9789185507924

Kalabaliken i Bender

From 4a.indd 1

08-11-26 16.36.58

Innehåll Förord

7

Prolog: Han kunde inte vika, blott falla kunde han

11

Från Poltava till Perevolotjna

15

På den turkiska stäppen

23

Överfallet vid floden Bug

45

Färden till Bender

53

Den turkiska politiska snårskogen

67

Tsar Peters debacle vid Prut

111

En enda salig röra

133

Kalabaliken

155

Epilog: Må världen ramla – han står där oförfärad

197

Appendix: Personer förutom Karl XII som deltog vid försvaret av Kungshuset

203

Källor och litteratur

211

Register

217

From 4a.indd 5

08-11-26 16.36.59

viii

Kalabaliken 16 januari–2 februari 1713 Jag ser att man icke kommer någon vart med denna demirbache [järnhuvud].

Devlet Giray, den 4 januari 1713

Kungen hade ingen tanke på att låta sig svältas ut som en gammal räv ur sitt gryt. Han gav order om att hela det svenska lägret skulle befästas – om turkarna ville ha batalj så skulle de inte få någonting gratis. Man använde gamla vagnar och hastigt ihopsamlade plank och bräder av olika storlek till förskansningar och fyllde mellanrummen med häst- och allehanda spillning. Marken var alltför frusen för att tillåta att man grävde upp jordvallar. Kring Kungshuset slog man upp klena palissader, dörrar och fönster bommades igen, vattentunnor placerades ut runt byggnaden, ja, uppfinningsrikedomen kände inga gränser när byn Warnitza förvandlades till någonting som skulle likna ett förskansat läger.

Livsmedel stal man genom att helt sonika rida ut ur lägret och plundra eller genom att muta välvilliga janitsjarer att föra in förnödenheter nattetid. Man använde också diverse listigheter som att betala moldaviska bönder att lasta sina vagnar fulla med bröd, vin och frukt i byar som låg lite längre bort från svensklägret och sedan mot kvällningen komma till Warnitza och låtsas vilja sälja sina varor. Khanens tatarer, dock inte janitsjarerna, attackerade bönderna men svenskarna gjorde utfall från lägret och snappade åt sig förnödenheterna. Kungen deltog naturligtvis själv i dessa räder. Ett ögonvittne berättade senare: 155

From 4a.indd 155

08-11-26 16.37.31

kalabaliken i bender

Det gick knappast någon dag, utan att han [Karl XII] red ut på detta sätt, än för samma ändamål [att stjäla livsmedel], än för att ta sin vanliga motion eller för sitt nöje, vilket blev ännu större vid åsynen av några tusen tatarer, som flydde för honom eller för honom öppnade en vida bredare passage, än han behövde för sin lilla skara.

Warnitza med omgivning hade under svenskarnas vistelse där vuxit till en mindre stad, ett slags Carlopolis, som reseskildraren Aubry de la Motraye uttryckte det. Motraye var en fransk reseskildrare som reste runt i medelhavsländerna och en tid uppehöll sig vid Karl XII:s läger vid Bender. Han blev väl bekant med kungen och hade ofta tillträde till det svenska lägret. Från och med år 1715 vistades han fem år i Sverige och gav senare ut sina reseberättelser i bokform. I boken berör han livligt bland annat händelserna kring kalabaliken.

Carlopolis dominerades, som Motraye senare skrev i sin bok, av Kungshuset, som Karl XII hade låtit bygga åt sig själv och sina närmaste medarbetare ungefär mitt i lägret. Det var en stor och ståtlig stenbyggnad i två våningar som hade putsats i en svagt gul ton. Huset var långsmalt, ungefär 70 alnar (eller drygt 40 meter) långt och kantades av två flyglar, varav den ena var kungens våning och den andra hovmarskalken von Dübens logement. I kungens flygel fanns också en audienskammare där Karl XII tog emot främmande diplomater, officerare och andra som hade lyckats ordna ett personligt möte med honom. Mellan de två flyglarna fanns den stora salen, som tjänade som både kungens matsal och gudstjänstlokal, och en mindre sal, som fungerade som officerarnas matsal och uppehållsrum. På husets båda gavlar fanns det vestibuler, och i flyglarnas båda tamburer fanns de enda ingångarna till huset. Det fanns ingen huvudingång mitt på huset så som annars var brukligt. Husets andra våning innehöll endast förrådsutrymmen och var inte inredd.

