9789185191291

de sanna och de falska

torbjÜrn säfve

de sanna och de falska

ruin

© 2007 torbjörn säfve © 2007 ruin tryck: mediaprint, uddevalla, 2007 omslag och grafisk form: carl ehrenkrona illustrationer i texten efter skisser av författaren isbn: 978-91-85191-29-1 www.ruin.se

The past is never dead. It’s not even past.

Faulkner For I will teach, if possible, the stones to rise against earth’s tyrants Byron

6

Vi lagade bourak i köket, min moder Hind och jag. Det var min faders älsklingsrätt: hackat fårkött och salvia och mynta inbakat i en lätt pastejdeg. Vi ångkokade även couscous och knådade den till små runda bollar som formades till en guldgul hög. Den sedvanliga kryddstarka grönsakssåsen tillreddes. Utanför huset hördes raitamusik och en tamtamtrumma. De gälla piptonerna överröstade min faders hostningar i skrivrummet. Jag tog itu med efterrätten, halwakakor gjorda av honung och mandelpasta. När jag stänkt apelsinvatten över dem dukade jag upp rätterna på det låga matbordet och satte kuddarna på plats. Sen gick jag in i skrivrummet och fann min fader ligga hukad över sin fjäderpenna i förvriden ställning. Jag rörde vid hans axel och hans kropp föll åt sidan och slog med en duns i golvet. Jag blev helt stel och ville (men kunde inte) rusa ut på altanen och tysta den larmande musiken. ”Varför spelar ni, era djävlar? Märker ni inte att min fader är död? Ni döva förbannade fän!” Jag lugnades av något, jag vet inte vad. Kanske mindes jag att den som talar förklenande om en annan straffades med att få sina läppar insmorda med en svidande pepparlösning.

Jag lutade mig ner över honom, satte handen mot hans mun. Ingen luft. Allt var dött.

Jag kände på hans hjärta.

Inget slag. En stum sten. ”Kom till liv”, viskade jag.

Min viskning dränktes av min moders tvära tjut. Hon hade tassat in i rummet utan att jag märkt det. Hon hade stått där i dörröppningen och hoppats att det som hänt inte hänt. Nu gick hon till kroppen och skakade den. Hon försökte öppna hans halvslutna ögon, men ingen glans fanns i globerna. Den hade dragit sig undan. Endast yta fanns där.

7

Hon vacklade ut på altanen och grät högljutt. Musiken på gatan tystnade. Människorna tittade upp mot henne. Kvinnorna förstod omedelbart. De skyndade in i vårt hus.

Så småningom läste vi tillsammans hans minnen. Och vi läste dem en gång till när min äldre broder Ali kom på besök med sin hustru och deras två barn. Jag hade sänt bud till dem och budet hade funnit dem sent omsider.

Vi vandrade upp till kullen Charf, där vår fader begravts. Det var en märklig kulle, kluven som av ett jättelikt svärd. Min broder yttrade: ”Vissa människor kan flyga som en duva till fjärran länder och se vad som sker där.” Sen gick vi hem och åt gasellstuvning kryddad med plommon och sötmandel. Lehamlalou till vår faders ära.

Vi talade om hans efterlämnade texter och min broder bad mig att aldrig ändra dem. ”Man bör inte korrigera den som färdats runt sanningens kontinent. Var och en ser sin egen sanning.” Och hans hustru understödde honom: ”De fria tankarna är som blodet i kroppen. Om det inte får flyta fritt, finns inget liv.” Och vår moder Hind fastslog att varje människa bör nedpränta sin egen sanning. ”Även ni!” tillade hon med en befallande blick mot mig och Ali. När jag några veckor efter hennes blick läste igenom texten för tredje gången, irriterades jag av hans uppmaning att alltid vara på resande fot. Jag hade ingen lust alls att lämna Tingis. Jag kunde inte föreställa mig en bättre stad att vistas i. Jag njöt av allt. Jag var vad du skulle kalla: ”en rå hedning”. I grova drag brydde jag mig bara om att ha ett stort hjärta och en stor kuk. Imazighkvinnorna tyckte om att ta sig älskare och deras män såg med nöje att älskarna bidrog till familjens förökning. Kvinnorna parfymerade sig med mysk… en doft man aldrig kan få nog av… och några av dem gick nakna omkring och ansågs därför ”heliga”. Jag förälskade mig tidigt i en av de nakna och tog ofta tillfället i akt att öva mig i ömhet hos henne. Kroppslig och psykisk ömhet…

Dylika övningar borde vara obligatorium i alla länder på alla kontinenter. Då skulle mänsklighetens historia arta sig ljusare.Vår medfödda förtjusning i det vackra könet sluppe bli så problematisk i början. Jag hade två vänner, som hörde till de beslöjade tuaregerna. De hävdade rentav att den skönaste samhällsordningen är den där kvinnorna har makten. ”Då först blir mannen man”, sa både Rocho och Atta. Och 8

sen lät de mig bevittna ett bröllop i en by utanför Tingis. Sällsam upplevelse, befriande och…

Jag hittar inte ordet.

