9789173710855

Att byta skola är inte så enkelt som Annabelle har trott. Hon saknar sina vänner, och inte gillar hon mammas nye pojkvän heller. Som tröst får hon en hundvalp och en valpträningshandbok, och snart märker hon att träningstipsen fungerar på både hundar och killar …

Annabelles bästa valptips: 1. Tala om vad du vill. Hundar förstår inte reglerna förrän du har förklarat dem.

2. Skäll! Ge bestämda, korta och direkta kommandon så får du din hunds uppmärksamhet.

3. När du är osäker, muta med mat.

4. Ge aldrig upp.

5. Visa aldrig att du är rädd. Låtsas att du är lugn och självsäker och har koll – även när du inte har det.

»Uppfriskande, rolig och med hjärtat på rätta stället.« M E G C AB OT

Tänk oom Tänk m det vore lika enkelt att uppfostra killar som hundar…

OMSLAG: SARA R. ACEDO | FOTO: iSTOCKPHOTO (HUND), PHOTOGRAPHER’S CHOICE (FLICKA)

Killar och hundar högsmal.indd 1

09-04-27 09.28.27

Leslie Margolis

Killar och hundar Översättning av Maria Holst

Killarohundar_aĚˆndrad.indd 3

09-04-20 17.33.55

Till Jim, som är som en hund endast i ordets bästa bemärkelser

Tiden Box 2052, 103 12 Stockholm www.tiden.se Copyright © Leslie Margolis 2008 All rights reserved Originalets titel: Boys are dogs Först utgiven av Bloomsbury U.S.A. Children’s Books 2008 Översättning: Maria Holst Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN: 978-91-7371-085-5 Tiden ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Killarohundar_ändrad.indd 4

09-04-20 17.33.55

kapitel ett en dreglande överraskning Sommaren var officiellt slut. Inget mer badande, snorklande eller surfande i de svalkande blå vågorna. Inga fler stafetter och inga fler lägereldar att sitta runt och sjunga och grilla marshmallows.

I åtta hela veckor hade vi bara haft kul. Ingen skola, inga läxor, inga andra sysslor. På kollot hade jag ibland lett så mycket att det gjorde ont mot slutet av dagen. Men nu log jag inte. Vår färja från Catalina Island hade lagt till vid kajen, parkeringen var redan full med föräldrar och jag hade just fått syn på min mamma. ”Jag kan inte fatta att det är slut”, sa Mia när vi gick av båten. Hennes röst lät spänd, och hon hade tårar i ögonen.

Hon hade gråtit förra sommaren också när vi bara tog far­ väl av kollot och inte på riktigt.

Det var jag som borde ha gråtit. Medan jag varit borta på kollot hade mamma flyttat ihop med sin pojkvän Ted. Och det innebar att jag också hade flyttat.

Sophia suckade. ”Sluta gråta”, sa hon. ”Vi kommer ändå att träffa Annabelle nästa lördag.”

Ibland kunde Sophia vara lite bossig, men Mia och jag var vana vid det. Vi tre hade varit bästisar sedan lekis.

7

Killarohundar_ändrad.indd 7

09-04-20 17.33.55

Jag kramade Sophia och sa: ”Jag kommer att sakna dig.” ”Ring när du är framme.” ”Okej”, lovade jag, eftersom det aldrig är bra att säga emot Sophia. ”Så fort du kommit in genom dörren.” ”Okej.”

Sedan kramade jag Mia som luktade insektsmedel. ”Ring mig direkt efter”, sa hon. ”Och lycka till med Tönten.”

Tönten är mitt hemliga smeknamn på Ted. Det passar, för han är typ den töntigaste människa jag vet. Vill du ha ett exempel? Första gången jag träffade Ted hade han en enorm köttfärssåsfläck på tröjan. Han och mamma hade varit ute och ätit italienskt, och han hade väl spillt. Mamma har alltså precis flyttat ihop med en man som behöver hak­ lapp när han äter.

De har varit ihop i över ett år, men de ska åtminstone inte gifta sig – än. De vill testa att bo ihop först för att se hur det funkar. Jag kan redan tala om för dem att det inte kommer att gå bra. Inte för mig i alla fall. ”Hej då!” ropade mina kompisar. ”Vi ses.” Jag vinkade tillbaka, men det kändes inte rätt.

