9789172992481

o Sk채rvor av kristall

o OPAL

o

Solveig Olsson-Hultgren

o

Skärvor av kristall är del sex i Solveig Olsson–Hultgrens serie om unga kvinnor i Sverige under 1900–talet.

Tidigare titlar i serien:

Siden, sammet, trasa, lump (Bonnier Carlsen, 2002)

(pocket Opal, 2007) Arbetets döttrar (Bonnier Carlsen, 2003)

(pocket Opal, 2007) Drömmar av glas (Bonnier Carlsen, 2005) Nya tider (Bonnier Carlsen, 2005) Det fjärde rummet (Opal, 2006)

www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2007 Omslagsformgivning: Maria Larkman, 2007 Bokförlaget Opal, Bromma Printed in Finland, 2007 ISBN: 978-91-7299-248-1

Sk채rvor av kristall Solveig Olsson-Hultgren

Opal

FÖRORD Snart är det 1939 och i Tyskland rustar rikskansler Adolf Hitler för krig. Här hemma i Sverige regerar socialdemokraterna under ledning av Per Albin Hansson som under 30-talet genomför en rad reformer, exempelvis folktandvård, moderskapspenning, lika folkpension för män och kvinnor och rätt till tolv dagars betald semester.

Och i en stad i Småland bor femtonåriga Louise tillsammans med sin far, major Stjärnstedt, och sina två bröder.

Hon är dotter till Mandi, en av de fyra systrarna Andersson som den här serien handlar om.

Louise har det bra ställt i den stora fina villan på Väster. Ändå bär hon på en klump i halsen, en klump av undran, sorg och förtvivlan inför det som händer runt omkring henne, både i den lilla och den stora världen.

Det som kan hända igen om vi inte ser upp.

I verkligheten.

Och inte bara i en bok där stadens alla invånare är påhittade.

Liksom Adolf Hitlers födelsedagspresent.

Författaren

5

BEGRAVNINGEN

A

v jord är du kommen, till jord skall du åter varda, mässade prästen och lyfte den lilla skopan.

Flickan i den bylsiga, svarta kappan vände bort blicken och kramade rosen i handen så hårt att taggarna trängde igenom de tunna vantarna. Hon ville inte se när prästen hällde jord i graven. Inte höra när den rasslande träffade kistan där nere. Inte befinna sig där hon var! Inte stå på en kyrkogård en isande, råkall novemberdag och se sin mor begravas … För det var modern som låg där i kistan; Amanda Sofia Stjärnstedt, född Andersson, kallad Mandi av sin sida av släkten. Fast på gravstenen skulle det bara stå Amanda Stjärnstedt. Född den 18 oktober 1895. Död den 9 november 1938.

Och nu, sju dagar senare, stod femtonåriga Louise Stjärnstedt vid graven och ville varken se, höra eller känna.

I stället försökte hon koncentrera sig på de levande kvinnorna, mors släktingar, som stod uppradade på andra sidan graven. Ja, de var förstås Louises släktingar också, även om hon inte kände dem så väl. Nu gick hon i alla fall igenom dem en efter en, studerade dem noga så att hon fick något annat att tänka på.

Närmast prästen stod moster Elin, mors äldsta syster.

Hon var i femtioårsåldern, bodde i ett brukssamhälle några mil bort och var något så ovanligt som konstnär. Systerdottern kunde inte låta bli att le när hon såg färgfläckarna på mosterns händer, små stänk som hon tydligen inte fått 6

bort. Annars såg Elin inte ut som en som målade tavlor utan som en ganska vanlig kvinna, även om hon just nu var ovanligt blek under den lilla svarta hatten där en ljus, krusig pannlugg stack ut.

Den gamla kvinnan som stöttades av både Elin och Elins dotter Rebecka, var Louises mormor Sofia Margareta.

Dotterdottern visste inte hur gammal hon var men hon såg ut som minst 100 med sitt snövita hår, sitt fårade ansikte och sin krökta rygg. Mormodern led av värk sedan familjens statartid när hon varit mjölkerska, och så var hon visst nästan blind också. Elin och Rebecka hade kört henne till kyrkogården i rullstol men när de kommit innanför grindarna hade det tagit stopp. Gångarna var belagda med lösgrus och hjulen hade sjunkit ner och fastnat hur mycket de än skjutit på och kämpat för att ta sig fram till graven. Till slut hade Louises far lite otåligt bestämt sig för att hjälpa till men då hade Sofia Margareta rest sig upp ur rullstolen och sagt att han inte behövde göra sig besvär – hon kunde gå själv till sin dotters grav.

