9789185419098

Tidigare utgivning En härva av skuld 2004 Förbjuden mark 2005 Djävulen i spegeln 2008

Det onda hjartat.indd 2

08-12-08 09.54.48

Lesley Horton

Det onda hjärtat Översättning Jan Järnebrand

STOCKHOLM 2009

Det onda hjartat.indd 3

08-12-08 10.13.06

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright © Lesley Horton 2006 Engelska originalets titel The Hollow Core Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Omslagsdesign Imperiet, Malmö Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-85419-09-8

Det onda hjartat.indd 4

08-12-08 09.54.49

Till mina kolleger i Ladykillers, Priscilla Masters, Danuta Reah och Zoë Sharp, med tack för deras stöd och vänskap.

Det onda hjartat.indd 5

08-12-08 09.54.49

Författarens tack Jag vill tacka alla som har stött och hjälpt mig under arbetet med den här romanen. I första hand kriminalinspektör Colin Stansbie vid West Yorkshire-polisen, som frikostigt delade med sig av sin tid för att svara på mina många frågor, och Zoë Sharp, som förklarade mysterierna med olika slags skjutvapen. Jag skulle också vilja tacka David Jackson, f.d. sjukhusdirektör vid Bradford NHS Trust, som ordnade så att jag fick besöka Bradford Royal Infirmary, Oksana Wolstenholme, som tog sig tid att visa mig runt och beskriva sjukhusets många avdelningar, och alla medlemmar av personalen som diskuterade sina roller. Ett stort tack går också till Ismat och Razwana, som redogjorde för problemen med det våld i hemmet som utövas av vissa kvinnor mot andra kvinnor i den asiatiska folkgruppen. Slutligen vill jag tacka de frivilliga från Victim Support som så generöst satsar sin tid på att stödja brottsoffer och som lika generöst satsade den på att diskutera tystnadsplikten med mig.

Som alltid står jag i tacksamhetsskuld till min agent Teresa Chris, som är en ständig källa till uppmuntran, till mina otroligt tålmodiga redaktörer, Kate Mills och Genevieve Pegg, som alltid finns till hands när jag behöver dem, och till Helen Windrath, som har rättat till mina misstag och inkonsekvenser.

Slutligen tackar jag min man, Brian; utan hans hjälp och uppmuntran skulle det dagliga arbetet med att skriva vara så mycket svårare.

Det onda hjartat.indd 7

08-12-08 09.54.49

Prolog När han knackade på dörren var Kathie Lake i färd med att städa, med ett öga på Coronation Street och det andra på de prydnadsföremål som hon dammade. Hon borde ha tittat ut genom fönstret för att se vem besökaren var, och om hon hade varit koncentrerad skulle hon ha gjort det, men det var hon inte. Hon öppnade dörren och där stod han, hopkurad i en vinterrock. När hon stod där framför honom undrade hon varför någon skulle klä sig så i mitten av maj. När han sedan tittade upp såg hon hans ansikte och avskyn i hans blick och då visste hon. Ingen annan än han hade någonsin sett på henne på det sättet.

Instinktivt kastade hon sig mot honom för att fösa undan honom, men hon var ingen match för honom och han slängde henne åt sidan som en använd tändsticka. Han klev in och lät dörren slå igen bakom honom. Hon backade genom hallen mot vardagsrummet. Han följde efter henne med lugna och avmätta steg. När de kom in i rummet stod dammsugaren i vägen för henne. Hon tog sig förbi den, men då fastnade foten i sladden och hon tappade balansen och ramlade åt sidan över armstödet på fåtöljen.

De första slagen kom utan förvarning – mot hennes ansikte och huvud – och inte med öppen hand utan med den hårda knytnäven. Hon gjorde vad hon kunde för att skydda sig. Hon fäktade vilt med armarna när hon försökte avvärja slagen, men de kom från alla håll, och allteftersom de träffade kände hon hur hon sjönk ner på golvet. Hon vände sig förtvivlat om och försökte krypa bort från honom, men han var där och slog och sparkade så att hennes enda skydd var att krypa ihop till en boll.