Jag hade sagt samma sak förra sommaren när vi visste att vi skulle ses i skolan mindre än en vecka senare. Men den tiden var förbi.

När jag kom fram till mamma böjde hon sig ner och kra­ made mig. ”Välkommen hem, Annabelle.”

Hennes lockiga hår doftade kokosschampo. Jag släppte henne inte med en gång, för jag hade faktiskt saknat henne med.

8

Killarohundar_ändrad.indd 8

09-04-20 17.33.55

Men vi dröjde oss inte kvar på parkeringen. Mamma ville komma hem, och jag ville inte börja gråta. Så jag sa snabbt hej då till min ledare Jane och resten av tjejerna från min stuga. Sedan letade vi reda på mina två överfulla väskor och släpade dem till mammas bil. ”Vänta tills du får se vårt nya hus. Du kommer att älska det”, sa hon och lastade in mina saker i bagageutrymmet.

Jag såg när Mia och Sophia gick till Mias pappas bil i andra änden av parkeringen. Deras likadana mörka flätor påminde mig om det tjocka rep som vi hade använt när vi förtöjde kajakerna vid bryggan på kollot.

Mitt hår är blont och rakt och för mjukt för att jag ska kunna fläta det. Det sitter knappt kvar i en hästsvans ens. ”Hörde du vad jag sa?” frågade mamma.

Jag nickade. ”Jag har redan sett det nya huset.” Hade hon glömt att hon och Ted tog med mig dit samma vecka som jag åkte på kollo? ”Ja, men nu är alla våra grejor där, så det ser ännu bättre ut.” ”Mina och dina grejor? Eller dina och Teds?” ”Alltihop”, svarade hon, som om det var så enkelt. ”Men vi har mycket kvar att packa upp.” ”Vilken tur jag har”, muttrade jag.

Mamma låtsades som om hon inte hörde. Hon försö­ ker hela tiden övertyga mig om att det inte är så farligt att flytta. Och för henne är det inte det. Det nya huset ligger i Westlake, nästan fem mil från vår gamla lägenhet. Hon får behålla sitt jobb som engelsklärare på North Hollywood High School. Dessutom kan hon köra vart hon vill. Jag är 9

Killarohundar_ändrad.indd 9

09-04-20 17.33.55

bara elva, och min cykel är så rostig att den gnisslar hela tiden när jag trampar.

Jag sjönk ihop på sätet och tittade ut genom fönstret. ”Har du nya shorts?” frågade mamma.

Jag pillade på den fransiga kanten på de avklippta jeansen. ”Jag fick låna dem av Mia. Alla mina kläder var smutsiga.” ”Det var snällt av henne.”

Jag ryckte på axlarna. ”Hon tyckte nog bara synd om mig.”

Ingen kommentar från mamma, inte för att det förvånade mig.

Vi bråkade om jeans som klipps av till shorts innan jag åkte på kollo. Jag får inte göra det; mamma säger att det är slöseri med tyg. Om jag vill ha shorts kan hon köpa shorts åt mig. Men om hon ska lägga pengar på jeans måste de förbli jeans.

Nu suckade hon och sa: ”Men Annabelle. Försök vara lite positiv till det här. Se det som ett stort äventyr. Du får börja på en ny skola.” ”Där jag inte känner nån.” ”Och vi får bo i en villa. Det är mycket bättre än en lägen­ het. Vänta tills du får se tomatplantorna som jag har satt i trädgården. Snart kommer vi att ha grönsaker i vårt eget trädgårdsland. Är det inte fantastiskt?” ”Tomater är en frukt.”

Jag lutade mig fram och satte på radion, men mamma fortsatte att prata. ”Jag vet att du gillade St. Catherine’s, men det blir bäst så här.”

10

Killarohundar_ändrad.indd 10

09-04-20 17.33.55

Eftersom jag inte svarade fattade mamma äntligen vin­ ken och slutade prata.