Och nu stod mormor där, grå och liksom förstelnad i ansiktet, tungt lutad mot Elin och hennes dotter. Rebecka var moster Elins enda barn och Louises äldsta kusin. Hon måste vara några år över trettio men såg yngre ut, liten och smal som hon var, även om Louise tyckte att hon blivit lite rundare om kinderna sedan sist hon såg henne. Och så hade hon rött hår som stod som en burrig sky under det grå hattbrättet, var lärarinna och gift med en skomakare.

Det var däremot inte moster Ida Sofia, varken gift, lärarinna eller rödhårig. Hon hade brunt hår, stramt uppsatt under den svarta hatten, arbetade på ABF och levde ensam. Och så var hon 43 år. Precis som mor. Eller som mor skulle ha varit om hon levat. Ida Sofia och Amanda var nämligen tvillingsystrar. Eller hade varit … Louise svalde 7

och kramade den slokande rosen igen. Hur sa man egentligen? Hon visste inte.

Ida Sofia var i alla fall den av mors systrar som hon kände bäst trots att mostern bott i Göteborg under några år.

Men hon och mor var ändå de som träffats oftast av de fyra systrarna Andersson: Elin, Mandi, Ida Sofia och så den yngsta som hette Greta och stod längst bort i raden.

Hon var inte bara yngst, hon var elegantast också, tänkte Louise när hon förstulet betraktade moster Lill-Greta som hon kallades. Elegant och modern. Även om hon precis som de andra var begravningsklädd hade den oregelbundet formade hatten ett litet flor som dolde ögonen men lät den rödmålade munnen synas, kappan var insvängd i midjan och hade breda axlar, strumpornas söm ledde spikrakt ner i ett par svarta pumps med halvhög klack och på händerna bar hon svarta handskar som såg ut att vara av äkta skinn.

Och det var kanske inte så konstigt att moster Lill-Greta var tjusig. Hon var sömmerska och ägde en ganska stor underklädesateljé där de anställda fick ta hand om bysthållarna och benkläderna medan hon själv åtog sig vissa specialbeställningar. Mor hade berättat att Lill-Greta kunde göra de vackraste festklänningar och en gång när Louise var liten hade hon fått en sammetskjol av henne.

Mycket mer än så kände inte Louise till om sin yngsta moster, förutom att hon haft det fattigt och besvärligt under många år. Och så visste hon förstås att mostern hade fått två barn utan att vara gift. Ingen av flickorna var med här i dag. Den äldsta, Anna, hade flyttat till Amerika och den yngsta, Elisabeth, kunde väl inte vara mer än så där tio år. Själv var väl moster Lill-Greta så där runt fyrtio, gissade systerdottern. Och var fortfarande inte gift.

Konstigt förresten, att det nästan bara var flickor i mors släkt. Fast hon hade visst haft en bror också, en pojke som 8

dött ung. Och så en far förstås, Louises morfar Karl Fredrik, men han var också död.

Femtonåringen rös till där hon stod och försökte tänka på annat än död i den snåla novemberblåsten. Hon tittade på mors släktingar igen, undrade varför de egentligen setts så sällan. Louise kunde knappt minnas när hon träffat dem senast, i varje fall inte samlade så här. Fast mor hade ju inte varit hemma särskilt mycket förstås. Och även när hon varit det så hade släkten Andersson och släkten Stjärnstedt aldrig umgåtts, bara pliktskyldigast träffats någon gång när det liksom inte gick att undvika. Var det för att far inte var förtjust i mors systrar? Han hade inte sagt det rent ut men de gånger han pratade om dem var det alltid med ett spydigt tonfall. Elin bodde ju inte i stan så henne retade han sig väl inte så mycket på, mer än att hon målade strunt enligt hans åsikt, och så att hon var frånskild förstås.

Ida Sofia däremot … Henne tyckte far verkligen inte om, det var då ett som var säkert! Han brukade kalla henne ömsom ”kommunist” och ömsom ”en sån där”. Louise var inte säker på vilket han tyckte var värst, det politiska eller det där som det viskades om, att Ida Sofia föredrog kvinnor framför män. En gång hade han i alla fall sagt att hon lurat sin tvillingsyster att rösta på kommunisterna, men om det var sant visste inte Louise.

