9789173432191

Barbara Ehrenreich

Karnevalsyra Den Kollektiva Glädjens Historia

Översättning Hans O. Sjöström

Leopard förlag Stockholm 2009

93901 Karnevalsyra ORI.indd 3

09-10-21 11.19.14

karnevalsyra

Copyright © 2006 by Barbara Ehrenreich Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Originalets titel: Dancing in the Streets. A history of Collective Joy Översättning: Hans O. Sjöström Omslag: Rasmus Kellerman Omslagsfoto: Tony Anderson/Getty Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos: ScandBook, Falun 2009 isbn 978-91-7343-219-1

93901 Karnevalsyra ORI.indd 4

09-10-21 11.19.14

innehåll

Inledning: Får jag lov 9

Sammanfattning: Kan det komma tillbaka? 268

Bibliografi 301

1. Extasens uråldriga rötter 31 2. Civilisation och motreaktion 54 3. Jesus och Dionysos 69 4. Från kyrkorna till gatorna: Karnevalens uppkomst 90 5. Karnevalen dödas: Reformation och förbud 110 6. Ett påpekande om puritanism och militär reform 132 7. En epidemi av melankoli 141 8. Kanoner mot trummor: Imperialismen möter extasen 168 9. Fascistiska skådespel 197 10. Rockupproret 225 11. Idrott som karneval 245

Noter 285

Författarens tack 324 Register 326

93901 Karnevalsyra ORI.indd 7

09-10-21 11.19.14

inledning

Får jag lov När européerna genomförde sina fälttåg för att erövra och utforska det som för dem tycktes vara »nya världar« upptäckte de att infödingarna sysslade med många egendom­ liga och skrämmande aktiviteter. Det förekom rapporter om kannibalism, men den dokumenterades sällan på ett över­tygande sätt, och också om människooffer, kropps­ stympning, kropps- och ansiktsmålning och chockerande öppna sexuella seder. Lika motbjudande för känsliga europeiska sinnen var den nästan överallt förekommande sedvänjan med extatiska ritualer, där infödingarna samlades för att dansa, sjunga eller skandera sig till ett tillstånd av utmattning och ibland till och med till trans. Vart de än kom – till jägare och samlare i Australien, växtodlare i Polynesien, bybor i Indien – fick de vita männen och någon gång kvinnorna bevittna dessa elektrifierande riter så ofta att det verkade som om det »bland de nuvarande sam­ hällena med vilda människor … finns en märklig enhetlighet, trots många lokala variationer i riter och mytologi«.1 Den europeiska idén om »vilden« kom att fokuseras kring bilden av målade och märkligt klädda kroppar som vilt och frigjort dansade i eldskenet.

93901 Karnevalsyra ORI.indd 9

09-10-21 11.19.14

10

Vad var det de i själva verket fick se? En enkel ritual kunde se helt olika ut för olika iakttagare. När kapten Cook kom till Tahiti i slutet av 1700-talet fick han se hur en grupp flickor utförde »en mycket oanständig dans som de kallar Timorodee och sjunger ytterst oanständiga sånger under högst oanständiga åtbörder … Medan de gör detta håller de takten utomordentligt väl.«2 Omkring sextio år senare uppfattade Herman Melville samma ritual, som då kallades »Lory-Lory« och kanske också förändrats på andra sätt, som full av sensuell charm.

Efter en kort stund stämmer de upp en trolsk sång, de vaggar sakta med kroppen, rör sig så småningom allt snabbare tills de slutligen under några lidelsefulla ögonblick med flämtande bröst och glödande kinder hänger sig åt dansens demon, tydligen totalt omedvetna om allt annat. Men snart minskar tempot och de rör sig på samma långsamma sätt som tidigare medan deras ögon fylls av tårar, därefter stämmer de upp en vild körsång och faller i varandras armar.3

I likhet med kapten Cook fann Darwin cooroberee-riterna hos de västliga australierna motbjudande och rapporterade att dansen bestod av att de sprang antingen i sidled eller i gåsmarsch bort till en öppen plats, och medan de marscherade i takt stampade de mycket kraftigt i marken. Deras tunga tramp ackompanjerades av ett slags grymtande ljud, de slog med klubbor och spjut mot varandra och utförde en rad olika rörelser som att sträcka ut armarna och vricka på kroppen. Det var ett ytterst primitivt och barbariskt skådespel som enligt vår mening saknade all innebörd.4

Men antropologerna Baldwin Spencer och Frank Gillen uppfattade en liknande rit bland aboriginerna som mycket mer fängslande, kanske till och med förledande: »Röken,

93901 Karnevalsyra ORI.indd 10

09-10-21 11.19.14

de flammande facklorna, gnistregnet som föll åt alla håll och mängden av dansande, skrikande män utgjorde en vild och våldsam syn som det är omöjligt att i ord ge någon adekvat uppfattning om.«5 Det var denna beskrivning som gav näring åt den franska sociologen Émile Durkheims begrepp kollektiv upprymdhet: den rituellt orsakade passion eller extas som förstärker samhälleliga band och som enligt hans uppfattning utgör religionens yttersta grund.

Genom slaveriet fick europeiska amerikaner möjlighet att iaktta sina egna tillfångatagna »infödingar« på nära håll och de rapporterade också om olika och motsägelsefulla ­reaktioner på de tvångsförflyttade afrikanernas ritualer.

