9789174270044

Innehåll Inledning: Titta inte ner 9 1. Jag själv så här långt 20 2. Dårhus och blodiglar 23 3. Halsmonster och andra fasor 33 4. Självförsjunkenhet och symtom 48 5. Tappa balansen 57 6. Sammanbrott 72 7. Det är ingen picknick 81 8. Utskrivning 94 9. Fint är ett fult ord 105 10. Ärftlighet, familj och annat som stör 117 11. Hemma är ett annat land 133 12. Känslominnen 146 13. Det vi gör motstånd mot biter sig fast 153 14. Elefanten i rummet 160 15. Vem är jag? 176 16. Det andra dårhuset 182 17. Erfarenheter av terapi 205 18. Utsättningssymtom och abstinens 216 19. Början till slutet 232 20. Självmord, det sista avskedet 244 21. Vändpunkten 256 22. Bestämma sig 264

090602 Brampton.OK3.indd 7

09-06-26 12.13.28

23. Ta av åt vänster 279 24. Bra att veta 299 25. Igenom 311

090602 Brampton.OK3.indd 8

Noter 318 Tack 327 Litteratur 329

09-06-26 12.13.28

inledning

Titta inte ner

Det här är en berättelse om depression. Det är också en berättelse om mig, för jag tror vi lär oss genom våra berättelser.

Vi lär oss att vi inte är ensamma.

Jag har inte haft det svårare än någon annan och inte heller var min depression svårare än någon annans, även om det kändes så medan den pågick. Jag förlorade allt hopp om att någonsin kunna återvända till det jag kallar liv. Jag trodde att jag var den enda som kände så. Depression känns som det mest isolerade stället på jorden. Inte undra på att det kal­ las ensamhetens sjukdom.

Om du läser den här boken och känner på samma sätt så är du inte ensam. Jag förstår vad du känner. Jag tror att var och en som har lidit av depression, även om den varit lindrig, förstår hur det känns. Ändå bru­ kar vi glömma att andra människor förstår hur vi lider. Vi drar oss un­ dan, vi isolerar oss eller stänger av fullständigt. Vi går vilse i oss själva och i sjukdomen.

Det behöver inte vara så. Om vi får kontakt med en enda annan mänsklig varelse har vi tagit ett steg ut ur sjukdomen. Livet handlar om relationer. Det finns inget annat. Depression är dess motsats; det är en sjukdom som karakteriseras av alienation. Därför erbjuder jag denna bok som en form av relation. Jag erbjuder den även som en källa till hopp.

9

090602 Brampton.OK3.indd 9

09-06-26 12.13.28

Jag hoppas att om jag berättar om hurdan jag var, vad som hände och hurdan jag är nu, så kommer det kanske att kunna trösta någon.

Jag är inte någon expert, på annat sätt än genom vad jag upplevt. Jag levde med min depression i nästan fyra år, dag och natt. Jag trodde inte att jag skulle komma levande igenom den. Utan att vilja vara dramatisk trod­ de jag att jag skulle dö. Jag ville dö. Under en period var det allt jag ville.

Det är ingenting jag ångrar eller skäms för. Att vilja dö (eller att ha ”suicidtankar” som experterna kallar det) går hand i hand med sjukdo­ men. Det är ett symtom på allvarlig depression, inte någon karaktärsbrist eller moralisk defekt. Egentligen är det inte heller främst en önskan att dö utan mer en brinnande önskan att slippa fortsätta leva. Alla som haft en depression förstår skillnaden.

Jag vill inte längre dö. Jag är frisk. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag är lycklig. Det sägs att lycka inte kan mätas. Kanske inte. Lik­ som depressionen är den unik för varje människa. Men precis som vi kan förmå depressionen att dra sig tillbaka kan vi förmå lyckan att in­ finna sig. I början hade jag ingen aning om var jag skulle leta. Jag var yt­ terst dåligt tränad i konsten att känna igen eller uppleva lycka. Att jag skulle finna den i mitt inre var det sista jag hade kunnat tänka mig.

Min återhämtning gick långsamt. Det var som att lära sig gå på nytt.