9

Det onda hjartat.indd 9

08-12-08 09.54.50

Hon hade känt hur först kindbenet och sedan revbenen knäcktes – hon var inte säker på hur det var med skallen. Blodet strömmade från ett sår i huvudet, huden runt ögat kändes mer och mer spänd och ögonlocket svullnade till en oformlig massa; heta lågor tycktes slicka hennes inälvor. Hon bad en bön om att det skulle ta slut. Men innan hon sjönk ner i medvetslösheten hade ironiskt nog allting, hans rörelser, hennes rörelser, övergått till slow motion, och hon mindes att hon hade hunnit tänka att om hon över huvud taget överlevde skulle hon behöva en operation för att återställa ansiktet.

Men han hade inte dödat henne, han hade hejdat sig innan dess.

Det här hade bara varit en varning: hon skulle glömma allt.

Det var över, viskade han i örat på henne, det spelade ingen roll längre, förstod hon det?

Kathie nickade så gott hon kunde. Hon förstod.

Hon visste inte hur länge hon hade legat avsvimmad, men när hon vaknade till liv kände hon mattluggen skava mot det bara skinnet på armar och ben, och vid de första försiktiga rörelserna snurrade allting runt för henne och ljusfläckar dansade framför ögonen på henne. Till att börja med såg hon suddigt, men när bilden klarnade försökte hon överblicka de skador han hade åstadkommit – prydnadsföremål var sönderslagna, skåp och lådor var öppna och innehållet var utstrött över golvet, och med en drink i handen hånade James Bond henne från tv:n.

Smärtan var våldsam när hon släpade sig till telefonen och slog Emma Crossleys nummer. Det sved i kinden när hon väste fram orden, och hennes röst var så otydlig att Emma måste be henne upprepa dem. Hon hade blivit överfallen, kraxade hon.

Någon hade brutit sig in i huset och misshandlat henne. Hon sa inte vem. ”Gode Gud, Kathie, har du ringt till polisen?” ”Ingen polis”, sa Kathie bestämt. ”Jag vill inte dra in polisen.”

10

Det onda hjartat.indd 10

08-12-08 09.54.50

Kapitel 1 Karl Metcalfe stod och lurade i skuggorna i parkeringshuset.

Det var sent, klockan närmade sig elva. Klockspelet i stadshuset hade slagit tre kvart men inte hel timme än. Han skulle bryta sig in i en bil till och sedan skulle han sticka. Det skulle inte dröja länge förrän teaterbesökarna från Alhambra kom och hämtade bilarna som de hade ställt här. Det var ingen mening med att utmana ödet, men han hade haft ögonen på den Hyundai som hade kommit medan han hade snott stereon ur Fiestan, och han ville hinna med den också.

Han stirrade in i dunklet på plan tre. Några av taklamporna var trasiga och resten täckta av smuts, så belysningen var dålig: tillräckligt bra för att man skulle se vad man gjorde men inte tillräckligt bra för att man skulle se tydligt. Det var därför han hade valt den här våningen. Om någon lade märke till honom skulle han inte vara mer än en diffus kontur, och det var omöjligt för bevakningskamerorna att få en bild av honom, även om det fanns film i dem, vilket Karl betvivlade. Vem brydde sig, förresten? Det var bilägarnas fel och ingen annans om deras grejer blev snodda. De borde ha insett att de var lovligt byte när de såg anslaget som sa att direktionen fråntog sig allt ansvar för fordonen och det som fanns i dem.

Han kisade med ögonen och koncentrerade sig på området ett stycke längre fram. Han kunde inte urskilja mycket annat än de vaga silhuetterna av bilar, så han smög fram till den högra framdörren på Hyundaien, skuggade för ögonen med handen och kikade in. Det var möjligt att urskilja ett mörkt föremål i baksätet. En portfölj, tänkte han. Han såg sig om och bände 11

Det onda hjartat.indd 11

08-12-08 09.54.50

med skrivmejseln under dörrhandtaget. Den skarpa smällen när låsmekanismen lossnade ekade mellan betongpelarna. Han drog upp dörren och sträckte sig över baksätet. Där var den. Men det var ingen portfölj. Den här gången hade han tur, det var en bärbar dator. Han skulle få bättre betalt för den.

