9789186035761

Lillemor Brink

GEORGE

Napoléons tragédienne

Utgiven av Recito Tryckt av Bording i Borås år 2009 Säljs av Litenupplaga.se ISBN 978-91-86035-76-1 Bokutgivning.se forlag@bokutgivning.se www.bokutgivning.se Recito info@recito.se www.recito.se Första upplagan Omslagssättning: Henrik Lundin Omslag; bildkollage: Lillemor Brink Grafisk form och sättning: Johannes Berglund © Lillemor Brink

GEORGE Napoléons tragédienne

Till Stig, oförvägen supporter och reskamrat Till Majken, entusiasmens förespråkare Till Helena och Bo, nära inspiratörer

4

Om vid kronornas sken och fiolernas ljud från orkestern Jag i Thalias hus sitter en afton och ser Flickans olympiska anlet omdarrat av krusiga lockar Stråla i rosenglans under en blomstrande hatt Eller dess barm, av pärlor bekrönt, försmäktande vaggas, Häftigt mitt hjärta strax svider av kärlekens pil.

Nu vid en pipas ljud förhänget sig rasslande höjer Och en hjältinna stolt tågar på bräderna fram.

Hon förtrollar mig straxt; jag glömmer min tjusande granne, Och för gycklerskan blott öga och öra jag har, Hon må sväva vid strängarnas takt i luftiga dansar Eller med dolken i hand tala patetiska ord.

Och ej svalkar den tanken min brand att tjuserskans rosor Endast äro ett lån, alla dess känslor en dikt.

O, jag älskar så högt att bedras av den flyende villan, Och i min känslas rus endast gudinnor jag ser. Åter vid pipans ljud förhänget sig rasslande sänker, Hem med drömmande fjät vandrar jag ensam och stum.

Ur Allt sen människor först av Erik Johan Stagnelius .

(Minnets svanar, svensk romantisk poesi i urval av Horace Engdahl , FIB:s Lyrikklubbs bibliotek Nr 248,Kristianstad 1988.)

5

PERSONER Mlle George, Marguerite Joséphine Weimer, berömd skådespelerska,

memoarförfattare, romanens huvudperson och jag, även

kallad George, Georgina och Mimi.

Mlle Georges föräldrar: Far: Jean-Martin Weimer med artistnamn Georges Weimer,

teaterdirektör, musiker m.m.

Mor: Marie-Madeleine Weimer, f. Verteuil,

skådespelerska, operasångerska Mlle Georges syskon:

Charles Antoine, violinist och elev av Rodolphe Kreutzer

Élisabeth Rosalie, inte så berömd skådespelerska

Henri, som dör sin första levnadsdag

Bebelle, Louise Élisabeth Charlotte, George Cadette, dansös

och skådespelerska Jean-Charles Harel, teaterdirektör, regissör, författare m.m.

Marianne, Mlle Georges praktiska amma François, Mlle Georges språkkunnige betjänt Mlle Raucourt, skådespelerska, teaterdirektör och Mlle Georges lärare Mme de Ponty, Mlle Raucourts blida väninna och livskamrat Napoléon Bonaparte, Frankrikes förste konsul och kejsare Letizia, Napoléons mor; Eliza, hans syster; Lucien, hans bror Joséphine Beauharnais, Napoléons första hustru Constant, hans betjänt Roustan, hans mamluck

7

Mlle Clairon och Mlle Dumesnil, skådespelerskor och författare Talma, François Joseph, skådespelare, teaterförnyare och författare Mme Dugazon, sångerska, skådespelerska Mlle Duchenois (Catherine-Joséphine Rafuin), skådespelerska,

Mlle Georges infama rival Monvel, Jacques-Marie Boutet de, skådespelare och författare Mme Germaine de Staël von Holstein, författare och politisk animatör,

rent av konspiratör.

Alexandre I, tsar av ätten Romanov Stroganoff, greve Louis Duport, dansare och koreograf Gustaf Carl Fredrik Löwenhielm, greve, officer, diplomat och teaterdirektör Carl Axel Löwenhielm, Gustafs bror, greve, Sveriges minister i Sankt Petersburg Hedvig Elisabet Charlotta, drottning, författare till dagbok och teaterstycken,

gift med Karl XIII Karl Johan, Sveriges kronprins, född Jean-Baptiste Bernadotte, även kallad

Charles Jean Prins Oscar, hans just tonårige son Lars Hjortsberg, skådespelare, elev av Monvel Édouard Du Puy, skådespelare, sångare, kompositör, Don Juan m.m.

