9789170281617

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 1

I VARGARS FĂ–LJE

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 2

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 3

Stef Penney

I VARGARS FÖLJE

Översättning Niclas Nilsson

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 4

Till mina föräldrar

Bazar Förlag Saltmätargatan 9 113 59 Stockholm www.bazarforlag.se infose@bazarforlag.com Copyright © Stef Penney 2006 Originaltitel: The Tenderness of Wolves Första gången utgiven av Quercus, London, 2006 Utges efter avtal med Quercus Publishing PLC (UK)

© Svensk utgåva: Bazar Förlag AB, Stockholm Översättning från engelska: Niclas Nilsson Omslagsanpassning: Magnus Ekberg Omslagsbild vargen: Joseph Van Os/Stone/Getty Images Omslagsbild landskap: Panoramic Images/Getty Images Författarfoto: Julian Court, © Stef Penney Sättning och grafisk form: Eva Stjerne Ord & Form Satt med Indigo 10,7/15 på Ensolux Cream 70 g/2 Tryck och bindning: TBB, Slovakien 2008 ISBN 978-91-7028-161-7

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 5

FĂ–RSVINNANDET

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 6

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

S

15:43

Sida 7

ista gången jag såg Laurent Jammet stod han i Scotts handelsbod med en död varg över axeln. Jag behövde nålar, och han var där för att inkassera skottpengarna. Scott krävde att man skulle lämna in hela kadavret, eftersom han en gång blivit lurad av en jänkare som först kommit och inkasserat skottpengar för ett par öron, bara för att en tid senare komma med tassarna och byta dem mot ytterligare en dollar, och slutligen svansen. Det var vinter och delarna såg ganska färska ut, men nyheten om tricket spreds, till Scotts förtret. Så vargens ansikte var det första jag såg när jag steg in i handelsboden. Tungan hängde ut ur munnen, som stelnat i en grimas. Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka. Scott svor till och Jammet bad flera gånger om ursäkt; det var omöjligt att bli arg på honom med tanke på hans charm och hälta. Kadavret bars iväg utom synhåll någonstans, och medan jag tittade på Scotts varor började de gräla om den malätna päls som hänger över dörren. Jag tror att Jammet på skämt föreslog att Scott skulle ta ner den och sätta upp en ny.

Under pälsen står det: ”Canis lupus (hane), den första varg som tillfångatogs i staden Caulfield, den 11 februari 1860.” Anslaget avslöjar en hel del om John Scott; om hur han låter sanningen stå tillbaka för sina kunskapsanspråk, sin självgodhet och förmenta auktoritet. Det var sannerligen inte den första varg som tillfångatogs häromkring, och det finns noga räknat ingen stad som heter Caulfield, fast han skulle gärna vilja att den fanns, för då skulle det finnas en fullmäktigförsamling, och då kunde han bli dess borgmästare.

7

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 8

”Det är hur som helst en hona. Hanarna har mörkare krage, och är större. Den här är väldigt liten.”

Jammet visste vad han talade om, för han hade fångat fler vargar än någon annan jag känner till. Han log för att visa att han inte menade något illa, men Scott tog anstöt som om anstötens dagar vore räknade, så han reste ragg. ”Ni har visst bättre minne än jag, mr Jammet?”

Jammet ryckte på axlarna. Eftersom han inte var här 1860, och eftersom han, till skillnad från oss andra, var fransman, måste han ta sig i akt.

Då steg jag fram till disken. ”Jag tror att det var en hona, mr Scott. Mannen som kom hit med den sa att hennes ungar ylade hela natten. Det minns jag tydligt.”

Och också hur Scott hängde upp kadavret i bakbenen framför handelsboden så att alla kunde glo på det. Jag hade aldrig sett en varg förut och blev förvånad över hur liten den var. Den hängde med nosen mot marken och ögonen slutna, som om den skämdes. Männen gjorde sig lustiga över kadavret, och barnen skrattade och utmanade varandra att sticka in händerna i dess mun.

De poserade bredvid den, till sina kamraters förtjusning.