Jag snubblade och tappade fotfästet ideligen. En del dagar klarade jag inte mer än ett par steg. Men jag kämpade på varenda dag och kravlade mig långsamt upp ur denna avgrund av total förtvivlan. Det finns inga mirakel. Att bli frisk och förbli frisk fordrar tid, engagemang och total uppmärksamhet. Det betyder att man tar fullt ansvar för sin emotionella hälsa och lycka. Det kräver obeveklig ärlighet och ständig själviakttagel­ se. Det fordrar ödmjukhet, tålamod och vilja. Det låter som om det är ett tungt arbete, och det är det. Men det är inte på långt när så tungt som att leva med en svår depression.

Man skulle kunna säga att detta är en andlig bok. På sätt och vis är den det. Det är en andlig bok som är skriven av en ateist. En alkoholist på väg ur sitt missbruk sa en gång till mig: ”Religion är till för folk som inte vill komma till helvetet. Andlighet är till för folk som har varit där.”

10

090602 Brampton.OK3.indd 10

09-06-26 12.13.28

Det är inget jag ber om ursäkt för. Man kan hämta det man behöver ur den och strunta i resten. Under min egen återhämtning från svår depres­ sion har jag använt mig av olika moderna terapimetoder, alltifrån bud­ dism till tolvstegsprogrammet – den religiöst präglade metod som Ano­ nyma Alkoholister använder. Jag har fått hjälp av psykiatrer, terapeuter, vänner och av fullständigt främmande människor. Jag har funnit tröst i litteratur, vetenskap och i trädgårdar – i synnerhet min egen.

Det är också en praktiskt användbar bok, på så sätt att den erbjuder tankar om vad som skulle kunna fungera. Den ger inga löften, bara för­ slag. Under mina resor genom depressionens landskap har jag prövat på många dieter och stoppat i mig vitaminer, aminosyror och essentiella fettsyror i stora mängder. Jag har provat på yoga, massage, meditation, homeopati, akupunktur och bioenergetisk feedback. Jag har haft helare som stått lutade över mitt huvud medan de dragit negativ energi ur min nacke och andra som beskrivit änglar vid mitt bord. Jag har försökt alla former av terapi och jag har läst alla böcker om depression som jag fått tag på. Jag har mumlat fraser från andliga ledare, poeter och författare som mantran i hopp om att uppnå frid genom blotta upprepningen. Allt detta fungerar naturligtvis inte, men somligt gör det och om det kan jag berätta för dig. Som jag redan sagt kan man ta till sig det man tycker om och strunta i resten.

Den skrämmande frågan för var och en som gått igenom en depres­ sion är om den ska komma tillbaka. Kanhända gör den det. Kanhända inte. Det går inte att veta. Jag blir fortfarande nedstämd ibland, men jag har upptäckt att om jag kan hantera den upplevelsen så är jag på god väg att avvärja depressionen. Det viktigaste är att inte bli lamslagen av sin rädsla. Depression lamslår förmågan att hoppas. En sak vet jag med sä­ kerhet. Försök att aldrig överge hoppet, för om du gör det kommer hop­ pet alldeles säkert att försöka överge dig.

Så här är nu min berättelse. Den rör sig fram och tillbaka i tiden. ­Ibland går den baklänges, för det är som den danske filosofen Sören Kierkegaard påpekade för ett par hundra år sedan: ”Man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges.” Han sa också: ”Glöm inte att 11

090602 Brampton.OK3.indd 11

09-06-26 12.13.28

älska dig själv”, något som jag faktiskt älskar honom för. Min berättelse stannar också upp ibland och då ger jag råd eller presenterar åtminstone användbara idéer. Den är inte så prydlig och noggrann, men det är inte insidan av mitt huvud heller. Eller livet för den delen.

Berättelsen börjar på morgonen den dag jag fyllde femtio. Det verkar vara en bra startpunkt. Varje dag utan depression är en bra dag att börja på.

Jag vaknar tidigt och sitter i min säng med en kopp te och tänker. Inte på någonting särskilt utan det är mitt sätt att röja upp i det kaos som rå­ der i mitt huvud och skapa en känsla av lugn och ordning inför dagen som ligger framför mig. Jag gör det varje dag i en halvtimme, sedan me­ dite­rar jag i tjugo minuter. Det är en rutin jag följt sedan jag var sjuk. Jag vet inte hur eller varför det fungerar. Jag vet bara att det gör det.