Många vita i den slavägande klassen betraktade detta be­ teende som »bråkigt, ohyfsat, opassande och helt enkelt ­liderligt«6 och vidtog stränga åtgärder för att stävja det. En plantageägare på Jamaica fann vid ett besök på plantagen att hans slavar uppförde en myal-dans, som antagligen hade sitt ursprung i initiationsriter hos det afrikanska azande­ folket. Han påstod att de sysslade med »en stor mängd groteska handlingar samtidigt som de skanderade ett mellanting av sång och vrål«.7 På samma sätt rapporterade en engelsk besökare på Trinidad 1845 med avsky att

11

på julafton verkade det som hela helvetet brutit loss under religionens täckmantel … Berusningen som bröt fram i form av skrik och dionysiska orgier, omfattade alla de svarta … Sömn var inte att tänka på under dessa motbjudande och förfärliga upptåg … Musikerna omgavs av en mängd druckna människor av båda könen, där kvinnorna tillhörde den lägsta klassen och alla dansade, skrek och klappade händer som en flock demoner. Allt detta var resultatet av »midnattsmässan« som, liksom alla sådana mässor, slutade med alla möjliga sorters liderlighet.8

Andra vita iakttagare blev emellertid förvånade över att upptäcka att de själva rycktes med av den speciella kraften i

93901 Karnevalsyra ORI.indd 11

09-10-21 11.19.15

12

de ritualer och festligheter som hade ett afrikanskt ursprung.

Frederick Law Olmsted, en resenär från mitten av artonhundratalet, iakttog en svart kristen gudstjänst i New Orleans och sveptes med av »ropen, stönen, de fruktansvärda skriken och obeskrivliga uttrycken för extas – av njutning eller smärta« så till den grad att han kände att hans ansikte »glödde« och hans fötter stampade som om han »omed­ vetet hade smittats«.9 Clinton Furness, som reste omkring i South Carolina på 1920-talet, rapporterade om en liknande upplevelse när han iakttagit en afrikansk amerikansk ringshout – en form av dansgudstjänst med upphov i Afrika.

Flera av männen rörde fötterna växelvis i märkliga syn­ koper. En rytm växte fram, nästan utan anknytning till predikantens ord. Det tycktes ske nästan gripbart och växa i styrka. Jag greps av en känsla av kollektiv intelligens, en självmedveten gemenskap som gradvis uppfyllde församlingen och tog kommandot över allas sinnen, inklusive mitt … Det kändes som om någon medveten plan eller något medvetet syfte förde oss alla med sig, kalla det mobbkänsla, gemensam sammansvetsning eller vad ni vill.10

Men i det stora hela betraktade dock vita iakttagare mörkhyade människors ritualer med skräck och motvilja. Groteskt är ett ord som återkommer gång på gång i europeiska skildringar av företeelser av det här slaget. Ett annat är fasansfullt. Henri Jounod, en schweizisk missionär som under artonhundratalet var verksam bland ba-rongafolket i södra Moçambique, klagade över »det fruktansvärda oljudet« från trummorna och det »helvetiska skramlet«.11 När andra katolska missionärer hörde afrikanska trummor kalla till rituella tillställningar såg de som sin plikt att störa »den helvetiska seden«.12 Långt in på nittonhundratalet var ljudet från trummor tillräckligt för att den europeiska rese­ nären skulle känna sig kuslig till mods, eftersom det antydde en värld bortom mänsklig fattningsförmåga. »Jag har

93901 Karnevalsyra ORI.indd 12

09-10-21 11.19.15

aldrig hört ett mer olycksbådande ljud«, rapporterar en ung engelsk besökare i Sydafrika 1910 i romanen Afrikas siste konung. »Det verkade varken mänskligt eller naturligt utan tycktes stamma från den värld som ligger utanför vad våra sinnen kan fatta.«13 I inledningen till sin bok från 1926 om stamdanser vädjade författaren W. D. Hambly om litet »sympati« från läsarnas sida för hans ämne.

13

Den som studerar primitiv musik och dans måste odla en vana av vidsynt förståelse för efterblivna rasers handlingar … Musik och dans i vilda former i eldskenet i en tropisk skog har inte sällan framkallat ogillande och motvilja hos europeiska besökare som bara har uppfattat det groteska eller sensuella.14

Eller också kan de i många fall ha valt att inte se något alls: När den orädda entomologen Evelyn Cheeseman gick till fots genom Nya Guinea på jakt efter nya insektsarter i början av 1930-talet visade hon inte den minsta nyfikenhet på de många »dansplatser« för de infödda som hon passerade.

I en by ombads hon och hennes bärare att ge sig av eftersom det skulle bli fest och dans där på kvällen vilket var tambu eller förbjudet för utomstående att iaktta. Cheeseman blev sur över detta avbrott i sina planer men tröstade sig med tanken att »det är naturligtvis väl bekant att det inte är särskilt önskvärt att stanna i en främmande by när infödingarna har arbetat upp sig till sin vanliga hysteriska djävulsdyrkan.«15 Vad som speciellt störde vita iakttagare var den höjdpunkt som då och då förekom i en extatisk ritual, när del­ tagarna eller några av dem efter utdraget dansande, sjungande och skanderande inträdde i vad vi nu kanske skulle kalla ett »tillstånd av förändrat medvetande« eller trans.

Människor som råkat i trans kunde tala med egendomliga röster eller på underliga språk, uppvisa en tydlig okänslighet för smärta, dra samman kroppen på ett sätt som föreföll

93901 Karnevalsyra ORI.indd 13

09-10-21 11.19.15

14

omöjligt under normala förhållanden, spotta fradga och tro att de var besatta av en ande eller gudom och till sist bryta samman.* En missionär bland folket på Fidjiöarna beskrev ett sådant transtillstånd som »en »ohygglig syn«16 men det var en syn som det inte alltid var möjligt för en resande att undvika. Vid sin genomgång av den etnografiska litteraturen 1963 fann antropologen Erika Bourguignon att 92 procent av de små samhällen som undersökts uppmuntrade någon form av religiösa transtillstånd, i de flesta fall genom extatiska gruppritualer.17 I en av de många skildringarna av uppgående i trans bland »primitiva« folk citerar den tyska forskaren T.K. Oesterreich följande berättelse från en vit besökare i Polynesien: Så snart guden sades ha trätt in i prästens kropp blev denne våldsamt upphetsad och arbetade upp sig till höjden av uppenbar hysteri. Lemmarnas muskler tycktes krampaktiga, kroppen svällde, anletsdragen förvreds, ögonen var vilda och blodsprängda. I detta tillstånd rullade han sig ofta på marken och fradgade ur munnen.18