156

From 4a.indd 156

08-11-26 16.37.31

From 4a.indd 157

08-11-26 16.37.31

Ritning Üver svensklägret med Kungshuset i mitten. Ur A. Quennerstedts Kalabaliken i Bender (1910).

kalabaliken i bender

Taffeltäckaren Hultman skrev i sina memoarer att Kungshuset byggdes ”på tre månaders tid [av] tjocka, starka murar under tak” och att det var ”uti alla rummen med ekbräder väl panelat, med väl arbetade sköna ekdörrar med mässings- och järnlås, desslikes uti alla rummen med allehanda tjocka, schatterade turkiska tyger alla väggar beklädda”. På taket fanns det ”en väl svarvad, med pelare uppbyggd altan, därest en trappa av ekbräder uppgick”. Altanen användes av kungens tolv trumpetare och en trumslagare till att ”utblåsa” predikningar, morgon- och aftonböner.

Kungshuset hade byggts redan 1711 och kungen sov för första gången i sitt nya hem natten till julafton samma år. Det holsteinska sändebudet Fabrice beskrev i ett brev att tvärtemot kungens vana att bo enkelt var Kungshuset ”på det härligaste” möblerat i en blandning av fransk och turkisk stil med ”rikt arbetade tapeter” – allt av bästa kvalitet. Andra besökare har berättat att de flesta av rummen hade öppna spisar som värmekällor och att rummen var ombonade och vackra. Karl XII:s sovrum var däremot inrett sedvanligt spartanskt med en enkel tältsäng, ett bord och fyra stolar.

Från sitt sovrumsfönster kunde han betrakta livet utanför sitt hus men även se hur det tedde sig i den angränsande byn Warnitza lite längre bort om andan skulle falla på.

Det kungliga audiensrummet var både dyrbart tapetserat och möblerat.Väggarna var klädda med grönt fasonerat turkiskt tyg av bästa kvalitet, och längs med dem stod turkiska rödklädda divaner med tolv stycken långa dynor sydda av exklusiva mohairtyger innehållande äkta guldtråd. Trots audiensrummets prakt tog kungen många gånger emot besökare i sin enkla sängkammare. I oktober 1712, till exempel, tog Karl XII emot Devlet Giray och Ismael pascha sittandes på en stol bredvid sin säng, där de båda dignitärerna fick sitta. Den audiensen var knappast en som de bägge besökarna skulle glömma i första taget. Samtliga golv i Kungshuset var dekorerade med dyrbara orientaliska mattor i fantastiska färger och med typiska turkiska mönster. De var inte alls olika de mattor man ännu idag kan köpa i Turkiet.

158

From 4a.indd 158

08-11-26 16.37.31

kalabaliken

Karl XII levde under hela sitt långa fältliv enkelt, om den saken råder det ingen tvekan. Men här i Turkiet måste han visa sultanens undersåtar att det var en kung som residerade i svensklägret vid Warnitza och inte vem som helst. Kungshuset skulle alltså både imponera och skrämma sina besökare med sin prakt och storlek.

