9789197614412

oraklet Jag hade fått ett engagemang i Unnaryd, mitt i mörkaste Småland, tillsammans med ackompanjatör. Det var försommar och just den fredagen hade regnet forsat ner från tidig morgon till sent på dagen. Vi hade kört upp till Halmstad i min gamla skorv, därefter tagit av rakt österut. Halvvägs mot Ljungby hade vi svängt norrut och det var då som Sture hade förstått att det inte var vilken spelning som helst.

En tysk vits lyder: Det var en gång två musiker som gick förbi en krog. Slut. De flesta vitsar vilar på något slags outtalad sanning. I det här fallet skulle den också kunna formuleras som att musiker gillar att ta sig ett glas när de är hemifrån. Men Sture är annorlunda. Han är alltid nykter när han är ute och spelar. Medmusikanterna tjatar och trugar: Ska du inte ha ett glas, Sture? Nej, tack. Och inte vill han följa med på nachspiel.

Han tackar för sig och åker hem till sin sovande hustru. Då han kommer innanför dörren hänger han av sig rocken, går ut i köket och öppnar kylskåpet. Och där, på en liten bricka, har hans fru alltid ställt en löjromstoast, en öl och två klara snapsar.

Men denna kväll skulle han inte få någon löjromstoast med snaps och öl. Vägen smalnade av när vi körde mot sjön Bolmen och granskogen reste sig på ömse sidor, högt, högt ovanför våra huvuden. Som vanligt hade Sture propsat på att vi skulle köra hem efter uppträdandet men nu förstod han att det inte lät sig göras, oaktat att man körde genom den mörka skogen mitt i oraklet



natten på den smala, slingriga vägen mil efter mil utan vägbelysning och med ständig risk för att möta älg, rådjur eller räv.

Här fanns bara skog, så långt ögat nådde. Människan föreföll mycket liten och mycket ovidkommande.

När vi kom fram till hembygdsgården hade molnen skingrats och öppnat upp för en solpelare mitt över gräsmattan. Vi bar in och kopplade allt som skulle kopplas. Strax före uppträdandet började det regna igen. Men då hade folk gått man ur huse. Hela ladan var full till sista plats.

Regnet smattrade på hembygdsgårdens tak. Det musicerades, jag pratade och läste lite ur mina böcker. Och avslutade med det kuriösa och alltid lika uppskattade melodikasolot. Så fort slutapplåden klingat ut upphörde regnet.

Publiken släntrade mot bilarna och vi ställde oss på den ångande, fuktiga ladugårdsbacken och stirrade på varann. Det var en magisk afton.

I ett knuttimrat trähus inte långt från hembygdsgården drog en fest igång. Vi hade fått tillgång till en stuga att övernatta i och den låg mittemot på andra sidan en smal sjö. En hängbro förband de två landområdena. Man bjöd på tacos och det korkades upp vinflaskor. Utanför fönstren i bondstugan lägrade sig natten, svart och ogenomtränglig.

Festandet vidtog och vid halv tvåtiden på natten var det dags att provbada karet. Värden hade eldat under kvällen och vattnet i den nyanlagda träjacuzzin hade nu uppnått rätt temperatur.

Det fyra kvadratmeter stora karet var uppställt mellan granarna i slänten alldeles nära sjön. Sture och jag och en handfull av festdeltagarna tog av oss och gled ner i det ångande vattnet.

Termometern visade fyrtio grader.

Månen hade tagit sig upp och molnen glesnat, man kunde 

prästen som blev frälst

se ut över sjön där älvorna tycktes dansa över vattenytan medan en enslig fågel med breda vingslag likt ett förhistoriskt flygfä belyst uppifrån tog sig hoande över sjön. Jag hade problem med naturupplevelser. Redan tidigt i mitt liv hade jag uppfattat naturen som en vild, snuskig plats där folk slängde begagnade kondomer. Men Sture var av en annan åsikt. ”Så romantiskt. Det skulle vara kul att ha sommarställe vid den här sjön. Går det att få tag på kåkar här?” ”En tysk köpte en villa i byn för   kronor nu i våras.” ”Det var billigt.” ”Visst. En fastighet med trädgård och garage, i skick som ny.” ”Vilken flax.” ”Ja, om det inte hade varit för att det ligger ett lik i trädgården.” ”Va? Ett människolik?” ”Ja, han vet inte om det, men förra ägaren hittade resterna av en kropp under altanen.” ”Är polisen underrättad?” ”Nej, jag fick veta det i förra veckan av gamle ägaren. Han lät det va bara. Ville inte rota i det.”

