9789172993679

Pernilla Oljelund

CNOoll RKolNl –EFLulIlAKonKtrol.l

Böckerna om Cornelia: Cornelia Karlsson Ohyggligt Deprimerad – Jublande Lycklig Cornelia K. Komplett Förvirrad – Totalt Fokuserad Cornelia K. Noll Koll – Full Kontroll

www.opal.se

© Pernilla Oljelund, 2002, 2009 © Omslag Eva Jais-Nielsen, 2009 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Falun 2009 ISBN 978-91-7299-367-9

Pernilla Oljelund

Cornelia K. Noll Koll – Full Kontroll

Opal

1 Karriärkvinnorna Det var någon vecka kvar till sommarlovet och Tove och jag skulle skaffa sommarjobb. Vi var fast beslutna om saken. Eller rättare sagt: Tove var fast besluten om saken.

Själv var jag inte riktigt lika fast besluten. Alltså, inte för att jag ville vara negativ eller så. Jag var bara inte lika övertygad som Tove om det skriande behovet ute på arbetsmarknaden av just oss. Två 13-åringar med halvrisiga betyg och absolut noll arbetslivserfarenhet.

– Asch då, sa Tove obekymrat. Det löser sig. Det handlar bara om en enda sak: paketering.

Tove såg på mig som om hon just sagt den självklaraste saken i världen. Så svängde hon beslutsamt in före mig på den gata nere i centrum där Arbetsförmedlingen låg.

– Paketering? frågade jag och svängde efter. Ska vi slå in paket menar du? Är inte det mer en juljobbsgrej?

– Pucko, sa Tove och stannade till. Paketering av oss menar jag … givetvis!

Jag stod kvar och tänkte efter. Aha, tänkte jag.

Nu förstår jag … kanske. Tror jag. Eller? Gör jag det? Kanske inte helt, förstår jag … ett endaste dugg

5

egentligen. Vadå paketering av oss? Vad pratar hon om?

Tove hade redan gått vidare och jag följde efter.

När Tove är på sitt beslutsamma humör har man inget annat val. Då är saker och ting liksom självklara, åtminstone inuti hennes huvud. Det är bara att acceptera och – ja, som sagt: följa efter.

Dessutom är det en väldig tur för mig att hon är som hon är. Med tanke på att jag är precis tvärtom, menar jag. Fundersam och obeslutsam mesta delen av tiden, med ett huvud där saker och ting väldigt sällan är självklara.

Inte för att jag vill vara sådan. Det vill jag inte, tro mig. Jag skulle gladeligen byta bort den sidan av mig själv. Vilken dag som helst.

(Vid närmare eftertanke finns det nog rätt många sidor av mig själv jag gladeligen skulle byta bort vilken dag som helst. Frågan är bara vem som skulle vilja ha dom? Nåväl. Om någon mot förmodan skulle vilja byta till sig en obeslutsam läggning, ett svajigt humör och ett risigt självförtroende går det fin-fint att höra av sig till mig. Vilken dag som helst, som sagt. Jag kan även slänga in ett råttfärgat hår, en obefintlig rumpa och cirka tio stycken oftast helt nedstubbade naglar jag också gärna skulle bli av med. Som en gratis extrabonus, liksom, i bytes­ affären.)

6

Jag hann upp Tove några hundra meter utanför Arbetsförmedlingen.

– Där är du ju, sa hon. Vart tog du vägen? Lite effektivitet, om jag får be. Kom ihåg att vi är Karriärkvinnor.

– Okej, sa jag lydigt. Om du förklarar varför vi ska packas in i paket. Vem ska göra det hade du tänkt? Och framförallt: varför?

– Du förstår ju ingenting, sa Tove och suckade.

Som vanligt. Så här: vi måste helt enkelt se till att framstå som otroligt attraktiv arbetskraft. Det är det som är grejen. Inte hur vi är utan hur vi verkar. Fattar du? Paketering!

Hm. Jag fattade. Tror jag. Jag var inte helt säker på att jag ville fatta, men jag tror att jag fattade.

Några minuter senare stod vi utanför Arbetsförmedlingen glasade portar. Dom såg tunga och byråkratiska ut. Vuxet respektingivande liksom. Tove gjorde sig precis klar att stövla in, när jag hejdade henne.