Sexuell promiskuitet var i alla fall något som en europeisk hjärna kunde begripa, till och med människooffer och kannibalism ger återklang i den kristna ritualen. Men som antropologen Michael Taussig skriver: »Det är möjligheten att bli besatt … som för européer är ett tecken på främlingskap, för att inte säga ren vildhet«.19 Det tycktes som om transen var det som många av dessa vilda ritualer ledde fram till och för européerna stod det för själva mörkrets hjärta – en plats bortom det mänskliga självet. * Antropologen Vincent Crapanzano definierar trans som »en fullständig eller partiell dissociation som kännetecknas av förändringar av sådana funktioner som identitet, minne, sinnesuppfattningar och tankar. Det kan innebära förlust av medveten kontroll av rörelser och kan åtföljas av hallucinationer och visioner«. (The Hamadsha, fotnot, s. 195.)

93901 Karnevalsyra ORI.indd 14

09-10-21 11.19.15

Eller än värre – en plats inom människans själv. I Mörkrets hjärta iakttar Joseph Conrads berättare en afrikansk ritual och gör följande reflektion:

15

människorna var – nej, människorna var inte helt främmande. Det gick bara så småningom upp för en. De tjöt och hoppade och snurrade och gjorde hemska grimaser; men det spännande var just tanken på att de var männi­ skor, som vi själva, tanken på en avlägsen frändskap med all denna vilda lidelse. Otäckt. Ja, för all del, det var rätt otäckt, men om man inte var för feg måste man erkänna för sig själv att det inom en väcktes ett om också svagt gensvar på tumultets förfärande tygellöshet, en obestämd aning om att det fanns en mening i det som vi – vi som hade kommit så långt bort från de första tidsåldrarnas natt – kunde uppfatta. Och varför inte? Människotanken behöver inte göra halt inför någonting.20

För européerna fanns en given förklaring till de extatiska sederna hos infödda folk överallt i världen. Eftersom dessa egendomliga vanor kunde återfinnas i »primitiva« kulturer nästan var som helst och eftersom de »civiliserade« aldrig hängav sig åt sådant måste det alltså bero på någon fundamental brist i »det vilda sinnet«. Det var inte lika stabilt som det civiliserade, det var barnsligare, mer »plastiskt« och sårbart för irrationell påverkan eller »självsuggestion«.21 I en del fall beskrevs det vilda sinnet som »okontrollerat« och i avsaknad av den disciplin och behärskning som européer under sextonhundratalet och senare kom att betrakta som sina egna främsta egenskaper. I andra framställningar stod vilden kanske alltför mycket under kontroll – av sin »häxdoktor«, alltså – eller var offer för »mobbpsykologi«.22 Den amerikanska statsvetaren Frederick Morgan Davenport framförde till och med en anatomisk förklaring till de primitivas egendomliga beteende. De hade bara en »enda ryggradsganglie« som kunde ta emot ingående sinnessig-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 15

09-10-21 11.19.15

16

naler och omvandla dem till muskelreaktioner, medan det civiliserade sinnet naturligtvis hade en hel hjärna med uppgift att bedöma de inkommande uppgifterna och bestämma kroppens reaktioner på dessa.23 Därav kom sig vildens mottaglighet för den medryckande musiken och bilderna i sin kulturs religiösa riter – vilket var beklagligt, eftersom »det sista den vidskepliga och impulsiva negerrasen be­ höver är stimulering av känslorna«.24 Men vid närmare eftertanke måste många européer ha insett att gruppextasen som var så vanlig bland »infödingar« hade vissa paralleller hemma i Europa. Katolska missionärer som lämnade Frankrike efter 1730-talet hade säkert hört talas om den kätterska »konvulsiva« kulten i Paris vars sedvanliga gudstjänstbeteende innehöll scener som var väl så vilda som något man kunde finna bland »vildarna«.

Medan det församlade sällskapet åter upprepade sina böner och kollektivt nådde extrema höjder av religiös entusiasm, drabbades plötsligt minst en av dem av okontrollerade rörelser … De kastade sig av och an på golvet i ett tillstånd av frenesi, skrek, vrålade, skakade och ryckte … Upphetsningen och de oordnade rörelserna som kunde pågå i timtal visade sig vanligtvis vara ytterligt smittsamma och vissa av konvulsionisterna tjänstgjorde uppenbarligen som utlösare för olika kroppsliga rörelser hos andra.25

Senare upptecknare av »primitivt« extatiskt beteende, exempelvis T. K. Osterreich, medgav att det fanns en mer trivial europeisk analogi till »vildarnas« förvirrande riter och det var den välbekanta karnevalstraditionen, där vanligtvis behärskade människor klädde ut sig, drack i övermått, dansade hela natten och på andra sätt vände upp och ner på den normala stadgade kristna ordningen. »Det måste … medges« skrev han, »att civiliserade människor uppvisar en hög grad av förmåga till självsuggestion under vissa omständigheter. Som exempel kan vi anföra den speciella psy-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 16