Moster Lill-Greta var i alla fall ingen ”sån där”, det kunde inte ens far anklaga henne för. Men att hålla på med kvinnounderkläder och ha två oäkta barn var nog inget särskilt framstående i hans ögon, även om Louise lagt märke till att han tittade lite extra på henne ibland. Far tyckte nog i alla fall att Lill-Greta var tjusig även om han pratade nedlåtande om henne också.

Det var ganska lätt att se att mors systrar inte tyckte 9

om far heller för den delen. Framför allt brukade Ida Sofia blänga på honom, det hade Louise också märkt de gånger som de träffats. Fast just nu blängde hon inte utan stirrade rakt framför sig medan en tår sakta rann nerför hennes vita kind.

Louise svalde på nytt och vände bort blicken. Var inte begravningen över snart! Hon hade trott att det där med jorden var någon slags avslutning men prästen hade bara fortsatt prata och han pratade än. Vad skulle hon nu ägna sig åt så att hon slapp tänka på att det var mor som låg därnere … I det här vädret fanns det inga andra besökare på kyrkogården att titta på, och inget annat heller förutom avlövade träd och gamla gravstenar, så hon fick väl gå igenom sin egen familj då.

Familjen Stjärnstedt stod uppradade på samma sida om graven som hon själv och Louise tog försiktigt ett steg bakåt för att lättare kunna betrakta sin far och sina bröder.

Längst bort stod Otto, brodern som var närmast henne själv i ålder. Han var sjutton år och skulle ta studenten nästa år. Och så var han väldigt lik far fast inte så mycket till själva utseendet. Han var betydligt kortare och inte alls lika mörk men ansiktsuttrycket och hållningen var densamma, liksom framtidsplanerna. Otto skulle bli officer och tur var väl det eftersom Louise hade svårt att tänka sig att hennes äldste bror skulle följa den där militära släktbanan som far var så stolt över. Eric var 19 år och inte alls officerstypen.

Medan Otto stod rak i ryggen som en eldgaffel, med händerna på ryggen och blicken rakt fram, kurade den gänglige Eric gärna ihop sig, kutade med ryggen och stirrade ner i backen. Som nu där han stod på fars andra sida, med huvudet nerböjt så att Louise inte kunde se hans ansikte. Grät han? Hon hoppades inte det. Far tyckte inte om lipsillar.

10

Eller ”sillmjölkar” som hon hört honom kalla Eric för när de bråkade. Fast egentligen kunde man nog inte säga att de direkt bråkade eftersom Eric nästan aldrig svarade emot när fadern var på honom. Och det var han rätt ofta om Louise skulle vara ärlig. Bland annat brukade far pika sin äldste son för att han inte verkade så intresserad av att träffa flickor, säga saker som att en riktig karl minsann tog chansen att så sin vildhavre innan de äktenskapliga bojorna tog vid.

Och Eric hade ju åldern inne så vad väntade han på?

Fast på sistone hade fars gliringar inte handlat om flickor utan om framtiden, att Eric måste satsa på något vettigt i stället för att bara driva omkring som han gjort efter studenten. Nu skulle i alla fall storebrodern göra sin värnplikt, efter jul någon gång. Louise visste inte riktigt om det berodde på att det väntades krig i världen eller om han skulle blivit inkallad ändå. Far hade i alla fall sett belåten ut när Eric fått sin inkallelseorder för ett tag sedan, även om det varit till Eksjö regemente och inte till hans eget här i stan.

Far ja … Louise bytte fot och sneglade på fadern som stod snett framför henne. Major Rutger Stjärnstedt hade inte uniformen på sig i dag men han såg ändå militärisk ut i svart rock, vit sidenhalsduk och hög hatt. Han var lång och ståtlig, med skarpskurna drag och mörkbrunt vågigt hår som fortfarande täckte hjässan till skillnad från hos de flesta herrar i hans ålder. Louise visste att många kvinnor tyckte att far var stilig och hon var glad för att hon liknade honom och inte sin mor. Faktum var att hon var den som var mest lik honom av alla i familjen, om man undantog näsan då, med sitt eget mörka, lockiga hår och sina bruna ögon. Fast hans ögon kunde hon inte se just nu. De var vända mot graven och Louise undrade vad han tänkte på i den här stunden. Det var svårt att säga med far, han hade 11

ett sådant där ansikte som inte avslöjade något förutom när han var arg. Då smalnade ögonen så att han nästan såg farlig ut, ungefär som en katt som skulle till att anfalla en mus. Ibland hade Louise känslan av att bröderna var lite rädda för honom, i alla fall Eric. Det var inte hon men visst hade hon respekt för sin far. Han kunde vara sträng, det kunde han. Men han hade aldrig varit elak mot henne, inte ens när hon kommit hem med sina dåliga skolbetyg.

