9789172993020

Gunnar Åberg

Attack!

En berättelse från medeltiden

www.opal.se © Gunnar Åberg, 2009 © Illustrationer Tord Nygren, 2009 Bokförlaget Opal AB Printed by Bookwell, Finland 2009 ISBN: 978-91-7299-302-0

Gunnar Åberg

Attack!

En berättelse från medeltiden Illustrerad av Tord Nygren

Opal

7 Den arge mannen röt åt pojken och pekade upp mot trädet! Hade de upptäckt henne? Nej, men pojken måste klättra upp för att spana! Mannen viftade otåligt med armen mot ljuden från den franska armén. Marie kunde inte låta bli att titta dit. Mellan blad och trädstammar skymtade hon lansspetsar och vimplar långt borta.

Pojken började klättra. Han rörde sig vigt och snabbt uppåt. Snart var han strax under Marie.

Hon flyttade sig sakta runt stammen för att gömma sig bakom den. Med båda armarna om stammen ställde hon sig på en tunn gren. Den vek sig och hon vinglade till. I samma stund dök pojkens ansikte upp alldeles framför hennes. Båda ryckte till och pojken gav ifrån sig ett kort rop. Marie släppte taget med ena armen och förde fingret framför läpparna. Den andra armen hade inget bra fäste, utan gled över barken. Marie började falla. Hon viftade vilt med armarna. Snabbt grep pojken tag i hennes handled och drog henne mot trädet igen. Han släppte först när han märkte att

hon hade ordentligt grepp om grenen. Hela tiden stirrade han på henne. Marie kunde se i hans ögon vad han tänkte. Var hon verklig? Efter några ögonblick hade han fattat att hon var en vanlig flicka, som gömde sig för soldaterna. Han såg en söt flicka framför sig, ungefär lika gammal som han själv. Hennes mörka hår var rufsigt och fullt av små kvistar. Hon såg rädd ut men försökte le.

Han log tillbaka. Marie tyckte genast om honom.

Han var ingen liten pojke utan en ung man. Kanske lika gammal som hon. Han var hemskt smutsig och hade ett stort blåmärke på kinden men såg rar ut, inte ett dugg farlig.

– Jag säger inget, viskade han på franska.

Han ropade något till mannen där nere och fortsatte att klättra ännu högre upp. Snart satt han högst uppe i trädkronan och skrek neråt. Sa han något om Marie? Det verkade inte så. Han rapporterade om allt han såg av fienden. Hon kände igen vissa ord, ”kavalleri” till exempel. Riddare till häst. Marie bad en bön igen.

Mannen på marken kallade ner pojken med korta grymtningar. När han klättrade förbi Marie blinkade han åt henne och hon log tillbaka. Den ilskne mannen under trädet började gå. Pojken

följde efter honom, när han hoppat ner. Utan att vända sig om, lyfte han ena handen i luften som en hälsning till flickan uppe i trädet.

8 Marie flyttade tillbaka till den säkra grenen.

Hon måste genast ta sig ner och fly bort från striden. Först såg hon sig omkring. Bågskyttarna stod i skogsbrynet och väntade. Andra fanns bakom häcken på ängen. De stod tätt och höll i sina långa pilbågar. Pilarna hade de stuckit ner i marken framför fötterna. Marie hade hört talas om engelska långbågar. Hon visste att det var ett kraftigt vapen som till och med riddare fruktade.

På flera led bakom skyttarna fanns också engelska riddare till fots. Alla väntade på anfallet. Till och med fåglarna var tysta i sina buskar. Marie såg inga franska riddare ännu och trumpeterna hade tystnat. Hon kände rysningar. Tänk att vara soldat och tvingas stå tyst och bara vänta på det hemska!

Plötsligt kom fransmännen! Krigstrumpeter smattrade ut vilda toner, som bara kunde betyda en sak: ATTACK! för kung och ära! Nu kunde hon se riddarna en bit bort. De red tätt tillsammans och var säkert flera hundra. Rustningarna

glänste i morgonsolen, visiren var nedfällda. De färgstarka sköldarna hölls tätt intill kroppen och lansarna började fällas framåt. Alla vimplar och flaggor som sträcktes i den ökande farten såg festliga ut men Marie fylldes av skräck. Skådespelet skulle sluta med död och fasa.