En bit från Kungshusets östra fasad hade kungen låtit uppföra en mindre byggnad som inrymde fältkansliet. Väster om huset hade kungens egen ”finansminister”, löjtnanten vid Drabantkåren Christian Albrecht Grothusen, sina kvarter. Från Grothusens kvarter sköttes i stor omfattning kungens låneverksamhet. Mycket skulle kunna sägas om denne livländare, men det skulle spränga den här bokens ramar. Han var i alla fall en man helt i kungens sinne. Behövdes det likvida medel, skickade Karl XII Grothusen för att ordna fram dem. Ibland kunde hans affärer dock vara mer än vidlyftiga. En gång, för att ta ett exempel, beklagade sig kanslirådet och statssekreteraren Casten Feif över Grothusens metoder när den sistnämnde utfärdade skuldsedlar på etthundra riksdaler, när han i verkligheten bara tog emot fem! Den gladlynte livländaren ville heller inte ”låta dagarna förflyta i bara tråkighet”, som von Kochen uttryckte det, och bjöd alltid friskt vid sin taffel. När Grothusen åt middag med sina kollegor och vänner, gick kungen ibland utanför fönstren till matsalen och tittade välvilligt in på de sorlande människorna medan de spisade. Man kan föreställa sig att det ibland gick ganska lustigt till. För det var inte bara mat, utan även stora mängder rusdrycker som förtärdes.

En bit norr om Grothusens logement fanns den kunglige sekreteraren Casten Feifs byggnad. Huset var mindre än livländarens, men hade en vacker trädgård. Kungshusets bägge gavlar flankerades av det kungliga stallet, ett stycke söderut, och det kungliga köket, ungefär lika långt norrut. I stallet fanns det över 100 arabiska, turkiska och tatariska hästar samt några svenska – bland dem den gamle trotjänaren Brandklipparen från Karl XI:s tid (även om det är mer sannolikt att det rörde sig om en annan häst fast med samma namn). I byggnaden bodde också de kungliga stallpojkarna 159

From 4a.indd 159

08-11-26 16.37.31

kalabaliken i bender

och drängarna. I köket arbetade ”2 mästerkockar med 4 gesäller, 4 drängar, 4 kokgossar, med en kökstvätterska och en piga”, allt för att kungen och hans sällskap skulle kunna njuta av ordentligt tillagade och ståndsmässiga måltider.

Något nordost från kungens byggnad, rakt österut sett från köket, fanns det ”polska logementet”, där kungens polska allierade höll till.

Kungens dragoner kamperade i tält och småbyggnader väster om stallet. Så, ungefär, såg Carlopolis ”centrum” ut. Övriga svenskar bodde i små hus, hyddor och tält runtom själva huvudlägret. 400 svenska dragoner bodde i kojor, två man i varje, och kosackerna bodde i ännu mindre kojor, oansenliga skjul och jordkulor.

Detta svenska läger var ”situerat emellan Dnjestr till söder och några vingårdar till norr”, berättade Fabrice i ett av sina brev hem till det holsteinska hovet. Men egentligen låg Dnjestr till öster om lägret och vingårdarna till väster. Norr om lägret, alldeles intill det, låg den gamla byn Warnitza och en bit söderöver, på Dnjestrs västra stränder, låg det befästa Bender med sin förstad. En av huvudpersonerna i det som komma skulle, Axel Erik Roos, menade en månad efter kalabaliken att det fanns totalt 1 007 svenska ”undersåtare och folk” i det kungliga lägret när stridigheterna bröt ut. Om den siffran är helt igenom korrekt är obevisat, men Roos borde ju veta.

Axel Erik Roos råkade av en historisk slump hamna i centrum av det som senare skulle komma att kallas kalabaliken i Bender.

Han deltog med liv och lust i försvaret av det svenska lägret och efterlämnade en berättelse om händelserna i Kungshuset som jag också har använt som en av källorna till den här boken. Roos föddes den 12 augusti 1684 på Årnäs i Västergötland. Han var friherre och blev kunglig drabant den 14 augusti 1708. Innan dess var han löjtnant vid Närke-Värmlands regemente och hade följt med kungen på hans fälttåg ända sedan krigets början. Axel Erik var son till generalen Carl Gustaf Roos, som är känd bland annat för att han förde befäl över en infanterikolonn i slaget vid Poltava. Det sägs att Axel Erik Roos var kort till växten och att han 160

From 4a.indd 160

08-11-26 16.37.32

From 4a.indd 161

08-11-26 16.37.33

Karl XII:s läger utanför Bender. Ur Seigneur A. de la Motrayes resor 1711–1724 (1918).

kalabaliken i bender

behöll ett ungdomligt utseende långt upp i åren, och det finns flera porträttmålningar av honom, bland annat ett på Karlbergs slott i Stockholm.