Louis Deland, balettmästare Dessutom medverkar verklighetens och teaterscenens personligheter: Påvar, ministrar, kungligheter, författare, konstnärer, aktriser, aktörer, tjänstefolk, officerare, soldater, hjältar, skurkar, kurtisaner etc.

Handlingen utspelas på olika platser och scener i Europa från tiden kring år 1787 och fram till år 1815.

Namn på personer och städer har jag låtit få fransk utformning. Det inträffar emellertid, att jag frångår den principen, när personer och händelser i berättelsen ibland tar över pennan.

8

As you like it William Shakespeare låter i As you like it, Akt II scen 7 Hertigen och Jaques uttrycka idén att hela världen är en scen, där vi alla spelar våra roller och gör våra sortier och entréer. En människa spelar under sin tid på jorden många roller: Duke senior: [– – – ] This wide and universal theatre Presents more woeful pageants than the scene Wherein we play in.

Jaques: All the world ’s a stage, And all the men and women merely players: They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts... * Mademoiselle George: Kära Publik!

Il faut du courage – Det krävs mod!

Jag ville spela de stora dramatiska rollerna.

Jag önskade ha klänning med gnistrande ädelstenar, Sådan jag sett teaterns drottningar bära.

Jag drömde om de stora rollerna, därför att jag älskar teatern.

Jag älskar den stora dramatiken.

Den kärleken är som feber.

Utan denna ständiga feber skulle jag inte ha mod att ställa mig framför er. *

9

Om Kärleken Kärleken, ja, den ger er illusioner, gör er levande Den plågar, får ofta hjärtat att brista Men den livar upp!

Det är något visst med den!

Man befinner sig inte i bleke; Men – tro mig – den enda sanna kärleken är Moderskärleken. *

Sémiramis. Akvarell av Axel Fredrik Cederholm. (UUB)

10

Une allée du Luxembourg Elle a passé, la jeune fille Vive et preste comme un oiseau À la main une fleur qui brille, À la bouche un refrain nouveau.

C´est peut-être la seule au monde Dont le cœur au mien répondrait, Qui venant dans ma nuit profonde, D´un seul regard l´éclairerait!

Mais non, – ma jeunesse est finie...

Adieu, doux rayon qui m´a lui,– Parfum, jeune fille, harmonie...

Le bonheur passait, - il a fui!

Gérard de Nerval (1808-1855) En Luxembourg-allé

Hon kom och försvann i det tomma Som fågelflykt var hennes gång I handen en skimrande blomma På läppen en fladdrande sång.

Hon är väl i världen den enda, Vars hjärta mitt gensvar fick.

I mitt mörker kunde hon tända Ett ljus med en enda blick.

Men nej – min ungdoms hägring Försvunnit. O ljuvhet, farväl!

O, doft av kvinna och fägring...

Men lyckan har flytt från min själ. Översättning: Johannes Edfelt (1904 – 1997) Alors je levai un à un les voiles Jag lyfte de döljande slöjorna, en efter en.

11

PROLOG Isvinter januari år 1813. Flykt från Saint-Pétersbourg En sista blick. Min vackra våning i köpman Kosikovskys hus. Nu gäller Livet. Efter all plåga under detta krig, känner jag lättnad över att låsa dörren och lämna alltsammans. Inte en dag till i Saint-Pétersbourg! Vi tillhör de besegrade. Bannlysta.

Bebelle och jag sitter tätt intill varandra, blickstilla under slädtäcket. Kosacker rider förbi eller passerar. Måtte de inte hejda oss. Vi spelar oberörda, men våra hjärtan slår fort och hårt av ängslan. Vi åker ner för Moika, genom Nevskij prospekt, vi skymtar snart Vinterpalatsets långa fasad. Fönstren är upplysta. Där firas segern. Strålglansen där innanför skall jag aldrig mer uppleva. De vita balerna kan jag leva utan, men jag står inte ut med att förlora mannen, som förde mig i mazurkans alla turer så att de upplevdes som en hemlig kärleksakt. Åtminstone av mig. Tårar av harm skymmer min blick, Eremitaget far vi förbi som i dimma. Amiralitetsplatsen ligger öde och tom. Jag torkar tårarna och konstaterar att inga förföljare syns.

På Neva ligger skutor som gjutna i is. Mitt på bron ber jag kusken stanna, kliver ur släden, går fram till broräcket och kastar nyckeln till min ryska lägenhet ut över isen. Den kanar över den vita ytan och försvinner. Farväl Saint-Pétersbourg!

Vi kommer ut ur staden, skakar fram på knaggliga, hårdfrusna vägar mellan bleka björkstammar. I det kalla månljuset skymtar mörka skuggor över skaren. Vi fumlar efter gevären. Plötsligt snöglopp. Sedan duggregn.