Mitt sovrum är vitt och fyllt av ljus och har franska fönster rakt ut mot trädgården. Ljuset är viktigt för mig. Det håller mörkret i mitt huvud borta.

Författaren Andrew Solomon, som också lidit av depressioner, skriver i sin banbrytande bok Depressionens demoner: ”Att föra krig mot depression är att slåss mot sig själv.” Han har rätt, men när jag läste det första gången uppfattade jag det som om han menade att man blir sin egen fiende när man är deprimerad. Om man ser på det intensiva självhat som man upp­ lever under en period med svår depression, tror jag att det är sant.

Jag hatade mig själv så mycket att jag försökte ta livet av mig.

Numera tror jag att det inte var mig själv jag hatade utan snarare den person jag blev under depressionen. Den ville jag döda.

Det är två år sedan jag kom ur depressionen och jag vill inte längre ta mitt liv. Jag vill leva det. Jag är inte längre min egen fiende. Depressionen är fienden. Monstret bor utanför min grind. Med tillräckligt stor an­ strängning och tur hoppas jag kunna hålla det kvar där ute. Och om det innebär att jag måste göra sådant som jag förr tyckte var mig helt främ­ mande, som att stiga upp klockan sex på morgonen för att meditera, så kommer jag att göra det.

12

090602 Brampton.OK3.indd 12

09-06-26 12.13.29

När jag väl har mediterat och fått huvudet någotsånär i ordning tittar jag mig i spegeln. För att se efter, antar jag, om jag ser annorlunda ut nu när jag plötsligt blivit äldre. Jag ser samma blonda hår, samma blå ögon och samma barnsliga trubbnäsa. Jag har inte glasögonen på mig, så jag är lite suddig. Men å andra sidan är jag ett synnerligen opålitligt vittne även bortsett från denna barmhärtiga försämring av förmågan att fokusera som är en av moder Naturs kompensationer för åldrandet. Alltför myck­ et av det förflutna är inristat i mitt ansikte, alltför många minnen vill tränga sig i min verklighet. Jag kan inte se mig själv. Något jag kan se är att depressionens bomärken inte längre finns på mitt ansikte. Nu för ti­ den tycker jag att det är lätt att känna igen deprimerade människor. Sjuk­ domen är klottrad som graffiti över dem.

Min dotter Molly tar en bild eftersom det är min födelsedag. ”Öppna ögonen, mamma”, säger hon.

Mina ögon sitter mycket djupt och kan försvinna helt om jag inte skär­ per mig. ”De är öppna”, säger jag. ”Ja, men spärra upp dem lite till. Se förvånad ut!”

Det gör jag, för jag är förvånad.

Jag är förvånad över att ha överlevt till femtio, för en gång trodde jag inte att jag skulle överleva alls. Jag är förvånad över att jag sitter fridfullt i sol­ skenet i trädgården. Jag är förvånad över att min femtonåriga dotter är vacker, har former och är längre än jag. Först och främst är jag förvånad över att jag är lycklig, att jag har fått tillbaka förmågan att känna lycka.

När jag var riktigt sjuk, och Molly var nio år, brukade hon sätta upp lappar med häftmassa på väggen ovanför min säng. På en stod det: ”Kära änglar, ge mamma all den glädje och lycka som hon är värd.” Jag grät när jag läste den lappen, för jag visste att jag inte var värd något.

Jag önskar inte någon att bli deprimerad. Men depressionen lärde mig ändå mycket. Jag har inte plötsligt blivit mjäkigt tacksam för mitt liv, men jag är mer intresserad av det, mer engagerad kanske man kan säga. När man har tillbringat flera långa år i mörkret är det härligt att se ljus och glädje, i synnerhet i det vardagliga.

13

090602 Brampton.OK3.indd 13

09-06-26 12.13.29

Jag tittar ut över min trädgård. Det är inte min första trädgård. Men den är den första som jag skapat själv. När jag var mycket sjuk, och långt in­ nan den existerade, fantiserade jag om den och det hjälpte mig igenom de långa, mörka nätterna och de ännu mörkare dagarna. Att plantera den, att stoppa händerna i jorden, har varit både terapi och en bro till framtiden. Till och med när jag var som mest förtvivlad fortsatte jag att plantera. Till och med i mörkret kändes det som en handling av opti­ mism, av hopp.

