9789197790154

Per Ragnar OM BLAND TUSEN STJร RNOR En tankebok om dรถden

Per Ragnar OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden

Per Ragnar Titeln hämtad från dikten Om bland tusen stjärnor av Carl Jonas Love Almqvist Omslag och inlaga: Himlen Illustrationer: Himlen Tryck: Bulls Graphics, juli 2009 ©

BOKFÖRLAGET LANGENSKIÖLD Köpmangatan 9, 111 31 Stockholm www.langenskiolds.se : 978-91-977901-5-4

isbn

PROLOG Varje år dör 60 miljoner människor världen över.

Var tredje sekund dör ett barn under fem år.

Var tredje sekund dör någon av svält och undernäring.

Var 39:e sekund begår någon självmord.

Var 61:a sekund begås ett mord.

Var 102:a sekund dör någon i krig.

Nu dog en människa. Kände du henne?

Nu dör en okänd medmänniska.

Döden – ständigt närvarande.

När jag var sex år blev min mamma felbehand­ lad av en läkare och jag trodde att hon skulle dö. Det är nu sextio år sedan. Under dessa år har många, många nära och kära dött. Jag har följt släktingar och vänner genom svåra sjuk­ domsperioder till deras sista andetag. Jag har medverkat med diktläsning och på andra sätt vid hundratals begravningar och varit officiant vid borgerliga begravningar.

Jag har läst det mesta som finns att läsa om döden, religionernas och forskningens syn. Jag

5

har tagit del av de tankar som erbjudits privat och i litteraturen om tomrum och dödsångest, om sorg och saknad, om förhoppningar och ut­ omkroppsliga upplevelser. Det har resulterat i egna dagboksanteckningar, dikter, reflektioner av olika slag kring döden och döendet. De ut­ tryck och de tankar som inte passar en läsare, berikar förhoppningsvis en annan.

Jag vet av egen erfarenhet att då hjärtat är fullt av sorg och ögonen av tårar kan plötsligt några meningar, ett citat, en diktrad kännas som de var skrivna för just mig i de mörka stunderna.

Jag hoppas innerligt att denna lilla bok, sex­ tio års erfarenhet i dödens närhet, skall ge dig en bekräftande upplevelse, en strimma ljus, ­något att fundera över, och att berikas av.

Tankar som för vidare.

Per Ragnar

6

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Prolog

5

Del 1: ”Vill du följa mig på mitt livs sista resa?”

Lasses sista resa 13 Kremera eller jordbegrava?

25 Religionerna och döden 29 Dödens traditioner 41 Hur vi dör 51 Dödens visshet 59 Döden och vetenskapen 65 Livet före och efter döden 73 En värld utan mig 83 Lasse dör 87 När en anhörig dör 91 Den döendes rättigheter 101 Jaget 103

Fredrika och farmor Fågeln sjöng sin jublande vårsång Mormor Ingmar Bergman och döden Döden i Brasilien Levande döda Jag vet att du lever!

Del 3: Prästen i Kemi och andra fristående ­berättelser Prästen i Kemi ”Döden, döden, döden…”

Sighsten Herrgård Myspace, mausoleum eller månen Jung och döden Från en död om liv, dikter Fakta om döden När någon har dött…

121 131 135 137 149 165 177

183 201 211 215 223 231 267 271

Del 2: ”Nu äter farfar tårta i himlen” och a­ ndra personliga erfarenheter

Silvertråden

113

Litteraturlista

278

Del 1 ”VILL DU FÖLJA MIG PÅ MITT LIVS SISTA RESA?”

LASSES SISTA RESA För tjugofem år sedan fick min gode vän Lasse, Lars Kristiansson, professor i informationsteori med databehandling vid Chalmers tekniska hög­ skola i Göteborg, cancer. Vid juletid kände vi sjukdomens konsekvenser även om Lasse själv­ klart räknade på variabler för livslängden.

Han frågade mig om jag ville följa honom på detta livs sista resa och jag svarade givetvis ja.

Det var en tid av smärta och ångest men Las­ ses primära upplevelse var ändå: mitt livs första semester! Äntligen kunde han, utan prestations­ krav och redovisningstvång, låta tankarna löpa fritt mellan mikrokosmos och makrokosmos. Så här gick hans tankar, i sammandrag: Det är stor skillnad mellan verkligheten och modeller av den. För att hitta rätt i skogen el­ ler i en främmande stad använder vi modeller

13

av verkligheten, då brukar vi kalla modellen karta. Människan gjorde tidigt enkla skisser av den omgivning hon levde i, modeller som gått i arv och som under århundraden kompletterats och förbättrats, senast med hjälp av satelliter.

Trots detta kommer kartor alltid att förbli grova beskrivningar av skogens och stadens oändliga variationer och fasetter.

Descartes påvisade med sitt matematiska språk en möjlighet att beskriva naturens regel­ bundenheter. Newton, å sin sida, illustrerade detta på ett naturvetenskapligt skickligt sätt. ”Matsedeln”(modellen), visar bara vad som finns i ”köket”(verkligheten). Men det är viktigt att skilja mellan modell och verklighet. Brukar du äta upp matsedeln på restaurangen? Säkert inte. Även om din hunger är stor så vet du skill­ naden mellan ordet potatis och verklighetens potatis. Matsedeln är bara ett försök att med ord beskriva vad restaurangköket har att erbjuda.

Alla känner till skillnaden mellan modell och verklighet. Därför ler vi åt den gamla militär­ historien om korpralen som inför en trupp sol­

dater ger ordern: – Soldater, finner ni vid dagens övning olik­ heter mellan karta och terräng, så är det kartan som gäller!

Det är inte bara på restaurangen och i skogen som människan använder modeller av verklig­ heten. Hela vårt västerländska samhälle söker fånga det förgångna, nuet, framtiden, myror, öd­ mjukhet, stenar och kärlek i överförenklade mo­ deller. Som modellspråk använder vi allt från matematik till känsloladdade penseldrag.

När en fysiker beskriver hittills gjorda erfa­ renheter ritar han inte kartor eller skriver mat­ sedlar. För fysikern passar det matematiska språket bäst. När Newton 1687 hade säkerställt ”äpplets” regelbundenhet vid fallförsök, formu­ lerade han sina iakttagelser med matematikens hjälp. Newtons modellekvationer, ibland kallade naturlagar, är inte någon exakt beskrivning av verkligheten. Tillämpar man hans iakttagelser på atomens inre eller vid mycket höga hastig­heter blir det helt fel. I det senare fallet måste man komplettera med Einsteins modell­ekvationer.

14

15

Alla modeller, antingen de är beskrivna med matematikens språk, kartans symboler eller po­ etens ord, har en begränsad giltighet mot verk­ ligheten.

När James Clerk Maxwell, den skotske fysi­kern, 1873 med matematikens hjälp kunde formu­lera en gemensam teori för de elektriska och magnetiska fenomenen, var det ett otroligt framsteg inom fysiken. Men det innebär inte att Maxwells modell förklarar vad elektricitet är, lika litet som kartmodellen förklarar vad en sjö är. Fysikens modeller förklarar inte, de be­ skriver. Ibland måste mer än en modell använ­ das för att beskriva verkligheten. Både stadens karta och sjökortet kan vara bra att ha i en främ­ mande hamn. De kompletterar varandra, men när de överlappar varandra får de inte vara motsägelse­fulla.

Ett välkänt exempel från fysiken är beskriv­ ningen av ljuset. Två modeller existerar sida vid sida. Ljuset beskrivs dels som en elektrisk våg­ rörelse, dels som en partikelström. Självfallet är ljuset varken det ena eller det andra. Däremot le­

der de två modellerna, när de överlappar varan­ dra, till samma resultat i fråga om ljusets verkan.

Fysiker och tekniker beskriver med största exakthet detaljer i ”äppelträdet” till exempel äpplenas fallhastighet och falltid. Lantmätaren använder sig också av matematiska symboler – siffror för uppmätta höjder – men kompletterar dem med inexakta begrepp som ”vacker utsikts­ punkt” eller ”löväng”. Begrepp som inte låter sig överföras med matematiska formler. Tack vare detta friare modellspråk kan ”äppelträdet” placeras i en ”vacker” miljö. Lite avkall på mo­ dellspråkets exakthet kan leda till större verklig­ hetsanknytning. Detta märker man speciellt när det poetiska modellspråket förs in i verklighets­ beskrivningen.

Det poetiska modellspråket är inexakt men ger samtidigt den bästa möjligheten att beskriva äppelträdets skönhet och mystik. Dess symboler kan vara utformade i ord men lika väl i marmor, musik, lera eller pastellfärger. Den matematiska modellen konkurrerar inte med den poetiska.

De kompletterar varandra när vi söker svar på

16

17

frågor om tillvaron, om hur den kan förbättras och helst få en mening. I logikens värld har detta bland annat uttryckts som Heisenbergs osäker­ hetsrelation eller med poetens ord som: det man vinner på gungorna förlorar man på karusellen.

Det var en lärorik tid det år då Lasse färdades mot döden. Nu talar jag i egen sak. Allt det man tänkt och tyckt, om liv och död, provas, slipas av, förkastas, fördjupas. Trons bärighet testas.

Den filosofiska idén om att ”leva i nuet” för­tätas, förstärks, blir levande verklighet.

Sjukhusvärlden. Så lik världen utanför.

Men komprimerad, förtätad. Småsaker blir viktiga. Orden kläs av. Vardagsorden får värde.

Glappen mellan människor, så självklara i världen utanför, djupnar och blir till oceaner på livets slutstation. Frasen ”Att leva som om varje dag vore den sista” får en oerhörd mening för den som frisk vandrar ut och in genom sjukhusets portar. Varje ”Nu” blir något att ta vara på.

Några ögonblicksbilder: En skrattande dam med slang i näsan på väg

till rökrummet: – Jag borde börja snusa i stället, sa läkaren.

