9789185873630

Tomas Blom

Drottningar i Sverige

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Tomas Blom 2009 Faktagranskning: Mikael Alm och Ann Lewenhaupt Förlagsredaktör: Ann Lewenhaupt Omslag och grafisk form: Johan Laserna Omslagsbild: Maria Eleonora av Hohenzollern-Brandenburg Gripsholmssamlingen, Nationalmuseum.

Släktträd: Anders Enquist Tryck: Interpress, Budapest 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn 978-91-85873-63-0

Innehåll Förord

7

Katarina av Sachsen Lauenburg 39

Sigrid Storråda 11

Margareta Leijonhufvud 43

Ragnhild av Tälje 13

Katarina Stenbock 45

Ulfhild Håkonardotter 15

Karin Månsdotter 47

Katarina Sunesdotter 17

Katarina Jagellonica

51

Ingeborg Eriksdotter 19

Gunilla Bielke

53

Sofia av Danmark 21

Kristina av Holstein Gottorp

57

Helvig av Holstein 23

Maria Eleonora av Hohen zollern-Brandenburg 61

Märta av Danmark 25 Ingeborg av Norge 27 Blanka av Namur 29 Margareta av Danmark 31 Filippa av England 33 Dorotea av Hohen zollern-Brandenburg 35 Kristina Nilsdotter Gyllenstierna 37

Kristina

65

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp

67

Ulrika Eleonora av Danmark

71

Ulrika Eleonora den yngre

75

Lovisa Ulrika av Preussen

Lovisa av Nederlän derna

77

99

Sofia Magdalena av Danmark

81

Victoria av Baden 107

Fredrika av Baden

85

Hedvig Elisabet Char lotta av Oldenburg

Margareta av Stor britannien 111

89

Louise av Mountbatten 115

Desideria (Désirée)

93

Silvia 117

Josefina av Leuchten berg

97

Bildförteckning 118

Sofia av Nassau 103

Förord Historikern Erik Gustaf Geijer hävdade som bekant att ”Sveriges historia är dess konungars”, något som till en del tål att diskuteras.

Odiskutabelt är däremot att Sveriges drottningar inte har tillmätts någon större betydelse i vår historia. Det har i princip funnits lika många drottningar som kungar genom århundradena – kvinnor som har förblivit långt mer osynliga än sina makar. Och deras historia förtjänar att berättas.

Ordet ”drottning” bör vara äldre än ordet ”kung”, eftersom det härstammar ur ”drott”, avlett ur det fornisländska drottín, vilket i sin tur betecknar ledaren av ett krigsfölje, alltså en man som hade makt att bestämma saker och ting. Även om kvinnor i sig inte haft makt, har de sedan äldsta tider varit viktiga som förmedlare av makt och rikedom. Under en orolig forntid har fredsöverenskommelser gärna beseglats av giftermål, och en avgörande faktor vid de mäktigas val av äktenskapspartner har alltid varit en strävan att öka ättens välstånd. Genom historien har också våra kungar – med enstaka undantag – ägnat sig åt strategiska giftermål. Till exempel är den övervägande delen av Sveriges drottningar av utländskt ursprung, huvudsakligen tyskt eller danskt.

Till en del beror detta förstås på vikten av att knyta allianser med främmande makt, men det har också i många fall handlat om att öka den kungliga prestigen genom att ”gifta sig till anor”, liksom om att föra in nytt blod i en gammal släkt.

En drottnings främsta uppgift har alltid varit att föda tronföljare. Även på den tiden när kungar formellt valdes av rikets stormän, brukade äktfödda barn av kungligt ursprung lämnas företräde. I och med att arvriket infördes av Gustav Vasa, blev det stadfäst att kronan skulle tas över av kungaparets äldsta son. Då blev det förstås ännu viktigare att drottningarna födde gossebarn.

Graden av engagemang i rikets styrelse har sett helt olika ut hos olika drottningar. Somliga har ju varit regenter själva, som Margareta och Kristina, medan andra i likhet med Lovisa Ulrika och Victoria har gjort vad de har kunnat för att påverka sina makar i önskvärd riktning. Men för de allra flesta av våra drottningar har rollen som maka och mor varit den enda tänkbara. I den mån de har ingripit i sin omvärld har det varit som förmedlare av kunglig välvilja i form av aktiviteter som klostergrundande och välgörenhet.

Man kan nog påstå att våra drottningar med tiden blivit allt synligare för den breda allmänheten, inte minst genom massmedias uppmärksamhet. Våra kungligheter har på så vis kommit oss närmare, i ytlig mening; vi har beretts möjlighet att engagera oss i deras mer vardagliga bekymmer med barnuppfostran och giftermål.

