I Draculas Land

Det var allt annat än behagligt att öppna brevet från min barndomsvän på andra sidan graven.

Min vän dog under oförklarliga omständigheter. Även åtskilliga i hans släkt har drabbats av besynnerliga dödsfall. Vi kommer att bekanta oss närmare med några i hans släkt.

Victor Ravini

Psykiatern hittades död. Någon vecka senare fick jag ett brev från honom.

Steg för steg kommer vi närmare helvetet.

Boken I Draculas land sammanflätar berättelser om girighet och svek sprungna ur Karpaternas bördiga jord. ”Det är en ironisk roman, full av understatement och en underfundig humor.

Personer och miljöer är flerbottnade. /…/ Ravini roar när han berättar den tragikomiska historien om ett land och en släkt."

Pål Eggert, BTJ

Victor Ravini har tidigare publicerat en rad böcker i Rumänien. I Sverige har han utkommit med boken Doldahavsrullarna 1998. ”Om den mytomspunna Doldahavsrullarna har som är oavlåtligt fascinerande…”

Bertil Pettersson, Skånska Dagbladet

©Foto: Lütfi Özkök Print-on-demand i samarbete med Podium www.podium.nu ISBN 91-7910-593-9

I Draculas land

Victor Ravini skrivit en spännande historik

I Draculas land Victor Ravini

Det var allt annat än behagligt att öppna brevet från min barndomsvän på andra sidan graven.

Min vän dog under oförklarliga omständigheter. Även åtskilliga i hans släkt har drabbats av besynnerliga dödsfall. Vi kommer att bekanta oss närmare med några i hans släkt.

Victor Ravini

Psykiatern hittades död. Någon vecka senare fick jag ett brev från honom.

Steg för steg kommer vi närmare helvetet.

Boken I Draculas land sammanflätar berättelser om girighet och svek sprungna ur Karpaternas bördiga jord. ”Det är en ironisk roman, full av understatement och en underfundig humor.

Personer och miljöer är flerbottnade. /…/ Ravini roar när han berättar den tragikomiska historien om ett land och en släkt."

Pål Eggert, BTJ

Victor Ravini har tidigare publicerat en rad böcker i Rumänien. I Sverige har han utkommit med boken Doldahavsrullarna 1998. ”Om den mytomspunna Doldahavsrullarna har som är oavlåtligt fascinerande…”

Bertil Pettersson, Skånska Dagbladet

©Foto: Lütfi Özkök Print-on-demand i samarbete med Podium www.podium.nu ISBN 91-7910-593-9

I Draculas land

Victor Ravini skrivit en spännande historik

I Draculas land Victor Ravini

I DRACULAS LAND

I DRACULAS LAND VICTOR RAVINI

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt av den 13.12.1960 förbjudet.

Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryck, kopiering, bandinspelning, digitalisering etc.

I Draculas land © 2004. Victor Ravini Omslag, grafisk form och typografi: Victor Ravini Författarens porträtt: Lütfi Özkök Tryckt hos Författares Bokmaskin, Stockholm 2005 Print-on-demand i samarbete med Podium www.podium.nu ISBN 91-7910-593-9

Till Kristina Bartley som stundom förfärat, stundom skrattande, uppmuntrade mig att skriva dessa berättelser från Karpaterna, Nedre Donau och Västerlandet.

VR

B R E V E T F R Å N A N D R A S I DA N G R AV E N

JAG LADE FÖRSKRÄCKT PÅ LUREN. Viktor – min barndomsvän och namne som tillsammans med mig jagade flickor på stranden – har vandrat all världens väg och begravdes igår. Min avhållne vän har åter blivit jord. ”Min vän som jag höll övermåttan kär, som med mig utstod alla besvärligheter.

Min vän Enkidu som jagade pantern på slätten… Vi som hade idel framgång.

Tillsammans klättrade vi till bergets topp, tillsammans dödade vi Himmelstjuren och dräpte Humbaba som levde i Cederskogen. Han har vandrat all världens väg!

Gruvlig är döden och obeveklig!”

Dessa ord blixtrade till i mitt huvud. Knivskarpa rader ur Gilgamesheposet, världens äldsta skönlitterära verk som kan vara några tusen år äldre än Bibeln.

Alltså Viktor var på besök hos vår gemensamme vän, Tacitus, min pappas kusin, en åttioårig pensionerad gendarmofficer och lekmannahistoriker.

Där drack min barndomsvän ett glas whisky och sedan gick han hem och dog.

Nästa morgon hittades han död på sin säng, iklädd pyjamas och hårnät.

Alltså! Man dör inte av ett glas whisky, han som var psykiater och sjukhusdirektör, en kraftfull man i sina bästa år. Något annat måste ha förorsakat hans död. Psykiatern bodde ensam i sin sommarbostad i Karpaterna. Vem öppnade hans dörr och konstaterade att han var död? Varför kom någon på idén att öppna dörren överhuvudtaget? Och hur öppnades den? Han var rädd för tjuvar och låste in sig med dubbellås. Alltså?

Någon vecka senare fick jag ett brev från honom. Det var allt annat än behagligt att öppna ett brev från min namne på andra sidan graven.

Victor Ravini

7

Käre Victor!

Här är fruktansvärt kallt och dystert. Jag har just anlänt, och utanför dörren fanns ett paket som förmodligen stått där länge. Troligen från en av mina patienter. I paketet fanns den försvunna tavlan, du vet, som påstods ha gått under jorden. Den är nu i min ägo! Nu skyndar jag till vår gamle vän. Synd att du inte är med oss här nere. Vi saknar dig. När kommer du hit? Hoppas vi snart ses.

Din tillgivne Viktor.

Det var som om den döde kallade på mig.

Min vän dog under oförklarliga omständigheter, vilket också flera av hans kolleger gjort under årens lopp. Även åtskilliga i hans släkt har drabbats av besynnerliga dödsfall. Vi kommer att bekanta oss närmare med några i släkten Acula.

Steg för steg kommer vi närmare helvetet.

8

I Draculas land

AURELIUS

VIKTORS FARFAR, PRÄSTEN, hade tre söner: Aurelius, Leopold och Nikolaus. Alla tre var mycket rika. Aurelius och Leopold bodde i Castranova, och Nikolaus i Castravetia.

Aurelius var intellektuellt lagd och översatte Voltaire. Han fascinerades av att Voltaire blev efterlyst för bankbedrägeri i Berlin. Den falska anklagelsen hade politisk bakgrund. Detta var ett spännande och lärorikt ämne. Så lärorikt att Aurelius gav sig in i liknande penningspekulationer. Han gjorde inte samma fel som Voltaire, utan blev så pass rik att han startade sin egen bank.

Voltaires filosofi, banken, och de unga anställda kvinnorna tog all hans tid.

Han hade så ont om tid att han aldrig hann gifta sig och få barn. Någon skrev ett epigram i vilket man kallade honom för guldtuppen på guldhögen.

Nationalbanken hade slagit ovanliga guldmynt med en tupp på ena sidan.

Mynten såldes som alternativ för trygga besparingar. Aurelius köpte enorma mängder, tupparna mådde bra hos honom, de kläckte ägg och förökade sig dag ut och dag in. Han bevarade sin guldhög på banken där han var en av de två direktörerna. Hur blev de två? Precis som med kapitalet, genom fördubbling.

Vid börskraschen 1929 och 1932 hade Aurelius spekulerat à la baisse och vunnit det som andra förlorat på spekulationer à la hausse. Han var en av dem som hade den skandinaviske tändstickskungens finanskatastrof på sitt samvete. När Aurelius läste om Ivar Kreugers självmord i Paris gick han till vår skolas uråldriga kyrka och tände ett ljus.

Han ville även bikta sig, men befarade att prästen skulle uppfatta hans bikt som ett banktips och gick därför till direktören på konkurrentbanken istället, Victor Ravini

9

barndomsvännen Emanuel. Inför kollegan kunde han bikta sig utan risk för att bli bestulen på sin idé. Emanuel var också direktör för handelskammaren och satt i stads- och länsstyrelsen samt i alla kommittéer och utskott. Han var den mest förtroendeingivande mannen i hela staden, ja i hela länet.

Emanuel strök sitt vita hår, och sade att Gud tyckte illa om spekulationer à la baisse.

– À la baisse drar med sig förlorarnas förbannelser, sade han och skakade på huvudet. Deras tårar kommer att droppa som smält guld på din hjässa i helvetet, varnade han, och gav generöst en del viktiga råd.

För att rädda sin själ borde Aurelius i fortsättningen spekulera à la hausse, uppåt, i riktning mot paradiset. Emanuel hade alltid missionerat för etiska aktiepaket. Själv gjorde han enkom etiska spekulationer och förtydligade att etik för etikens skull var hans främsta mål. Han älskade ordet och använde det lika ivrigt som prästen använde rökelser i kyrkan. Bankdirektörens stränga etikett ingav större förtroende än prästens guldglänsande skrud.

Men för att ha råd att handla etiskt måste Aurelius först fördubbla sin börskraft, menade etikexperten. Den gamle barndomsvännen var villig att hjälpa Aurelius spekulera mer strategiskt på börsen, och erbjöd sitt obegränsade stöd i form av en sammanslutning. Förslaget gick ut på att banken Federala Romanati skulle gå samman med Federala Dacia, precis som förfäderna man syftade på.

– Av daker och romare har det blivit rumäner, världens bästa nation. Likaså skall vår förenade bank Dacia-Romanati bli världens bästa.

Av alfabetiska och historiska skäl, ansåg Emanuel att namnet på hans bank skulle komma först i firmanamnet. Hans logik var lika kristallklar som hans etik.

Aurelius reste sig ur biktfåtöljen med lättat hjärta och köpte ytterligare guld i form av guldtuppar som Nationalbanken sålde. Han anslöt sig med dessa som garantikapital.

När andra världskriget var slut gav Stalin den högsta krigsutmärkelsen Pobeda (Segern) till två icke Sovjetmedborgare: Churchill och kung Mikael av Rumänien. Den röde tsaren uppskattade Mikael för att han den 23 augusti 1944 anslöt Rumänien till de allierade och därmed förkortade kriget med minst ett halvt år. Det befarades att Hitler under tiden kunde komma med kärnbomben.

Rumänerna sattes i främsta stridslinjen framför ryssarna. Sovjet ville spara sina soldater för att kunna inta Berlin. Över en halv miljon rumäner stupade i Ungern och Tjeckoslovakien. Vid fredskonferensen i Potsdam 1945 fick 10

I Draculas land

Rumänien status som besegrat land. Länder som Polen och Italien som inte bidragit till Nazitysklands fall fick status som segrande.

Efter krigsslutet krävde sovjetambassadören att Mikael lämnade landet.

Tiotusentals studenter demonstrerade utanför palatset för att visa sitt stöd för monarkin. Ambassadören hotade med att meja ner studenterna, och Mikael tvingades abdikera den 30 december 1947. Han bosatte sig i Schweiz utanför Genève. Rumänien införlivades med Asien. Landets namn Romania degraderades till ett adjektiv för att efterlikna sovjetrepublikernas namn. Bokstaven a förvrängdes till ett i för att sudda bort landets rötter i Romarriket och för att lättare kunna förväxla rumänerna med romi – zigenarna. Sovjet tog landets samtliga guldreserver.

När ryssarna tömde bankvalvet 1948 hittade de listor på sparare som köpt guldtuppar. Alla arresterades och fick lämna guldet ifrån sig, utan ersättning förstås. Både Aurelius och onkel Emanuels namn fanns på listorna.

Sista natten innan Sovjet lade vantarna på Rumäniens guldreserv, var det en ryslig natt med ruskigt väder. Aurelius hade förvarnats och skyndade sig att transportera hem sitt guld från banken. Han väckte inte sin chaufför, och tog inte bilen heller, för att undvika att störa grannarnas goda sömn. Han bar guldet själv i flera transporter och gjorde det i smyg, i vattenhinkar. Att som bankir bära vatten på natten var mindre intressant för grannarna.

Gud gav honom ovanlig armstyrka. Som tur var ösregnade det och åskade.

Gatan var tom. Han gjorde hela det tunga jobbet själv. Det var allt han hann rädda. Hans kläder var blöta av svett och regn. Silvret lämnade han kvar, och värdepappren skulle bli värdelösa i gryningen.

Jag minns denna blåsiga morgon den 11 juni 1948 när gatsoparna samlade högar med vackert tryckta papper som de sedan brände. Vi barn sprang efter papperslapparna som virvlade i vinden, och gjorde flygplan av dem. Om det var värdepapper, obligationer eller stora sedlar kan jag inte svara på, men det var det bästa pappret för ändamålet. Vad de var vackra! Vi var också utanför administrationens palats. Vi jublade och hoppade över elden, när stadsarkivet brändes offentligt, medan gamla människor grät förtvivlat.

Men det var först när Stamatopoulospalatset brann jag förstod att något var fel. Brandkåren kom aldrig. Grannarna som sprang med vattenhinkar jagades bort av okända typer som viftade med knölpåkar. Det brann så vackert, nästan lika vackert som bensinstationen på stora torget, där främmande människor plundrade alla butiker. Inte ens då kom brandkåren, och inte den nyetablerade kommunistiska polisen heller.

Victor Ravini

11

Onkel Emanuels bror ägde hotellrestauranger och några av de största fastigheterna i stan. Fastigheter som sedan inhyste den ryska arméns högkvarter och den kommunistiska polisen. I en av fastigheterna drev han casino med roulettebord, flera spelsalar och några diskreta chambres separées.

Denna rysliga natt spelade båda bröderna poker på casinot, men i skilda salar. Fastighetsägaren förlorade som aldrig förr, gång efter annan. Hans kamrerer eller närmaste rådgivare och till och med tillsyningsmännen som registrerade ägarskiften varnade honom förgäves. Han förlorade och var glad för det, och bjöd på champagne. En fogde blev så oroad att han sade att man skulle kalla på hans fru.

Men hon satt där i en annan sal, och förlorade gladeligen, bjöd på champagne och skrattade med alla dubbelhakorna. Onkel Emanuel hade kört bort sina rådgivare, spelade och förlorade rikligt, men behöll sitt pokeransikte.

Båda bröderna förlorade pengar och fastigheter, själva casinot och även banken.

Vid midnatt, när casinots anställda rev sitt hår, klättrade Emanuels bror högt upp på roulettbordet, och äskade tystnad i salen. Han höll fickuret i handen.

– Mina damer och herrar, detta är den största bluffen i mitt liv. Om en minut har alla dessa sedlar inget värde mer. Tyst, om jag får be! Alla mina fastigheter som ni har vunnit övergår om tio sekunder i statens ägo. Hipp hipp hurra!

Jag är den fattigaste mannen i hela stan. Ha, ha! Länge leve Stalin, befriaren som har befriat oss från allt vi ägde!

En man tog fram sin pistol och sköt sig i huvudet, och ingen brydde sig om det. Alla skrek desperat, grät eller rev sitt ansikte. Några tog strypgrepp på varandra. Andra slogs om pistolen. Åter en annan kastade sig genom fönstret, men bröt bara sitt ben eftersom det var från bottenvåningen. Han landade på en bil och förstörde sin nyaste kavaj. En åt sin hatt och några gick och hängde sig.

Emanuel satt kvar på sin stol, strök sitt vita hår, och tände en cigarr. Han blåste ut tändstickan på samma sätt som Gud blåst liv i Adam. Sedan slängde han tändstickan på den persiska mattan ungefär som Gud när Han slängde ut Adam och Eva ur paradiset.

Hans bror sjöng och dansade på roulettbordet. Det berättades att han sjöng och dansade den ryska kasatchok, medan hans fru gungade i kristallkronan, och visade sina exklusiva strumpeband. Men ryktet kan vara överdrivet.

Emanuels bror och hans fru slapp hamna på listan bland ägare som drabbats av konfiskeringslagen. De levde lugnt och länge i en liten lägenhet.

Hans leverop till Stalin besparade dem olägenheten att behöva dö i utrotningsläger.

12

I Draculas land

Aurelius blev förkyld denna ödesdigra natt när han ensam bar hem guldet från banken, och behövde en läkare. Det hade regnat och han hade svettats ymnigt.

Han skickade hushållerskan efter brodern Leopold. Leopold var läkare och hans fru var apotekare.

Bankiren hade alltid behandlat den mycket yngre brodern Leopold som sin älskade son. Själv hade han inga barn. Leopold lyssnade på broderns lungor, mätte blodtryck, tog pulsen och sådant. Under tiden berättade Aurelius att han hade räddat guldet från banken och fört det i säkerhet.

Aurelius fick behandling, men förkylningen blev inte bättre. Tvärtom, den försämrades trots att Leopold hela tiden var hos honom. Men vad kunde sjukhusdirektören göra mot en galopperande lunginflammation? Det fanns inga antibiotika på den tiden. Febern gick upp och upp. Aurelius kände på sig att slutet var nära. Han måste formulera sitt testamente.

Det var uteslutet att kalla på en jurist när ryska armén, behjälpt av medlöpare, var ute efter allt guld. Att anförtro familjehemligheten åt en jurist var alltför riskabelt. Brodern Nikolaus var visserligen domare, men han bodde i Castravetia och det var bråttom. Det fanns inga juridiska komplikationer av något slag och i släktens tradition räckte det med ett muntligt testamente.

Vittne blev den gamla, trogna hushållerskan. Hon var en vidskeplig bondekvinna, analfabet, som trodde att guldmynt var djävulens ögon.

Leopold fick först avlägga ed med handen på Bibeln. Han riktade blicken mot föräldrarnas porträtt. De stirrade ned på honom från tavlan som hängde på väggen ovanför den döende mannens säng. Leopold svor att han skulle dela guldet med brodern Nikolaus. Sedan avslöjade Aurelius var han hade gömt guldet. Läkaren fick bära guldet i flera transporter och springa fram och tillbaka denna natt. Hushållerskan hade somnat i fåtöljen, något som var emot hennes vanor.

När hon öppnade ögonen mådde hon illa och kräktes. Läkaren ville hjälpa henne, men hushållerskan avvisade all hjälp, fortsatte kräkas och gick ut för att äta jord. Aurelius hade för länge sedan stängt sina ögon för alltid, och var kall. Femtifem år gammal blev han och hushållerskan sov när han dog.

Leopold skrev dödsattesten och två av hans underordnade satte sina namnteckningar på attesten utan att behöva se liket. De beklagade sorgen, och det räckte med det.

Släkten Aculas gravar var spridda på olika ställen. De som varit präster låg i gravar som var placerade närmast kyrkan där de tjänstgjort. Deras hustrur fick inte samma ära, de fick istället inviga gravplatserna som deras barn byggt för sina egna familjer – det vill säga om alla dog i normal ordning.

Victor Ravini

13

Aurelius hade aldrig tänkt på döden, och hade inte köpt någon gravplats och byggt gravmonument som de andra. I all hast fick han två kvadratmeter jord, längst bort i utkanten av kyrkogården.

Vid begravningen gick hushållerskan på ostadiga ben. Hon avslöjade för Nikolaus hur det var med guldet och det muntliga testamentet. Något som Leopold inte berättat för sin bror. Hushållerskan hade inte sett hur mycket guld det var, och dog en kort tid därefter.

Hennes sista ord var att guldet var djävulens ögon.

Kommunismen förkunnade att all privategendom var stulen egendom. Villor, höghus, fabriker och andra produktionsmedel konfiskerades och försummades. All mark och allt som fanns på gårdar konfiskerades och omvandlades till kolchoser. För att genomföra masskonfiskeringarna behövde kommunisterna göra massarresteringar. Det räckte inte att rikedomar bytte ägare. De rika skulle utrotas även fysiskt!

Högt uppsatta officerare och tjänstemän, framförallt inom rättsväsendet och polisen, arresterades och förvandlades till slavarbetare. Den ideologiska, eller rättare sagt demagogiska, motiveringen för denna behandling var att de stämplats som förtryckare och folkets fiender. Folkets försvarare var det kommunistiska partiet och den nyinstiftade hemliga polisen.

Flera bland Nikolaus juristkolleger arresterades. Han åkte på natten från Castravetia till Leopold. Nikolaus misstänkte att han och brodern stod på tur.

Släkten Acula var per definition i farozonen.

Nikolaus hade kommit i kontakt med ett underjordiskt nätverk som hjälpte folk över Donau. Hans plan var att båda bröderna skulle ta med sig guldet, och fly med en tullslup tillsammans med sina familjer till Jugoslavien, där Tito hade vänt ryggen åt Stalin. Sedan skulle de till Genève där Nikolaus kände några av Aurelius bankvänner. Schweiz hade inte haft krig på flera hundra år och där skulle de leva med sina fruar och var sin son. Guldet från Aurelius kom nu till rätt användning.

Leopold beklagade, Nikolaus kom för sent. Han skulle ha kommit lite tidigare. Eftersom Leopold också befarat att kommunisterna skulle arrestera honom hade han gjort precis som alla andra som ägde pistol, krigsutmärkelser, nationalflagga eller andra komprometterande saker. Han hade tagit nattåget till Bukarest och, när tåget gick över bron vid floden Oltul, slängde han guldet i den kraftiga strömmen. På så sätt skulle han lättare kunna utstå eventuell tortyr. Om han under tortyren skulle råka säga sanningen kunde ryssarna aldrig komma åt guldet i Oltul, den kraftigaste av Donaus bifloder.

14

I Draculas land

Det var inget att göra åt saken. Guldet låg där det låg.

Oltul var en forsande flod som varje år tog flera liv och i ballader kallades för dödsfloden. Inte ens romarna som byggde broar över Rhen, och den flera kilometer breda Donau, kunde bygga en bro över Oltul. På sträckan till Bukarest fick tåget göra en stor omväg för att passera över floden där den var som smalast. Under andra världskriget behövde tyska armén frakta olja, spannmål, ull och dylikt raka spåret mot Berlin. Världens mest disciplinerade armé byggde en stadig bro som skulle bestå i evighet. Floden Oltul spolade bort bron första våren efter invigningen, när stora mängder snö smälte i Karpaterna. När kriget var slut var den första prioriteringen att bygga en ny bro över Oltul.

Ryssarna ville att det skulle ske snabbt, men de skulle förstås trafikera den åt motsatt håll. Rumänerna fick bygga bron, fort, fort. Så läsaren kan förstå varför den kallades för dödens flod.

Nikolaus åkte hem.

Efter några dagar arresterades han. Även hans fru arresterades.

Victor Ravini

15

LEOPOLD

LEOPOLD ARRESTERADES ALDRIG, och fortsatte som sjukhusdirektör.

Och så kom denna härliga, oförglömliga dag då vi i radion fick höra att Stalin var död. År 1953 kom våren just denna dag, den femte mars. Solen sken och Gud gav oss bevis på att Han inte var död. De som hade tappat sin tro, gick i kyrkan och tackade Gud. I skolan klättrade vi på bänkarna, skrek högre än någonsin, slängde böckerna i taket och spelade fotboll med jordgloben. Det var kaos i alla klasser och lärarna, som annars var punktliga, satt på lärarrummet. När vår gamle lärare, veteran från både första och andra världskriget kom in i klassrummet, blev vi stela av skräck. Han var den strängaste läraren på hela skolan, alltid butter och på dåligt humör. Men nu tittade han milt på oss, och berömde oss för att vi varit så snälla. Vi slapp diktamen denna dag.

I en vecka tjöt begravningsmusik i högtalarna i vår stad. Hela veckan sken solen, och fåglarna kvittrade glatt.

Så småningom återtog högtalarna sina vanliga direktsändningar från fotbollsmatcher eller sände musik från det broderliga Kina, alternativt NordKorea och Kalinka. Våra stadsbor var fortfarande glada och nynnade muntert begravningsmarscher.

Då, under de glada sorgedagarna, fick jag höra att Leopold var sjuk.

Hela staden pratade om att sjukhusdirektören hade fått en obotlig sjukdom.

Det berättades att han tog tåget till Bukarest för att fråga en professor om råd för att slippa amputera ena benet. Han hade kallbrand om jag förstod rätt, eller snarare om läkarna hade ställt rätt diagnos. Hans blod koagulerade snabbare än normalt.

Victor Ravini

17

Man tyckte synd om Leopold, men inte helhjärtat. Det sades att han var en osympatisk, rentav otrevlig man som aldrig skrattat och inte hade några vänner. En del kvinnliga patienter undvek att ha med honom att göra.

Professorn skrev recept, det blev tätare resor till Bukarest, men till sist fick man amputera benet vid vristen.

Hur skulle det nu gå för honom, han som brukade lägga ner fruntimmer på löpande band? Dessutom var han cynisk, utan att vara gynekolog remitterade han sitt lösa harem att köpa medicin för gynekologiskt bruk på hustruns apotek. Hon kände igen hans läkarstämpel och signatur, och expedierade kunderna korrekt med ett brett leende. Kunderna däremot tittade fräckt och föraktfullt på henne och var vulgära. I åratal var apotekaren Teodora den mest resignerade hustrun i hela staden.

Leopold ville inte ha sitt förnamn på läkarstämpeln. Där stod Dr Acula, och han brukade underteckna recepten med Dracula.

Han fick om och om igen ta tåget, och göra samma resa över den mörka floden Oltul till Bukarest där läkarna förvånades över att hans kallbrand försämrades så snabbt. Benet fick amputeras styckvis, bit för bit. Han var för ung för att ha fått denna sjukdom överhuvudtaget. De kunde inte förstå varför behandlingen inte bromsade processen. Kallbranden accelererade istället.

I handeln fanns det inga färdiga preparat. Därför blandades medicinen på apoteket, allt enligt läkarnas noggrant angivna doseringar. Detta kallades för magistralrecept, om nu någon är intresserad av apotekshistoria. Det var Leopolds fru som blandade de dagliga doserna av det blodförtunnande preparatet.

Före konfiskeringarna bodde Leopold och Teodora ovanpå sitt apotek.

Läkaren hade ärvt två stora, symmetriska fastigheter byggda på 1920-talet i den modernaste stilen. Speciellt minns jag balkongerna som gick runt båda byggnaderna. Fastigheterna låg på promenadgatan som gick från paradtorget till nationalteatern, mittemot den gamla polisstationen som övertagits av det röda skomakarkooperativet. Den lilla staden hade inget teatersällskap, men väl en nationalteater.

Medan kulturministerns pjäser spelades på landets största scen i Bukarest, var resten av skådespelarna på turné i Castranova med Shakespeare och Ibsen.

I ministerns pjäser uppträdde debutanter och protegéer. I provinsstaden däremot uppträdde de mest rutinerade skådespelarna. Mest framträdande var de dock i rollen som vivörer hos traktens godsägare. Det sjöd av kulturliv och annat i godsägarnas vinkällare. Ute på vingårdarna höll Aurelius och Nikolaus så kallade litterära salonger. Men det gjorde inte Leopold.

18

I Draculas land

Mellan Leopolds båda hus, längst bort, fanns flera garage. Men efter kriget saknade staden bilar, och på nationalteatern dansade ryssarna kasatchok.

På bottenvåningen fanns apoteket och flera små butiker. Större delen av fastigheterna var uthyrda.

När husen konfiskerades slängdes Leopold och Teodora ut. De flyttade till en gata som i folkmun kallades Cacata, den nedskitade, eftersom de offentliga toaletterna låg i andra ändan av promenadområdet. Deras son Viktor blev generad när hans vänner använde gatans öknamn istället för det riktiga namnet – Röda Arméns gata. Läsarna kan lätt förstå varför stadsborna ansåg det som en patriotisk plikt att utföra sina behov just på denna gata.

Teodora fick fortsätta som statsanställd apotekare men inte längre i sitt gamla apotek, utan i apoteket som onkel Emanuel hade köpt åt sin dotter och som också konfiskerats. De båda apotekarna fick arbeta i varandras tidigare egendomar och för rörlighetens skull omplacerades de även till andra apotek i staden.

Efter att Leopolds ben kapats bit för bit spred sig kallbranden till andra benet. Proceduren upprepades tills han inte hade några ben kvar. Kroppen tog slut vid testiklarna.

