9789173710756

Vem är det som skickar de mystiska sms:en? Vem spelar vaggvisan i rummet om natten? Och varför känner Nora igen det grå ödehuset? Det är som om väggarna viskar åt henne att minnas … men vad?

Ingelin Angerborn

Nora ska tillbringa sommarlovet hos mammas kompis Vanja i en stuga på landet, mitt ute i ingenstans. Nora tror att det kommer att bli en lång och tråkig sommar.

Hon kunde inte ha haft mer fel.

För alltid...

För alltid_oms2.indd 1

För alltid...

Ingelin Angerborn

09-03-19 15.37.49

Ingelin Angerborn

Fรถr alltid ...

Fรถr alltid ny.indd 5

2009-03-18 12:50:56

Läs också Pussar och P. S. Kramar och krångel Hjärtslag och hjärnsläpp Önskestjärnan

Kolla in Ingelin Angerborns hemsida! www.ingelin.se

Tiden Box 2052 103 12 Stockholm © Ingelin Angerborn 2009 © Omslag: Sofia Liljander Inlageform: Anders Bergström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-7371-075-6 Tiden ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

För alltid ny.indd 6

2009-03-18 12:50:56

Kapitel ett Det finns ingen början.

Det finns inget slut.

Ty det finns ingen tid.

Nora läste de korta raderna om och om igen. Vad betydde det? Och vad hade det med henne att göra?

Det tunna brevpappret darrade i hennes händer, där hon satt på knä framför den lilla fönstergluggen. Hur kunde det ligga ett brev till henne här, på vinden i ett gammalt obebott hus där allting var täckt av ett tjockt lager grått damm? Och där Nora aldrig tidigare hade satt sin fot.

Fast det var omöjligt var hon helt säker på att brevet var till henne. Det kunde inte vara en slump att hennes födelsedatum stod skrivet på kuvertet. Till mitt älskade barn, på Din födelsedag den 1 juli, stod det. Det fanns ett 7

För alltid ny.indd 7

2009-03-18 12:50:57

årtal också. Eller hade funnits, nu var det nästan borta. Det såg ut som om något hade droppat ner på kuvertet, men man kunde fortfarande se den sista siffran. En nia. Och i år var det 2009.

Det var inte en slump. Det var bara ytterligare en i raden av alla märkliga saker som hade hänt sen hon kom hit till Ekeby för en vecka sedan. Det var ännu ett tecken.

Men ett tecken på vad?

En rysning letade sig sakta upp längs Noras rygg och fick håret i hennes nacke att resa sig.

Och ett tecken från vem? Vem var det som kallade henne mitt älskade barn?

Nora vände och vred på brevet, men det stod inget mer.

Ingen avsändare. Ingenting. Inget mer än de korta, besynnerliga raderna.

8

För alltid ny.indd 8

2009-03-18 12:50:57

Kapitel två Det var otroligt varmt den dagen när Nora åkte till Ekeby.

Fast det bara var i början av sommarlovet höll hon på att svettas ihjäl på bussen. Det var en gammal, skruttig buss och Nora förstod direkt när hon fick syn på den att hon kunde glömma det där med luftkonditionering.

I stället försökte hon sätta sig på skuggsidan i bussen.

Men eftersom vägen slingrade sig hit och dit, så stekte solen ­ibland på den ena sidan och ibland på den andra. Det enda som var säkert var att den alltid lyckades vara på samma sida som Nora. Så till slut gav hon upp, slog sig ner snett bakom föraren, satte på ipoden och lutade sig tillbaka.

I hörlurarna dunkade en skiva hon hade hittat bland mammas gamla älsklingsskivor, Roxy Music hette gruppen. Sköna, lite mystiska låtar. När Nora sa att hon gillade den fick mamma tårar i ögonen. Det fick hon i och för sig ganska ofta.

9

För alltid ny.indd 9

2009-03-18 12:50:57

– Det är nog för att du är gjord till den skivan, sa mamma och strök Nora över håret.

– Tack för informationen, sa Nora bara.

Hon ville inte veta. Visste hon inget annat om sin pappa, så behövde hon verkligen inte veta just det.