Kanske har de på så vis blivit mer gångbara som identifikations­objekt för många kvinnor?

Till sist ett par ord om urvalet. Sveriges regentlängd från Erik Segersäll och framåt är tämligen väl etablerad. Men om den tidiga medeltidens drottningar vet vi betydligt mindre. Alltså tar boken inte med alla de möjliga drottningar som kan ha existerat under 1100–1200-talet. Jag har gjort ett urval utifrån tillgängliga fakta, och tillgång på bildmaterial.

Tomas Blom

Drottningar i Sverige

10

Sigrid Storråda cirka 960– cirka 1020

Sigrid Storrådas historiska existens är omdiskuterad, men senare forskning lutar åt att hon faktiskt levat och varit en högt uppsatt kvinna, i tur och ordning maka till kung Erik Segersäll i (det blivande) Sverige och kung Sven Tveskägg i Danmark, samt mor till Olof Skötkonung som efterträdde sin far som kung över Svealand och Götaland.

Hennes far var den mytomspunne västgötske hövdingen SkoglarToste och hon giftes tidigt bort med kung Erik. Deras äktenskap slutade dock med att han skickade bort henne för att styra över kungagodsen i Västergötland. Vissa källor hävdar att han inte stod ut med hennes ”styvsinthet och självrådighet”.

Efter Eriks död cirka 995, blev Sigrid en eftertraktad änka. Men hon accepterade inte vilka friare som helst. För att göra detta tydligt lät hon innebränna ett par mer obetydliga småkungar som vågat be om hennes hand. Ett giftermålsförslag från Norges kung Olav Tryggvason mottogs däremot med välvilja – tills Sigrid upptäckte att den guldring han skickat henne var gjord av förgylld koppar. När hon så förkunnade för den nyligen kristnade Olav att hon själv tänkte hålla fast vid den gamla seden, det vill säga att blota till asarna, lär han ha slagit till henne och kallat henne ”hundhedning”.

Sigrid lovade att det slaget skulle bli hans död, en profetia som hon själv bidrog till att uppfylla genom att hetsa sin son och sin nye make, kung Sven Tveskägg att anfalla och besegra kung Olav.

11

12

Ragnhild av Tälje cirka 1075– cirka 1117

Ragnhild av Tälje var maka till den kung som går under namnet Inge d.y. och som regerade tillsammans med en ”medkonung”, Filip, under några år av denna ytterst oroliga tid i det blivande Sveriges historia. Det intressanta med Ragnhild är att hennes namn fort­ farande är i högsta grad levande, i varje fall för invånare i Södertälje med omnejd. Hon är nämligen stadens skyddshelgon och lär ha grundat och bekostat den kyrka som bär hennes namn. Likaledes är ett gymnasium, en gata, en bro och en skidbacke uppkallade efter henne.

Sankta Ragnhild avbildas i stadsvapnet med gloria och pilgrimsstav. Hon var en mycket from kvinna och en av de första svenskar som genomförde en pilgrimsfärd till både Rom och Jerusalem. En sådan resa var ett högriskprojekt, och Ragnhild blev överfallen av rövare på vägen och avklädd in på bara kroppen. Men då skedde ett under: en ängel sänkte sig ner från himlen och gav henne en ny klädnad.

På drottning Ragnhilds sedan länge försvunna grav i hennes egen kyrka lär det ha funnits en inskrift som kallade henne: ”Ragnhild, svearnas härskarinna, ett blomster utan törne…” Ganska om­gående efter sin död började hon betraktas som ett lokalt helgon, men har inte blivit officiellt kanoniserad av påven. Kung Inge gifte snart om sig med Ulfhild, en dam av ett helt annat kynne.

13

14

Ulfhild Håkonardotter cirka 1095–cirka 1148

Om kung Inges första hustru var ett helgon, har den andra gått till hävderna som något av raka motsatsen. Ulfhild var av högättad norsk härstamning och cirka tjugofem år yngre än sin man, som hon ganska omgående efter äktenskapets ingående tycks ha tubbat att döda sin bror och medregent Filip. Men kung Inge fick inte härska ensam länge. Omkring 1125 lär han ha serverats en ”ond dryck” av vilken han avled. Möjligen kan hans drottning ha haft något att göra med tillredningen av denna. Oavsett vilket begav sig Ulfhild till Danmark med viss hast, där hon gifte om sig med landets kung, den sextiofyraårige Nils Svensson, far till Magnus, som tagit över i ­Sverige efter kung Inge.

Men under sin tid i Danmark var Ulfhild långt ifrån overksam.

