9789185509249

Ödets teater Ödesföreställningar i Sverige vid 1700-talets början Andreas Hellerstedt

nordic academic press

Innehåll Förord

7

1. Inledning

11 12 15 17 20 27 32 36

2. De rörliga tingens ordning

39 40 50 55

3. Genom ett öde

65 66 77 86 99

4. Dygdens svärd

113 113 117 138 149

5. Att kryssa mellan Scylla och Charybdis

155 157 171 176 181

Sverige kring år 1700 – stormaktens sammanbrott Syfte och frågor Begrepp Tidigare forskning Presentation och avgränsning av källmaterialet Metod Översättningar, hänvisningar, förkortningar, et cetera

Fatum Christianum Evangelico Lutheranum Om fortuna När hjulet sig vänder

Genom ett öde och olyckligt tillfälle Staters öden Herrens straff kom över oss Det svenska ödets teater

Den Gud fruktar lyckan får Alexander och Fortuna Lyckan är en kokett sköka Sin egen lyckas smed

En folklig fatalism?

Utan tvivel hava namnen mycket att betyda Man vandrar här emellan tvenne farliga klippor En kunglig fatalist?

6. Avslutning

191

Summary

203

Noter

213

K채llor och litteratur

247

Namnregister

261

Avr채ttningen av Peter Brenner vid Skanstull i Stockholm 책r 1720. Samtida kopparstick. Foto: KB.

Inledning Nemo alieno sensu faelix vel infaelix. Ingen är lycklig eller olycklig/ at en annan håller honom före så wara/ utan som en sielf är förnögd eller oförnögd med sitt stånd och wilckor/ så wida är han lyckelig eller olyckelig.

[---] Låt wara O Menniskia at tu i werlden skulle hinna så widt/ at tu wore en ägare af the mäste Jordiske lycksaligheter! Så är thet ändå/ som jag påminner mig hafwa läsit hoos Boethium: Nemo tam compositae felicitatis est, ut non aliqva ex parte cum status sui qvalitate rixetur. Ingen är så lyckelig eller förnögd med sitt stånd och wilkor at intet något ännu til hans önskan skulle fattas.1 [---] Fahrwäl Swerige och i synnerhet Tu Konglige Residence Stad Stockholm. Mine dagar äro framgångne som en skugga men tu Herre blifwer ewinnerliga/ stat up och förbarma tig öfwer thetta Zion/ ty thet är tijd/ thet är tijd at tu äst nådelig/ och stunden är kommen […] O Swerige thet må wara huru thet wil/ så döör jag ändå för Tig med ett kärligit hierta […] Ach! at then grufwelige Guds wredes storm och the grymma olycks böljor/ som så häftigt slå uppå Edert Regementez oc wälfärds Skepp/ måtte nu med mig sachta läggia sig […]2

Den fjärde juli år 1720 stod fältprästen Petter Brenner på galgbacken vid Skanstull i Stockholm och höll ett högtidligt tal inför en stor folksamling. Den österbottniske predikanten var dömd till döden för förräderi och skulle avrättas. Talet var hans avsked. Han tog upp ett tema med uråldriga idéhistoriska traditioner. I ovanstående reflektion över sitt olycksöde tröstade han sig med det kristet stoiska budskap som ursprungligen hade framförts av den senantike filosofen Boethius, då denne väntade på att avrättas omkring 1 200 år tidigare. Stoiskt eftersom det såg den gemensamma olycka som 11

ödets teater

drabbat dem som något som inte kan rubba en vis mans sinneslugn, och kristet eftersom det hävdade att verklig lycka inte står att finna i jordelivet. Brenner framställde också sig själv som ett försoningsoffer – genom hans död skulle det Guds straff som drabbat Sverige kunna avvändas.3 Traditioner från antiken lade grunden för de föreställningar om försynen, ödet och lyckan som är ämnet för denna avhandling. Men användningen av dessa föreställningar var också beroende av det sammanhang i vilket de aktualiserades: en tid av krig, pest och nöd, men också en tid som såg stora förändringar av etablerade religiösa och filosofiska system och ideologier.

