen att hon inte märkte alla groparna i trottoaren och alla ställen där rännstenen fungerade som kloak. Vid portierluckan på Caribe frågade hon efter brev eller meddelanden på stapplande men oklanderligt inläst kastiliansk spanska som nattportieren hade svårt att förstå. Enligt Victor hade hon i vilket fall som helst aldrig några brev eller meddelanden att hämta.

5 Innan jag tappade en plomb och var tvungen att uppsöka min tandläkare i Miami visste jag aldrig vad la norteamericana gjorde om dagarna. Åtminstone en sak gjorde hon varenda dag under de första veckorna i Boca Grande. Hon tog sig ut till flygplatsen. Inte för att ta ett plan, inte heller för att möta någon. Hon åkte helt enkelt bara dit. Hon befann sig vid disken i caféet den morgon jag flög till Miami. Hon satt inte uppflugen vid disken utan stod innanför den med en klocka i handen. »Jag skulle absolut inte ta av den än«, sade hon till den surmulna flicka i vilkens domäner hon gjort intrång. Så knackade hon med nageln på klockglaset. »Nio minuter till. Se själv.« Flickan stirrade på Charlotte Douglas och doppade utan ett ord pekfingret i strösockerskålen på disken. Utan att ta ögonen från Charlotte slickade hon av sockret från fingret. I ett annat land hade hon kanske gått ett steg längre, uttryckt sin mening tydligare och kört in sitt klibbiga pekfinger i munnen 23

på la norteamericana, men i Boca Grande tar sig proletärernas harm ännu mest symboliska uttryck. Flickan på flygplatsen var säkerligen totalt ointresserad av los guerrilleros som någonstans i inlandet tillbringar sin tid med att teoretisera och som på bakvägar då och då uppmuntras att träda fram i ljuset för att avvända uppmärksamheten från den verkliga politiken i landet. Det är inte los guerrilleros som gör våra notoriskt talrika revolutioner, de görs helt och hållet av människor som vi känner. Detta är en hård nöt att knäcka för utomstående med romantiska föreställningar. »Infektion i tarmkanalen är den främsta naturliga dödsorsaken i det här landet«, sade Charlotte efter ett ögonblicks tystnad. Hon sade det på engelska och utan att se på flickan. »Om man nu kan kalla det naturligt.« Flickan sög i sig den sista gnuttan socker som satt kvar under hennes smutsiga nagel innan hon stoppade tillbaka fingret i strösockerskålen. »Vilket jag för min del inte gör«, tillade hon.

När Charlotte Douglas tevatten hade kokat sina föreskrivna tjugo minuter lagade hon till sitt te själv och tog det med sig till ett bord vid fönstret. Där satt hon sedan och läste en artikel om vaniljodling i Revista Boca Grande. Hon rörde på läpparna medan hon läste och föreföll helt absorberad av lektyren. Hon såg aldrig upp eller tittade ut genom fönstret. När jag nästa eftermiddag kom tillbaka från Miami satt Charlotte Douglas vid samma bord igen och läste samma nummer av Revista Boca Grande. Den dagen föll det mig inte in att jag 24

någonsin skulle ha anledning att betrakta Charlotte som en utomstående med romantiska föreställningar. För övrigt är jag inte längre övertygad om att hon verkligen var det. Möjligen är det just den frågan jag försöker besvara.

När jag väl blivit bekant med Charlotte insåg jag att hon visserligen talade spanska men bara med svårighet läste det, och att hon ofta gick bet på innebörden av också den enklaste tidningsnotis redan i första meningen, något som i det här fallet inte kan ha spelat någon större roll, eftersom hon inte alls intresserade sig för vaniljodling.

Eller för Boca Grandes omstrukturerade skattesystem.

Eller för det absurda i tanken på en centralamerikansk gemensam marknad.