Teodora kom på besök till min mamma och frågade om hon kunde skriva till sin syster i Genève för att skaffa en rullstol åt Leopold. Min moster hade undervisat Teodoras son Viktor i matematik.

Min mamma hade alltid tyckt synd om den blygsamma apotekaren, men hennes fråga var fullkomligt orealistisk med tanke på tullbestämmelser och tullpraxis. Hon hade försökt hjälpa tandläkaren som var gift med onkel Emanuels dotter. Tullen hade först beviljat ansökan om tillstånd för införsel av tandläkarborr och sedan beslagtagit försändelsen. Min mamma ville inte besvära sin syster mer. Min moster skickade vad hon hade råd med, presenter till mig när jag var barn, ingenting annat. Mamma fick en vag känsla av att Teodora hade fått just det svar hon hade önskat sig. Senare fick hon bekräftelse för denna intuition.

Viktor bodde i Bukarest på den tiden och läste till lantmätare. Inga barn från akademikerhem accepterades på högskolor. Först arbetade han i kolgruvan och sedan siktade han lite högre upp, på lantmäteri, vilket var under hans kapacitet. Han kom aldrig för att besöka sin far på sjukhuset.

Nikolaus son Konstantin var däremot ofta på sjukhuset.

Den unge Konstantin hade försvunnit från Castravetia, när hans föräldrar arresterades. Myndigheterna hade fått tips om att han drunknat i Donau.

Det var många som gjorde det. Men han dök upp i huvudstaden, där han Victor Ravini

19

livnärde sig på att spela rugby eller måla teaterkulisser och Leninporträtt på löpande band. Vilket han nu bestämt förnekar.

Farbrodern jämrade sig av smärtor och klagade över att han inte kunde sova. När han väl somnade vaknade han och hade ångestanfall och skrek efter hjälp. Andra patienter i rummet eller sjukhuspersonalen visste inte om han var vaken eller pratade i sömnen. De skakade honom för att han skulle återkomma till sina sinnen. Då spärrade han upp ögonen, darrade av rädsla vid åsynen av dem och viftade med armarna för att jaga bort dem.

Leopold led så mycket att han ingalunda frågade Konstantin om han visste vad som hänt broder Nikolaus, om han fortfarande var vid liv eller ej. Han frågade inte heller vad som hänt med hans mamma. Leopold frågade inte ens vad Konstantin gjorde i Bukarest eller vad han levde av.

Konstantin hjälpte Leopold när denne skrevs ut från sjukhuset i huvudstaden för sista gången. Sjukhuset bröt mot de nya bestämmelserna och hjälpte till med ambulansskjuts till järnvägstationen. Därifrån bar Konstantin, med hjälp av en vän, den amputerade läkaren till tåget. De tog människospillran under hans axlar och ställde honom i kupén på den hårda träsoffan som ett paket, lite lutad mot väggen så att han inte skulle falla. Det fanns ingenting i andraklasskupén att stödja armarna på.

Leopold gav Konstantin ett gammalt guldfickur och den andre unge mannen fick en hundralapp. Han beklagade att han inte hade mindre sedlar, och stoppade tillbaka sedelbunten i byxfickan. Han hade inte köpt biljett i första klass, där man hade mjuka fåtöljer och bara satt tre på en rad.

Konstantin sålde familjeklenoden och levde gott i en vecka tillsammans med sina svältande vänner. Varje gång jag träffar Konstantin, återkommer han till frågan om varför farbrodern skänkte honom guldfickuret, när han var beryktad för sin snålhet?

Tåget startade och Leopold fick hålla sig i bagagehyllan. Han växlade hela tiden mellan den ena handen och den andra. Han hade svårt med blodcirkulationen. När tåget passerade bron över floden Oltul, tittade han nostalgiskt ner i det smutsiga vattnet. Leopold fick inte en blund i ögonen på hela vägen hem. Väl framme ställde medresenärerna den amputerade mannen på perrongen, lutad mot en lyktstolpe.

Ingen väntade på den stympade läkaren i hemstaden. Det var en liten station och mellan två tåg var den tom. Järnvägsarbetarna hade inget annat att göra än att gå fram och tillbaka längs spåren med en stege eller liknande på axlarna.

De märkte att det fanns något konstigt där på perrongen vid lyktstolpen, och trodde att någon hade glömt kvar sitt bagage. De visslade efter stinsen.

20

I Draculas land

Stinsen kom fram och väckte människospillran som snarkade med hakan mot bröstet. Till hans häpnad kände stinsen igen stadens sjukhusdirektör, och blev osäker om han skulle skaka hand med den högaktade läkaren. Den halva människan såg ut som en säck potatis och hade läckt en äcklig och obeskrivlig pöl på perrongen.

Arbetarna hälsade med vördnad, och gick för att leta efter en hästvagnstaxi utanför stationen, men fann ingen. De satte läkaren i en skottkärra och hjälpte honom hem till den nedskitade gatan. Där satt hans fru Teodora vid bordet, och åt med sin älskare. Över axeln sade hon till järnvägsarbetarna att ställa eländet längst bort i det mörkaste rummet. Hon hade skaffat sig en betydligt yngre älskare, den yngste och mest oduglige sonen till en nyrik spannmålsmäklare som också arresterats.

Konstantin besökte sin farbror som låg i det mörkaste rummet. Ingen vårdade honom. Leopold hade mardrömmar och kunde inte sova utan ljus.

Han grep efter brorsonens hand för att hålla honom kvar och förklarade att hustrun Teodora fanns i det andra rummet med sin älskare. Det var det sista Konstantin hörde av Leopold. De älskande tu satt i det ljusaste rummet, mot gatan, där hon hade ställt stora glasburkar med konserverad paprika och andra grönsaker i fönstren.

Förbipasserande kunde konstatera kvalitén på konserverna och förstod att apotekaren skyltade med att hon var en utomordentlig hushållerska. Folk på den nedskitade gatan kissade på husväggen och pressade näsan mot fönsterrutan, men de såg ingenting mellan burkarna.

Sjukhusdirektören togs in på sitt sjukhus. Han fick ett rum för sig själv och en riktig sjukhussäng. Detta var ytterst ovanligt med tanke på att sjukrummen var överbelastade med soldatsängar som var ett minne från kriget och där det låg två, tre patienter i varje säng. Läkarna besökte dagligen sin dödsdömde chef. Han läste om sin sjukdom och gav instruktioner till avdelningsläkaren.

För Leopold återstod inget annat än morfin och åter morfin.

Avdelningsläkaren var känd som den dummaste av stadens invånare och hade öknamnet Oxen. Hans pappa hade en charkuteributik och hade mutat sonens alla lärare. Även före kriget hade lärarna samma yrkesetik som under kommunismen. Hur Oxen fick anställning på sjukhuset kunde bara sjukhusdirektören veta. Kunde det vara något annat än ödets ironi att sjukhusdirektören hamnade som patient hos den mest oduglige av alla hans anställda?

Leopold vred sig av fantomsmärtor och försökte klia sig på de osynliga benen.

Vid ronden meddelade han sina underordnade att han räknade med att ha drygt en månad kvar att leva. Han skulle inte hinna uppleva sin nästa födelsedag.

Victor Ravini

21

– Jo, då! sade Oxen, och frågade vad chefen önskade sig i present.

– Ett par skor! svarade chefen och vände huvudet mot fönstret.

De övriga läkarna höll andan.

– Vilken storlek skall det vara? frågade Oxen och tog plikttroget upp papper och penna för att anteckna.

Den amputerade chefen grimaserade av smärta, gjorde tecken att alla skulle lämna rummet, och sade till Oxen att ge honom en morfinspruta. Men Oxen gick och gjorde andra saker. De övriga läkarna uppmärksammade Oxen om att han måste skicka en sköterska med morfinet. Han svarade: – Nej, det går inte! Det är vanebildande, han kan bli morfinist.

Leopold dog ensam på sitt sjukhusrum. Under helgen, klämdagarna, första och andra maj var läkarna lediga och sjuksköterskorna hade försvunnit till sällare jaktmarker. Städerskan kom in med kvasten den tredje maj, och började skrika: – Han är död, han är död!

Läkarna hade svårt att komma överens om vilken tid och vilket datum de skulle skriva på dödsattesten.

Leopold balsamerades och fick kosmetisk behandling på sjukhusets bårhus.

Teodora kom dit när balsamerarna tog surrogatkafferast. De skar salami och tomater på en tidning. Istället för att äta vid ett bord stod de och åt på två små skåp försedda med varningsskyltar som visade en fallande svart siluett, träffad av en röd blixt. På skåpens dörrar glänste dessutom två emaljerade skyltar med texten: Likström – Likriktare. Dessa elektriska benämningar passade speciellt bra i detta rum. Det var också därför balsamerarna på sjukhuset bar öknamnet ”likriktare”. Förmannen klappade liket på kinderna så det ekade i det kala rummet och sade: – Titta här, madam, vad jag åstadkommit. Jag har sminkat honom omsorgsfullt. Se vilka kolsvarta, långa ögonbryn han har. Er man har aldrig sett så bra ut som nu. Vilka rosa kinder! Inga rynkor. Som rumpan på en bebis. Kom närmare och se. Madam kan tro att han sover djupt.

En lärling gav ljud ifrån sig som om den döde snarkade. Förmannen gav ynglingen en örfil, fräste åt honom, svor och kallade honom för en oförskämd djävel.

– Vilken lycksalig min! fortsatte förmannen med kundanpassad röst. Har madam någonsin sett honom så nöjd och avundsvärd?

Lärlingen gav återigen ljud ifrån sig. Förmannen vände sig bryskt om, fick grepp om den stora salamikorven och slog lärlingen i huvudet. Kniven ramlade på det våta betonggolvet. Surrogatkafferasten var slut och två balsamerare började med likets manikyr.

22

I Draculas land

– Håret är kortklippt, madam, och jag har varken sparat på färg eller briljantin. Hur vill Er man ha benan, på höger eller vänster sida? Skall vi permanenta håret?

Men änkan ville inte betala något extra. Hon ville absolut sörja sin man hemma för en natt, ostörd.

Leopold begravdes i stillhet med hjälp av en enda präst. Inte heller ställdes hans kista på lit-de-parade i katedralen så som hans samhällsställning krävde.

Det borde ha varit pompa och ståt, många präster, bleckblåsinstrumentskapell på gatorna och professionella gråterskor. För vi härstammar ju från romarna – inte sant? Ännu hade kommunistpartiet inte förbjudit processioner och begravningskorteger. I vår stad fanns tolv kyrkor och alla hade en gemensam kyrkogård som låg utanför staden. Alla dagar utom söndagar och måndagar dånade den ena begravningsmarschen efter den andra ut över torg och gator. Dödsmusikanterna blåste slentrianmässigt i sina bläckinstrument, och marscherna ekade från alla håll. Begravningsprocessionerna samordnades och en efter en följde de slutligen samma väg.

Samma väg trafikerade även stridsvagnarna från och till regementet som låg mittemot kyrkogården. De tunga fordonen förstörde gatubeläggningen.

På den gropiga gatan drogs begravningsvagnarna av svartklädda hästar i fyrspann. Folk strömmade till från alla hus för att se vem som dött och för att betygsätta dödsparaden. Småpojkarna apade efter musikanterna och gråterskorna, precis som de härmade de ryska soldaterna som dagligen paraderade eller zigenarna som ropade att de förzinkade koppargrytor.

Det var också brukligt, att man slängde småmynt vid de korsvägar där begravningskortegen drog fram, så att tiggarna kunde kasta sig över mynten. Även här bröt Teodora mot traditionen. Begravningens besvikna åskådare spekulerade också över huruvida änkans snåle älskare tillåtit henne lägga den tillbörliga slanten på den dödes tunga. Myntet behövdes när han skulle betala båtkarlen för resan över dödens flod.

Inte heller Leopold hade tänkt på att köpa sig en gravplats. Det låg därför närmast till hands att han skulle begravas i broderns grav. Det hade precis gått sju år sedan Aurelius begravdes, exakt det antal år som kyrkan och stadshuset krävde för att kunna återanvända graven.

Dödgrävarna grävde upp Aurelius kista. Den var oskadd. Liket var också intakt. Men det låg med ansiktet nedåt. Han var blek i ansiktet och lite dammig. Hans kläder hade fått mögelfläckar. Bankiren var inte riktigt död när han begravdes, utan hade vaknat i kistan och vridit sig för att få luft.

Victor Ravini

23

Teodora bestämde att svågerns lik skulle transporteras till sjukhusets krematorium där det kunde kremeras tillsammans med all sorts avfall.

I samma krematorium, på samma sjukhus, skulle jag, som skriver dessa rader, ha hamnat redan första timmen av mitt liv.

Jag kom till världen, strypt, med navelsträngen runt halsen, blå i ansiktet.

Jag andades inte, och gav inget livstecken ifrån mig. Läkarna hade dragit ut mig med tång och skadat mitt ansikte och ena ögat. Ansiktet var översköljt av mitt eget blod och jag dödförklarades. De slängde mig i avfallstunnan utanför dörren. Min mamma visste ingenting. Det sista hon uppfattade var kyrkklockorna som kallade till mässan, och hon överlämnades åt Gud. Gud öppnade himlens portar för att ta emot liturgin.

Läkarna hade bråttom att tvätta sina inkompetenta händer och ta på sig paradrockarna. Marskalken Antonescu var väntad. Det sades att han skulle komma för att berömma de sårade militärerna som dag och natt anlände från kriget i Ukraina. Men han kom aldrig, det var ständigt falskt alarm.

En grekisk kvinna som var bagarfru i vår stad kom för att dela ut gratis bröd till krigsveteranerna som låg i korridorerna på soldatfiltar. Hon tittade i avfallstunnan som skulle till krematoriet. Och vad fick hon se! Hon lyfte snabbt upp mig, tog bort navelsträngen från halsen, höll mig i fötterna och snurrade mig genom luften för att jag skulle få mer blod i huvudet. Hon slog mig på stjärten, och då skrek jag för första gången.

Min räddande ängel gick från dörr till dörr, men såg bara sårade soldater.

Slutligen öppnade hon den rätta dörren, och utropade på sitt eget språk – han lever, han lever!

Läkarna utropade häpet: – Han var död, men se, han lever!

Grekinnan fortsatte att prata livligt och manade läkarna att också rädda min mammas liv. Min mamma vaknade. Så småningom förlikade hon sig med tanken att jag skulle bli enögd.

Till en början upplevde jag världen som en cyklop. Det andra ögat var täckt med stelnat blod som ingen vågade ta bort. Det fanns en tröst i allt detta – att jag skulle slippa bli inkallad i armén.

Efter en månad eller så började ögat öppnas gradvis. När jag var i skolåldern frågade folk om märkena i ansiktet var ett tecken på gott uppförande.

Numera överskuggas ärren av rynkor.

Men det är inte jag som är huvudfiguren i berättelsen utan min barndomsvän. Vi återvänder till hans mamma, Teodora.

24

I Draculas land

Älskaren bistod Teodora hela tiden i kyrkogårdskapellet och vid graven.

Han kramade och kysste henne medan hon grät. Folk chockades, men sade att Leopold förtjänade detta, efter all förnedring som hustrun utsatts för av sin bortgångne man. Å andra sidan tog hon aldrig mer med sig älskaren till kyrkogården.

Hon gick dit dagligen, satt på knä och planterade blommor på graven, och sörjde sin man tills mörkret föll. Teodora var den sista som lämnade kyrkogården. Visserligen hade de levt som hund och katt, men hon var fortfarande fäst vid honom.

Det här med älskaren, det var ingenting, det var normalt.

Huvudsaken var att hon vårdade sin mans minne.

Hon var en förebild för andra.

Teodora hade låtit skriva sin mans namn på marmorkorset, precis så som det stod på hans läkarstämpel – Dr Acula.

Victor Ravini

25

ONKEL EMANUEL

ONKEL EMANUEL ARRESTERADES först i samband med konfiskeringen av guldtupparna. Alla som köpt tuppar torterades tills de avslöjade var de hade gömt guldet. Men han kunde bevisa att han hade sålt guldet och köpt ett apotek åt sin dotter och en mottagning åt sin svärson som var tandläkare. Han kom hem fort, men arresterades en gång till efter ryssarnas reträtt ur landet 1958.

Läsarna kanske tycker att årtalet är feltryckt. Jag måste säga att det verkligen var en otrolig bedrift att Bukarests kommunister, som tidigare installerats vid makten med hjälp av sovjetiska stridsvagnar, lurade Moskva och fick ryssarna ut ur Rumänien. Två år efter den ungerska revolutionen!

En komplicerad och i västerlandet mindre känd historia. Tänk bara att ryska armén hade förhinder att lämna Östtyskland ytterligare några år efter Berlinmurens och Sovjets fall. Vi skall inte gå in på de historierna här.

Efter ryssarnas reträtt ur Rumänien intensifierades arresteringarna, och man kan inte lägga skulden på ryssarna för det. Det behövdes inte längre någon anledning till att bli arresterad. En muntlig angivelse med garanterad anonymitet räckte. Onkelns rena skjortor irriterade de otvättade stadsborna.

Han gick alltid klädd i vitt och bytte ständigt poplinskjortor, en på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen. Först inspekterade han skjortorna för att se om de var välstrukna, inte minsta veck fick förekomma, och sedan sniffade han på dem.

– En man får inte lukta någonting annat än renhet, sade Emanuel.

På väg hit och dit stannade han hos barberaren, som rakade honom tre gånger om dagen och berättade de allra färskaste ryktena i staden. Barberaren Victor Ravini

27

fick inte använda parfym. Även i fängelset höll bankdirektören fast vid sina principer, men där blev inte fångarna rakade lika ofta.

1964 försökte Chrusjtjov avskaffa Rumänien. Hans lakejer i Bukarest lurade honom ånyo. Den rumänske partiledaren G G Dej avslöjade Moskvas plan att dela Rumänien mellan Ungern, Bulgarien och Sovjet. Folk togs från arbetet för att belägra sovjetambassaden och kasta ruttna ägg och sten.

Betalningen av krigsskadestånd till Sovjet upphävdes. Sovjetambassadens personal fick reduceras drastiskt. Alla sovjetiska kulturhus stängdes. De ryska klassikernas böcker rensades ut från bokhandel och bibliotek under högtidliga former. Sovjet skuldlades för massaresteringarna. Samtliga politiska fångar befriades.

En politisk fånge som befriats besökte onkel Emanuels familj. Denne fick aldrig veta varför han suttit i fängelse. Under tiden hade fångens bror förvaltat hans åkermark och mjölkat kon. Det var brukligt att bönderna, precis som borgarna, löste rivalitet och konkurrens genom att ange varandra till Securitate. På högre nivåer tog amanuenser professorernas plats, och även deras privata bibliotek och opublicerade manus. De nya professorerna mörklade all etik och moral, förmedlade mer okunskap än kunskap och spred snarare mörker än ljus. Mörker som kommer att bestå i generationer.

De falska professorernas lärjungar vill att Rumänien ska komma in i EU med Dracula, folklore och stulen egendom.

Uppskattningsvis har två miljoner av de driftigaste rumänerna utplånats i kommunistiska fängelser. Det är fler än alla de som stupat i krig under landets hela historia. Rumänien har utplånat sitt eget folk ivrigare än andra öststater.

Ingen har skadat Rumänien mer än rumänerna själva. Men å andra sidan har ingen annan nation en magnifikare bild av sig själv.

Bonden berättade att onkel Emanuel hade dött av dysenteri. Han begravdes utan präst, med sin nytvättade, vita poplinskjorta och en trasig ulltröja som bonden själv hade satt på honom under dödsnatten. Bonden hade även tagit bankdirektörens sista bikt. Han höll tyst om dess innehåll.

Familjen visste redan för mycket om onkel Emanuels ofarliga synder. Bankdirektören var en ärlig man som hade berättat allt för sin familj. När han varje månad åkte till Bukarest för att träffa bankkolleger, träffades de på de lyxigaste bordellerna. Det var därifrån han kom med nya rön. Hans lik begravdes med skjorta och tröja men utan byxor, berättade bonden. De var av bästa kvalité, nytvättade, och hade plundrats av vakterna.

Bonden anställdes av före detta bankdirektören för att dagligen tvätta poplinskjortan. Det fanns bara en skjorta, så onkel Emanuel fick stå med 28

I Draculas land

naken överkropp medan den tvättades, sedan tog han på sig den våt. Han strök själv skjortan med handen och den torkades av kroppens värme. Sommar som vinter. Det gick inte att byta skjortan oftare än en gång om dagen.

Bankdirektören hade kommit på ett långsamt och raffinerat sätt att begå självmord. I lön fick bonden bankdirektörens brödranson. Bonden hade erbjudit sig att tvätta gratis, men bankdirektören vägrade, han hade aldrig legat i skuld till någon. Han betalade även andra tjänster med sin matranson, som till exempel tömningen av avföringstunnan. En gång bankdirektör, alltid bankdirektör.

Tack vare att bonden berättade på vilket fängelse detta skedde, kunde svärsonen, tandläkaren, åka dit och muta vakterna. De grävde upp liket som låg i graven utan kista, utan svepning. Mågen tog kvarlevorna för att placera dem i familjens kapell, denna gång med hjälp av en präst. Gravarna på fängelsets begravningsplats hade varken namn eller nummer, men vakterna kom ändå ihåg var de hade begravt honom.

Tandläkaren var säker på att det var rätt grav som grävdes upp.

Han höll sig för näsan och kände igen poplinskjortan.

Och de ställen där det inte längre fanns guldtänder.

Tänder som han själv satt dit.

Victor Ravini

29

N I KO L A U S

ÄVEN NIKOLAUS FRU, SOFIA, arresterades, vilket inte var så vanligt.

Hon hade läst filosofi i Bukarest men behövde aldrig förvärvsarbeta. Jag såg hennes diplom hos sonen Konstantin i hans ateljé i Genève. Hon satt bara i fängelset ett år eller kanske mindre än så. När hon kom ut skaffade hon sig löständer, och tvingades arbeta som städerska på tingshuset där hennes man varit domare.

Nikolaus kom aldrig tillbaka och ingen vet när eller var han dog.

Sofia fick besök av en gammal präst som varit hennes mans medfånge.

Det var en skyldighet, heligare än alla religösa plikter, att överlevande fångar sökte upp medfångarnas familjer för att berätta om de försvunna.

När prästen förflyttades till ett annat fängelse var Nikolaus utmärglad men fortfarande vid liv. Ytterst sällan återkom någon från utrotningslägren. Dessa var spridda över hela landet, från kanalen som grävdes mellan Donau och Svarta havet till gruvorna i Karpaterna. Berg av guld- och uranmalm lastades på tåg och förflyttades till Sovjet. Stalin kunde förflytta berg mera effektivt än Jesus.

Nikolaus hade fått skavsår på axlarna av det hårda arbetet i fängelset och andra komplikationer i fötterna. Fångarna, eller de så kallade folkets fiender, stod till midjan i Donaudeltats sumpmarker och skördade vassrör för pappersfabrikerna. Pelikanernas revir fördärvades. Nikolaus tår och fötter hade börjat ruttna, berättade prästen. Sofia satt som huggen i sten, hon rörde sig inte.

Prästen hade ett skrämmande budskap från Nikolaus. Ett budskap som Nikolaus egentligen aldrig formulerat.

Polisen förhörde Nikolaus dagligen, medan andra fångar aldrig förhördes.

Victor Ravini

31

Några medfångar hade tjuvlyssnat och hört vilka frågor polisen ställt till Nikolaus. Av polisens frågor att döma, och den vetskap de hade om domarens familjeförhållanden, hade medfångarna fått misstankar om vem som angivit honom. Nikolaus förhördes om guldet. Polisen var säkra på att det var han som hade fått guldet av Aurelius.

Nikolaus trodde att även Leopold arresterats och förhörts om guldet.

Att polisen inte gav upp utan fortsatte sitt envisa frågande, tolkade Nikolaus som ett tecken på att Leopold utstod tortyren. Medfångarna däremot menade att det var brodern Leopold som angivit Nikolaus. Leopold hade säkerligen ljugit för kommunisterna och sagt att det var Nikolaus som fått guldet.

Deras hypotes bestreds av Nikolaus. Leopold hade ingen anledning att ange honom. Han kände sin bror väl, denne hatade kommunister och skulle aldrig ha gjort något sådant. Prästen trodde att Nikolaus hade dött som de andra fångarna någonstans i sumpmarken bland pelikanerna. De lämnades kvar och behövde ingen begravning. Det var en sorglig rumänsk tradition. Prästen hade under andra världskriget bevittnat hur rumänsk ÖB skickat femtio tusen man, soldater och officerare, till döden i sumpmarkerna som lockbete åt ryssarna.

Utan någon strategisk vinst och utan att någon ställdes till svars.

Nikolaus hade dött fast övertygad om att Leopold stått ut med tortyren i fängelset, lika ståndaktig som han själv som aldrig avslöjat att guldet kastats i floden. Lika ståndaktig som hustrun Sofia säkerligen hade varit.

Sofia undrade varför hennes man hade pratat om guldet med medfångarna.

Hur kunde han lita på dem?

– Man säljer inte sin medfånge för en bit bröd, när man själv är så försvagad att man inte kan tugga brödet, svarade den gamle mannen. Och vad hade han för hemlighet? Att guldet låg på flodens botten?

Besökaren tog sig friheten att ställa en fråga som han inte förväntade sig få svar på.

– Blev Leopold verkligen också arresterad? Eller behöll han guldet för sig själv?

Detta var budskapet från Nikolaus. Budskapet som han aldrig ens i sina egna tankar formulerat. Det var de döda medfångarnas tankar.

Efter att besökaren gått, kunde Sofia inte sova. Inte heller hon kunde acceptera tanken att Leopold hade svikit sin bror. Att Leopold inte arresterats berodde på att han, i egenskap av sjukhusdirektör, var oumbärlig för kommunisterna. Medfångarnas hypotes saknade logik, tänkte hon. Varför skulle Leopold behålla guldet för sig själv? Vad skulle han göra med guldet?

Han var förresten en ganska feg man, tillräckligt feg för att inte behålla guldet 32

I Draculas land

utan istället slänga det i floden. Dessutom hade han lättare än någon annan att göra sig av med det eftersom han inte var så fäst vid materiella ting. När han tappade sin vigselring brydde han sig aldrig om att leta efter den. Den hade inget värde för honom. Han hade också så oväntat skänkt Konstantin sitt guldfickur. Därtill insåg alla att under ryska ockupationen var guldet inte längre användbart. Guldet hade inte längre något värde. Det hade devalverats mera dramatiskt än börsen på Wall Street år 1929. Guldets värde var lägre än noll, det var minus. Guld var inte något man skulle ha, tvärtom. Den nyutropade republiken kriminaliserade guldinnehav.

Medfångarna och den gamle mannen måste ha fullständigt fel, tänkte Sofia.

Han var en gammal präst som levde kvar i Gamla Testamentet, betungad av berättelsen om Kain och Abel. Men kristna människor handlade på ett annat sätt. Moderna människor, belästa, med telefon och radio, européer, civiliserade… kunde inte vara så primitiva som urmänniskan Kain. Denna ålderdomliga berättelse var äldre än alla försvunna kulturer. Bibelberättelsen återspeglade den tid då människorna just hade stigit ner från träden och börjat gå på två ben.

Sofia uteslöt möjligheten att Leopold skulle ha förrått sin bror och själv tagit guldet. Hon var övertygad om att svågern hade en lika ren karaktär som hennes man Nikolaus och hon själv. Varken hon eller Konstantin tog den gamle prästens berättelse om medfångarnas misstankar gällande Leopolds förräderi på allvar.

Hon levde länge. När hon pensionerades flyttade hon till Bukarest. Sofia hamnade i gatustriderna, gav soldaterna mat och tog hand om de sårade. Hon såg det sista dödstraffet verkställas den 25 december 1989. Då avrättades presidentparet som inte velat avskaffa dödsstraffet. Det upphävdes två veckor efteråt. Hon såg också att Ryssland förlorade andra världskriget den 25 december 1991 då Sovjetunionen upplöstes.

Sofia fick se och höra mycket annat.

Jag trodde att hon berättade det för sin son.

Men det gjorde hon inte.