En timme senare var vi i vårt nya kvarter. Alltför snart svängde vi in på Clemson Court, vår nya gata. Det var en återvändsgränd. Alla husen såg likadana ut: tvåvåningshus med en skorsten av rött tegel på ena sidan och en kvadra­ tisk gräsmatta på framsidan. Det fanns inga affärer eller bensinmackar eller häftiga ställen att gå till – bara det ena identiska huset efter det andra. ”Förbered dig på en överraskning”, sa mamma när vi närmade oss.

Hon sjöng fram orden, som om hon visste en hemlighet och hade svårt att inte berätta den. Men mamma kan inte bevara hemligheter, och jag blir aldrig överraskad. Inte på min födelsedag och inte ens till jul. Jag vet alltid vad jag ska få. Nu behövde jag bara vänta på att hon skulle försäga sig.

I dag behövde jag förstås inte ens vänta. Jag hade redan listat ut vad hon hade köpt åt mig – en basketkorg. Två hus på vår nya gata hade redan korgar på sina garageväggar.

När jag la märke till det hade jag frågat mamma om jag också kunde få en. Hon hade sagt ”Vi får se” så där glatt att det fick mig att tro att hon absolut tänkte skaffa en åt mig. Även om jag hade tvingats flytta ifrån mina kompisar var en liten del av mig – ungefär lika stor som min lilltå – glad över att få en egen uppfart där jag kunde öva kast.

Vi hade ingen egen uppfart till den gamla lägenheten, bara en parkeringsplats i ett mörkt källargarage. Ibland tog jag med mig bollen till parken, men oftast var planerna fulla med killar från high school – sådana som svor och spottade.

11

Killarohundar_ändrad.indd 11

09-04-20 17.33.55

Inte en chans att jag skulle fråga dem om jag fick spela på samma plan som de.

Men när vi stannade utanför huset såg jag ingen basket­ korg. ”Får jag rita en halvplan på uppfarten om jag använ­ der krita som går att tvätta bort?” frågade jag. Vår nya uppfart var täckt med asfalt, en perfekt yta att dribbla på.

Om den bara inte hade lutat så mycket.

Mammas ögonbryn höjdes. ”Vad skulle du ha en halv­ plan till?” frågade hon. ”Kom igen. Jag vet att du har köpt en basketkorg till mig.”

I stället för att svara suckade hon.

Och då visste jag att hon inte hade köpt någon basket­ korg utan att någon annan överraskning väntade mig, och att mamma för en gångs skull inte tänkte avslöja den.

Jag hade fjärilar i magen när vi gick in, som när jag blir nervös inför ett stort prov.

Jag följde efter mamma in i köket där Tönten stod och skalade potatis vid diskhon. Hans skägg var tjockare än jag mindes det, och det starka ljuset uppifrån studsade mot hans kala hjässa på ett sätt som verkligen inte var speciellt smickrande.

Jag ville inte krama honom eller så. Det var konstigt att se honom i det som skulle föreställa vårt kök. Golvet och bänkarna var täckta av gula klinkerplattor, och jag vet att mamma avskyr gult. Hon tycker att det är den mest stress­ framkallande färg som finns. När jag berättade att jag inte trodde att färger framkallar stress sa hon att det finns ­vetenskaplig forskning som stöder det, och böcker. Men jag slår vad om att hon aldrig har sagt något om det till ­Tönten.

12

Killarohundar_ändrad.indd 12

09-04-20 17.33.56

”Välkommen hem, Annabelle. Hur var det på kollot?”

Töntens röst lät för stor för rummet. Han är över en och åttio lång. Jag är kort för min ålder, men bredvid Tönten känner jag mig ännu pluttigare. Som tur var stannade han där han var och försökte inte krama mig. ”Det var roligt”, svarade jag och försökte – men lyckades inte – låta bli att le. Kollot var mycket bättre än bara roligt, men jag kände inte för att snacka om det. ”Vi har saknat dig här hemma.”

Jag tänkte inte ljuga och påstå att jag hade saknat honom, så jag teg. Tönten stördes inte av tystnaden utan fortsatte. ”Vänta bara tills du får smaka mitt berömda potatismos. Du kommer att tappa hakan.” ”Man kan inte tappa hakan”, sa jag. ”Nej, det är klart.”