09-10-21 11.19.15

kiska berusning som en stor del av befolkningen på vissa platser (till exempel München och Köln) faller offer för en speciell dag (Fasching, Karneval).«26 Kritiker av de traditionella europeiska festligheterna underströk sina argument genom att föreställa sig en omvänd kolonial konfrontation där en »vilde« förfärad iakttog de europeiska karnevalsdeltagarnas beteende. År 1805 publicerade till exempel en av grundarna av Basels bibelsällskap en broschyr med titeln Samtal mellan en omvänd hottentott och en europeisk kristen under karnevalstiden. Där drar »hottentotten« slutsatsen att Basel delvis är bebott av »barbariska och inte omvända hedningar«. I slutet av artonhundratalet handlade en liknande broschyr om en besökande »omvänd hindu« som erkänner att de vilda upptågen under Fastnacht-festligheterna i Basel försätter honom i en stämning som vid »mina fortfarande hedniska landsmäns fester och danser«.27 Det var emellertid bland de samhälleligt underlägsna som européerna hittade mer direkta analogier till den utländska »vilden«. Antropologen Ann Stoler skriver att på sjuttonhundratalet »drogs klara paralleller mellan det omoraliska levernet i den brittiska underklassen, hos irländska bönder och ’primitiva’ afrikaner«.28 Engelsmännen såg paralleller mellan sina egna lägre klasser och de ursprungliga amerikanerna: »Vi har likadana vilda slavar här i Storbritannien som dem man kan visa mig där.«29 På liknande sätt lämnade en besökare på landsbygden i Bourgogne i Frankrike i mitten av 1800-talet den beska kommentaren att »man behöver inte resa till Amerika för att få se vildar«.30 Vilka var då dessa människor vilkas upptåg vände upp och ner på hela städer under karnevalerna i Tyskland, Frank­ rike, England och Spanien? På sjutton- och artonhundratalen var de för det mesta bönder och fattiga stadsbor me­ dan respektabla personer gjorde sitt bästa för att hålla sig inomhus under dessa farligt frisläppta tider.

När fenomenet kollektiv extas kom in i det europeiska medvetandet var det alltså solkat av fientlighet, förakt och

93901 Karnevalsyra ORI.indd 17

17

09-10-21 11.19.15

18

rädsla. Gruppextas var något som »andra« upplevde – till exempel vildar eller européer ur de lägre klasserna. Förmågan till hängivenhet, till att förlora sig själv i gruppens rytmer och känslor var ett drag som karaktäriserade »vildhet« eller avvikande i allmänhet och var ett tecken på någon allvarlig andlig svaghet. Som förskräckta vittnen till extatiska ritualer kan européerna inte ha lärt sig särskilt mycket om de folk de besökte (och ofta förstörde under denna process) – deras gudomar och traditioner, deras kultur och världsbild. Men de lärde sig, eller konstruerade i fantasin, något av avgörande betydelse om sig själva: att kärnan i det västerländska sinnet och i synnerhet hos västerländska överklassmän var dess förmåga att motstå trummornas smittsamma rytm, att stänga in sig i en fästning av ego och rationalitet mot världens förföriska vildhet.

Vetenskapen möter det extatiska Genom samhällsvetenskapernas och framför allt antro­ pologins framväxt under 1930-talet och därefter började västerlänningarna betrakta de extatiska traditionerna hos icke västerlänningar på ett påtagligt mer fördomsfritt sätt.

Ord som vilde och primitiv försvann ur antropologins ordförråd tillsammans med uppfattningen att de människor som tidigare hade fått dessa beteckningar utgjorde en biologiskt mindre utvecklad form av homo sapiens. Medi­cinen kunde inte finna några skillnader i hjärnan hos före detta primitiva människor som kunde förklara deras annorlunda beteende. Kolonialisterna noterade med nödvändighet att den som i går var »vilde« kunde vara affärsinnehavare, soldat eller betjänt i dag. När mänskligheten mer började likna en familj med potentiella jämlikar måste västerlänningarna medge att det extatiska beteende som återfanns i tradi­ tionella kulturer inte var något kännetecken på vildarnas »olikhet« utan ett uttryck för en förmåga som, på gott och ont, kanske existerade hos oss alla.

På 1930-talet hade antropologerna börjat föreställa sig de

93901 Karnevalsyra ORI.indd 18

09-10-21 11.19.16

småskaliga samhällenas ritualer som funktionella, alltså i någon mening rationella. Människor är sociala varelser och ritualer, oavsett om de är extatiska eller inte, kan vara ett uttryck för denna sociala egenskap, ett sätt att förnya de band som höll samman ett samhälle. I den funktionalistiska antropologin, som nådde sin blomstringstid på 1940- och 1950-talen, förklarades många av de aktiviteter som tidigare hade förefallit bisarra på följande sätt: de var mekanismer för att uppnå sammanhållning och skapa känslor av enighet. Amerikaner försökte uppnå detsamma genom patriotiska och religiösa ritualer. »Infödingarna« använde bara en annan metod.

Men ända fram till vår tid har till och med de allra mest vetenskapliga och sympatiskt inställda iakttagare varit benägna att betrakta de extatiska ritualerna i icke-västliga kulturer med stor misstro, i den mån de alls betraktat dem.

En viss avsmak inför det som försiggår inverkar på antropologen Vincent Crapanzanos beskrivning från 1973 av de extatiska riter som hamadshabrödraskapen i Marocko ägnade sig åt. »Trummandet började vid det tillfället ha en bedövande inverkan på mig«, rapporterade han, »och musiken från ghitan var irriterande … Lukten av alla de varma, svettiga kropparna tätt intill varandra var kvävande.«31 Eller fundera på ett märkligt förbiseende i antropologen Victor Turners berömda studie kring »den rituella processen«. Kanske mer än någon annan antropolog uppfattade han kollektiv extas som en allmän förmåga och betraktade den som ett uttryck för vad han kallade communitas, vilket i stort sett betyder den spontana kärlek och solidaritet som kan uppkomma i en grupp av jämställda. I The Ritual Process medgav Turner att han från början hade »fördomar mot ritualer« och en tendens att bortse från »dunkandet på rituella trummor«.32 För att rätta till detta förbiseende startade han en detaljstudie av ritualen i Isomakulten hos Ndembufolket. Han förklarar för läsaren att den består av tre delar.

