MIN FÖRSTA VÄN

Hans näsa var ovanligt platt redan då och såg nästan ut som en elkontakt.

Under många år av sitt liv skulle Kim få stå ut med skämt som ”nå, hittar du någon tryffel?”, eftersom någon berättat för oss att man i sökandet efter dessa delikatesser ofta använde grisar.

Vi träffades min första vecka i lekskolan, jag tror vi var fem år gamla.

Före Kim, och före lekskolan, var jag knappt någonsin utsatt för någon som skulle kunnat bli min vän. Eftersom både min bror och jag föddes i USA och bodde på en militärförläggning träffade vi aldrig några jämnåriga, och när våra föräldrar skiljde sig och mamma tog oss till sitt födelseland Finland, då kunde vi inte ett ord svenska eller finska.

Jag var tre år, min bror Stephen fyra. Vi tillbringade våra dagar med att lyssna på morfars stenkakor och trivdes rätt bra i vår tvåsamhet. Det var bara elva månader som skiljde oss åt, eftersom pappa tutat i mamma att en kvinna inte kan bli gravid om hon ammar (prova inte det hemma).

Det gjordes ett halvhjärtat försök att inlemma oss i en parklek, med en massa barn som talade obegripligt och en kedjerökande lektant. Men när vårt hembiträde Lempi kom för att hämta oss hittade hon mig i en stor låda med träklossar. Alla de andra barnen satt på lådans lock och sjöng ”Mark on laatikossa” medan de klappade takten med sina skor mot lådans bräder.