– Vänta, sa jag. Förklara bara en gång till. Vad gör vi här egentligen? Dom kommer att garva ihjäl sig åt oss. Vi är minderåriga.

– Inte minderåriga, sa Tove och höll upp ett strängt pekfinger. Vi är … ”ungdomligt entusiastiska”. Hör! Det låter mycket proffsigare.

– Jag hatar att ljuga, muttrade jag.

7

– Vem har sagt att vi ska ljuga? sa Tove. Jag menar att vi inte direkt behöver tala om hur gamla vi är …

– Alltså ljuga, sa jag.

– Jag menar att vi kan uttrycka oss lite svävande, sa Tove. Just vad gäller åldersfrågan alltså. Kom nu.

Var inte så hopplöst harig. Kom ihåg: det är utsidan som räknas!

Tove sköt upp portarna och försvann in, innan jag hann fråga om hon tänkt på att det syntes rätt väl på våra utsidor att vi var minderåriga. Väldigt väl, syntes det.

Paketering, minsann. Jo tack. Det kunde möjligen funka om vi verkligen packade in oss i paket, så att vi inte syntes överhuvudtaget. Då kunde vi stå där och låta vuxna och mogna och överåriga bakom tre lager brun kartong och snören. Fast vem skulle vilja anställa oss? Posten? Tomten? Vem? Det var ganska folktomt inne på Arbetsförmedlingen. Tove hade redan tagit en nummerlapp och satt i ett hörn och lusläste en tidning med jobbannonser med koncentrerad uppsyn.

– Hittar du något? frågade jag och satte mig bredvid.

– Kanske, sa Tove fundersamt och höll fram tidningen. Vad tror du om det här: ”Kock, deltid under juli, lön enligt överenskommelse.”

8

– Läs under, sa jag. ”Tre års erfarenhet av à la carte-matlagning.”

– Och? sa Tove.

– Och vi har inte tre års erfarenhet av à la cartematlagning, sa jag.

– Tala för dig själv, sa hon. Låt mig säga ett enda ord …

– Vad? sa jag.

– Vilket heter det, sa Tove.

– Vadå?

– Det heter vilket ord, sa Tove. Inte vad ord. Verkligen, Cornelia. Du måste tänka på språket lite.

– Kan du komma till saken någon gång? sa jag trött.

– Du menar ordet? Komma till ordet?

– Tove, sa jag varnande.

– Okej, okej, sa Tove fogligt. Ett ord: onsdagar.

– Vadå onsdagar? Din matdag menar du?

Matdagarna var en nyhet hemma hos Tove. Eller om man ska ta det från början: matdagarna var en av ganska många nyheter hemma hos Tove på senaste tiden.

Den första nyheten var Lasse, hennes plastpappa som hade flyttat hem till henne och hennes mamma för något halvår sedan. (Innan dess hade dom bott ensamma i hela Toves liv, eftersom hon inte har någon pappa. Eller ja, någonstans har hon kanske det, men hon har aldrig känt honom.)

9

Och den andra nyheten var Anton, hennes lillebror som hade fötts några månader senare.

Om man skulle göra en kort nyhetssammanfattning, kan man säga att Tove hade fått dom dåliga nyheterna först och dom goda nyheterna sist. Hon hade avskytt att få en plastpappa. Men hon hade älskat att bli storasyster. Så det jämnade ut sig liksom.

Min hemliga teori är att Tove längtat efter ett syskon i hela sitt liv. Fast hon aldrig sagt något. Eller ens kanske vetat om det själv. I alla fall så tycker hon att Anton är den mest fantastiska varelse som någonsin trampat omkring (eller ja – legat och småsparkat på en filt i alla fall) på denna jord.

Och han är faktiskt sällsynt gullig. Det tycker jag också. (Till skillnad från exempelvis min egen lillebror Hugo, som jag mer tycker är sällsynt påfrestande. Det kan möjligen bero på att Hugge är nio år och Anton bara tre månader. Jag tror att det funkar så med lillebröder. Charmen med dom avtar i takt med att dom börjar samla hockeybilder och bli allmänt uppstudsiga. Fast jag har inte lagt fram den teorin heller för Tove. Hon skulle ändå bara fnysa åt mig och förklara att Anton aldrig kommer att sänka sig till Hugges låga nivå av fanatiskt hockeybildssamlande. Så det är ingen större idé.)

