9789185419234

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 1

DJÄVULEN I SPEGELN

” ’Djävulen i spegeln’ är deckaren när den är som bäst; brottet blir en skärningspunkt för en rad frågor både större och mindre än vem som faktiskt höll i vapnet.”

Dagens Nyheter

”… socialt och litterärt trovärdigt …”

Svenska Dagbladet

”Fördomar, hat och lögner blandas med tillit, mod och tröst.

En bok som fäster.”

Expressen

”… en bok att längta hem till, för att den är oförutsägbar och spännande, men också för en trovärdig skildring av relationen människor emellan.”

Norra Västerbotten

”… hon berättar på ett initierat sätt utifrån ungas synvinkel och deras utsatthet i ett allt hårdare samhälle.”

Kristianstadsbladet

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 2

”Het brittisk gryta.”

Arbetarbladet

” ’Djävulen i spegeln’ är en förstklassig deckare med insiktsfulla sociala skildringar …”

Falu Kuriren

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 3

Lesley Horton

Djävulen i spegeln Översättning Dorothee Sporrong

STOCKHOLM 2009

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 4

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright © Lesley Horton 2005 Engelska originalets titel Devils in the Mirror Omslagsfoto Ed Freeman/Getty Images Omslagsdesign Imperiet, Malmö Satt med AGaramond hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos GGP Media GmbH i Tyskland ISBN 978-91-85419-23-4

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 5

Till Peggy Hewitt, min första lärare i creative writing.

Hon trodde på mig ända från början och jag är henne djupt tacksam för hennes fortsatta stöd och tilltro till min förmåga.

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 6

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 7

Cliffe Tops högstadieskola Cliffe Top Lane BRADFORD BD3 6TJ Tel: 01274 635711 Rektor: B Atherton 16 oktober 2002 Mr Graham Collins Silverhill Grove 27 BRADFORD BD9 7NR Bäste mr Collins!

Låt mig först å skolans styrelses vägnar gratulera till den tillfredsställande utgången av prövningen i tingsrätten. Det gläder oss att ni friats från alla anklagelser. Det är ett beklagligt tidens tecken att lärare är så utsatta för anklagelser om övergrepp, särskilt från så olyckliga unga flickor som Shayla. Dock visade hon till slut avsevärt mod genom att se sanningen i vitögat och sålunda upphäva talan mot er.

När nu lagen har haft sin gång åvilar det styrelsen att göra sin egen utredning. Vi ska naturligtvis genomföra den så snart som möjligt och under tiden är ni avstängd med full lön. Vi vill på-

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 8

minna om att ni under suspenderingen inte får anta någon annan betald sysselsättning eller i vilken form det än vara månde är tillåten att arbeta med barn.

Tveka inte att ta kontakt med mig om ni önskar diskutera innehållet i detta brev.

Med vänlig hälsning Lawrence Welford Lawrence Welford Styrelseordförande

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 9

Första kapitlet Klockan är kvart i tolv sista dagen i oktober. Halloween.

Barn i kåpor och vampyrmasker ropar ”Bus eller godis” till plågade boende som inte vågar riskera att utsättas för bus och därför väljer godis. Bus kan bli otäckt.

Shayla Richards trodde att det var fråga om bus – åtminstone en kort stund innan hon förstod att det inte var så. Och då var det för sent. Det var redan gjort.

Brandmannen Dave Crawshaw trodde också först att larmet var en busringning. De hade fått tre busringningar tidigare den här månaden och detta var den fjärde. Samma mansröst i telefon, samma djupa stämma som meddelade att det brann uppe vid druidernas altare. Med den skillnaden att det var sant den här gången. Där han stod i utkanten av heden kunde han urskilja en svag, rödaktig glöd ovanför sluttningen, och vindpusten som svepte mellan träden förde med sig en lukt av brinnande trä. Han stirrade ut i mörkret. Gripen av en känsla av osäkerhet svalde han hårt och kände smaken av dimman som hängde lågt över marken. ”Är det något?” Ropet kom bortifrån brandbilen och hördes klart och tydligt. Det fick honom att hoppa till.