Det fick jag göra, mycket senare, i Göteborg.

Victor Ravini

33

G R E V E N C A S A N OVA F R Å N C A S T R A N OVA

VIKTOR OCH JAG kände till varandra väl. Han var min mosters drömelev på gymnasiet, och hon gav honom gratis undervisning i matematik. Han kom ofta hem till oss, men vi talades aldrig vid eftersom han var nio år äldre.

Min moster var idealist som alla lärare i början av sin karriär, och istället för pengar accepterade hon att jag fick hans barnböcker och leksaker. Om läsaren undrar över denna byteshandel, måste jag förklara att efter kriget och den ryska invasionen tillverkades inga leksaker mer, och barnböckerna hade blivit alltför röda och ”rysskiga”.

Den religionsfria republiken utvisade mostern eftersom hon gifte sig katolskt. En del katoliker utvisades, andra arresterades och åter andra gjorde karriär i det ateistiska samhället.

Viktors och mina föräldrar och förfäder hade känt varandra sedan flera hundra år tillbaka. Hans pappas kusin var min språklärare. Hon gav mig viktiga grammatikböcker när jag började på universitet. Böcker som var svåra att få tag på, eftersom de var förbjudna, och som gav mig ett försprång i förhållande till mina studiekamrater.

Jag minns den matematikstarke eleven som en smal tonåring i vit sjömansuniform. Någon i Donauhamnen hade skänkt honom uniformen, eftersom han drömde om att bli sjöman. Folk kallade honom för hjärtekrossaren och greven Casanova. Efter att ha avslutat gymnasium med högsta betyg i de flesta ämnena blev han gruvarbetare.

Viktor hade alltså samma förnamn som jag. Vi blev vänner på en sekund och under ganska dramatiska omständigheter, men inte i vår födelsestad utan i Transsylvanien, året då jag avslutade mina universitetsstudier. Då hade Victor Ravini

35

greven Casanova börjat som psykiater och arbetade på universitetskliniken där. Jag träffade honom med anledning av att jag var ute efter ett läkarintyg som skulle rädda mig från närvaroplikt.

Närvaropliktens syfte var framförallt att hålla studenterna borta från bibliotekets läsesal och dess böcker eller andra aktiviteter. För att använda tiden på bättre sätt än att sitta och sova under föreläsningarna, hade jag garderat mig med byråkratiskt alibi. Dekanen på fakulteten hade beviljat att jag skulle befrias från närvaroplikt under en viss tid för att göra en dokumentation för diplomavhandlingen på akademibiblioteket i Bukarest.

Bukarest hade i april 1964 vänt ryggen mot Moskva. Allt som var ryskt hatades offentligt och högljutt. Inte ens rysk symfonisk musik och skönlitterära klassiker fick vara kvar. Ingen Prokofjev, Tjajkovskij, Dostojevskij, Tolstoj mer. Ljuset slutade komma från öster.

Statschefen G G Dej avled hastigt. Partiet spred ut ryktet att det var sovjetambassaden som låg bakom hans oförklarliga död. Rumänerna hyllade honom som nationens martyr.

Man glömde gärna att han dödat två miljoner av de mest skötsamma rumänerna.

Ceausescu lovade att resa en bronsstaty för att hedra martyren. När han 1965 tog makten höll han ett ultranationalistiskt tal och genomförde våldsamma handlingar mot den ungerska minoriteten. Rumänerna hyllade honom som nationens hjälte. Någon staty restes aldrig. Martyren bannlystes.

Lika våldsamt öppnade hjälten fönstret mot västerlandet och lät ljuset komma därifrån. Våra professorer blev så bländade att de blev förvirrade.

De vacklade mellan Lenin, som de kunde utantill, och Benedetto Croce, som de aldrig hört talas om. Italienaren fanns inte översatt till det enda språk de kunde. Enklare var det för trädgårdsmästaren på botaniska trädgården. Han satte vattenslangen på Mitchurins staty och när ryssens mustasch och namn föll ner visades Carl von Linnés huvud och namn.

Teatrarna spelade enbart pjäser skrivna av västerländska dramatiker som skulle lockas till Bukarest för att godkänna den nya regeringen. Samuel Beckett, William Saroyan, Dürrenmatt, Ionesco med flera spelades ivrigt i väntan på… att de skulle komma. De kom aldrig. De förstod nog att regeringens antisovjetiska politik var ett skådespeleri utan dess like.

I huvudstaden fanns det flera teatersällskap och ännu flera teaterlokaler.

I de flesta följde föreställningarna på varandra från tidigt på morgonen till efter midnatt. Skådespelarna fick stå på scenen lika många timmar som svarvarbetarna i fabriken och arbeta dag- och nattskift.

36

I Draculas land

Jag misstänkte att fönstret mot västerlandet skulle stängas inom kort, och passade på att se så mycket jag kunde av deras repertoarer.

Ionescos noshörningar var grågröna på scenen och syftade på nazism, medan affischerna var röda och syftade på kommunism. Snart förstod censuren vitsen att Bukarest väntade på… Godot. Då stängde regeringen fönstret mot civilisationen och öppnade det mot den kinesiska kulturrevolutionen. Partiet predikade att vänskapen med Peking åsyftade att irritera Moskva.

När jag avslutade dokumentationen och kom tillbaka till Transsylvanien hade fakulteten fått en ny dekan och dennes första bekymmer var att underkänna den förre dekanens samtliga beslut. Dekanens sekreterare gav mig rådet att skaffa ett läkarintyg. Jag hade en vithårig studiekamrat som varit officer i hemliga polisen. Han hade slutat arbeta för polisen och markerade detta genom att gå civilklädd. Hjälpsam som alltid gav han mig tipset att gå till studentsjukvården och fråga efter en viss läkare. Denne hade räddat honom och andra studenter med liknande problem. Studiekamraten hade inte skolkat men, i egenskap av partisekreterare för studentkårerna i staden, hade han svårt att gå på tråkiga föreläsningar om Marx och Lenin. Han hade fått nog av dem när han arbetade inom polisen. Med sin frispråkighet vann han studenternas förtroende.

Men läkaren fanns inte på studentsjukvården, utan jag hänvisades att leta efter honom på universitetskliniken. Jag gick dit och frågade efter honom.

Då blev jag omringad av personal och blev tillsagd att klä av mig och ta på mig patientpyjamas. Jag förstod direkt att jag hade hamnat i en fälla. Läkarens namn var en kod för att jag återigen skulle arresteras av hemliga polisen.

Min första reaktion var att bryta mig loss från de vitklädda männens grepp.

Då mötte jag greven Casanovas blick och blev häpen. Men namnet på hans vita läkarrock stämde inte.

Greven gjorde ett diskret tecken för att visa att det inte var hans rock och att jag skulle hålla mig lugn, för att undvika att bli stucken av en spruta. Jag accepterade att ta på mig pyjamasen. Därefter kom läkarna till min säng, och gav mig några tabletter och ett glas vatten. Min barndomsvän blinkade med ena ögat. Jag låtsades att jag svalde tabletterna, och väntade på att de skulle gå så jag kunde spotta ut dem. Läkarna blev glada för att jag inte gjorde motstånd. Viktor blinkade igen och sade högt: – Nu kommer du att sova djupt!

Jag förstod att jag måste ligga i sängen och ge sken av att jag sov hela dagen.

En natt när han hade jour visade han mig bevakningens svaga punkter. Nästa Victor Ravini

37

natt rymde jag iförd pyjamas.

Närvarokrånglet löstes på annat sätt men det ligger utanför denna berättelse. Vi får återkomma till min namne vars dödsorsak än så länge är insvept i Karpaternas skugga och dimridå.

Jag besökte Viktor i hans hem i universitetsstaden, och fick lära känna hans familj som var allt för honom. Han bodde med sin fru Anna och sin nyfödda dotter Olivia. Annas far var medicinhögskolans partisekreterare. Viktor har aldrig berättat vad hans svärfar varit innan dess, men i alla fall var han inte läkare.

Det var ett under att Viktor lyckades slingra sig genom medicinhögskolans polisiära galler utan att det uppdagades att han hade olämplig politisk härkomst. Partisekreterarens dotter var ett bra val för att kunna avancera från läkare på landet till specialistläkare på universitetskliniken. Ingen kunde bli specialistläkare utan att först vara partimedlem, men han påstod att i hans fall behövdes det inte.

Egentligen fick Viktor samma ställning som han skulle ha förtjänat om inte kriget och kommunismen hade brutit den gamla samhällstrukturen och landets normala utveckling. Enligt kommunistiska kriterier hade min vän gift upp sig, men enligt våra gamla borgerliga kriterier hade han gift ner sig.

Jag kände till Viktors mamma, Teodora, men inte hans pappa Leopold.

När jag var hemma hos min vän visade han mig några kort på sin pappa.

Märkligt nog kände jag igen hans ögon. I min barndom hade jag sett denne man på torget i vår stad, men då visste jag inte vem han var. Han hade de mest sorgsna ögon jag någonsin sett.

Jag mindes väl denne enbente man och hans två kryckor. Iklädd golfbyxor, med ena byxbenet hoprullat och fäst med en stor säkerhetsnål. Han hade en rutig strumpa. Girigt sög han på cigarett efter cigarett. Jag som hade trott att det var en krigsveteran. Jag minns också att han hade på sig en prydlig kavaj och en hatt. Viktor bekräftade att det var hans pappa Leopold, och han fick tårar i ögonen. Vi var bästa vänner, men jag kunde inte berätta för honom att hans pappa var illa omtalad i vår stad.

Viktor berättade hur han under sitt första år som läkare på landet i Valakiet flög med en bondflicka till Chambala varje natt.

Från andra källor fick jag höra att han, med sina sofistikerade konster, drev henne till vannsinne. Han fick lämna bondesamhället på natten, i smyg. Prästen hade informerat Viktor om att han själv under hot hade blivit tvungen att välsigna en bondesammansvärjning som avsåg att kastrera hingsten Viktor och göra honom till valack. Efter sin hastiga förflyttning ändrades Viktors 38

I Draculas land

öknamn till greven Casanova von Castranova.

Min vän tog mig med på föreläsningar där hans professor Edward Totoaca förklarade olika sjukdomssymptom med hjälp av karaktärer från världslitteraturen. Med akademisk arrogans lärde professorn oss att alla författare, konstnärer och stora män per definition var obalanserade, patologiska typer.

Columbus, Kopernikus, Giordano Bruno, Gagarin, alla piloter, sjömän och även lokomotivförare var psykopater just på grund av sina insatser.

– Hur skulle då världen ha varit om de inte hade gjort vad de gjorde? frågade jag. Och hur ser en normal människa ut?

Den unge psykiatern vågade inte ställa den första frågan till professorn utan bara den andra. Professorn behärskade professionellt sin nervositet men svarade inte. Han tittade först med förakt på sin yngre kollega som ställt en så dum fråga, sedan på mig. I hans blick märkte jag en motvilja att prata med personer som han inte vid första ögonkastet kunde ställa diagnos på. I brist på bättre svar mumlade han någonting över axeln att hans specialitet inte var den normala människan och vände sig bort.

– Hur definierar man normaliteten? frågade jag.

Professorn bevärdigade mig inte längre med sin uppmärksamhet men hans följe stirrade förskräckta på mig. Min vän knuffade mig mot utgången, och sprang själv ifatt professorn. Denne verkade vara lika balanserad som sitt kluvna namn: ett typiskt engelskt förnamn och ett banalt balkanskt efternamn.

För att återställa den europeiska balansen inom familjen hette hans son François. Han var konstnär.

Vi ställde frågan igen, denna gång till en äldre psykiater som ansågs vara mera kunnig än professorn. Professurer tilldelades efter politiska meriter.

Han fick inte ens bli partimedlem eftersom han tillhörde en etnisk minoritet.

Han svarade: – Den normala människan? Det är den allra tråkigaste typen: mannen som varje dag går till sitt arbete, kommer hem, gör sina plikter, och dör utan att lämna det minsta spår efter sig förutom ett antal lika plikttrogna, tråkiga barn – voilà! avslutade han och pekade med båda händerna på sig själv.

En sådan underbar och fullständigt normal människa skulle jag utan vidare kunna fråga om hjälp. Min vän Viktor saknade behörighet att kunna ge mig det intyg jag behövde för att bli frikänd från det militära. Men han förstod mig fullständigt. Själv hade han sluppit göra lumpen. När han lämnade vår stad för att arbeta i gruvan, tappade militärkontoret hans spår.

Han visste att jag, som hade svårt att acceptera närvaroplikten på föreläsningarna, hade ännu svårare att acceptera värnplikten. Hemliga polisens Victor Ravini

39

fängelselokal, där jag satt när jag var minderårig, var belägen på ett regemente.

Det var där jag lärde mig vad ordet klaustrofobi betydde.

Under universitetsåren var studenterna tvungna att gå på teoretisk militärutbildning en dag i veckan. Då tog jag på mig soldatuniformen med högskolesymbolen och en kappa, så pass lång att den dolde mina alltför stora kängor, och sopade gatan, trampade på snören och snubblade. Jag glömde hälsa på officerarna i stan, och undrade varför de stannade och tittade efter mig. På lektionerna om krigföring tittade officerarna extra noga på mig när jag svarade på frågor, medan mina studiekamrater skrattade så att de grät.

Efter fem år på universitet följde ytterligare ett år på ett regemente som skulle göra oss till reservofficerare. Jag har vuxit upp bland avdankade generaler, krigsveteraner och välavdammade porträtt, och därför fått en personlig uppfattning om hur makten tackade dem som utgjutit sitt blod för fosterlandet. Jag ville inte sluta som de. Den brottsliga regeringen hade förvanskat själva begreppet fosterland.

Viktor frågade den äldre läkaren om han kunde skriva ett intyg för att jag skulle slippa militärtjänst. Tyvärr hade enbart professorn denna behörighet, och patienter som varit sjuka på riktigt och visat sådana intyg hade hamnat på straffbataljonen. Inte ens de som hade plattfot, saknade fingrar, var enögda eller halvdöva, slapp militärtjänst. I totalförsvaret fanns uppgifter åt alla.

Mina antikrigiska ansträngningar var förgäves, jag inkallades till slut.

Alla nyutexaminerade akademiker klipptes som får. Vi kom till elitregemente och samtliga lärare var överstar med studier i Sovjet. Min intensiva militärutbildning tog slut första veckan. Jag fick lämna masken och geväret, och de förde bort mig med en jeep till Bukarest. Det blev drygt två veckors korsförhör, dag och natt. Militärpolisens strategi var raffinerad, men jag var rutinerad sedan tidigare. Det ger resultat när man lär sig saker och ting redan i unga år.

Till sist fick jag mina civilkläder tillbaka och tillstånd att åka hem. Militärkontoret gav mig ett identitetsbevis på vilket det stod att jag var utsorterad, inkapabel, och att beslutet var definitivt och inte kunde revideras. Raderad ur arméns register för gott.

Strax därefter började jag som språklärare och bergsbestigare, och senare som klättringsinstruktör. Efter en mycket grundlig hälsoundersökning, genomförd av militärläkare, togs jag in på en speciell flygskola utan namn och med gratis utbildning. År 1968 invaderades Prag av Warszawapakten. Ceausescu vägrade delta i invasionen och kritiserade Moskva öppet. Världen beundrade honom som internationell hjälte. Rumänerna befarade Sovjets repressalier. I den allmänna 40

I Draculas land

patriotiska yran utförde jag stolt uppdraget att från luften spana efter ryska stridvagnars manöver vid gränsen. Rysk radar kunde inte observera våra segelflygplan gjorda av kartong.

Men snart avslöjades falsariet.

Ceausescu bad USA om hjälp mot Sovjet och fick laservapnet i sin hand.

Ett vapen som var okänt för ryssarna. Han överlämnade det till Moskva, med bruksanvisning och allt. Sovjet har aldrig haft en bättre agent.

Under de dagarna fick jag pilotcertifikat. Jag erbjöds – utan möjlighet att tacka nej – att sluta som språklärare och tidningsredaktör, och få avlönad vidareutbildning till flyglärare. Ordet flyglärare var dock en täckmantel för något annat. Skolan förvaltades av hemliga polisen som på detta sätt rekryterade flyggalningar, entusiaster som inte var ute efter blåa uniformer med guldränder och himmelshöga löner. De behövde dödskandidater för speciella uppdrag.

Jag, som ansåg mig vara oerhört luttrad, genomskådade inte detta från början.

Hur jag lyckades slingra mig ur fällan är ett annat äventyr.

Vi återvänder till Viktor och hans ödesdigra levnadsstil.

Victor Ravini

41

FRU CEAUSESCUS KVINNOSYN

VIKTOR SADE TILL ANNA att han hade reumatisk värk och behövde solbada. Han åkte på semester till Svarta havet tillsammans med mig.

Han berättade inte till vilken stad vi åkte. Min vän var säker på att Anna betraktade mig som den bästa garantin för hans moraliska dygder.

Med på semestern var hans älskarinna, en av patienterna.

Dagligen var vi på järnvägstationen i hamnstaden Constantsa för att plundra utlandståget på toalettpapper. Vi hade några minuter på oss för att kontrollera förstaklasstoaletterna, innan tåget skulle åka vidare. Hade vi tur fanns det toalettpapper kvar efter tidigare plundringar på stationer tvärsöver hela landet.

Tåget kom via staden där hans familj hade stannat kvar och, när vi trängdes för att kliva på tåget, dök Anna med barn och bagage upp i dörren.

Viktor fick en chock och höll sig i trappans handfäste för att inte falla. Även Anna blev chockad och tappade sin väska. Hon undrade hur vi hade fått reda på att hon skulle komma med just detta tåg. Jag svarade att någon hade spått oss i kaffesump.

– Även du ljuger dåligt? svarade hon, och gav mig det lilla barnet.

Hon var läkare och ville hjälpa sin man som var blek och kallsvettig.

Stönande förklarade han att han hade fått någonting i sandalen och satte sig på en blomkruka för att ta av den.

– Hur kunde ni veta vilken vagn och vilken dörr det var? sade Anna efter ett tag. Och så vänligt av er att ni kom för att möta oss! tillade hon en aning misstänksam.

Min väns älskarinna stod i en kö för att köpa tre glasstrutar. Viktor var Victor Ravini

43

uppfinningsrik, puttade in sin fru och barnet i tåget igen och föreslog att vi skulle fortsätta genast med samma tåg söderut. Jag var lika snabbtänkt som han och sade att jag skulle stanna kvar för att hämta det bagage vi hade på rummet.

– Nej, lämna mig inte ensam, sade Viktor.

– Ensam? undrade jag. Du är ju med din familj!

Han påstod att jag inte förstod hur ensam han var med sin familj.

– Vad gör vi med vårt bagage på rummet då? sade jag och pekade på glasskön.

– Strunta i bagaget! sade han och knuffade in mig i tåget.

Tåget startade, Viktor drog ner fönstret, stack ut huvudet och tittade längtansfullt efter älskarinnan i kön som bara hade några personer kvar framför sig.

Snart skulle hans patient stå ensam på perrongen.

Med tre smältande glasstrutar i händerna.

Anna frågade vart vi var på väg, och Viktor vände sig till mig för att få hjälp.

Jag svarade att vi skulle till Costinesti, och garanterade att jag kände till hela kusten lika väl som mina lärare kände till alla krogar i stan. Det var en av de få kurorter som inte drabbats av byggraseriet. Där fanns ännu inga hotell. Intill bondesamhället låg studentkårernas läger, mestadels bestående av militärtält.

Studentkurorten blev senare den kommunistiske kronprinsens skötebarn, han lovade upphöja den usla orten till Östblockets Las Vegas.

Om kackerlackorna och lössen i de nya byggnationerna vore lika självlysande som lysmasken, skulle prinsens kurort kunna synas från flygplanen på natten, lika väl som Las Vegas. Rumänien började tillverka flygplan BAC-111 på engelsk licens och stridsflygplan på egen licens. Produktionen av spik, näsdroppar och tvål lades ner. Det rådde vattenbrist i hela landet på grund av elbrist. Studenterna fick tvätta sig i havet, vilket poliserna och deras hundar aldrig fick lov att göra.

Tåget från Constantsa förde mig och Viktor tillsammans med hans Anna och Olivia till studentkurorten. Min vän hade inga besvär med grus i sandalerna längre, han hade yrsel. Att hitta lediga rum vid Svarta havet under högsäsong var lika osannolikt som att hitta elefanter på Svalbard.

På den lilla järnvägstationen, där tåget stannade en knapp minut, möttes vi av en skara yngre barfotapojkar summariskt klädda. De överföll oss och upprepade kurorternas mantra: – Behöver ni rum, behöver ni rum?

44

I Draculas land

Anna, som var uppvuxen i en gammal tysk stad i Transsylvanien, ryggade tillbaka och höll hårt i sin handväska.

Hon kunde inte föreställa sig att dessa lågstadieelever var pålitliga affärsmän. Inte heller Viktor kunde tro sina ögon när jag frågade vad de erbjöd och förhandlade fram fullpension för oss alla. Jag skakade hand med en av dem, och vi följde honom.

Väl framme blev vi nöjda, speciellt med tanke på att det inte fanns bättre alternativ. Vi fick det bästa rummet i ett fattigt hus, rent som ett apotek. För övrigt var alla rum, inklusive den inglasade altanen, fullbelagda. De vuxna i den talrika familjen sov i ett fallfärdigt, improviserat sommarkök. Den lille barfota affärsmannen och andra pojkar sov med hundvalparna i sina indiantält byggda av majsplantor. Kanske drömde de om hästar.

Dagen därpå, när vi låg på stranden, sade Viktor att vi skulle gå och köpa glass. Anna reste misstänksamt på huvudet. Vi väntade tills hon gick för att svalka sig i vågorna och utrustade oss med stora solglasögon. Olivia sov i skuggan. Viktor täckte sin lilla Guldolivia, sin klara, fina Gulleborg, med en handduk.

Vi gick längs stranden bland folk som låg på handdukar.

– Titta på den där! sade Viktor och började gå fortare. Vilka vackra ben hon har! fortsatte han.

Han ville komma ifatt henne och fråga om någonting. Men innan vi hann fram stannade hon, såg sig omkring som om hon letade efter någon, och vände sig om. Viktor stelnade till och jämrade sig som om han trampat på en krabba.

Det var Anna.

– Äntligen! sade hon. Jag har letat efter er på hela stranden.

– Och vi efter dig, svarade Viktor och suckade.

På stranden träffade jag en av mina gamla universitetslärare, och han hjälpte mig att få en gratis bussresa till Bulgarien trots att jag inte längre var student. Viktor och hans familj tvingades avbryta sin semester – på partichefens befallning. Han behövdes för att hjälpa till vid förlossningar.

Nio månader tidigare, den 1 november 1966, hade partichefen förbjudit aborter. Abort likställdes med överlagt mord och all abortutrustning fick lämnas till polisen. Ceausescu hade en paranoid önskan att se en tillökning i befolkningsmängden och därför förbjöd han både aborter och preventivmedel.

Kvinnorna tvingades föda barn på löpande band. 1967 i juli fick alla läkare och all vårdpersonal avbryta semestern för att hjälpa till vid förlossningar oavsett vilken specialitet de hade.

Ingen hade väntat den explosion av födslar som följde och personalen Victor Ravini

45

inkallades via radio och teve. Inget undantag gjordes, 채ven tandl채kare och veterin채rer kallades in.

Ceausescus politik var styrd av hans fru Elena.

Folk skrattade 책t fru Ceausescus kvinnosyn.

46

I Draculas land

TA C I T U S

VIKTOR GJORDE EN LYSANDE KARRIÄR som psykiater i Transsylvanien. Några gånger om året kom han till Bukarest för att delta på olika möten med kolleger eller för att få någon namnteckning från hälsoministeriet. Då tog jag ledigt, och han skolkade halvt om halvt från sina möten. Vi flanerade genom huvudstaden.

Han älskade Bukarest, det var hans ungdomsstad, och han hade många vackra minnen från den tiden. Det fanns också mörka minnen som hade med hans pappa att göra men som psykiater var han specialist på att förtränga dessa.

Viktors idol var Tacitus, min pappas kusin som jag nämnde i början. Tacitus förtidspensionerades strax före andra världskriget som invalidiserad gendarmofficer och hade blivit lekmannahistoriker. I vår släkt var han och hans föräldrar utfrusna. Jag hade aldrig sett dem. Det var Viktor som bekantade mig med Tacitus.

Han fick öknamnet Tacitus redan när han var på gendarmofficerskolan.

Han läste den gamle romerske historikern Tacitus flitigare än lagboken, och på muntliga tentamina var han tystlåten. På latin betyder Tacitus den tystlåtne.

Namnet uppfattas även av rumänska analfabeter som ett dialektalt ord med samma betydelse. Rumänska språket står otroligt nära de sicilianska, sardiska och katalanska dialekterna. När rumäner får tillfälle att prata med poliser i norra Italien klarar de sig utan tolk, och polisen undrar vad det är för konstig dialekt de talar. Det låter värre än korsiska.

Sedan jag lämnat Rumänien har jag varken sett eller talat med mina vänner där. Jag saknar både Viktor och vår gemensamme vän Tacitus. Viktor är nu Victor Ravini

47

död och Tacitus är vid liv men, eftersom jag inte längre får brev av honom, är det nästan som båda gått till andra sidan. Jag måste berätta Tacitus historia.

Tacitus far, Papone, min farfars bror, gifte sig mot släktens vilja. Papones självvalda fru accepterades aldrig som fullständig medlem i vår klan, trots att hon gick över från katolicism till östkyrkan. Papone var ung officer vid slutet av första världskriget när Transsylvanien införlivades med Rumänien. Fredsförhandlingarna i Versailles hade just inletts och rumänsk armé hade intagit Budapest på order från Paris för att utplåna den ungerska bolsjevikiska revolutionen. Den nybakade officeren, som inte avlossat ett enda skott under hela kriget, fick åka tåg med några soldater till en järnvägstation i Transsylvanien, i staden Bistritsa, för att vara mera exakt.

Stationen skulle högtidligt överlämnas till Papone, och speciellt utbildade soldater skulle avlösa den civila personalen. Det var inget fel på de civila, förutom att de var ungrare och inte kunde rumänska. Den unge officeren i sin eleganta uniform kom fram till telefonväxeln åtföljd av en soldat. Den unga telefonisten reste sig, neg inför den stilige och väluppfostrade officeren, och lämnade sin plats åt soldaten. Officeren frågade försynt om hon hade kaffe – en raritet dagarna efter kriget. Det hade hon.

Allt detta fick jag höra av gamla damer i min fars släkt. Officeren frågade vidare, om hon kunde sätta på kaffe åt honom.

– Och hon kunde, berättade en av tanterna. För sådana är ungerskorna! sade hon med eftertryck.

Det var därför de vägrade acceptera Papones fru i vår släkt. De gamla damerna kallade henne föraktfullt för Pipica. De kunde aldrig tänka sig bjuda Pipica på kaffe och inte heller bli bjudna av henne. Inget ungerskt kaffe, tack!

När de vuxna pratade om släkten hade jag svårt att hänga med, och jag brukade blanda ihop personerna. De gamla hoppade från det ena ämnet till det andra, pratade så att bara de förstod vad det handlade om, och för mig förblev många berättelser oavslutade. Och gåtfulla.

Släkten uteslöt både Pipica och Papone. Han blev aldrig bjuden på bröllop eller dop, utan accepterades endast på begravningar. Till begravningar behövdes inga inbjudningar och det var en plikt att närvara även om man varit bittra fiender.

Tacitus var född i vår stad, men hade köpt sig ett gammalt hus i Karpaterna och bodde där. Han trivdes inte längre i vår stad där kontakterna med de övriga släktingarna var avskurna. De enda personer han träffade var Viktor och jag.

Han ogillade när vår släkt kom på tal. Men å andra sidan pratade inte mina släktingar om honom heller. De skulle ha ogillat att jag träffade honom.