I lägrets hjärta pågick nu febril verksamhet. Kungens taffeltäckare, Johan Hultman, berättade senare att man lät bära upp alla Hans Majestäts dyrbara och av guld broderade, med äkta infattade juveler och stenar prydda munderingar samt 7 stycken på scharlakan med guld broderade turkiska tält med allehanda schatterade färger, broderade täcken och sadlar med infattade stenar, desslikes damascerade gevär, bössor och sablar, infattade och schatterade med guld och äkta stenar, även ock många damascerade knivar med dess foder, överallt insatta med äkta stenar, samt mycket mera turkisk och tatarisk kostbarhet, även ock proviant och matsäckar, brännvin, dricka och vin samt ammunition och krut och kulor. Hans Majestäts silver med kistor bars ock upp uti Kungliga palatsets stora sal.

Det var mycket dyrbarheter som skulle skyddas mot turkisk plundring.

I dessa dagar dök den hetlevrade Anders Rålamb åter upp i Warnitza för att kämpa för kung och fosterland. Han hade året dessförinnan försvunnit från lägret efter ett uppträde, då han på grund av att han kände sig förbigången i befordringsgången hade kastat sin officersfullmakt på elden och sedan levt ett liv som ”turk” i Bender. Kungen hade sett honom ett antal gånger i staden och anmärkte en gång: ”Rålamb är ond på mig och nu är han turk.”

Enligt uppgift tog kungen inte speciellt hårt på Rålambs flytt till Bender utan fortsatte att betala ut hans officerslön dit. Det var för övrigt på det sättet som kungen, trots visad onåd, ofta agerade gentemot sina officerare under det stora nordiska kriget.

När turkarna började mobilisera mot kungen i Warnitza vädrade 162

From 4a.indd 162

08-11-26 16.37.33

kalabaliken

den hetlevrade Rålamb stridigheter. Han lät raka av sig skägget, iklädde sig sin gamla uniform och marscherade tillbaka till det svenska lägret. När kungen fick syn på den gode karolinen utbrast han av glädje: ”Åh, si Rålamb! Jag visste väl [att] jag skulle få rätt på karlen, då jag behövde honom.” Gammalt groll var glömt och Rålamb fick befälet över en grupp bussar med vilka han skulle försvara en sektion av det kungliga lägret vid ett eventuellt turkiskt anfall.

Svenskarna i Warnitza arbetade nu med befästningarna dygnet runt. Somliga klagade och menade att det väl vore bättre att ge efter för de turkiska kraven. ”Jag vet väl vad jag gör”, svarade kungen och manade på trupperna. ”De vill bara skrämma oss i deras våld; men först skall det smälla bättre och skall [det] ändå aldrig ske!” sade Karl XII till dem som tvivlade. Kungen var helt säker på att sultanens order om att bruka våld var en förfalskning eller åtminstone oriktigt återgiven (åtminstone lät han påskina att det var så), och den illvillige seraskiern i Bender skulle inte få uppleva lyckan att se den store Karl XII ge sig för lite vapenskrammel. Sådant hade han upplevt i över tio års tid, längst fram vid fronten, utan att vika för vare sig kula, värja eller pik. Det skulle han inte göra den här gången heller.