Föreställningar om ödet kan tyckas vara ett obskyrt ämne för en akademisk avhandling. I den tidigmoderna epoken var det emellertid frågor som ägnades stor uppmärksamhet. Att visa att så var fallet är i sig ett mål för denna avhandling. Dessa föreställningar skapade mening i många aspekter av människors vardag. Men de betraktades också som viktiga filosofiska begrepp. Dessa idéer utgjorde en central del i metafysiken, och var därför av betydelse för naturfilosofins mest grundläggande påståenden om världen. Framför allt spelade de en viktig roll i moralfilosofin och den politiska filosofin.

Att studera begreppen försyn, öde och lycka innebär för mig att ta historien på allvar. Det må vara svårbegripligt för oss idag, men man skrev avhandlingar i ämnet, besjöng det i visor och poesi, predikade över det och tillämpade begreppen i sina tolkningar av vardagliga händelser – olyckor man råkade i, framgångar man uppnådde. Jag ska söka förklaringar till varför det var så. Vilken funktion hade dessa idéer i dåtidens samhälle, vilka syften tjänade de?

Sverige kring år 1700 – stormaktens sammanbrott Ödesföreställningarna har genom historien fungerat i en mängd olika sammanhang. I krissituationer trängde sig frågan om Guds godhet och allmakt på, och eftersom ödesföreställningarna beskrev Guds verkan i världen blev de centrala för den diskussionen. Den tid jag valt att undersöka var på många sätt en sådan kris för det svenska riket. Samhället som drabbades var inte särskilt väl rustat för den, åtminstone inte i materiellt avseende. Under 1690-talets 12

inledning

sista fredsår hade Sverige slagits av missväxt med hungersnöd som följd. Det stora nordiska krigets utbrott år 1700 var inledningen på en än större katastrof för Sverige och ungefär ett år efter det att krigslyckan på allvar vänt vid Poltava och Perevolotjna sommaren 1709 drabbades landet dessutom av en stor pestepidemi. Enbart i Stockholm dog 20 000 människor, en tredjedel av stadens befolkning, under sommaren 1710.4 Särskilda böndagar ordnades med anledning av krig, pest och hungersnöd och teologerna skrev traktater som förklarade att dessa hemsökelser var Guds straff för svenskarnas många synder. En skillingtrycksvisa från 1713 bär den avslöjande titeln Den dundrande och warnande Moses: det är, at Sweriges närwarande plågor, krig hunger och pestilentia, hwar med Gud den högste, hela riket en tijd bort åth hemsökt, och än hemsöker, risar och agar, härröra af desz förra obotfärdighet […].

Kriget var den stora katastrofen. Totalt räknar man med omkring 200 000 döda (i enbart militära förluster) från Sverige 1700–1721, motsvarande ca 11 procent av en uppskattad befolkning (år 1700) på 1 800 000. Förlusterna pendlade mellan 8 000 och 12 000 årligen.5 Som i alla tidigmoderna krig var det sjukdomar, hårt väder och svält som skördade de flesta av dessa soldaters liv. De stora fältslagen och belägringarna kunde dock vara nog så blodiga. I det ödesdigra slaget vid Poltava den 28 juni 1709 dog ca 6 900 på den svenska sidan, en dryg tredjedel av styrkan, allt på en enda dag.6 Då den finska armén under Carl Gustaf Armfeldts befäl besegrades av ryssarna i det mindre kända men likafullt viktiga slaget vid Storkyro några mil från Vasa den 19 februari 1714 dog drygt 3 000 på den svenska sidan.7 Otaliga soldater återvände också hem som invalider, inte minst efter de svåra köldskador som drabbade soldaterna, bland annat i Ukraina 1708–1709 och Norge 1718–1719.

