ATT ÖVERLEVA EN BARNDOM

För Tomas var tillvaron en evig upptäcktsfärd. Vi finkammade biblioteken i Olarsby, i Mattby och på Drumsö, på jakt efter en massa hemligheter som vi var övertygade dolde sig under vardagens blekgråa yta. Vi älskade Jules Verne och kunde prata i timmar om hur kapten Nemos ubåt troligen var inredd och beskaffad.

Tomas hittade en författare som hette Erik von Däniken och det var ingen höjd på allt som denne schweiziska forskare kunde bevisa. Utom allt rimligt tvivel var det ställt att det kring vår arma lilla planet vimlade av ufon, vars huvudsakliga uppgift tydligen bestod i att skapa konstiga mönster på vetefält i Wales och Skottland.

Jag kunde vagt ana att Tomas var begåvad. Han dolde det bra, han kunde ibland fastna i ett uttryck där munnen var lite halvöppen och ögonen frånvarande. På den tiden använde vi ordet ”debil” för slika uttryck, i dag skulle man väl säga ”alternativt ihopskruvad”.

Men vad det än såg ut som, så var det ett tecken på det helt motsatta –Tomas hjärna gick på högvarv. En gång köpte jag ett tuggummi i den lilla automaten vid Sorsakivis butik, jag lade en 20-pennislant i en klyka och vred om. Tomas stirrade på tuggummimaskinen och fastnade i sitt speciella uttryck. Återstod bara att vänta. Jag tuggade otåligt och försökte pricka en ölburk på staketet kring soptunnorna med småsten.

ständigt värkande sår som måste förbli just vad det var – hemligt. Jag kunde inte ana att det bland våra radhus dolde sig många, alltför många, låsta i precis likadana hemligheter. Om det inte var alkohol så var det piller eller mental sjukdom, men allt skulle döljas bakom strukna gardiner och klippta gräsmattor.

Ofta drog jag mig för att gå hem från skolan. Det var på inget sätt så att jag trivdes i skolan, eller att mina lärare ville ha mig där, men jag var orolig för vad jag skulle mötas av därhemma. Så jag gjorde mig ärenden, gömde mig i kartrummet eller bland lärarnas bilar på den alltmer glesa parkeringen sent på eftermiddagen.

Och hur det var, så höll Kim mig sällskap. Han hade heller aldrig bråttom. Man kunde tro att det var av vänlighet, eller kamratlig omsorg, men riktigt så fungerade vi inte. Kim hade helt enkelt inte så mycket att gå hem till heller.

Under våren förstod jag mera. Precis vid utfarten av skolan låg en skogsdunge, av tradition samlingsplats för allt vad trakten kunde uppbåda av polityrgubbar. De kunde vara skräniga, slagsmål utbröt ibland, men de var så vingliga att slagen ändå inte träffade, och på det stora hela betraktades de som ett naturligt och ofarligt inslag i landskapet.

Men så en dag satt Kims pappa bland dem. Hans firma, som importerade skruvar och muttrar från Tyskland, hade gått omkull efter några rangliga år och här satt pappan nu, inlemmad i tåget av trashankar och berusade existenser.

Kim visste att vi såg pappan. Vi vänner, som var så vana att reta varandra för minsta orsak, lät av någon anledning bli denna gång. Det vore förskönande att säga att det berodde på något slags hederskodex. Sanningen var