Men innan jag hade hunnit fråga honom hur potatismos kunde vara berömt hörde jag ett konstigt gläfsande. Det lät som om det kom från trädgården. ”Vad är det som låter?” frågade jag.

Tönten vände sig till mamma och frågade: ”Du har inte berättat, va?” ”Jag sa ju att jag inte tänkte göra det”, svarade hon. ”Ja, men jag vet hur du är när det gäller att bevara hem­ ligheter”, retades han.

Han visste det alltså också. Det gillade jag inte.

Skjutdörren av glas skramlade i sina skenor, och ljudet blev allt högre. Det lät som om någonting försökte ta sig in utifrån. ”Vad är det som händer?” frågade jag.

13

Killarohundar_ändrad.indd 13

09-04-20 17.33.56

”Jag kommer strax.” Tönten släppte en blivande berömd potatis i en skål och gick till bakdörren.

Nästa sekund hörde jag hur den öppnades, och sedan kom ett mycket tydligt skall, vilket gjorde mig mycket för­ virrad. Precis som det som skedde därefter: en väldig päls­ boll kom rusande och hoppade upp och satte två lurviga tassar mitt i magen på mig. Någonting fuktigt träffade min haka. Uff! Jag vinglade till och trillade omkull på köksgolvet.

Det var kallt och hårt, men jag märkte det knappt. Inte med den galna, hyperaktiva hunden i famnen. Den slickade mig i ansiktet och flåsade varm, stinkande andedräkt på mig med sin lilla rosa mun. ”Ta bort den!” sa jag skrattande och höll upp händerna för att skydda ansiktet.

Varje gång jag försökte komma undan följde hunden efter.

Den vägrade lämna mig ifred. Tungan var blöt och pälsen kittlade mig på halsen. Jag kunde inte låta bli att fnissa.

Tönten skrattade sitt töntiga skratt.

Fåniga, lyckliga tårar strömmade nerför mammas kinder. ”Nu blev du överraskad!” skrek hon. ”Har du köpt en kamphund åt mig?” frågade jag när jag väl hade lyckats resa mig igen.

Hunden skällde som om den försökte berätta något för mig. ”Det är ingen kamphund”, sa mamma. ”Det är bara en valp. Är han inte underbar?”

Valpen viftade så ivrigt med svansen att hela bakdelen rörde sig. Hans päls var lång och lurvig och mest svart med 14

Killarohundar_ändrad.indd 14

09-04-20 17.33.56

några få bruna och vita fläckar här och där. Han såg nästan ut som en liten, liten pälsig ko.

Jag tittade först på hunden och sedan på mamma. ”Menar du att vi kan behålla honom?” frågade jag och satte mig på huk för att klappa valpen. ”Självklart”, sa hon. ”Du har varit så duktig nu när vi har flyttat. Ted och jag kom fram till att det här kunde vara ­trevligt.”

De log mot mig och höll om varandra.

Hade hon och Ted kommit fram till det? Det gillade jag inte. Och vad tänkte mamma på? Vi flyttar in hos hennes töntige pojkvän och det enda jag får är en hund. Som om det skulle kompensera nånting? ”Han är en korsning mellan border collie och labrador, tror vi”, sa mamma. ”Det kan vara lite bulldogg i honom också”, tillade ­Tönten. ”Kolla så stora tassar han har. Det betyder att han kommer att bli riktigt stor.”

De pratade på för att fylla tystnaden; slutligen frågade mamma: ”Vad tycker du?”

Vad jag tyckte? Jag la ihop två och två: Mamma hade skaf­ fat en stor pojkvän. De flyttade in i ett stort hus och köpte en stor hund åt mig. Alltihop osade en enda sak: Stor Muta.

Jag reste mig upp. Valpen stirrade på mig med stora, honungsgula ögon.

Helst av allt ville jag fortsätta att klappa hans mjuka päls, men jag stod emot.

Jag försökte till och med låta bli att titta på honom. ”Nå?” frågade mamma.