En mur med en grind bildade gräns mot heden. Brandbilen hade inte kunnat komma längre utan stannat på vändplanen.

Dess strålkastare trängde igenom mörkret och kastade långa skuggor framför honom. ”Ja”, ropade han tillbaka. ”Vänta ett tag, jag ska gå och titta.”

Han sökte sig fram över det fuktiga gräset och genom de torra ormbunkarna mot den jättelika klipputlöparen som utgjorde 9

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 10

druidernas altare. Snubblande och halkande på de stora granitblocken som låg djupt inbäddade i marken sökte han sig vidare längs den oländiga stigen. Glöden från elden var stadigt densamma, den varken tilltog eller avtog. Det kändes kusligt, och för första gången på mycket länge började hans nerver ta överhanden. Det kanske var tidpunkten och platsen som eggade hans fantasi? Det var ju Halloween och detta var platsen där män klädda i kåpor utförde sina ritualer i det förflutna – och än idag om man skulle sätta tro till ryktena. Vinden viskade i ekarnas kronor nere i dalen och fortsatte uppför den branta bergssluttningen.

Dave darrade. När altaret kom inom synhåll lät han ficklampans stråle svepa över heden. Det var fullt möjligt att den som hade busringt fortfarande var kvar här. De ville oftast bevittna resultatet av sitt larm, men här uppe fanns det ingenstans att gömma sig annat än bland stenblocken nedanför och Dave tänkte då fan inte riskera att klättra ned dit den här tiden på natten. Karln fick väl ha sitt lilla roliga.

Nu kunde han se elden, en liten brasa på den mindre av de två stenarna som utgjorde druidernas altare. Han kunde inte avgöra när elden hade gjorts upp, men den visade inga tecken på att brinna ut. Förmodligen uppbyggd av torv och kvistar. Hursomhelst måste den släckas. Han måste bara gå lite närmare för att kolla att den inte skulle sprida sig – de kunde inte ta risken att få en torvmossebrand på halsen – och sedan ropa på någon av sina kolleger att komma och släcka den.

Han lät ficklampans stråle spela över elden och riktade sedan lampan åt sidan. Först trodde han att han hade fångat brandstiftaren i ljuset. Den fräcka jäveln hade varit där hela tiden, legat på den andra stenen och flinat åt honom. Han tog ett steg närmare. ”Herre jösses.”

En mörkhyad flicka låg utsträckt på stenen med fötterna mot honom. Från den plats där han stod kunde han inte se hennes ansikte, men hennes armar låg korslagda över bröstet. Han klev upp på stenen. Hon var ung, troligen inte mer än femton eller sexton 10

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 11

år. Hennes hår var visserligen svart men inte typiskt för en svart västindiska vilket hennes ansiktsdrag lät förmoda. Det var för långt och för rakt. Hon var nästan naken, endast iklädd behå och ett par minimala trosor. En syrenfärgad scarf var omsorgsfullt knuten om hennes hals, med hörnen utbredda över de mörka axlarna. Han rörde vid hennes arm. ”Upp och hoppa, stumpan, du fryser ihjäl annars.”

Inget svar.

Han hade nästan väntat sig att hon skulle hoppa upp på skämt för att skrämma honom, men hon förblev orörlig. Han knuffade på henne, lite hårdare den här gången, och hennes huvud föll åt sidan, mot honom. Ögonen var öppna och trängde fram ur sina hålor och hennes ansikte bar ett uttryck av skräckblandad förvåning. Rädsla blandad med förvåning.

Han kämpade för att kväva chocken och behovet att sätta sig.

Han måste se till flickan, undersöka om hon verkligen var död – hon kanske inte var det, hon kanske behövde en ambulans. Han bemödade sig om att röra så lite som möjligt när han böjde sig fram över henne, tog av sig handsken och kände på halspulsådern. Ingenting.

Kanske misstog han sig. Kanske kände han på fel ställe, han kanske inte hade lokaliserat ådern rätt. Han försökte igen och drog sedan långsamt bort fingrarna. Han hade inte misstagit sig, det fanns ingen puls. Han satte sig på huk och försökte undertrycka sorgen som vällde upp inom honom. Hon var borta. Det fanns inget mer han kunde göra för henne.