När jag var riktigt sjuk bodde jag i en lägenhet utan trädgård. Att jag köpte den är symtomatiskt för hur lite glädje jag kunde finna ens i sådant som jag egentligen är passionerat road av. Men trots att jag knappt kunde komma ur sängen och trots att det kändes som en övermänsklig bedrift att klä på sig, påpekade mina vänner att varje gång som jag hade lyckats komma iväg hemifrån, hade jag en blomma med mig när jag kom hem igen: en pelargon, en jasminkruka, en låda med lavendel. Det är samma lavendel som nu täcker väggen intill mitt kök och fyller det med sin doft varje sommar, medan skott från den ursprungliga pelargonen blommar i krukor utanför mitt trädgårdsskjul. När jag hittade trädgården var den all­deles igenvuxen, en sovande skönhet under ett täcke av lager, liguster och armstjocka björnbärsstammar. En liten lönn, som nu är omgiven av pioner, har fortfarande en S-formad böj på stammen, från tiden när den kämpade för att nå ljuset. Jag älskar det trädet.

När jag (det vill säga jag, en man med skåpbil och några dagar som gick hårt åt ryggen) hade röjt upp det värsta, började jag planera trädgår­ den med hjälp av ett måttband, en burk sprayfärg och snörstumpar. Det var en mycket varm sommar så jag var oftast ute sent på kvällen, klädd i nattlinne. Jag måste ha liknat en bydåre (ja, för att vara uppriktig var jag ju faktiskt bydåren), men mina grannar har aldrig nämnt detta med ett ord, det är de alltför vänliga för.

Nu är trädgården vacker. Jag ser dagen gry och skymningen falla och följer hur våren kommer och sommaren går. Ibland, när jag känner att allt hopp är förlorat, får jag en stilla påminnelse om att när något dör måste något annat ta dess plats. Jag älskar naturen för dess fridfulla oberördhet, 14

090602 Brampton.OK3.indd 14

09-06-26 12.13.29

för hur den envist tar allting i sin egen behagliga takt. Påskliljorna vecklar ut sina gula trumpeter när de själva vill, oavsett hur många gånger jag ber att de och våren ska skynda på. Rotfrukterna som ligger dolda under jord­ ytan kommer långsamt att växa till som de är tänkta att göra. Hur mycket jag än bråkar och surar blir det ingen ändring på det. Det ligger en frihet i denna vetskap. Och det finns också en glädje i att veta att skönheten är oundviklig i rosens långsamma blomning, i doften av nyklippt gräs och i försommarens solstrålar som värmer våra ryggar.

När jag berättade för några vänner att jag höll på att skriva den här boken sa de: ”Varför ska du plåga dig själv? Minns du inte hur sjuk du var? Är du tokig?”

Ja, det är jag.

Så varför skriver jag den här boken? Jag skriver den därför att jag kän­ de (och fortfarande känner) att den stigmatisering som en depression medför är så motbjudande att jag, trots att jag ogillar bekännelseskrifter, bestämde att jag måste ge mig till känna och bli sedd, inte skamset hålla mig undan. Om jag har någon talang överhuvudtaget är det förmågan att kommunicera och att bli publicerad. Därför skrev jag en personlig skild­ ring av depressionen och självmordsförsöket i en dagstidning, Daily Tele­graph. Som reaktion på den fick jag 2 000 brev och i alla stod det: ”Gudskelov att jag inte är ensam.”

Jag grät när jag läste breven. Jag förstod precis vad de menade. När jag läste breven kände också jag mig mindre ensam. Det var då jag förstod att jag måste skriva den här boken, och då inte enbart för andra männi­ skor utan också för min egen skull. Jag vill aldrig mer känna mig så en­ sam.

Många sa att jag var modig som skrev den där artikeln. Kanske, men jag tror ändå inte att det nödvändigtvis är en modig handling att ta strid mot en sjukdom. Det är bara stigmatiseringen som följer med sjuk­domen depression, som gör att det verkar så. Jag önskar att jag kunde säga att det var mod som fick mig att nåla upp mig som en fjäril på en rikstäckande dagstidnings sidor, men det var i själva verket vrede.

