HUR MAN TAR EN KOMPLIMANG

Etikett-experten Magdalena Ribbing, salig i åminnelse, sa alltid att det bara finns ett korrekt svar på en komplimang:

”Tack.”

Det försöker jag inpränta i Pia. Hon är från Umeå och då kan man inte ta komplimanger.

”Fin? Den här klänningen? Nej, den är ful! Ett plagg som mormor använde när hon krälade i potatisåkern på jakt efter någon knöl som inte frusit ihjäl. Jag bär klänningen bara för att polisen inte ska arrestera mig för osedlig nakenhet.”

Märkligt nog började Pias och min vänskap genom en ofrivillig komplimang. Efter en föreställning av den underbara pjäsen Lusthuset var det cocktailmottagning. Jag stod och pratade med en söt mörkhårig flicka och berättade hur mycket jag tyckte om uppsättningen.

”Och hon, den där blonda huvudpersonen, vilken fantastisk skådespelare!” Flickan tittade förvirrat på mig: ”Vad menar du?”

”Alltså … bara att hon var så otroligt närvarande och hade en så stark utstrålning.”

”Men – det var ju jag!”

Nu var det jag som blev förvirrad.

”Du är säkert också bra, men jag tänker på den blonda.”

Bestman

När det gäller att hitta en partner eller att få ett förhållande att fungera, då finns det många råd och tips. Man kan göra som Pia och annonsera sin singelstatus på kvällstidningarnas löpsedlar, eller man kan minnas min mors tips:

”När du träffar en ny man, tänk då så här: Är detta människan som jag vill att mina barn ska tillbringa sina helger hos?”

Men när det handlar om nya vänner – hur träffar man dem? Och vad ska man tänka på?

Henrik, min kanske allra närmaste vän, flyttade in i mitt liv utan omsvep. Det fanns inga förbehåll, inget ”ursäkta för att jag kommer så här plötsligt och möblerar om i din tillvaro”. Han steg bara in, såg sig om, nickade vänligt och ställde sig på platsen märkt ”bästa vän”.

Sveriges Television har ett slitet men trevligt litet gym i källaren. Jag ville så otroligt gärna värma upp inför mitt träningspass genom att hoppa hopprep. Eftersom gymmet var fyllt av äldre manliga tekniker fick jag för mig att det var lite bögigt att hoppa hopprep (så var man fortfarande tvungen att tänka på mitten av 1990-talet), så jag ställde mig på en av de urtråkiga löpmaskinerna och började håglöst springa.

Då steg Henrik in, en människa jag aldrig sett tidigare. Han gick utan