Han reste sig upp och skärskådade den prydligt arrangerade kroppen. Någon hade tagit sig tid att göra detta, att lägga ut henne som ett offer. Ett offer till gudarna? En hednisk ritual på en hednisk kultplats? Det var kusligt. Dave ryste och klättrade ned från stenen. Han måste ringa in det.

Det? Henne.

När hans ögon följde konturerna av hennes kropp genomfors han av en blixt av igenkännande. Han kände henne, eller visste i 11

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 12

alla fall vem hon var. Hon var den försvunna flickan, hon i röd kjol och grå täckjacka, hon vars bild hade funnits i tidningarna och suttit uppklistrad på plank i flera veckor nu, så länge att man knappt lade märke till den längre. Men det var hon, det var han säker på, det var den försvunna flickan.

Shayla Richards.

Walter Heywood sneglade på klockan. Utan glasögon blev siffrorna suddiga. Det såg ut som om den var halv tolv men det kanske inte stämde. Det spelade ingen roll. Han sov inte längre så bra. Inte sedan hans fru hade dött och han hade blivit gammal.

Det var när Edith dog som han blev gammal. Fram till dess hade hon hållit honom ung. ”Åttiofyra år unga, det är vad vi är”, brukade hon säga och skratta. Och hon hade rätt eftersom hon hade mer energi än de flesta. Hon gick och handlade åt gamla människor, trots att de flesta var yngre än hon. Varje morgon traskade hon iväg till specerihandlaren åt dem eller gick och hämtade deras pensioner på posten, och alla sa de att de inte visste vad de skulle ha tagit sig till utan henne. På eftermiddagen brukade de båda arbeta i trädgården eller spela bingo eller kort på seniorklubben eller gå på tedans i församlingssalen. På kvällarna efter maten tittade de en stund på teve. De var medan de såg på teve som hon dog, bara helt ljudlöst gled bort. Nu, när hon inte låg bredvid honom längre, kunde han inte sova.

Det hade blåst upp sedan han gick och lade sig, och gardinen böljade över nattduksbordet. Stel av att ha legat i samma ställning så länge trasslade han sig ur sängkläderna, satte på sig glasögonen och hasade fram till fönstret. De höga gatlyktorna kastade ett disigt, orangefärgat sken över återvändsgatan och han dröjde sig kvar ett ögonblick och tittade ut över den mörka asfaltbeläggningen. Soptunnorna var utrullade, såg han. Han hade glömt sin, han skulle försöka komma ihåg det till i morgon, inte för att han hade så mycket som behövde tömmas. Han stirrade på husen på andra sidan gatan, parhus med planteringar på framsidan och trädgårdar på baksidan. De som bodde där var snälla mot ho12

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 13

nom, höll ett öga på honom, kollade att han hade stigit upp varje morgon. Men han förstod att de tyckte att han höll på att tappa greppet, började bli förvirrad, rentav senil. Det kanske han var också, men han var inte förvirrad i alla sammanhang. Han kom ihåg sina år med Edith, alla de sextiotvå åren. Han mindes tiden då han uppvaktade henne och friade till henne. Han var tjugoett och hon var tjugo. Han mindes klart hennes försök att hålla tillbaka tårarna när han drog ut i kriget 1940. Han mindes deras första hus, deras barn, lukten av tvätt varje måndag och bak varje torsdag. Vad spelade det för roll om han inte kom ihåg vad han hade ätit till kvällsmat ikväll? Det var oviktigt.

En rörelse från andra sidan gatan bröt in i hans drömmerier.

En katt, kanske. Han kikade ut i natten. Nej, det var ingen katt, det var någon vid Collins hus. En man. Det såg ut som en man.

Mr Collins? Han såg inte riktigt. Det var mörkt ute och vem mannen än var skymdes han delvis av trädet på sin sida av vägen.