48

I Draculas land

Tacitus utbildades till gendarmofficer, och hans första uppgift var att eskortera en grupp zigenare på tåget mellan två stationer. Han överlämnade zigenarna till några gendarmer med gevär. Där slutade hans uppdrag. Men gendarmeriets chef ville träffa den nyutnämnde officeren, och därför erbjöds han en häst för att ta sig till högkvarteret.

Lokomotivet visslade, ångan vällde ut över perrongen. Hästen blev skrämd och stegrade sig. Den unge officeren kastades ur sadeln och bröt ryggraden.

Han fördes till sjukhus och gipsades. De gipsade honom fel, och när de tog bort gipset var hans ryggrad böjd. Han såg ut som ett frågetecken.

– La dracu! (Åt djävulen!) Det var en olycka, förkunnade läkarna. Det har aldrig hänt förut, det måste vara patientens fel. Den rumänska läkarkompetensen är världskänd!

Patienten såg fortfarande ut som ett frågetecken.

Viktor och jag brukade besöka Tacitus en gång om året. Han bodde i andra delen av Transsylvanien. Huset var flera hundra år gammalt och alltför stort för honom och hunden Kerberos. När det blåste knakade huset i alla gömmor, och osynliga varelser hördes viska hemligheter till varandra.

Varje år reparerade jag något dörrhandtag eller gångjärn, men nästa år var det likadant igen. Tacitus själv brukade säga att det var meningslöst att reparera det fallfärdiga huset som till hälften var en ruin. Rucklet skulle försvinna på samma gång som han. Vid varje tillfälle vi hälsade på hos honom regnade det. Han förklarade att solen aldrig kom upp bland bergstopparna och molnen. Det var aldrig vår eller sommar, utan otäck höst och kylig vinter.

På väderleksrapporterna uppgavs Tacitus stad vara den ruskigaste platsen i Karpaterna.

Han tog emot oss med stor glädje och skojade: – Vilka kommer på vägen? Det lyser så grant om deras hår. Vilka ser jag! Är det inte Dante och Vergilius som kommer till skuggornas rike? Kom in, kom in, och lasciate ogni speranza voi ch’entrate!

Dessa ord var inristade ovanför hans dörr, samma ord som Dante fann på helvetets port: Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln!

– Berg, sjunken! Djup, stån opp! De kommer, de som fjärran var. Gör porten hög, gör dörren bred! fortsatte han med sjungande röst.

Man fick gå nedför en stentrappa för att komma in i Tacitus hus. Vid varje tillfälle nämnde han, som om det var för första gången vi var där, att när han köpte huset ledde trappan uppåt. Men under decenniernas lopp, skrockade han, hade huset börjat gå ner i jorden och trappan ändrat riktning.

Victor Ravini

49

Den gamle mannen uttryckte sin glädje på sitt paradoxala sätt. Han välkomnade oss på flera språk och sjöng till vår ära Sovjets nationalsång.

Efter några verser på ryska spottade han med förakt, sparkade på Kerberos, och satte på gamla grammofonskivor med begravningsmarscher.

– Med tveksam röst och tveksam själ min lovsång sjunger jag. Det är samma marscher som spelades i högtalarna på gatan under de glada sorgedagarna när Stalin dog! sade han och gnuggade sina händer med förtjusning, medan hans ögon glänste djävulskt.

Han avgudade den röde tsaren.

– Hur så? undrade vi.

– Stalin har meriten att ha dödat trettio miljoner ryssar. Förhoppningsvis fyrtio. Inte ens Hitler eller naturkatastrofer kunde åstadkomma så mycket.

Tacitus satte på kaffe och sade att kaffet måste vara svart som natten, hett som helvetet, bittert som livet och sött som synden, men det skall dofta som paradiset. Han kunde Dantes Gudomliga komedi utantill på italienska, men bara Infernot. De andra två delarna, och framförallt Paradiset, saknade litterärt värde, preciserade han. Ty bara i helvetet var människan autentisk och lik sig själv.

– Titta er i spegeln, sade han. Ni kommer inte att se några änglar. Ni finna idel synd och skam i vad ni fordom gjort.

Det fanns inga speglar i hela huset. Tacitus sade att han var för ful för att beskåda sig själv. Vi frågade hur han bar sig åt när han rakade sig? Han flinade och sade att han tittade på ett gammalt foto istället för att se sig i spegeln. Vi ville se hur han såg ut när han var ung, och han visade ett gammal kort på stumfilmsskådespelaren Rudolph Valentino. Men vi var inte så lättlurade. Han visade då ett annat kort, denna gång på Christopher Lee med Draculatänder.

Vi tre kommenterade västerländska filosofer som på universitetet först betraktades som dekadenta tänkare och sedan nämndes utan att någon lärare läst dem. Vi undrade vart vi var på väg med vår civilisation och pratade världspolitik.

– Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder, sade Tacitus och satte på en ny skiva. Det kommer att gå åt helvete. Och då skall det ske med musik!

Bara tanken gjorde honom så glad att han började dansa vals, ensam, i takt med begravningsmarscherna medan han talade om existentialism.

– Redan är jag den jag en gång skall bli, sade Tacitus. Redan är du den du en gång skall bli.

50

I Draculas land

Vi pratade om livet, om döden. Han skrattade sarkastiskt och sade att vi ingenting kunde om döden, och ingenting om livet heller för den delen.

Medan han, Tacitus, varje år reste i Dantes spår till Infernot.

– Det var Infernoresan som gjorde Dante odödlig, sade vår vän som snart avslöjade att han själv årligen vallfärdade till dödsriket.

I hans bokhylla fanns den egyptiska dödsboken, den tibetanska, den tochariska, Gilgamesheposet och flera reseskildringar från landet på andra sidan.

Han granskade dessa skrifter dag och natt och det slutgiltiga målet var att få evigt liv.

Han upplyste oss om att Dante hade fel. Det var inte Lucifer som härskade i skuggkropparnas rike utan Falcifer. Detta var Tacitus egen iakttagelse som han gjort i dödsriket. Vi nickade bifallande för att visa att vi förstod hans allegoriska framförande. Ingen betvivlar väl Dantes underjordiska resa heller.

Helvetet och paradiset fanns i Dantes hjärta, och de symboliserade hans existentiella upplevelser under exilen i Ravenna.

– Lucifer betyder ljusbärare och är den ljusaste stjärnan på himlavalvet, sade Tacitus.

– Det är morgonstjärnan, planeten Venus, förtydligade Viktor för mig.

– Kyrkan, fortsatte Tacitus, kastade ut Lucifer från himlen eftersom han, liksom Prometeus, stal ljuset för att ge det till människorna på jorden. Lucifer är inte farlig, tvärtom han är vänligt sinnad. Farlig är däremot Falcifer, vars namn betyder Han som bär lien. Gud gav honom makt över Lucifer och hela universum.

Tacitus sade att han brukade träffa Falcifer i dödsriket, och reste sig för att stänga en dörr som stod och knarrade. Falcifer var den universella döden.

Han ämnade även störta Gud. – Om jag lyckas finna Falcifers hemliga nyckel, nyckeln till döden och dödsriket, vrider jag tillbaka tiden till livets källa, sade han med en grandios gest som om han vore själve Prometeus.

Viktor, som känt Tacitus sedan åren i kolgruvan, förtydligade för mig att enligt vår gamle väns förmenande symboliserade Falcifer entropilagen. Han lovade låna mig en bok som förklarade vad denna lag om universums termiska död, ödeläggelse och tilltagande kaos betydde.

– All kunskap är provisorisk, ofullständig och subjektiv. Så vitt man vet! avbröt Tacitus och lovade ge mig bättre böcker.

Vetenskapens utveckling var för Tacitus irrlärornas historia. Vår civilisations rationalism har lett oss till förvirring och ovisshet. Viktor märkte att jag inte förstod och talade om för mig att Västerlandet har bränt sina broar till Victor Ravini

51

kulturens rötter i hinsidesvärlden, landet som icke är. Jag funderade på om han bara förklarade Tacitus idéer eller framförde han sina egna tankar. Våra personliga inre landskap, sade Viktor, härrör från hinsideslandet – tillvaron bortom livets tröskel. Enligt honom eller kanske enligt Tacitus var det i mellanrummet mellan sinnevärlden och den bortom sinnena som människan hämtar all sin kunskap.

– I den nattliga kollisionen mellan den medvetna och den omedvetna världen uppenbarar sig nya kraftresurser som vi inhämtar till vår dagliga verklighet, sade Viktor. Med bara förnuftets hjälp kan vi aldrig förstå det oförståeliga.

– Var ligger landet som icke är? undrade jag.

– Det är ett märkligt gränsland mellan det naturliga och övernaturliga där gudar stigger ner för att träffa människor. I detta dolda land kan vi möta osynliga gestalter och gudar. De levande kan kommunicera med de döda.

Vi dödliga möter de odödliga. Här träffar vi mytologiernas och religionernas personer som är både gudar och människor. Dit reser vi i sömnen men även i vaket tillstånd. Men gränsövergången kan även beträdas från andra sidan.

– Om din farfar prästen kunde höra dig då skulle han vrida sig i graven för dina kätterska idéer, sade jag och läppjade på kaffet.

– Men detta är en kristen verklighet i allra högsta grad, sade Victor. Liturgin är en korridor mellan himmel och jord. Under liturgin öppnas himlens portar och Gud blåser sina gudomliga krafter över oss. Då inträffar under.

Tacitus sade att han ständigt brottades med Falcifer och nu var på väg att få evigt liv. Vår vän hade redan kvitterat ut ett halvt århundrade av den återstående evigheten. Vi förstod att han talade om ridolyckan på järnvägstationen när han på sitt första uppdrag som gendarmofficer kastades ur sadeln och bröt ryggraden.

– Jag var kastad ur sadeln. Vem var där, vem var där? Jag som sutto i dödens äng, jag har övergått från döden till livet. Huru länge skall mitt hjärta sucka, söka efter friden och med outsäglig smärta aldrig finna den i tiden? Döden råder icke mer över mig. Jag ska aldrig någonsin dö! Jag kommer att leva evigt om än jag dör!… Jag kommer att överleva världens undergång och fall.

– Var finns de som inte längre finns? frågade jag.

– Det finns inga som inte finns, svarade Tacitus.

Viktor bytte ämne och började prata om vår födelsestad, hans favorittema.

Kopernikus hade fel, världen snurrade runt vår stad. Vår stad var beryktad för sina paradoxer. I folkmun kallades de för Castranovas sju underverk. Jag minns bara några av dem. En gång brann själva brandstationen och borgarna från grannskapet sprang med vattenhinkar för att släcka elden. Den stora järn52

I Draculas land

porten vid polisstationen rövades bort. Mera troligt hände detta på den tid då morfar var polismästare eftersom tjuvarna aldrig blev upptäckta och porten aldrig hittades. Fängelset låg på Frihetsgatan och kyrkogården på Återuppståndelsens boulevard.

Viktor ville att vi skulle besöka universums centrum tillsammans. Men Tacitus ville inte följa med. Istället förberedde han sig för sin vanliga resa till dödsriket.

– Ni kommer att känna fler personer på kyrkogården än på gatorna, fnissade han. Ni kan resa långt bort, och jag är där, jag är där.

I stället för adjö sade han Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln!

Victor Ravini

53

D E N D Ö DA S TA D E N

TACITUS HADE RÄTT. Efter bara några år kände vi inte igen vår stad längre. Kastanj- och lindträden som tidigare kantat trottoarerna hade huggits ner. Stadens centrum såg ut som ett nedbombat Hiroshima. Det enda som stod kvar var en bulldozer och segergudinnan i toppen av monumentet från första världskriget.

Det fanns bara ett enda urmakeri kvar i hela staden. I skyltfönstret fanns ingenting förutom ett dussin döda flugor. Den elektriska klockan som hängde ovanför dörren hade ingen ström. På dess urtavla stod det, precis som förr i tiden, Kronox. Kunderna antog att det var namnet på den urgamle urmakaren.

Herr Kronox, liksom Kronos, tidens gud hos de gamla grekerna, var numera död. Visarna på den elektriska klockan angav att tiden inte hade någon betydelse längre. Kommunismen hade tydligen kommit för att stanna.

Omkring oss såg vi ödeläggelse och kaos.

– Vart tog snön från förr vägen? sade jag. Har du tagit mig hit… på spaning efter den tid som flytt? Letar du efter din barndom? Det är inte längre vår stad, den är död. Det enda sätt att älska vår stad är att hata den så som den har blivit.

Staden hade industrialiserats och tredubblat sin befolkning tack vare arbetare som flytt från kolchoser. Den nya befolkningen rörde sig på gatan som skogsarbetare i bergen. Damm från gummidäcksfabriken täckte de söndervittrade fasaderna. Regnet hade framkallat ränder i det svarta dammet.

Samma damm hade impregnerat stadsbornas ansikten.

Stadens vita marmorstatyer såg lika mörka ut som stoderna i brons.

Regnet hade målat svarta och gråa tårar på skulpturernas ansikten. I det kommunistiska samhället var det bara de gamla statyerna som stod i opposiVictor Ravini

55

tion och vågade visa öppet vad de tänkte.

Vi kände inte längre någon i vår födelsestad. Alla tittade på oss som på två främlingar. Vi var nyrakade och hade rena kläder. Den ende som kände igen oss var en zigenare, skoputsaren. Han bar grå kostym och röd slips eftersom han arbetade på stadshuset, på den viktigaste avdelningen – propagandaavdelningen.

Det överdådiga marmorpalatset i neoklassisk stil som under gamla goda tider varit tingshuset hade blivit partiets högkvarter och kallades för ”Det vita huset”. Fängelset hade förvandlats till Folkets hus, vilket passade bättre med tanke på gatans namn, Frihetsgatan, men inte med de gallerförsedda fönstrena. Återuppståndelsens boulevard, den gropiga gatan som trafikerades av stridsvagnar och pompösa dödsparader till kyrkogården, hade den ateistiska regimen döpt om till Folkets väg. Men det blev så mycket skratt att man i all diskretion bytte namnet till Karpaternas boulevard, och det accepterades eftersom den ledde just dit.

När Sovjet ockuperade landet hade man för vänskaps skull byggt ett modernt regemente för ryska armén mittemot kyrkogården. Regementets port placerades strategiskt mittemot kyrkogårdens. Ryska soldater dog ideligen av vådaskott och man behövde bara bära dem över gatan. När ryssarna skulle lämna landet 1958 upptäckte de att förrådet med gevär och ammunition hade länsats. Folket jublade men det blev skandal. Man misstänkte att partisanerna gjort inbrott i vapenförrådet. Sådant hände ofta i Karpaterna men aldrig på Donauslätten.

Vid slutet av andra världskriget hade ett stort antal officerare med hela sina förband vägrat underordna sig rysk ockupation. De gömdes i Karpaternas orörda skogar och grottor och hoppades på att de snart skulle få förstärkning av angloamerikanerna för att befria Rumänien. Ingen visste på den tiden att Churchill och Roosevelt hade sålt Rumänien till Stalin i utbyte mot Grekland.

Ryssarna gav sig inte ut i den ogenomträngliga terrängen i bergen. Istället skickade de rumänska värnpliktiga och polis, men partisanerna hade krigserfarenhet, kände terrängen bättre och hade starkare motivation. Alla aktioner mot dem slutade katastrofalt. Maktapparaten gav upp och lät tiden göra sitt.

Tretton år efter andra världskrigets slut rapporterades att partisanerna var utrotade. Inte av armén utan av infektioner, tuberkulos, obehandlade benbrott och dödsolyckor. Då lämnade ryssarna landet, och regementet mittemot kyrkogården övertogs av rumänsk armé. Trots detta försvann det ständigt skjutvapen och ammunition från arsenalen. Partisanerna var utrotade, hur kunde då vapnen försvinna?

56

I Draculas land

Vi gick längs denna ojämna och gyttjiga boulevard till kyrkogården. De personer vi kände var nu där. Där fanns livet – bland de döda! Kyrkogården var stadens hjärta och även universums. Vi hade för avsikt att därefter gå till den katolska kyrkogården och sedan besöka den judiska och den muslimska begravningsplatsen för att se vilka vi kände till där. Viktor skulle visa mig stadens enda kinesiska eller koreanska grav. På gravstenen fanns vackra bokstäver men ingen kunde läsa dem. För länge sedan hade en främling begravts sittande. Främlingens grav var en av stadens sevärdheter och det var oförlåtligt att jag inte ens hört talas om den.

Ogräs växte bland marmor- och granitblock. Nyuppsatta skyltar intygade att mausoléerna var konstföremål och sorterade under kulturministeriets beskydd. Men tjuvar hade börjat ta bort delar av monumenten. Vi bedömde att allt skulle vara försvunnet inom kort. Min vän sade att det var kommunismen som gjort folk till vandaler och tjuvar. Han lärde mig stadens oskrivna historia. Praktfulla gravmonument, med statyer av marmor från Carrara eller stora block av svart granit från Skåne, vittnade om en svunnen tid då staden i Valakiet hade en blomstrande export av spannmål, vin, kreatur och valackhästar.

Vid slutet av artonhundratalet svalt folk i en del länder och emigrerade till Amerika, men Rumänien hade högkonjunktur och frodades. De nyrika exportörerna anlitade italienska och franska konstnärer för att bygga sina mausoléer. Yrkeskunniga centraleuropéer strömmade in i landet. Även kapital strömmade in. Kommunisterna såg till att kapitalet strömmade ut.

Viktor gick till sina föräldrars grav, och jag till mina släktingars gravar.

På en av dem hade korset stulits, trots att det var gjort av värdelös betong. Även jorden med blommorna på gravplatsens betonggolv var borta. På en annan grav hade själva betongplattan som täckte graven försvunnit. Några kyrkogårdsbesökare grälade och anklagade varandra för att ha tagit stearinljus från gravarna. Vi befann oss i ett land där ingen regering lyckats utrota tjuveriet. För ärliga människor fanns det bara två alternativ.

Antingen att ständigt bli bestulen, till och med i graven.

Eller lämna landet.

Victor Ravini

57

D E N L E VA N D E K Y R KO G Å R D E N

HÄR LÅG EN ADVOKAT som bott på min gata. Under kung Carol I:s tid och under Ferdinand gav han ut en veckotidning. Jag minns advokaten, en gammal böjd man som alla hälsade på med respekt. Han brukade stanna och rota med promenadkäppen bland allt skräp på gatan, plockade upp pappersbitar och läste dem. De viktigaste stoppade han i fickan. Mormor skrattade bakom den genomskinliga gardinen och sade att advokaten samlade bevismaterial.

En gång, när advokaten var ung, förtalade han i sin tidning en kapten från kavalleriregementet i stan, som ur fickan tappat ett kärleksbrev från en förnäm dam. Kavalleristen försvarade damens heder genom att utmana advokaten på duell. Således gjorde han henne ännu mer beryktad. Civilisten fick välja vapen.

Han, som aldrig rört ett vapen, valde pistol.

Parterna åkte i gryningen utanför stan i var sin landå, och träffades i skogsbrynet intill kyrkogården, med var sitt vittne och följe. En läkare kom också, som sig bör. Kaptenen putsade med breda gester sin glänsande krigsutmärkelse på bröstet för att motparten skulle ha lättare att sikta med pistolen. Tidningsmannen sköt i förtid och träffade läkarens cylinderhatt. Kaptenen brast i skratt, slängde sin pistol över axeln och klev in i landån.

Efter några år skrev advokaten en ny artikel, och nu förnärmade han generalen på artilleriregementet, en man lika bred som lång. Läsarna skrattade och sade att den här gången kommer advokaten att ha lättare att träffa målet.

Generalen utmanade skribenten på duell, som väntat.

Civilisten fick återigen välja vapen och han skrev i sin tidning: – Mot en kapten valde jag pistol, men mot en general väljer jag kanon.

Victor Ravini

59

Generalen får infinna sig med den tillbörliga utrustningen.

När den kraftige generalen läste tidningen skrattade också han, och de talrika utmärkelserna skramlade på bröstet.

Efter pensioneringen fortsatte advokaten att arbeta. Han fick försvara en klient som var misstänkt för förskingring, en tjänsteman på skattemyndigheten. Det var den största förskingringen i stadens historia, och landets värsta i mannaminne. Varje förskingring, liksom varje vinter, översvämning eller torka, brukade vara den värsta i mannaminne.

Det fanns ytterligare en misstänkt, men denne försvarades av en advokat från Bukarest, en professor i romersk rätt som undervisade på juridiska fakulteten. De två misstänkta kastade skulden på varandra, och advokaterna skulle för deras räkning duellera, denna gång med ord. Tidningsmannen hade nu det rätta vapnet för duellen. Småstadens viktigaste personer och samtliga jurister var med i rättsalen för att lyssna på den berömde professorn i juridik.

De yngre juristerna hade varit hans studenter.

Professorn gav nu en praktisk lektion i romersk försvarskonst. Ett mönster av vältalighet och teatraliska gester. Under tiden hade vår gamle advokat, tidningsmannen, somnat i sin stol. Professorn höll ett lysande försvarstal, med väl utvalda ord och invecklade språkfinesser efter retorikens alla regler.

Ibland ställde han en fråga för att väcka åhörarnas och rättens medkänsla och sunda förnuft, och gjorde sedan en effektfull paus. Publiken slutade andas.

Då hördes den gamle advokatens snarkningar. Hans klient satt hopkrupen med blicken fäst i golvet.

Domaren stod i begrepp att slå med klubban i bordet för att väcka den gamle mannen, men behärskade sig för att inte avbryta professorns förtrollande tal. Professorn ömsom gapade ömsom viskade, stampade i golvet och hötte hotfullt med knytnäven. Med utstuderade gester förstörde han sin svarta advokatskrud, örfilade sig själv, tog strypgrepp på sin klient, och grät mot hans bröst. Till och med klienten började gråta i ren självömkan.

Rätten och publiken var upprörda över å ena sidan det medryckande försvaret, och å andra sidan den gamle advokatens nonchalans. Han hade sovit i en timme eller mer. Alla var säkra på att nu var det slut på hans karriär som både advokat och tidningsman. Professorn avslutade med att kasta sin peruk på bordet, något han aldrig gjort förut. Röd i ansiktet och svettig svalde han ett glas vatten och en handfull tabletter (merparten av dem ramlade effektfullt på golvet), och föll nästan död ner på sin stol.

Det stod klart för alla att han på förhand hade vunnit duellen mot den sovande kollegan. Nu slog domaren med sin klubba i bordet. Den gamle 60

I Draculas land

advokaten vaknade och gäspade. Domaren, med återhållsam irritation, frågade vad han hade att invända.

– Ärade domare och högaktade rätt! svarade han. Ursäkta, men jag är förkyld och kan inte prata.

Publiken började skruva på sig. Han fortsatte: – För övrigt, efter kollegans mästerliga försvar, har jag ingenting att säga!

Publiken buade och busvisslade med fingrarna.

Domaren slog ännu en gång klubban i bordet och äskade tystnad.

Den gamle advokaten letade och letade i sin portfölj tills han tog fram ett papper. Han, som i sin tidning fördömt privatdetektivernas närgångna, integritetskränkande, genomskinliga snokeri, hade på väg till rätten hittat ett brev som bara låg där på gatan. På samma sätt som han brukade hitta komprometterande brev som han sedan publicerade i sin tidning. Domaren sträckte ut handen efter brevet och läste det.

Det var ett handskrivet brev av professorns klient. Det var adresserat till hans avdelningschef på skattemyndigheten. Han bad chefen anlita landets skickligaste advokat och ge honom allt som var kvar av summan de tillsammans förskingrat. Annars skulle han ange sin medbrottsling för att själv få ett mildare straff. Han hade även kommit på en ny idé, en ännu fräckare kupp.

Professorn i juridik behövde verkligen en läkare nu, men ingen tog honom på allvar. Kollegan, som definitivt sovit färdigt, skrattade teatraliskt åt honom, dansade och slängde sin peruk i taket.

Nu låg han här.

På hans grav växte ogräs.

Victor Ravini

61

D Ö D G R Ä VA R E N

VIKTOR STOD OCH PRATADE MED dödgrävaren, en stor och bredaxlad man, välrakad, kortklippt och rak i ryggen, lite avmätt, som en militär. Jag kände igen honom från min barndom. Tiden hade runnit över honom som vattnet på en gås. Han var klädd i kostym i stället för overall. Tummarna höll han under ett par hängslen. I stället för bälte hade han en gammal elsladd virad runt magen. Hans gabardinkostym var av bästa ullkvalité. Den var blå och hade diskreta röda rutor.

Troligen hade han fått den efter en av sina döda. Den förste ägaren måste ha varit två meter lång, och dödgrävaren fick kavla upp både ärmar och byxben. Den var alltför bred över ryggen, vilket var en fördel när han grävde, men sömmen i armhålan hade ändå gått upp.

Sladden var hans hemliga redskap som alla kände till. På bårhuset satte han sladden i kontakten, och den lösa trådändan på den döde. Om denne inte ryckte till var allt som det skulle. Ingen skulle vid senare utgrävning kunna påstå att den döde varit skendöd och vridit sig i graven.

Jag stannade på avstånd för att ta kort på de två, men dödgrävaren viftade med handen och sade att han inte fastnade på bild. Jag tog några kort ändå.

Han hette onkel Tanase och bodde på kyrkogården i vaktstugan.

– Tanase och vad mer? frågade Viktor – Onkel Tanase, förkortning av Athanasie, svarade han. Det räcker med onkel Tanase. Alla vet vem jag är.

Onkel Tanase bjöd oss till sin lilla vaktstuga.

– För er mitt hus öppet är.

Där fanns en smal säng, ett ostadigt bord, en stol och ett skåp. I stället för Victor Ravini

63

bordsduk hade han en tidning. På bordet fanns bröd, en ugnstekt kyckling och en flaska brännvin. Ingen tallrik, inga bestick. En urgammal plåtspis stod i hörnet på några tegelstenar. Rökrören gick ut genom en fönsterruta. Han eldade på vintern med löv, bråte och annat skräp han plockade på kyrkogården. På väggen hängde ett porträtt av statschefen G G Dej som var död och bannlyst.

– Dig han möter allestädes, blir du ej av häpnad stum? Rummet som av dig beträdes, är det ej ett heligt rum? Välkomna till mitt palats! sade vår värd och trollade fram två pallar. För er mitt hjärta öppet är.

Han bjöd oss på mat och dryck. Vi tackade nej och förklarade att vi just ätit och skulle köra bil.

Dödgrävarna köpte aldrig mat eller dryck. I samband med begravningar och åminnelsedagar fick de dela på det som blev över. Vad onkel Tanase gjorde med sin lön var ett mysterium. En del sade att han gömde pengar i flaskor i underjorden. Andra att han lämnade sin inkomst till diakonen som i sin tur gav pengarna till sina överordnade.

Det utfördes inga begravningar på måndagar för att den döde inte skulle bli mångalen och återkomma för att trakassera de levande. Då kunde man se onkel Tanase i stan i sin blåa kostym, med slips och hatt, och med glänsande skor av äkta märke Salamander. Några strumpor behövde han inte. Han flanerade i parken runt segergudinnans monument, med händerna bakom ryggen.

Ingen pratade med honom.

Onkel Tanase lyfte ofta på hatten men ingen svarade på hans hälsning.

Hans handled pryddes av ett armbandsur vars funktion var att markera att han var en vanlig borgare. Den saknade visare. Dödgrävaren levde utanför tiden, utanför allt. Hans uppkavlade ärmar och byxben gav skolpojkarna anledning att ropa efter honom: – Se upp, sjömannen kommer!

Skolpojkarna skrattade och försvann för att inte träffas av dödgrävarens skarpa blick.

Vad de inte visste var att onkel Tanase verkligen varit sjöman. Det talade han om för Viktor och mig. Han lyfte brännvinsflaskan men vi tackade återigen nej. Han skvätte några droppar brännvin på golvet och tog sedan en klunk. Dödgrävaren berättade att han gjort lumpen i marinen. Tre gånger var han nära att drunkna. Han var uppvuxen på en bondgård i Karpaterna och var rädd för vatten.

Första dagen på båten fick han i full mundering hoppa i havet med geväret runt 64

I Draculas land

halsen. Runt midjan hade han en lina som en äldre kamrat på däcket drog i.