Men nu är det så dags…

En sjukhussal. En patient anländer, tveksam, hittar sin säng, sitter påklädd och väntar. Ett bi­ träde kommer in.

– Jaha, herr Karlsson, vad önskas till fru­ kost?

– Ja, vad finns det?

– Kaffe, ägg, smörgås, vitt bröd eller mörkt, välling, corn flakes. Gröt kan man också få.

– Ja, då vill jag nog ha kaffe och rostat bröd.

Kanske skulle man prova gröt…

– Jaha, skall det vara gröt eller inte?

– Kan man inte ändra sig?

– Nej. Herr Karlsson, dömd till kaffe, rostat bröd och gröt till livets slut.

En kvinna besöker sin svårt sjuke man. En timme. Mesta tiden läser hon en veckotidning.

– Och snart har du namnsdag, säger hon plötsligt.

Sen tystnad. Lösryckta från vardagsvärlden

18

19

har de inget att säga varandra. Eller har de i dödens närhet inga ord eller uttryck för att nå varandra.

En annan Lasse-reflektion kunde låta så här: – Trots att vi med terawatt, nanosekunder och okänsliga informationsbitar för tillfället har svårt att överblicka dagsläget, har det naturligtvis gett vår kultur väsentliga fördelar. Men tyvärr har vi idag också ett överflöd av oförstående poli­ tiker och matematiker, som navelskådar enbart teknikens nuläge, utan att beakta dess filosofiskmoraliska frågeställningar. På Descar­tes tid för­ enades matematik, filosofi och ödmjuk­het inför det oförståeliga. När 1700-talets matematiker in­ såg fysikens möjligheter glömde de filosofin. På 1800-talet anade man teknikens välfärdssamhäl­ le och gömde undan filosofin; en del stora mate­ matiker närmast föraktade den. Vid 1800-talets slut var man överens: intet mer återstod att be­ gripa.

Visserligen hade Riemann och Hilbert lagt grunden till det kaotiska informationssamhäl­

let, men också i deras teorier finns livsbejakande frågeställningar. Tack vare dem kan männis­ korna idag med vetenskaplig uppbackning ställa intrikata frågor. Det är möjligt att påstå: Våra problem med terawatt, nanosekunder, bits och kärnvapenkrig är definierade med en tredimen­ sionell kulturs uppfattningar. Nu är det dags att hävda att detta är ett dåligt bevis för att Univer­ sum i sig är tredimensionellt.

På en lapp som Lasse skrivit och som jag spa­ rat från denna tid står det: ”Det mesta har vi som outtryckbara inre modeller av verklig­heten.

För det behövs minst en fjärde dimension i kon­ takten. Vi hade den.”

När hans halva lunga inte orkade längre av­ reste han med ambitionen att utforska åtmins­ tone en fjärde och en femte dimension.

– Vill du följa mig på mitt livs sista resa, fråga­ de han alltså sedan han fått veta att lung­cancern var obotlig.

– Ja. – Ska vi utforska döden, se vad som finns att hämta om den? Mina logiska apparater kan inte

20

21

förklara eller fånga in den. Lika lite som kärlek och fruktan, som kreativitet och känslor! Hjälp mig att leta fram den kunskap, den tro, de upp­ levelser som finns om döden. Det får bli mitt sista forskningsprojekt.

Han ville ”veta” vad som fanns att tillgå, vilka modeller som fanns att laborera med. Kolla in kartorna, helt enkelt, för att sen se vilken som stämde med ”verkligheten”.

– Nu ska vi jobba einsteinskt, skrattade han och sög in luft.

– Vad menar du?

– En teori kan prövas genom experiment men det finns ingen väg från experimenten till hur man ställer upp en teori. Allt vårt tänkande är av denna natur – en fri lek med begrepp! Alla begrepp, till och med de som är närmast erfa­ renheten, är ur logisk synpunkt fritt valda kon­ ventioner. Den förutfattade åsikten består i tron att fakta av sig själva kan och bör ge vetenskap­ lig kunskap utan fri begreppsmässig konstruk­ tion…

– Jaha, jag förstår nog inte riktigt …

– Jag böjer mig i ödmjuk vördnad för den Skapande intelligens jag förnimmer bakom alla livsyttringar, sa Einstein.

– Sa Einstein det?

– Yes. Just han. Ett pensum varje dag, ett mini­seminarium om döden. Nu kör vi igång. Vi har ingen tid att förlora, sa professor Lasse.

22

23

KREMERA ELLER JORDBEGRAVA? De första informationer jag fick tag på var just då obehagligt konkreta: mellan 90 000 och 100 000 svenskar dör varje år. 72 procent är äld­ re än 75 år när de dör.

Främsta dödsorsak är cirkulationsorganens sjukdomar. Av 38 455 avlidna var 18 282 män och 20 173 kvinnor. Av tumörer dog 22 815, 10 980 kvinnor och 11 835 män. Av ”avsiktlig självde­ struktiv handling” avled 1 196 människor, dub­ belt så många män som kvinnor. 79 människor dog efter ”övergrepp av annan person”. Andra dödsorsaker var ”snöskred, lavin, jordskred el­ ler andra rörelser”: 4 personer, personbilsförare eller passagerare: 234, ridolycka 2, blixtnedslag 1 – med flera dödsorsaker registrerade av Social­ styrelsen.

1936 kremerades 4,5 procent av alla avlidna i

25

landet. 1982 var den siffran 63,8 procent ( i dag då denna bok ges ut, 2009, kremeras ­cirka 75 procent i Sverige, i Stockholm 9 av 10. I ­Kiruna, Umeå och Skellefteå cirka 50 procent. I Gälli­ vare kremeras endast 36 procent).

– Nästan 75 procent, högg Lasse direkt. Var­ för?

– Kanske beror det helt enkelt på att kyrko­ gårdsförvaltningarna investerat så stora sum­ mor i krematorier? De behöver få tillbaka kapi­ tal och få kostnadstäckning? Sen har väl döden i industrisamhället alltmer anonymiserats.

Kremering är snyggt och smidigt. Jordbegrav­ ningen är påtagligare då man är med om kistans nedsänkande i graven. Kremering är nog myck­ et storstadskultur.

Jesus brändes inte. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Jordbegravningen måste ju vara viktig för uppståndelsetron. På vikinga­ tiden använde man sig dock av bränning. Men den upphörde när kristendomen infördes. Hör här: inte förrän 1964 blev eldbegängelse tillåten i den romersk-katolska kyrkan. Den första kreme­

ringen i Sverige ägde rum 15 oktober 1887!

För judarna gäller jordbegravning. Kremering är hedniskt enligt Talmud. Men vill den döde kan han få kremeras, Talmud är en traditions­ samling att tolka, inte en absolut lag.

Den muslimska tron förbjuder medverkan till kroppens förintelse, alltså är kremering inte tillåten. Inte heller i den grekisk-ortodoxa kyr­ kan.

För hinduerna däremot gäller kremering, utom för heliga män, de jordbegravs. Atman, sjä­ len, befrias fortare genom kremering, tror man.

Och buddhisterna kremerar, det är oftast en praktisk fråga i ett varmt klimat där kroppen snabbt ruttnar.

Det var den första dagens lektion i ämnet dö­ den och Lasse raljerade först om den kremering han som storrökare varit igång med sedan länge.

Han skulle fundera på begravningsform, blev vi överens om. Övriga ”fakta” skulle vägas in efter­ hand.

26

27

RELIGIONERNA OCH DÖDEN Vad säger då de som menar sig veta, religioner­ na, om döden?

Kristendomen menar: av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus vår frälsare skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Prästen:

Låt oss betänka hur få våra dagar äro… Jag vet att min förlossare lever …

Församlingen:

Och han skall på sistone uppväcka mig av ­jorden.

Prästen:

Saliga äro de döda, som i Herren dö.

Församlingen:

De skola vila sig från sitt arbete, ty deras gär­ ningar följa dem efter.

29

Prästen:

För mig är livet Kristus.

Församlingen:

Och döden en vinning.

– O, Herre Gud, du som för syndens skull låter människor dö och varda jord igen. Lär oss att rätt betänka huru få våra dagar äro, på det att vi må undfå ett vist hjärta. Förläna oss en sann tro på din Son, Jesus Kristus, som blev dödad för våra synders skull och uppväckt för vår rätt­ färdiggörelses skull samt lever i evighet. Giv oss nåd att dagligen dö från synden och leva efter din heliga vilja så att när vår dödsstund kom­ mer, vi befinnas kristligen beredda att skiljas häda. Och låt oss omsider med alla dina trogna, på yttersta dagen uppstå till evigt liv.

Vi behöver arbeta mycket mer med frågor runt döden inom Svenska Kyrkan… Vi skulle behöva ägna mer uppmärksamhet åt döden och döds­ problematiken.

Biskop Lennart Koskinen, 2007, ur Att levandegöra döden

30

En liknelse från 300-talet uttrycker det judiska synsättet på liv och död: Två skepp seglade nära land. Det ena var på väg ut medan det andra seglade in mot hamnen.

Folket på stranden vinkade till det fartyg som var på väg ut och gav det ett hjärtligt farväl. Men det skepp som seglade in la man knappt märke till. En vis man såg de två skeppen och sa: – Jag ser här en paradox. I verkligheten bor­ de inte människor glädja sig åt att ett skepp läm­ nar hamnen, ty vem vet vilket öde som väntar, vilka stormar det måste genomgå, vilka faror det har att undfly? Gläds istället över det skepp som välbehållet har anlänt till hamnen med alla sina passagerare i frid.

Så är också världens gång. När en männis­ ka föds gläds alla, men när hon dör, då sörjer man. Istället borde det vara tvärtom. Ingen vet vad som väntar barnet på dess resa genom livet.

Men när en människa har levat och därefter dött i frid, då borde alla glädja sig. Då kan alla inse att hon har avslutat sin resa och lämnat efter sig en odödlig strålgans av gott namn.

31

– Bevara ett rent sinne och sträva efter det rätta. Då blir frid människans slut.