Walter hade bara full utsikt över soptunnan. Han såg en arm sträckas ut och en hand lyfta på locket. Någonting släpptes ned i tunnan, vad det var kunde han inte se.

Sedan försvann personen, antagligen längs gången, men han visste inte säkert. Walter Heywood ryckte på axlarna. Det angick honom inte vad folk gjorde eller när de gjorde det. Men han kanske skulle nämna det för mr Collins i morgon för säkerhets skull. Om han kom ihåg.

Det var inte så mycket den döda flickans kropp på det grovkorniga sandstensblocket som oroade kriminalkommissarie John Handford utan snarare tystnaden hos brottsplatsundersökarna.

Han var van vid att de pladdrade, kommenterade, rentav skämtade. Det var deras sätt att handskas med situationen. Det gick inte att se sådana saker som de tvingades se utan att skaffa sig någon sorts försvarsmekanism. Ju hemskare det såg ut på brottsplatsen desto mer opassande blev deras kommentarer. Så icke här.

Det här var annorlunda och han visste inte riktigt varför. Det kanske var själva platsen och att kroppen var utlagd som ett of13

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 14

fer. Eller också kanske de frös och var angelägna om att bli klara med jobbet. Han drog rocken tätare om sin storväxta gestalt och körde sin behandskade hand genom det grånande håret. Hans kantiga ansiktsdrag skrynklades bekymrat ihop.

Han hade varit här sedan småtimmarna då hedens ebenholtsfärgade svärta randades av ljusstrimmor från de uniformerade polisernas ficklampor och enstaka fläckar från gatlyktornas dämpade sken längre bort i dalen skymtade i mörkret. Dagen hade grytt långsamt och när vintersolen trängde igenom molnen stod druidernas altare i silhuett mot Aire-dalen. Härdad av vinterormbunkar och prickad av små träd vilkas skelettliknande grenar kämpade mot vinden sträckte sig heden långt bort i fjärran.

Under dem täcktes sluttningen av altarskogen med sina många ekar, somliga ännu lövklädda trots att det var så sent på året, och bortom dem låg den novembermörka dalen. Nedanför altaret där marken sluttade utför bergssidan låg stora klippblock som brutits loss för länge sedan av smältande glaciärer och därefter övergivits, och runt altaret hade stenarna som låg inbäddade i den torkade jorden blivit till en gångväg för legioner av besökare. De som låg närmast altaret hade ord inristade, inte de vanliga pojkeälskar-flicka-ramsorna utan religiösa budskap som ”Jesus älskar dig” och ”Kristus kommer” – inte den sorts klotter som Handford var van vid. Försökte de göra anspråk på platsen kanske, befria den från de urgamla hedniska ritualerna? Han undrade hur många fler sådana fraser som krävdes för att återhelga platsen efter detta.

Så många vägar ut mot heden som möjligt hade stängts av och poliser hade placerats ut för att avvärja journalister och åskådare.

Brottsplatsen upplystes av lampor och ljuset lyste skarpt över flickans kropp. Den blåvita avspärrningstejpen skilde altaret från resten av heden och utanför avspärrningen samtalade polisläkaren dr Jessop med kriminalinspektör Ali. Handford iakttog dem en liten stund – den undersätsige doktorn med sitt glesnande hår och den långe, slanke, mycket yngre inspektören med håret blåsande över ansiktet.

14

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 15

De skakade hand och Ali gick fram till Handford. ”Vad är det med kriminalteknikerna?” sa han. ”Jag har aldrig varit med om att de har varit så tysta.”

Handford ignorerade kommentaren. ”Någon aning om hur hon dog?” Han kastade en blick bort mot flickan. Det var inget smetigt med hennes död, inget uppenbart våld, inga skelettfragment, inget blod, vare sig rinnande eller levrat. Hon låg på altaret med armarna korsade över bröstet och på det här avståndet gjorde hon ett stilla och fridfullt intryck. ”Hon blev kvävd, men Jessop vägrar att säga på vilket sätt. Du vet ju hur han är, alldeles för försiktig för att komma med en åsikt innan han är säker. Han säger att det inte finns några uppenbara bevis för en kamp – inga avvärjningsskador vad han kan se, inga brutna fingernaglar.”