Hur som helst. Den senaste nyheten hemma hos Tove var matdagarna. Eftersom det blivit stressigare

10

därhemma efter att Anton fötts, hade dom bestämt att Tove skulle bidra med att laga maten en dag i veckan. Så det gjorde hon numera. På onsdagarna.

Och var nu tack vare detta alltså en fullfjädrad à la carte-kock. Om jag hade förstått det hela rätt.

– Exakt, sa Tove. Mina matdagar. Jag har kanske inte hållit på i tre år riktigt, men …

– Du har hållit på i tre månader, påpekade jag.

Högst. Och du kan sammanlagt två rätter. Köttbullar med pulvermos och korv med pulvermos.

– Precis, sa Tove självsäkert. Pulvermos à la carte.

– ”Minimiålder 18 år”, sa jag och pekade på annonsen.

– Står det? sa Tove. Usch då. Okej, okej. Då släpper jag kock. Men i alla fall. Du förstår principen.

Hur man måste tänka liksom. Kom ihåg: man måste se möjligheterna, inte begränsningarna!

Hon nappade tillbaka tidningen och försvann in i den igen.

Jag funderade på om jag skulle varna henne för att hon var farligt nära att börja låta som Henna­ häxan. (Det vill säga vår bildlärare, Inez Andrén, som Tove och jag tycker borde undervisa i ämnet Floskler & Fnosk i stället. Hon älskar att spänna blicken i en och säga saker som ”när det blåser så bygger en del vindskydd – och andra väderkvarnar” eller ”det är bara dom som går vilse som hittar

11

nya vägar” och liknande. Vi begriper aldrig riktigt vad hon vill att vi ska svara). Men så fick jag se att vårt nummer hade kommit upp på displayen i taket.

Jag petade på Toves arm och nickade ditåt. Hon reste sig beslutsamt.

– Okej, sa hon. Nu gäller det. Kom ihåg: paketering.

Tove gick före mot luckan och jag gömde mig diskret bakom hennes rygg. Bakom glaset i luckan satt en gubbe med ett ilsket litet skägg på hakan och en namnskylt precis under: Knut Nilsson.

Gubben tittade ogillande mot oss. Och jag kände hur jag snabbt krympte ihop och förvandlades till runt elva och ett halvt år eller så. Max. Usch. Varför gick jag alltid med på Toves idiotiska idéer och puckade planer? Det här skulle bli superpinsamt. Jag tyckte inte om pinsamma saker.

Dom var så … pinsamma. Jag ville gå i strejk, det var vad jag ville göra. Fast om jag skulle gå i strejk var jag väl antagligen tvungen att fixa ett jobb först … troligen. Rent logiskt, alltså. Eller?

Jag försökte göra mig så liten det bara gick bakom Toves rygg. Jag kanske kunde passera för hennes lillasyster? En fullständigt ovetande och oskyldig liten sak på runt elva och ett halvt?

12

an.

– Hejsan, sa Tove när vi kommit fram till luck-

Hon fyrade av sitt allra vuxnaste, mognaste leende mot Knut Nilsson. Som svarade med en knappt märkbar liten nickning.

– Jo, sa Tove. Det var så här att vi tänkte söka sommarjobb …

Vilka vi? tänkte jag bakom ryggen. Blanda inte in mig i det här, syster. Själv ska jag hem och titta på Bolibompa. Var god håll mig utanför, tack.

– Som vadå? frågade Knut Nilsson.

– Ja, sa Tove energiskt. Det var just det som var frågan. Vi tänkte höra om du hade några tips eller …

– Hur gamla är ni? frågade Knut surt.

– Vi? sa Tove. Du menar vi två? Ja, det beror lite grann på hur du menar … alltså, hur menar du, mer exakt….?

– Har ni fyllt 15?

Säga vad man vill om Tove och hennes puckade planer. Men hon finner sig alltid snabbt i krislägen.

Hon såg med nästan skrämmande stadig blick på Knut Nilsson.

– Vi ska, sa hon. Fylla 15 alltså.

Jag sneglade på Tove och fick ett diskret nyp i armen till svar. Jag antog att det betydde att jag inte skulle tjafsa. Vi skulle ju faktiskt fylla 15. Om två år visserligen, men det behövde ju inte Knutte få reda på just i dagsläget.