Karl stoppade in den innanför fleecetröjan och såg sig omkring. Området var fortfarande öde. Han rusade mot dörren till trapphuset och drog upp den. Nedifrån hörde han ljudet av sång. Två röster, kanske tre, och ägarna kom emot honom.

Skulle han fortsätta och gå förbi dem? Han bestämde sig för att inte göra det, för trots den dåliga belysningen skulle de kunna komma ihåg honom, och om Hyundaiföraren hade kommit för att hämta dem efter festkvällen kunde det vara deras bil som han hade snott datorn från. Man måste tänka på alla eventualiteter i det här jobbet. Han gick in igen. Det stod två fordon tillräckligt nära för att han skulle kunna gömma sig bakom dem, en Citroën en ruta från honom och en annan, en Landrover, på andra sidan gången ett par rutor längre bort. Han kilade bort till Citroënen och hukade sig i skuggan av den så att han smälte in mörkret.

Dörren till våningsplanet öppnades och tre personer, två kvinnor och en man, dansade in genom den och fortsatte längs gången. Han höll andan och hoppades att det här inte var deras bil. De gick förbi den. ”You’re the one that I want”, sjöng mannen och tog tag i flickan för att svänga runt henne.

Karl sänkte huvudet. För helvete, sluta larva er och stick. Han sträckte på sig för att följa dem med blicken när de dansade förbi, mot Landrovern. Om den var deras hade han kanske en chans att komma undan utan att bli sedd. Han makade sig framåt, och när han gjorde det vände det sig i magen på honom. Det satt en man i Citroënens förarsäte. Han hade inte lagt märke till honom tidigare, och även nu var det för mörkt för att se vem han var, men han böjde sig framåt och stirrade över gången. Karl duckade. Vad fan skulle han göra nu? Han kunde inte smita ut och han kunde inte stanna kvar. Föraren satt orörlig och verkade 12

Det onda hjartat.indd 12

08-12-08 09.54.50

mer intresserad av mannen och de båda kvinnorna. Karl följde hans blick.

Den äldre kvinnan fnittrade. ”Maurice, för Guds skull, släpp Rebecca så att vi kan åka hem. Jag visste att Grease inte var någon bra idé. Du behöver bara höra musiken så blir du sprallig.”

Maurice släppte den unga kvinnan och lade armen om midjan på den som just hade talat. Han började sjunga för henne: ”Hopelessly devoted to you.” Hon gav honom en lekfull knuff och han kysste henne på munnen innan han steg åt sidan. ” F i s h and chips”, sa han när hans klumpiga gestalt tog ett steg mot dörren till förarsätet. ”Vad säger ni om att runda av kvällen med fish and chips?” ”Gärna, men om vi inte åker nu kommer butiken att vara stängd.”

Maurice trevade i fickan och tog upp nycklarna.

Rebecca försökte ta ifrån honom dem. ”Nej du, pappa, jag kör. Du har fått i dig för mycket. Är du medveten om att du har druckit tre dubbla konjak i kväll – en under mellanakten och två på puben?”

Hennes far lade armen om hennes axlar. ”Jag har alltså druckit tre konjak. Det är en speciell dag och jag ville fira.” Han vände sig ostadigt mot den äldre kvinnan. ”Hjälp mig nu, Dianne. Tala om för henne att det inte är varje dag hon fyller tjugofem.”

Hon vände sig mot honom. ”Det är riktigt, och du vill väl inte runda av kvällen med att bli tagen av polisen för att du har druckit för mycket? Ge Rebecca nycklarna.”

Karl började stelna till. Han skruvade på sig och försökte hitta en bekvämare ställning. Mannen i bilen fortsatte att stirra. För Guds skull, Maurice, ge henne de förbannade nycklarna och stick.