Alla dessa ämnen och en del andra satt Charlotte Douglas och läste om ute på Boca Grandes flygplats med tillsynes passionerad koncentration, med ett uttryck av låtsad insikt och inlevelse, ibland en instämmande nick, ibland ett ogillande mummel, medan hennes ögon absorberade de spanska orden som om hon förstod dem.

När det inte fanns något annat att läsa.

När till exempel Miami Herald inte hade kommit och hon redan lärt sig utantill de nya tidtabellerna för alla de fem flyglinjer som brukar mellanlanda i Boca Grande.

25

6 Den lista från Förenta Staternas utrikesdepartement på vilken Charlotte Douglas namn och passnummer förekom, meddelade rätt och slätt att amerikanska ambassaden i respektive land skulle informeras om alla på listan förekommande personers ankomst, avresa, arrestering, inskrivning på sjukhus eller delaktighet i politiska oroligheter. Diverse formulär tillhandahölls för ändamålet, men den tjänsteman som ansvarade för listan hade slarvat bort dem. Såvitt han kunde minnas var Charlotte Douglas den enda på listan förekommande person som någonsin hade anlänt till Boca Grande. Victor själv hade aldrig tidigare hört talas om listan och hade sett den för första gången när rapporten om Charlotte Douglas hamnade på hans skrivbord i Försvarsministeriet. Han betraktade det tunna arket med den amerikanska örnen högst upp på framsidan som en fullkomligt hypnotiserande utmaning av sina intellektuella resurser. Listan var en kod, ett chiffer som Victor inte kunde knäcka. Listan upptog Victors tankar till den grad att han till och med frågade Antonio till råds om huruvida de uppräknade personerna var politiskt misstänkta, kriminella, medellösa eller kanske speciellt framstående. »Stryk medellösa«, föreslog jag. »Lillebror lutade mest åt medellösa.« Victor hade för vana att tala om Antonio som »lillebror«, förmodligen i ett slags försök till ironiskt avståndstagande.

Antonio var då minister för offentliga arbeten, vad nu det 26

kunde innebära i ett land som Boca Grande. »Jag skulle inte tro att det är fråga om utblottade personer«, sade jag. »I så fall vad.« »Visa mig listan.« »Listan är bara för officiella ögon.« »Om du inte vill visa mig listan kan jag omöjligt avgöra ›i så fall vad‹. Fråga Bradley.« »Det är dig jag frågar.« »Det är inte jag som är amerikansk ambassadör här, det är Bradley.« Victor putsade tänderna med tungan och trummade med sina blänkande naglar på en brevpress av Steubenkristall som Bradley hade gett honom i ett anfall av ambassadorisk välvilja.

Victor ansåg att de bleka halvmånarna på hans naglar bevisade hans aristokratiska börd och hade en manikyrist som alla dagar klockan tolv vårdade hans nagelband och utförde andra personliga tjänster som enligt Elena översteg Biancas förmåga.

Elenas föreställningar om yrkeskvinnors sexuella virtuositet var både rörande och barnsliga. Om jag inte fullkomligt misstagit mig kom nagelbanden i första rummet för Victor. »Fråga Bradley«, upprepade jag. »Ring upp ambassaden och fråga Bradley.« »Vi sköter inte det här landet efter Bradleys anvisningar.« Sätt en Strasser-Mendana bakom ett skrivbord och ni har ett levande exempel på maktens snarstuckenhet. Antonio hade en gång urinerat framför fötterna på en kvinnlig italiensk jour27