Bruden satte sig på slaktgumsens rygg och örfilade den, varefter hon… sen gumsen slaktats… trampade på dess mage för att markera för brudgummen – som lika gärna kunde ha kallats brudgumsen – att makten var hennes.Vid måltiden åt hon hans hjärta. Hon hade rätt till det.Vem kan fråntaga henne den rätten?

Det du beundrar har rätt.

Sen leddes den blivande maken till ett tält. Bruden red sju varv runt tältet för att ”ringa in” honom.

Det var en ”ära” att bli inringad så.

Brudgummens moder smörjde in hans tältstång med en smörklimp.

Det väckte jubel och lustfrossa.

Sen drog hon upp sin kjol och hällde couscous på låren. Bruden leddes in till henne och ställde sig på knä och slickade i sig couscousen.

Det befäste det framtida kvinnliga samförståndet. När den upphetsade brudgummen närmade sig, tog bruden av sig sin högra toffel från foten och reste sig upp och viftade med den sju gånger mot hans huvud. Det var det avgörande momentet. Han stod nu ”under toffeln” och bruden lade sig på bädden och sträckte sina armar mot honom. Han sjönk ner i hennes famn. Hon uttalade sin formel: ”Jag gör en bädd av mitt kött och du ska älska den bädden som den döde älskar sin grav.” Och han bekräftade sin underdånighet. Han gick med på allt. Och vi gäster lämnade tältet, ty själva samlagsakten var brudparets privata angelägenhet. Utanför tältet kände jag mig vimmelkantig, som du säkert förstår.

Ritualen hade absorberat mina krafter helt.

Det finns inga drömmar utan kroppar.

Vackraste formen är kvinnan.

Inget kan åstadkommas utan denna form.

9

Det ante mig att du legat i grubbel hela natten. Jag ber om ursäkt. Det är svårt, detta med könens rangordning och eventuella jämbördighet.

Men jag tänkte på en lustig ”räkneövning” som en kristen lärde mig i Tingis. Det fanns uppåt tusen människor där som bekände sig till din religion. De dominerade på inget sätt det allmänna tänkesättet, men de fanns där och levde i godmodig fridsamhet mitt ibland alla oss lössläppta ”hedningar”. Vi hade väl fyra eller fem kristna familjer i vårt grannskap. På vår gata.

Några av de äldre hade en sorts vriden humor, som kunde yttra sig när man minst anade det.Våra allra närmaste grannar var imazighener och en dag var det barnafödsel i deras hus. En pojke föddes. Då plirade en kristen åldring mot den nyfödde och sa: ”Varje gång en gosse kommer till världen föds samtidigt hundra djävlar, men varje gång en flicka ploppar ut föds hundra änglar. När de sen växer upp flyttar för varje år en djävul från pojken till flickan och en ängel från flickan till pojken. När så pojken blir hundra år omges han av hundra änglar och när flickan blir gammal käring omges hon av hundra djävlar.” Ingen blev förargad. Alla skrattade bara.

Man kan säga att den kristendom jag mötte i min ungdom, innan jag kom till Europa, var sträv och uppgiven. Kärv. Inte aggressiv, men kärv.

Den hade ingen reell makt.

Men den fanns överallt, inte i varje by men i varje stad och hamn.

De flesta kristna såg alltid så trötta och beklämda ut. Det var som om de hunsade sig själva med den vämjeliga vidskepelsen att varje lyckokänsla och varje ohämmat skratt ”bestraffades” med olycka. Om den vidskepelsen hade rymt ett uns av logik, så borde i så fall varje olycka ”belönas” med en påföljande lyckokänsla. Men den logiken erkände de inte. De eftersträvade en rak linje utan svängningar, ett mellanläge mellan Nej och Ja. Men mellanläget befann sig i knähöjd eller midjehöjd mestadels, sällan i huvudhöjd.

De var i minoritet i Tingis och kunde aldrig bli större än så, därför att Tingis var en skrattande stad. Alla rörde sig som snabba gaseller i alla vindlande gränder och utanför stadsmuren. Det fanns ju så många ”heliga män” och botare och ”heliga kvinnor” att betrakta. Någon kunde göra blinda seende, någon annan kunde gå på vatten, en hade stillat hundra människors hunger med ett enda fat mat, en annan brände amuletter som de sjuka kunde inandas röken av, någon kunde slicka 10

glödhett järn utan att bränna tungan… det sas också att hans skägg var oantändligt… och en botade gulsot med urin som dracks av de drabbade under bittert stönande. Hundratals åsnor fraktade dricksvatten från källorna utanför staden. Det arbetade Atta med då och då. Och på torgen sålde Rocho halvmåneamuletter i silver. Och jag själv gick omkring med min fader och granskade noga de gamla fenikiska ornamenten som prydde husväggarna och portpelarna. Har du sett såna ornament? Räck mig penseln.