Nora tittade på de små dammkornen som gled förbi på insidan av hennes ögonlock. Det var inte särskilt spännande.

Lika spännande som sommarlovet skulle bli antagligen, tänkte Nora och suckade. Hon hade egentligen ingenting emot att bo hos Vanja. Det var bara det att Vanja bodde ensam i en gammal stuga på landet. I en by med typ tio invånare. Mitt ute i ingenstans liksom. Så hur spännande kunde det bli, tänkte Nora och suckade igen.

Nora hade försökt övertala Vanja att komma och bo hos henne i stan i stället, men det hade inte gått. Hon kunde inte måla i stan längre, sa hon. Det var därför hon hade flyttat.

– Det är bara bilar och hus och asfalt överallt, sa Vanja. Jag behöver skog och sjö och stjärnhimmel.

– Vadå, sa Nora, det finns väl stjärnhimmel i stan också?

– Inte på samma sätt, vännen min. Inte på samma sätt, sa Vanja. Du får se själv när du kommer.

Nora tittade på klockan längst fram i bussen. Det var 10

För alltid ny.indd 10

2009-03-18 12:50:57

f­ ortfarande två och en halv timme tills hon skulle vara framme. Hon tog fram en bok ur ryggsäcken, men blev sittande med den i knäet utan att slå upp den. Hur skulle hon stå ut? Två månader utan kompisarna. Hon saknade dem ju redan. Särskilt Alina. Och Sebastian förstås.

Alina skulle kanske komma och hälsa på lite senare, men först skulle hon på fotbollsläger i två veckor och sen på husvagnssemester. Dessutom hade hon mobilförbud, så de skulle inte ens kunna ringa varandra. Om inte hennes mamma och pappa ångrade sig, förstås. Men det var nog inte så troligt, eftersom Alina hade ringt för nästan tusen kronor förra månaden.­ Nora tog fram mobilen och tittade fundersamt på den.

Skulle hon ringa Sebastian? Nej, inte än. Det kunde verka lite väl hysteriskt. Hon hade ju faktiskt precis åkt.

Nora bläddrade bland bilderna i stället. Hon hade inte så många än, för mobilen var alldeles ny. Hon hade plockat upp den ur kartongen i går. Den var rosa metallic med jättebra kamera och mp3. Precis en sån som Nora hade önskat sig, men aldrig trott att hon skulle få.

Det var en för tidig födelsedagspresent från mamma.

Nora skulle nämligen fylla tretton medan mamma var borta.

11

För alltid ny.indd 11

2009-03-18 12:50:57

Förmodligen var det mammas dåliga samvete som hade fått henne att köpa den alldeles för dyra mobilen. Men det fick vara hur det ville med den saken. Nora var jätteglad i alla fall.

Bilden på henne och Sebastian, som Alina tog i går, blev verkligen bra. De såg jättegulliga ut. Det syntes lång väg att de var kära. Det tyckte Alina också.

– Jamen, halleduttanemej då så söööta, sa hon och gjorde världens grimas.

Nora skrattade högt när hon tänkte på hur Alina hade sett ut. Sen kom hon på att hon satt på bussen och såg sig hastigt om. Men ingen av de andra passagerarna verkade ha hört henne.

Några rader bakom henne satt två gamla tanter och pratade högljutt med varandra, lite längre bak stirrade en gubbe ilsket ut genom fönstret och allra längst bak satt en kille i tjugo­årsåldern och sov. Fler var de inte. Och det hade Nora all förståelse för. Vem vill åka hit liksom? tänkte hon och tittade ut genom rutan. Här fanns ju ingenting. Bara skog, skog och skog.

Nora hittade en hjärtformad ram till kortet på sig och Sebastian och la det som bakgrundsbild. Nu skulle hon se 12

För alltid ny.indd 12

2009-03-18 12:50:57

Sebastian varje gång hon öppnade mobilen. Det fick duga, när hon inte kunde se honom på riktigt.