Många försökte övertala kungen att ta sitt förnuft till fånga och acceptera de turkiska kraven på hans omedelbara hemfärd. Bland dessa fanns några polska präster som menade att det vore en stor synd att strida mot sina välgörare och mot deras vilja stanna i deras land. Karl XII avfärdade polackerna vasst: ”Vill ni predika, så välj en annan plats och andra åhörare; här är det fråga om att slåss!” Därefter vände han kaplanerna ryggen och de fick, så som alla andra som försökte beveka kungen, återvända till sina kvarter med oförrättat ärende.

Kungens diplomatiska verksamhet vid det turkiska hovet visar tydligt att han egentligen ville undvika ytterligheter, men samtidigt kunde han inte låta sig kommenderas av sultanens underhuggare.

Alternativet till att bli turkarnas fånge var nämligen att hamna i 163

From 4a.indd 163

08-11-26 16.37.33

kalabaliken i bender

Augusts eller Peters klor, och för att komma i turkisk fångenskap måste han först slåss, enligt hans sätt att se på saken. Skulle han acceptera seraskierns och khanens utlovade eskort, vore sachsisk eller rysk fångenskap så gott som säker, ansåg det svenska majestätet. Säkerligen låg det också mycket i sådana funderingar, även om alla nu inte valde att se det så.

Mot slutet av januari hade situationen blivit mycket spänd, och en drabbning var att vänta vilken dag som helst. På den sista dagen av årets första månad skallade så plötsligt tusentals ”Allah, Allah!” genom det svenska lägret. Några tusen turkar närmade sig med dragna sablar det svenska lägret i något som såg ut som en anfallsrörelse. Hopen stannade dock upp en bit från de svenska förskansningarna och ett sändebud, ditskickat av khanen och seraskiern, lät meddela svenskarna att om inte Hans Majestät konungen av Sverige ville ändra sitt beslut måste tyvärr våld användas för att genomdriva sultanens vilja.

Det var Grothusen som tog emot det turkiska sändebudet – det råkade vara hans vän – och det var också han som meddelade kungen turkarnas krav. Turken fick emellertid strax veta att den svenske kungen var beredd att försvara sig mot varje våldsyttring från janitsjarernas sida.

Dock var de flesta svenska officerarna emot en sammandrabbning med turkarna och Devlet Girays tatarer. Enda undantaget tycks ha varit generalmajor Hård som istället förespråkade kungens linje. Ett sista övertalningsförsök gjordes ändå av kungens närmaste män som påpekade att man inte skulle ha någon som helst möjlighet att besegra den överlägsna turkiska hären ”och att det skulle vara en outplånlig fläck på det svenska namnet att ha slagit, inte sina fiender, mot vilka de alltid varit redo att för fosterlandets väl utgjuta sin sista blodsdroppe, utan sina vänner, sina värdar och välgörare”.

164

From 4a.indd 164

08-11-26 16.37.33

kalabaliken

General Dahldorff blottade till och med sitt bröst, berättade Motraye senare i sin stora reseskildring, ”som var översållat med ärr av de sår han erhållit vid olika tillfällen” och menade att det var bevis nog på den under normala omständigheter goda stridsviljan. ”Ni har i gångna tider handlat som tappra män”, svarade kungen bestämt, ”men nu talar ni som pultroner [=ynkryggar]. Lyd, eftersom ni vet, att det är er plikt, och visa er än en gång sådana som ni har varit.”

Grothusen fick kungens tillåtelse att följa med det turkiska sändebudet tillbaka till khanen och seraskiern för att försöka förhandla.

Kanske skulle våld ändå kunna undvikas. Grothusen förklarade vid sin ankomst för en irriterad Devlet Giray att ”Hans Majestät önskar ingenting annat än att resa, men först så snart Hans Majestät blir färdig, vilket jag hoppas kunna meddela om tvenne dagar”. ”Det är bara den gamla visan”, utbrast khanen, ”men nu måste det ske genast, ty sultanen har så befallt, och till den ändan bör Hans Majestät omedelbarligen inställa sig hos oss!”