De två första delarna, som omfattar hantering av symbo-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 19

19

09-10-21 11.19.16

20

liska föremål, beskrivs mycket detaljerat och utsätts för en grundlig strukturalistisk analys. Men den tredje och avslutande fasen, Ku-tumbua, eller »festliga dansen« som man skulle föreställa sig var höjdpunkten i hela tillställningen nämns aldrig mer. Uppenbarligen beslöt sig Turner för att hoppa över den delen.* Turners teorier har berömts i vida kretsar för att de gett både extatiska och enbart spontana eller lössläppta gruppbeteenden en legitim plats i antropologin. För Turner var det centrala med en kultur dess struktur, vilket i huvudsak betydde dess hierarkier och regler. Den extatiska ritualens funktion var enligt hans åsikt att skydda strukturen från att bli alltför rigid och instabil genom att erbjuda en tillfällig lättnad i form av kollektiv upphetsning och fest. Men bara en mycket tillfällig lättnad. Upprymdheten i communitas måste enligt Turners schema hållas på lägsta möjliga nivå eller vara marginell, annars skulle ett socialt sammanbrott följa och »snabbt övergå i despoti«.33 Det var därför han var så irriterad på hippies i den amerikanska kulturen i mitten av 1960-talet, i hans egen tid. Enligt hans beskrivning använde de »sinnesvidgande« droger, rockmusik och blixtrande belysning … för att etablera en »total gemenskap med varandra« och de föreställde sig att »extasen i spontancommunitas« kunde förlängas till ett permanent tillstånd.34 Denna »paradisfantasi« betraktade Turner som utomordentligt oansvarig. Han lade uppenbarligen inte märke till att många av dessa hippies sysslade med självförsörjande

* På en konferens om ritualer och festligheter vid Bowling Green State University 2003 gav den ghananska antropologen Klevor Abo en fascinerande framställning av Hogbetsotsofestivalen hos Anlo-Ewe-folket. Framställningen koncentrerades kring hur olika delar av ritualen återskapade historiska händelser. När jag i diskussionen efter hans föredrag frågade om det ingick någon musik och dans i ritualen ljusnade han och sa att det var den del han tyckte bäst om. Så övergick han till att kort visa upp den dans som ingick i ritualen – vilket av någon anledning inte hade förefallit tillräckligt viktigt för att ta med i det formella föredraget.

93901 Karnevalsyra ORI.indd 20

09-10-21 11.19.16

jordbruk och annan produktiv verksamhet och därför påminde han sina läsare om att vi måste bekymra oss om att »tillfredsställa de enkla behoven som mat, dryck och kläder«. Han upprepade den konventionella västerländska tyngdpunkten på individualism och tillade att det inte är någon dum idé att behålla ett visst »mysterium byggt på ömse­sidigt avstånd« mellan individerna.35 Andra antropologer tillgrep psykologin för att förklara de extravaganta ritualerna hos icke-västerländska folk. Där europeiska och amerikanska resenärer en gång hade sett vildhet såg dessa antropologer nu mentala åkommor som kanske rentav hade sitt ursprung i undernäring. Crapanzano spekulerade om att de extatiska människorna i hamad­ shabrödraskapen möjligen kunde lida av kalkbrist.36 Den mest frekventa analysen var hysteri, en term som uppfunnits för att beskriva de neurotiska symptomen hos kvinnor i Wiens övre medelklass omkring sekelskiftet men som nu utan vidare tillämpades på bybor i Haiti, bönder på Sri Lanka och alla andra som inte passade in i en rationell analys. Den berömda etnografen Alfred Métraux, som studerat den extatiska haitiska traditionen Vodou eller voodoo, ansåg att »symptomen i inledningsfasen av transen är klart psykopatologiska. De sammanfaller i sina huvuddrag helt med den gängse kliniska beskrivningen av hysteri.«37 Och i en bok från 1981 om extatiska kvinnor på Sri Lanka bedömde en annan antropolog att »många av dessa kvinnor i rent kliniskt avseende är hysteriska«.38 På flera avgörande sätt var psykologin illa rustad för att axla den börda som antropologerna försökte lämpa över till den. Denna nya vetenskap strävade efter en allmän teori om mänskliga känslor och om personlighet, men dess teorier härleddes enbart ur studier av olika tvångstankar, ­fobier, tics och »nervklenhet« som drabbade välbeställda västerländska stadsbor – åkommor som inte verkade ha någon motsvarighet bland de »primitiva« i deras hemländer.39 ­Vetenskapen psykologi var inte bara snävt kulturbunden.

93901 Karnevalsyra ORI.indd 21

21

09-10-21 11.19.16

22

Dess inriktning på patologin uteslöt till stor del varje noggrann studie av mer njutningsfulla känslor, till exempel glädje – som utvecklades till extas – vilka var kännetecknet för så många »infödingsritualer« och festligheter. I det psykologiska mönstret om behov och drift söker människor inte fritt och bestämt efter njutning. I stället »drivs« de av ett begär som liknar smärta. Än i dag och utan tvekan av goda skäl, förblir lidandet vad psykologin nästan uteslutande sysselsätter sig med. Facktidskrifter inom psykologin har under de senaste trettio åren publicerat fyrtiofemtusen artiklar om depression men bara fyrahundra om glädje.40 Det fanns en sorts njutning som psykologerna, från Freud och framåt, var djupt intresserade av och det var den sexuella njutningen. Om festligheterna och de extatiska ritualerna hos »primitiva« folk regelmässigt hade kulminerat i sexuella handlingar, antingen offentligt eller privat, kanske psykologin hade haft lättare för dem. Musiken, upphetsningen, kropparna som var tätt sammanpressade skulle då uppfattas som afrodisiaka vilka tillät människor att bortse från sina vanliga hämningar. Hur som helst var det faktiskt så många västerlänningar valde att tolka de ritualer de iakttog – som oanständiga, liderliga och helt visst med sexu­ella avsikter.