Med en suck kastade han dem till sin dotter. ”Var så god, kör du.”

Citroënföraren startade motorn. Den surrade lågt och bilen rullade försiktigt ut från parkeringsrutan. ”Fan”, muttrade Karl. Svetten sipprade fram mellan skulderbladen. Han var mer synlig nu, men om han försiktigt flyttade 13

Det onda hjartat.indd 13

08-12-08 09.54.50

sig åt vänster när bilen körde i väg skulle han kunna nå pelaren.

Den skulle ge honom ett visst skydd.

Han väntade tills bilen var en hel längd ifrån honom och började sedan dra sig åt sidan för att sätta sig i säkerhet. Och han skulle ha klarat det också om den äldre kvinnan inte plötsligt hade vänt sig om och tittat åt hans håll. Han stelnade till. Hon måste ha hört honom eller sett honom eller något sådant, och nu tittade hon på honom. Eller kanske inte; kanske var det inte honom hon tittade på, kanske var det bilen, kanske hade hon känt igen mannen som satt i den. Karl visste inte, men vad han visste var att han måste komma bort härifrån – och det snabbt. Ett, två, tre och han skulle lägga benen på ryggen. Han hade bara räknat till två när bilen plötsligt stannade och föraren hissade ner sidorutan.

Jävlar. Han också måste ha iakttagit honom. Förmodligen en snut, den läskige fan. Han hade förstås suttit där och låtsats vara intresserad av de tre på andra sidan gången medan han hela tiden hade väntat på sin chans att hugga honom när han visste att han inte skulle ha någon möjlighet att göra sig av med stöldgodset.

På andra sidan bytte far och dotter plats. Maurice gick framför sin fru medan dottern tog vägen bakom henne. När de gjorde detta visade sig mannens arm över den nedhissade rutan.

Karl såg pipan på vapnet några sekunder innan det hände.

Det gick så snabbt, det var över nästan innan han hann fatta vad som försiggick. Mynningsflammorna, explosionerna, kvinnan som sjönk ihop på golvet, skriket och däckstjuten när bilen körde därifrån tog bara några sekunder.

Den bärbara datorn föll till marken med en dov duns.

Karl reste sig med händerna för öronen, som genljöd av smällarna från skjutvapnet. Han stirrade på Landrovern och gjorde ett förtvivlat försök att fatta vad han just hade bevittnat. Föraren av bilen som han just hade gömt sig bakom hade skjutit henne – tre, kanske fyra gånger. Bara stuckit ut armen genom sidofönstret och skjutit henne! Så där utan vidare. Bilder och ljud virvlade runt i huvudet på honom. Mynningsflamman, explosionen, 14

Det onda hjartat.indd 14

08-12-08 09.54.51

konturen av mannen. Polisen skulle snart vara här. Han började darra. Han måste komma härifrån. Det spelar ingen roll om någon ser mig, jag måste bara ut. Men han kunde inte röra sig.

Huvudet sa åt honom vad han skulle göra, men kroppen lydde inte. Han stod som förstenad och såg hur Maurice och Rebecca nedhukade sprang fram till kvinnan och skrek ”Dianne” och ”mamma” i munnen på varandra. De sjönk ner bredvid henne och mannen lyfte upp hennes huvud i sitt knä och vaggade henne.

Utan förvarning fick Karls ben honom att röra sig framåt mot dem. Det var idiotiskt. Han borde ha stuckit, undvikit att bli indragen, det här hade inget med honom att göra. Men han kunde inte. Han såg ner på henne. Hennes blus var röd av blod och hon stönade. Tills nu hade Karl trott att han var hård. Men han stod inte ut med det här. Hon hade ont, och det var en så intensiv smärta att hon inte kunde göra annat än att stöna. Ljudet, lukten. Han hade aldrig varit så nära våld av det här slaget förut. Några slagsmål, en och annan spark, men ingenting som det här.