Khanens bistra maktspråk fick den vanligtvis så lugne Grothusen att tappa humöret och skarpt fråga: ”För vem tar Ni konungen av Sverige? Tror Ni [att] han är en man, som låter skrämma sig att komma och kyssa Edra tofflor?”

Eide theik Guiaour! utbrast khanen upprört. ”Avlägsna dig, otrogne!” Därefter mumlade han någonting om att Grothusen skulle ”gå och äta någonting som en anständig mun inte kan nämna”.

Seraskiern som var Grothusen väl bekant från tidigare möten förklarade att sultanen tyvärr inte tålde några flera uppskov. En harmsen Grothusen fick alltså vända tillbaka till kungen med dåliga nyheter.

Under Grothusens förhandlingar med khanen och seraskiern hade turkarna börjat spela upp sin krigsmusik. Detta gjorde kungen så förargad att han skickade upp ett halvt dussin trumpetare på taket till Kungshuset och lät dem musicera på svenskt vis som svar på turkarnas skrän.

Devlet Giray som nu befann sig i upplösningstillstånd gav order 165

From 4a.indd 165

08-11-26 16.37.33

kalabaliken i bender

om att omedelbart låta artilleriet börja beskjuta det svenska lägret.

Den första salvan dödade en av de stackars trumpetarna som hade det höga nöjet att spela på sitt instrument på den för tillfället mest utsatta platsen i lägret. Under tiden gick Grothusen runt bland turkarna och höll tal till dem på deras eget språk: Jag är ganska förvånad över att se er med vapen i hand, inte emot era fiender utan emot era bästa vänner, som har överhopat er med skänker, emot dem, som ni så ofta har kallat cardafehler eller bröder. Ni har lämnat era mest avsvurna fiender, ryssarna, pardon och fred samt tillika skänkt dem allt, vad de behövde till uppehälle och hemresa, men era bröder vägrar ni ett kort anstånd av tre dagar, som är allt vad jag begärt av khanen och paschan. Men uppenbarligen har de beslutat att utlämna Hans Majestät i hans fienders händer, vilket strider mot Storherrens [sultanen] order, som blivit förfalskade.

Motraye berättar att turkarna efter Grothusens tal bedyrade att ingenting skulle företas mot den svenske kungen. De höll också sitt ord. När turkiska officerare befallde ett anfall mot det kungliga lägret ropade de bara: ”Olmas, olmas! Det skall inte ske!” Under stort buller och bång rusade istället de turkiska krigarna till khanens och seraskierns tält och förklarade högljutt att man måste lämna kungen uppskov. Någon nämnde också att sultanens order var förfalskad.

Devlet Giray blev utom sig av ursinne och hotade att med sina tatarer göra processen kort med både janitsjarerna och svensklägret. Seraskiern lugnade ned khanen och vände sig därefter till janitsjarerna.

Ni har vapen i hand. Betänk att vi alla är muselmän, och vänd dem icke mot oss till förmån för de otrogna.Vi har nu länge och väl icke eftersträvat annat än att förmå dem [att] i godo begiva sig härifrån, och nyss har vi åter erbjudit dem frihet därtill. Om ni tvivlar på sanningsenligheten av de befallningar, på grund av vilka vi handlar, kan ni, när ni vill, bli upplysta därom.

166

From 4a.indd 166

08-11-26 16.37.33

kalabaliken

Därefter bad han närvarande officerare att så lugnt som möjligt föra tillbaka sina trupper till Bender. ”Så skedde också”, berättade Motraye senare, ”och då [janitsjarerna] tågade genom vår by, avsköt de sina musköter i luften.” När samtliga hade anlänt till Bender stängdes stadsportarna och pålitliga vakter lojala mot seraskiern posterades ut i hela staden. Under natten lät seraskiern sedan arrestera ett trettiotal av de upproriska janitsjarledarna och lät sänka dem levande, med stenar bundna runt kroppen, till Dnjestrs dyiga botten. Dagen därpå, i gryningen, sammankallade han sina förnämsta janitsjarofficerare, tzorbagerna, samt kårens äldsta krigare till rådslag.