– Ta väl vara på din stund på jorden, är ju­ dendomens budskap.

Som Karin Boye uttryckte det: Visst finns det mål och mening med vår färd Men det är vägen som är mödan värd.

I buddhismen, som i egentlig mening inte är en religion, handlar det om att bryta samsara, det eviga kretsloppet av liv och död och uppnå Buddhaskapets fullkomlighet. Vi har tre sor­ ters medvetandetillstånd. Födelsemedvetandet, dödsmedvetandet och mellantillståndet, där människan frigör sig från sitt gångna liv, går igenom vissa erfarenheter och förbereder sitt återinträde i livet, de tre bardostadierna. Enligt doktor Walpola Rahula menar buddhismen att en varelse är ingenting annat än en kombination av fysiska och mentala krafter eller energier. Det vi kallar död är den fysiska kroppens upphöran­ de. Men viljan, längtan efter existens fortsätter, denna tillvaros dominerande kraft upphör inte vid kroppens död, den visar sig i en annan form,

i en ny existens, vid återfödelsen. Buddha såg i människans själ endast en övergående serie av osammanhängande, psykologiska stadier, sam­ manhållna av urbegäret, livsviljan.

Det finns även många andra källor att tillgå: Den tibetanska dödsboken, Den egyptiska, det medel­tida arbetet De Arte moriendi, den orfiska ins­truktionen Om nedstigande i Hades, det hindu­ iska arbetet Pretakhanda, Swedenborgs De coelo et de Inferno (Om himlen och helvetet), hinduis­ mens Garuda purana.

Osiris, underjordens härskare, skulle enligt egyptisk tro döma en död människas själ. Grav­ guden Anubis ledsagar själen till Osiris. Hjärtat, samvetets summa, läggs i en vågskål och vägs mot fjädern i den andra vågskålen, en fjäder från rättvisans och sanningens gudinnas hu­ vud. Skriv- och räknekonstens gud Thot skriver ner resultatet. Ett inte skuldtyngd hjärta väger mind­re än fjädern och själen släpps in till Osiris domäner, till odödlighet. Den som inte klarar provet slukas av ett kvinnligt monster.

I den babyloniska religionen, som utövade

32

33

inflytande både i det forntida Egypten, Grek­ land och Persien, möter vi den åldrande hjälten Gilgamesh som känner döden nalkas och söker odödlighet. Då möter han en jungfru som upp­ muntrar honom att njuta av livet och levandet och inte söka illusionen ”odödlighet”. Begravda föremål tillsammans med den döde vittnar om den babyloniska tron på ett nytt, ett annat liv ef­ ter det genomlevda.

I Den tibetanska dödsboken talas om de fyrtio­ nio dagarna. En återspegling av den urgamla läran om att det finns sju plan av tillvaro, vilka vart och ett genomlöper sju olika faser. Liksom människofostret upprepar varje form av utveck­ ling från amöba till människa så måste den inre människan innan den så att säga föds, genom­ löpa samma serie av utvecklingsfaser, fast på det psykiska planet.

Det indiska verket Bahgavadgita säger: den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade el­ ler du. Ej heller i framtiden kommer någon att upphöra att vara till. Som den i kroppen fängs­ lade andesjälen vandrar i denna kropp, från

barndom till ungdom, mandom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp efter döden. Den insiktsfulle förvirras ej av en sådan förändring.

Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur, har skrivit att samtidigt som hinduismen spreds, spreds också en tanke som är central för brah­ manism, buddhism och andra asiatiska religio­ ner: metempsykos, det vill säga själens förflytt­ ning från en existens till en annan.

– Varje god hindu är övertygad om att det inte bara är några få utvalda som har privilegiet att uppnå odödlighet utan att detta är en medfödd rättighet för alla. Sagt av Nikhilananda, hindu­ isk filosof.

Enligt shintoismen renas den dödes själ av de efterlevandes riter och när dessa är genomförda och all dödens befläckelser och illvilja är borta blir själen sympatisk och avancerar så småning­ om till att bli släktgud eller skyddsgud. Förfä­ dernas andar dyrkas för att hålla ordning på det dagliga livet, inte minst jordbruket.

I taoismen är Dao den styrande principen i

34

35

tillvaron, utan begynnelse eller ände och det handlade om att söka leva i samklang med dao genom rätt kost, andningsövningar och medita­ tion. Livet är en kombination av manligt, kvinn­ ligt, yin och yang.

Vad säger så islam om döden?

I Guds den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn Välsignad vare Han som har her­ raväldet i sin Hand! Han har makten över allting, han som skapade döden och livet för att pröva er, vem av er som gör de bästa handlingarna. Han är den Allsmäktige, den Ständigt Förlåtande.

goda och det onda däri utgår från Gud. Det är han som skapat er av jord, därefter av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter låter Han er komma till världen som späda barn för att så småningom nå full mognad och, till sist, hög ålder – men några av er får dö innan – så att ert levnadslopp som han fastställt, skall fullbordas, och för att ni skall lära er att använda ert förstånd. Det är Han som skänker liv och han som skänker död. När Han beslutar att något skall vara säger han endast till det ’var!’ – och det är.

Koranen 40:67–68

Koranen 67:1–2

Islam betyder hängivenhet till Gud, det betyder också fred. Gud är allt. Med Gud i hjärtat finns förlåtelse och evigt liv. Islams tro har sex pelare: Vi tror på Gud, hans änglar, hans böcker: Mo­ seböckerna, Psaltaren, Jesu ord och koranen, hans sändebud, från Adam till Muhammed, utan åtskillnad, domedagen samt ödet, att det

Vi tror att den döde är medveten om vad som händer runtomkring och har känsel, han eller hon kan bara inte röra sig eller tala. Omild behandling är lika plågsam för en död som för en levande.

36

37

Livet för en muslim är en föreberedelse för döden. Bön, fasta och allt som syftar till

att fördjupa vår andlighet är steg på vägen för att kunna dö… Döden är porten till den sanna världen, fridens boning, inte en illu­ sion utan en verklighet, ett uppvaknande ur det här jorde­livets dvala.

Abd al Haqq Kielan, ur Att levandegöra döden

Ett par tusen år före Kristus byggde vi här i Norden så kallade dödshus. Avlidna barn och vuxna placerades i dem och när där vilade ett tjugotal kroppar bars de ut och brändes på bål.

De brända benresterna lades tillsammans med olika nyttosaker i gropar kring dödshuset och detta i ett enligt arkeologerna mystiskt möns­ ter. Synsättet på den döde tycks inte olikt det muslimska. Genom bränningen for ”frisjälen” till dödsriket. Utan riktig begravning kunde fri­ själen fara vilse. Då kropparna låg och väntade i dödshuset var de alltså inte riktigt döda, fri­ själen fanns kvar. Kroppssjälen hade försvunnit, man hade sålunda slutat andas, kroppen hade kallnat.

38

I denna världsbild var jorden platt och himlen en kupa innanför vilken sol och måne och stjär­ nor rörde sig. Världspelaren stöttade himlen som vred sig runt den. Denna pelare upprätt­ höll allt, och var symbolen för en eller flera gu­ dar. Längst ut i kanterna, i de olika väderstreck­ en bodde ondskans makter som ville förstöra för människorna medan gudarna försvarade dem.

Dödshusen var troligen ett universellt mikro­ kosmos och de döda lades med ansiktet mot ös­ ter, där solen gick upp.

39

DÖDENS TRADITIONER Ett liv efter döden var en starkt förankrad tanke i Sverige på 1700- och 1800-talet. Granar och enar placerades vid husets entré. Låga träd vid ett barns död, höga för en vuxen. På begrav­ ningsdagens morgon bröts trädens toppar så att de översta skotten blev hängande neråt och mot kyrkan och graven. Denna handling skulle bi­ dra till att den döde fick frid.

Man visade den döde stor heder. Före begrav­ ningen intogs måltiderna i samma rum som den döde stod lik. Utsjungning och avsked var en vanlig sed. I samband med avskedet var det vik­ tigt att den döde bars ut med fötterna före – om inte, kunde han komma tillbaka till gården. Bars den döde ut med huvudet först, kunde han ju se dörren och det gamla hemmet och på så sätt fin­ na vägen tillbaka igen. Att bära ut den döde på

41

detta sätt var ett försiktighetsmått som beskrivs i många kulturer.

För att hedra den döde på hans färd till kyr­ kan och graven var det en vanlig sed att man strödde krossat granris på vägen, vid kyrkpor­ ten och i själva graven. Granriset ströddes i olika mönster, vanligen i form av ett kors. Granriset skulle förutom att hedra den döde också bidra till att hindra honom att återvända till hemmet.

I många socknar fanns bårlag, fyra bärare. Var vägen lång kunde det behövas upp till tolv man.

Bärarna hade stormhattar.

– Det ska dom ha, utropade Lasse, stormhat­ tar, det gillar jag, och så Dan Andersons En spel­ mans jordafärd!

Kistan surrades på en bår, målad i svart och vitt, fem meter lång, fyra ben och fyra handtag.

Det första bårlaget måste bära så långt som den dödes marker sträckte sig. Annars kunde det bli missväxt! Man fick inte byta bärare framför nå­ gons hus, då kunde någon där drabbas av olycka och dö. Det var en vanära att köra den döde till kyrkan med häst och vagn, så skedde bara

med fattighjon. Senare kom särskilda begrav­ ningsvagnar. En storbonde kunde ha 70 hästar i processionen. Vid kyrkan blev det sammanring­ ning. På vissa håll fick inte kvinnorna följa med till kyrkogården.

För skydd på färden och ro i graven lade man inte sällan ett kors på den dödes bröst, av trä, tyg, papper eller ben. I vissa landskap förekom likpapper, blommor och stjärnor tillklippta av guld- eller silverpapper, som lades i kistan.

– Jag avstår, sa Lasse, inga likpapper för min del.

