9789172992016

Emma Vall

Spรฅr i snรถ

Opal

Vill du veta mer om Emma Vall?

Hemsida: go.to/emmavall eller maila; emma.vall@hotmail.com www.opal.se

© Maria Herngren, Eva Swedenmark, Annica Wennström, 2006 © Omslag av Christina Alvner Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed in Finland, 2006 ISBN 91-7299-201-8

Emma Vall

Spรฅr i snรถ

Opal

Kapitel 10 ”En pizza var det”.

Sunna var så djupt försjunken i sin nya bok att hon knappt hörde rösten. Hon hade varit i stan och köpt fortsättningen i serien Den mörka materien och gått in på den nästan tomma pizzerian bara för att få läsa i lugn och ro. Hemma var det tomt sedan mamma vimsat runt hela morgonen, packat det sista och gråtit över Essa innan hon äntligen kom iväg.

Sunna kramade hårt om kopparringen. Den var på sätt och vis hennes guldkompass nu.

Doften av pizza slog emot henne när en stor tallrik landade framför henne. Men hallå! Hon hade inte beställt någon? Hon tittade upp och väntade sig att möta Snyggves eller Tryggves glada grin. I stället stod där en kille i hennes egen ålder. Hon tittade förvirrat på honom. ”Men jag har ju inte beställt nåt?”

Han skrattade glatt tillbaka. ”Pappa tyckte du såg hungrig ut.”

Pappa? tänkte Sunna. Killen såg hennes förvåning och nickade nonchalant bortåt Tryggve till. ”Han är min pappa.”

Sunna hade aldrig tänkt på att Snyggve och Tryggve hade hem och familjer. De hörde liksom bara till pizzerian.

59

”Jag heter Sixten förresten”, sade killen. ”Sunna”, sade hon tillbaka. ”Jobbar du här?

Eller vad gör du?” ”Det är ju lov och alla mina kompisar är bortresta så jag tänkte jag kunde hjälpa till”, svarade Sixten. ”Dessutom har jag en nyfödd lillasyster, så det är ett himla liv hemma. Därför följde jag med pappa till jobbet. Du då?” En glad nyfikenhet lyste i hans ögon.

Sunna kunde inte låta bli att le. ”Varför jag har bosatt mig på pizzerian? Din pappa har väl berättat att jag hänger här varenda dag nu på lovet? Jaa, det är en lång historia.

Det är lugnare här än hemma i alla fall”, sade hon och hörde själv att det lät som en konstig förklaring. ”Sixten!” ropade Tryggve. ”Här finns fler gäster att servera.”

Han försökte låta sträng men Sunna hörde att det var skoj i hans röst.

Hon åt upp sin pizza och njöt av varje tugga fast hon borde vara trött på det vid det här laget. Pizza hade blivit hennes julmat den här julen. Som läget såg ut skulle hon nog få livnära sig på det en vecka till.

Sara var i Norge och Erik skulle ta över hemma var det tänkt. Hade mamma tänkt, alltså.

Men Sunna tvivlade på att hennes pappa skulle dyka upp mer än sporadiskt. Hon hade pressat honom dagen innan och då hade det slunkit ur honom att han jobbade dygnet runt just nu.

60

Att han kommit till ett genombrott i sin forskning. ”Men vi då!” hade Sunna skrikit åt honom. ”Ska jag vara ensam hela helgen?” hade hon kontrat. Han hade protesterat och sagt att han just nu behövde lite tid för sig själv.

Tid för sig själv, tänkte Sunna. Tid att bry sig mer om folk långt borta än om sina egna barn.

Hennes storebror hade anat hur arg och ledsen hon var. När mamma gått för att ringa till Norge hade han gett henne en kram. Det var länge sedan sist. ”Vi grejar det här, Sunna”, hade han sagt. ”Det går ingen nöd på oss. Vi har ju varandra och mamma lämnar Ica-kortet så vi kan handla mat.”

Klart de skulle klara det, det visste Sunna också. De var ju inga småbarn längre. Men det kändes ändå konstigt och ensamt. Dessutom gillade hon inte att vara ensam hemma på kvällar och nätter. Ante skulle knappast hålla sig mer hemma bara för att de var ensamma. ”Har du några planer för nyår?” hade Ante frågat lite nonchalant. ”Vad skulle det vara? Det regnar ju inte precis in inbjudningar till häftiga fester”, hade hon svarat. ”Just det!” Ante hade låtit ivrig. Han hade viskat för att deras mamma inte skulle höra. ”Jo, jag tänkte kanske ordna en fest på nyårsafton.