Hon deltog i maktkampen på distans, som väverska av intriger, vilka ledde till att kung Magnus slog ihjäl en kusin, och därmed drog igång en dansk släktkonflikt. Den utmynnade i slaget vid Fotevik utanför Skanör, där Magnus stupade.

Nu var fältet fritt för en ny svensk kung, Sverker Kolsson, möjligen i egenskap av tidigare älskare till drottning Ulfhild delaktig i mordet på hennes förste make. I vilket fall lämnar hon Danmark, kort innan maken Nils avlider under outredda omständigheter.

Drottning Ulfhild må ha ett tvivelaktigt rykte men hennes viktigaste bidrag till Sveriges historia är ändå att hon tillsammans med sin tredje make, alltså kung Sverker, grundade Alvastra kloster 1143.

15

46

Karin Månsdotter 1550–1612

Karin Månsdotter var av ett i särklass enkelt ursprung, med en fångknekt till far. Hon arbetade som krogpiga när kung Erik XIV uppmärksammade hennes skönhet och såg till att hon hamnade vid hans hov. Medan kungen ägnade sig åt att fria till en rad av Europas furstliga damer, höll han sig nämligen med ett litet harem hemma på slottet, och Karin blev en i frillohopen. Men det dröjde inte länge förrän han tydligt föredrog henne framför de andra. Av bevarade räkenskaper framgår att Karin vid knappa femton års ålder försågs med dyrbara tyger till kläder, avsevärda mängder vin och öl, och egna tjänare. År 1566 födde hon dottern Sigrid, som kom att följas av ytterligare tre barn. Det gick klent med kungens utländska frierier, och han skaffade sig rådets medgivande att gifta sig med vem han ville.

Karin sades ha ett gott inflytande över kungen, men kunde inte hindra honom från att i ett mycket obalanserat tillstånd låta mörda sina motståndare inom adeln.

När Erik repat sig mentalt, gifte han sig med fångknektens dotter och lät kröna henne till drottning 1568. Detta innebar slutet för hans regering. Hans bröder Johan och Karl avsatte honom och spärrade in honom tillsammans med familjen. Karin delade sin makes fången­ skap under några år, tills hon frigavs och fick en egendom i Finland.

Där levde hon till sin död 1612.

47

Gripsholms slott. H채r satt Erik XIV f책nge tillsammans med sin familj.

Foto Mujo Korach. IBL Bildbyr책.

49

64

Kristina 1626–1689, regerade 1632–1654

Kristina utsågs tidigt till tronföljare och utbildades som om hon varit man i statskonst, främmande språk, ridning och idrotter. Det passade henne utmärkt, och hon visade sig ytterst begåvad.

Efter faderns, kung Gustav II Adolfs, död fråntogs modern snart ansvaret för hennes uppfostran. Rikskanslern Axel Oxenstierna undervisade henne i regeringsangelägenheter, och när hon 1644 förklarades som fullmyndig regent, var hon väl förberedd.

Men hennes intresse för konst och kultur tog så småningom överhand. Kristina köpte in litteratur i massor och bjöd in tidens stora tänkare och konstnärer till sitt hov.

Kristina skapade svåra problem genom sin vägran att gifta sig och säkra tronföljden. Det har spekulerats friskt om orsaken till detta, men till stor del handlade det nog om att hon inte var beredd att som kvinna enligt tidens normer underordna sig en man, oavsett om hon var drottning eller ej.

Hon löste problemet genom att låta sin kusin Karl Gustav utses till tronföljare och kunde nu ge utlopp för sin tidigare hemliga ­ böjelse för katolicismen. Den kom till fullt uttryck först efter hennes tronavsägelse 1654. Hon lämnade Sverige omedelbart efteråt och levde utomlands som katolik i resten av sitt liv.

65

66

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp 1636–1715

Karl X Gustav hämtade sin brud från hertigdömet Holstein-Gottorp.

Han fastnade för Hedvig Eleonora, den yngre av hertigparets döttrar, som av kungens utsände beskrevs som en ”synnerligen hjärtans behaglig puppa”. Bröllopet stod 1654 och året därpå föddes en tronföljare, prins Karl. Men hennes make dog hastigt redan 1660 och vid tjugofyra års ålder blev Hedvig Eleonora riksänkedrottning och ordförande i sonens förmyndarregering till 1672 då han började sin regering som Karl XI. Hedvig Eleonora fick ett långt liv och hann uppleva både barnbarn och barnbarnsbarn. Hon hade ett gott och nära förhållande till sin son, Karl XI, och behöll rangen som rikets första dam även sedan han hade gift sig med Ulrika Eleonora. När Karl XI hade avlidit 1697, blev riksänkedrottningen än en gång tvungen att delta i en förmyndarregering, nu för sin sonson, den blivande Karl XII. Hedvig Eleonoras främsta intressen var konst och kultur – och i viss mån kortspel. Hon gynnade bland andra målaren Johan ­Klöcker Ehrenstrahl och arkitekten Nicodemus Tessin. De var bägge engagerade i byggandet och utsmyckningen av Drottningholms slott som drottningen lät uppföra. Hedvig Eleonora upplevde också den dramatiska branden på slottet Tre Kronor 1697 och gav snabbt Tessin uppdraget att fullfölja sin redan påbörjade ombyggnad av det eldhärjade slottet.