Pärlkransar, gjorda av glaspärlor med en ängel eller Kristus i mitten, förekom också på landsbygden. Den sattes fast på kistlocket. Och så var det begravningskalas. Gillet kunde ibland infalla långt efter begravningsdagen, beroende på såningstider och skördetider. Alla grannar var inblandade i värdskapet och uppassningen, det var ett hedersuppdrag.

– Uppdraget är ditt, sa Lasse, och vi hade sen Lasse dött gillet i form av en minnestund i Gus­ tav Dalénsalen på Chalmers, där han hade sitt

42

43

andliga hem. Vår första kvinnliga präst, Margit Sahlin, förrättade jordfästningen tidigare. Då­ varande dataministern Olof Johansson var där, vännen Maritza Horn sjöng älsklingsångerna och Olof Buckard talade och sade: ”Mot dum­ heten kämpade du inte förgäves. Tack för det enorma, omätbara kapital du förräntat!”

Tillbaka till 1700-talet: Efter begravningen hade man knytkalas. Var och en kom med sin förning. Man rådslog med varandra om vem som skulle ha med ägg och ost och gröt och fläsk och höns och fårlår och tårtor och puddingar och kakor. Kalasrummet draperades med upp­ hängda lakan. På dessa fäste man svarta lappar i form av timglas eller kors. Efter gillet samlade man in slantar till de fattiga. Med sig hem kun­ de man få begravningskarameller som man ut­ smyckade med etiketter, som var som små döds­ annonser.

– Begravningsfesten ska vara en fredagskväll, fastslog Lasse. Helt rätt! Knytkalas, vin och öl.

Alla dricker och är glada och gråter och pratar skit och är glada igen. Så ska det vara istället

för landgång på café som det var när Stene dog.

Dötrist! Och fransk nougat som begravningska­ ramell, faan, vad det går framåt!

Den döde var inte fullt död förrän han jord­ fästes. Det antogs att den döde inte kunde gå igen förrän själen var frigjord från kroppen, vil­ ket antogs ske på den tredje dagen eller natten efter jordfästningen. Kom den döde då inte åter, hade man inget att frukta. Man antog vidare att själen svävade fritt i luften i fyrtio dygn innan den kom till ro.

– Det har jag redan gjort, sa Lasse. Jag är ute och flyger varje natt.

Under denna tid går den döde igen för att syssla med det som är viktigt för honom. Man antog att de döda gick igen under det första året efter döden eller till dess att de var glömda av sina efterlevande.

44

45

Just nu lämnar jag stunderna, alla stunderna av dödsångest, av ruelse, av besvikelser över olika

kroppsfunktioner som kollapsade eller vägrade göra tjänst. Det oerhörda var hans absoluta engagemang i ”Projekt döden”, som Lasse kal­ lade det. Hans vilja var att fokusera på det, han lyssnade och funderade och bad om mera fakta och då jag lärde mig mycket om dessa seder via Svenska Begravningsentreprenörernas skrifter blev det tillfälle några år senare att betala igen, då jag för dem gjorde en turné under ett halvår till sjukhus landet runt, där jag för vårdpersonal föreläste på temat Sorgen och Döden.

Vi läste även dödsannonser varje dag. Det ver­ kade som folk i gemen fortfarande trodde på liv efter döden, eftersom de så ofta använde direkt tal till den döde. Eller är det för att man ännu inte fattat att vederbörande var borta? Verser av det här slaget var det som oavbrutet återkom.

Allt vad du lidit Vi nog ej förstått Vi stod vid din sida Så hjälplösa blott Vi ville så gärna

Hålla dig kvar Men ditt livsverk på Jorden nu Fullbordat var.

Tomt det blir I hemmets vrå Tung blir nu vägen för Oss att gå Tack käre … för De år som gått Tack lilla pappa för Allt vi fått Tack för vad du givit Tack för vad du var Tack för ljusa minnen Som du lämnat kvar

– Ja, det var ju föga upphetsande poesi, sa Las­ se, där finns ju diktare att plocka av så det räck­ er och blir över. Bo Setterlind, Erik Blomberg, Ragnar Jändel, Harry Martinson, Hjalmar Gullberg … Allt hänger på innehållet, jag kan­

46

47

ske skriver något själv…

– Lyssna på den här, Lasse, sa jag: Plikt hette budet du dagligen lydde Hela din gärning var märkt utav flit En för tidig död blev resultatet av ditt slit Vi fortsätter där du slutade – vila i frid!

– O, fy fan, nästa!

– Minns du Lunchmusiken, radioprogrammet med Bertil Perrolf, som så måleriskt beskrev svenska himlar? I hans hustrus dödsannons läs­ te jag dessa ord: ”Tack för fjärilen. På vårt vita trädgårdsbord. Du sände oss till tröst.”

Han berättade själv i sitt program om fjärilen.

Det var dagen då dödsbudet kommit. Med hop­ slagna vingar satt fjärilen länge på trädgårdsbor­ det. Barnen och han betraktade den då den lyfte och flög rakt mot himlen. För dem var den en hälsning. Hans hustru var stor fjärilsälskare. En fjäril var för henne själva kärnan i livet. Som­ marens första fjäril var alltid ett under för hen­ ne. På begravningsdagen tre veckor senare fann

48

sonen en till synes död fjäril i garderoben. Han bar den till syskonen och fadern. Ena dottern andades varligt på den och den lyfte och flög in i sovrummet, gjorde ett svep över dubbelsängen och flög ut genom det öppna fönstret. Denna fjäril flög också rätt upp mot himlen. Familjen upplevde att fjärilen var ett bud om tröst både på dödsdagen och begravningsdagen.

I koncentrationslägret Majdanek i Polen kan man på barackväggarna se klotter och tecken gjorda av barnen. Den vanligaste symbolen var fjärilen. Kan det handla om en inre bild man har av sig själv som kokong innan man blir fjäril?

Kokongen förvandlas, ”dör” och fjärilen, själen släpps fri? ”Fjäril och själ är samma ord i grekiskan, psykhe. Ursprunget för själ är andning, fläktan­ de”, skriver Anders Paulrud i romanen Fjärilen i min hjärna (2008), där han berättar om sitt dö­ ende.

49

HUR VI DÖR En ny dag. En ny lektion.

Var och hur dör folk idag? Åttio procent av alla dödsfall sker på någon form av institution. De flesta på akutsjukhus. Ambu­ lanser tutar sig fram till ålderdomshemmen, de som finns kvar, demensavdelningarna, pensio­ närsbostäderna, ditkallade av trygghetsjouren.

Döden objektiviseras. Livet ska räddas till varje pris och vården möter upp med hjärtmassage, syrgas, dropp och kortison. Lagstiftningen säger att polis och läkare skall meddelas om du dör hemma. Samhällets representanter ska gå i god för döden idag.

– Och jag som funderat på att ta livet av mig hemma på en permission, sa Lasse. Där rök den chansen.

51

– Utdrag ur olika studier, orkar du?

– Jag orkar. Kör. ”Patienter lider inte bara av olämplig vård utan även av orimlig terminalvård. Det är väl doku­ menterat i studier, som endast bekräftar vad dö­ ende patienter och deras familjer redan vet. Till exempel: ’Min erfarenhet som sjukvårdsbiträde är att långvårdsinrättningen ofta fungerar ned­ brytande. Vistelsen accelererar seniliseringen av de intagna och påskyndar döden, ett dödshem där de äldre förvaras i väntan på döden. Det teknologiska samhällets ättestupa.’

En epidemiologisk och sociologisk studie då, för tjugotre år sedan, visade att merparten av de avlidna led av plågor i form av oro, ångest, smärta, andningsbesvär, trötthet, orkeslöshet, avmagring, illamående, kräkningar och aptitlös­ het. Döendet följdes av många personliga och sociala förluster. Många upplevde ensamhet och isolering under det sista året i livet…”

Jag ville avsluta läsningen, men Lasse mana­ de mig att fortsätta. ”En annan undersökning visar att en så stor

del som femtio till sjuttio procent av de döende var helt eller delvis kapabla att kommunicera med omgivningen sin sista tid i livet. 78 av 202 klarade av att själva eller med viss hjälp lämna sjuksängen och äta själva medan 45 döende kla­ rade att klä på sig och sköta den personliga hy­ gienen själv eller med viss hjälp lämna sängen och äta.”

– Du ser, sa Lasse, finns det liv så finns det hopp.

– I dödsögonblicket (det här gällde vårdinsti­ tutioner) var 35 döende helt ensamma medan 83 hade en anhörig hos sig.

– Du sitter här då?

– Ja. – Bra. ”En avhandling skriven i Östersund efterly­ ser mänskliga relationer, krisbehandling, stöd och samtal och mänskliga relationer för att få tid att bearbeta ångesten, eliminera vreden och aggressiviteten gentemot cancern och nå fram till en bejakande slutfas, ett accepterande av den för oss oundvikliga döden. Studien visade också

52

53

att det saknades rutiner för hur anhöriga skall bemötas och informeras.”

Loma Feigenberg, som var psykiatrisk kon­ sultläkare vid Karolinska sjukhuset, menade att döden ägnats förbluffande lite intresse i medi­ cinsk litteratur. Döden förnekas i mer eller min­ dre hög grad av läkarna trots (eller just därför) att de har den slutgiltiga ”fienden” ständigt för ögonen. 1971 sände han mig ett särtryck av sina artiklar i Läkartidningen, artiklar som är hög­ gradigt aktuella än idag. Han menade att läka­ ren måste upphöra att vara enbart läkare. Han måste vara villig att med patienten söka dela hans värld, och det betyder att han inte bara skall dela det patienten har att bidra med utan att han också måste vara beredd att dela med sig av sig själv. Alla föreställningar om att vara en auktoritet, att veta mer än den sjuke, om vad som gäller, måste helt enkel uppges, eftersom de är osanna.