Det betydde inte att hon inte hade vetat vad som pågick, inte varit rädd. Mord och våld gick i par, hur fridfullt offret än verkade. Trots kylan, blåsten och den friska luften fanns där en kvardröjande smak och lukt. Handford ville komma vidare. Innan utredningen började, och det hela blev en rent akademisk övning som styrdes av regler och bestämmelser, kunde han inte distansera sig från personen. ”Några tecken på droger, Khalid?” ”Hon tycks inte ha varit missbrukare även om doktorn inte vill utesluta möjligheten. Det finns inga tydliga stickmärken. Vi får veta mer efter obduktionen.” Ali bläddrade vidare till nästa sida i sin anteckningsbok. ”Dödsstelheten är långt framskriden så hon har varit död i minst tio eller tolv timmar. Och hon dödades inte här – i alla fall inte på altaret. Likblekheten stämmer inte med den ställning hon ligger i.” ”Så hon forslades upp hit död?” ”Inte nödvändigtvis. Hon kan ha mördats ute på heden. Hon har legat bland ormbunkarna ett tag. Doktor Jessop hittade flera bitar som hade fastnat i hennes behåband, i trosorna och i håret och huden. Vi får vänta innan vi får reda på om hon levde eller redan var död då. Jag har skickat ut några gubbar att leta efter 15

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 16

stället där hon kan ha legat, men de får lov att skynda sig innan det börjar regna.”

Väderleksutsikterna angav en våt och blåsig början på månaden och himlen var tung av moln. Man hade också utlovat milda temperaturer, men det var kallt här uppe och Handford drog rockkragen tätare kring halsen. Han stampade med fötterna, vilket frigjorde en stark doft av torv, och han kände regnvattnet sippra runt sina stövlar. Inte ens de tjocka sockorna kunde hindra kylan att tränga igenom.

Det var inte mycket som skyddade flickan heller. Kanterna på den syrenfärgade scarfen fladdrade till under en plötslig vindpust.

Handford vände sig till Ali. ”Varför lämnades hon så här, tror du?” sa han. ”Det är nästan som om man lagt ut henne till offer.” ”Jag vet inte. Vem det än var som gjorde det tog god tid på sig.

Det är väldigt prydligt och ordentligt arrangerat.” Ali darrade i kylan och knöt halsduken hårdare om halsen. ”Jag hoppas bara att det inte är någon pseudoreligiös grej. Att vi har någon kult här i trakten, folk som praktiserar människooffer och plötsligt bestämt sig för att komma ut ur garderoben.”

Handford studerade kriminalinspektören. Såvitt han visste fanns det inga så extrema rörelser i distriktet, men det allvarliga uttrycket i Alis ansikte hade nu ersatts av en annan känsla – oro.

Rädsla rentav. Förslaget om ritualmord tycktes ha gjort honom ängslig, trots att det kom från honom själv. Det förvånade Handford. Han visste att det fanns personer i den asiatiska kolonin som ansåg att den sortens grupper var aktiva här, men han hade aldrig trott att Ali var en av dem. Han hade arbetat tillsammans med Ali i ett år nu och respekterade honom både som människa och kriminalpolis. De fördomar de båda inledningsvis hade hyst mot varandra var sedan länge glömda. Likafullt var Ali en komplex personlighet och Handford kunde inte låta bli att undra om detta var en annan sida av honom, sprungen ur hans kultur och religion, en sida som Handford skulle ha svårt att förstå. Hans första reaktion hade varit att driva gäck med förslaget, men han bagatelliserade det i stället. ”Dra inga förhastade slutsatser, Ali, 16

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 17

det kan finnas en massa orsaker till det här.” ”Som vad då?”