Däremot brukade han skälla på pojkarna om de misslyckats i något ämne. Så kanske var det helt enkelt för att hon var flicka? Mor hade i alla fall berättat att han varit glad när Louise fötts, tyckt att det varit trevligt med en dotter efter två pojkar. Så lite ”pappas flicka” var hon nog, även om fadern inte varit hemma så mycket. Det hade varit manövrar och övningar och officersträffar, samtidigt som mor också varit borta långa perioder. Så egentligen var det väl Ragna, deras hembiträde under många år, som funnits mest i huset under barndomen.

Louise bytte fot igen, usch vad det värkte i benen av att stå så länge. Hur klarade mormor av det – hon måste ju vara dödstrött vid det här laget! Om hon bara vågat skulle hon ha gått och hämtat rullstolen som stod en bit bort, både för mormoderns skull och för att få något att göra. För nu hade hon gått igenom hela sällskapet som stod runt graven, alla som följt Amanda Stjärnstedt till den sista vilan som prästen kallat det. De var inte fler. Inte som på farfar överstens begravning – den enda begravning Louise varit på tidigare – där det hade varit flera hundra personer. Här var de nio stycken. Och det var väl inte så konstigt eftersom far inte hade satt in någon dödsannons i tidningen. Den skulle komma i morgon och tala om att begravningen redan varit. Han hade sagt att han trodde att mor skulle velat 12

ha det så, en begravning i stillhet, men Louise var inte så säker. Om det var hon som dött skulle hon nog gärna velat att det kommit några fler. Att det liksom skulle synas att det betydde något att hon var död … Och det låg inte fler än fyra kransar bredvid graven, en från dem själva och en från farmor, en från faster och farbror som bodde i Stockholm och så en från familjen Andersson. Den sista såg inte lika påkostad ut som de andra utan var lite mindre i skärt och vitt. Fast den var också vacker tyckte Louise. Och passade kanske mor bättre än Stjärnstedtskransarna med sina stela, gula liljor och röda rosor, regementes färger. Men inte var det mycket till blommor heller …

Det skulle inte ens bli något begravningskaffe efteråt fast det var faktiskt inte fars fel. Han hade sagt till Ida Sofia att hon och de andra var välkomna hem till överstevillan efter ceremonin på kyrkogården, men mostern hade tackat nej. Hon hade skyllt på att Sofia Margareta var för gammal och trött för att orka med det, och eftersom hon och Elin skulle åka hem redan nästa eftermiddag ville de alla vara tillsammans så mycket som möjligt. Far hade inte envisats, snarast verkat lättad även om han efteråt muttrat någonting om att vissa inte förstod sig på vett och etikett.

– Louise, det är dags nu.

Femtonåringen ryckte till och vaknade ur sina tankar.

Det var far som lagt handen på hennes arm och lågt återförde henne till den verklighet som hon försökt glömma bort den senaste timmen. Prästen hade slutat tala nu. Det enda som återstod var att gå förbi graven och sedan säga adjö till alla. Louise kramade sin ros i handen, följde sin far tätt i hälarna och kastade en skygg blick ner i det mörka hålet. Snabbt släppte hon blomman och fortsatte gå, så hastigt att hon sprang på fadern som stannat upp och med en kort bugning tog farväl av sin hustru.

13

Efteråt kom den ena efter den andra av mors släktingar fram till familjen Stjärnstedt, tog i hand, mumlade sina beklaganden eller stod dödstysta som mormor. Sist i raden kom Ida Sofia. Till skillnad från de andra räckte hon inte fram handen till sin svåger, sa bara ett kort adjö och vände sig sedan till Louise och pojkarna.