Då man talar om smärta, ensamhet, sorg och död måste även terapevten (Feigenberg stavade med v) verbalt eller icke verbalt förmedla vad

han själv känner inför detta. Om jag känner med den sjuke, skriver Feigenberg, har tagit del av hans livs historia, och om jag skall kunna för­ medla att jag godtar honom som människa och är ledsen över att han skall dö, kan jag vara till en viss medmänsklig hjälp. Och om vi kan dela att även jag skall dö, låt vara inte just nu. Hans död aktiverar självfallet mina känslor inför dö­ den. Att medge det och dela min dödsångest med honom skall skänka tröst.

Dessa krav och denna inställning hos tera­ peuten väcker oro och ovilja hos många. Man beskylls för att öva intrång och ledas av ”morbid curiosity”. En sådan beskyllning säger något om dem som uttalar den, om deras ångest inför pa­ tienterna och den egna döden, men det är dock en reaktion. Många läkare värjer sig helt för dö­ dens problem och vill inte ens diskutera dem.

Somliga blir aggressiva och några har sagt mig, skriver Loma Feigenberg, att de tycker att det jag sysslar med är alltför sorgligt. Jag medger att döden är sorglig.

Studien ställde frågorna: Vad kan man göra,

54

55

vad bör man göra, vad ska man göra? Veten­ skap, etik, biologi, sunt förnuft, hur blandar vården för att göra ”rätt”? ”Ett 83-årigt liv slutade med tre veckors naken förnedring. Patientens anhöriga var trötta efter veckor av vakande och anspänning. Slutet kom som en befrielse. Personalen på avdelningen kände sig misslyckad, en del uppgivna och arga på läkarna. De tyckte att alla ändå innerst inne kände på sig vad utgången skulle bli. Sjukhuset och intensivvården hade alltså gjort sitt yttersta för att klara ett liv och vad hade man egentligen åstadkommit och för vem? Varför fick man inte vara ”mindre aktiv”? Istället för att förlänga en naturlig dödsprocess…”

– Det där tål att tänka på, sa Lasse, verkli­ gen…

– Några skönlitterära bitar om döden skulle sitta bra imorgon, okej?

Jag funderade över om jag då skulle ta upp det här med val av kista, annonser, vad det skul­ le stå för text, musik, organdonation, allt det där praktiska, vad det får kosta, om han ännu tagit

ställning till kremering. Allt det där dödsviktiga vi skjuter upp och sen inte har tillgång till när det behövs och som inte sällan ger upphov till uppslitande diskussioner de efterlevande emel­ lan. Medan jag funderade över frågan valde jag bland litterära texter.

56

57

DÖDENS VISSHET På medeltiden dog man omgiven av släkt och vänner, det fanns en agenda kan man säga, ”ars moriendi”, konsten att dö.

Synderna skulle bekännas och gamla ­oförätter med grannar biläggas, försoning ske och ord­ nande av det praktiska i samband med begrav­ ningen.

På 1300-talet var ängslan för domen inför det eviga livet påtaglig. De av pesten avgnagda ske­ letten dansar långdans med döden, alla fångas in, ingen kommer undan!

De närmast följande seklerna gällde det att dö på rätt sätt för att få det bra i det ”eviga livet”.

Det som verkligen bekymrade dessa århund­ randens människor och som framgår av littera­ turen är den sönderfallande kroppen, likmas­ karna; kadaverpoesin vältrade sig i människans

59

upplösning och förgänglighet. Ägandet omhuldades och döden var något avskyvärt som ryckte en bort från de älskade tingen.

Så kommer 1500-talet och döden tycks idka älgskog med människorna, i litteraturen och bildkonsten verkar alla kunna lägra varandra i dödens omslutningar som även övergår i brutala dödsfamningar, våldtäkter.

Och ett par sekler senare flanerar våra för­ fattare och poeter på kyrkogårdarna och söker vackra bilder för evighet och förgänglighet och föränderlighet för att på 1800-talet explodera i stora känsloutbrott och svärta. Vi börjar då be­ söka familjegravar och klär oss i svart.

”En ung kvinna hälsade på sin gamla farmor.

Den gamla kvinnan tog en ring från sitt finger och gav den till sin unga sondotter utan ett ord.

Hon satte den på sondotterns finger. Och den

unga kvinnan sa inte: Nej men farmor, gör inte så där. Du älskar ju den ringen. Den ska du be­ hålla själv… Istället sa hon: Vill du verkligen att jag ska ha den? Och farmodern nickade och då sa den unga kvinnan: Men varför väntar…

Hon hejdade sig. Varför väntar du inte och ger mig den i julklapp – eller något sådant var väl vad hon först tänkt säga. Men något inom henne förstod att farmor visste att hon inte skulle leva till jul. Två dagar före julafton dog farmodern.”

Det var en kvinnlig psykiater som citerade detta i en intervju, där hon sa: – Det finns ingen döende människa som inte vet att hon är döende och det spelar ingen roll om hon är fem eller nittiofem år gammal. Så frå­ ga dig inte om du ska berätta för henne att hon är döende. Frågan är. Kan jag höra och förstå vad hon säger?

Det finns en känsla som aldrig slår fel. ­Varje människa är den första att veta om sin före­ stående död. Det blir första akten i en välbekant ritual. Den andra uppfördes i och med det offen­t­­liga farvälstagandet, där den döende själv var

60

61

huvudpersonen, kallade till sig sina barn, talade med dem utan vittnen eller inför vittnen, gjorde upp testamentet, försökte gottgöra det orätta han gjort sig skyldig till, bad om förlåtelse, ut­ tryckte sina sista önskningar, tog farväl…

Så ser det ut i många romaner och i Solsjenit­ syns Cancerkliniken läser vi: ”Men nu… mindes han hur de gamla dött i sina hemtrakter i Kama, ryssar, tartarer, votja­ ker lika. De hade inte spjärnat emot, hade inte fäktat, inte skrävlat om att de inte skulle dö – alla hade de tagit emot döden med lugn. De inte bara avstod från att skjuta upp bokslutet, de gjorde sig beredda tyst och i god tid, föreskrev vem som skulle ha stoet, vem fölet… Och de gick hädan lättade, liksom om de bara flyttade över till en annan stuga…”

– Det var satan vad det var lätt att dö förr.

Vem katten ska få fölet? Kommenterade Lasse.

Jag mindes proletärförfattaren Jan Fride­ gårds dödsannons: ”Mitt stoft är förgängligt, min ande lever”. Han höll föredrag landet runt om ”Sommarlandet”, om liv efter det vi kallar

döden. Hans författarkollega, läkaren och Sher­ lock Holmes fader A. Conan Doyle, skrev i bo­ ken Den nya uppenbarelsen om sin döde pappa: ”Vad mig själv beträffar är jag lika övertygad om att min far i sin ursprungliga skepnad ännu finns till, som om han satt i sitt skrivrum och stängt dörren. För mig är han inte mera död än om han vore i Amerika”.

62

63

DÖDEN OCH VETENSKAPEN – Vetenskap om döden, härligt, hostade Lasse och försökte le. En bra blandning, ser jag. En doktor från Riga, doktor i extrasensorisk percep­ tion och en psykologiprofessor från ­Island. Inga är så psykiska som islänningarna, dom är spiritu­ alister hela bunten, svarta döden heter deras sup, låt oss höra!

Jag tagit med mig en bok med titeln Vad de såg i dödsögonblicket och Lasse läste på bak­sidan. Jag ville först läsa för honom en variant på det bild­ språk vi tagit till oss via radioprataren Bertil Per­ rolf.

– Liksom en larv som kommit ut på änden av ett blad griper tag i ett annat blad och drar sig samman och lösgör sig från det tidigare ­bladet, så ­griper själen, när du lägger av en kropp, en ny kropp, sedan du kastat av den tidigare ­kroppen…

65

Vår undersökning är, anser vi, den första verkligt vetenskapliga forskning som gjorts om döendes upplevelser i dödsstunden. För det första samlade vi in mängder av data genom tre omfattande kartläggningar av läkare och sjuksköterskor som vårdade döende. För det andra var vår forskning tvärkulturell genom att vi använde oss av både amerikansk och indisk medicinsk personal. För det tredje samlades våra data noggrant och systematiskt genom moderna samplingsmetoder, bland annat frågefor­ mulär och djupintervjuer. För det fjärde bearbetades materialet med statistisk analys samt mönster och innehållsanalys.

psykologisk eller kulturell påverkan kan förklara bort dessa uppenbarelser på döds­ bädden. De är dessutom tämligen oberoende av ålder, kön, utbildning, religion och socioekonomisk status. Vi anser att våra egna resultat tillsammans med rön som gjorts vid annan kompetent forskning i denna fråga möjliggör en på fakta grundad, rationell och därför realistisk tro på ett liv efter döden.

Vad de såg i dödsögonblicket, Atlantis,1980

Vi kan presentera nya fakta grundade på iakttagelser som gjorts av mer än ett tusen­ tal läkare och sjuksköterskor i frågan om överlevande efter döden. För att föregå våra slutsatser vill vi här konstatera att dessa uppgifter starkt tyder på ett liv efter döden – starkare än någon alternativ hypotes kan förklara dessa data. Varken medicinsk,

I min antologi På väg mot en världsbild finns ett kapitel som har rubriken ”Döden och jag”. Det är författat av den svenske narkosöverläkaren Werner Duveroy. Det han där skriver bekräftas nu av psykiatern Elisabeth Kybler-Ross. På frå­ gan vilka de vanligaste intrycken är i dödsögon­ blicket, vid övergången till ”den andra sidan” svarar hon så här: – En fantastisk känsla av frid. Och helhet, fullkomlighet. Smärtan är försvunnen, oron och problemen likaså. Den nya existensen associe­

66

67

ras med ljus – i nästan alla fall rapporteras om en stark ljuskälla. Uttryck som ”ett hav av ljus” och ”bländande solsken” används ofta.

Hon fortsätter: – De kände att de inte var ensamma. I 90 pro­ cent av våra fall så förnam de att någon kommit för att möta dem i deras nya existens. De flesta rapporterar bara om syn- och hörselintryck, men i många fall har vi också luktförnimmelser.