Efter en stunds dåsande i det varma karet klev vi över kanten, tog de få stegen ner till brinken och vadade ut i den svarta kalla sjön. Vi simmade under tystnad, rörde oss försiktigt i det mjuka vattnet. Skvalandet från våra armar och ben, då och då ett plumsande när någon halkade på en slemmig sten var de enda ljud som nu hördes. Efter en kort simtur i månskenet klev vi upp, tog våra kläder, sa god natt och vandrade över hängbron till den ensliga stugan som var vårt härbärge för natten. Jag sjönk ner oraklet



mellan lakanen och samtidigt som den gryende solen skickade sina första trevande strålar över skogen kom sömnen.

Två månader senare ringde Sture. ”Ska du hänga med till Holland? Jag ska ner till en gitarrbyggare för att beställa en gura.” ”När tänkte du sticka?” ”Någon gång i nästa vecka.” ”Så här; jag kan vara borta till torsdag, sen måste jag va i stan igen.” ”Då drar vi på måndag. Jo, jag tänkte … kan vi ta din bil?” ”Visst, men jag garanterar inte att den håller hela vägen.” ”Knasar det hör jag vad som fattas den. Du vet min far var bilmekaniker och han lärde mig lyssna på motorljud för att ställa diagnos. Det är inte bara jag som har absolut gehör i familjen.”

Min kärra var en rostig, röd Nissan Sunny från slutet av åttiotalet. Men färden ner gick utan problem. Det var autobahn nästan hela tiden. Vi bodde över i Osnabrück. Fick fatt i ett billigt hotellrum där fönstret inte gick att stänga. Jag sov nästan ingenting den natten för trafiken brusade så högt. Det var som att sova intill en streetracingbana för långtradare.

Dagen efter körde vi in i Holland. Då var jag ganska matt.

Eindhoven var riktmärket. Någon mil utanför skulle vi ta söderut och närma oss belgiska gränsen. Fem hundra meter från gränsen låg bondgården där gitarrbyggarens verkstad var inrymd.

Solen stod lågt på himlen när instrumentmakaren och hans fru tog emot oss och bjöd på kaffe med wienerbröd i det med gitarrer tapetserade vardagsrummet. Sture och gitarrmannen fann varandra direkt. En kollega dök upp med ett nytillverkat 

prästen som blev frälst

exemplar som Sture fick provspela. Instrumentet var försett med dubbel botten för att exekutörens mage inte skulle dämpa klangen i lådan och mellan dessa bottnar fanns en luftspalt som medgav resonans. Andra yrkeshemligheter antyddes. Inte bara bakom formen, träet och lacken. Det handlade om stämskruvars positioner men också om stallets soliditet. Och så det allra mest utmärkande för denne instrumentmakare: två klanghål i locket i stället för ett. Det var det unika med hans gitarrer.

Sture bestämde sig för en gitarrmodell, betalade förskott kontant och skrev under ett kontrakt om leverans inom tolv månader.

Nästa dag körde vi norrut igen. Masade oss upp genom Tyskland. Vi funderade ett tag på att övernatta i Kiel men efter att ha kört in i stan insåg vi att det inte precis var vår dröm om tyskt småstadsgemyt: bankpalats och porrklubbar, vägg i vägg. Tysk vulgärkapitalism dragen till sin spets. Vi fortsatte ut ur stan mot Oldenburg. Det finns två Oldenburg i Tyskland och detta var det mindre Oldenburg beläget nära Puttgarden.