Handford rynkade pannan. ”Kanske en lustiger lek med pojkvännen, en utmaning kanske, ett vad som ingåtts på årets kusligaste dag.” Detta var föga troligt och det visste han. Om det hade varit den oväntade följden av ett skämt eller ett vad eller lite sex i skymundan, varför då arrangera kroppen så här? Varför få det att se ut som ett offer? Varför inte låta den rulla nedför sluttningen? Det skulle ha tagit månader innan den hittats – om den hittats överhuvudtaget. ”Kom igen nu, Ali. Det finns ingen anledning att anta att hon har fallit offer för en okänd kult.” ”Förmodligen inte”, instämde Ali. ”Men se på henne, John.

Den döda kroppen är alldeles ren, det finns inga tecken på överfall och inga uppenbara avvärjningsskador. Det är nästan som om hon inte hade kämpat emot. Och kroppens placering … och elden.” Ali genomfors av en rysning. ”Det ska jag säga dig, att sådant här skrämmer mig.”

Handford tog ett djupt andetag. Elden var släckt men den fräna lukten av aska och bränd torv dröjde sig kvar och stack i näsborrarna. ”Jag medger att det är ovanligt”, sa han. ”Men jag är inte beredd att anta att vi har trätt in i en värld av kufiska grupper och svart magi. Låt oss inte tappa sinnet för proportioner. Vet du något om druiderna?”

Ali skakade på huvudet. ”Eftersom vi inte kan låtsas att det inte kan ha med druiderna att göra är det bäst att du beordrar någon att kolla upp dem på nätet. Allmänna grejer, vad de trodde på, vilka ritualer de hade, om det finns några nutida grupperingar i trakten.” Plötsligt ryste också han till, om det nu berodde på kylan eller om samma någon som just hade gått över Alis grav nu gick över hans. ”Kom nu”, sa han, ”det finns inte mycket mer vi kan göra här förrän kriminalteknikerna är klara. Vi åker hem till modern och talar om att vi har hittat hennes dotter.”

Innan de gick tog han sig en sista titt på flickan som låg på altaret och han skakade på huvudet. ”Vem i helvete skulle göra 17

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 18

något sådant här, Khalid. Vad är det för människor som Shayla Richards har umgåtts med?”

Om det var tystnaden som hade bekymrat Handford uppe på brottsplatsen var det nu jämrandet från den satta mörkhyade kvinnan som vaggade fram och tillbaka i fåtöljen mitt emot honom som oroade honom. När Evelyn Richards hade öppnat dörren och fått syn på dem framgick det av hennes ansiktsuttryck att hon förväntade sig goda nyheter – att de hade hittat Shayla Richards som uteliggare någonstans. I stället fick hon de värsta tänkbara upplysningar, följda av nyväckt hopp när Handford frågade om hon kunde klara av att identifiera kroppen. ”Så det kanske inte är hon? Tror ni att det kanske inte är Shayla?” Hon bönföll snarare än frågade och behövde inget svar. ”Det kanske finns någon annan som kan göra det”, sa Ali. Hon riktade blicken mot honom och plötsligt flammade vreden upp hos henne. ”Tror ni att jag inte vill se min egen dotter nu när hon är död?”

Ali började hacka. ”Nej … nej … mrs Richards … det var inte så jag menade. Jag tänkte bara …”

Hon blängde på kriminalinspektören och vände sig sedan till Handford. ”Hur dog hon? Var det någon som mördade henne?

Fick hon plågas?” ”Vi vet inte exakt hur hon dog, men ja, hon blev mördad.”

Handford såg återigen bilden av den döda flickan utlagd på stenen framför sig. ”Och nej, mrs Richards, jag tror inte att hon fick plågas. Hon såg mycket fridfull ut.” Vad gjorde en liten lögn om den kunde lätta moderns smärta? ”När? När dog hon?” ”Någon gång igår, tror vi. Kanske under kvällen.”

Sorgen etsade sig in i mrs Richards ansiktsdrag. ”Jag var och spelade bingo igår kväll. Det var en bra kväll. Jag vann sextio pund.” Hon reste sig tungt ur fåtöljen och lyfte upp en kinesisk vas från spiselkransen. Hon skruvade av locket och rafsade fram en bunt sedlar. ”De här skulle vara till jul”, skrek hon. ”Till Shay18

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 19

las julklapp.” Plötsligt kastade hon pengarna i ansiktet på Handford. ”Det är ert fel”, skrek hon. ”Ni letade inte efter henne när hon var försvunnen. Jag gick till polisstationen och anmälde det.