Nu när vi får huset för oss själva. Du kanske har några du vill bjuda också, typ kompisar?”

61

Sunna hade tittat på sin storebror och insett att det som hon tyckte kändes tungt och läskigt såg han som en häftig möjlighet: Föräldrafri nyårsafton.

Sara och Erik skulle absolut inte gilla det.

Sunna kände sig dessutom tveksam till fest när mormor var så sjuk.

Men Ante hade varit så entusiastisk så hon hade dragits med. ”Var det gott?” Sixten kom för att ta hennes tallrik. ”Jättegott.”

Sunna tittade efter honom när han bar bort hennes tallrik. Men så kom han tillbaka. ”Är det okej om jag sitter hos dig en stund eller vill du läsa?”

Boken var visserligen spännande, men den skulle finnas kvar. Dessutom hade hon all tid i världen att fördriva tills mamma kom tillbaka, tills Fanny kom hem, tills skolan började. En massa ensam tid.

Sunna nickade glatt åt Sixten medan hon bad honom slå sig ner. ”Jag har en kortlek”, sade han.

De spelade intensivt och småpratade bara litet. Tryggve lät Sixten sitta hos henne fast det kom många gäster till pizzerian. ”Sixten, ovanligt namn”, sade Sunna. ”Jag har bara känt en hund som heter så.” ”Min morfar hette så, mamma ville att jag skulle heta som han. Han var från Jämtland, 62

Offerdal. Pappa kommer från Kroatien, men det kanske du redan visste?” ”Jag heter Sunna för mamma är same. Det är nog ganska vanligt namn för samer tror jag.

Mamma kommer från Norge”, sade Sunna. ”Så då har vi varsin utländsk förälder du och jag.”

De log i samförstånd. Sunna och Sixten. De gick i sexan båda två men hade aldrig sett varandra förut. Inte förrän nu. ”Stannar du kvar tills ni stänger ikväll?” undrade Sunna. ”Ja, jag åker med pappa.” ”Jag bor ganska nära”, sade Sunna. ”Du kanske vill hänga med och se en film eller nåt, om du inte måste jobba?” ”Jag hämtar Sixten efter jobbet om det inte blir för sent för dina föräldrar?” sade Tryggve till Sunna. ”Det går säkert bra”, svarade hon.

Det var kallt och mörkt ute och det hade börjat snöa igen. ”Du”, sade Sunna. ”Är det okej om vi går förbi min kompis hus? Dom är borta hela julen och det har varit en massa inbrott.”

Sixten såg intresserad ut. Sunna berättade dramatiskt om den vita vanen kvällen innan. ”Modigt!” sade han uppskattande. ”Klart vi kollar din kompis hus.”

Allt var lugnt hos Fanny. Dörren var låst, ingen hade varit där och lämnat märken efter 63

att ha försökt bryta upp låset. I den nyfallna snön fanns inga spår. ”Vi trampar omkring litet fram och tillbaka så ser det ut som många har gått här”, föreslog Sixten.

När de sprungit runt och kastat snöboll på varandra kände sig båda litet piggare och varmare även om de blivit ganska blöta. ”Vi kan väl kolla ett hus till”, bad Sunna och berättade om den gamle mannen som bodde ensam. ”Han kanske är rik också”, sade Sixten. ”Vi smyger dit och tittar till honom.”

Bara en lampa lyste. De kunde se honom sitta och läsa genom det stora vardagsrumsfönstret. ”Han ser ensam ut”, sade Sunna lågt. ”Vilken tjuv som helst kan ju slå ner honom.

Tänk om dom kommer i den vita vanen och ser att han är ensam, i ett så stort hus. Dom kanske bara väntar på att han ska släcka och somna och sen bryter dom sig in!” Sixten var upphetsad. ”Vi kan hålla koll på huset. Vi går hit en gång till senare i kväll,” föreslog han.

På något sätt kändes det roligare att vara ute med Sixten och spana på möjliga tjuvar än att se en spännande film hemma. Sunna ville inte gå hem och fastna framför teven. Hon tittade på den gamle mannens garageuppfart. ”Vi kan väl spana lite redan nu. Kom”, sade hon. ”Vi kan stå i mörkret under garagetaket.