Utöver de döda och sårade slutade minst 30 000 svenskar och finnar som krigsfångar, främst i Ryssland, där många fick uthärda mycket svåra förhållanden. En del kunde till och med säljas som slavar. Många civila tvingades dela krigsfångarnas öde. Det gäller i synnerhet tysktalande balter som togs tillfånga då de stora städerna – Reval, Riga, Dorpat, Pernau – ockuperades. Omkring 20 000 flyktingar från Baltikum och Finland sökte sig också till det egentliga Sverige, de flesta till Stockholm.8 13

ödets teater

En enkel överslagsräkning av de militära förlusternas relativa omfattning kan ge en fingervisning om vilken katastrof kriget innebar för riket. De totala manskapsförlusterna (återigen enbart militära) utslagna över femårsperioder motsvarade ca 2,7 procent av befolkningen. Detta är i relativa tal av samma storleksordning som siffrorna från första världskriget, vilket ju av många betraktas som en avgörande vändpunkt i Europas historia med oöverskådlig betydelse för kontinentens sociala, politiska och intellektuella utveckling.9 Rent konkret innebar detta att Sverige vid 1700-talets början, precis som länderna som deltog i det första världskriget, förlorade en hel generation av unga män. Man bör också hålla i minnet att arméerna vid sekelskiftet 1700 i allmänhet inte var så stora med moderna mått mätt. Sverige, som var tvunget att upprätthålla en stormaktsposition trots bristande ekonomiska och demografiska förutsättningar, blev ett genommilitariserat samhälle. Det ständiga knektehållet (det så kallade militära indelningsverket) stod färdigt vid krigsutbrottet, men inte ens denna genomgripande reform, närmast unik i samtiden10, räckte till. Särskilt under de sista åren tvingade kriget fram en rad radikala politiska lösningar.11 Det kan också vara värt att påpeka att systemet med stående landskapsregementen gjorde det svårt för staten att trots sitt massiva ”informationsövertag”, som Anna Maria Forssberg kallat det, dölja motgångarna för sina undersåtar. Eftersom regementena hela tiden måste fyllas med nya soldater för att täcka förlusterna fick man kunskap om hur många från bygden som drabbats. När många av regementena sattes upp på nytt efter att ha gått helt förlorade vid Poltava och Perevolotjna var det därför svårt att förneka att armén råkat ut för ett stort nederlag.12 Det känns rimligt att anta att den svenska stormaktens undergång i det stora nordiska krigets katastrofala upplösning måste tillskrivas en lika viktig roll i svensk 1700-talshistoria som världskrigen av hävd haft i europeisk 1900-talshistoria. Det stora nordiska kriget varade därtill i mer än 20 år.

14

inledning

Syfte och frågor Syftet med avhandlingen är att undersöka ödesföreställningar under tidigt 1700-tal i det dåvarande svenska riket med dess underliggande provinser. Jag har studerat den lärda diskussionen, alltså den teologiska och filosofiska, men också hur ödesföreställningarna fungerade i människors förståelse av det egna livsödet. Hur skapade man ordning i kaos, mening i livet och riktning i historien med hjälp av hänvisningar till öde, lycka och försyn? Jag har valt att i synnerhet fokusera på ödesföreställningarnas roll i krig och politik samt samhällstänkande i vid mening. Att begreppen försyn, öde och lycka (fortuna) var vanliga och viktiga i den filosofiska och politiska diskussionen är känt sedan tidigare. Mitt bidrag till forskningen består framför allt i att försöka förklara hur det tidiga 1700-talets användning av begreppen såg ut. Frågan är hur och i vilka sammanhang dessa begrepp tillämpades, varför de var så vanligt förekommande, varför de var så användbara och vilken roll de spelade.