Scott vände sina små ljusblå ögon mot mig, antingen förnärmad för att jag hade tagit en utlännings parti eller bara förnärmad, det var svårt att avgöra. ”Och se hur det gick för honom.” Doc Wade, den man som kommit med bytet, hade drunknat våren därpå – som om det gjorde hans omdöme tvivelaktigt. ”Nåja ...” Jammet ryckte på axlarna och blinkade mot mig.

Vilken fräckhet.

På något sätt – jag tror att det var Scott som tog upp det – kom vi att prata om de stackars flickorna, som folk ofta gör när ämnet vargar kommer på tal. Det finns visserligen ett otal olyckliga människor av kvinnligt kön i världen (massor bara enligt min erfarenhet), men häromkring kan ”de stackars flick8

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 9

orna” bara syfta på två flickor – systrarna Seton, som försvann för många år sedan. Under några minuter hade vi ett trevligt och intetsägande åsiktsutbyte, som avbröts tvärt när dörrklockan plingade och mrs Knox steg in genom dörren. Vi låtsades vara mycket intresserade av knapparna på disken. Laurent Jammet tog sin dollar, bugade sig för mig och mrs Knox och gick.

Klockan skramlade på metallfjädern länge efter att han hade försvunnit ut genom dörren.

Det var det hela, inget särskilt med det. Sista gången jag såg honom.

Laurent Jammet var vår närmaste granne. Trots det var hans liv ett mysterium för oss. Jag brukade undra hur han klarade att jaga varg med sitt dåliga ben, men sedan var det någon som berättade för mig att han preparerade hjortkött med stryknin. Det som krävde skicklighet var att följa spåret som ledde till kroppen. Men jag vet inte; det är inte jakt så som jag tänker mig den.

Jag vet att vargar har lärt sig att hålla avstånd till ett winchestergevär, så de kan inte vara alldeles dumma, men de är inte så smarta att de har lärt sig att misstro ett enkelt mål mat, och vari består bedriften i att följa ett dödsdömt djur till dess slut? Det fanns andra underligheter med Jammet: långa resor till okända platser, besök av mörka, ordkarga främlingar och plötsliga utbrott av förbluffande generositet, som utgjorde en skarp kontrast till hans fallfärdiga stuga. Vi visste att han kom från Quebec. Vi visste att han var katolik, trots att han inte ofta gick i kyrkan eller biktade sig (även om det förstås var möjligt att han ägnade sig åt båda dessa saker under sina långa frånvaroperioder). Han var artig och gladlynt, men han hade inte några särskilda vänner och upprätthöll alltid ett visst avstånd. Och jag får nog säga att han var stilig, med nästintill svart hår och svarta ögon, och ansiktsdrag som gjorde att det såg ut som om han just hade svalt ett leende eller just var på väg att börja le. Han 9

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 10

behandlade alla kvinnor med samma vördsamma charm men lyckades alltid undvika att irritera dem och deras makar. Han var inte gift och uppvisade ingen önskan att bli det, men jag har märkt att vissa män trivs bättre på egen hand, i synnerhet om de är aningen slarviga och oregelbundna i sina vanor.

Vissa människor väcker en avund som är flyktig och fullständigt befriad från illvilja. Jammet var en sådan människa, lat och godmodig verkade han sväva genom livet utan möda eller besvär. Jag tyckte att han var lyckligt lottad, för han verkade inte bekymra sig om sådant som fick oss andra att gråna. Han hade inga gråa hår, men han hade ett förflutet som han i huvudsak höll för sig själv. Jag förmodar att han dessutom tänkte sig att han hade en framtid, men det hade han inte. Han var kanske fyrtio. Äldre än så skulle han inte bli.

Det är en torsdagsmorgon i mitten av november, ungefär två veckor efter mötet i handelsboden. Jag är på ett fruktansvärt humör där jag går längs vägen från vårt hus medan jag noga planerar en lektion. Det är mer än troligt att jag övar högt på vad jag ska säga – en av många underliga vanor som är bara alltför lätta att lägga sig till med ute i obygden. Vägen – som egentligen inte är mycket mer än ett antal spår efter hovar och hjul – följer floden, som forsar utför en rad låga vattenfall. Under björkarna glimmar mossfläckarna smaragdgrönt i solljuset. Under mina fötter knastrar nerfallna löv som kristalliserats av nattfrosten och viskar om den annalkande vintern. Himlen är smärtsamt klarblå. Jag går fort i min ilska, med huvudet högt.