När riddarna kommit närmre hörde hon mullret från alla tunga hästhovar. De dundrade som åska. Marie var själv rädd men kunde inte låta bli att tänka på den stackars engelske pojken. Nu skulle han tvingas möta riddararmén med sin pilbåge. Hon såg hur de engelska soldaterna ner-

vöst trampade på stället. De visste vad som kom emot dem. Började de fly, var allt förlorat.

Ingen såg när Marie klättrade ner ur trädet och kilade in i skogen. Hon kröp in bakom en tät buske. Det var bråttom med annat också. Hon hade hållit sig hela natten och blåsan höll på att spricka. Å vad skönt!

När det var klart, började hon fundera. Hon måste komma bort från soldaterna och det snabbt.

Det var bäst att ta sig rakt genom den snåriga skogen och ner till ån och sedan följa den. På det

viset kom hon längre från sin by men räddade kanske livet.

Hon hann bara ta några steg innan hon hörde att striden bakom henne hade börjat. Trampet från riddarnas hästar fick marken att skaka. Sedan hördes det vinande ljudet av bågsträngar, som släppte iväg sina dödande pilar. Hon vände sig hastigt om och kikade mellan träden. Himlen var fylld av pilar. Röster vrålade, metall slogs mot metall och hästar skrek av smärta. Larmet från striden blev allt högre. Marie ville inte höra. Hon slog händerna för öronen men kunde inte stänga ute de hemska ljuden. Fort iväg!

9 Men vad hände nu? En arg mansröst vrålade bakom henne, kvistar knäcktes. Någon närmade sig i full fart, flämtade högt. Snabba steg tätt bakom henne. Hon skulle aldrig hinna undan, utan vände sig om för att möta faran. Det var pojken som kom springande! Han såg helt förtvivlad ut.

När han fick syn på Marie, stannade han. Marie stod också stilla ett ögonblick. Sedan vinkade hon åt honom. Kom med!

Hon vände och sprang.

Pojken följde efter henne. Någonstans bakom dem hördes ilskna rop. Marie ledde dem in i snårskogen tills hon hittade en smal stig. Den ledde ner mot floden. Rösten bakom dem tystnade. Skogen tog slut och de sprang fortfarande. Först när de kommit ner till floden, vågade de stanna. De satte sig ner vid vattnet och Marie tittade närmre på pojken. Han såg stor och stark ut men hängde med huvudet.

Marie sa sitt namn och han svarade genast.

– John. Jag pratar litet franska, la han till.

Sedan lyfte han på huvudet och log samma leende som i trädet. Han hade bruna ögon, som hon själv. Marie log tillbaka. Jag måste hjälpa honom, tänkte hon.

John tittade upp mot skogen, som de just lämnat.

– Tar de mig …

Han drog med fingret över halsen. Leendet hade slocknat. John var i svår knipa. Nu hängde allt på Marie. Hon drog i John och pekade utmed floden.

– Vi fortsätter.

Halvspringande tog de sig fram längs floden.

Floden var för bred och djup för att ta sig över.

Det kändes farligt att springa helt oskyddade nere vid stranden. Vem som helst kunde se dem men skogen bakom dem var för tät och snårig.

Bra att gömma sig i men nästan omöjlig att ta sig fram genom.

Nu svängde floden av mot skogen. De kom närmare träden, som stod glesare där uppe. Skogen började ta slut. Mellan träden skymtade de bågskyttar. Marie vände sig om och såg på John. Han var blek under smutsen. Sedan svängde floden

av åt andra hållet igen och de kom längre bort från faran. De kämpade sig envist vidare. Efter ett tag lämnade Marie floden och gick upp mot träden längre upp på stranden. När de kommit dit, stannade de och pustade ut.

– Vi försöker gå runt striden, viskade Marie.

Min by ligger på andra sidan.

John bara nickade och knuffade på henne.

Fortsätt!

Det är riddartid och krig i Frankrike.

Året är 1356 och femtonåriga Marie flyr undan striderna mellan franska och engelska soldater. Så träffar hon av en händelse John – en pojke i hennes egen ålder som också flyr från kriget. Men John är engelsman ...

Tillsammans möter Marie och John misstänksamma människor, pest och rövande riddare. Kommer de att överleva?

Illustrerad av Tord Nygren

ISBN: 978-91-7299-302-0