Hela rikets historia kunde liksom individens ges syfte och mening med hjälp av dessa föreställningar och begrepp. Ett nära till hands liggande antagande jag arbetat med är att dessa föreställningar blev problematiska då det svenska stormaktsbygget föll samman vid det stora nordiska krigets slut. Ett folk som kunde beskrivas som Guds utvalda och ett svenskt Israel drabbades av svåra motgångar, som innebar tragiska livskriser för tusentals människor. De hade uppfostrats till att i luthersk ”frimodighet” sätta sin lit till ”Guds harnesk”, men deras liv slogs i spillror till följd av krig, fångenskap, nöd och sjukdomar.13 Undersökningen avgränsas till tiden för det stora nordiska kriget 1700–1721, en period från vilken ett rikt källmaterial också finns bevarat, lätt tillgängligt och någorlunda överskådligt tack vare många års forsknings- och utgivningsarbete. Som ofta i idéhistorisk forskning har det inte varit lämpligt att slaviskt hålla fast vid dessa årtal. Böcker publicerades kanske något år efter de händelser som föranlett dem, memoarer nedtecknades då stormen dragit förbi. Sammanhanget med det föregående seklet är också starkt. 1600-talet utgör en bakgrund som i många fall varit helt nödvändig att ta hänsyn till.

Förutom kriget ägde vid den här tiden en rad stora förändringar 15

ödets teater

i samhället och föreställningsvärlden rum, och dessa förändringar var i hög grad sammanflätade med varandra. Kungamakten stod starkare än någonsin efter genomförandet av enväldet, vilket också medförde att adelns makt begränsades. Statsapparatens starka expansion gjorde att ämbetsmän måste hämtas från grupper som tidigare sällan hade kommit i fråga för sådana uppgifter. Det stora nordiska kriget skördade därtill så många offer att just 1710-talet innebar en tydlig vändpunkt. Genom giftermål och snabba karriärer kom fler ofrälse officerare än någonsin upp sig. Nyadlade och ofrälse gjorde sig sålunda gällande på ledande poster i det svenska riket, och man gjorde det alltid med hjälp av utbildning. Den nya eliten knöts mycket hårt till kungamakten i Sverige liksom på många andra håll i Europa.14 Vid samma tid kom pietismen till Sverige, runt sekelskiftet 1700, först med studenter och senare med återvändande krigsfångar. Under 1600-talets slut hade också cartesianismen slagit igenom vid universiteten, något som innebar en genomgripande omvälvning inom filosofin.

Avgränsningen i tid är en följd av valet att fokusera på krigsåren och det har möjliggjort en undersökning på djupet. Detta har skett på bekostnad av det längre tidsperspektivet, som, om det anlagts, skulle ha kunnat ge möjligheter att se förändringar över tid. Valet var nödvändigt att göra, och jag lämnar utvecklingen under 1600-talet och det senare 1700-talet till framtida forskning. I stället målas här en bred bild av hur föreställningar om ödet uttrycktes i Sverige under 1700-talets första år.

För att uppnå det angivna syftet ställer jag fyra mer konkreta frågor till materialet. Avsikten är således att: • För det första undersöka huruvida ödet eller lyckan, romarnas Fortuna, användes som en syndabock i sådana situationer där Gud inte kunde hållas ansvarig. Användes ödesföreställningarna som ett alibi för Gud? Det har i tidigare forskning hävdats att så var fallet.15 • För det andra försöka förklara hur den svenska stormaktens sammanbrott under det långa nordiska kriget hanterades, förklarades 16

inledning

och gjordes meningsfullt med hjälp av ödesföreställningarna. Hur förklarade man det faktum att Sverige, ett rike man beskrev som det nya Israel, Guds utvalda folk, nu stod på ruinens brant?

• För det tredje undersöka vilka möjligheter den enskilda männi­ skan ansågs ha att påverka sin egen situation i samhällslivet och politiken. Vad kunde man uppnå av egen kraft? I vilken mån var det ens önskvärt att agera efter eget huvud?

• Till sist är avsikten att utreda vilka ödesföreställningar som ansågs felaktiga, och varför? Varför var man hela tiden så noga med att markera skillnaderna mellan den rätta läran och avvikelser från den, och vilka var det som beskylldes för att begå dessa allvarliga fel? Fanns där möjligen något slags folklig fatalism, som stod i opposition till kyrkans och den lärda världens tro på en fri vilja?