Maurice fortsatte att vagga henne medan han letade i bröstfickan på skjortan. Han tog upp en mobiltelefon och kastade den till Karl. ”Ring efter ambulans”, skrek han. ”Säg åt dem att skynda sig, säg att min fru har blivit skjuten.”

Om det var något med arbetet som kriminalkommissarie John Handford avskydde så var det störd sömn. Man sa att fler människor dog på natten än under någon annan del av dygnet, men enligt hans mening kom kriminella handlingar som god tvåa.

Han lämnade bilen vid polishuset och gick till fots bort till parkeringshuset. Polisens band spärrade av de gator som ledde tillbyggnaden, och ett par polisbilar och brottsplatsundersökarnas skåpbilar var parkerade tvärsöver infarten och utmed gatan.

Han gnuggade sig i ögonen för att få bort tröttheten som hotade att ta överhanden, och sedan strök han med handen över hakan och kände den sträva skäggstubben. Han hade inte hunnit raka 15

Det onda hjartat.indd 15

08-12-08 09.54.51

sig innan han gav sig i väg, även om han hade lyckats ta en snabb dusch i hopp om att den kanske skulle få honom att kvickna till. Men den hade inte fungerat, för hans hjärna tycktes ha koagulerat till en klibbig massa. Han önskade att han inte suttit uppe så länge kvällen före och arbetat med sin dotter och hennes matematikrepetition. När slutexamen från högstadiet närmade sig började Nicola gripas av panik. Han hade sagt åt henne att hon inte hade något att oroa sig för, hon hade ett bra grepp om matten, men hon hade bestämt hävdat att hon ville försäkra sig om att hon förstod vad integralkalkyl var för något, och om hon inte kunde fråga sin far, som hade läst matematik på universitetet, vem kunde hon då fråga? Det hade han inte haft något svar på, och hur som helst hade hon alltid kunnat linda honom kring sitt lillfinger, så de hade arbetat till sent på natten, tills han hade motat henne i säng. Om inte hon var trött, hade han sagt, så var han det.

Han uppgav namn och grad för den polis som hade posterats vid ingången till trappuppgången och kvävde en gäspning när han gick in. Så tänkte han tillbaka på telefonsamtalet. Han inte fått veta så mycket mer än att en kvinna hade blivit skjuten på tredje planet i parkeringshuset och att det fanns ett vittne. Det var åtminstone en början. Handford hade ingen större erfarenhet av brott med skjutvapen, för de brukade överlämnas till en polis med högre rang, men det här offret var vid liv – så för ögonblicket skulle en kommissarie säkert ha tillräckligt hög rang. Vad han faktiskt visste var att vapnet sannolikt aldrig skulle hittas. Enligt det jourhavande befälet, Jane Charles, hade det inte påträffats på brottsplatsen, och som hon syrligt påpekade var det förmodligen redan på väg tillbaka till den vapenhandlare i Manchester eller Liverpool som hade hyrt ut det. Mellan fem hundra och tusen pund skulle attentatsmannen ha fått betala, beroende på om vapnet hade blivit avfyrat eller ej när det lämnades tillbaka.

När Handford hade gått uppför den urindoftande trappan och kommit till plan tre hade kommissarie Charles allt under kontroll: platsen för attacken hade lokaliserats och spärrats av 16

Det onda hjartat.indd 16

08-12-08 09.54.51

med plastband, och en större avspärrning isolerade hela plan tre.

Polismän var utposterade för att anteckna nödvändig personal och hindra de obehöriga personer som hade lyckats ta sig in att komma längre. Lampor lyste upp det närmaste området och fotografer och brottsplatsundersökare var i fullt arbete. Trots aktiviteten rådde en kuslig tystnad på platsen. Lampornas bländande sken lyste upp ett område på ungefär tio gånger tio meter men tonade bort i dunklet i de bortre hörnen och förstärkte den onaturliga stämningen. Det skulle inte vara svårt att gömma sig i skuggorna medan man väntade på sitt offer, tänkte Handford.