13

Knut Nilsson mönstrade oss misstänksamt med blicken, men sa inget mer. I stället tog han fram en tunn liten broschyr med titeln ”Så får barn och ungdomar arbeta” och räckte över.

– Här, sa han ointresserad. Ni kan ju ta den här.

Utan att vänta på svar, tryckte Knut Nilsson fram ett nytt nummer på displayen. Han var tydligen färdig med oss.

Tove blängde upprört mot luckan, när vi skuffades undan med vår broschyr.

– Var det allt? sa hon. En lusig gammal trycksak?

Vi hade faktiskt väntat i timmar på vår tur. Eller okej då, tio minuter. Men i alla fall.

– Vi kunde ha väntat i timmar, sa jag. Lika gärna.

Det visste ju inte han.

– Exakt, sa Tove. Ohövliga gubbe. Han borde lära sig lite hyfs, det är vad han borde. Lite hyfs och lite hut.

– Precis, sa jag. Vet hut, Knut.

Plötsligt kände jag mig precis lika fast besluten som Tove om att vi skulle ordna sommarjobb. Det är det trevliga med ilska. Finns ingen bättre medicin mot dåligt självförtroende. Man kan gå runt och känna sig hur liten och värdelös som helst, så blir man arg på något och vips! har man plötsligt vuxit flera meter på kaxometerskalan.

Jag sträckte på mig. Vet-Hut-Knut skulle passa sig. Ruskigt noga. Om Tove Källberg och Cornelia

14

Karlsson hade bestämt sig för att skaffa sommarjobb, så skulle Tove Källberg och Cornelia Karlsson skaffa sommarjobb. Med eller utan hans hjälp. Det skulle han ha klart för sig. Väldigt klart. Så det så.

Basta.

– Ge hit broschyren, sa jag beslutsamt till Tove.

Det här fixar vi. Lätt.

Tre minuter senare var jag nere på noll igen på kaxometern. Broschyren bestod av cirka en halv miljon olika regler och bestämmelser. Varav vi inte begrep en enda. Ingen höjdarinledning direkt, på vår bana som smarta och självständiga Karriärkvinnor.

– Vi får utföra ”lätt manuell sådd och plantering”, konstaterade Tove. Så mycket verkar helt klart. Eller vänta lite… bara ”inom jordbruk inom den egna familjen.” Har ni något jordbruk?

– Tveksamt, sa jag. Mamma satte morötter i trädgården en gång för några år sedan. Men hon glömde att vattna dom. Så dom dog.

– Hm, sa Tove fundersamt. Här då. ”Lätt försäljning av hobbykaraktär”. Lätt låter ju bra. Man vill ju inte ta ut sig i onödan. Men vad betyder hobbykaraktär?

– Att man inte tar betalt kanske? föreslog jag.

– Då går det bort, sa Tove. Glöm det. Ingen deg, inget kneg.

Kort sagt: Tove och jag blev inte mycket klokare

15

av Vet-Hut-Knuts broschyr. Det verkade inte vara direkt olagligt för några i vår ålder att arbeta under skolloven. Men vad vi egentligen fick göra var ett mysterium. Det enda som stod i klartext var att arbetet skulle vara ”enkelt och ofarligt”.

– Kan man ju köpa, tyckte Tove. Definitivt. Jag menar, hellre ”enkelt och ofarligt” än till exempel ”svårt och livsfarligt”. Om man nu får välja alltså.

Det trevliga med Tove är att hon sällan rubbas en mikromillimeter på kaxometern. Hon fungerar lite som ilska på det sättet. Jag menar, hur värdelös kan man egentligen vara på en skala om man lyckats få just henne till bästis?

Efter en halvtimme hade vi gett upp på broschyren.

Vi skulle just göra en diskret men värdig reträtt ut ur Arbetsförmedlingens lokaler, när Tove fick syn på några datorer i ett hörn och tvärstannade. Å, nej. Det var någon slags interaktiv personlighetstestsgrunka, där man kunde ta reda på vilka slags jobb man var lämpad för. Precis av den sorten som Tove aldrig kunnat motstå. Hon är tokig i veckotidningstester och horoskop och sådant.

Adjöss värdig reträtt. Vi skulle bli kvar minst en timme till.

– Sura inte, sa Tove. Det här är kanske precis vad våra trevande karriärer behöver.