67

Hedvig Eleonora försökte förgäves få sin sonson Karl XII att återvända hem från sina långvariga krig och axla sitt ansvar för riket.

Men tyvärr hann hon avlida innan de återförenats. Hedvig Eleonora blev sjuttionio år gammal och fick en enkel begravning i Riddarholmskyrkan.

Drottningholms slott utanför Stockholm, som är den nuvarande kungafamiljens bostad, påbörjades av änkedrottning Hedvig Eleonora efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. Foto André Maslennikov. Scanpix.

69

70

Ulrika Eleonora av Danmark 1656–1693

Under en period av fred mellan Sverige och Danmark förlovades den danska prinsessan Ulrika Eleonora 1675 med Sveriges kung Karl XI. Året efter ryckte danska trupper in i Skåne för att ta landskapet tillbaka, men prinsessan stod fast vid sitt löfte om giftermål, trots påtryckningar. Freden kom, och med den bröllopet, som firades under enkla former 1680.

Den unga drottningen har beskrivits som en god och mild person, som inte lät sig provoceras av att hennes svärmor Hedvig Eleonora fortsatte att hålla på sin rang som hovets ”leading lady”. ­Äktenskapet tycks ha varit lyckligt, trots att frieriet skett genom ombud och par­ terna aldrig hade mötts under förlovningstiden, av lätt insedda skäl.

Ulrika Eleonora hade en ganska klen hälsa, och ägnade sig mest åt omvårdnaden av sina barn, välgörenhet och konst. Hon var själv en god konstnär och flera av hennes tavlor finns bevarade. Större delen av hennes inkomster gick till välgörenhet. På 1680-talet grundade hon Stiftelsen Drottninghuset på Johannesgatan 16 och lät uppföra en byggnad som skulle fungera som fattighus åt damer ur borgerskapet. Huset står kvar och är fortfarande i bruk som pensionärsbostad.

Tyvärr drabbades hon och kungen av upprepade sorger. De fick sam­ manlagt sju barn, men fyra av pojkarna dog som mycket små. Drottning Ulrika Eleonora levde sina sista år på Karlbergs slott, där hon dog, trettiosju år gammal. Hon ligger begravd i Riddarholmskyrkan.

71

Slottet Tre Kronor brinner 1697. Här rusar hela kungafamiljen nerför trappan. Målning av Johan Fredrik Höckert, 1866. Nationalmuseum.

73

74

Ulrika Eleonora den yngre 1688–1741

Ulrika Eleonora var dotter till Karl XI och hans drottning, som lät sitt namn gå i arv till sin sistfödda. Den unga prinsessan var attraktiv på äktenskapsmarknaden ända tills krigslyckan vände för hennes bror Karl XII, som tidigare avvisat flera av hennes kungliga friare.

Då anmälde sig i stället arvprins Fredrik av Hessen-Kassel, och Ulrika Eleonora lyckades till sist övertala sin bror att godkänna honom som brudgum.

De gifte sig 1715, vid en tidpunkt då Ulrika Eleonora länge spelat en viktig roll som ledamot av riksrådet i krigarkungens frånvaro.

När Karl XII stupade 1718, grep hennes nyblivne make snabbt initia­ tivet och medverkade till att rådet genast erkände Ulrika Eleonora som drottning. Året därpå valdes hon formellt till drottning av riksdagen, men först efter att ha skrivit under en ny regeringsform som avskaffade det kungliga enväldet.

Ulrika Eleonora den yngre är ännu ett exempel på hur svårt det på den tiden var att vara både statsöverhuvud och kvinna. Ulrika Eleonora ville ha sin man som medregent, och när riksdagen sade nej, lämnade hon helt enkelt ifrån sig kronan 1720.

Makarnas äktenskap förblev barnlöst, och Ulrika Eleonora åsåg med sorg hur hennes man skaffade sig flera barn med sin älskarinna Hedvig Taube. Själv fann hon tröst i religionen och musiken som hon gynnade genom att göra Johan Helmich Roman till sin hov­ kapellmästare.

75