Han mötte Jane Charles, en liten senig kvinna med kort, lockigt mörkt hår, i dörren till trapphuset. Hon diskuterade hetsigt med en ilsken herre som krävde att få tillgång till sin bil. ”Jag är ledsen, sir”, sa hon, ”men för ögonblicket kan ni inte få er bil. Som jag redan har förklarat är det här en brottsplats.

Den måste säkras – det betyder att den lämnas orörd, ingenting kommer in och ingenting förs ut. Förklarade man inte det för er?”

Han mumlade att han hade rätt att komma åt sin egendom och att han behövde bilen i arbetet. Men Jane ville inte lyssna på det örat. ”Jag beklagar, sir. Ert fordon blir kvar där det står tills området har blivit ordentligt undersökt. Uppge namn, adress och telefonnummer till polismannen där borta så kommer vi att meddela er så fort ni kan hämta bilen.”

När mannen gick därifrån och muttrade något om stroppiga kvinnor och en polisstat vände hon sig till Handford. ”Jävla karl”, sa hon. ”Tränger sig in här helt fräckt och ger mig skulden när jag inte låter honom köra bil över brottsplatsen. Jag borde ha gripit honom för hindrande av polisutredning, men jag har för mycket att stå i för att fylla i alla blanketter.”

Handford hade ingen lust att säga emot henne. ”Vad gjorde han här vid den här tiden på natten?” ”Han hade tydligen varit på kasinot.” ”Bättre än att bli väckt klockan två på morgonen.”

17

Det onda hjartat.indd 17

08-12-08 09.54.51

”Tro mig, John, jag skulle också föredra att det här inte hände. Jag har en brottsplats på en huvudväg som är flera hundra meter i kvadrat, för att inte tala om att den är fem våningar hög, och det är meningen att jag ska spärra av den fastän jag är tre poliser kort, två andra är ute på en påstådd våldtäkt och en på ett grovt inbrott. Och innan du säger något: ja, det är fel tid i månaden.”

Handford höll upp händerna och låtsades kapitulera. ”Jag hade inte en tanke åt det hållet, kommissarien”, sa han, och så tillade han försiktigt: ”Skottlossningen?”

Hennes irritation mildrades och hon log och gick före honom till Landrovern. Fordonet var parkerat med motorhuven nära väggen. ”Vi har hittat fyra patronhylsor, så för ögonblicket antar vi att det var fyra skott som avlossades. Vi vet att en kula träffade offret, en mrs Dianne Ingleby, en träffade fordonets bakdörr …”

Hon pekade på det nätverk av sprickor i lacken som utgick från hålet där kulan hade träng igenom metallen. ”Två till träffade parkeringshusets vägg, där nere, ser du? Teknikerna har ingen aning om vad det är för typ av vapen, och de har inte känt igen det som något som vi skulle vänta oss att få se på gatorna för ögonblicket.” Det betydde att det inte var en Browning, det vapen som för tillfället var populärast bland Bradfordgängen, och att skottlossningen knappast ingick i något gängkrig. ”Mrs Ingleby var svårt skadad med levde och har förts till Royal. Sjukvårdarna var inte särskilt optimistiska”, tillade hon, och så vände hon sig mot Karl Metcalfe, som satt till hälften i och till hälften utanför baksätet på en polisbil och stödde huvudet mot knäna. En filt var draperad om hans axlar, och i handen höll han en plastmugg som han lutade så att innehållet droppade ner på betonggolvet. ”Där har du ditt vittne”, sa kommissarien. ”Som du kan se är han väldigt uppskakad. Det där är den tredje mugg te vi har hämtat åt honom från hotellet på andra sidan gatan, och han har spillt ut mer än han har druckit. Om det inte var Karl Metcalfe skulle man nästan tycka synd om honom.” Innan Handford hann ställa den självklara frågan tillade hon: ”Och ja, han var i 18

Det onda hjartat.indd 18

08-12-08 09.54.51

färd med att stjäla ur bilarna. Han hade haft en riktigt bra kväll, av allt att döma. Det är lite synd att behöva gripa honom för det, med tanke på vad han har gått igenom. Han borde bli insydd, så många gånger som vi har satt dit honom, men den här gången kanske vi kan släppa honom med en varning. Stackars kille, det än en sak att försöka undkomma bevakningskameror, en helt annan att försöka undkomma kulor.”