Hon hade rätt. Jag skulle försöka tänka positivt.

16

Det kunde ju faktiskt vara ett jättebra test. Dessutom skulle vi sitta för oss själva utan risk för fler bortgörningar, och det var alltid en tröst.

– Okej, sa Tove och tog plats vid skärmen. Det är kryssalternativ som gäller. Man ska svara A) Inte alls …

– Vad är det då för mening? Om man inte svarar alls?

– Nela, sa Tove. Håll flabben.

– Okej, sa jag. Förlåt.

– Man ska svara A) Inte alls B) En aning C) Ganska mycket och D) Mycket. Förstår du?

– Glasklart, sa jag.

(Jag förstod visserligen ingenting, men det sa jag inte till Tove. Om man ska fungera som en positivt tänkande Karriärkvinna får man nog inte fresta på sina kollegors tålamod i onödan.)

Tove tryckte fram frågeformuläret.

– Okej, sa Tove. ”Är du intresserad av att …” och så kommer massa alternativ. Jag börjar med det första.

– God idé, sa jag positivt.

– ”Styra och övervaka en process”, läste Tove. ”T­ex av pappersmassa.”

Hm. Jag hade inte räknat med att min nya positiva linje skulle involvera entusiasm för pappersmassa. Jag visste knappt vad pappersmassa var för

17

något. Något med träd möjligen. Och papper, troligen.

– Inte så väldigt intresserad, svarade jag sanningsenligt. Av just pappersmassa alltså.

– A för båda, sa Tove bestämt. Vi går vidare.

En stund senare hade vi konstaterat att det fanns mycket vi inte alls var intresserade av. Som till exempel att installera elektrisk belysning i hus, reparera bilar, formge mobiltelefoner, utreda behovet av framtida bostäder i kommunen samt ge placeringsråd till kunder på en bank.

– ”Svetsa eller löda ihop föremål i metall”, läste Tove. Men herregud. Dom måste skämta. ”Skruva isär en apparat för att se att den fungerar”. Varför skulle man skruva isär den? Om den fungerar menar jag?

– För att kunna löda ihop den igen kanske, föreslog jag. Då blir det ju två flugor i en smäll. Om den är gjord i metall, alltså.

I rask takt uteslöt vi även följande karriärmöjligheter: Alternativ 14. Ge råd och stöd till folk med missbruksproblem. (Eget mångårigt nagelmissbruksproblem för mig samt veckotidningsmissbruksproblem för Tove. Svårt med trovärdigheten.)

Alternativ 19. Köra buss eller taxi. (Troligt krav på körkort.)

Alternativ 25. Lösa problem med hjälp av matema-

18

tik. (Svårigheter att förstå hur det skulle gå till. För Tove och mig är det oftast själva matten som är problemet.)

Alternativ 36. Ge råd om husdjurskötsel. (Rädsla för och motvilja mot hamstrar och marsvin och liknande. Överhängande risk att vi skulle ge folk rådet att avliva dom.)

Alternativ 43. Köra vägmaskin eller grävskopa.

(Körkortet igen.)

Alternativ 56. Ge råd till den som ska välja yrke.

(Uppenbara skäl.)

Ett tag fastnade Tove på alternativ 63: ”Ta hand om och sköta små barn”. Det kunde hon tänka sig – åtminstone om det var Anton det handlade om. Men vi enades om att hon förmodligen skulle bli tvungen att utsträcka sig till okända små barn också. Så hon släppte det alternativet.

– Här då, sa Tove. ”Ge vägledning i samlevnadsfrågor”. Det vore väl något för dig. Du är ju kär och lycklig. Borde kunna ge massa goda råd om sådant.

Det pirrade till lite i magtrakten på mig. Som det alltid gjorde när jag tänkte på Martin. Tove hade alldeles rätt. Jag var kär – och lycklig. Det var inte klokt egentligen, när jag tänkte på det. Men jag var faktiskt det.

Martin och jag hade varit ihop i nästan ett halv-

19

år. Och jag var precis lika kär i honom nu som jag blivit med en gång när han kom ny till vår klass.

Och underligast av allt – han verkade tycka om mig också fortfarande.

Inte så att vi satt och kysstes i ett hörn för oss själva varenda rast. Det var inte hans stil och inte min heller. Men när vi var ensamma gjorde vi det ibland. Och det var … ja, det var nästan läskigt härligt.