Men det intressanta är att jag har exempel på att människor som var döva hörde och att de som var förlamade kände att deras rörelseförmåga återvände.

En man ligger för döden. Han når ett tillstånd av svår fysisk plåga och hör hur han dödförkla­ ras av läkaren. Han börjar nu höra ett obehagligt ljud, ett starkt ringande eller surrande och kän­ ner samtidigt hur han snabbt förflyttar sig genom en lång tunnel. Därefter befinner han sig plötsligt utanför sin fysiska kropp och ser den på avstånd!

Författaren och psykiatern Raymond A. Moody beskrivit många liknande sekvenser.

Han menar att det ligger något mycket överty­

gande i att höra en människa skildra sin upp­ levelse, något som inte gärna kan överföras till skrift. Upplevelserna i dödens närhet var högst verkliga händelser för dessa människor. Genom hans bekantskap med dem har upplevelserna ”även för mig blivit verkliga händelser”, säger psykiatern Moody.

Ett typfall enligt de olika forskarna är den ”dödförklarade” som iakttar återupplivnings­ försöken som en utanförstående åskådare. Han konstaterar att han fortfarande har en ”kropp” men av helt annorlunda slag och med helt an­ norlunda egenskaper än den fysiska kropp han har lämnat. Snart kommer andra för att möta och hjälpa honom. Han skymtar döda släktingar och vänner. En varm och kärleksfull ande – en ljusgestalt – visar sig. Denna gestalt ställer en fråga till honom, men inte i ord. Gestalten ber honom att utvärdera sitt liv och hjälper honom genom att visa honom en ögonblickssnabb re­ kapitulation av alla viktiga händelser i hans liv.

Så finner han att han nalkas någon sorts barriär eller skiljelinje som tydligen markerar gränsen

68

69

mellan jordeliv och livet efter detta. Det visar sig att han måste återvända till jorden igen, att tidpunkten för hans död ännu inte är inne.

Men vid det här laget har han fångats av upp­ levelserna i livet på andra sidan och vill inte vända tillbaka. Han överväldigas av en inten­ siv känsla av glädje, kärlek och frid. På något sätt återförenas han emellertid med sin fysiska kropp och livet på jorden. Senare försöker han berätta om sin upplevelse men han har svårt att finna ord för att beskriva dessa utomjordiska episoder. Han märker också att andra är skep­ tiska och kanske till och med hånfulla och till sist beslutar han sig för att hålla tyst om saken.

Men erfarenheten har ett djupgående inflytande på hans fortsatta liv.

Det finns givetvis olika tolkningsmöjlighe­ ter: övernaturliga, farmakologiska, fysiologiska, neurologiska och psykologiska. Psykiatrer som de ovan citerade lämnar möjligheten öppen att dessa upplevelser i dödens närhet representerar ett nytt fenomen som vi kanske måste finna nya sätt att förklara och tolka.

70

71

LIVET FÖRE OCH EFTER DÖDEN Re – in – carnis, åter i köttet. Reinkarnation var för mig ett självklart begrepp, en livssyn jag inte kunde vara utan för att få mål och mening med livet. Under åren hade jag samlat på mig många citat och utsagor. Är det sant är det underbart att detta är texten på president Benjamin Franklins gravsten: Liket av B. Franklin boktryckare ligger här till föda åt maskarna, liksom bandet av en gammal bok vars innehåll har rivits ut och som är berövat sin titel och sin förgyllning.

Men verket kommer inte att vara förlorat

73

ty det kommer (som han trodde) att uppstå igen i en ny och elegant utgåva reviderad och förbättrad av författaren.

Wernher von Braun, vetenskapsmannen som var inblandad både i atombomben och månra­ keter sade: Jag tror på själens odödlighet. Vetenskapen har bevisat att ingenting upplöses i intet.

Livet och själen kan således icke upplösas i intet och är alltså odödliga.

att jag dött en gång före min födelse och att jag genom döden återskapats i denna gestalt.

Saint-simon:

Livet är ett glatt skeende. Barndomen är ett skönt uppvaknande. Ålderdomen ett fridfullt insomnande och döden förstadiet till en ny tillvaro.

Voltaire:

Det är inte sällsammare att återfödas än att födas en enda gång.

David Hume:

Några filosofers yttranden: Fechner:

En människa som en gång levat kan aldrig dö, lika litet kan en människa vakna till livet utan att redan ha levt tidigare.

Palingesin (själens pånyttfödelse) är det enda som filosofin kan ta på allvar när det gäller att söka förklara världsordningen.

Jag kan aldrig frigöra mig från den tanken

Även multimiljonären Paul Getty trodde på re­ inkarnation. För en väninna berättade han att han förnam att han hade mycket gemensamt med den romerske kejsaren Hadrianus, och i hela sitt liv arbetade Getty på att likna denne.

74

75

Lichtenberg:

Inte bara i beteendet. Det gäller även att i det yttre påvisa släktskapet. Därför byggdes Gettymuseet i Kalifonien som en kopia av Hadrianus villa i Herculaneum. Och på frågan om herr Getty trodde att han innehaft andra skepnader i tidigare liv svarade han: ”Om jag bara haft den minsta förmåga att rida så skulle jag säga Alex­ ander den Store.”

Så såg alltså multimiljonärens reinkarnations­ tro ut. Den handlade om att ytterligare göra sig ”stor”, skänka sig odödlighet genom att drömma sig in i välkända historiska personligheter.

Han är sannerligen inte ensam om den sor­ tens tro. Jag har träffat många människor under årens lopp som varit Napoleon, drottning Kris­ tina, Cleopatra, Karl XII och andra historiska personligheter. Muntligen eller i brev har jag fått ta del av deras indicier och de har velat höra mina synpunkter.

– Mina sexuella problem påminner mycket om Napoleons. Mitt maktbegär beskriver, i mind­re skala givetvis, mycket av Nappes kurva.

– Jag har samma ensamhetskänsla och utan­

förkänslor som drottning Kristina. Jag har ock­ så konverterat och känner mig mera hemma i Rom än i Sverige.

– Titta på den här bilden och den av Cleopa­ tra! Har vi inte samma näsa, samma ögon? Och i mig har sedan barndomen funnits ett sug efter­ hennes hemland.

Så kan det i stark förkortning låta. Givetvis får folk tro vad de vill. Ger sådana tankar någon sorts mening till ett människoliv så – ja.

Reinkarnationstanken är för mig inget att fly till, inte något som jag omfattar för att kompen­ sera mig i nuet eller för att kittla mig själv med spekulationer om vad jag ställt till med i det för­ gångna. Jag är inte på det sättet intresserad av ”tidigare liv”. Reinkarnationstanken är för mig inget sensationellt. Den är starkt knuten till en evolutionistisk idé. Utvecklingen skuttar inte.

Man blir inte plötsligt loppa eller fisk efter ett människoliv. Växtriket avlöser mineralriket.

Djurriket ligger före människoblivandet. En kontinuerlig utvecklingskedja.

En sufisk poet, Djalal al-Din Rumi, skrev re­

76

77

dan på 1200-talet: ”Från början var du stoft. Från att ha varit ett mineral så blev du till en växt. Från att ha varit växt blev du ett djur och från djur blev du en människa.”

Men jag tror inte på Mutationen och The struggle for life som gudar. Jag tror på Jagets vandring från en upplevelsenivå till en annan.

Från instinktens utveckling går vägen vidare, vi­ dare genom växtrikets vidgade förnimmelser av ljus och mörker. Till djurvärldarnas upplevelser av gott och ont, hot och välbefinnande som leder in i den begynnande människovärlden. Där den stora upplevelsen av Jag och Det, Dem börjar.

Där vi börjar äta av Kunskapens träd för att av dess frukter växa i insikten om vad som skapar bra och dåliga betingelser för oss själva, för våra medmänniskor, för vår omgivning.

Just nu är vi sårade flyktingar mellan två ri­ ken, djurriket och ett mer humanistiskt. Sfinxer är vi. Summan av vår moraliska kvalitet är sum­ man av tidigare levda liv. Den har inget med yttre positioner att göra.

78

En människas sanna värde bestämmes i första hand av i vilken grad och i vilken mening hon har lyckats befria sig från sitt själviska ego.

Albert Einstein

Enfaldiga själviska människor tänker alltid på sig själva och resultatet blir negativt.

Kloka själviska människor tänker på andra och hjälper andra så mycket de kan, och resultatet blir att de själva gynnas av detta.

Karma. Orsak och verkan. Sådd och skörd.

Dalai Lama

Det finns en ”stund” för allting då det måste ske. Klockan kan inte slå tolv förrän den slagit ett. Det kan inte bli kväll förrän det varit dag, inte vinter förrän det varit vår. Men jag är inte befalld att veta vad som är förutbestämt, jag är tvärtom förbjuden att veta vad som är förutbestämt, endast Gud vet vad som är förutbestämt. Gud räcker människan Nuet jämte de i Nuet liggande

79

relationerna till människor i omgivningen och till bestämda arbetsuppgifter. Att gripa Nuet och den av Gud givna vardagen, det är att gå in i kallelsen. Då realiseras det av Gud givna innehållet, i ”stunden”, i Varda­ gens eviga Nu.

gåva. Sen ridå. Och föreställningen är obönhör­ ligen slut. Den som lever får se. Jag har slutat tro mig veta någonting. Just nu är livet skönast så.

Martin Luther

Att vår kyrkas reformator sagt så är det inte många präster som känner till. Hur många av dem är redo att tolka dessa tankar, förmedla dem?

Det kan tilläggas att reinkarnationstanken, som jag idag delar med var fjärde svensk, sitter så djupt inom mig att jag inte kan utrota den. ­Ärligt talat skulle jag just nu gärna avstå ifrån den. Jag har fått leva ett så rikt liv att hälften kunde vara nog. Jag har svårt att sukta efter mera ljus.