En del extatiska ritualer omfattade faktiskt sexuella handlingar – i de flesta fall i pantomimform – eller slutade med att par tillsammans smög sig undan i natten. Det australiska corroborree omfattade till exempel ibland sexuellt umgänge av ett medvetet »incestuöst« slag, det vill säga med deltagande av män och kvinnor från samma underavdelning av stammen, vilket normalt är tabu. Men till och med i det fallet var sex bara en del av ceremonierna och långt ifrån den stora finalen, om man säger så. Vanligare var att de extatiska ritualerna var ganska kyska företeelser där män och kvinnor i alla åldrar deltog och följde noggrant uppgjorda manuskript. De fyllde en funktion som bäst kan beskrivas som »religiös«. Den förlust av självet

93901 Karnevalsyra ORI.indd 22

09-10-21 11.19.16

som deltagarna eftersträvade i den extatiska ritualen åstadkoms inte genom fysiskt samgående med en annan person utan genom ett slags andligt samgående med gruppen.

Sexuell extas uppkommer vanligen i dyader, eller grupper på två, men de »primitivas« rituella extas uppkom i grupper som vanligtvis bestod av trettio eller fler deltagare.

Tack vare psykologin och den västerländska kulturens psykologiska inriktning i allmänhet har vi ett rikt språkbruk för att beskriva de känslor som gör att en person dras till en annan – från den mest flyktiga sexuella attraktion hela ­vägen till besatthetens destruktiva kraft. Det vi saknar är något sätt att beskriva och förstå den »kärlek« som kan ­exi­stera mellan dussintals människor på samma gång, och det är den sortens kärlek som uttrycks i extatiska ritualer.

Durkheims begrepp kollektiv upprymdhet och Turners idé om communitas antyder på sitt eget sätt någon form av uppfattning om en kärlek som har till uppgift att knyta samman människor i grupper som är större än två. Men om homosexuell attraktion är den kärlek »som inte vågar uttala sitt namn«, har den kärlek som binder människor till kol­ lek­tivet inte ens något namn att uttala. Communitas och kollektiv upprymdhet beskriver aspekter och ögonblick av gemensam upphetsning. Det finns inget ord för den kärlek – den kraft eller det behov – som gör det möjligt för individer att sträva efter en sammansmältning med gruppen.

Den västerländska psykologins patriark Freud var inte beredd att kasta något ljus över detta ämne eller ville inte göra det. Det är tvivelaktigt om han någonsin bevittnade, än mindre upplevde, någonting som liknade kollektiv extas.

Han var exempelvis medveten om den traditionella europeiska karnevalen, men han betraktade den utifrån de gängse fördomarna i sin klass. I ett brev till sin fästmö Martha Bernays höll han med henne om att uppträdandet hos bråkstakarna ur de lägre klasserna vid stadsmässan i Wandsbeck »varken var trevligt eller uppbyggligt« framför allt i jämförelse med det mer acceptabla och borgerliga nöjet

93901 Karnevalsyra ORI.indd 23

23

09-10-21 11.19.16

24

med »en timmes prat i sin älskades närhet« eller »att läsa en bok«.41 Inte heller i sina teoretiska verk kunde han se något särskilt uppbyggligt med de känslor som band samman människor i grupper, eller, som han uttryckte det, i massor.

Som antropologen Charles Lindholm skriver var Freud mycket intagen av den »expansiva och berusande förlust av självet« som hänger samman med kärleken mellan två individer medan »tyngdpunkten i hans resonemang om gruppen håller fast vid skuld, ängslan och undertryckt aggres­ sion«.42 Enligt Freuds mening var det som om människor i gruppen fann en möjlighet att underkasta sig en ledare som spelade den oidipala rollen som »primalfader« – förmod­ ligen en »häxdoktor«, eller en demagog.

I Freuds schema över mänsklig närhet fanns bara en sorts kärlek, nämligen den dyadiska, erotiska kärleken mellan en individ och en annan. Det var detta problem han beskrev i Vi vantrivs i kulturen: »… vi avleder motsättningen mellan kultur och sexualitet från det förhållandet att den sexuella kärleken är en relation mellan två personer där en tredje bara kan vara överflödig eller störande, medan kulturen vilar på relationer mellan ett större antal människor.«43 Till all olycka för civilisationen kunde Freud inte föreställa sig någon sorts kärlek som band ihop sådana större grupper av människor. Eros kunde förena människor två och två, sa han, men »han vill inte gå längre«. Därför kunde upphetsningen i grupper bara vara en härledning från individernas dyadiska kärlek till gruppledaren och då hjälpte det inte att extatiska grupper av det slag som observerades i »primi­ tiva« ritualer ofta inte hade någon ledare eller centralfigur alls.

Men den västerländska psykologin är handikappad när det gäller att förstå fenomenet kollektiv extas också på ett mer filosofiskt avgörande sätt. Psykologin inriktar sig nästan definitionsmässigt på det individuella självet. Dess terapier avser att skydda detta mot kraften i irrationella eller undertryckta känslor. Men själva självet är ett trångsynt be-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 24

09-10-21 11.19.16

grepp som var långt meningsfullare i det tidiga 1900-talets Cambridge eller Wien än på 1800-talets europeiska kolonialisms avlägsna utposter. Som Luh Ketut Suryani och Gordon Jensen, etnografer som studerat balinesiska extatiska ritualer, noterar: »Känslan av att ha kontroll över sitt själv är framträdande och högt värderat hos den västerländska personligheten och i det västerländska tänkandet.