– Jo, jag tänkte … Det lär ju vara sista gången som er mormor orkar komma hit till stan och ni ses ju inte så ofta. Hon är ju gammal också så man vet ju inte … Jo, jag undrar bara om ni kanske skulle vilja komma och hälsa på i morgon förmiddag, dricka lite elvakaffe, innan hon och Elin återvänder till sitt. Ja, ni behöver inte svara nu, tillade Ida Sofia hastigt när Eric tittade ner i marken, Otto såg på sin far och Louise inte visste var hon skulle titta. Men om ni skulle vilja så ska ni veta att Mandis barn alltid är välkomna!

Hon nickade som för att ge eftertryck åt sina ord, vände ryggen åt dem och följde efter den lilla karavanen av kvinnor som långsamt rörde sig mot Båtsmansbacken. Louise sneglade på sin far för att se hans reaktion – det var ju nästan lite oförskämt av moster Ida Sofia att så tydligt tala om att inbjudan bara gällde barnen. Och nog hade faderns ögon smalnat en smula men antingen tyckte han inte att det var rätt tillfälle att börja bråka eller så var det prästen som förhindrade det genom att föra honom åt sidan.

En stund talade de båda männen lågt med varandra innan major Stjärnstedt tog den svartklädde mannen i hand och återvände till kyrkogårdsgrinden.

– Jaha barn, ska vi åka hem då?

Utan att vänta på svar satte han sig i rörelse mot den stora svarta Mercedesen som han parkerat intill kyrkogården. Där den stod påminde den plötsligt om en likbil och

14

Louise svalde hårt några gånger innan hon kröp in i baksätet bredvid Eric.

Hemma i den stora överstevillan stod kaffet och två vita marsipantårtor med chokladkors uppdukade under kristallkronan i matsalen. En av tårtorna var redan naggad i kanten och Louise undrade förvånat varför. Inte hade väl Ragna …?

– Ragna kan ta ut den ena tårtan, vi blir inte fler, sa majoren kort till hembiträdet. Såvida inte överstinnan känner sig kryare och kan närvara? Överstinnan, det var Louises farmor det. Hon och farfar hade alltid bott i huset, ja farfar tills han dog då, och egentligen var det deras villa. Men de senaste åren hade farmor varit opasslig som hon kallade det, och mest hållit sig i sitt eget rum på nedervåningen. Louise visste inte riktigt vad det var för fel på henne, mer än att hon hade svårt att röra på sig. Och det var väl inte så konstigt så tjock som hon var, tänkte femtonåringen lite elakt för nog kunde hon ha gått på mors begravning när till och med mormor orkat! Och så farligt var det nog inte med henne för Ragna berättade att överstinnan redan hade intagit sitt kaffe – hon hade bett att få det och en bit tårta serverat på sitt rum när hon tyckte att det dröjde.

Jaha, det var alltså därför det saknades en tårtbit. Farmor hade inte kunnat vänta tills mor kom i jorden.

Eric ville inte ha något kaffe. Han försvann till sitt rum efter att ha mumlat att han inte mådde bra, och för en gångs skull sa inte far något. Otto lämnade också kaffebordet efter en kort stund, sa att han måste plugga eftersom de hade en viktig skrivning snart. Och så blev Louise och hennes far ensamma kvar vid det långa matsalsbordet med

15

den styvmanglade linneduken och de tunga silverkandelabrarna där ljusen fladdrade i draget från serveringsdörren.

– Jaha, sa majoren med en lätt suck. Det var det det.

Han reste sig upp, gick fram till det lilla sidobordet av mahogny och serverade sig själv en stor konjak från den gnistrande glaskaraffen.

– Skönt att begravningen är över, eller vad säger du, min flicka?

Louise nickade stumt och fadern betraktade henne forskande över konjakskupans kant.

– Du grät inte, konstaterade han plötsligt.

Femtonåringen ryckte till.

Tyckte far att det var fel av henne? I vanliga fall ogillade han ju tårar men det här kanske var en annan sak.

– Inte för att jag klandrar dig, tvärtom, fortsatte hennes far och tömde glaset i ett enda drag. Det har ju varit lite speciellt med er mor om man säger så … Och tyvärr verkar det som om Eric ärvt hennes svagheter. Jaja, hon var ju ändå er mor och nu ska vi inte tala illa om de döda.

– Hur dog hon egentligen? frågade Louise lågt.