15

090602 Brampton.OK3.indd 15

09-06-26 12.13.29

Jag medger att min vrede överraskade mig. Men det gjorde depressio­ nen också. Jag hade aldrig tänkt på dess innebörd eller dess konsekven­ ser. Ju längre jag levde i den, desto mer såg jag den rädsla och skam som omger den. Ju fler depressionsdrabbade jag träffade, desto klarare börja­ de jag förstå att vi inte bara slåss mot en sjukdom utan även mot attity­ derna kring den.

Föreställ dig att du talar om för någon att du har en livshotande sjuk­ dom som cancer och får höra att du ska ta dig i kragen och rycka upp dig.

Föreställ dig att du är fruktansvärt sjuk och alltför rädd att tala om det för någon eftersom det skulle kunna sätta stopp för din karriär.

Föreställ dig att du skrivs in på sjukhus för att du är för sjuk för att klara dig och skäms för mycket för att berätta det för någon, eftersom det är ett psykiatriskt sjukhus. Föreställ dig att du nyligen har skrivits ut och ser den du berättar det för vända sig bort i förlägenhet, avsky eller fruktan.

Jämförelser är motbjudande. Stigmatisering av en sjukdom är ännu mer motbjudande. Det är illa nog att vara sjuk, men att vara tvungen att förneka just det som i sin värsta och mest aktiva fas är utmärkande för dig är verkligt smärtsamt.

Det är en sjukdom. Punkt och slut. Det är varken en moralisk defekt eller ett omoraliskt tillstånd. Skam, skuld och hemlighetsmakeri hör inte dit. Jag önskar att jag hade vetat det från början när jag blev sjuk. Jag öns­ kar att jag inte hade slösat så mycket tid på att försöka hantera det ohan­ terbara för att jag skämdes så. Eller var alltför okunnig. Eller bådadera.

Det finns ingen exakt medicinsk term för sjukdomen depression. Den benämns omväxlande klinisk, egentlig eller svår depression. Jag kommer att mestadels hålla mig till beteckningen ”svår depression” helt enkelt därför att jag tycker att det beskriver sjukdomen bäst.

När jag till slut hamnade hos en psykiater kunde jag inte sluta gråta, kun­ de inte fungera överhuvudtaget och ville bara dö. Han sa: ”Skulle du för­ söka bota dig själv om du hade lunginflammation?”

Nej. 16

090602 Brampton.OK3.indd 16

09-06-26 12.13.29

Han ryckte på axlarna. ”Men varför tror du då att du kan bota din egen depression?”

Varför? Därför att jag trodde att jag hade kontroll över mitt eget psyke.

Det föll mig aldrig in att jag led av en sjukdom som jag vid det laget hade liten eller ingen kontroll över. Jag visste ingenting om depression. Det enda jag visste var att jag hade utkämpat en strid i mitt inre i ett år och förlorat. ”Du är sjuk”, sa han. ”Du är mycket, mycket sjuk.”

Just då kändes det som det vänligaste som någon någonsin hade sagt till mig. Jag var inte tokig. Jag var helt enkelt sjuk.

När jag senare berättade detta för en depressiv olycksbroder log han igenkännande och sa att när hans psykiater hade meddelat honom att hon skulle bli tvungen att ordna med vårdintyg och tvångsintagning om han vägrade att tas in på sjukhuset frivilligt, blev han varken rädd eller arg. Han kände sig lättad. ”Jag var sjuk, jag behövde få komma in på sjuk­ hus. Jag kunde sluta låtsas att jag kunde klara mig själv.”

Jag tror ibland att depression borde kallas ”klara-mig-själv-sjukan.”

Det är så många av oss som stretar på utan att veta hur man ska söka hjälp eller våga göra det. Fruktansvärt nog går ännu fler av oss omkring utan att förstå vad det är med oss.