Om ni hade letat efter henne …” Hennes röst sänktes till en viskning. ”Ja, nu är hon inte till något besvär för er längre.”

Vad kunde han säga? Att de hade satt alla klutar till i jakten på henne? Shayla var en flicka som försvann periodiskt och sedan dök upp igen och skrek åt polisen att det inte angick dem vad hon gjorde och vart hon gick. De hade letat intensivt de båda första gångerna som hon försvann, men efter det hade de bara gjort de vanliga kontrollerna och om hon var borta någon längre tid hade de satt upp affischer och bett ordningspolisen hålla utkik efter henne. Det lönade sig inte att göra så mycket mer. De visste att hon skulle dyka upp igen – det gjorde hon alltid – och det fanns mer angelägna fall som krävde deras uppmärksamhet.

Ali började samla ihop pengarna och Evelyn Richards som hade uttömt all sin energi sjönk ned i fåtöljen igen. Handford ställde sig på knä bredvid henne. De hade aldrig fått klart för sig varför flickan hade rymt, det var inte deras sak att avgöra varför – de var inga socialarbetare. Men nu var det relevant för undersökningen. ”Jag förstår att det är plågsamt för er, mrs Richards, men jag måste ställa några frågor.” ”Jag vill inte svara på några frågor, inte än, jag vill bara se min Shayla.” Hennes axlar sjönk ned så att halsen och hakan tycktes försvinna i den stora bysten. Hon började resa sig igen. ”Jag ska gå och byta kläder”, sa hon. ”Jag kan inte gå till Shayla och se ut så här.”

Handford lade en hindrande hand på henne. ”Mrs Richards, Shayla är fortfarande kvar där vi hittade henne. När hon har förts till bårhuset ska vi köra er dit. Var snäll och sitt ner. Vill ni inte ha en kopp te?” Så krasst, tänkte han.

Hon skakade på huvudet. ”Jag vill byta kläder. Jag kommer direkt från arbetet.”

Handford drog fram en stol och satte sig mitt emot henne. ”Var arbetar ni någonstans, mrs Richards?”

19

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 20

”Jag arbetar inte heltid. På dagarna går jag på universitetet och studerar till kurator. Jag vill hjälpa ungdomar.” Handford försökte dölja sin förvåning men hon hade lagt märke till den. ”Även om jag är svart så är jag faktiskt inte dum.” Hon satt tyst tillräckligt länge för att hennes kommentar skulle sjunka in och sa sedan: ”Men jag måste få ihop lite pengar, så på morgnar och kvällar städar jag på ett advokatkontor i stan. Brown, Sutton och Miller, mitt i centrum. Och fyra dagar i veckan städar jag hemma hos folk när jag inte är på universitetet.” ”Vad då för folk?”

Hon gav honom en vaksam blick. ”Tänker ni skvallra för skattemyndigheten?”

Han log mot henne. ”Nej, jag tänker inte skvallra för skattemyndigheten.” ”En del universitetslärare ger mig jobb. Doktor Rowles – hon sysslar med fredsforskning – och professor Adamsson – han är farmakolog.”

Handford såg på medan Ali skrev upp namnen. ”Talade Shayla någonsin om för er var hon hade varit när hon försvann så där?” ”Hon sa att hon hade bott hos kompisar. Men det var inga riktiga vänner. De var dåligt sällskap som fick henne att skolka från skolan och göra dumma saker. Ni har namnen på dem på polisstationen. Poliserna sa att de hade varit där och letat efter henne men att hon inte fanns där. Det tror jag inte på, jag tror inte de brydde sig. Vad spelar ytterligare en svart jänta för roll.” ”Kontaktade ni själv någon av Shaylas vänner då?” ”De sa att de hade sett henne och varit tillsammans med henne under dagen. En av dem hade låtit henne sova på golvet hemma hos sig.” ”Och den här gången?”