Dör jag imorgon kan jag bara säga: tack gode Gud för allt fantastiskt jag fått vara med om, för alla livgivande människor jag fått möta och TACK för min dotter Fredrika, detta livs guda­

80

81

EN VÄRLD UTAN MIG En läkare: ”Vi är ofta rädda att känslorna skall hindra oss från att vara objektiva, att de ska ta överhanden. Men min erfarenhet är att känslor inte behöver trängas bort. Det går att lära sig härbärgera dem. De finns där, jag är inte svag för att jag är rädd. Men vi är dåligt rustade för att umgås med döende människor, psykologiskt är vi valhänta. Dör gör vi ju allihop men ändå sätter vi in alla resurser på att bekämpa sjukdo­ mar som kan leda till döden. Mycket litet görs för att trösta och hjälpa under det sista skedet av en människas liv. Det finns amerikanska studier som visar att läkare har en starkare dödsångest än andra yrkesgrupper. Sjukvårdens personal­ grupper befinner sig fortfarande på barnstadiet när det gäller döendet.”

En barnpsykiater vittnar: ”Döden är skräm­

83

mande och grym, hemsk, definitiv. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på den. Jag blir för­ bannad över detta att man inte får vara med längre. Att världen ska fortsätta som om ingen­ ting har hänt. Något evigt liv kan jag inte tänka mig. Men jag har en absurd önskan att samtidigt som jag dör ska det ta slut för alla andra också.

Bara tanken på min egen död fyller mig med en förlamande ångest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns stunder då jag helst av allt skulle vilja krypa upp i min mors knä!”

– Hur hjälper den karln en flicka på sju år vars mamma dött i en bilolycka, sa Lasse. Eller är det just därför han kan hjälpa barnet, efter­ som han förstår dess känslor?

Jag läste upp två fina citat jag hittat i ett par tidningar.

Torgny Bohlin var kristendomsprofessor i Bergen och psykoterapeut: – Jag är inte rädd för att dö. Jag bär mina döda inom mig och de har givit mig livet tillba­ ka. Det finns ett djup i sorgen, ur botten ­stiger glädje upp. Det finns en paradoxal spänning

mellan korset och glädjen. Jung talar om att motsatserna har samma källa, mognad innebär att alla motsatserna finns samtidigt och bildar en enhet. Odlar man det ena står motsatsen fram.

Det gäller såväl glädje som sorg, dödsdrift som livsdrift.

Sjuksköterskan Björg Petersvik, som arbetar med cancersjuka i hemmet fick sista ordet denna gång: – Allt jag har fått av döende har varit ­berikande. Det är en meningsfull konst och ett privilegium att få vara tillsammans med männis­ kor när de är upptagna med väsentligheter.

84

85

LASSE DÖR En himmelsk upplevelse – om det var himlen vet jag inte – men som jag som barn drömde att himlen skulle vara Det hände för tretton år sedan Det känns som för fem minuter sedan Inte en nära-döden-upplevelse Men Nära-livet.

Man föds med en ny livssyn, ett nytt beteende.

Så vittnade en kvinna.

Tre veckor innan Lasse dog såg han ut genom sjukhusfönstret, tittade länge på trädet därutan­ för och sa: – En sån där kan vi inte göra på Chalmers.

Efter en stund tillade han:

87

– Min gamle hatade professor sa ofta att fysi­ ken är en lovsång till naturens sinnrikhet och sinnenas rike. Det är inte roligt att konstatera att han hade rätt i det också.

Två dagar innan han dog sa han: nu har vi färdats tillsammans i nio månader, nu är det snart dags att födas. På Larsdagen den förs­ta augusti klockan 14.30 1983 lämnade Lasse Rehn­ strömska sjukhuset och detta tillvaroplan.

Halv tolv på förmiddagen var vi överens om att jag kunde åka till TV-huset, min arbetsplats, för att spela sedvanlig lunchfotboll. Tjugo över tolv kallades jag tillbaka till sjukhuset. Ytter­ ligare åtgärder hade satts in och Lasses kropp var i kamp, som det ser ut utifrån. Men profes­ sorn i informationsteori förnekade sig inte. Jag skulle delges i detalj, om den terminala vårdens sista åtgärder, och då Lasse var helt säker på att jag hade kläm på dem, tog han min hand och sa: ”Nu är jag lugn”.

Halvtimmen innan dödsögonblicket anlände även hans dotter till dödsbädden. Ögonen brann till, en ljus insikt var närvarande. Lasse gled bort.

88

89

NÄR EN ANHÖRIG DÖR När en patient just dött bör personalen försöka fånga upp den anhörige. Lugn och ro, en lyssner­ ska och en kopp kaffe kan vara det som ­behövs.

Och en telefon och kanske hjälp med frågor: vilka ska vi ringa, vill du ha hjälp? Många anhö­ riga bär på frågor kring dödsfallet. Vad betyder det latinska uttrycket? Vem tog hand om pappas vigselring? De måste få tydligt besked om en kontaktperson framöver. Att få veta den exakta dödsorsaken är väldigt viktigt för att få igång sorgeprocessen. Det borde vara obligatoriskt med ett uppföljande samtal med alla som mist en anhörig, en sorts förebyggande vård.

När en anhörig dött i aids eller tagit sitt liv behandlas inte sällan de efterlevande som snudd på pestsmittade av delar av en oförstående om­ givning. Och de anhöriga i familjen stöter inte

91

sällan bort den homosexuelles pojk- eller flick­ vän. Sambon sedan många år får plötsligt inte vara med och skriva dödsannonsen eller ordna begravningen efter sin älskade, få dessa så for­ mulerade och så arrangerade som han eller hon VET att den döde älskade ville. Den biologiska familjen har förtur till formerna kring avskedet och driver igenom sin vilja. Ännu ett fruktans­ värt slag för den efterlevande.

Det är svårt nog att tala om döden. Hur talar man om dessa dödar? Ensamhet och isolering förkortar mångas liv efter en anhörigs död. En man dör i infarkt dagen efter hustruns begrav­ ning. En nyligen gjord hjärtundersökning visa­ de inga fel. En sjuttioårig man avled sex timmar efter det att hans hustru kommit hem från sjuk­ huset, tillfrisknad efter en infarkt. Tretton tim­ mar senare fick kvinnan en ny infarkt och dog.

En femtiotreårig man dog när han mötte sin åttioårige far som han inte träffat på trettio år.

Därpå sjönk fadern ihop och dog. En studie av fyrtiotvå patienter som tagits in på sjukhus för olika medicinska besvär visade att tjugonio av

dem hade förlorat en kär anförvant och att de gripits av hjälplöshet – och hopplöshetskänslor. Änkor och änklingar har en ökad sjuklighet och dödlighet i såväl psykiska som kroppsliga sjukdomar. Antalet fall av tuberkulos, tumörer och hjärtinfarkter är statistiskt sett klart överre­ presenterade i den gruppen, jämfört med mot­ svarande åldersgrupp, som har sin äkta hälft kvar i livet.

Ett ärr för livet, det är vad många av oss tycks få efter en väns eller släktings död. På 1800-­talet var döden en självklarhet. Man födde många barn, flera av dem dog unga, det visste man.

Sexualitet och födelse var tabu på den tiden. I dag är det tvärtom. Förr drog man för gardiner­ na i det hus där döden varit gäst. Under ett år efter dödsfallet bar änkan sorgkläder. Drog ett sorgetåg förbi stannade folk på gatan upp, tog av sina huvudbonader och böjde sina huvuden.

I dag tycks det ofta gälla att få begravningen eller kremeringen ”undanstökad” så fort som mjöligt. Det är en farlig situation vi hamnat i.

Det ges ingen nödvändig tid för sorgearbetet

92

93

och detta leder ofta till nervbesvär och ångest­ känslor.

Vi kan alla göra oss delaktiga i en god väns sorgearbete. Ofta tycker vi oss inte ha tid, då får det räcka med allmänt tröstande ord eller en uppmaning om att ”sök dig ut, försök träffa nya människor, gå med i en förening”. Det är i och för sig inget fel på dessa råd, men det är inte så­ dana råd som behövs i början av en sorg. Det som främst behövs är en lyssnare, en medmän­ niska som ger sig tid att höra på då den sörjande ältar allt som hänt, främst de sista veckorna.

Det finns ett oerhört behov av att få tala, klaga, gnälla, ösa ur sig stort och smått, vackert och fult. Här kommer känslor av skuld, av hat, av vrede, av tomhet. Och de måste få välla fram för att inte stanna som fula sår i själens djup.

Den sörjande kan vara mycket ”jobbig” att ha att göra med. Egocentrisk som ett barn, pock­ ande på ständig uppmärksamhet och hjälp. Men detta är naturliga och nödvändiga reaktioner.

Sorgearbetet är tungt och det finns inga genvä­ gar. Förståelse och sympati är vad som behövs

i stora mängder, men inte medlidande! Då blir den sörjande bara ”en stackare att tycka synd om”. En sådan inställning hjälper ingen.

En arbetskompis dör, eller kamratens man el­ ler hustru. Förstämning, frustrering. Skickar vi blommor? Ringer chefen? Du kan väl ringa, du känner henne/dem bäst! Jag har inte tid. Nej, jag vågar inte. Usch, det känns så jobbigt!

De naturligaste reaktionerna. Den aldrig öns­ kade döden. Den aldrig naturliga döden. Den alltid fruktade, avskydda döden! Lika unik var­ je gång, lika drabbande varje gång.

Glöm varje tanke på vad man ska göra, kan­ ske borde göra för den drabbade anhörige, den efterlevande. Blommor, bibelcitat, en bok om reinkarnation är inte det viktiga. Det är avhö­ randet! Ring upp, sök upp. Vad som ”ska” ­sägas ger sig självt. Tystnad, gråt, skrik, ältande, för­ virring, ”förvånansvärt samlad” – allt är lika naturligt i denna sorgens och chockens första fas. Ring igen. Hör av dig. Ta med dig en fisk­ gratäng för mikrougnsuppvärmning. Eller ännu bättre: soppa, det kan vara svårt att svälja vid

94

95

den här tidpunkten. En påse nybakade bullar.