Nora tittade på kortet på mamma. Det var också bra. Det var en sån där ögonblicksbild, när den som blir fotograferad inte vet om att den ska bli fotad. Mamma stod framför spegeln och provade sin nyinköpta solhatt, när hon plötsligt fick syn på Nora med mobilkameran bakom sig. På fotot syntes mamma alltså både bakifrån och framifrån. Hon tittade rakt in i kameran, men genom spegeln, och log mot Nora.

De var inte alls lika, Nora och mamma. Mamma var blond och blåögd, med ett ganska runt ansikte. Nora hade ett mera avlångt ansikte och brunt hår och bruna ögon. Mamma påstod att hon var lik sin morfar, men det tyckte inte Nora.

Och ingen annan heller. Inte ens morfar själv.

– Nä du, Kajsa, brukade han säga och skratta, sån tur har hon inte!

Det var samma sak varje gång det kom på tal. Mormor himlade med ögonen och sa att morfar alltid hade trott att han var en riktig snygging.

– Vadå trott? sa morfar då och blinkade med ena ögat åt Nora.

Det var ganska mycket som var så där egentligen, tänkte 13

För alltid ny.indd 13

2009-03-18 12:50:57

Nora. Att man sa samma saker gång på gång. Som på julafton, när morfar skulle gå och köpa tidningen efter maten och konstigt nog alltid lyckades missa tomten. Då slog mormor ihop händerna och sa att morfar tyvärr precis hade gått.

Mamma sa att han säkert skulle komma vilken minut som helst. Och Nora brukade säga att de kunde ta hand om hans julklappar så länge.

– Om han nu har varit så snäll att han får några ja, sa mormor då och skrattade.

Det var likadant varje jul. Det var nästan som en liten teater­pjäs, tänkte Nora och blundade. Hon gillade den på sätt och vis, men samtidigt kunde det ju vara kul om det hände något oväntat någon gång.

Just då gav mobilen ifrån sig ett litet pling. Ett sms! Nora kände en glad ilning i kroppen. Någon tänkte på henne där hon satt och skumpade på en buss ute i ödemarken. Säkert Sebastian! Hon öppnade ögonen och tittade på displayen.

Nä, det var det inte. Det var ett nummer hon inte kände igen. Nora öppnade meddelandet och läste: Jag längtar efter dig! stod det. Bara det. Inget mer.

Nora tittade förvånat på displayen. Sen tittade hon på numret igen. 0769010796. Det var faktiskt något bekant 14

För alltid ny.indd 14

2009-03-18 12:50:57

över det när hon tänkte efter. Men hon kunde inte komma på vems det var. Sebastians och Alinas kunde hon utantill.

Dessutom borde väl deras namn ha kommit upp? De fanns ju i telefonboken.

Men vem kunde det då vara ifrån?

Vanja var en sån där som inte hade någon mobiltelefon.

Av princip, sa hon. Hur man nu kunde ha principer mot världens bästa uppfinning? Mormor och morfar hade visser­ ligen mobiler, men ringde bara i absoluta nödfall. Och de messade garanterat aldrig. Mamma kunde det inte heller vara. Hon hade nämligen vägrat att ta mobilen med sig, fast alla hade tjatat på henne.

– Man kan inte ha mobilen med sig på en pilgrimsvandring, sa hon. Det passar inte. Och förresten finns det säkert ingen täckning där ändå.

Nora hade varit jättearg. Det var därför hon inte hade lagt in mammas nummer i den nya mobilen. Men det spelade egentligen ingen roll, för hon kunde det också utantill. Och det här var inte från mamma. Om hon inte hade kommit på bättre tankar förstås, och köpt första bästa korttelefon på flygplatsen. Men det var nog inte så troligt.

Nora stoppade ner mobilen i jeansen. Sen la hon tillbaka 15

För alltid ny.indd 15

2009-03-18 12:50:57

boken i ryggsäcken, höjde volymen på ipoden och lutade sig tillbaka. Vem mer kunde längta efter henne? Någon okänd beundrare, kanske? Det hade ju varit trevligt, tänkte Nora och log. Det fanns bara ett problem. Ingen mer hade hennes nya nummer.

Nora blundade. Sms:et var nog tyvärr inte till henne.

16

För alltid ny.indd 16

2009-03-18 12:50:57