Rekryterna skulle lära sig simma. När Tanase kom under vattenytan såg han sig själv som i en dröm. Han befann sig på en sluttning i Karpaterna och grävde i den bördiga svarta jorden, det var strålande sol. Den grävande Tanase sträckte ut spadskaftet till den verklige Tanase som höll på att drunkna. Han sträckte sig desperat efter spaden, men drömgestalten skrattade och drog den tillbaka.

– I det djupa, i det höga, råder en osynlig hand! sade onkel Tanase.

Andra gången hamnade han i havet på grund av att ha brustit i skratt vid morgoninspektionen. Han flög över räcket som en kattunge.

– Jag trängde i dolda djupet ner. I dess vatten klart glimtar livets ädelsten.

Tredje gången var en dimmig natt när deras kustbevakningsbåt rammades av en stor fraktare. Militärbåten gick under och den ende som hade änglavakt var han. Han hade nattvakten och sov på däck. Mardrömmen och skrattet följer honom sedan dess.

– Jag är den som såg djupet, vattnets grund. Jag såg allt, förstod allt, sade onkel Tanase gravallvarligt.

På båten lärde han sig till elektriker. När han fick fast mark under fötterna åkte han till Bukarest och började arbeta på en fabrik. Där fick han också gå i skolan för att lära sig läsa och skriva. Snart kallades Tanase till fabriksstyrelsen. Han behövdes i partiet. Han blev inte särskilt glad. Han fick först skriftligt svara på några frågor. Vad visste han om banditerna som hans far skyddat uppe i bergen?

Hans pappa var fåraherde. De så kallade banditerna var egentligen partisaner. Tanase svarade att han inte visste något om folk som gömde sig i bergen. Han örfilades och mardrömmen från djupet återkom. De pryglade honom i flera veckor.

– I ondskans makt jag fången var och låg vid dödens portar. Jag var förlorad, jag ville ej leva mer. Då prisade jag de döda som redan hade fått dö.

Förhörarna gav upp. När han fick gå var han inte längre välkommen på jobbet, skolan eller hos hyresvärden. Han åkte hem till sin by.

– Vilken by var det? frågade jag.

– I Moldova, svarade han och visade med handen att det var någonstans uppe i bergen.

När hans släktingar såg honom blev de skrämda. De trodde att han var en vålnad. Av bykonstapeln hade de fått veta att han deserterat, gripits och slutligen hängt sig i fängelset. Hans bröder hade velat åka till Bukarest för att se hans grav, men hindrats av polisen.

Victor Ravini

65

Hans släktingar höll på att berätta hur hans far arresterades. En militärlastbil bromsade plötsligt framför deras hus. Släktingarna och Tanase sprang iväg, hoppade över stängslet, och försvann i bergen. Sedan dess har han aldrig sett dem mer.

– Förlamad, maktlös drog jag bort i ångest och förtvivlan.

Till en början arbetade onkel Tanase på olika byggnadsställen. Det var inte svårt men det var inte lätt heller. Han låtsades vara stum, men fick lämna bygget när styrelsen kom med en tolk i teckenspråk som började ställa frågor om hans bakgrund.

– Men du hade ingenting att dölja! sade Viktor med beskyddande röst.

Nej, det hade han inte, men det var bättre att spela dum för att få vara i fred.

Han började som grävare på en kyrkogård i huvudstaden. Men där höll polisen på att förhöra dödgrävarna om pengar som försvunnit ur centralkommitténs, eller om det nu var statschefens kassa. Det befarades att pengarna hade gömts på tre kyrkogårdar i mjölkcontainrar av aluminium. Onkel Tanases identitetshandlingar var inte i ordning och därför lämnade han kyrkogården just den dag han var kallad till polisen. Sedan dess arbetade han här.

– Men nu är allt i ordning? undrade Viktor försiktigt.

– Dödgrävare är hederliga män, sade onkel Tanase. De ställer inga frågor, de vänder bort huvudet när det behövs och bryr sig inte om vart du går.

En dödgrävares mun är som locket på kistan.

Viktor var en finkänslig och väluppfostrad man, men han fortsatte ändå: – Jag har fått höra att det kostar mycket pengar att få anställning som dödgrävare, sade han. Hur mycket måste du betala för att behålla ditt jobb?

Onkel Tanase sög på sin cigarett, gjorde flera rökringar och svarade att det var ett tungt jobb. Det krävdes en rygg som en buffel. Det värsta var inte det.

Människan vänjer sig vid vad som helst. Hon är som masken som lever i pepparrot.

– Vad är värst? frågade Viktor.

Dödgrävaren gjorde en lång paus, hällde lite brännvin på golvet, förklarade att det var för de dödas själar, och drack själv.

– Värst är det ej, så länge man kan säga "nu är det värst". Det krävs starka nerver. Folk gråter och skriker, en del svimmar och faller som flugor. Under tiden får du varken se eller höra. Du måste sköta din grav. Om dina kolleger ser att du skälver eller bara är lite tveksam, får du söka jobb någon annanstans.

Värst är de första hundra du lägger under jord. Därefter blir du garvad, men innan dess är det fruktansvärt. Efter fem hundra bryr du dig inte längre, inte ens när någon kastar sig i graven efter den döde. Du beter dig som om du vore 66

I Draculas land

blind och döv. Du räknar spadtagen och tänker på pengarna som familjen stoppar i din hand. Höj inte blicken ovan jord, titta inte på de sörjande.

Sorgen blir övermäktig och du kan bli galen. Någonstans mellan fem hundra och tusen slutar du tänka. Det enda som krävs är att du håller dig på benen.

Om du har otur måste du gräva under tiden blåsinstrumentorkestern spelar begravningsmarscher. De spränger dina öron och din arbetsrytm. Då kan det hända att du slänger spaden och springer till dårhuset.

– Brukar inte dödgrävare ta lugnande tabletter?

– Ha! svarade onkel Tanase föraktfullt och tände en ny cigarett. Människan är bara människa. God eller ond, fattig eller rik. Den döde kommer med sin familj som begråter honom. Du gräver flera gravar per dag. Du hinner knappast gå och kissa bakom ett träd. Hur ska du stå ut med alla som gråter?

Det finns ingen större förbannelse. För att inte tala om hur det är när du spikar fast locket. Du bankar med hammaren och känner hur blodet bultar i ditt huvud. Du behöver inte spika så noga. Kistan skickas inte till export. Framförallt måste du akta dig själv.

– Hur så?

– Det var en gång en död som kom med gråterskor, musik, och stor släktskara. Alla var skärrade, även dödgrävarna. Vi hade så bråttom att jag klämde fast min overall under locket och slog spiken rakt igenom. Jag märkte det inte. Vi lyfte kistan och jag kände att den döde tog tag i mig. Jag blev yr i huvudet och trampade på mina egna och andras skor. Jag försökte dra mig tillbaka, men mina kolleger drog mig framåt. Dödens ångest grep mig. Jag ville skrika men inget ljud kom ur min strupe. Nalkas och mig den onda dag, dagen då mörkret begär mig. Vi kom fram till graven. Orkar ej kistans börda mer. Dödsriket spärrade upp sitt gap. Kistan sänktes. Underjorden grep tag i mig. Dignar jag maktlös, bruten, ner. Som tur var sprang förmannen fram och stack kniven i min overall. Den revs sönder och kistan halades ner, i locket satt en bit tyg och vajade som en vimpel. Allt gick så fort att varken familjen eller mina kolleger förstod vad som hänt.

– Det gäller att ha en bra förman, sade Viktor. Är du förman?

Onkel Tanase nickade förläget. Som förman hade han tyngre jobb än de andra. Att vara förste dödgrävare var ingenting att eftersträva eller vara stolt över.

– Är det inte förmannen som förhandlar med familjen om hur mycket grävarna ska få? Jag har hört att en dödgrävarchef tjänar mer än en professor.

– Pengar och pengar, svarade onkel Tanase och slängde fimpen genom fönstret. Ingen tar med sig pengar i graven. Inte ens biskopen. Inte heller Victor Ravini

67

borgmästaren eller polisen. Vad skulle jag göra med pengar? Jag betalar ingenstans. Jag går på krogen, serveras med högsta vördnad och ingen vill ta pengar ur min hand.

Han viftade bort flugorna som lockats dit av den stekta kycklingen. Han tog fram sin fickkniv och använde den både som kniv och gaffel. Vi tackade nej.

Onkel Tanase sade att döden var hans vinning. Han var ju döden nära. Han hade det bättre än borgmästaren. Ingen kunde äta mer än en höna, inte ens Stalin. En borgmästare hade många fiender och alla ville ta hans plats.

– Vem tror ni vill ta min plats och bo här på kyrkogården? Ingen. Här står jag som en slav. I dödens ämbete. En stackars svag, bräcklig, föraktad gubbe.

Så fel de tänker. De vet ingenting, förstår ingenting. De som hata mig, de älska döden. Men se hur morgon går i purpurskrud utöver dagsstänkt kulle österut. Från blommorna som växer på kyrkogården samlar bina honung.

Fåglarna kvittrar lyckligt här precis som i en park. Förstår man inte meningen med döden, förstår man inte heller meningen med livet. Jag är den som har sett djupet, jordens grund. Jag har erfarit allt, förstått allt.

Onkel Tanases cigarettpaket var slut och Viktor bjöd på importcigaretter med mintsmak som han brukade ge till sina kvinnliga patienter. Tanase avböjde föraktfullt utan att se vad det var för cigaretter. Han rev en bit ur tidningen på bordet, tog ut torkade tobaksblad ur kavajfickan, malde dem mellan handflatorna och rullade sig en cigarett.

Hans handflator och fingrar var spruckna och inget vatten kunde ta bort jorden och tobaken ur sprickorna. De bildade ett märkligt mönster som skulle ha skrämt en sierska. I hans händer kunde man läsa en svunnens världs historia tydligare än i de sumeriska lertavlorna täckta med kilskrift.

Kanske även vår framtid.

Han tände cigaretten, och sade att han även var en slags borgmästare.

– Över de döda? frågade jag.

68

I Draculas land

SKUGGORNAS FOLK

NEJ, ÖVER DEM SOM LEVDE PÅ KYRKOGÅRDEN. Det fanns en del nödställda människor som myndigheterna inte hade någon aning om, om man skulle tro prästen. De kallades för skuggornas folk eller mörkrets härskare och syntes aldrig på dagen.

– Dagen dör och mörkret stiger. Jag är ensam, kyrkogården är stor. Nu är den tid på natten, då det spökar. Då kyrkogård gäspar och då helvetet sin pestluft andas över världen ut. Det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.

När mörkret föll brukade onkel Tanase stänga kyrkogårdens tunga portar.

Då började skuggfolket dyka upp. Han visade dem vilka övergivna gravmonument de fick lov att övernatta i. Ingen nyankommen gäst kunde bo där utan hans tillstånd.

– De som i världen vilse går, de trötta och de gamla, de sjuka, fattiga och små. Dem jag hjälper när jag ser att de inte orkar mer. Dem som väntar på döden, utan att den kommer.

Ibland lämnade han mat åt dem i deras gravar.

– En mångfald gåvor våra döda oss ger. Gåvorna är många.

Onkel Tanase gav sina ömkliga vänner vin och brännvin som prästerna och dödgrävarna fick i överflöd på hösten.

Vinlandet översvämmades av sådant som inte kostade bönderna någonting förutom den arbetstid de stal från kolchoserna. Dryck och mat fungerade som hårdvaluta. Till och med myndigheterna, byråkraterna, läkarna och lärarna uppskattade flaskor, damejeanner, ägg och potatis mer än den värdelösa nationalvalutan. Viktigast för dem alla var vad de ställde på bordet framför sina barn. Även lagens, moralens och ideologins väktare föll offer för systemets svaghet.

Victor Ravini

69

– Mina olyckliga vänner är fredliga och gör ingen skada. De besvärar inte någon. De älskar i gravarna, föder barn, gör aborter, men de får inte ligga på sotsäng där. De får dö var de vill men inte där. Prästen säger att detta är hans kategoriska imperativ. Han förstår inte att döden är den viktigaste upplevelsen i vårt liv.

Vi fick höra att en del av hans vänner hade med sig sina gamlingar och barn som skulle gå i skolan.

– Fattigdomen är en ärftlig sjukdom, suckade onkel Tanase. De tvättar sin tvätt nattetid och torkar den på gravstängslen. När morgondaggens pärlor falla öppnar jag portarna. Mina vänner hör portarna skramla och försvinner.

De har tusen ögon och öron, och dyker upp vid begravningar, får matgåvor och går under jorden igen. Dessa erbarmliga skuggmänniskor utför även aborter på välställda kvinnor som bor i stan och har familj och arbete.

Vakterna vid regementet vantrivs i sina torn och riktar sina kikare mot kyrkogården. De ser ingenting och begriper desto mindre.

Hur kunde välställda kvinnor utsätta sig för aborter i gravarna på en kyrkogård? Eftersom Ceausescu förbjudit både aborter och preventivmedel tvingades kvinnorna till olagliga abortförsök, ofta gjorda av okvalificerade personer, med improviserad utrustning och utan bedövning. De valde själva att bli bundna och få munkavel, för att grannarna inte skulle höra deras skrik och larma polisen. Många kvinnor fick infektioner och åkte till akuten.

Om patienten inte angav vem som hjälpt henne, fick hon ingen medicin – inte ens penicillin. De flesta kompromissade när infektionen hade gått för långt och läkarna inte längre kunde rädda dem.

Hur många kvinnor som dog av infektioner till följd av olagliga aborter vet man inte.

Onkel Tanase hällde brännvin igen, drack, och sade att den fattige kommer att vara fattig även efter döden, liksom den rike förblir rik även i den andra världen.

– Min gamle far brukade säga: den fattige vet inte hur han ska bli av med sin fattigdom, och den rike vet inte hur han ska bli av med sin rikedom. Jag har sett somliga som byggt gravar stora som hus. En grav på tjugofem, trettio kvadratmeter! Herre Gud, ingen behöver mer än två! Väggarna övertäckta med marmor. Ett bord, en soffa och en fontän, allt i vit marmor. Varför behöver man allt det där? Med änglar- och lejonstatyer som om lejonen skulle ha någonting med döden att göra. Familjen Stirbeys gravkapell är på flera våningar, över och under jord och är ståtligare än katedralen. Jag som har sett så mycket förstår ibland ingenting. Jag ser hur de döda lämnar oss. I graven 70

I Draculas land

kan du inte ta med dig mer än en uppsättning plagg. Och ner i gravens tysta mull vi intet med oss bära.

Han fortsatte och sade att den fattige, trots all fattigdom, hade en hederlig och vacker begravning, och gåvor delades ut med stor generositet. Medan den rike var girig även efter döden, och snålade med matgåvorna.

– Döden är inte vacker, fortfor onkel Tanase, men den är lättare än livet.

Efter ett plågsamt liv är döden en befrielse. Bättre är dödens dag än födelsedagen. Det gäller att lämna de döda i fred. Inte som man gjorde i Bukarest där man flyttade kyrkogårdarna hur som helst.

Han berättade att i samband med de nya byggnationerna skulle kyrkogårdarna i huvudstadens utkant flyttas ännu längre bort. Begravningsplatserna passade inte in i partiets program och på en vecka skulle de göras om till något annat. Dödgrävare från hela landet kommenderades dit, och fick gräva ut de döda. Det var ett ruskigt februariväder. Det snöade, det blåste och snön omvandlades till regn. Alla halkade i gyttjan, även poliserna och securitateofficerarna som bevakade dödgrävarna så att de inte stal gravgods. Som om de inte visste att en dödgrävare aldrig stjäl.

– Stjäls det inte från de döda? undrade Viktor.

– Jo, kanske. Det finns dödgrävare som slussats till oss från fängelser.

Men de stannar inte länge på kyrkogården. De återvänder snart till kåken.

En riktig dödgrävare, en av det rätta virket, stjäl aldrig. Efter du har levt och sett så mycket och har lagt så många människor i jord behöver du ingenting.

När kyrkogårdarna skulle tömmas fick familjerna ta sina döda och flytta dem till nya platser. Men det fanns inga lämpliga bilar att få tag på. Då och då kom det en lastbil. Chauffören kunde inte säga åt vilket håll han skulle åka.

Anhöriga lastade på sina döda och visste inte på vilken kyrkogård de hamnade. Ingen av familjerna kunde följa efter för att ta emot sin döde.

– Det var då när bensinpriset fördubblades över en natt. Utanför bensinstationerna stod kilometerlånga köer av bilar på två, tre rader i flera dygn, preciserade onkel Tanase.

Till slut fick familjerna slå sig ihop och transportera sina döda i samma personbilar, i plastsäckar. Människor grät och skrek, drog i dödgrävarna åt olika håll och försökte muta grävarna med sina besparingar. Polisen ingrep och konfiskerade mutorna. Civilklädda partirepresentanter övervakade de uniformerade vakterna och alla misstänkte alla. Onkel Tanase kände poliser och partipampar som blivit förmögna på bara denna vecka.

– Ondskans välde, mörkrets makt, in i denna dunkla värld, sade han och skälvde.

Victor Ravini

71

Dödgrävarna fick arbeta dag och natt under ihållande snö eller regn, vad det nu var. Det fanns inga ficklampsbatterier att köpa och de flesta fick gräva i mörker.

– Mitt i den kalla vintern, i midnatts mörka tid.

Veckan tog slut och man fick lämna merparten av gravarna orörda. Ingen brydde sig om de döda vars anhöriga inte kämpat för dem. Hela området stängdes av och inte ens en fluga fick komma genom polisspärren.

Vattendammen öppnades och med ett dån forsade vattnet in och fyllde hela dalen där kyrkogården låg. Det skulle bli en sjö där olympierna skulle träna.

Det blev inte så mycket vatten som beräknat och flera kors och kapelltak stack upp ovanför vattenytan.

Efter ett tag blev jorden porös och kistor poppade upp. Svarta rovfåglar cirklade ovanför. En koleraepidemi bröt ut.

På andra kyrkogårdar hade man röjt ut allt med hjälp av bulldozer. Nya höghus och skolor skulle byggas. Kyrkor och fastigheter förflyttades på järnvägsspår för att lämna plats åt paradboulevarder. De inneboende sov och märkte inte hur höghuset förflyttades sakta.

– Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång, sade onkel Tanase och hällde lite brännvin på golvet igen innan han drack ur flaskan.

Det var en symbolisk gest till de döda som låg kvar under sjön, höghusen och skolorna. Och till dem som dog i kolera.

– Det har kanske funnits dödgrävare som stulit vid utgrävningen, men jag har inte sett några. Dödgrävarna är inte som poliserna, de anger aldrig varandra.

Själv hade onkel Tanase ingen anledning att stjäla. Det är oanständigt att ta gravgods. Man kan dölja sina handlingar för de levande men inte för de döda.

De ser allt och kan komma i dina mardrömmar och kräva tillbaka sina tillhörigheter.

Onkel Tanase beklagade att en del aldrig lärde sig vara människor. En av vakterna som skott sig på utgrävningarna i samband med de nya byggnationerna begravdes vintern därpå. Inte ens ett år hade gått. Gud straffade honom hårt. Jorden var hård som betong, det var frost. Dödgrävarna förbannade den döde.

Han begravdes i stillhet och utan präst eftersom han hade hängt sig. När grävarna skövlade jord över kistan lossnade locket. Det fälldes upp som av sig självt. En stor och hård jordklump föll ner och träffade den döde i ansiktet.

Familjen skrek, men grävarna fortsatte. Efter några veckor hade någon stulit 72

I Draculas land

hans kors, kanske med prästens goda minne eftersom det sattes dit utan hans tillstånd. Stängslet stals också av någon som behövde det till sin mammas grav.

Det andra korset stod inte heller kvar så länge. På påskmorgonen var hans kors sönderslaget och placerat vid fötterna, med inskriften upp och ned.

– Var det satanister som gjorde det? frågade Viktor.

Onkel Tanase svarade med en svordom som kunde tolkas som nej. Han kallade satanisterna för ligister och ynkryggar som först måste supa sig fulla för att våga beträda kyrkogården på natten. De bröt sig in i gravkapell, stal värdelösa saker, slängde ut benen, lämnade annan smuts efter sig och klottrade på väggarna. Kunde man kalla detta för mandom och tapperhet? Det var ingen djärvhet att gå på natten på en kyrkogård. De döda var snälla.

Ligisterna spelade hjältar och var tuffa endast när de var i grupp, ensamma var de rädda för sina egna skuggor. Dessa tuffingar skulle sättas på prov.

De skulle aldrig kliva ner i graven och ta upp den döde ur kistan för att flytta den någon annanstans.

Av utmattning och slentrian hade onkel Tanase ofta halkat eller tappat balansen och ramlat över den döde i kistan. Han kunde inte beskriva hur det var när han kände den dödes armar på sin rygg. Det var som om den döde längtat efter att få omfamna honom och inte ville släppa honom. Han grimaserade och sade att han inte kunde beskriva hur de luktade, hur de såg ut och hur de skrattade med äckliga gula tänder. Annars var de döda fridsamma och låg där man har lagt dem. De kunde aldrig göra någon illa.

– En natt överraskade jag några ligister här på min kyrkogård, berättade onkel Tanase och började skratta. Ingen natt omkring mig står, dit mitt öga icke når. Och ett aldrig slutet öga vakar över minsta grand, tillade han.

De hade slaktat hans katt och höll på att klottra på kyrkans väggar med kattblod. Att detta inte alls var kristet var inte hans sak. För onkel Tanases del fick var och en tro på Gud eller djävulen. Men det var omänskligt. Och det var hans katt som han matat och uppfostrat sedan den var kattunge, och den höll honom sällskap. En förträfflig kolsvart mästerkatt med vita stövlar. Prästen hade döpt den till Lucifer. Den lystrade till namnet och var mycket klok.

– Vi samarbetade bra. Min katt förstod allt, till och med bättre än en människa.

Polisen brukade göra razzior på kyrkogården, både på dagen och på natten.

Så snart onkel Tanase såg poliserna började han ropa efter sin katt och trumma med matskeden i sin tallrik. Hans vänner som bodde på kyrkogården hörde den hemliga signalen och försvann. En gång skrattade poliserna åt honom då han ropade efter katten som strök sig mot hans ben. Onkel Tanase ryckte till Victor Ravini

73

såsom av förskräckelse, stampade i tröskeln och röt åt Lucifer ”försvinn härifrån!”. Tallriken gick i bitar och föll klirrande på trappan som en förstärkt signal för hans vänner.

För kattens räkning hade han pryglat satanisterna lika omsorgsfullt som han själv blivit pryglad när han intervjuades för att bli partimedlem. Han slog ligisterna och sparkade dem tills hela gänget blev liggandes på gravarna. Det tappra sällskapet hann inte slå honom en enda gång. Med hjälp av deras bälten band han den enes hand vid den andres ben och så släpade han dem allihopa över gravarna och taggbuskarna. När de inte längre kunde hålla sig uppe, band han den enes ben vid den andres, gav dem spadar och tvingade dem stå upp och gräva. Efter två dussin spadtag kunde de inte längre andas och lade sig på marken.

De skrämdes till döds och pep som möss när de såg att en av dem plötsligt svävade i luften. Satanisten sprattlade och svajade över graven tills han svimmade och föll ner. De såg aldrig att det var onkel Tanase som lyft upp honom med hjälp av en hävstång försedd med hake. Ett redskap som han brukade använda när han drog upp locket på kistan. Han spöade dem med hävstången och röt att de skall gräva vidare. Sedan gick han och lade sig. Han var säker på att de inte vågade gå därifrån innan gryningen.

– De kommer aldrig att gå på en kyrkogård och inte heller våga berätta för någon vad de genomlidit. Skulle polisen tro dem? Att en gengångare kommit ur mörkret, misshandlat och släpat dem över gravarna och tvingat dem gräva?

Att en av dem svävat i luften?

– Hörde dina vänner ingenting? Kom de inte för att undsätta dig?

– De var i Bukarest.

– I Bukarest? Vad gjorde de där?

– De var på bröllop på en kyrkogård.

74

I Draculas land

G R AV P L U N D R A R E N

BRÖLLOP PÅ KYRKOGÅRD? Det blev en öronbedövande tystnad.

Av Viktors blickar förstod jag att han undrade hur bröllopet kunde se ut.

Höll de strikt på mörkläggningen eller tände de gravlampor?

– Hur går det med skelettmarknaden? frågade han.

Onkel Tanase berättade att efterfrågan på skelett minskat i takt med att läkarnas privatmottagningar konfiskerats av staten. Det var inte längre tilllåtet att pryda mottagningen med kvarlevor. Medicinhögskolorna hade inte längre råd att köpa skelettdelar.

Men marknaden har vänt. Nu kommer utländska studenter hit och de har pengar. I deras länder är lagarna för griftefrid striktare än här. De smugglar ut skelett ur landet.

Viktor var intresserad av att köpa några ben. Han visade på sin kropp vilka han ville ha.

Dödgrävaren drog ut en byrålåda i bordet, och tog ut några människoben.

– Själv är jag så där tämligen dygdig, sade han, lade skelettdelarna på bordet och preciserade noga deras latinska namn.

Sedan rev han ut en sida ur tidningen som tjänat som bordduk och slog varsamt in benen. Han ville inte ha betalt.

– Jag kan inte ta pengar med mig i graven, skrattade han.

– Hur är det med gravplundringarna? frågade Viktor.

– Det har blivit glesare med det. Det finns inte så mycket kvar att plundra.

På mitten av sextiotalet började de döda ta färre juveler på sig. Det var gamla goda tider när de döda tävlade med varandra! Ursäkta, de levande tävlade med varandra om vem som hade den vackraste döde. Jag menar den vackraste Victor Ravini

75

begravningen. Pampiga begravningar var ett tecken för gravplundrarna och några nätter senare var det inbrott i graven. Så okunniga de anhöriga var. Men nu, tack vare partiet och den nya regeringen, har vi folk som bor i gravarna.

Gravplundrarna vågar inte konfronteras med dem.

– Hur så?

– Om någon gör inbrott i gravar, då kommer polisen att spana här på nätterna. Vart ska då mina vänner ta vägen? Därför försvarar de sina gravplatser, jag menar sina boplatser. De får använda mina redskap och göra vad de vill med gravplundrarna.

– Det brukar alltså vara mycket liv på nätterna på en kyrkogård, sade Viktor.

– Ibland. Vi hade en lymmel som slussades hit efter fängelset. Han var ung och jag ansåg det vara min skyldighet att försöka göra en människa av honom, men ingenting bet på honom. Han gick omkring med vit skjorta och kallade sig för Don Torpedo. Han stal pengar från kolleger, trots att han varnades.

Dödgrävarna tog tjuven på bar gärning. Han fick sitt eget skärp runt halsen och de var på väg till ett träd där de ville hänga honom. Grävarna drog så hårt att han fick saliv- och blodskum runt munnen. Jag sprang ifatt och slog dem med grävdonet för att de skulle låta honom vara ifred. Senare hörde vi att Don Torpedo fått arbete på kyrkogården Bellu i Bukarest, landets finaste. Furstar, stormän och kulturprominenta personer vilar där och bildar nationens gudavärld. Han jagades bort därifrån också. Det sades att Don Torpedo åkt hem, någonstans på landet. Kort därefter började de hitta öppnade gravar. Gravar som stängts före mitten av sextiotalet. Men ingen tänkte på honom.

– Var det han?

– Han tog tåget och kom till Bukarest på dagarna. Vid skymningen hoppade han över stängslet på baksidan. Han väntade i sitt gömställe tills poliserna kom och valde sina platser. Därefter gick han och torpederade i en annan del av kyrkogården. Bellu är landets största kyrkogård men han kände till den som sin egen ficka. Det blev rabalder. Poliserna degraderades och förflyttades med familjer och allt till andra delar av landet. De nya poliserna fick förstärkning av armén. Gravplundringarna fortsatte.

– Fick armén tag på honom?

– En natt tjänstgjorde en officer som för ovanlighetens skull hade huvudet på skaft. Han hörde hammarslag. Dämpade slag som kom från underjorden.

