Det blodiga slutet Den tjugoförsta maj 1989 landade Torbjörn Andersson och jag i Peking för att skildra demonstrationerna på Himmelska fridens torg. De var en del av en frihetsvåg som det året sköljde över världen. I Sydafrika var apartheidregimen nära att ge upp. I Europa vittrade Sovjetunionen sönder och dess satellitstater började göra sig fria. Polen förberedde fria val. I november föll Berlinmuren och sedan följde revolutionerna i Tjeckoslovakien och Rumänien, den första fredlig och med gott humör, den andra blodig och tragisk. I Peking krävde demonstranterna ”demokrati”. De flesta av dem hade dimmiga begrepp om vad det innebar, de förknippade ordet med en anständig regering som tjänar folket och inte sig själv. De krävde ett slut på den omfattande korruptionen. Under de där heta majdagarna tycktes det som om den kinesiska regimen skulle falla eller åtminstone tvingas gå demonstranterna till mötes för samtal. När jag skriver demonstranter kan jag lika gärna skriva studenter eftersom alla demonstranter kom från universiteten. De såg sig som fortsättningen på en stolt patriotisk tradition som började med fjärde maj-rörelsen 1919 då studenter och intellektuella protesterade mot de utländska imperialisterna i Kina. Första kvällen i Peking följde vi några som kapade en buss på enorma Changanavenyn,
som skär genom staden i öst-västlig riktning. Det gick ett rykte om att Folkets befrielsearmé närmade sig. Studenter skyndade ut till förorterna för att hejda soldaterna och så naiva var dessa unga blivande historiker, kemister och matematiker att de trodde att de kunde hejda soldater och stridsvagnar med ord, käppar och barnsliga hinder i form av nedrivna staket. De vände regimens egna slagord emot den och sjöng Internationalen, som om det skulle göra de härskande svarslösa. Ett par veckor senare, natten mellan den tredje och fjärde juni, stod vi på torget och såg hur himlen i söder lystes upp och det sprakade och jag sa: – Skjuter de fyrverkerier nu? Vi var alla naiva. Vad som sedan hände kan ni se på Torbjörns fantastiska bilder i den här boken. Bilderna är entydiga, från massans euforiska glädje till tröttheten på torget, och vidare fram till befrielsearméns blodsfest och den påföljande repressionen. Men vad är det vi ser i dessa entydiga bilder? Jag hade en ung tolk, en student, som arbetade åt mig veckorna före massakern. När Folkets befrielsearmé hade skjutit sig fram till torget stod vi tillsammans på trappan upp till obelisken som är Martyrernas monument. Soldaterna hade skor med gummisulor och rörde sig alldeles tyst runt det mörka torget,