Hon kunde inte låta bli för visst hade hon undrat. Det enda fadern sagt den där morgonen för en vecka sedan var att moderns hjärta plötsligt stannat.

– Hjärtat stannar väl på alla som dör, fortsatte hon försiktigt. Det måste ju bero på något?

– Naturligtvis, sa hennes far med ett torrt leende. Jag uttryckte mig visst lite oklart. Din mor dog av en hjärtattack enligt överläkare Schultz. Hennes hjärta var inte heller så starkt som du vet.

– Nej, det visste jag faktiskt inte, mumlade Louise och försökte smälta upplysningen.

Hade mor haft dåligt hjärta också? Inte bara dåliga nerver …Varför hade ingen nämnt det förut?

16

– Men hon var ju redan på ett sjukhus när det hände, återtog hon. Borde de inte ha kunnat …

– Lilla Louise, de gjorde säkert allt de förmådde, sa fadern lite otåligt. Och det har varit en lång och påfrestande dag för oss alla så nu tycker jag att du ska gå upp och vila en stund, i stället för att fundera på sådant vi inte kan ändra på. Det är som det är och nu måste vi gå vidare och glömma. Eller hur, min flicka?

Och även om major Stjärnstedt fortfarande log hade han den där rösten som inte tålde motsägelser så Louise nickade, reste sig lydigt och gick till sitt rum. Där la hon sig ovanpå det blanka, matelasserade sängöverkastet, stirrade i taket och försökte låta bli att fundera som fadern sagt åt henne. Det var svårt. Det var i alla fall hennes mor som dött. Även om hon inte funnits särskilt mycket. Faktiskt så lite att det kändes som om Louise knappt visste vem hon var. Eller rättare sagt, vem hon varit …

Hon suckade, reste på sig och såg sig omkring. Till och med rummet kändes dystrare än vanligt, med sina murriga tapeter och mörka möbler. Vad skulle hon ta sig för? Läsa?

Nej, hon var inte på humör för det heller. Annars hade hon en hel kartong med häftade kärleksromaner under sängen, sådana där böcker som man kunde köpa för 1,50 styck.

Hon och Caroline, hennes bästa vän och skolkamrat, brukade byta böcker med varandra för att inte behöva köpa alla i serien. Fast om det inte varit för pengarna så skulle hon gärna gjort det för Louise älskade den här sortens berättelser. De var lätta att läsa, enkla att förstå, och slutade alltid lyckligt, så där som allting borde vara … Fast hon hade dem inte i bokhyllan på väggen – där stod skolböckerna och så dagboken som hon fått av sin mor förra julen.

Nja, dagboken stod väl inte där direkt, i alla fall inte synlig. Den var instoppad i ”Folkskolans läsebok” som bara 17

bestod av två pärmar sedan själva innandömet lossnat och trillat bort.

Louise plockade fram den bruna boken med sina mjuka skinnpärmar och sjönk ner i korgstolen utan att tänka sig för. Annars brukade hon undvika att sätta sig där eftersom rottingen knäppte och knakade en lång stund efter att någon använt stolen. Den fick väl väsnas nu då, det var ändå för sent att göra något åt det. Precis som det var för sent att lära känna mor. Jaha, nu var hon där igen …

Femtonåringen svalde ner den envisa klumpen i halsen. Hon strök med handen över dagbokens lena skinn, öppnade den och bläddrade lite bland sidorna. Det var länge­sedan hon skrivit något i den, det hade inte funnits så mycket att skriva om. Nu fanns det det.

Kära dagbok! I dag har mor begravts. Jag grät inte fastän jag egentligen ville …

18

Femtonåriga Louise Stjärnstedt vill inte stå på en kall och regnig kyrkogård och se sin mor begravas. Hon vill att livet ska vara som i kärleksromanerna hon har under sängen. Men så är det inte, allra minst när hon träffar en pojke som hon blir förtjust i. För hemma i överstevillan på Väster börjar fadern visa sitt rätta jag och ute i världen kastar Hitler sin skugga över människors tillvaro. Plötsligt dyker han upp i Louises liv också.

Liksom ett mystiskt halsband och ett fotografi som bär på en hemlighet ...

Skärvor av kristall utspelar sig 1938-1939 och är den sjätte fristående delen i serien om de småländska systrarna Andersson och deras barn.

ISBN: 978-91-7299-248-1

OPAL