Mrs Richards stirrade förbi sin utfrågare. ”Inte den här gången. Hon hade inte varit tillsammans med någon av dem, inte sovit över. Jag frågade runt ända fram till igår, men det var ingen som hade sett henne. Jag gick och talade om det för polisen men 20

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 21

de brydde sig inte om det. De var trötta på Shayla. ’Hon dyker snart upp igen, mrs Richards’, sa de. ’Det gör hon ju jämt.’”

De kom inte så långt med detta och Handford bytte ämne. ”Har ni någon aning om vad Shayla gjorde på Harden-heden?

Var det ett ställe som hon tyckte om att gå till, på picknick kanske, eller med en pojkvän?” ”Vad är det ni antyder? Att min Shayla skulle ha sex med pojkar? Nej, aldrig. Hon är en anständig, kristen flicka.”

En anständig kristen flicka som sysslade med småbrott, skolkade från skolan och hade för vana att rymma hemifrån. Handford såg sig förstulet omkring i rummet. Trots att huset låg i en av stadens fattigare delar och gjorde ett nedslitet och fallfärdigt intryck var det mycket rent och prydligt på insidan. Soffgruppen var gammalmodig men inte trådsliten, bordet och sideboardet välpolerade och mattan billig men ren. I ena hörnet stod en teve.

Det fanns fotografier av Shayla och hennes bröder på ena fönsterbrädet och på spiselkransen stod ett kort av mor och dotter. De log på bilden, till synes glada i varandras sällskap. Vad var det som hade gått snett? Tonårstrubbel. Eller var det något allvarligare? ”Ni är visst skild, mrs Richards? Kan ni tala om för mig var Shaylas far finns? Vi kommer att behöva tala med honom.” ”Han har åkt härifrån. Han är i Pakistan.”

För första gången sedan han hade blivit avsnäst tog Ali till orda. ”Pakistan? Varför Pakistan?”

Hon blängde på honom igen. ”För att han kommer därifrån och om han är där slipper han skicka mig några pengar.” ”Så han är pakistanier? Ni har varit gift med en pakistanier?”

Handford blundade ett ögonblick. Inte nu igen. Senast de hade haft ett fall med ett blandäktenskap hade det ställt till en massa bekymmer för Ali. ”Qumar trodde att han var världens underverk, men han lyckades inte få vårdnaden om barnen. Han ville det – ansåg att det skulle vara bättre för dem att uppfostras i Pakistan. När han fick nej i domstolen kastade han sig på nästa plan utan att säga 21

Forum-Djavulen i spegeln pocket

09-01-21

13.54

Sida 22

adjö, inte ens till Shayla, och hon var ändå hans favorit. Sedan skrev han och sa att han nog skulle se till att få dem på något sätt.

Jag skrev tillbaka och sa att jag hellre ville se honom död innan han fick ta något av mina barn. Sedan bytte jag namn från Hussain tillbaka till Richards och sen dess har jag inte hört av honom, och det vill jag inte heller, aldrig mer.”

Handford reste sig. ”Det kommer snart hit en kontaktperson.

Hon kommer att stanna hos er, hålla er underrättad om vad som händer. Finns det någon annan som ni skulle vilja att vi kontaktade så länge?” ”Min bror Calvin. Han arbetar på hotellet vid polishuset. Han är kock där. Han är där nu.”

Handford nickade. ”Vi ska meddela honom.” När de hade kommit fram till dörren vände han sig om och sa: ”Jag beklagar att vi blev tvungna att komma med så dåliga nyheter, mrs Richards. Jag lovar att vi ska göra vårt bästa för att ta reda på vem som mördade er dotter.” Hennes ögon fylldes med tårar, men tårarna dolde inte hennes misstro mot dem.

De hade hunnit halvvägs till bilen när ytterdörren flög upp.

Först fylldes öppningen av ljus, sedan av mrs Richards omfångsrika gestalt. ”Hallå där”, skrek hon. ”Om ni vill veta vem som mördade Shayla så fråga den där läraren, den som tafsade på henne. Fråga den där mr Collins.”

22