Seraskiern lät en kadi (en islamsk domare) läsa upp sultanens order och erbjöd var och en att stiga fram och undersöka sigill och underskrift så att de kunde försäkra sig om att ordern var äkta.

Det var den svenske kungens eget fel att våld måste användas mot honom, sade han, och de kunde gärna gå till kungens läger och erbjuda honom fri lejd vart än han önskade gå. Om Hans Majestät ändå skulle vägra hade de som goda turkar inget annat val än att lyda sultanens befallningar. Annars skulle de också sluta som fiskmat på Dnjestrs botten, så ske Allahs vilja. Straffet för högförräderi var utan undantag döden, och det visste naturligtvis alla närvarande om. Å andra sidan fanns det ju en hel del dyrbarheter i det svenska lägret som janitsjarerna gärna fick berika sig av. Alla tillfångatagna svenskar kunde behållas som slavar om trupperna så önskade. Och den som fångade den svenske kungen och förde honom till seraskiern skulle få en gigantisk belöning. Nu ville han veta deras svar. Efter en kort överläggning svarade en talesman för janitsjarerna att allt det seraskiern hade sagt var ”rättvist och förnuftigt”. Därmed syntes Karl XII:s öde vara beseglat.

Klockan nio på kvällen återkom kungens tolk Savarij från Adrianopel, dit han hade blivit skickad av kungen för att låna ihop mer pengar och överlämna nya order till Funck. Savarij hade med sig brev från bland andra Poniatowski och senaste nytt från det turkiska hovet. Han överlämnade samtliga brev till Fabrice för vidare befordran och redogjorde för honom också muntligen om allt som hade 167

From 4a.indd 167

08-11-26 16.37.34

kalabaliken i bender

hänt under resan. Fabrice mutade en tatar att överlämna alltihopa till Grothusen tillsammans med ett personligt brev i vilket han ännu en gång försökte förmå kungen att avstå från våldsamheter. Emellertid hamnade breven hos Devlet Giray som förargad lät skicka tillbaka dem till Fabrice med en tirad av förebråelser.

På morgonen den 1 februari anlände, enligt Fabrices och Motrayes berättelser, omkring 50–60 janitsjarofficerare, ”med sina långa skägg, var och en med en vit käpp i handen”, till det kungliga lägret.

De kom ”som fridens budbärare” berättade de för den förvånade Fabrice. Man ville erbjuda kungen fri lejd vart han än ville låta sig föras och de svor vid Allah att inte ett hår skulle få krökas på monarkens huvud. Efter besöket hos kungen var stämningen låg bland janitsjarsällskapet och Fabrice ville veta varför. ”Kungen av Sverige har blivit galen!” fick han till svar. De hade blivit mottagna av generalmajor Hård som i sin tur hade meddelat kungen janitsjarernas syfte med besöket, fick Fabrice veta, men kungen hade låtit hälsa dem att ”de skulle bara gå sin väg”. Detta trots att de hade berättat om breven från Funck och Poniatowski, som bekräftade vad som beslutats vid inte mindre än tre divaner, vid vilka sultanen hade närvarat, nämligen att kungen måste lämna Turkiet och att en fatwa (ett juridiskt bindande beslut) att ”nedhugga konungen och hans män om de gjorde minsta motstånd” hade utfärdats.

Karl XII hade emellertid ingen lust att anförtro sig i främmande människors händer, hade Hård låtit meddela. Den krigiske generalen hade också föraktfullt sagt att ”har ni inte fäktat igår, så kan ni fäkta idag”. Därefter förolämpade Hård de turkiska officerarna med yttrandet ”att om de inte strax packade sig iväg, skulle han sveda eller skära skägget av dem!” Det var en av de största skymfer man kunde yttra till en muslim och nu fick det vara nog. Kungen skulle ut ur landet vare sig han ville det eller inte.

168

From 4a.indd 168

08-11-26 16.37.34