Det har hävdats att så var fallet.16 Sammantaget ska dessa frågeställningar uppfylla det övergripande syftet, att förklara ödesföreställningarnas funktion i det tidiga 1700-talets svenska samhälle. Den första och den fjärde frågan är direkt föranledda av den tidigare forskningen. Den andra och tredje frågan är avsedda att fokusera föreställningarnas politiska funktion på två plan. De svarar mot två huvudsakliga aktörer i samhället: den enskilda människan och staten. Därigenom är sammanhanget väl inringat. Det återstår fortfarande att avgränsa själva föreställningarna. Det var i huvudsak tre centrala begrepp som utgjorde kärnan i ödesföreställningarna. De benämndes försynen, lyckan och ödet.

Begrepp Ödet är som begrepp mycket svårt att ringa in exakt.17 Under det tidiga 1700-talet var det fortfarande främst tre uttryck som användes för att ge namn åt ödesföreställningarna, nämligen försyn, öde och lycka. Dessa tre går tillbaka på latinets providentia, fatum och fortuna. På latin, filosofins språk, var de etablerade begrepp. På svenska var betydelserna flytande och ofta förvirrade; ibland var de tre helt synonyma, ibland motsvarade de ungefärligen latinets definitioner.

17

ödets teater

Till de tre hör också vissa mindre frekvent förekommande begrepp som slumpen, casus.18 Det är viktigt att klargöra att de tre begreppen utgjorde ett avgränsat betydelseområde19, eftersom deras historiska mening och funktion inte kan förstås med annat än att man ser till betydelseområdet som helhet. För att förstå ett av begreppen måste man också känna till de övriga, och förhållandet mellan dem alla.

Förhållandet var därtill hierarkiskt. Så som man såg det var försynen det överordnade begreppet, ödet och lyckan underordnade. Exakt hur betydelserna och förhållandena mellan dem beskrevs kommer att framgå av undersökningen.

Man bör emellertid redan här påminna sig att betydelsen hos de tre begreppen inte alltid motsvarar betydelsen i modern svenska. ”Lycka” i äldre svenska motsvarar ofta snarare vårt språkbruks ”tur” eller ”framgång”, vilket förstås påminner om hur latinets fortuna användes. ”På denna marchen, förr än jag kom till Punitz, så var jagh så olycklig och miste dhen gambla följeslagaren Klinkowström [min kurs.]” skrev exempelvis Karl XII i januari 1705.20 Det talades ofta om ”lyckan” när det gäller karriären – man ville ”göra sin lycka”, ”söka sin fortun”, och med det menas till exempel sådant som att bli befordrad.21 Inom filosofin betecknade fatum kedjan av orsaker i världen.

Svenskans ”öde” användes ofta utan att det specificeras vad som åsyftas. Associationen går till ”tur” eller ”slump”, så som vi i dag skulle använda orden till vardags. Till exempel kan jag nämna något Olof Hermelin, rikshistoriograf och sekreterare vid fältkansliet, skriver i augusti 1703. Han ägnade sig ständigt åt att skriva propagandapamfletter, som han sedan skickade hem till Sverige för tryck. Om ett par sådana texter, om slagen vid Kliszow (juli 1702) och Pultusk (april 1703), som kommit bort i posten, skrev Hermelin: ”Det har warit ett öde, at båda mine berättelser skola wara förkomne, som jag giort öfwer Clissou ock Pultousk […]”22 Med stor sannolikhet är Hermelins uttryckssätt samtidigt en anspelning på sentensen ”böcker har sina öden” (”habent sua fata libelli”), vilket är karakteristiskt. Man begagnade sig ständigt av den klassiska världens språk och bilder, gärna på ett lekfullt sätt, och detta gäller i synnerhet ödesföreställningarna.

Försynen (lat. providentia, grek. pronoia) beskrevs som Guds plan 18

inledning

för och styrelse av världen, samt den ordning försynen ger upphov till i världen som människan upplever den. Den ordningen kunde på svenska gå under beteckningen försyn, som en översättning av det filosofiska begreppet providentia, eller som en översättning av Nya testamentets (grek.) oikonomia23, men också öde, lat. fatum, utan direkt motsvarighet i Bibeln. Man kunde tala om ett ”fatum christianum”, ett kristet öde.24 Förhoppningsvis bidrar själva läsningen av denna undersökning till att kasta ljus över användningen av både ord och begrepp.