På kartan såg orten trevlig ut så vi körde in mot centrum.

Samtidigt som vi fick syn på torget började bilen föra ett hiskeligt oväsen. ”Ljuddämparen. Det har gått hål i ljuddämparen.” ”Det där hör min själ jag också. Nu kan vi inte köra längre.”

Jag rattade in den på en parkering mitt på torget. Klockan var mycket. Det var sent och bilmekaniker fick uppsökas i morgon. I stället nosade vi runt och hittade slutligen ett hotell.

Ringde på en ringklocka varvid en spolformad tant inrullad i skär textil öppnade. Hon stirrade på oss som om vi var varelser från yttre rymden. Men jodå, det fanns rum lediga. Vi fick ett med balkong. Vad vi nu skulle med det till. Ute blåste polarvinoraklet



dar. Eftersom vi tagit med dragspel och melodika så plockade vi, med tanke på stöldrisken, med oss instrumenten från bilen.

Nu gällde det att få lite mat. Vi var utsvultna. Efter en kort promenad stötte vi på en krog där de inte helt oväntat serverade wienerschnitzel. Vi beställde in två schnitzlar och en vinare. Tog en öl före maten. Utanför fönstret var det tomt på folk. Platsen verkade i det närmaste obebodd. Som om befolkningen gått under jorden, eller deporterats. När servitrisen kom in med flaskan frågade vi vad man gjorde i Oldenburg efter klockan tio en sån här kväll. Ingenting, muttrade hon och hällde vin i mitt glas.

Jag avsmakade vinet. Det kunde man i alla fall lita på.

Efter middagen gick vi till det enda ställe som tycktes vara öppet så här dags, en korsvirkesbyggd länga med kneipe vid torget. Några tysta habituéer satt uppflugna på barstolar, en herre starkt påminnande om en ung Walter Matthau stod upp i hörnet av baren med sorgsen blick och en whisky i handen. Ett överviktigt par vid ett minimalt bord diskuterade (för sjuttioelfte gången?) en av allt att döma mycket nära förestående skilsmässa. Bargästerna behövde enligt vår bedömning helt klart gaskas upp. Vi plockade fram instrumenten och drog igång. Det var Ain’t she sweet, det var Sweet Georgia Brown, ja det var When the saints. Successivt vaknade bargästerna till liv, mungipor vändes uppåt och efterhand möttes vi av bifall och muntra tillmälen.

Sporadisk, fläckvis allsång, liksom präglad av partiell demens, blossade upp i kluster. Just när vi skulle lugna ner det hela med en country-version av Hounddog kommer det in en skallig, mustascherad man kring de sjuttio i jaktrock och hatt med rakborste.

Han stirrar på oss, förbluffad. Det brukar tydligen inte spelas musik här. De andra bargästerna tystnar, en efter en. Den nyanlände har respekt med sig. Bartendern berättar viskande ur ena 

prästen som blev frälst

mungipan att han är direktör för en färgfirma som anställer halva Oldenburgs manliga befolkning i arbetsför ålder. Mannen går strakbent ett varv i lokalen, som en tidsstudieman på fabriken. Gästerna leenden slocknar då han passerar. När vi sjungit färdigt går han fram till oss. ”Kennen sie Die Fahne hoch?” ”Nej, vi är från Sverige.” ”Ach so. Jag har köpt hus in Schweden. Tre månader sedan.” ”Var då?” ”I Smaalant.” ”Var då i Småland?” ”I Unnaryd.”