15

Killarohundar_ändrad.indd 15

09-04-20 17.33.56

Jag la armarna i kors och ansträngde mig för att se sur ut. ”Betyder det här att jag inte får nån basketkorg?” ”Men gumman”, sa mamma, vilket jag antog betydde nej. ”Den här lille gynnaren är mycket bättre än en basket­ korg”, försökte Tönten. ”Och du har ju alltid velat ha en hund”, påminde mamma mig. ”Har jag?” ”Ja, det har du ju. Du bönade och bad om en när du var sex. När du och mormor hade varit och sett 101 dalmatiner.

Kommer du inte ihåg det?” Hon lät besviken. ”Jo, kanske”, sa jag, fast jag egentligen mindes det mycket väl. ”Men alla ungar vill väl ha en hund när de har sett 101 dalmatiner. När jag hade sett Babe den modiga lilla grisen ville jag ha en gris.” ”Jag har alltid velat köpa en hund åt dig, Annabelle. Det vet du. Men lägenheten var för liten, och nu har vi en stor inhägnad trädgård.”

Precis. Den stora trädgården passade väldigt bra ihop med min teori om den Stora Mutan. ”Vi hade tänkt låta dig välja en själv”, sa Tönten. ”Men när vi var i hundstallet för två dagar sen blev din mamma kär i din här krabaten.” ”Jag kunde inte gå därifrån utan honom. Och jag ville överraska dig”, tillade mamma.

Jag var inte bara överraskad ... jag var dessutom överras­ kad över att jag var överraskad.

Och gissa vad. Jag gillar tydligen inte överraskningar.

Inte ens om de är söta och lurviga.

16

Killarohundar_ändrad.indd 16

09-04-20 17.33.56

”Du får döpa honom om du vill”, sa Tönten. ”Vi har kal­ lat honom Randen, men det är bara tillfälligt.” ”Randen?” frågade jag. ”För att han är prickig.”

Jag svarade inte. Töntens leende bleknade en aning. ”Det är ett skämt”, sa han.

Om det fanns en tävling i sämsta tänkbara humor skulle Tönten vinna första pris. Jag tittade på mamma för att få medhåll. Hon klappade mig på axeln. ”Du behöver inte döpa honom än. Men du kan ju ­fundera på det.”

Hunden nosade på golvet.

Mamma hukade sig och kliade honom bakom öronen. ”Du måste hålla med om att han är underbar.”

När jag tittade ner på den söta, hoppiga pälsbollen smälte jag totalt. Det var inte min mening att göra det, men valpar har liksom den effekten på mig. Ändå kämpade jag för att stå emot. Det skulle inte vara rättvist att göra det så lätt för mamma och Tönten. Ja, de hade köpt en valp med ­hängande öron och blank svart nos och knallrosa tunga och mjuk päls som jag längtade efter att klappa. Men det gjorde inte all­ ting okej. Mina vänner då? Och skolan? Mitt liv?

Mamma reste sig upp. Valpen tiggde om mer uppmärk­ samhet men jag vägrade ge efter. Och han måste ha fattat vinken, för i nästa ögonblick tassade han ut ur köket. ”Vart ska han?” frågade Tönten. ”Jag vet inte.” Jag trevade runt utanpå fickorna i mina ­jeans­­­shorts. ”Han gav mig en karta men jag måste ha blivit av med den.”

17

Killarohundar_ändrad.indd 17

09-04-20 17.33.56

”Väldigt roligt”, sa mamma.

Vi följde efter valpen längs hallen alla tre. Han rörde sig snabbt, svängde vänster in i läsrummet. Vi var honom hack i häl. Ja, han hade ju inga hälar, men vi var nära.

Tönten satte sig på huk och klappade sig på knäna. ”Kom, lilla gubben. Här inne kan du inte vara. Det är jättestökigt här.”

Typiskt Tönten att försöka tala förstånd med en hund som om han var en människa.

Inte för att Randen lyssnade på honom. Jag började gilla den lilla valpen. ”Vi har inte packat upp här inne än”, förklarade mamma.

Randen sniffade på en trave flyttlådor, sedan gick han bort till en matta som såg dyr ut och som det stod ett tre­ bent bord på. Han nosade på bordet och tittade upp för att nosa på den stora krukväxten som stod på kanten. ”Var försiktig!” skrek Tönten. Han var väl rädd att ­Randen skulle välta bordet. Men det gjorde han inte. Tönten gjorde det när han störtade dit för att schasa undan Randen.