Själv använder jag som analytisk kategori samlingsbeteckningen ödesföreställningar. Den täcker in det betydelseområde som nyss nämndes. Det gemensamma för ödesföreställningarna är att de är begrepp som används för att beskriva något som styr världen och människornas (och i överförd bemärkelse även till exempel staters, städers eller folks) liv. Detta innebär att ödesföreställningarna, åtminstone då de var någorlunda genomtänkta, beskrev Guds verkan i världen. Med tanke på hur den etablerade filosofiska uppfattningen såg ut är detta helt i sin ordning. Vid början av 1700-talet var det i Sverige en självklarhet att ödet, oavsett hur man betecknade det, var intimt förknippat med Gud. Ödet var hans verktyg. Men den avgörande distinktionen är att det rör sig om Guds verkan i världen, vilket särskiljer det från idéer om frälsning och predestination, som angår livet efter detta. I den mån denna avhandling behandlar uppfattningar om Gud så sker det alltså indirekt, genom synen på hans ordning och verkan i världen. Som vi ska se var detta inte heller i strikt mening teologiska frågor, utan snarare filosofiska problem.

Samlingsbeteckningen ”ödesföreställningar” är alltså min egen, men den har tidigare använts i en snarlik typ av forskning.25 Detta praktiskt användbara begrepp spelar ingen framträdande roll i avhandlingen, som i stället syftar till att förstå hur det tidiga 1700-talets användning av de tre nyss nämnda begreppen såg ut. Det är ju känt sedan tidigare att dessa begrepp fanns och var vanligt förekommande, frågan är som sagt hur och varför de användes.

Jag vill också förtydliga hur jag kommer att använda beteckningen modern. Att säga att något är modernt kan föra tankarna i många olika riktningar. I den här avhandlingen menar jag med modern 19

ödets teater

det som ansågs vara modernt under den epok jag behandlar, som ju ofta kallas den tidigmoderna. Det moderna var för 1600- och 1700-talets människor sådant som den nya naturvetenskapen, den sekulariserade naturrätten och den folkspråkliga litteraturen. Det moderna definierades i stor utsträckning i förhållande till, ofta i motsats till, den klassiska antikens historia, filosofi och litteratur, och man debatterade huruvida den moderna tiden överträffade antiken eller inte. Det moderna kunde också kontrasteras mot det medeltida eller det skolastiska. Med modern menar jag alltså inte modernistisk och inte heller nutida, och tanken bör inte gå till det moderna projektet eller liknande.

Tidigare forskning Den viktigaste tidigare forskning om denna avhandlings egentliga ämne är den som bedrivits av Iiro Kajanto. I den tvådelade studien Humanism in a Christian Society (1989–1990) genomförde han fördjupade studier av begreppen fatum och fortuna, med fokus på hur de klassiska föreställningarna överfördes till det svenska 1600-talets tankevärld. Kajantos undersökning är tematiskt bred, den behandlar receptionen av hela den samling av tankar och begrepp som renässansen sent omsider förde till Sverige. Den är därför empiriskt begränsad. Materialet utgörs uteslutande av latinska texter från Åbo universitet under perioden 1640–1713. Kajantos uppfattning behandlas framför allt i kapitel 2. En undersökning som på många sätt liknar Kajantos är Gottfried Kirchners litteraturhistoriska Fortuna in Dichtung und Emblematik des Barock (1970).

Gerhard Oestreich framförde under 1960- och 1970-talen uppfattningen att den nystoiska filosofin hade en avgörande betydelse för framväxten av den starka moderna staten under 1500- och 1600-talen. Oestreich menade att nystoicismen formade samhället, staten och det moderna militärväsendet i en anda av disciplin, inte minst genom självkontroll.26 Ödet spelade en betydande roll inom den nystoiska filosofin, precis som den hade gjort i den antika stoicismen. Nystoicismens ledande företrädare Justus Lipsius menade till exempel att goda soldater ska vara ”fati sui securi”, trygga i sitt öde. Oestreich menade också att 20