Jag gav Sture en blick. Alltså, rent statistiskt är det en orimlighet, men vad fan. Det finns  miljoner tyskar, och han promenerar in i den här baren. Of all the ginjoints in the world and she walks into mine, som Humpe säger i Casablanca. Det var för bra för att vara sant. Jag bestämde mig för att löpa linan ut. ”Hur mycket fick ni ge för das Haus?” ”Gissa.” ”Vad får jag om jag gissar rätt?” ”Det kan ni inte. Det är unmöglich.” ”Pröva mig.” ”Okej. Vi slår vad. ” ”Visst, vad får jag om jag vinner?” ”Vad får jag om ni gissar fel?” Färgtysken var road, det var uppenbart. ”Ni får min bil”, sa jag. ”Vad är det för bil?” ”En Nissan Sunny från -.” ”Ha, ha, ha … japanicher Kitch!” Färgtysken slog sig på oraklet



knäna. Detta var tydligen det roligaste han hört sedan Hess landade i England mitt under brinnande krig. ”Vad satsar ni själv?” ”Min egen bil så klart, en ny Mercedes.”

Jag såg på Sture. Han var med på noterna. ”Vad säger du Sture? Tror du inte han fick huset för tvåhundra…” ”Trettio… sju tusen kronor. Vi gissar på det: Zwei hundert siebenunddreissig schwedischen Kronen!”

Jag ritade summan i luften med ena pekfingret. Bargästerna stirrade på siffran som liksom blivit hängande mellan oss ovanför bardisken. Färgtysken visste inte var han skulle bli av. Han stod med gapande mun. Han trodde varken sina ögon eller öron. Han såg på mig som om jag just hade erkänt mordet på Olof Palme.

Långsamt satte han ner sitt glas på disken, tog upp sina bilnycklar och singlade över dem till mig. Jag fångade dem i öppen hand och bockade. Gästerna tittade på varandra, osäkra. ”Mein Gott. En tankeläsare. Jobbar ni i Las Vegas eller är ni bara synsk?” ”Jag är författare. Jag tänker ut människor och deras liv. Håller just på att skriva en novell i vilken det förekommer en tysk som bilar till Sverige och köper ett hus i Småland för den summan.”

Färgtysken stirrade som besatt nu. ”Vad händer med tysken i er Kurzgeschichte?” ”Han bygger om verandan och hittar ett lik under altanen.” ”Va? Ett lik? Ha, ha, ha.” Han skrattade nervöst. Så blev han plötsligt konfunderad. ”Så du säger det? Det var inga dåliga grejor. Under altanen, sa ni?” ”Jawohl. Unter dem Altan”, upprepade jag, förmodligen med 

prästen som blev frälst

fel böjningsform. ”Det var därför han fick det så billigt.” ”Jag hade faktiskt tänkt lägga om verandan nu i vår. Men det kanske man ska ge fan i, det kanske inte är någon bra idé?” ”Har jag ingen aning om. Jag är inget orakel.”

Min hand letade sig ner i fickan och så fick jag upp bilnyckeln till min skrotfärdiga Nissan Sunny. Lade den på disken framför färgtysken. ”Den är er. Som tröstpris. Står på torget.”

Färgtysken stirrade på mig i vitglödgat ursinne. ”Lik under verandan. Töh!” Han tömde sitt glas, rafsade åt sig min bilnyckel och rusade ut. Jag hörde gamle Nissan Sunny starta med ett dönande. Det lät som ett ursinnigt, förhistoriskt dinosauriebröl. Som om S:t Göran just stuckit lansen i draken.

Ett fnitter började porla fram genom baren och snart växte det till en flodvåg av skratt. Sture och jag såg på varandra och nickade triumfatoriskt. ”Vinnaren bjuder på en omgång. Varsågoda!”

Bartendern, leende från öra till öra, fattade ånyo posto vid kranen för att pytsa ut öl. Oldenburgs snedseglare och ruggugglor reste sig upp som en man. Das schwediche Orakel! skanderade man, högre och högre till taktfasta dunkanden, om och om igen. Vi hade fått vänner för livet.

När vi kom ut låg dimman tät över torget. På parkeringen stod en splitter ny Mercedes. Lacken blänkte i skenet från en ensam, märggrön gatlykta. Vi tog våra instrument under armen och gick mot hotellet. Jag var dödstrött och somnade nästan med en gång. Det hade varit ett gott dagsverke. Nästa morgon återvände vi till Sverige. Med stil.

oraklet