Först sade han att ljudet kom från tunnelbanearbetarna. Man höll på att gräva för tunnelbanestationen under kyrkogården. Men sedan kom han ihåg att det var söndag och att arbetarna fått gehör för sitt krav att slippa arbeta 76

I Draculas land

nattskift på söndagar. Han omringade stället med soldater och hundar.

Han såg ett litet ljus i en grav och bultade på dörren med ytterligare en officer.

Där fanns ingen tjuv. De gick ner i källarvåningen. Under valvet var två kryptor redan uppbrutna, men tjuven syntes inte till. På golvet fanns resterna av ett stearinljus som fortfarande var varmt. Hade tjuven gått upp i rök?

De lyste med sina ficklampor i de uppbrutna kryptorna. Där låg de döda med händerna på bröstet. Den vita skjortkragen på en av dem var av syntet och glänste blåaktigt som på ett spöke. Officerarna kom ut ur graven och tittade skamsna på soldaterna som stod tätt intill varandra. Av en slump lyste de på tvärbalken ovanför dörren och såg att graven var byggd och stängd före andra världskriget. Officeren slog sig för pannan.

– Det fanns inga syntetplagg på den tiden, anmärkte vi.

– Det stämmer. De gick tillbaka in i graven och stack en nål genom den vita kragen. Don Torpedo gav inget ljud ifrån sig och rörde sig inte. Officerarna var besvikna och visste inte vad de skulle göra. En av dem hade redan gått ut när en droppe blod kom fram på kragen. Den kvarvarande officeren skrek av glädje, grep tag i tjuven och började dra. Det blev en kamp på liv och död. Don Torpedo hade lagt sig ovanpå den döde och nu klamrade han sig fast vid liket.

De drog tjuven i testiklarna för att få ut honom ur kryptan. Intet valv dig innestänger, dit Guds hand icke når, sade onkel Tanase med eftertryck.

Rätten kunde binda Don Torpedo vid hundratals inbrott. Man hittade inte mycket guld hemma hos honom. Bara en handfull. Uppskattningsvis stal han tjugo, trettio kilo. Dagen efter hade han tänkt öppna graven på militärkyrkogården där en general låg, och sedan skulle han sluta.

– Var det något speciellt med denna grav?

– Det sades att generalen begravdes med sina gyllene krigsutmärkelser och med sitt svärd i silverslida. Handtaget var prytt med ädelstenar. Även en hjälm i massivt guld tog generalen med sig i graven. En hjälm som han skulle ha fått av en rysk greve. Greven var överbefälhavare för två miljoner ryssar som kommit för att hjälpa Rumänien i första världskriget.

Onkel Tanase berättade hur ryska soldater blev bolsjeviker, arresterade sina officerare och började avrätta dem. Greven lyckades informera kung Ferdinand att bolsjevikerna arresterat honom och ville utvidga den ryska revolutionen i Rumänien. Generalen överlistade bolsjevikerna. De hade plundrat vingårdarna, och till och med vakterna sov berusade. Ryssarna förskräcktes när de i morgondimman fick höra maskingevär, ett vapen som var okänt för dem. Officerarna satt i arrest, soldaterna blev förvirrade och kunde varken bedöma vilka angriparna var eller deras antal och styrka. Ryssarna Victor Ravini

77

desarmerades och sändes till Lenin. Greven fick asyl i Berlin och skickade hjälmen som tacksamhetsgåva. När generalen tackade greven framkom det att greven inte hade skickat någon hjälm.

Don Torpedo fick det vanligaste straffet, tio års fängelse, men sattes på fri fot efter ett halvt år. Vid varje nationaldag benådades alla brottslingar genom presidentpåbud. Ingen människa ska få sitta i fängelse, sades det. Denna uttalade humanism var framförallt avsedd för att västerlandet skulle tro att det inte längre fanns några politiska fångar. Man hade verkligen inga – de sattes på sluten psykiatrisk vård. De dog av överdoser, elektriska chocker, banal misshandel, svält och bristande hygien.

– När Don Torpedo blev fri gick han direkt till militärkyrkogården och gjorde inbrott i generalens grav, fortsatte onkel Tanase. Tog krigsutmärkelserna och satte dem på sitt bröst. Tog svärdet och hängde det vid sitt skärp.

Tog hjälmen och satte den på sitt huvud. Så snart han knäppte spännet under hakan och hjälmen trycktes fast på hans hjässa kom det ut två knivar ur hjälmen och skar halsen av honom. Don Torpedo dog i generalens grav.

– Var detta generalens hämnd? undrade jag.

– Nej, skrattade onkel Tanase. Knivarna var avsedda för generalens hals.

Tur för honom att han aldrig satte hjälmen på sitt huvud.

– Var det alltså inte en gåva från greven?

– Ingen som vet, sade onkel Tanase och ryckte på axlarna. Det kunde varit från honom. Rysk tacksamhet. Guld för att generalen räddade grevens liv och knivar för att hans ryska armé förolämpades. Men den kunde lika väl skickats av Lenin.

– Sjunger dödgrävare? frågade jag.

– Vad menar du? frågade han misstänksamt utan att vända blicken mot mig.

– Jag gick förbi en kyrkogård och hörde att någon sjöng därinne med skrovlig stämma. Jag såg över muren och fann att det var dödgrävaren som sjöng ur en grav.

– Han höll på att öppna en grav och måste ha klar den åt en som kallats, svarade onkel Tanase.

– Och böjde sig ner och i graven försvann, fortsatte jag.

– Det ljöd ur hans håla, allt djupare ner. Ja, dödgrävare sjunger. De sjunger sin sång ut över blommande jord, avslutade han.

– Har du ofta tillfälle att vila som nu och prata med folk? frågade Viktor.

– Folk minns oss dödgrävare bara när de dör. Då behöver de oss. Vem tänker på bilmekanikern eller läkaren när man inte behöver dem? Var och en 78

I Draculas land

umgås med de sina. Lika dras till lika. Vi är varken bättre eller sämre än de andra. Vi gräver våra gravar och lägger våra döda i jord. Var och en måste leva på någonting. Man gör det man kan. Vem kan göra det han tycker bäst om?

Istället kan man tycka om det man gör bäst. Dödgrävarna är varken snålare eller girigare än andra. Tvärtom är vi kanske mer givmilda. Ingen vet bättre än vi att i det andra livet behöver du ingenting. Du tar bara med dig dina minnen.

Och om du har dåliga minnen ve och fasa vilket liv du kommer att leva efter döden. Det är bra att skratta och vara glad här för du vet inte om du kommer att skratta och vara glad där. Om du inte uppfyller dina drömmar här och nu vem skall uppfylla dina önskningar där?

– Vad har du för önskedrömmar du skulle vilja få uppfyllda? frågade Viktor.

– De som traktade efter mitt liv är nu döda. Jag har länge väntat vid graven på dem som pryglat och förhört mig. Jag skulle vilja säga till dem att partisanerna inte var några banditer och sedan skövla jord på dem. Men det har inte blivit så. Troligen har de begravts av mina kolleger på andra kyrkogårdar. Men vi ses på andra sidan graven och då kommer jag att dunka dem i huvudet med mina spadar. Om jag varit tillsammans med partisanerna som mejade ned kommunisterna i bergen, vilket de gjorde med fog, varför fick jag militärtjänst i marinen? Skulle kusten försvaras av en som de kallade för son till en bandit?

Onkel Tanase hade länge tyckt att det var kommunisternas fel att han blev dödgrävare. Sedan förstod han att det gjorde honom väl. Eftersom han valde smälek och fattigdom, visste han själv vem han var.

– Härlig är jorden!

På kyrkogården fick han vara i fred. Han upplyste oss att kyrkogård på tyska heter Friedhof, ”fridens hus”. Här var det ingen som frågade honom om någonting. Det var bara han som ställde frågor till de döda. De döda var stumma. Av dem hade han lärt sig att tiga. Och då, när han höll på att drunkna, var drömmen med jordspaden ett tecken från Gud. Han ville visa vägen.

– Är livet en dröm? frågade jag.

– La vida no es sueño! svarade han överraskande på spanska. Livet är ingen dröm, men drömmar är livet.

Drömmar och mardrömmar var för onkel Tanase verkligare än världen vi ser i vaket tillstånd.

– En kejsare drömmer att han är tiggare, en tiggare att han är kejsare.

Vem tror ni bäst kan njuta av livet?

Onkel Tanase väntade inte på något svar, utan fortsatte: – När jag står framför spegeln är jag då verkligare än hägringen jag ser?

Victor Ravini

79

Är han bakom spegeln jag? Eller är jag han? Mitt palats är beläget på jordens högsta utsiktsplats. Hör fåglarna kvittra. Hör bina surra. Njut av blommornas doft. Välkomna till Mithsipantu! Jag är den som fann livet.

Efter alla svårigheter som onkel Tanases genomgått blev kyrkogården hans räddning. Att ta hand om de döda och prata med dem. Att ombesörja själarnas pilgrimsfärd.

– Saktmodig, mild och god jag ger de döda mod.

– Vad pratar du med dem om? undrade Viktor.

– Var har du dina hemsökelser, du död? Har du inte det bättre nu när du är död? Har ditt liv varit svårt? Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår? Skulle du välja samma väg om du fick leva om ditt liv? Har någon älskat dig? Frågor, frågor, frågor. Jag pratar med mig själv. Vi lever i en ond och vilsen värld.

– Har du verkligen levt i bergen bland partisaner så som det sades?

– Fråga partisanerna! De är alla döda sedan länge liksom min far och jag.

I brevet som skickades till min familj meddelades att jag dött i fängelset och blivit begravd. Mitt namn raderades ur skolans katalog, mina handlingar på fabriken finns inte längre. När jag arbetade där var jag redan död. De döda, som jag sade förut, tiger. De har förseglad mun. Det bästa är att låta sakerna vara som de är.

Onkel Tanase reste sig och tillade: – Det är inte bra att gräva ut de döda.

80

I Draculas land

LÄNGE LEVE DEN DÖDE!

VÅR VÄRD GICK UT OCH vi följde efter honom. Onkel Tanase tog en lie som hängde i ett träd. Han gick för att slå ogräs bland gravarna.

– Vart du flyr, och var du är, före dig jag är! sade onkel Tanase med ett gåtfullt leende och vinkade farväl.

Jag tog kort på honom igen. När jag senare framkallade filmen var bilderna på honom helt svarta. Han fastnade inte på bild. Vi följde honom med blicken och såg honom försvinna bland gravarna, med lien på axeln, i sin blå gabardinkostym med diskreta röda rutor, av bästa ullkvalité.

– Sanningen och bara sanningen men inte hela sanningen, mumlade jag och skakade på huvudet. Hur gammal tror du han är?

– Svårt att säga, trots att jag är läkare. I hans fall kan man lätt ta fel på tio år mer eller mindre.

– Han är ingen dödgrävare!… Han är ingen dödgrävare! sade jag. Han är en ytterst bisarr person, men vem är han egentligen?

– Vad menar du? undrade Viktor. Det är klart att han är dödgrävare. Vad skulle han annars vara – gengångare?

– Dumheter! Han har varit dödgrävare här i så många år. Men han är inte den han ger sig ut för att vara. För det första är han inte från Moldova. Han talar mera dialektfritt och urbant än vi. Det vore omöjligt för en analfabet.

Han var inte soldat i marinen efter kriget heller. Jag är uppvuxen bland krigsveteraner och avdankade officerare, och har observerat en del gester och sätt att röra sig som jag bara sett hos officerare. Han använder ofina gester och enkelt språk men kan inte dölja att han är van vid att äta med högklassig militäretikett.

Victor Ravini

81

– Ja, jag märkte också att han höll fickkniven med samma elegans som en kirurg håller skalpellen vid operation. Eller som Tacitus.

– Onkel Tanase är krigsveteran och han är bildad, envisades jag. Han har valt ett namn som härleds från gammalgrekiskans athanatos, den odödlige, men förkortas till thanatos, döden. Han uttalade de latinska namnen och det tyska ordet kristallklart. En dödgrävare som är analfabet och som refererar till tyska etymologier? Han sade någonting om prästens kategoriska imperativ.

Var detta en ironisk anspelning på Immanuel Kants kategoriska imperativ?

Han använde psalmverser och prövade oss med citat ur Kung Lear och Hamlet. Jag frestade honom med fragment ur en dikt av Pär Lagerkvist, och han svarade med de rätta versraderna.

– Den sjungande dödgrävaren! sade Viktor och slog sig för pannan.

– Han kunde inte heller motstå frestelsen att svara på spanska när jag nuddade vid spansk litteraturhistoria.

– Och vad ville onkel Tanase säga med det konstiga ordet Mithsipantu?

– Han har varit i kriget, officer i marinen, fortsatte jag. Kanske har han även gått sin militärutbildning i Tyskland. Jag minns honom när han under min barndom tittade på himlen, med ansiktet mot vinden. Han njöt av luften han drog in i lungorna. Ensam stod han kvar på torget, i regnet med uppsträckta armar, när alla sprang för att ta skydd i butikerna.

– Vart skulle han tagit vägen?

– Han stod där som en sjöbjörn och njöt av skyfallet, blixtarna och åskan.

För mig var han mera magnifik än bronssoldaterna på monumentet. Jag tror inte heller på hans berättelse om fraktaren som rammade hans kustbevakningsbåt i dimman. Han skulle ha hört fraktarens motorer. I verkligheten har hans båt torpederats av ryssar. Det var därför han irriterade sig på Don Torpedos namn. Hans samröre med partisanerna är sant, men på ett annat sätt och resten är bara jord han kastar i våra ögon. Han är partisan!

– Den siste partisanen?

– Det var för sina krigskamrater och partisaner han hällde brännvin på golvet först och främst, och bara i andra hand för de döda han lagt i graven på kyrkogården. Redan som partisan började han som dödgrävare när han begravde sina kamrater i Karpaternas bördiga jord. Han har säkerligen fogat in andra dödgrävares historier i sin berättelse. På samma sätt som han kanske klistrat in sitt foto i en av sina dödas identitetskort.

– Skulle han som fredlös komma ner i samhället och bo här mitt emot ryska regementets port?

– Det var det säkraste gömstället. Hur förklarar du annars att regementets 82

I Draculas land

vapenförråd länsades? I gravarna härbärgerade han sina partisaner och på natten smög de sig in i regementet och tog med sig vapen vid flera tillfällen.

När han ensam tog hand om satanisterna var hans vänner inte på bröllop i Bukarest utan på andra sidan gatan och plundrade regementet. Både satanisterna och partisanerna valde en av de mörkaste nätterna för sina aktioner.

Hur kommer det sig att han gick på kyrkogården just denna natt?

– Var det för att avleda vakternas uppmärksamhet?

Jag berättade för Viktor att jag sett att gamla officersgravar som under min barndom varit övergivna nu hade blomsterrabatter och oljelampor. Viktor kunde inte föreställa sig att den värdige dödgrävaren planterade blommor och tände oljelampor. Det var hans hemlösa vänner och gamla partisaner som skötte detta.

– Undrar du inte varför en så hemlighetsfull man, som är så stark och balanserad, öppnade sig för oss? frågade jag. Onkel Tanases berättelse är fragmentariska sanningar som är avsedda att dölja något annat – hans verkliga historia. Jag misstänker att Mithsipantu är hans hemliga namn.

– Även en dödgrävare kan öppna sig för psykoanalys, invände min vän.

– Hans berättelse var inte avsedd för dig utan för mig. På samma sätt som hans sladd inte var avsedd för att pröva gnistan hos de döda utan för att strypa potentiella fiender. Det var därför han också hade hängslen.

– Kan det vara så?

– Endast två gånger tittade han mig i ögonen. När jag dök upp i allén och han sade att han inte fastnade på bild, och när han tog farväl av oss. Han talade till dig, men jag kände att han hela tiden betraktade mig. Han övervakade mig med största diskretion för att se hur jag tog emot hans berättelse.

– Du är paranoid, sade Viktor.

– Du har själv sagt att jag har ett sätt att stirra på folk så att de känner sig illa till mods.

– Ja, men det gör du. De blir nervösa och tror att du är från hemliga polisen. Professor Totoaca frågade mig flera år efteråt vem du var och vad du hade där på hans föreläsning att göra.

– Onkel Tanase såg mig fotografera gravarna. Han blev misstänksam och gav oss en passande livsberättelse för att sätta Securitate på fel spår. Varför klär han sig som en pajas? Det bästa sättet att gömma sig är att överexponera sig själv.

Med en pinne skrev jag några ord i gruset framför onkel Tanases dörr: ”Länge leve den döde! Det som är väl begravt får förbli där det är!”

Jag skrev det på tyska.

Victor Ravini

83

Det började regna, och vi sprang till vår bil.

Vi besökte aldrig den katolska kyrkogården och de andra begravningsplatserna.

Jag undrar om onkel Tanase hann läsa mitt budskap innan det regnade bort.

84

I Draculas land

GUDMODERN

NÅGRA ÅR SENARE kom Viktor på mitt bröllop. Han körde tvärs över hela landet genom regn, boskap och cyklister utan lampor, för att skänka mig sex kristallglas, av vilka jag fortfarande har fyra kvar. Viktor åt nästan ingenting, sov en timme och åkte tillbaka, med ursäkten att i egenskap av nytillsatt sjukhusdirektör kunde han inte vara borta längre.

– Sjukhusdirektör? undrade jag. Du är alltså partimedlem?

Han gav mig ett undvikande svar, invecklade fraser som ingenting betydde. Året därpå fick jag ett vykort med skimrande hav från Viktor. En hälsning från havet! Inget mer. Stämpeln var en svart fläck och man kunde varken tyda datum eller stad.

Jag steg på första tåg till Costinesti och gick direkt till nudistbadet. Liksom alla andra började jag ta av mig kläderna vid nudistområdets osynliga gräns.

Tusentals människor trängdes på stranden och i vattnet. Hur skulle jag hitta honom? Någon ropade mitt namn och jag vände mig om. Det var Viktor som ropade. Han fanns där, iförd solglasögon, denna gång med en annan älskarinna. Hon hette Juliana och var psykiater på samma sjukhus. Hans dotter Olivia var också där, som ett åskmoln i bikini. Med hjälp av behå försökte hon dölja att hon var för ung för att ha bröst.

Det första jag sade var att jag hade fått en dotter på midsommardagen. Jag ville ge min dotter samma namn som midsommargudinnans, ett namn som bara finns i mytologiska sagor. Ingen annan hade tidigare använt detta förnamn fick jag veta på folkbokföringskontoret.

Normalt krävde traditionen att hon skulle döpas efter någon i släkten, helst efter gudmodern. Traditionen krävde också att mina bröllopsvittnen skulle Victor Ravini

85

döpa min dotter. Att jag valde bort gudmoderns namn räknades som en krigsförklaring gentemot mitt mäktige bröllopsvittne, den blivande energiministern. De vägrade döpa min dotter.

Ministerns fru arbetade på ett anonymt företag som bedrev vapenexport.

Rumänien var östblockets största vapenexportör efter Sovjet och levererade vapen till vänstersinnade länder i utbyte mot att Bukarest högljutt fick kritisera Moskva. Som extra förmån fick respektive länders unga elit utbildning i rumänsk krogkultur och gratis diplom i vilken specialitet som helst, framförallt husets specialitet – militär inkompetens.

Viktor sade att bara jag kunde komma på ett så ovanligt och vackert namn för min dotter. Han gav mig rådet att inte överge mitt mäktige bröllopsvittne.

Dennes höga position var mera nödvändig för mina utlandsresor än min yrkeskompetens. Men jag var ståndaktig och behövde nu ett annat gift par som skulle döpa min dotter, och då vände jag mig till Viktor och Anna. Han svarade att han kände sig hedrad och accepterade. Men det var ingen idé att Anna skulle vara gudmor. Deras skilsmässa var oundviklig.

Det spelade ingen roll för mig, Juliana fick duga. Både jag och den rumänska kyrkan var oöverträffbara när det gällde kompromisser. Och det spelade ingen roll att hon tillhörde den så kallade uniatkyrkan eller vad det nu var, som hade bannlysts av statskyrkan. Det behövde vi inte tala om för prästen. Läsaren kanske undrar vad den rumänska kyrkan håller på med i dessa trolösa tider. Då måste jag förklara att uniatkyrkan bröt sig ur statskyrkan och fick namnet efter att ha gått i union med Romkyrkan. De troende öppnar inte längre sina hjärtan och plånböcker för patriarken i Bukarest utan för påven i Rom. Till råga på allt gör utbrytarna frågan om Transsylvaniens tillhörighet ännu svårare för regeringen i Bukarest.

Men Juliana vägrade ställa upp. Hon ville inte presenteras i kyrkan som hans äkta fru. Hon ville först gifta sig med honom. Fusk med sådant var olycksbådande. Det förvånade mig att en psykiater tänkte så primitivt. Viktors trassliga kärleksaffärer hindrade honom att ha ett normalt socialt liv.

Den enda utvägen blev att hans dotter Olivia fick bli min dotters gudmor.

Den lilla flickan räddade situationen.

Den rumänska kyrkan är verkligen oöverträffbar. Prästen sjöng med Bibeln i ena handen, och med den andra svängde han rökelsekaret i luften.

Under tiden väste Viktor i mitt öra att jag bröt mot traditionen på flera sätt.

Första steget var när jag valde bort den traditionsenliga gudmoderns namn.

Andra steget var när jag bröt med mina bröllopsvittnen som skulle ha skyddat mig och min dotter livet ut och överfört uppgiften till sina barn. Tredje 86

I Draculas land

steget var nu, när hans dotter höll min dotter i famn framför altaret. Olivia tog ceremonin på allvar, för ung för att förstå vilket ansvar uppgiften innebar.

I rumänsk kultur delar gudmodern och gudfadern ansvaret med föräldrarna i alla frågor, och vid föräldrarnas bortgång står de först i tur att adoptera barnet. Det är en urgammal alltäckande försäkring.

Han frågade mig vem som var mest ansvarslös? Han själv, jag eller prästen?

Alla avvek från traditionen, i traditionens namn.

Efter dopet stannade Viktor och Juliana i Bukarest. Anledningen var att Viktor skulle presentera henne för sin kusin Konstantin. Då reagerade Konstantin direkt: – Du är den vackraste zigenerska jag sett.

Att Konstantin kallade Juliana för zigenerska var typiskt för honom.

Det var hans sätt att ge henne en komplimang hon aldrig skulle glömma.

Victor Ravini

87

D Å R H U S E T I T R A N S S Y LVA N I E N

VIKTOR SKILDE SIG och gifte sig med Juliana som väntade barn. Barnet kom precis i rätt tid efter att psykiatern hade beskådat alla damer som strippade när de beträdde nudistbadet. Och då, vilken röra! Både Anna och Juliana och Julianas förre man som hon inte varit gift med, och å andra sidan Annas älskare – alla var de psykiatrer.

Allihopa, hela sammelsuriet, arbetade på dårhuset i Transsylvanien där Viktor var den främste av alla. De bodde på sjukhuset, isolerade från omvärlden. Anstalten var inrättad i ett före detta regemente som ursprungligen byggts av gammal österrikisk armé. Byggnaderna låg gömda i en skog. Det närmaste samhället fanns några kilometer bort och där var ett sjukhus för allmän medicin som inte såg med blida ögon på de galna kollegerna.

Juliana fördes dit med dårhusets ambulansbil för förlossning. Hon togs in, och uppgav att hon var psykiater och hette fru Acula. Sjuksköterskorna invände att det kunde hon inte vara: – Fru Acula var här förra veckan och födde barn. Du kanske inte är psykiater heller. Är du städerska eller patient? Ljuger du för oss? Krysta nu! Och vem är pappan?

– Doktor Acula, svarade Juliana och krystade.

Sjuksköterskorna höjde på ögonbrynen: – Är du hans älskarinna? Tala om vad du heter, vi vet vem hjärtekrossaren är.

Juliana måste både krysta och visa arbets- och identitetskort. Sjuksköterskorna kontrollerade vad de hade skrivit i registret förra veckan, och kallade på sin chef, för de begrep ingenting.

Victor Ravini

89

Vad de inte visste var att Viktor hade skilt sig och att Anna efter skilsmässan hade behållit efternamnet. Det gav henne högre status. Hon förklarade för Viktor att barnet hon födde en vecka före Juliana inte var hans barn. Men hon ljög för att såra honom. Hon hade fått en pojke, och ville föra namnet Acula vidare, utanför Viktors familj.

Annas pojke växer och ser mer och mer ut som Viktors pappa, läkaren Leopold. Han har likadana ögon, och likadana kraftiga kinder. Han döptes till Markus. Även Juliana födde en son och han fick namnet Lukas. Han ser också ut som Viktors pappa, läkaren Leopold.

När Viktor och Juliana skulle döpa Lukas valde de Tacitus som gudfar. Jag kunde inte väljas, eftersom traditionen förbjuder att man har dubbla roller.

Man får inte döpa varandras barn. På samma sätt som man inte kan vara borgenär för sin borgenär. Tacitus och jag tillhörde samma släkt, så nu knöts jag till Aculas klan med ytterligare ett starkt band.

Tillsammans med den gamle Tacitus åkte jag tåg till Viktors dårhus för att vara med vid dopet. Viktor visade oss sitt livs prestation. Han hade skapat ett okonventionellt sjukhus där patienterna fick vara fria i sina vanliga kläder, och istället för kemoterapi genomgick de ergoterapi, alltså rehabilitering genom arbete. Hans påhitt överensstämde med partiets linje som satte arbetet framför allt, och blundade för att det inte fanns läkemedel att få tag på och inte heller pyjamasar.

Till skillnad från sin professor som bevisade att alla konstnärer var psykopater, ville Viktor bevisa att alla psykopater var konstnärer. Han visade oss oräkneliga tavlor som liknade Van Gogh. Han hade samlat ett helt lager tavlor som enligt honom konkurrerade med Picasso och andra.

– Genialiskt, genialiskt! sade Tacitus.

Han fick precisera att det inte var tavlorna som var genialiska, utan Viktors kommersiella idé. Antalet patienter kunde ha varit lika stort som soldaterna på regementet. Patienterna fick under sin vistelse måla minst två tavlor, den första när de kom in och den sista när de skulle friskskrivas. Allt med eget material, det ingick i behandlingen.

– Genialiskt, genialiskt! upprepade vår gamle vän.

Viktor bestred den kommersiella baktanken, och förklarade att hans behandling gick ut på att patienterna skulle måla tavlor och bli av med sina sjukdomar. Läkaren analyserade patienternas undermedvetna utifrån vad de målade. Hans teori och arbetsmetod var unik i landet och säkerligen i hela världen. Viktor hade fått mycket beröm av sin professor och av hela etablissemanget. Alla kolleger beundrade honom för den oerhörda uppfinningen.

90

I Draculas land

– Hur kom du på idén? frågade jag.

Han gav inget svar, och bytte ämne. Jag frågade igen och han blev irriterad.

Min vän kunde inte dölja att han fått idén från en bok han hittat i min bokhylla och tagit i beslag – en fransk bok om psykologiska tester.

Dårhusdirektören hade lyckats inrätta ett bank- och postkontor på sjukhusområdet, precis som i en stad. Han hade gjort allt för att ge intrycket av att man vistades på en kurort och inte på en anstalt. Viktor hade även placerat trafikskyltar bland alléerna, trots att det inte fanns andra bilar än ambulansbilen och hans personbil. Patienternas bilar fick parkeras utanför det bilfria sjukhusområdet. Ambulansbilen stod på trästockar för det fanns varken reservdelar eller bensin, och Viktors bil samlade damm i ett garage. Den kördes ut en gång om året när han åkte till Svarta havet, tvärs över hela landet på längden, med bagageutrymmet fullt av bensindunkar.

Med tåg avverkades sträckan på ett dygn. Han föredrog den smala, leriga, nationalvägen N1, tillika Europaväg E60, som binder ihop Budapest med Bukarest. Där fick han köra om åsnekärror, får och grisar, zigenarkaravaner, stanna bakom bröllops- eller begravningskorteger. Han ville aldrig säga hur lång tid det tog för honom att köra.