Det är svårt att beskriva riktiga kyssar. När dom är riktigt på riktigt, när det inte är Sanning & Konka utan för att han vill och man vill. Det är som om alla tankar bara flyger bort ur huvudet och hela magen blir liksom varm och mjuk och skvalpig. Hur nu det kan vara härligt. Men det är det. Det är underbart.

Så jag var faktiskt lycklig. Inte så att jag hade slutat oroa mig. Så lycklig kommer jag nog aldrig att bli. Det finns alltid saker att oroa sig för, om man anstränger sig lite och har naturbegåvning för just det.

Tänkbara orosmöjligheter: Alternativ 1. Martin slutar vara kär och gör slut.

(Definitivt en möjlighet. Med tanke på grundförutsättningarna rentav en trolighet. Återkommande favorit på orostoppen.)

Alternativ 2. Martin blir kär i någon annan och gör slut. (Högaktuell möjlighet inför sommarlovet. Särskilt med tanke på att jag var tvungen att åka till

20

min biologiska pappa i Strängnäs en del av lovet.

Samt det objektiva faktum att det finns ungefär en miljon tjejer som är sötare än jag.)

Alternativ 3. Martin dör och det tar slut. (Okej – kanske inte en överhängande risk. Men fullt tänkbar när man ändå är igång med att oroa sig. Svårbedömt alternativ. Möjligen att föredra framför dom båda första alternativen.)

Det besvärliga med kärlek är att det finns så mycket att oroa sig för att när man väl börjar tappar man nästan kollen. Ta kyssarna till exempel. Tänk om dom var beroendeframkallande? Om det var samma sak som med nagelbitning – att när jag väl börjat skulle jag aldrig kunna sluta? Vad skulle då hända om Martin ville sluta? Och jag aldrig mer skulle få känna något liknande, någonsin i livet?

Plötsligt kände jag en armbåge i sidan. Det var Toves. Puh. Tillbaka på jorden, ner från orosmolnen. Jag tittade tacksamt på henne.

– Förlåt, sa jag. Var var vi?

– På väg hem, sa hon. Jag tycker att vi ger upp.

– Tycker jag med, sa jag. Kom. På vägen hem stannade vi vid kiosken, där jag köpte två stora påsar saltgodis. En till Tove och en till mig. Jag vet inte vad det är med saltgodis, men det

21

gör också att man växer på kaxometern. Så har det i alla fall alltid funkat på Tove och mig.

– Du, sa hon efter en stund. Hur många framgångsrika Karriärkvinnor tror du egentligen har börjat sin bana på Arbetsförmedlingen?

– Väldigt få, sa jag.

– Precis, sa Tove. Om ens någon.

– Troligen inte en enda, sa jag.

Vi gick tysta en stund och funderade, tuggandes på våra saltisar.

– Man kan nog kalla det här en framgång, sa Tove.

– Misslyckandet menar du? Absolut. En klar framgång.

Vi gratulerade varandra, innan vi skildes för dagen och gick hem. Det kändes inte mer än rätt. Vi hade visserligen inga sommarjobb än. Men herre­ gud. Man ska inte haka upp sig på futtiga detaljer.

Framgångsrika Karriärkvinnor som vi stod över sådant.

22

DET ÄR SOMMARLOV och orosmolnen tornar upp sig på Cornelia Karlssons himmel. Återkommande favoriter på orostoppen: 1. Hennes kille Martin gör slut – om han inte redan har gjort det.

2. Hennes bästis Tove blir sinnesjuk på allvar – denna gång med en smittsam variant.

3. Hon själv gör bort sig fullständigt på sitt livs första sommarjobb – som hon inte ens förstår hur hon fick.

Cornelia Karlsson har Noll Koll på sitt liv. Hon måste försöka skaffa sig Full Kontroll. Hur det nu ska gå, när det enda hon kan är att oroa sig över allt hela tiden?

Tredje och avslutande, fristående boken i den populära och kritikerhyllade serien om tankfulla, nagelbitande Cornelia Karlsson – som översatts till flera språk. »En läsuppelvelse man önskar många tonårstjejer och killar.« helsingborgs dagblad »… säkert, slagfärdigt och sarkastiskt skärskådande.« svenska dagbladet OPAL

ISBN: 978-91-7299-367-9