När bordet välte slog växten i golvet med en skräll. Ler­ krukan gick itu och jord spreds överallt.

Valpen, som hade blivit skrämd av ljudet, gläfste och sprang runt i cirklar. Sedan satte han sig och kissade. ”Inte på den persiska mattan!” skrek Tönten.

Som om Randen brydde sig om var mattan kom ifrån.

Mamma kröp ihop och höll för ögonen. Jag höll för mun­ nen med båda händerna för att dölja att jag skrattade.

Randen gick ut ur rummet och lämnade Tönten och mamma med det han hade ställt till med. Jag sprang efter 18

Killarohundar_ändrad.indd 18

09-04-20 17.33.56

honom hela vägen till glasdörren på baksidan.

Han tittade först ut i trädgården och sedan upp på mig. ”Du kan ju öppna, så vad väntar du på?” verkade han säga.

Vi gick ut. Valpen sniffade på de nya tomatplantorna medan jag tittade på resten av trädgården. Hela tomten var omgärdad av en mur av beiga betongblock som nådde högt ovanför mitt huvud. Jag kunde inte se de andra träd­ gårdarna men gissade att de såg likadana ut allihop – en gräsmatta med en liten yta med stenplattor vid dörren.

Jag satte mig i gräset och lutade mig mot muren. Randen tog det som en inbjudan att komma och nosa på mig. Snart sjönk han ner bredvid mig. Eftersom ingen kunde se mig klappade jag honom. Hans päls var så mjuk och blank att jag använde båda händerna.

Han flämtade med öppen mun. Jag antog att allt ståhej under förmiddagen hade gjort honom trött.

Solen värmde mitt ansikte. Från vår gamla lägenhet hade man bara hört motorvägen och ljudet från bilarna som susade förbi dygnet runt. Jag hade inte brytt mig så mycket om det, men jag skulle inte sakna det heller. Och även om jag aldrig tänkte erkänna det så kändes det skönt att ha en egen hundvalp och en riktig trädgård med gräsmatta.

När mamma kom ut en minut senare drog jag åt mig han­ den och slog armarna om knäna för att se uttråkad ut. ”Där är du ju”, sa hon och räckte mig en bok. ”Vi har köpt en bok om hundträning så att du kan lära dig att ta hand om Randen, eller vad du nu döper honom till.” ”Följer det med läxor till min present?” frågade jag. ”Det är inte läxor. Det kommer att bli kul.”

19

Killarohundar_ändrad.indd 19

09-04-20 17.33.56

Lätt för henne att säga.

Boken hette Duktig hund! Uppfostra din valp på rätt sätt. På omslaget var det en bild av tre lurviga labradorvalpar som satt på rad vid ett vitt staket – en var gul, en brun och en svart. Ingen av dem såg ut som Randen. Fast Randen såg förstås inte ut som någon hund jag sett tidigare. Hans huvud verkade för stort för den magra kroppen. Och han var inte prickig, eftersom han hade svart päls i de vita ­fläckarna och vit päls i de svarta delarna. Särskilt på ryggen där han hade en stor svartvit fläck som nästan var hjärtformad.

Jag bläddrade förbi inledningen och läste den första sidan högt: Innan du ens funderar på att ta hem din nya valp måste du valpsäkra ditt hem. Om någonting är inom räck­ håll för valpen kan du vara säker på att den kommer att lukta, smaka, tugga på eller välta omkull det. Du anar inte hur snabbt en valp kan ställa till med saker.

Jag tittade upp och sa: ”Du och Ted kanske skulle ha läst den här för ett par dagar sen?”

Mamma bara log lite sorgset mot mig. ”Jag vet att det här är jobbigt för dig, Annabelle. Det är många stora föränd­ ringar på en gång, och du är jätteduktig. Det uppskattar jag.

Men snälla, ge honom en chans.”

Jag stirrade ner i boken utan att svara. Jag kunde inte, för jag visste inte om hon pratade om valpen eller Tönten.

20

Killarohundar_ändrad.indd 20

09-04-20 17.33.56