Läkarna och mentalskötarna var ytterst glada över att få frotteras med intellektuella. De blev imponerade av att amatörhistorikern arbetade extra som dokumentalist på filmstudion. De hade alla sett filmen där en nationalhjälte sträckte ut handen på en karta och hur det ur hans plåtrustning dök upp ett blixtrande armbandsur.

Viktor bad mig och den gamle Tacitus att uppträda på scenen i sjukhusets danssal, efter dopet påföljande dag. Psykiaterns idé med dansterapi var mycket uppskattad av patienterna men framförallt av personalen. Särskilt de efterföljande terapeutiska effekterna. Historikern skulle prata om Dracula.

Han hade ägnat hela sitt liv åt honom, och även köpt sig ett gammalt hus i Draculastaden Bistritsa. Hans mamma härstammade från denna stad.

Sjukhusdirektörens undersåtar ville absolut höra oss läsa ur våra böcker.

Men historikern hade aldrig skrivit någon bok.

Jag försökte slingra mig med motiveringen att jag inga böcker hade med mig. Men jag lyckades inte, ty Viktor hade alla mina böcker, och till och med tidningsurklipp med samtliga recensioner.

Vi härbärgerades i den mest magnifika av alla byggnader, det före detta österrikiska stabshuset. Där fanns endast två gästrum. Resten av byggnaden användes inte. På ena dörren fanns en stor skylt med professor Edward Totoacas namn samt alla titlar utan förkortningar. På den andra en mindre Victor Ravini

91

skylt med namnet på den äldre psykiatern som tillhörde en etnisk minoritet.

Han hade blygsammare titlar, skrivna med förkortningar. Ingen av dem hade någonsin kommit på besök, men deras rum väntade ifall, ifall. Viktor bröt mot sina egna regler, han hade behörigheten att göra det, och vi fick inviga dessa heliga rum som vi tilldelats i enlighet med vår släkthierarki.

Den nyankomne gudfadern Tacitus var ogift, hade inga barn och skulle bistås av en gudmor. Den lämpligaste blev en ogift smällfet psykolog som inte arbetade med patienterna utan anställts för att ta hand om läkarna.

Viktors och Julianas barn bars fram till dopet av Tacitus och psykologen.

Lukas döptes inte i någon kyrka utan i sjukhusets danslokal. På väggarna fanns fem stora klockor. Tre av dem var trasiga, de andra fungerade men visade fel tid. Längs väggarna fanns gungstolar uppstaplade. Några märkliga personer kom in, satte sig, tuggade tuggummi och gungade. Jag stod och studerade dem. Så småningom blev jag yr i huvudet, och hela omgivningen gungade. Jag fick hålla mig i några trummor för att inte falla omkull.

Dopförrättare var en präst som var långtidspatient. Samme präst döpte även Annas son Markus, men en månad senare, trots att han var en vecka äldre.

Mot kvällen fick Tacitus och jag uppträda i samma lokal, där de för tillfället hade ställt i ordning alla gungstolar. Salen var full av folk. Viktor höll ett medryckande tal och, med en röst som om vi var på spiritistisk seans, åkallade han stamfadern Trajanus, den romerske kejsaren.

När Viktor blev säker på att den romerske kejsaren svävade över lokalen berättade han att vi tre var födda i Castranova som på latin betydde det nya regementet. En del av hans släkt var däremot födda i Castravetia, det gamla regementet. Han, jag och Tacitus var uppvuxna bland romerska sarkofager.

Nästa punkt var torftigare – jag skulle läsa med inlevelse. Ljuset var dåligt och jag fick komma ihåg vad jag skrivit. Det var inte mycket jag mindes och jag tog mig friheten att improvisera. Men Viktor kunde mina böcker utantill.

Han avslöjade mig, men passade på att högprisa min påhittighet.

Därefter kom kvällens höjdpunkt.

92

I Draculas land

DEN VERKLIGE DRACULA

VIKTOR PRESENTERADE KVÄLLENS TUNGVIKTARE – den invalidiserade historikern. Han skulle tala om Dracula. Den gamle Tacitus började med att peka på Viktor och mig, och förklarade att vi alla hade gått i Draculas skola.

Den historiske Dracula föddes i slottet som senare blev vår skola.

En rysning hördes bland åhörarna, och någon försökte släcka ljuset.

Men strömbrytaren fungerade inte. En glödlampa i taket började blinka och slocknade. Sjukhusdirektören lugnade publiken med en försäkran att vår anfaders ande var där. Det var själve Dracula som blåst ut glödlampan.

Tacitus poängterade att hans far, min farfar, hans farfar tillika min farfars far, och så vidare tillbaka i tidens mörker, hade gått i Draculas skola. Tacitus ögon lyste som djävulens, och en del åhörare blinkade till och slocknade.

Han berättade att vår grundskola var en gammal feodalbyggnad, rest med romerska tegelstenar på fundamentet av den romerska fästningen Castra Nova. Lokalen hade renoverats och fått elektricitet. I vår skola slocknade glödlamporna oftare än här på dårhuset. I sina bästa dagar hade skolan varit ett av Draculas slott, egentligen det enda som han ärvt av sin far, den gamle Draken. De övriga slotten hade Dracula själv erövrat. Hans förnamn var Vlad, ett ord som är starkare än maktfullkomlighet.

Vi barn var förbjudna att beträda källaren, för det var risk att taket skulle rasa. Vaktmästaren berättade att han trampat på människoben. Klassrumsgolvet var sprucket, ojämnt och inte mindre farligt.

Kyrkan intill skolan, där Vlad Dracula döptes, var fallfärdig och användes enbart vid påsk. Den var byggd av Vlad den svarte på fundamentet av ett Victor Ravini

93

romerskt tempel som i sin tur byggts på en primitiv kultplats där människooffer förekommit. Han ville ha den vackraste kyrkan i världen. Men kyrkomurarna som restes under dagen rasade på natten. En mångtusenårig hednisk ande tycktes vila där och ville inte bli störd av ett kyrkobygge.

Tacitus berättade att en natt hörde kyrkans byggmästare en röst i drömmen som sade att de var tvungna att släcka andens blodtörst – en gång för alla. Den första frun som kom med mat åt byggarna skulle muras in. Byggmästaren berättade detta för sina tio arbetare och de lovade att inte varsko sina fruar.

Men det gjorde de. Alla utom byggmästaren. Han fick mura in sin egen fru – gravid som hon var.

När kyrkan var klar frågade Vlad den svarte om de kunde göra ett ännu vackrare konstverk, vilket de sa att de kunde. Härskaren blev förgrymmad och lämnade dem på kyrkans tak, som fångar. De försökte ta sig ned med hjälp av trävingar de själva snickrat ihop, men föll till marken och förvandlades till tio stenar. Bland dessa stenar lekte vi barn kurragömma, spelade fotboll och tsurca – ett primitivt spel med en dubbelspetsig käpp. En av oss slängde käppen upp i luften – den skulle snurra som en propeller. De övriga pojkarna rusade fram och tävlade om vem som fångade käppen innan den träffade marken.

När byggmästaren föll förvandlades han till en livsgivande vattenkälla.

Vi drack ur källan, det var det bästa vattnet i trakten. Myten säger att konstnärer måste vara beredda på att offra allt, familj och eget liv.

Präster i Aculasläkten hade tjänstgjort i denna kyrka. Många furstar döptes och smordes där. Den förfinade renässansfiguren Matteus Basarab, Vlad den förtappade och Vlad avfällingen som gick över till islam. En del hävdatecknare kallar honom den kluvne, eftersom prästerskapet klöv honom med en yxhammare. Vlad den onde kallades också för Vladisvlad, alltså dubbel maktfullkomlighet.

Vlad den vackre, sultanens älskare, döptes, giftes, smordes, kastrerades, giftes om och begravdes i vår skolas kyrka. En del människor blev spetsade på pålar utanför. En biskop blev hängd med hjälp av storklockans rep, han fungerade som jämvikt när klockan slog.

På natten kunde man se levande ljus röra sig från altaret till tornet, fast dörren var låst med flera hänglås. Det hördes ljud som om man slipade en lie.

Röster hördes också.

Tacitus berättade om den verklige Dracula, Vlad Tsepes. Som furste i södra Rumänien besteg och förlorade den historiske Dracula tronen tre gånger mellan 1448 och 1472. Första gången fick han tronen med turkarnas hjälp.

94

I Draculas land

Han erbjöd sultanen mer guld än sin bror. Guld som han lånat från rika turkar. Vid trontillträdet skulle han betala tillbaka skulden och räntan som var på två hundra procent. Installerad i sin faders palats bjöd Dracula sina kreditgivare och landets stormän till furstligt gästabud. Härolderna förkunnade den nye härskarens barmhärtighet – även de allra fattigaste var inbjudna. Förnäma gäster serverades i palatset, medan fattigt folk fick äta i traditionella festhyddor gjorda av vassrör. Ingen anade oro.

På natten låste Dracula sitt palats och hyddorna och satte dem i brand. Allt gick upp i rök, gästerna med. De hade ingen chans. Han blev av med både kreditgivare och politiska rivaler, vars egendomar konfiskerades. Han blev av med för staten olönsamt folk – tiggare, tjuvar, odugliga och dårar. I hans stat fanns inte plats för vare sig rika eller fattiga.

Ingen vågade stjäla, lura folk eller plocka upp guld som låg på gatan. De som ertappades spetsades omgående på pålar. En prominent grekisk köpman uppsökte Dracula för att sälja orientaliska lyxvaror och för att lämna viktig information från den delen av världen. På väg till Dracula blev greken plundrad av banditer. Hur kunde detta ske? Med sin blick genomborrade härskaren främlingen och lovade generöst att ersätta sin gäst till sista sekin.

Greken fick göra en förteckning över det stulna godset. Dracula smålog hemlighetsfullt. Gästen fick tillbaka sina varor och pengar – samma varor och samma mynt. Hade han begärt högre ersättning hade han blivit spetsad på påle. Efter denna prövning utnämnde Dracula greken till sin närmaste rådgivare och högste minister.

Dracula var en av de grymmaste härskare Rumänien fått erfara, men samtidigt var han ett militärt geni. Historikerna är inte överens om huruvuida han var lika grym som sin kusin Stefan den store som helgonförklarades av kyrkan efter kommunismens fall. Denne dräpte människor runt omkring, med egen hand, men bara när han fick raserianfall, skrev hovkrönikören.

Till skillnad från sin kusin var Dracula en belevad man som aldrig besudlade sina kläder med andras blod och aldrig var obehärskad. Han skickade människor i döden med en elegant gest, ett angenämt leende på läpparna, och motiverade sin dom med en förklaring, ofta i form av bevingade ord.

Utländska krönikörers uppgifter om antal människor som Dracula spetsat går isär. Man vet inte heller om han var lika grym som Al Lapusneano eller grymmare. Lapusneano lät vid ett gästabud halshugga statens råd bestående av fyrtiosju adelsmän. Deras släktingar och knektar utplånades på samma gång men de räknades aldrig. De fyrtiosju huvudlösa kropparna fick sitta kvar på stolarna. Fursten ville ha deras huvuden serverade på fat. Med egna händer Victor Ravini

95

formade han en pyramid av huvudena, mitt på bordet, och i rätt rangordning.

Allt för att hålla löftet till sin fru om att kurera henne mot onödig rädsla, skrev hovkrönikören.

Liksom Dracula var Al Lapusneano en realpolitiker som försvarade sitt land från katolicism. Dessutom var han en kulturintresserad härskare, en humanist som läst i Italien, byggt kloster och kyrkor och helgonförklarats medan han fortfarande var vid liv, strax innan han förgiftades. Själve metropoliten gav honom förgiftad nattvard, med den blivande änkans välsignelse.

I rumänska skolböcker och i folklore framstår fursten Dracula som en mycket positiv gestalt, en rättvisans och kristendomens försvarare. Han byggde kyrkor och kloster. Varken bönder, borgare eller handlare, inte ens de utländska, fick betala skatt. Statskassan fylldes genom plundringskrig mot turkarna och konfiskeringar av egendom som byggts på bekostnad av andras lidande. Dracula är den ende i landets historia som någonsin haft en vision om hur en stat bör fungera. Han uppmuntrade handeln, gjorde vägarna säkra och Bukarest till huvudstad. En huvudstad som till och med i världens tevekanaler visade sig vara värdig sin grundare.

Det är sant att Dracula konverterade till katolicism, men han gjorde det för att bättre komma åt katolikerna och avrätta dem. Denna iver för ortodoxi gav den sittande patriarken anledning att i kyrkorådet föreslå Draculas helgonförklaring, vilket beviliades. Turistministeriet ansåg att detta skulle innebära stora förluster för turismen. Parlamentet avslog kyrkorådets beslut.

Dracula inrättade en armé vars modell nutida stater överväger att införa – yrkesarmén. Yrkessoldater var på den tid den bästa lösningen för att minska bankrån och beväpnad brottslighet. Han visade prov på sin militära kapacitet även i Transsylvanien, Kroatien och Böhmen, men framförallt var det turkarna som fick lära känna hans handlingskraft. Fursten Dracula var ingalunda vampyr. Men han var grymmare än alla filmgestalter som lånat hans namn.

Dracula förklarade krig mot sultanen, men sultanen var döv på det örat.

Turkiska ambassadörer kom för att kräva honom på tribut. De vägrade ta av sig turbanerna när de hälsade på Dracula, de bugade sig bara. Med motiveringen att de inte skulle tappa sina turbaner, gav Dracula därför order om att de skulle få turbanerna fastnitade med småspik på skallbenet. Han räknade med att sultanen skulle få kännedom om denna behandling och ta krigsförklaringen på allvar. Men inte ens då uppmärksammade den mäktige sultanen den lille provokatören. Spikarna var antagligen för små.

Sultanen Mehmet II, Konstantinopels erövrare, hade viktigare saker för sig.

Han var på väg uppför Donau mot Belgrad och Wien med en krigshär på en 96

I Draculas land

kvarts miljon man, sultanens harem oräknat. Slutdestinationen var Rom. Där ämnade sultanen döpa hästen i Romkyrkan och låta Brunte frossa i havre ur Sankt Peters dopfunt.

Dracula gick över Donau med sex tusen elitsoldater, före detta benådade banditer. I hans trupp rådde det kadaverdisciplin. Han pratade brytningsfri turkiska, och på natten förde han sina män in i det turkiska lägret, förklädda till turkar. Turkiska hade han lärt sig under sin barndom när han var gisslan hos dåtidens sultan. Där fick han bevittna alla avrättningar och kastrationer och ständigt höra att dagen därpå var det han som stod på tur. Draculas far hade nämligen avlagt feodallöfte till sultanen. Det hade Dracula också gjort, men aldrig brytt sig om att hålla. Även på detta område var han en förebild för moderna politiker.

Med draget svärd gick Dracula direkt fram till sultantältet. Ingen annan krigare hade direkt attackerat sultanen på sådant sätt, och inte heller angripit turkarna på natten, varken före eller efter, underströk historikern. Ifall australiensiska skolböcker säger annat ville Tacitus understryka att då har de inte hört rumänsk folklore som vet bäst. Till och med amerikanska professorer bedyrar att rumänsk folklore är den mest tillförlitliga källa för historiker som vill återställa verkligheten bakom myten om Dracula.

Dracula ville inget annat än att få sultanens blod. Men just denna natt sov sultanen inte i sitt tält. Han hade vidtagit försiktighetsåtgärder och sov bland soldaterna. Sultanens bröder misstänkte att inte bara Brunte utan även sultanen tänkte konvertera till Romkyrkan, och ta med sig alla turkiska hästar och soldater.

En enda chans – och kristendomen missade den! Draculas män tröstade sig med att i timmar slakta sovande turkar, tills turkarna förstod att de inte överrumplades av kamrater utan av fiender i turkiska uniformer. Då retirerade Dracula med sina män oskadda, och lämnade turkarna att fortsätta massakern mot varandra. Vid gryningen upptäckte sultanen att Dracula hade halverat hans krigshär och även smutsat ner i det lyxiga tältet.

Den halverade truppen avbröt marschen mot Wien och följde efter den underskattade fienden, över Donau. Bakom sig lämnade Dracula nedbrända byar och skördar, och förgiftade brunnar och vattendrag, till böndernas självklara patriotiska glädje.

Draculas härolder basunerade ut att alla rika som ville ta skydd mot invasionen och mot inhemska banditer var välkomna i huvudstaden, som på denna tid ännu inte flyttats till Bukarest. Den stora befästningen överbefolkades snabbt med landets adel som bar sitt guld med sig. När turkarna var nära Victor Ravini

97

befallde Dracula att fästningen skulle utrymmas men ingen fick ta med sig någonting av värde. Hans disciplinerade soldater släppte ut adeln först efter att de slängt allt guld på gatan.

Turkarna tågade in i fästningen och trodde sig ha kommit in i Ali Babas grotta. De började fylla sina fickor och tappade respekten för sina officerare.

De utsvultna turkarna åt och drack hela natten. Vid gryningen återkom Dracula och stack sin fästning i brand. De turkar som försökte hoppa från de höga murarna träffades av pilar eller bröt benen och hade ingen chans.

Sultanen undkom och lyckades fly. Hans soldater slaktades en efter en tills det inte blev några kvar.

När Dracula kom tillbaka till den nedbrända fästningen, fann han tronen ockuperad av sin egen bror, installerad av tyskar från Transsylvanien. Dracula tågade utan svårigheter in i fästningen för att skipa rättvisa. Som god kristen kunde Dracula varken hänga brodern eller kräva hans blod. Prästerskapet instämde.

Brodern fick gräva sin grav, lägga sig i kistan och bevittna den dagslånga ceremonin, med prästkörer och rökelser. Han fick också sjunga en del solopartier, liggandes. Tyskarna fick stå i led och se på, ovetande om vad som skulle ske med dem själva härnäst. Brodern tillfrågades med jämna mellanrum om han uppskattade ceremonin och bjöds även på gravöl. I vinlandet var ölet ökänt för att vara en tysk specialitet, så det rätta ordet är gravvin. Dracula åt mat till de dödas åminnelse och skålade för sin bror.

Brodern begravdes levande. Varannan tysk i ledet spetsades på påle, de resterande fick gå och berätta för omvärlden. Att de spred överdrivna eller förvridna rykten var lika effektfullt som dagens massmedia.

Tacitus berättade att krigsakademin i Bukarest hade framställt detaljerade kartor och utvärderingar av samtliga bataljer som Draculas krönikörer beskrivit. De användes för undervisning i krigstaktik, och var i fokus för NATO:s och främmande militärakademiers spionverksamhet. Jag visste att Rumäniens största militärhemlighet var att man inte hade några hemligheter, men jag avbröt honom inte. Han fortsatte sitt anförande.

Genom diplomati fick Dracula fri lejd till Istanbul. Men han förstod att sultanen ville dra in honom i en fälla. Han utnyttjade tillfället till ett korståg mot Istanbul. 1459 avrättade Dracula nära trettio tusen turkiska fångar, och de räknades noga av hävdatecknaren. Vilket arbete! Han skar av, saltade och skickade deras huvuden och könsorgan till den tyske kejsaren och till påven för att bekräfta antalet och få sin seger erkänd. Denne av påven lovprisade Kristusatlet var förebild för Luther som predikade att en kristens 98

I Draculas land

främsta plikt var att mörda så många turkar som möjligt!

Draculas effektiva åtgärder mot korruption och skurkar föranledde landets nationalskald Eminesco att romantiskt åkalla fursten för att göra rent i det korrumperade Rumänien på artonhundratalet. Fursten Tsepes skulle fånga in alla bedragare och galningar – fängelser och dårhus skulle sättas i brand.

Draculas politiska program var förebildligt, och det tillämpades med djävulsk konsekvens. Men framförallt var hans metoder djävulska, och de överträffade med råge den mytologiska filmgestaltens grymheter.

De som i Draculas ögon gjorde sig skyldiga till minsta fel, även fiendernas ambassadörer, spetsades på pålar. Det gjordes inga undantag för präster eller adelsmän. För högt uppsatta personer användes högre pålar. Den som skulle spetsas på påle lades på marken och hölls fast i armar och ben. En erfaren spetsare förde in pålens spets mellan benen på den dömde. Rumänska historiker är inte överens om vilket trävirke som användes, och inte heller hur spetsig spetsen var.

Spetsen kördes försiktigt längs ryggraden, smord med hundfett, utan att träffa några inre organ, tills den kom ut mellan nyckelbenet och halsen. Därefter restes pålen med den fäktande och sprattlande stackaren som tålmodigt fick invänta sin död. I Rom avrättades de kristna på ett mer civiliserat sätt.

En del forskare hävdar att Dracula under sin andra regeringsperiod beställde lite mer avrundade spetsar, för att skona de dömdas inre organ. I vilket fall som helst är samtliga forskare överens om att Dracula inte hade spetsig mustasch.

Han hade lösmustascher. Tar man bort dem på bilden syns ett kvinnoporträtt. Man vet med säkerhet att i Draculas liv fanns det ingen kvinna.

Fursten Vlad Dracula straffade enbart män och aldrig någon kvinna.

Var den historiske Dracula en kvinna?

Säkerligen, och det grymma avrättningssättet hade en freudiansk förklaring – hon utsattes för våldtäkt under barndomen som gisslan. Var det därför Dracula skar av de turkiska fångarnas penisar?

Den kvinnliga publiken applåderade, gungande och instämde att för jämlikhetens skull borde denna teori vara sann. Några av åhörarna började snurra runt som de dansande dervischerna.

Tacitus fortsatte. Dracula behövde bara göra ett uppåtriktat tecken med långfingret, och en skog av pålar restes. Från honom eller henne härleds det fula internationella tecknet, vilket forskare från Gurgelheim nyligen har fastställt. Att feodalherren åt frukost medan människor spretade på pålar, kanske också kunde ha varit intressant för en psykiater.

– Var Dracula psykopat eller ej? frågade historikern.

Victor Ravini

99

Psykiatern i sin tur frågade: – Var härskarens grymma metoder politiskt motiverade?

Historikern svarade att på den tiden var det brukligt att även tyranner i andra länder beordrade blodbad, fast kanske inte lika omfattande. Det var bara en fråga om proportioner, vilket hade med landets säregna situation att göra. Blodiga spektakel fortsatte vara ett nöje till och med för upplysta fransmän, långt senare. Franska kvinnor brukade sticka strumpor medan de räknade maskor och fallande huvuden.

En rysk munk som träffat Dracula rättfärdigar hans grymheter som nödvändiga statsåtgärder. Munken skrev för patriarken och tsaren. Däremot yttrar han ytterst negativa kommentarer beträffande Draculas omvändelse till katolicismen. Folktron anser att de som går över till andra religioner aldrig får vila i fred och blir gengångare och vampyrer. Den ryske munken kunde inte förlåta denna politiska manöver trots att dess syfte var att med påvens hjälp få tillbaka tronen för tredje gången.

Psykiatern smålog diskret och frikände den historiske Dracula från psykopati.

En lättnadens suck hördes i de gungande stolarna. Publiken applåderade och gungade muntert – de som inte snurrade som dervischer.

Viktor fortsatte ungefär så här: – Den skotske författaren Bram Stocker har i sin bok projicerat sina egna mörka sidor på Dracula. I sin förvirring eller okunskap har han blandat ihop två personer i Draculas gestalt – en man och en kvinna.

100

I Draculas land

DRACULESSAN

GREVINNAN ELI SABETH BATHORY i Ungern blev rikskänd för sin törst efter flickblod. Hon drack det inte, hon badade i flickblod. Det skulle ge henne evigt liv och skönhet. Grevinnan hade samma förhållande till spegeln eller rättare sagt samma komplex som Snövits styvmor.

Psykiatern kallade komplexet för ”Spegel, spegel, på väggen där, säg vem som skönast i landet är!” Han berättade vidare: – Den mest kände i hennes mäktiga släkt var kung Stefan Bathory av Polen (1575-86). Både Dracula- och Bathorysläkten hade på sitt vapen en drake som bet sig själv i svansen. De var ärkefiender, men samarbetade i politik, gifte bort sina döttrar med motparten och bytte domäner sinsemellan. Dracula var östkyrkans beskyddare, och Bathory var katolik. Båda tillhörde den hemliga ordern Drako som, med påvens välsignelse, skulle befria Konstantinopel från turkar. Påven var mästare på att dansa med djävulen.

Grevinnan levde mellan 1560 och 1614. De bestialiska morden avslöjades till slut av en flicka som slitit sig fri från grevinnans händer och vassa tänder.

Kung Mathias av Ungern ville skipa rättvisa. När slottet överrumplades av kungliga armén hittades ett antal halvdöda flickor med talrika droppande hål i kroppen, och flera färska lik. Grevinnan vägrade infinna sig i rätten. Hennes personal vittnade om att över sex hundra unga flickor lockats med löfte om arbete på flera av grevinnans slott, utspridda mellan Transsylvanien och Böhmen. De intygade också att hon ofta gick förklädd till man och lockade till sig unga flickor, eftersom hon hade bättre smak än betjänten. Även när hon gästade Wien släckte hon sin törst med blod av flickor från staden. Behjälpt av personal torterade grevinnan flickorna och tappade dem på blod – nödvändigt Victor Ravini

101

för det dagliga badet som skulle ge den ädla damen evigt liv och skönhet. Uppgifterna bekräftades genom utgrävda lik och skelett.

För att inte dra vanära över den förnäma släkten, vars medlemmar var krönta huvuden och kardinaler i Vatikanen, utdömdes inget formellt straff.

Juristerna förespråkade dödsstraff, men genom intriger förmildrades straffet till livstids fängelse. Grevinnan murades in i ett litet rum i sitt eget slott i Ungern, där hon fick luft och mat genom ett litet hål. Hon fick tillbringa sina sista fyra år i detta möbelfria mörka rum.

Det fanns bara en påkostad venetiansk spegel på väggen där, en äkta Muranospegel, men inget fönster, ingen belysning.

När vakten meddelade att det kanske var bäst att riva muren, hittades hon död, biten överallt av fladdermöss. Vampyrfladdermöss. Deras saliv förhindrade att blodet koagulerade. Hon hade dött med ansiktet pressat mot Muranospegeln, som nu var sprucken, med en död fladdermus i munnen.

I hennes hårnät satt insnärjda fladdermöss som fladdrade och pep.

– Hon var en riktig Draculessa, tjöt åhörarna.

– Den okunnige Bram Stocker blandade ihop den ungerska grevinnan och den rumänske fursten på tillskyndan av en ungersk bekant som var historieprofessor i Budapest. Det ingick i ungrarnas nationella program att svartmåla rumänerna, preciserade Viktor. Några bland publiken ropade: – Ut med ungrarna ur Transsylvanien!

Viktor viftade med handen för att lugna den patriotiska entusiasmen och fortsatte. Det fanns två tavlor som föreställde den blodiga grevinnan: ett samtida porträtt före avslöjandet och en senare tavla från 1800-talet. Men denna var inte lika intressant för vetenskapen, ty den föreställde bara målarens fantasi över hur den blodiga proceduren med flickorna hade gått till.

– Det som är mest intressant i den här historien är att båda tavlorna är försvunna! sade Viktor med eftertryck. Säkerligen undangömda eller förstörda av ungerska nationalister.

Han sade att tavlorna fanns avbildade i flera historieböcker som han gärna ville få tag på, framförallt bilden på grevinnans samtida porträtt. Som psykiater kunde han närmare studera den, för vidare användning i profylaktisk forskning. Viktor avslutade sin föreläsning, och drack ett glas vatten.

Tacitus hade ingenting mer att tillägga.

Publiken ställde frågor. Någon hade läst att när arkeologerna på 1920-talet lyfte upp golvstenen i klosterkyrkan som täckte Draculas grav hade de bara funnit hans furstliga kläder, draperade över en trästock. Hans skelett saknades.

Hur kunde detta förklaras?