Detta är självklart min berättelse. Hur man upplever en depression skiljer sig från person till person. Jag kan bara berätta vad som hände mig i förhoppning om att det ska kunna sprida lite ljus över andras li­ dande och hjälpa dem också. Det kan kanske också vara till hjälp för den som älskar en person som lider av depression att bättre förstå vad det handlar om. Om det i något avseende har hjälpt mig är det till att förstå mig själv och mina inneboende sårbara punkter. I annat fall skulle jag mer än gärna lämna dem i fred. Att ägna sig åt navelskådning är inte sär­ skilt lockande. Jag skulle hellre vilja gå vidare i livet, vilket är motsatsen till att vara deprimerad.

Men sanningen är att jag inte förmår det, precis som ingen som lever med en allvarlig, recidiverande sjukdom kan kosta på sig att strunta i sig själv eller sina symtom. Jag håller ett öga på mig själv i en välvillig, objek­ 17

090602 Brampton.OK3.indd 17

09-06-26 12.13.29

tiv granskning som, hoppas jag, tar min sjukdom – snarare än mig själv – på allvar. Jag är inte heller (och vill aldrig bli) en professionellt depres­ siv person som alltid definierar mig själv genom den melankoli som ständigt verkar nafsa mig i hälarna, den svarta hunden som den ibland kallas. Uppriktigt sagt skulle jag gärna skjuta den förbannade hunden och bli av med den för gott. Men jag har så småningom accepterat att den är både odödlig och, i någon mening, obegriplig. Den tar mig helt klart ofta med överraskning.

Den del av mig som jag gillar bäst (naturligtvis) är den del som Molly kallar mitt ”vanliga, glada jag”. Den är lika verklig som den depressiva delen av min natur vilken jag tänker på som mitt skuggjag. Jag är född optimist. Jag älskar livet. Jag tycker om människor. Jag har många goda vänner. Jag värderar vänskap högre än allting annat och det var mina vänner som höll mig under armarna under depressionens långa mörka dagar. När min oförmåga att ta kontakt och att kommunicera med dem gjorde mig nästan galen av sorg, visste jag att de fanns där även när jag inte kunde tala med dem. Och de fanns fortfarande där när jag började bli bättre igen, och det är jag obeskrivligt tacksam för.

Jag är alltså ingen expert, utan bara någon som lider av sjukdomen depression och som skrivit en bok. Den väg jag tagit genom depressio­ nen är varken rätt eller fel, den är helt enkelt min.

I ärlighetens namn kan min redogörelse inte heller bli helt uttömman­ de. När man är deprimerad försämras alla kognitiva processer, något som min psykiater berättade för mig första gången vi träffades då jag kla­ gade över min oförmåga att med förståndets hjälp ta mig ur tillståndet.

Funktioner som koncentration, minne, logik, förnuft, till och med tolk­ ningen av fakta och aktuella händelser, är alla nedsatta. ”Om vi testade dig nu”, sa han ”kan jag garantera att din IQ skulle vara sänkt med minst 30.”

Det är som om psyket drar en slöja över sig. Det saknas fortfarande delar i mina minnen från den tiden, däribland böcker som jag rimligen bör ha läst. När jag så småningom tittade i dem igen var de nästan full­ ständigt obekanta. Det är samma sak med filmer. Delar av dem är kusligt 18

090602 Brampton.OK3.indd 18

09-06-26 12.13.29

välbekanta, så pass att jag får en snabb déjà vu-upplevelse, men jag minns inte början eller slutet eller ens mitten av handlingen. Det finns samtal som jag haft eller som folk berättat för mig att jag har haft, som är full­ ständigt borta för mig och jag har lätt att bli förvirrad när det gäller kro­ nologiska data, månader och till och med år. Barmhärtigt, skulle en del säga, för depression är inget man ska dröja sig kvar i.

I motsats till detta är andra delar av mina minnen från den tiden fort­ farande så skarpa för mig att jag bara behöver passera vissa platser eller känna vissa dofter för att uppleva intensiv smärta. Den kommer tillbaka på en nästan cellulär nivå. Det är som om både kropp och själ minns, och jag tror att depression är både fysisk och psykisk, att kroppen är kapabel att hålla kvar minnen och erfarenheter som själen önskar glömma.

Jag tvivlar på att det bara är jag som är hemsökt av sjukdomen. Alla människor som haft en depression minns hur sjuka de var och hur sjuka en del av oss fortfarande är.

19

090602 Brampton.OK3.indd 19

09-06-26 12.13.30