Detta drag är inte karaktäristiskt för balineserna, vilkas liv till största delen har kontrollerats av deras familjer, deras förfäder och det övernaturliga.«44 För det »själv«-beundrande västerländska tänkandet kan varje form av förlust av självet – utom den sorts förlust som hänger samman med romantisk kärlek – inte vara annat än patologisk. Och det är så den moderna psykologin har varit benägen att kategorisera det. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (fjärde upplagan), eller DSM-IV, psykiatrins standardguide över mentala störningar, nämner något som kallas depersonalization disorder, vilket omfattar en känsla av att vara »frikopplad från sina mentala processer, som om man vore en utanförstående betraktare av dessa eller av sin kropp«.45 Lindholm noterar att den psyko­ logiska modellen för att förstå kollektiv extas »är starkt värderingsladdad. Den utgår från att strävan efter självförlust måste vara ett resultat av antisociala och regressiva det-drifter.«46 Dessa jublande utövare av extatiska ritualer må ha trott att de förenades med gudarna, byggde upp solidaritet i gemenskapen eller till och med utfört helande. Men i den västerländska psykologins ögon uppvisade de bara symptom på sjukdom.

Man borde kunna förvänta sig att sociologin, som vanligtvis handlar om grupper som är större än två skulle ha en del insikt att erbjuda om fenomenet kollektiv extas. Men där psykologin bara hittat sjukdom och irrationalitet har sociologin, åtminstone under de senaste årtiondena ten­ derat att gå för långt i motsatt riktning och tolkat grupp­ beteendet som en fullkomligt rationell handling i varje del­

93901 Karnevalsyra ORI.indd 25

25

09-10-21 11.19.17

26

tagares eget intresse. Den mångfald sociologiska artiklar om massbeteende som har publicerats sedan 1960-talet uppvisar en nästan ensidig inriktning på sådana relativt faktiska saker som »gruppens struktur … dess rekryteringsmönster, ideologi och motsägelser, den mekanism som används för att uppnå engagemang och gruppens utveckling och upprätthållande i ett givet socialt sammanhang«.47 Resultatet blir enligt Lindholm att vi inte får någon känsla för »upphetsningen i att delta i en extatisk grupp«. En annan avvikare från det konventionella synsättet, sociologen John Lofland, frågade i början av 1980-talet sina forskarkollegor: »Vem talar nu på allvar om ’extatiska massor’, ’sociala epidemier’, ’feber’, ’religiös hysteri’, ’passionerad entusiasm’, ’frenetiska och oordnade danser’?«48

Extasens metoder Det är detta som är min uppgift i den här boken: att seriöst tala om den till stora delar ignorerade lyckan hos en grupp som medvetet förenas i glädje och upprymdhet, en lycka som kanske inte går att göra begriplig. Här kommer inte alla former av »irrationellt« gruppbeteende att behandlas.

Panik, galenskap, modenycker och spontana mobbhandlingar ligger utanför vårt ämne. Lynchningar – eller för den delen upplopp – kan skapa intensiv upphetsning och njutning hos dem som deltar i dem, men inriktningen här är den sorts händelser som bevittnades av européer i »primitiva« samhällen och som återupplivades i den europeiska karnevalstraditionen. Det var inte spontana utbrott av »hysteri« som en del européer var benägna att föreställa sig. De var inte heller tillfällen när alla hämningar suspenderades eller för en allmän lössläppthet. Det beteende som föreföll så »vilt« för västerländska iakttagare var i själva verket medvetet planerat, organiserat och alltid underkastat kulturella regler och förväntningar.

När mer sentida västerlänningar studerade ursprungliga ritualer på ett relativt fördomsfritt sätt kom de fram till att

93901 Karnevalsyra ORI.indd 26

09-10-21 11.19.17

dessa ritualer och fester långt ifrån var spontana, till exempel i fråga om tidpunkt. Anledningen till ritualen kunde vara en årstidsväxling, en kalendarisk händelse, initiering av unga människor, ett bröllop, en begravning eller en kröning – med andra ord något som kunde förutses flera veckor eller månader i förväg och noggrant förberedas. Passande rätter måste samlas in och tillredas i förväg, dräkter och masker utformas, sånger och danser repeteras. Det var grupp­ insatser, resultat av noggrann och nykter planering.

Dessutom var det så att till och med under frenesins höjdpunkt var det kulturella förväntningar som styrde beteendet, bestämde de olika könens och åldersgruppernas roller och till och med reglerade den allra »vildaste« upp­ levelsen – transen. I en del festliga sammanhang – det vill säga sådana som kan tolkas som relativt sekulära eller förströelseinriktade – inträffar ingen trans och förväntas inte heller inträffa. I andra, till exempel vissa religiösa riter med västafrikanskt ursprung eller helanderitualer hos !Kung­ folket välkomnas uppnåendet av trans som ett tecken på andlig status och det eftersträvas med stor disciplin och koncentration. Varje extatisk ritual var specifik för sin egen kultur, vilket de etnografer som kom efter kolonialisterna insåg. Den innefattade också olika betydelser för deltagarna och var utformade av mänsklig kreativitet och mänskligt intellekt.

Men trots alla lokala variationer återfinns vissa gemensamma drag eller åtminstone gemensamma beståndsdelar i extatiska ritualer och festligheter över hela världen och i alla tider. Som Turner noterade: »Varje form av ritual, ceremoni eller festival kommer att sammankopplas med speciella typer av utrustning, musik, dans, mat och dryck … och ofta masker, kroppsmålning, huvudbonader, möbler och heliga platser.«49 Dessa beståndsdelar i extatiska ritualer och festivaler – musik, dans, måltider och drickande eller avnjutande av sinnesförändrande droger, utklädsel och/ eller olika former av självdekoration, till exempel ansikts-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 27

27

09-10-21 11.19.17

28

och kroppsmålning – förefaller vara universella.* Andra gemensamma men inte universella beståndsdelar, framför allt i längre och mer genomarbetade tillställningar, omfattar processioner, religiösa ritualer med bland annat hantering av heliga föremål, idrottstävlingar och andra tävlingar, dramatiska framföranden och komedi, i allmänhet av härmande eller satirisk art.50 Men de centrala elementen är gång på gång, dansen, festandet och den artistiska utsmyckningen av ansikten och kroppar.