Så såg de ut. Min fader sa att han sett såna tecken i sin tidigaste barndom, men han visste inte hur de skulle tolkas. När jag envisades med att få veta vad de betydde, log han bara besvärat och svarade: ”I en sluten mun flyger inga flugor.” Skulle han ha försökt förklara, skulle han bara ha åstadkommit flugsurr. Så menade han. Han visste inte och därför teg han.

Fenikerna var från allra första början en arabisk ökenstam, innan de emigrerade till stränderna norr om Jerusalem, så det var inte märkligt alls att han sett tecknen i sin barndom. De fanns väl kvar där som minnen efter det legendfolk som uppkallat sig efter fågeln Fenix.Vandrarfolk… som vi alla är… De spred sig längs Afrikas norra och västra kuster och längs iberiska västkusten också… Du kanske är en feniker i grunden, Monk!

Nå, vi behöver inte spekulera om våra ursprung. Går vi tillräckligt långt bakåt eller neråt i tiden är vi troligen alla släkt med varandra.

Vi har alla uppfostrats olika och ätit olika mat, det är enda skillnaden.

Frågan är varför man ältar sin uppfostran och sin kultur. Låser man sig inte, när man gör det?

Om du vill att jag ska ”fördjupa” mitt prat om andan i Tingis måste jag urskilja det som har en tänkbar mening för oss här och nu… och då blir jag svävande, därför att en ”anda” är i sig själv svävande. Den 11

allmänna känslan hos invånarna var att ingen styrde. Och lika fullt rådde ingen kaotisk osäkerhet. Alla ”styrde” över sig själva. Man höll sams för sin egen skull, kort och gott.

Man samordnade sig utan yttre order.

Det borde väl vara möjligt för européer också – eller är de ett särskilt korkat släkte?

Inbillningen att människorna inte kan hålla samman utan ”ledare” var helt bortflyktad i Tingis. Överilade handlingar såg jag aldrig, bara nyfikenhet och värme.

Kif röktes. Det orsakade en sorts klarvaket och vilande lugn. Alla tycktes tillfreds med det faktum att alla hade lika rätt att finnas och göra vad de ville, bara tankarna och handlingarna inte skadade andra. Man godkände den förunderligt brokiga mångfald man satts att leva i. Kom sig detta av att människorna tillåtits fritt utveckla sin naturliga välvilja?

Eller kom det sig av kifbruket? Eller kom det sig av vandalernas gamla Lex Visigothorum som utraderat skillnaderna mellan romerska ättlingar, fenikiska ättlingar och imazigh? Du som boren europé lutar förstås åt den ”lagliga” förklaringen. I så fall vill jag påpeka att den visigotiska lag som Reckesvind promulgerat och som gällde flera år efter hans död inte nånsin upprätthölls hårdhänt, inte vad jag kunde se i alla fall.

När européerna talar om en lag, så ser de framför sig bistra beväpnade hotfulla straffinriktade korrektionskåta genomdrivare av en ”ordning” som ingen vill ha, men i Tingis var det så att den visigotiska lagen passade det önskvärda sinnestillståndet och därför ifrågasatte ingen den.

Låter det som en önskedröm? Har jag missuppfattat allt, bara för att jag var ung och yster och nöjd? Det tror jag inte. Inte en enda gång såg jag skymten av krigiska stämningar.

Ibland förekom lite knorr mellan köpslående handlare nere i hamnen. Skepp från Bysans kom inseglande med pråligt utstyrd och beväpnad besättning, men pråligheten dämpades och vapnen lades åt sidan så snart landstigningen skett. Ingen imponerades nämligen av främlingars kaxighet och ingen tingitan lät sig hunsas. Några fredspipor kif räckte för att de kaxiga skulle glömma sin märkvärdighet och känna sig välkomna i stadens fredliga jämlikhet.

Jag såg ofta detta med egna ögon.

Och vad ska vi göra med den kunskapen?

Kan vi överflytta den hit?

12

Nej, du kan inte svara och jag kan inte svara heller. Det behövs kanske en jättelik ”syndaflod” för att Europas folk ska komma på bättre tankar? Usch!

Låt oss aldrig föreslå det. Mänskligheten bör inte dränkas och straffas.

Varsamt uppfostras… är det enda som gäller. Men av vem eller vilka?

Av sig själva, givetvis.