Ta ut den sörjande på en promenad. Bio? Råd och tröst är inte det viktiga i denna fas. Men närvaro. Någon som bryr sig. Inte till varje pris gråter med. Men som öppnar upp för den livs­ viktiga, läkande gråten.

Och inget är ”sjukt” i sorgefasen under vilken vi försöker återfå den förlorade, tycker oss se och höra den döde, har sömnsvårigheter, är ret­ liga, fyllda av känslor av skuld och skam, söker och ropar efter svar.

Barn sörjer kort och intensivt, tioåringen funderar: gör det ont att dö, vad händer sen?

Tonåringarna i sin naturliga separationsfas från föräldrarna protesterar också mot döden, tap­ par ofta tron på nån Gud medan föräldrarna själva ofta får psykosomatiska besvär, man hin­ ner inte sörja, orkar inte älta sig igenom. Äldre människor sörjer ofta stilla och länge, inte sällan förtvivlat, det som förr formulerades ”som om hjärtat brast”.

I boken Tid att dö har författaren Jeffery Deaver en bra formulering då han skriver att

Kathryn Dance visste att det skulle dröja länge innan hon blev återställd, – ja, återställd var det ord som hennes sorgebearbetare använde. Men det stämde inte, för man blev aldrig riktigt åter­ ställd, hade hon kommit att inse. ”Ett ärr som ersätter hud som fått sig en djup skåra är fortfarande ett ärr. Med tiden ersätts smärtan av en sorts bortdomning. Men huden är för alltid annorlunda”.

En dikt säger mer än tusen ord. Denna dikt ur samlingen För livets skull har hjälpt mig vid många tillfällen. Birger Franzén heter poeten.

96

97

Det går aldrig att gå runt omkring Då sorgen möter oss på vägen Bara rakt igenom Rakt igenom – Detta är den enkla visdom Som jag vill lägga i din hand Och innerst inne Vill kanske sorgen oss bara väl På sitt sätt Fast vi har så svårt att förstå Men jag tror

Att den vill bana väg För glädjen Bortom natten finns alltid en dag Bortom molnen finns alltid en sol Bortom smärtan finns alltid en fröjd – Det går aldrig att gå runt omkring Bara rakt igenom Rakt igenom

98

99

DEN DÖENDES RÄTTIGHETER Förenta Nationernas förklaring om den döen­ des rättigheter: Jag har rätt att bli behandlad som en levande människa fram till min död.

Jag har rätt att delta i avgöranden som gäller min vård.

Jag har rätt att få ärliga svar på mina frågor.

Jag har rätt att inte bli förd bakom ljuset.

Jag har rätt att bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande, kunniga människor, som försöker förstå mina behov och som upplever det givande att hjälpa mig att möta min död.

101

JAGET I DN intervjuas trummisen Bosse Skoglund, som menar sig vara en ständig nybörjare.

– Jag startar på nytt varje dag. Tror man på livet, lyssnar, förstår man att man aldrig blir ”färdig”. Att det inte handlar om att bli ”färdig”.

Man påverkas av nya saker hela tiden.

– Själv försöker jag att vara som en radiomot­ tagare för hela kosmos när jag spelar. Det är inte jag som spelar, jag är ett verktyg. Det handlar om att tro på livet, att förmedla en positiv käns­ la. När musiken blir bra blir jag själv en åskå­ dare till mina egna händer.

– De som inte inser att himmel och helvete helt enkelt handlar om hur man mår som män­ niska, har ingenting förstått.

Bosse tror inte att det räckt med de femtio­ två år han levt för att lära sig allt han vet. Lika

103

lite som det kan ha varit möjligt för Mozart att i koltåldern skriva sådan musik han redan då gjorde, om han inte haft lärdomar och insikter från någon form av tidigare existens.

Var i helvete kommer musiken ifrån? Det är lika omöjligt att någonting blir ingenting som att vi i och med döden skulle försvinna helt och hål­ let. Det är, skriver Per Mortensen, en evig, kos­ misk puls Bosse upplever sig delaktig i och som är förutsättningen för hans musik. ”Jag är jag” sjunger Lill-Babs i en sång. I TV visades en operation av skriftställaren Jan Myrdal, som hade grava förkalkningar i hjär­ tats kranskärl. Materialisten Myrdal fascineras.

Hans bröstkorg är öppnad, hans hjärta läggs stilla. ”Jo, det var min kropp som låg där. Men var fanns jag? Jag iakttar kroppen de arbetar med och funderar på var jag finns i skeendet. Var finns lågan när ljuset blåsts ut? I den kroppen kan inte finnas något medvetande, något jag.” ”Narkosen är inte avgörande”, skriver han i Expressen. ”Med ett kylskåpskallt hjärta, stilla

lungor och hjärnvävnaden nerkyld till tjugoåtta grader har den kroppen ändå inte medvetande och jag.”

Vem är jag och jaget? En evig fråga. När du talar om kroppen säger du oftast ”min” kropp.

Men något som tillhör dig själv kan väl inte vara du själv?

I drömmar förefaller du vara densamme som i vaket tillstånd och dina karakteristiska egenska­ per kan vara desamma. Vad är då skill­naden?

Jo, i drömmen är du enbart psyke utan en ­fysisk kropp.

Under djup sömn är kroppen helt okäns­ lig. Då existerar inget medvetande om ett ”jag” Kroppen säger inte ”jag”. Psyket säger det inte heller. Där existerar inga tankar. Men när du vaknar återuppstår jaget.

Om jaget vore kroppen och inget mer, om det inte funnes någon ”ande” i människan, ingen ”själ”, inget som kunde överleva detta jagets till­ fälliga ”död” som ju den djupa sömnen innebär, skulle du aldrig kunna somna. Du skulle vara vid fullt medvetande jämt, inte sant?

104

105

Kroppen skulle inte kunna bli medvetslös utan att dö, om det enda medvetande den ägde vore medvetandet om sig själv. Ungefär så resonerar författaren Paul Brunton, en absolut motpol, fram till nu, till Jan Myrdal. Det faktum att du helt kan förlora medvetandet om kroppen under sömnen men ändå fortsätta att existera, bevisar att det ”högre medvetandet” helt och hållet läm­ nat kroppen. Jaget fortlever på egen hand, av­ skilt och oberoende från kroppen.

Men känslorna då, är inte de ditt jag? ”Det faktum att en persons känslor under en tid av låt oss säga tio år kan förändras radikalt och vändas i sin motsats bevisar att känslorna inte kan vara ditt jag. Jagmedvetandet, för­ nimmelsen av jaget består, är oförändrat.” skrev Paul Brunton.

Titta på familjealbumets fotografier så förstår du vad han menar. Den där lilla ljushåriga flick­ an på tre år som leker med spann och spade, det är du. Flickan med rutiga kjolen, sju år och redo att börja skolan, det är också du. Titta på kon­ firmationskortet, bröllopskortet, känner du igen

dig? Det är du likväl. Olika fysiska skepnader i olika situationer och stämningslägen. Och ändå hela tiden du. Du upplever att det finns ett ge­ nomgående Jag bakom de yttre bilderna.

Ett jag, med bibehållen jag-identitet, ett jag med kontinuerligt referensmaterial och familjär kunskapsbank är det som vaknar varje morgon efter sömn, med eller utan drömmar.

Ett icke-materiellt Myrdal- Jag, som inte bara sätter myror i huvudet på nuets supermaterialist enligt honom själv, Jan Myrdal. Även du och jag har att fundera över vem ditt Jag är där bakom det som just nu är du.

Eller varför inte vila i biskop Desmond Tutus underbara ord: – Ubuntu är mycket svårt att översätta till ett västerländskt språk. Det rör själva meningen med att vara människa. När vi vill hylla någon särskilt säger vi ”Yu, u nobuntu” ”Å, den och den har ubuntu”. Då är man generös, gästvänlig, vänlig, omtänksam och medlidsam. Man ­delar med sig av det man har.

106

107

Det betyder:

”Min mänsklighet är fångad av och ­oupplösligt förenad med din. Vi hör hemma i samma knippe av liv.”

Vi säger:

”En person är en person genom andra ­personer.”

Vi säger inte:

”Jag tänker, därför existerar jag”.

Utan snarare:

”Jag är mänsklig för att jag hör hemma någon­ stans. Jag är en del av något som jag delar med andra”.

108

A

En av vår tids mest tabubelagda ämnen, döden, ­undersöks här med ödmjuk nyfikenhet av skåde­spelaren och förfat­ taren Per Ragnar. Han har levt vid dess sida sedan pojkåren i Lund då hans mamma blev allvarligt sjuk. Sextio år senare har åtskilliga personer kommit och gått ur hans liv. Tillsam­ mans med vännen Lasse bestämmer han sig för att ta reda på allt som finns att veta om döden. Lasse har fått ett can­ cerbesked och vet inte hur lång tid han har kvar att leva. Att samla information och fakta gör vänte­tiden uthärdlig och till och med meningsfull. Lasse känner för första gången vad det innebär att ”leva i nuet”. Vetenskap blandas med poesi och personliga upplevelser i denna tankebok som skänker tröst, bekräftelse och en strimma ljus vid horisonten.

Vad säger världsreligionerna? Hur ser vetenskapen på döden? Hur sörjer man och lever vidare på samma gång?

I denna livsbejakande bok hörs många välkända röster som Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Ted Gärdestad.

Per Ragnar är en av våra mest ­kända skå­ despelare sedan det stora ­genombrottet som Arvid Falk i TV-serien ”Röda Rummet” och senast ­Guldbaggenominerad för Tomas ­Alfredssons film ”­ Låt den rätte ­komma in”.

2004 tilldelades Per Ragnar det prestigefyllda Prosanapriset ”för fyra de­ cenniers informationsinsats som präglats av ­kunskap, lidelse och e­ ngagemang i frågor kring kost, m ­ otion och egenvård”.

Foto: Charles Hammersten