Darwin kunde inte se någon »mening« i de riter bland aboriginerna som han bevittnade, och att tillerkänna en före­teelse mening när man själv är kulturellt utanförstående är verkligen svårt. Människor har använt samma kombination av aktiviteter – dans, fest, utklädning och så vidare – för att uppnå mycket olika mål. En del av dessa riter är uppenbart religiösa i den meningen att de syftar till att framkalla en eller flera gudomars närvaro. Andra, till exempel !Kungritualerna, har enligt deltagarnas uppfattning till största delen en medicinsk funktion, oavsett om någon gudom är närvarande eller inte. Andra förefaller vara »ren« förströelse, om vi kan utgå från att gränsdragningarna mellan religion, helande och förströelse är desamma i andra kulturer som i den västerländska. Antropologerna har haft en benägenhet att tro att det är så och drar en gräns mellan ritual och festlighet. Den förra uppfattas ha religiösa eller helande funktioner medan »festival anger tillfällen som an* En annan antropolog hävdar: »Festivalens ordval är ett språk om extrema upplevelser genom kontraster … Kroppen görs till ett föremål att klä upp, klä ut och maskera … Och naturligtvis är sång, dans och andra former av lek en del av det festliga firandet, återigen med målet att nå utanför det egna självet. Alla dessa motiv understryker en anda av utvidgande, av att tänja livet till den yttersta gränsen, som utgör hjärtpunkten i festliga firanden«. (Roger D. Abraham i Turner, red. 1982, s. 167f.) Eller som teaterhistorikern Richard Schechner uttrycker saken: »Dans, sång, maskering och utklädning, gestaltning av andra människor, djur eller övernaturliga varelser (eller besatthet av dessa), framförande av berättelser, återberättande om jakten … repetitioner och förberedande av speciella platser för dessa framföranden – existerar alla tillsammans med det mänskliga tillståndet.« (Cit. i Garfinkel, s. 40.)

93901 Karnevalsyra ORI.indd 28

09-10-21 11.19.17

ses som hedniska, förströelseinriktade eller bara tillkomna för barnens skull«.51 Men det är inte klart om denna uppdelning mellan ritual och festlighet, religion och förströelse alltid är meningsfull för deltagarna själva. En slav från Georgia minns att andra slavar brukade säga om sina gudstjänster eller »möten«: »Jag gillar ett möte lika mycket som en fest.«52 I den här boken kommer jag att så långt det är möjligt hålla mig till den antropologiska uppdelningen mellan ritualer och festligheter, men min inriktning är fenomenet i sig – gruppaktiviteterna, dansen, festandet och så vidare – och de känslor som de tycks uppamma. Vilken den uttalade avsikten med ritualen än är – att kontakta gudomarna, fira ett bröllop eller förbereda sig för krig – har samma kombination av aktiviteter använts gång på gång för att uppnå gemensam njutning och till och med extas eller salighet.

Varför just dessa aktiviteter och inga andra? Vi återkommer till den frågan i nästa kapitel, men än så länge är det enklaste svaret på den att dessa aktiviteter fungerar. Att mänskligheten genom årtusenden av experiment upptäckte det som historikern Mircea Eliade i sin analys av schamanistiska riter kallade extasens metoder.

Den fråga som är anledningen till denna bok har sitt ursprung i en känsla av förlust: Om extatiska ritualer och festligheter en gång i tiden var så utbredda, varför finns det så litet kvar av dem i dag? Om »metoderna« för extas utgör en viktig del av mänsklighetens kulturella arv, varför har vi då glömt dem, om vi nu verkligen har gjort det? Jag närmar mig dessa frågor historiskt och följer den långa och utdragna kampen om extatiska ritualer från antiken fram till våra dagar. Alla är vagt medvetna om den försämring av gemenskapen som mänskliga samhällen har genomgått under de senaste århundradena, en utveckling som många samhällsvetare har analyserat på djupet. Här undersöker vi en mycket mer uttalad och mer intensiv form av njutning än något som kan rymmas i ordet samvaro med dess biton av triv-

93901 Karnevalsyra ORI.indd 29

29

09-10-21 11.19.17

30

samhet och sällskapsliv i små samhällen. Förlusten av extatisk njutning av det slag som vanligtvis åstadkoms genom ritualer som innehåller dans, musik och så vidare förtjänar samma uppmärksamhet som samvaron får och den förtjänar att sörjas lika mycket.

Denna känsla av förlust har i mitt fall en personlig dimension. Den här bokens intellektuella rötter finns i en tidigare bok, Blood Rites: Origins and History of the Passions of War. I den boken utforskade jag den mörka sidan av mänsklig upphetsning som den kom till uttryck i människooffrets och krigets riter. När jag vågade mig in på de mindre destruktiva former av festligheter som vi sysslar med här kände jag igen känslomässiga teman som jag hade stött på för flera årtionden sedan på rockkonserter, informella fester och organiserade »happenings«. Jag misstänker att många läsare har liknande referenspunkter – religiösa eller »förströelseinriktade« – till materialet i den här boken och är villiga att tillsammans med mig ställa frågan: Om vi äger denna förmåga till kollektiv extas, varför använder vi oss så sällan av den?

93901 Karnevalsyra ORI.indd 30

09-10-21 11.19.17