64

Där syns vi inte från vägen och inte från huset heller.”

De småsprang in i trädgården. Det hade börjat snöa alltmer men där de stod var de skyddade mot den fallande snön. Men det blev snart kallt att stå stilla. Och ganska tråkigt. De började gå längs väggen, fram till garagefönstret. Sixten drog undan snön med sin vante och kikade in.

Så visslade han till. ”Vad var det för bil tjuvarna hade, sa du?” ”En vit van. En sån där stor skåpbil.” ”Titta här då”, sade Sixten och gjorde plats åt henne vid fönstret.

Hon böjde sig fram och tittade in i mörkret.

Där, i den gamla mannens garage stod en stor vit bil. En precis likadan som den som hade stannat utanför Fannys hus.

65

Kapitel 11 ”Det kommer nån!”

Sunna hann inte förstå vad Sixten viskade om innan hon låg i buskarna. ”Aj!” Det där gjorde ont. Vad sysslade han med? Dra i henne så där, som om livsfara hotade. ”Släpp”, väste hon irriterat och gned sin axel. ”Sch, kolla!”

Sunna tittade men såg ingenting. Vad var det här för barnslig lek?

Så hörde hon något! Fotsteg som närmade sig. Någon var på väg mot dem. Mot garaget.

Sixten hade inte velat skrämma henne som hon först trott. Det här var på riktigt.

Hon försökte titta, men Sixten var i vägen.

Stegen var nära nu. De lät inte som den gamla mannens. Sunna sträckte på sig så försiktigt hon kunde. Äntligen såg hon något. Bara ett par meter bort, nästan där hon själv nyss hade stått innan Sixten drog iväg med henne, stod en man. Det gick inte att se vem det var. Han stod framför garagelampan som en mörk silhuett. Men han påminde ändå Sunna om någon.

Hon tänkte på en annan storvuxen man under 66

en gatlampa kvällen innan. Kunde det vara samma person som stått utanför Fannys hus?

Ett klirrande ljud avbröt Sunnas funderingar. Hon såg en nyckelknippa glimma till i mannens hand. Hade han nycklar till garaget? Eller var det dyrkar. Sunna hade ingen aning om hur sådana såg ut, kanske var de som vanliga nycklar. Vad det nu än var han hade i handen fick han snabbt upp garageporten och försvann in.

Sunna ville så gärna se vad han gjorde där inne och vem han var. Kanske kunde de smyga fram till dörren och kika lite? Hon skulle kunna göra det om Sixten stod kvar och vaktade.

Om något hände skulle han kunna springa och hämta hjälp. Skjutdörren på vanen for upp.

Skulle han hämta något i bilen? ”Jag kanske kan …” Sunnas viskning dog snabbt bort.

Mannen slog upp garageporten på vid gavel och fortsatte sedan raskt ut på gatan. ”Vad håller han på med?” undrade Sixten. ”Ingen aning. Kan du akta dig lite!” Sunna ville också se och dessutom satt hon obekvämt.

Hon behövde sträcka ut benen som höll på att somna.

Buskarna var inte stora nog för att gömma dem båda. Så här års fanns det inga skyddande löv. Men Sunna och Sixten hoppades att mörkret skulle räcka för att de inte skulle bli avslöjade.

Ute på gatan startade en bil och körde iväg.

67

”Det är säkert hans bil”, förklarade Sixten.

Men varför gjorde han så? Bara åkte iväg efter att ha ställt upp garageporten. Hade han tagit något där inne? Sunna hade inte sett att han bar med sig något därifrån. Om det inte var något mycket litet och värdefullt. Eller blev han bara arg för att det inte fanns något att stjäla och lämnade garaget öppet för att hämnas och skrämmas? Han kanske rentav öppnade för en medbrottsling som skulle komma dit och ta bilen senare?

Medan Sunna funderade på tjuvens motiv var Sixten på väg att utforska garaget och bilen.

Han smög framåt. ”Vänta”, bad Sunna. Hon ville också vara med. Men så hörde de steg igen. ”Han kommer tillbaka.”

Sixten ryckte till och backade ljudlöst.