nalist, därför att hon djärvdes antyda att Boca Grande kanske ännu inte var redo att gå med i atomländernas klubb. Victor var irriterad på Bradley för att han för en vecka sedan hade tillåtit sin fru att bryta upp från en av Victors officiella »trädgårdsluncher« redan klockan halv fyra, innan maten var serverad, föregivande utmattning på grund av värmen. Victor kände sig förolämpad av amerikaner som blev svimfärdiga före lunch, till och med om amerikanen i likhet med Ardis Bradley var fyrtiofyra år gammal och gravid i sjunde månaden. »Förresten«, sade Victor och studerade sina naglar, »förresten är Bradley i Caracas.« Förresten var Bradley inte alls i Caracas, jag hade själv sett honom kvällen innan, men det var en av Victors fixa idéer att Tuck Bradley försummade Boca Grande för mera spännande huvudstäder. »På tal om de där luncherna klockan fyra ute i trädgården«, sade jag. »Jag visste inte att vi diskuterar några luncher klockan fyra i trädgården.« »Bara en liten detalj medan jag kommer ihåg det: Hälsa Bianca och säg att jag inte tycker att er baba au rhum ska stå ute i solen ända från halv ett.« Victor sade att han inte hade kallat mig till sitt ämbetsrum för att få råd om hur man serverar baba au rhum.

Jag frågade om han hade kallat mig till sitt ämbetsrum för att beundra den nya automatpistolen, en Mauser 380, som låg skjutklar på hans skrivbord.

28

Victor knäppte med fingrarna. Adjutanten vid dörren störtade fram till min stol och bugade. »Du kunde ta kontakt med henne, du som själv är norteamericana«, sade Victor när jag reste mig upp. Detta utan att se på mig. Att han alls hade fortsatt samtalet bekräftade hans intensiva intresse för listan, klockan var nämligen över tolv. På slaget tolv stod hans bil alltid utanför dörren för att köra honom till manikyristen som väntade i den våning Victor hyrde i Residencia Vista del Palacio. Detta stora byggnadskomplex låg visserligen bara halvtannat kvarter från ministeriet, men Victor inbillade sig att det var mest diskret att ta sig dit i bilen, en stor svart Mercedes med nummerplåten BOCA GRANDE 2. (Victor överlät alltid numret BOCA GRANDE 1 åt El Presidente.) »Du kunde ordna ett sammanträffande med det där fruntimret på ett fullkomligt osökt sätt«, fortsatte han. »Bjud hem henne på kaffe. Eller på en drink.« »Eller en baba au rhum.« Victor snurrade sin fåtölj mot fönstret. Många av mina besök på Victors rum i ministeriet slutade på det sättet, det gör de förresten fortfarande fast det nu är Antonio som har övertagit rummet. Jag antar att Isabel är glad att det äntligen har blivit Antonios tjänsterum. Men Isabel är borta på sin vanliga sejour i Arizona där hennes läkare har sin privatklinik.

När Victor hade fått rapport om att Charlotte Douglas varenda dag for ut till flygplatsen, bestämde han sig genast för att hennes namn förekom på amerikanernas lista för att hon 29

hade något med Kasindorf och Riley att göra. Kasindorf var amerikanska ambassadens kulturattaché och Riley var en ung man som skötte ett amerikanskt informationskontor, den så kallade »Operacion Simpático« inne i centrum. För Victor var sambandet solklart eftersom Kasindorf och Riley också besökte flygplatsen alla dagar. De träffades där ute, drack en kopp kaffe tillsammans precis halv åtta på morgonen, en tid som sammanföll med nattplanets ankomst från Mexiko.

I själva verket åkte Kasindorf och Riley inte alls till flygplatsen för att invänta nattflyget från Mexiko utan för att de på goda grunder antog att Victor hade avlyssningsapparater i deras respektive arbetsrum.

I själva verket åkte Charlotte Douglas rätt och slätt till flygplatsen.

7 La norteamericana berättade om hur hon och Marin hade lekt kurragömma mellan det berömda banyanträdets tusen stammar i Calcuttas botaniska trädgård. Det hade varit en »fullkomligt fantastisk dag«. Hon och Marin hade »frossat« på massor av kokosglass till lunchen. Hon och Marin hade vandrat under det väldiga banyanträdet från lunchdags ända tills det blev mörkt.

Hon lutade sig fram mot Victor och mig som om slutet på historien var en aldrig förut avslöjad hemlighet. »Och när 30