Ur dimsjok skymtar foror, tunga av timmer och säckar. Kosacker rider förbi.

Vi åker genom grå, hoptryckta byar. Bönder föser boskap på de uppkörda vägarna. Korna gör krumsprång i kylan. Det ångar om deras varma kroppar.

Det luktar gödsel, mylla och mjölk. Lera stänker ner våra svandunsmössor.

Vi vågar stanna till vid en gård. Avvaktande tystnad. François, min betjänt, lyckas komma över lite mjölk. Vid varje rastställe byts ekipage. Utmärglade hästar. Förfärliga kärror och slädar. På botten ligger två eller tre madrasser utslängda. På dessa kurar vi hop oss under en himmel, som stjälper regn,

12

snö och hagel över oss. Klara nätter ber den om förlåtelse och låter norrsken svepa storartade ridåer över oss.

Vi sitter tätt tryckta intill varandra, borrar ner näsan i våra pälsar. Bebelle ryser till. Jag söker och finner Bebelles hand. Den är liten, gracil och värnlös som Bebelle själv.

– Bebelle, tänk dig, vi åker i kalesch, fyrfaten värmer. Bjällerklang, bloss, vild trojka, bullrande skratt. Och officerarna, Bebelle, söta som karameller, som karameller är de. Vi far arton verst i timmen. Åh, detta överdåd!

Tsaren. Teatrarna. Publiken. Storhertiginnans bröllop. Generositeten. Men, ack, rampfebern, denna rampfeber, alltid plågar den mig. Hellre dö, än gå in på scenen. Och så tror folk att det är ett nöje att spela teater. Det krävs mod att gå fram i rampljus. Det är gruvligt. Teaterkrig också hos ryssarna.

Där kom vi fransmän med vår klassiska repertoar, vår deklamation, vår esprit, vår tradition...

– Ryssarna böjde sig som nekar på ett sädesfält, påminner Bebelle. Du firade triumfer i Ryssland med din trupp, Mimi. Det lyckades Napoléon inte med sin! Ah, ständigt denne Napoléon. Och Mimi, hör på! Vi åker inte med karameller och bjällerklang. Och inte med värmande fyrfat. Vi åker i en usel kärra på madrasser som skaver mitt skinn. Vi skulle inte givit oss iväg så där huvudstupa. Vi skulle följt med Duport. Han skulle hjälpt oss.

– Bebelle, ack söta, älskade Bebelle. Vi hade verkligen inget val.

Viborg - Fredrikshamn - Helsingfors. Till slut Åbo. Bottenviken är isbelagd. Små, låga slädar som vardera rymmer två personer skall föra oss vintervägen till Åland. Pålar och längre ut trädgrenar nerstuckna i isen markerar routen. I släden sitter Bebelle och jag som stoppade korvar från Bayonne. Vadderade klänningar, svandunskantade mössor, sobelpälsar och ullstövlar. Jag brister i skratt. Bebelle skrattar inte. Hon blir ursinnig.

Hon hotar kasta bort den bruna skinnväskan jag anförtrott henne: «Stopp! Är du från vettet! I skinnväskan finns ju våra pass, reskassan, juvelerna.»

Jag fäster väskan stadigt vid hennes armar. Mon Dieu! Det är då groteskt.

Den stora skinnväskan och den vadderade lilla figuren bakom. Jag brister åter ut i skratt.

Skjutspojken – spenslig, på sin höjd tio år – kutar med smala axlar och piskar på hästkraken. Medarna tjongar mot isen, som sträcker sig oändlig framför vår karavan. Över oss himlen, dimvåt och blålila som surnad mjölk.

Vi möter slädar med påbyltade resande, foror med timmer och ved. Hästen travar. Rimfrosten spritsar kristyr över svansen och manen. Ödsligt ylande!

I diset bakom avancerar tjutet. Hästen frustar till. Vargar! Vi hojtar åt kusken att skynda på. Han spritter till, smäller med piskan, får hästen i galopp, släden girar, Bebelle faller ur med väska och allt. Jag griper tag i kuskens 13

axlar, hojtar, gestikulerar och får honom äntligen att vända ekipaget. Bebelle kommer upp på fötter. Väskan har hon i famnen, hon pulsar framåt, halkar.

Vargarna flåsar, flämtar. Ögon glimmar. Jag får tag i Bebelles hand, får upp både henne och reskassan i släden. Vi fumlar med våra otympliga vantar, skrattar och gråter hysteriskt. Kusken vänder släden på nytt, manar och slår med piskan. Vi ropar, skriker hotelser mot förföljarna och varningsrop åt våra kamrater. Jag osäkrar mitt gevär, siktar och skjuter.

14