Det går att leva i somliga miljöer somliga tider. Det är svårt att leva i andra miljöer andra tider. Så långt… alltså en halv näslängd… sträcker sig vår tankeförmåga.

Och plötsligt tvingas vi lämna det acceptabla livet. Nånting sker, nånting vi inte kan rå över och som är oundvikligt. Först avled min fader. Och sen min moder.

Hon dog av sorg.

Jag minns dagen exakt.

Jag befann mig utanför stadsmuren och tittade på en skock barn som jagade en skock bruna grisar runt hyddorna. Då kom min broders äldsta dotter springande med andan i halsen. Redan innan hon hann fram till mig, visste jag vad hon hade att meddela.

När hon uttalade orden ”farmor Hind” ströps jag av en järnhand som hindrade blodet att flyta upp till huvudet. Jag kunde inte falla, jag kunde inte stå.

Jag minskade, krympte, sjönk invärtes ner mot fötterna och blev en liten sandhög som togs upp av två späda händer som blev fyra starka händer som sträckte mig uppåt igen och en äldre kvinna vaggade en amulett med igelkottstaggar framför mitt huvud och en yngre kvinna petade med tistelstjälkar mot min kropp för att förblinda det onda ögat.

Vatten gavs mig. Jag leddes hem.

Min brorsdotter gick före och snyftade.

Sen den dagen blev allt annorlunda.

Hon grävdes ner vid min faders sida på kullen Charf. En månad efter jordfästningen reste min broder hem till Banjul med sin familj och efter ytterligare en månad insåg jag med full klarhet att jag var ensam. ”Med full klarhet” är felaktigt sagt. Hade jag varit klar hade jag tytt mig till Rocho och Atta. I stället buntade jag ihop min faders levnadsberättelse, lite kläder och en påse guldsand som min broder Ali skänkt mig.

Sen gick jag bort från staden. Följde stranden österut. Om jag hade orkat åstadkomma en enda vis och lugn tanke, skulle jag ha stannat i 13

Tingis och fyllt det tomma huset med en kär kvinna. Men ingenting var mig kärt längre.

Jag var en sömngångare, oförmögen att lyda något annat än mardrömmens slem genom mig, denna slemflod som förde mig bort till mörker och egen död – eller ljus och en ny födelse. Jag visste inte vad jag färdades mot. Jag kände inte ens att mina fötter berörde marken.

Min faders fem ord alltid vara på resande fot plågade mig, hånade mig. Jag ville slita upp hans berättelse och riva orden i bitar, kasta dem ut i havet från en klippa. Men händerna orkade inte. Och ingen klippa fann jag.

Lemmarna styrdes av slemmet omkring mig.

Människor på mulåsnor vinkade åt mig. Jag vinkade inte tillbaka.

Men efter ett tag begrep jag att jag var synlig, att det var mig de vinkade åt. Hörde de vinkande till mardrömmen eller var de vakna? Vilket tillstånd… Till sist kom jag till en udde med en stad uppklättrad på sluttningen. Jag gavs vatten och inhystes i ett gråstensrum utan fönster.

Raklång låg jag där inne och tittade i halmtaket. Somnade. Hur länge sov jag? Två dygn eller tre…

Första anhalten för mig var alltså romarnas gamla ”Ad septem fratres”, som i folkmun förkortats till Sebta. Kartagiska hus och givetvis romerska. Men där fanns även en grekisk stämning, eftersom den ena av Herakles stoder hade stått exakt där staden låg. Den andra stoden fanns mitt över sundet på en klippa på iberiska sidan. Då och då landsteg faktiskt besökare från hellenska övärlden för att begapa resterna av den mytiske Herakles storbygge.

De såg givetvis ingenting. ”Stoderna” var bara en fantasi.

Nå, jag famlade försiktigt i Sebtas backiga gränder och lät mig gradvis förstå var jag hamnat. Jag såg människor bära väskor med triangelformiga figurer och små cirkelrunda ”ögon”. Jag såg en man piskas med brännässlor mot förlamning. Han tycktes inte bli frisk. Han rörde sig inte. Han var en sinnebild för hur jag kände mig. Några räckte fram vinläglar mot mig, men jag drack inte. De betraktade mig som en dåre, en sjuk dåre – inte en ”helig”. Nere vid kajen sålde bysantiner vattenmeloner. Det smakade mig bättre.

När jag betalade med guldsand, fick jag tre extra meloner och några uppskattande giriga blickar.

14

En av dem vräkte ur sig ett ordstäv: ”Bättre att vara en levande hund än ett dött lejon!” Jag lommade iväg till mitt gråstensrum och grunnade på frasens betydelse.

Var jag ett dött lejon eller en levande hund? Onda hjärtan, skämtande munnar.

15