Det får mig förmodligen att se glad ut.

Jammets stuga ligger ett stycke från flodstranden, i en ogräsdunge som ska föreställa en trädgård. Timmerväggarna har bleknat under årens lopp och stugan ser grå och ullig ut, mer som en levande organism än en byggnad. Den är som en relik från en svunnen tid: dörren är en hjorthud uppspänd över en träram, 10

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 11

fönstren är täckta med inoljat pergament. Det måste bli kallt på vintern. Det är inte en plats som ofta besöks av kvinnorna i Dove River, och jag har själv inte varit där på flera månader, men nu har jag inte fler ställen att leta på.

Det syns ingen rök till livstecken, men dörren står på vid gavel; hjorthuden är nersmutsad av jordiga händer. Jag ropar, sedan knackar jag på väggen. Jag får inget svar, så jag kikar in, och när mina ögon har anpassat sig till dunklet ser jag Jammet, som är hemma och sin vana trogen ligger i sängen och sover vid den här tiden på morgonen. Jag tänker att det inte är någon idé att väcka honom och går nästan min väg, men frustrationen får mig att ångra mig. Jag har inte gått hela vägen hit för ingenting. ”Mr Jammet?” börjar jag, med en röst som i mina egna öron är irriterande ljus. ”Mr Jammet, jag ber om ursäkt för att jag stör, men jag måste fråga ...”

Laurent Jammet sover lugnt vidare. Kring halsen har han den röda näsduk han bär när han jagar så att andra jägare inte ska ta honom för en björn och skjuta honom. Ena foten hänger ut över sängkanten, iklädd en smutsig strumpa. Hans röda näsduk ligger på bordet ... Jag griper tag i dörrkarmen. Plötsligt har allt, från att ha varit som vanligt, ändrats helt: flugor cirklar kring sin senhöstliga festmåltid, den röda näsduken sitter inte kring hans hals, det kan den inte göra, för den ligger på bordet, och det betyder ... ”Oj”, säger jag, och ljudet ger mig en chock i den tysta stugan. ”Nej.” Jag klamrar mig fast vid dörren i ett försök att inte springa min väg, men en sekund senare inser jag att jag inte skulle kunna röra mig om det så gällde livet.

Det röda kring hans hals har runnit ut på madrassen ur ett djupt sår. Ett sår. Jag flämtar som om jag sprungit. Dörrkarmen är just nu det viktigaste i hela världen. Utan den vet jag inte vad jag skulle göra.

11

Ombruten I vargars f lje.qxd

2008-06-13

15:43

Sida 12

Näsduken har inte gjort vad den skulle. Den har misslyckats med att förhindra hans förtidiga död.

Jag försöker inte framstå som särskilt modig, och faktum är att jag för länge sedan gav upp tanken på att jag skulle ha några särskilt enastående egenskaper, men det lugn med vilket jag ser mig omkring i stugan förvånar mig. Min första tanke är att Jammet tagit sitt eget liv, men Jammets händer är tomma och det syns inga vapen i hans närhet. Hans ena hand hänger utanför sängen. Det slår mig inte att jag kanske borde vara rädd. Jag är fullständig säker på att den som gjorde det här inte finns i närheten – stugan förkunnar sin tomhet. Till och med kroppen på sängen är tom. Den har inte längre några egenskaper – gladlyntheten och slarvigheten och skickligheten med geväret, generositeten och okänsligheten – allt är borta.

Det finns en sak till som jag inte kan undgå att lägga märke till, eftersom hans ansikte är vänt en aning ifrån mig. Jag vill inte se det, men där är det, och det bekräftar vad jag redan motvilligt har accepterat – att det i världen finns oräkneliga saker som aldrig kommer att uppklaras, men att Laurent Jammets öde inte är en av dessa saker. Detta är ingen olycka, och det är inget självmord. Han har blivit skalperad.

Sent omsider, trots att det förmodligen bara handlar om några sekunder, drar jag igen dörren bakom mig, och när jag inte längre ser honom känner jag mig bättre. Men under resten av dagen och flera dagar efteråt värker min högra hand av att jag hållit så krampaktigt i dörrkarmen, som om jag hade försökt knåda träet med fingrarna, som deg.