En uniformerad polis närmade sig. ”Ma’am …” ”Nu överlåter jag det här åt dig, John”, sa hon och vände sig om för att prata med polisen.

Handford tackade med en nick och gick mot den unge pojken, som lyfte på huvudet för att se på honom. Jane Charles hade haft rätt: Karl Metcalfe hade förlorat sin vanliga stöddighet.

Han var askgrå i ansiktet, och i stället för arrogans hade han ett skräckslaget uttryck i blicken. Vad han hade bevittnat var ett riktigt brott – inte sådant som han var van vid.

Handford sa: ”Hej, Karl.” ”Mr Handford.” De var gamla motståndare. ”Hör du, flytta på dig så jag kan sätta mig.”

Karl drog in fötterna i bilen och hasade över sätet. Handford satte sig till rätta bredvid honom. ”Du har varit med om något otäckt, hur mår du?” ”Okej, bortsett från att det gör ont i öronen.” ”När vi har talats vid ska jag låta någon skjutsa dig till sjukhuset. Du borde få dem undersökta.”

Karl nickade. ”Kan du berätta vad som hände?”

Karl redogjorde för händelseförloppet. En del var dimmigt, ammat klarare. Men han var säker på bilen – bilar var hans specialitet. Det var en Citroën, en XZ, mörk, grön trodde han, även om han inte kunde vara alldeles säker. Han hade varit för uppskrämd för att tänka på att lägga registreringsnumret på minnet, men han visste att de bara tillverkades mellan 1991 och 1997.

Handford var imponerad. ”Du vet en massa om bilar.” ”Det är mitt jobb.”

19

Det onda hjartat.indd 19

08-12-08 09.54.51

”Varför gömde du dig?”

Karl Metcalfe gav honom en medlidsam blick. ”Jag ville inte bli sedd.” ”Av vem?” ”Av dem som kom in i parkeringshuset. Jag visste inte om det var deras bil jag hade gått in i eller inte. Så jag gömde mig.” ”Hur var det med mannen i Citroënen? Kan du beskriva honom?”

Karl ryckte på axlarna. ”Det var mörkt.” ”Var han vit?” ”Det kunde jag inte avgöra. Han var inte svart, men han kan ha varit asiat. Jag vet inte.” Karl började bli upprörd. ”Det var mörkt. Jag kommer upp till det här planet därför att belysningen är dålig, så om någon ser mig bryta mig in i en bil kan de inte beskriva mig ordentligt, och därför kan jag inte beskriva honom heller. På hedersord, mr Handford, jag skulle säga det om jag kunde.” Pojken gjorde en grimas. ”Jag tror att han var mager – han verkade åtminstone inte fet. Och när han stack ut armen ur bilen var den smal. Men jag ska berätta en sak: han väntade på de där tre. Han hade hittat rätt bil och han sköt mot dem. Det var ingen slumpmässig skottlossning”, slutade han stolt, uppenbarligen belåten med sitt ordval.

Handford log mot honom och undrade om han hade lärt sig språket under sina täta besök på polisstationen eller av något som han hade sett på tv. Men det här var inte en scen ur någon amerikansk polisserie, det här var verkligheten och det visste Karl.

Det han hade bevittnat hade skrämt upp honom, och när han tänkte på sin situation nu när allt var över fann han kanske även den skrämmande. Han rynkade pannan och vätte läpparna med tungan. ”Kommer ni att sy in mig för stöld ur bilar? Jag kunde ju ha tagit mina grejer och stuckit”, fortsatte han försiktigt. ”Det hade inget med mig att göra. Jag kunde ha gett mig i väg bara, utan att säga något; då skulle ni inte veta något.” Han såg trånande på den bärbara datorn på golvet och sedan på kriminalaren.

20

Det onda hjartat.indd 20

08-12-08 09.54.52