DE FYRA MUSKETÖRERNA

Jag tror mamma var rätt olycklig de där åren då jag var liten. Hon stod i fönstret och tittade ut över vårt radhusområde och spanade efter något som aldrig kom. Hon svarade förstrött på våra frågor, försvann ofta in i sitt sovrum och så hördes det diskreta ljudet av en ölflaska som öppnades, pssschhht …

Mor kom ut, var väl lite gladare en stund, men inte på sitt vanliga sätt utan lite forcerat.

”Kom, lilla gubben, så dansar vi”, ropade hon, och så svängde vi runt till Elvis och Jailhouse Rock. Jag hade inget emot att dansa, men blev osäker på vem mamma var i de här stunderna. Hon kunde skratta högt för att plötsligt dråsa ner i soffan och se otroligt ledsen ut, och jag förstod aldrig om det var mitt fel. Ofta somnade hon på soffan och jag försökte mata mina småsyskon och göra fint, så att min styvpappa inte skulle märka att allt var konstigt när han kom hem.

Den sommaren när jag fyllde sju år, då glömde hon berätta för mig att jag skulle börja skolan. En dag tog hon mig i handen och ledde mig till Mattby Folkskola.

”Nu går jag hem, men du stannar kvar här!”

”Hur länge då?” undrade jag förvirrat.

”Tills du är en sexton–sjutton någonting”, sa mor, och så gick hon.