Mannens steg var inte lika snabba och lätta den här gången. Han gick sakta och försiktigt.

I famnen bar han på en jättelik kartong, som verkade både tung och värdefull.

En teve, tänkte Sunna. Eller en stor dataskärm.

Det dunsade till inne i garaget och så åkte skjutdörren på vanen igen. Ett ögonblick senare var mannen ute vid garageporten, drog igen den och låste. Men den här gången stegade han fram till den gamla mannens ytterdörr.

Vi måste göra något, tänkte Sunna. Men vad 68

kunde de göra om han låste upp husdörren lika snabbt som garaget med sina dyrknycklar?

Sunna beredde sig på att skrika och hoppa fram. De var ju ändå två och kunde säkert få honom att jaga en av dem medan den andre gick in till den gamla mannen och ringde efter polisen.

Men varför hade han lämnat något i garaget om han tänkte göra inbrott i huset? Hon såg hur han sträckte fram en hand och ringde på dörrklockan. Sunna fick inte riktigt ihop det.

Han bröt sig inte in utan ringde på dörren.

Fast det är klart, hur ofta blir inte gamlingar överfallna av någon som ringer på dörren och frågar vänligt om hjälp? När de sedan blir insläppta och kan låsa dörren bakom sig gör de vad som helst.

Så lätt det var. På ett ögonblick var den yngre mannen insläppt. Sunna hade knappt hunnit se den gamla mannen. ”Kom fort. Vi måste hjälpa honom.” ”Hjälpa vem?” undrade Sixten. ”Den gamle mannen förstås.” Sunna förklarade hur brottslingar brukar lura sig in till gamla, allt medan hon drog med sig Sixten bort till huset. ”Ska vi inte ringa polisen?” undrade han.

Jo, men Sunna ville först kika in i ett fönster för att veta vad som hände där inne.

De valde samma fönster som de kikat in 69

genom tidigare. Där om någonstans borde de kunna se, i alla fall bottenvåningen. ”Men!” utbrast Sunna och Sixten samtidigt.

Den gamle mannen satt i samma fåtölj som tidigare. Han pratade lugnt och obesvärat med en ung man som satt i soffan bredvid. Det var som om de kände varandra.

Vad var det här? Den gamle mannen, en yngre man, teveapparater och annat stöldgods, en stor vit van …

Sunna och Sixten stod kvar en lång stund.

De spanade och viskade frågor till varandra. ”Om han bara kunde vända sig så vi fick se honom”, sade Sunna. Men den yngre mannen satt med ryggen åt dem och gjorde sig ingen brådska. Det var bara den gamle som reste sig en gång för att hämta varsin öl åt dem. ”Det börjar bli sent och kallt”, viskade Sixten.

Visserligen stängde hans pappa inte pizzerian än på ett par timmar. Men det verkade ju inte som om något mer skulle hända. ”Okej, vi ger oss. Men bara för ikväll”, sade Sunna. De kunde lika gärna fundera vidare hemma hos henne, medan de kollade på någon film och åt något gott. Sara hade fyllt skåpen med godis och chips som hon och Ante skulle ha på nyårsafton. Men då skulle de inte vara så ensamma och övergivna som hennes mamma trodde.

70

”Vad ska du göra på nyårsafton?” undrade Sunna. ”Inget särskilt. Hjälper kanske till i pizzerian på kvällen, men jag tror att pappa stänger innan tolv. Sen åker vi väl hem.” ”Jag och min storebror ska ha fest. Kom du också. Du kan sova över om du vill.”

71

S

unna tog några bilder av fotspåren utanför grinden. Klara tydliga bilder i den vita snön. Egentligen borde de smyga bort till den gamle mannen. Och Sunna kände att Sixten hade rätt, de borde ha ringt polisen. Tänk om tjuvarna kom tillbaka under natten? Då var det hennes fel. Hon hade sett något skumt och inte berättat det.

När tolvåriga Sunna ska fira jul blir helgen inte som hon tänkt sig, både saker och människor försvinner: pengar, smycken, mobiler, bästa kompisen, pappa, mamma och storebror som bara är med sina nya vänner.

Julmaten byts ut mot pizza och Sunna blir allt mer ensam tills Sixten dyker upp.

Spår i snö är den första boken i en ny deckarserie om Sunna och Sixten.

ISBN: 91-7299-201-8

Opal