De var små och de var röda

Nästan allting var trasigt hemma hos oss när jag var liten. Luckorna på alla skåpen hängde löst, handtagen var borta eller hängde på halv stång. Ryggstöden på pinnstolarna var av, men hade man tur så fanns där en pinne kvar i ryggen, som man kunde balansera på när man klättrade upp för att kolla på kycklingarna som mamma tog hand om – som sprätte ovanpå kylen under överskåpet, där det var varmt och gott. I soffan gapade stora hål i skinnet där min lillebror Putte i hemlighet tryckte in ostsmörgåsar som han inte ville äta.

Toalettskåpen saknade speglar, för dem hade vi barn tappat i golvet, toaletten saknade både ringar och lock, alla garderober hade trasiga hyllplan som låg på kläderna, så när man tog något underst så rasade allt. Plastmattan i köket hade min andra lillebror Nicclas bränt sönder när han poppade popcorn fast han inte fick. Lamporna var sönder, byrån var sönder. Mitt skrivbord var sönder.

Men vi var inte särskilt ledsna för det, utan blev så glada så när vi hittade någon möbel i grovsoprummet på gatan som vi kunde släpa hem. En gång hittade jag ett brunt telefonbord i trä med orange manchester på sitsen, nästan helt. Tänk att någon hade slängt det! Tog hem det och satte dit två gröna ljus med manschetter runt, påskliljor i plast var det. Som ett litet altare ungefär.

Vi hade helt enkelt inte råd att köpa nytt när något gick sönder, utan vi levde med våra trasiga saker. Det låter som misär tänker kanske ni, och det var säkert det också, men vi led inte så värst. Mamma var en snäll mamma, även om hon var trött, som sig bör, med sju barn och dagbarn att se efter. Hon tog hand om oss efter sin allra bästa förmåga och slog nog mer knut på sig själv än vad vi någonsin kan tänka oss. Vi var ändå mest ute, eller så lekte vi och härjade med sakerna som inte var ett dugg ömtåliga.

Det fanns egentligen bara två saker som var hela i vårt hus. Det första var tvättmaskinen, för den använde aldrig mamma på tjugofem år. Den drog ju för mycket el, tänkte hon, så hon använde kvarterets tvättstuga. Det andra var de vinröda små gummikorkarna som såg ut som stora fingerborgar. De var hela och heliga. Det var saftkorkarna. Man fick INTE leka med saftkorkarna. Det var som om de var de enda korkarna i hela världen. Varje år kokade mamma väldigt mycket saft, tappade upp på gröna glasflaskor och satte på en röd hel gummikork. Det fanns saft överallt, och saft var fint i vår familj. Vi drack det till söndagsmiddagen till och med. Det var mest röda vinbär, men när körsbärsträdet nere bland alla nässlorna bar frukt krånglade mamma sig ner genom nässelhavet och plockade så att det räckte för att koka i alla fall fem flaskor körsbärssaft.

Det blev sylt med, i alla barnmatsburkarna som det legat kalv i dill i. Alltid kalv i dill, mamma hade fått för sig att det var det enda vi gillade. Det kanske var så.

I mina andra två böcker har jag skrivit väldigt mycket om känslor, i ord, känslor som har varit viktiga för mig att förmedla. I denna bok har jag valt att mer väva in livets små historier i recepten, där finns de att ta del av och läsa även om man inte är sugen på att göra receptet. Sedan har jag valt det språk som jag och min mamma så ofta pratade, och som ibland var det enda vi förstod varandra på. Blommor, natur, bär och frukt, och jag ska låta penseln tala – det är ett fantastiskt språk i sig, målningar.

De över 100 recepten är egentligen sekundära, precis som i mina andra böcker, det goda du kan få fram på faktiskt bara minuter, om du vill, det är själva bonusen. Så känn inte stressen, inget av det naturen själv gjort utan inblandning av den mänskliga handen behöver tas om hand egentligen, det löser sig själv. Det gör inget om nyponen du plockade aldrig blir nyponsoppa eller om rosenbladen ligger kvar i fickan som ett potpurri. Och hur skulle det egentligen se ut om hela Stockholm slogs om syrenen i Vasaparken om våren? Jag tror att doften av nyponros är viktigare än saften, men jag vet också att saften är viktig för oss som människor.

Jag har inga röda saftkorkar i gummi kvar, jag har ingen mamma kvar, men jag har hennes enorma kärlek till saft kvar, och till rårörd jordgubbssylt. För den kärleken var nämligen så stark att den kommer att följa med minst tre yttreligare generationer neråt i ledet, samt utåt i förgreningar och oändlighet. Må alltid saft och sylt finnas i våra liv.

Hur får man ut saften ur frukt och bär?

Man kan göra saft på väldigt många olika sätt och egentligen tycker jag inte att något är fel. Alla sätt är bra där du får fram något gott. Men vill man ha ett stabilt recept och att saften ska hålla ett tag så kan det vara bra att följa någon beprövad metod. Om man vill använda hårda frukter eller rotfrukter i sin saft – tänk äpple, morot eller fänkål – är det smidigast att safta dem i en råsaftcentrifug. Bär brukar man ofta bara kunna mosa och pressa, men maximal utvinning sker genom att safta dem i silduk eller saftmaja. När det står bärsaft i något av recepten i denna bok så är det på det sättet jag fått ut saften ur bären. Man vet inte exakt hur mycket man får ut, så det bästa är att safta det man har, väga det och sedan räkna om receptet så att det passar din mängd (läs mer på sidan 16).

Saftmaja

Saftmajor kan man hitta billigt på loppis, men de brukar inte funka på dagens induktionshällar. Däremot kan man köpa nya som är bra i många köksbutiker. Detta är ett väldigt smidigt sätt att få ut saften ur bären.

1. Fyll botten med vatten, lägg bären i silen och ha en kastrull redo för saften.

2. När vattnet kokar så ångas bären av och ut ur slangen kommer vätskan som man sedan kan koka saft på.

SILDUK/SAFTSIL/SAFTDUK

Man kan köpa sildukar på nätet eller i köksbutiker. De brukar komma med en bra ställning som man kan sätta på en kastrull, men det går precis lika bra att ta ett durkslag eller en sil, lägga en bit lakansväv eller en kökshandduk i och sila av. Det kan vara lite kladdigare bara, men en enkel lösning om man inte har något annat hemma.

1. Vill du använda silduk lägger du dina bär i en kastrull och tillsätter vatten. Till 1 kilo bär tillsätter du 2–3 deciliter vatten och kokar upp. Koka sedan i cirka 3 minuter eller tills bären spricker upp lite så att saften kan rinna ur.

2. Lägg allt i din silduk placerad över en kastrull. Låt vätskan rinna av tills du har en ”torr” bärmassa i silen, det kan ta upp till 6 timmar. Använd sedan denna bärsaft för att koka din saft.