102

I Draculas land

Men Tacitus verkade frånvarande. En deltagare nämnde Draculas kända porträtt som bevarades på ett slott i Österrike, och frågade vad den åttauddiga stjärnan på hans mössa symboliserade. En annan frågade om det fanns några historiska belägg för sägnen som sade att Dracula låg på botten av en damm i en guldkista. Kistan var fylld med diamanter, pärlor och andra ädelstenar. Enligt segnen bevakar Dracula skatten dag och natt och stirrar elakt på folk som tittar i dammen. Ännu kusligare blir det om man vrider huvudet. Då upptäcker man att hans jättelika förstelnade gestalt återspeglas i landskapet. Hans ena öga vilar i vattnet och det andra på land. Hans spetsiga mustascher har blivit morrhår, lika stora som träd. De som tittar i dammen och möter Draculas blick blir vampyrer. Men ingen vet var dammen är belägen – de som upptäcker den och fångas av Draculas blick blir vampyrer. Och likaså de som fotograferar dammen. Tacitus svarade inte på dessa frågor heller.

Publiken ställde en enda fråga till mig – hur mycket jag tjänade på mina böcker.

Kvällens framträdande, men framförallt historien om Dracula och Draculessan, belönades med kraftiga applåder av det gungande sällskapet. De gungade och applåderade.

När vi gick ut ur salen kommenterade någon att Tacitus, med sin spetsiga träkäpp, såg ut som om han gick i Draculas spår. Patientprästen skakade misstänksamt på huvudet och gjorde korstecknet tre gånger bakom ryggen på Tacitus.

Prästen viskade i mitt öra att merparten av publiken hade varit dårar.

I fortsättningen studerade jag noga alla jag pratade med. Men det gick inte att avgöra vilken grupp de tillhörde. Alla verkade lika normala och gungade även utan den nödvändiga utrustningen.

– Vi måste härifrån fort! sade jag till Tacitus. Du också, vände jag mig till Viktor. Varför bor du här?

Dagen efter Lukas dop och Draculakvällen var Tacitus inte särskilt sällskaplig.

Han ville vara för sig själv.

– Vi lever i en tom och galen värld, sade han med livlös röst.

Victor Ravini

103

G R E V S K A P E T I T R A N S S Y LVA N I E N

– SKA DU LEVA i en tom och galen värld? sade jag till Viktor. Du måste lämna dårhuset och flytta till Bukarest.

Juliana höll med mig. Hon ville gärna bort från sjukhuset, och bo i en storstad, gå på opera, på teater, på utställningar och åka tunnelbana. Hon fick aldrig åka tunnelbana när de var på sina korta besök i Bukarest, eftersom Viktor hade klaustrofobi och aldrig ville gå under jorden. Han hade tidigare arbetat i gruvan och hade mardrömmar om detta.

Hon förvarnade mig att det var svårt att prata med Viktor, emedan han var kvar i vår stads gamla skola och sarkofager. Han pratade hela tiden om skolans hänförande källarvåning som han aldrig fått beträda. Juliana klagade över att han invigt hela personalen och alla sina patienter i vår stads sevärdheter och banaliteter.

Han gjorde tecken åt henne att vara tyst, och fortsatte nostalgiskt prata om vår skola.

– Jag hatar denna skola som gav oss en dualistisk bild av världen, avbröt jag honom. Att världen indelades i vi och dem. Vilka vi? Vad har jag gemensamt med gamla klassiska författare som lärde mig att livets mening var att dö för fosterlandet? Är livets mening att dö? Och vad är fosterlandet? Varför tvingar fosterlandet sina driftigaste söner över gränsen? Vem har rätt att bestämma över mitt liv?

Min vän avbröt mig: – Du har fel, du har fel! Våra förfäder har offrat sitt blod för oss.

Han började ordna sakerna på sitt skrivbord, fast de låg i perfekt ordning, som kultföremålen på altaret i kyrkan.

Victor Ravini

105

– För oss? protesterade jag. Våra förfäder har blivit lurade. De offrade sina liv för de styrande som äventyrade landet. Vad har dessa hjältar för glädje av blommorna som sätts på deras gravar? Du som är specialist på människans patologiska psykologi, du förstår bättre än jag att kriget inte pågår mellan stammar eller nationer, utan inom samma nation. Det pågår ett mångtusenårigt krig mellan de gamla och de unga. Seniorer kontra juniorer.

– Senectus kontra Juventus, instämde Juliana som ammade Lukas.

Hon sade att Freud kunde förklara varför de gamla ville bli av med de unga i sin egen stam – de unga männen fick bättre erektion. Dessutom tog de gamla inte längre risken att vara offerförrättare som Abraham. De unga kunde göra revolt. Därför skickades de i krig för att mördas av andra unga män från en annan stam. Att det blev överskott på kvinnor i båda stammarna var bara bra för de gamla männen. På så sätt skapades gerontokratin (åldringarnas makt).

Hon rekommenderade en bok som utvecklade detta. Jag tackade och vände mig till Viktor: – De unga faller offer för sina högaktade gamlingar. Ormen biter sig själv i svansen! Det är en ond cirkel. Du måste bryta mönstret som du har fått av dina föräldrar, av våra gamla lärare i vår så tungt belastade skola.

Juliana avbröt mig: – Tacitus sade att golvet i er skola var sprucket.

– Ja, men han tänkte inte på att det kunde vara en symbol. En skola byggd på en ruin! Och inte vilken ruin som helst. Du måste tänka själv! Genomskåda skolans dolda läroplan. Den är föråldrad. Den var aktuell på artonhundratalet när nationen byggdes upp.

– Nationen håller på att upplösas, sade Juliana.

– Ultrapatriotismens egentliga mål är att avleda uppmärksamheten från de verkliga fienderna – den inhemska dumheten och charlatanerna. Du måste ifrågasätta våra så kallade heliga böcker. Även Bibeln och Koranen kan ifrågasättas. De är världens mest missuppfattade böcker.

Viktor lyssnade med ögonen vända mot fönstret.

– Vem är du som pratar? sade han nedlåtande efter en stund, och pekade på mig med tummen över axeln. Du är ingenting! Du har inte rätt att ifrågasätta din nations värderingar. På vilka grunder bygger du dina ord?

– På de bredaste och mest stabila grunderna! svarade jag. På människovärdet! Du måste bli fri från inlärda, inprogrammerade teorier och fördomar om en dualistisk värld, indelad i vi och resten av världen. Det är inte vi som står i världens centrum, utan Människan. Och jag säger det med stort M, eftersom Människan är Naturens mest utvecklade varelse. Till och med Gud är 106

I Draculas land

skapad efter människans avbild. Vi har inte rätt att ta en annan människas liv.

Inte ens som Abraham i Guds namn.

Jag berättade för Viktor hur vi på lågstadiet fick recitera dikter inför publik.

Dikter som förhärligade den rumänska armén i kriget mot Turkiet. Efter den fjärde versraden måste jag fylla lungorna med ny luft. Mina tankar gick till den gamle turken Sali som sålde självtillverkat godis utanför skolan.

Turkarna i vår stad hade nästan monopol på godis, glass, konfektyr och bakelser. Överhuvudtaget var de kända för att vara ett godhjärtat folk. I våra historieböcker och patriotiska dikter framställdes de som landets ärkefiender.

Publiken väntade på att jag skulle börja på femte raden. Läraren kom närmare och viskade i mitt öra. Jag stod där som en vaksam soldat i natten, och sade ingenting. Hur skulle jag kunna svika den gamle gode Sali? Han bjöd oss på godis. Publiken applåderade, och läraren klappade mig på huvudet, trots att jag vägrat recitera färdigt dikten.

– Nationella lögner banar väg för en nationell ofrihet, sade jag. Du ljuger för dig själv. Du är fånge i vår gamla Draculaskola. Som sjukhusdirektör är du också fången. Du har mindre frihet än dina underordnade eller patienter.

Juliana hade just gått ut för att byta blöjor.

Viktors position erbjöd honom andra friheter. Han smålog som en pascha.

Det var uppenbart att han betraktades som både greve och sultan av sin personal och sina patienter. Under decenniernas lopp hade han på löpande band genomplöjt flera kvinnoregementen.

Jag sade att han inte var normal, i alla fall inte sexuellt.

Han skrattade och svarade att flera tusen kvinnor kunde vittna om att han hade en normal sexualitet.

Hans grevskap i Transsylvanien räckte inte. Han kom en gång till Bukarest på ett möte och bodde hos en kvinnlig kollega, där jag fick hälsa på honom.

Hon var galen i honom och visade för mig att hon hade slängt trosorna i taket, de hade hamnat i kristallkronan. Jag kan inte här berätta om alla hans älskarinnor som jag kände till, och ännu mindre om de andra.

– Du bor alltför långt borta från huvudstaden. Ska du bo hela tiden på dårhuset? Du hör hemma i Bukarest. Du måste flytta härifrån!

Viktor invände att det inte var så lätt att flytta till Bukarest. Mutan för att få en läkartjänst i huvudstaden var på flera årsinkomster. Och i fortsättningen måste man muta sina beskyddare med hela sin lön.

– Och vad lever läkarna på?

– Vilken fråga! svarade han och gjorde en gest som betydde att de levde på mutor från patienter.

Victor Ravini

107

– Köp dig då ett sommarhus där du kan vara under helger. Vad är det för liv du lever på sjukhuset? Se dig om med vrede! Du måste ha ett ställe som är ditt eget, där du kan bo när du går i pension.

Viktor köpte sig bottenvåningen i en stor villa i Karpaterna, just i samma stad som vår vän Tacitus bodde, alltså i Draculastaden Bistritsa. Det var där Viktor hittades död.

Han föreslog att jag också skulle köpa en lägenhet i samma hus. Närheten till vår gemensamme vän Tacitus var ett tungt vägande argument för att jag skulle göra det.

Tacitus hade outsinade resurser och erbjöd sig att hjälpa mig med hela köpesumman. Han hade tidigare skänkt mig stora summor pengar, utan att jag bett om det. Mina släktingar fick inget veta. När jag ville tacka honom avbröt han mig och sade don’t mention it. Det är möjligt att han även hjälpte Viktor när han skulle köpa sin lägenhet och att Viktor blivit tillsagd att inte berätta om det.

Arkitekten som byggde villan bodde där och finansierade bygget genom att sälja bottenvåningen. Jag träffade honom och började köpslå om priset.

Då uppdagades att arkitekten var Annas bror. Eller arkitektens fru var Annas syster, något sådant. Jag drog mig ur, och rådde Viktor att göra samma sak.

Det var nonsens att fly från ett dårhus som förvandlats till ett getingbo för att hamna i ett annat. Hans grannar kunde prata om hans privatliv med ex-frun.

Hon kunde dyka upp när som helst och ställa till med scener. Och vem vet, med åren kunde han kanske även konfronteras med Markus.

Tyvärr hade Viktor betalt färdigt och hade ingen chans att återkalla köpet.

Före detta greven von Castranova hade utvecklats till Kejsarn av Dårhuset.

Juliana försökte vara en god plastmamma åt Olivia och skänkte henne en kjol som hon sytt själv. En morgon var det som vanligt morgonrapport och alla läkarna skulle ställa upp sig inför Viktor med stärkta, vita rockar. Då kom Anna civilklädd, utan läkarrock, iförd kjolen som Olivia hade fått av Juliana.

I denna infekterade atmosfär växte pojkarna upp.

De kunde inte skilja på vårdare och patienter.

Hur skulle de kunna skilja på vad som var rätt eller fel?

Markus och Lukas lekte i skilda sandlådor, där leksakerna tävlade med varandra i antal och dyrbarhet. Personalen och patienterna var försiktiga, men förväxlade pojkarna ändå.

Båda skjutsades till skolan i det intilliggande samhället med sjukhusets ambulans och, när den var trasig, med patienternas bilar. Lukas och Markus 108

I Draculas land

gick i samma klass, hade samma efternamn och folk trampade i klaveret och tog dem för tvillingar. Även lärarna förväxlade dem. När de blev fjorton år gamla skulle de få identitetskort på närmaste polisstation.

Folkbokförarna hade redan hört om härvan. Polismästaren tog sig för pannan. Ryktet gick att de två pojkarna hade förväxlat sina foton, om de inte redan från början lurat fotografen. Men de som trodde sig veta bättre ansåg att det var polisen som hade klistrat fel foto i fel identitetskort.

Viktor kunde inte göra något för pojkarna utan att det blev diskussioner och konflikter. Han längtade bort, till sitt sommarställe i Karpaterna. Där slapp han höra Markus ropa: – När jag blir stor ska jag döda dig!

Tacitus ville inte ha tillbaka pengarna han lånat mig.

– Köp böcker för pengarna istället! sade han. Böcker! Evigheten räcker inte för att läsa alla böcker. Bakom varje bok finns det en människa som hade någonting att säga. Något viktigt. Böcker skrivs med det egna blodet. Jag läser dag och natt. Tills jag får blod i ögonen. Jag kommer att läsa böcker i all evighet.

Jag köpte böcker på antikvariat, dyra böcker som stått i skyltfönstret i åratal. När Tacitus kom på besök bläddrade han i dem. Han skänkte mig flera av sina egna böcker. Den egyptiska dödsboken, den tibetanska, den tochariska, Gilgamesheposet och andra reseskildringar från landet på andra sidan.

– Ned till dödsriket måste du fara! Det slutliga målet är att få evigt liv, sade han, och bad mig granska skrifterna dag och natt. Dödsrikets portar skola icke bliva dig övermäktiga.

Han ville att jag skulle läsa böcker i all evighet.

Jag har hans böcker närmast till hands på hyllan ovanför min säng.

Victor Ravini

109

KO N S TA N T I N I B U K A R E S T

NÄR KONSTANTINS FÖRÄLDRAR ARRESTERADES försvann han ur hamnstaden och gick under jorden. Armén tappade hans spår och han slapp göra lumpen. Här slutar parallellen mellan kusinerna, och de går vidare åt var sitt håll, var och en med sin livsfilosofi.

Den tonårige Konstantin livnärde sig i Bukarest som rugbyspelare, stuntman i filmer, målade teaterkulisser och propagandamaterial samt anslöt sig till huvudstadens konstnärliga bohemer som bodde hur som helst och var överlevnadskonstnärer. Hans historia om jakten efter kåldolmskastrullen på tåget gjorde att jag fick kramper av skratt.

Det är lättare att berätta om tårtan som landets främste hjärnkirurg, den namnkunnige Arsene, som även gjorde lobotomier i Moskva, hade kommit med till sin älskarinna. När Arsene ringde på dörren puttade hon in Konstantin i en skrubb. Hon öppnade dörren för hjärnkirurgen och ställde tårtan i det tomma kylskåpet. I skrubben var det mörkt och luktade outhärdligt av malmedel. Konstantin smög ut och tänkte öppna ytterdörren för att gå hem.

Men först tog han en titt i köket, favoritstället för rugbyspelaren som led av kronisk hunger. Han öppnade kylskåpet och där stod tårtan, ensam i all sin prakt på hyllan. Konstantin ställde tårtan på bordet, tog en matsked, satte sig, och åt upp den under tystnad. Hela tårtan! Konstantin somnade i stolen, men vaknade när han hörde en dörr öppnas och Arsenes röst. Han gömde sig bakom ett draperi.

Hjärnkirurgen kom in i köket för att smaka på tårtan. Tårtans emballage låg på bordet, men tårtan var uppäten. Hjärnkirurgen blev vansinnig.

– Uppäten? utbrast han. Omöjligt! Vem skulle ha ätit upp den?

Victor Ravini

111

En tid efter att Konstantin fått höra att hans pappa var död försvann han från Bukarest. Inte ens kusinen Viktor visste vad som hänt honom. Huvudstadens hemliga polis spårade upp hans mamma i Castravetia. Polisen förhörde Sofia om hans försvinnande, men hon visade sig vara förvirrad i förtid. Hon svarade osammanhängande. Minnesförlusten var en följd av tidigare förhörsmetoder, lät hon påskina.

Snart blev Konstantin bortglömd.

Efter sju år dök Konstantin upp i Bukarest i triumf, som om det vore Jesus som återkommit. Han hade varit i Italien och arbetat för Vatikanen. Han körde den lyxigaste Fiat någon sett, köpt från fabriken på speciell beställning, preciserade han, och strödde pengar åt alla håll.

Hur hade den återinvandrade Konstantin fått förlåtelse för att ha bott utomlands utan lagliga former? När jag frågade honom, gav han mig otydliga svar. Och hur kunde kommunisterna anförtro honom de största beställningarna när hans far Nikolaus slutade sina dagar i kommunistiskt fängelse?

Han, med sitt politiska förflutna, hur blev han vän med den kommunistiske kronprinsen, Ceausescus son?

I Italien umgicks Konstantin med både cirkusartister och personer som flög sina privata flygplan. Han livnärde sig som mångsysslare. Ena gången renoverade han möbler och fresker i Vatikanen, andra gången målade han kulisser för teater och cirkus. Han arbetade lika glatt och snabbt vare sig det gällde mycket eller litet pengar.

Konstantin ärvde sin pappa Nikolaus enorma sociala kompetens. Ena dagen drack han med kardinaler eller playboys, nästa dag med clowner eller fotbollsspelare. Han hade lärt sig denna flexibilitet av sin pappa som tagit med sig den lille pojken överallt, när domaren träffade klienter av alla möjliga sorter och format.

Min vän debuterade som konstnär med en utställning i norra Italien, där hans sicilianska journalistvänner gjorde sitt bästa. Dit kom en schweizare som presenterade sig och sade att han var från konstakademin i Genève. Den lovande debutanten erbjöds hedersmedlemskap i konstakademin. Konstantin var så ung och så upprymd av sina framgångar att han accepterade detta med kunglig nonchalans, som om det ingenting vore.

Konstakademins hedersmedlemmar fick äran att donera en tavla som skulle ställas ut på akademin. Schweizaren ville själv välja vilken tavla som skulle placeras där. Han var konnässör, och valde den bästa. Konstantin fick en fin urkund med vattenmärke, med den schweiziska flaggan, kantonens och 112

I Draculas land

stadens vapen samt andra fina detaljer. Den imponerande urkunden intygade hans hedersmedlemskap, och hans namn var skrivet med guldbokstäver.

Berusad av framgång kom Konstantin tillbaka till hemlandet. Hans enda pass var den, i rumänska ögon, eleganta Fiaten som han körde utan körkort, den imponerande hedersurkunden och högar av dollar. Hela huvudstaden ekade av ryktet om att en berömd konstnär hade återkommit från Italien.

Det var inte många som mindes hans namn, men kommer man tillbaka från västerlandet då blir man berömd.

I förhören med olika myndigheter förklarade Konstantin att han ingenting längre kom ihåg efter den fruktansvärda bilolyckan han varit med om i Rom. Av olyckan fanns det spår på hans panna och säkerligen även under pannbenet. Polisen ville veta vad det var för bilolycka, och Konstantin frågade: – Va? Vilken bilolycka?

Han förnekade att han varit i Rom. Konstantin var inte medlem i Rumäniens konstnärsförbund. Han hade aldrig haft en utställning i hemlandet. Han erbjöds medlemskap medan han trakasserades av polisen med dagliga förhör. En av de äldsta och mest inflytelserika konstnärerna på förbundet var min mammas kusin, född i vår stad Castranova. Han målade bara stilleben och läsande kvinnor och vägrade måla på partiets beställning.

Självklart kände den gamle målaren Konstantins pappa. Därför sympatiserade han direkt med den unge målaren utan att ha sett någon av hans tavlor.

Konstnärsförbundet valde in Konstantin utan att denne ansökt om medlemskap. Han hade ingen bostad, ingen adress, så förbundet skickade beskedet till polisen som förhörde honom. Polisen slutade trakassera Konstantin när han råkade ut för ytterligare en bilolycka, denna gång i Rumänien.

Konstantin körde sin bil på landets bredaste och rakaste väg, från Bukarest norrut, mot Karpaterna. Efter några mil, när man börjar se bergen, smalnar vägen och sedan kommer farliga serpentiner. Men han kom aldrig så långt.

Han var ensam i bilen, ensam på den breda vägen, och det var ett underbart väder. Berusad av frisk luft och vackra moln, eller vad det nu var, körde han rakt in i det enda trädet som fanns i utkanten av den raka körbanan. Den jättefina bilen blev skrot.

Själv vaknade Konstantin på sjukhuset. Hur han hamnade där vet han inte.

Under tiden hade han plundrats på allt. Tjuvarna, vilka de nu var, hade bara lämnat kalsongerna. När och var han blev rånad kunde polisen inte fastställa.

Om det skedde innan eller efter det att ambulansen kommit, eller på sjukhuset, vad spelar det för roll? Borta var kläderna, armbandsuret och även plånboken, Victor Ravini

113

där han i och för sig inte hade alltför många identitetshandlingar, i alla fall inget körkort. Han påstod att armbandsuret som var borta var av guld, men personalen sade att han ljög, det var inte av guld. Polisen trodde på dem.

När han vaknade på sjukhuset uppenbarade sig en fruktansvärd syn: över honom stod tre skrikande rabiata kvinnor och drog varandra i håret. Samtliga påstod sig vara hans äkta hustru. Han drog lakanet över ansiktet och sade till personalen att han inte hade någon hustru.

– Släng ut hyenorna härifrån! var hans enda kommentar.

Den schweiziska urkunden gav målaren högsta status bland konstnärerna i Bukarest. Utanför huvudstaden räknades ingen konstnär som konstnär.

Om man inte bodde i världens centrum, var man ingenting. Rumänien har två sorters människor: Bukarestborna och resten, alltså grädden och kaffesumpen.

De som står närmare makten, även som falska dissidenter, anses vara människor av högre värde. Helst ska man vara en kugge, om än så liten, i maktapparaten. Då kan man anlägga tonen och kräva respekt.

Det var Viktor som bekantade mig med Konstantin. Vi besökte honom i ateljén i Bukarest. Kusinerna hade inte träffats på många år. Konstantin såg mig inte förrän han fick höra att jag skrev böcker. Nästa morgon hade han läst hela mitt manus och gjort färdig omslaget till min bok som skulle gå i tryck.

Från den dagen var vi vänner.

Förlagsredaktionerna, som alla andra kontorister, började dagen med två timmars kaffe med avec. Innan redaktörerna hade vaknat färdigt gick jag till Konstantins ateljé. Då slutade han sitt nattarbete, och vi gick på restaurang för att äta frukost. Bohemerna letade upp honom, och satte sig vid bordet. En välgörenhetsfrukost kostade honom nästan lika mycket som en industriarbetares veckolön, påstod han.

Jag uppmärksammade Konstantin om slöseriet och det politiskt komprometterande sällskapet. Han upplyste mig om de värdefulla uppgifter som de svältande poeterna, konstnärerna och överlevnadsmästarna lämnade till honom i deras strävan att få en korv eller en drink till. Han såg till att de sladdrande bohemerna spred motsägelsefulla rykten om honom. De gjorde hans namn känt i allas öron.

Efter denna morgonrapport gick Konstantin hit och dit och öppnade en och annan dörr.

Den svartmålade konstnären möttes överallt med nyfikenhet.

114

I Draculas land

RIKSÅKLAGAREN

KONSTANTIN INREDDE sin ateljé i centrala Bukarest. Den blev ett konstverk i sig. Under ateljén bodde riksåklagaren, en lömsk figur. En liten man som såg ut som en vessla. Fastigheten ägdes av staten. Den låg intill den engelska ambassaden, på en tvärgata till huvudboulevarden, vid biografen Fosterlandet.

Konstantin behövde aldrig betala hyra, och förmodligen inte åklagaren heller.

Men vilket liv det var i ateljén på nätterna! Landets mäktigaste åklagare kunde inte sova och försökte vräka Konstantin, men utan resultat.

Målaren hade även en bostad långt bort från centrum i den mest exklusiva stadsdelen. Där bodde han i en stor villa på Sofiagatan, några steg från svenska ambassaden. Själv brukade Konstantin säga att han bodde ett stenkast från ryska ambassaden. Han hade en takvåning som sträckte sig över fyra stora lägenheter och balkonger i alla vädersträck. Kakelugnen i hans kök var av Meissen från 1700-talet, utsmugglad från Italien. Han hade fått den i samband med att slottet Sforza i Milano renoverades och rensades på allt som inte var italienskt. Han monterade den i Bukarest med hjälp av okunniga hantverkare, de bästa han hittade.

I vardagsrummet stod en hel altarvägg med ikoner tagen från en gammal kyrka. Genom de så kallade kejserliga portarna fick damerna gå till hans sovrum. Hela lägenheten såg ut som ett museum, proppfyllt med antika dyrbarheter, från stenåldern och uppåt, men han var sällan där. Han bodde mest i sin ateljé.

En natt ringde Konstantin från sin ateljé till Gheorghe Zamfir, den världsberömde panflöjtsspelaren. Konstantin talade om att han, och andra personer vars namn han inte kunde uttala i telefonen, hade sällskap av oräkneliga Victor Ravini

115

dansöser och champagneflaskor. Flickorna ville bekanta sig med Zamfirs instrument, sade han i telefonen.

Zamfir missuppfattade ordet, och när han fick höra att även poeten Nichita Stanescu fanns där, tog han sin panflöjt och kom. Zamfirs adjutant ringde upp hela hans orkester. Orkestern och dansöserna visade mer än väl vad de kunde.

Riksåklagaren, som sedan länge vant sig vid att sova med stora öronskydd och badlakan virat runt huvudet, såg nu kristallkronan gunga ovanför sängen och befarade att taket skulle rasa. Han ringde rikspolischefen.

Skåpbilar anlände och ett stort polisuppbåd omringade huset för att arrestera det glada sällskapet. Poliserna rusade in i ateljén och tappade hakan när de såg alla vackra ben och runda former. De kände igen panflöjtsguden Zamfir och hans välkända medarbetare, bad om ursäkt och ville få autografer. Men för att få autografer måste poliserna först skåla i champagne. De hade hört ordet men aldrig druckit sådant tidigare.

Konstantin upplyste dem att champagne var en dryck som de demokratiskt valda representanterna drack å folkets vägnar. Hade det varit någon annan som berättat detta för kolleger på arbetsplatsen hade denne hamnat hos polisen eller på dårhuset.

Så småningom avslöjade poliserna att åklagaren, när han ringde, hade anmält att det var en zigenarorkester. Zamfir skrattade.

Kort därefter kallades musikanterna till polisen. Där fanns en polisanmälan mot riksåklagaren. Han var anmäld för chauvinistiskt yttrande och förtal.

Poliserna från folkbokföringskontoret styrkte att ingen i Zamfirs orkester var zigenare. För polisen var zigenare ett skällsord. Jag vill dock precisera att när ordet zigenare används i denna berättelse utgår jag från svenska Nationalencyklopedins definition av begreppet.

Vid förundersökningen visade det sig att musikanterna inte hade gjort någon anmälan, och de undrade vem som hade förfalskat deras namnteckningar. Var det polisen eller någon av de hemliga gästerna? Musikanternas advokat erinrade sig att hans klienter inte kom ihåg hur det var eftersom de blivit hotade av åklagaren. Advokaten drev målet vidare, mot klienternas vilja. Dag efter dag kom nya anmälningar mot åklagaren trots att musikanterna under tiden hade åkt på turné utomlands.

Statens mäktigaste åklagare blev stämd för förtal, olaga hot, utpressning, mutförsök, slagsmål på offentlig plats och allt möjligt. Vakterna vid den engelska ambassaden hade bevittnat allt det där. Den mäktige hyresgästen förstod att någon god vän ville sparka ut honom från både ämbete och hyreshus.

116

I Draculas land

För att rädda sig ur situationen kom landets mäktigaste åklagare och knackade försynt på ateljéns dörr med ett blomsterfång i handen. Inför hantverkare och dagdrivande poeter bad han Konstantin om förlåtelse och ville sluta fred.

Den storvuxne Konstantin klappade den lille åklagaren på huvudet, och tog emot blommorna. Han daskade det flintskalliga huvudet med blombuketten och sjöng en ramsa som barn rabblar på nyårsmorgonen när de med pappersblommor lyckönskar de vuxna. De vuxna tackar i sin tur med pengar. Ramsan tillönskar långt liv och rika fruktskördar. Även päronträd, som på rumänska är samma ord som hårstrå, välkomnas att växa. I enlighet med den urgamla ritualen sträckte Konstantin ut handen för att få pengar. Åklagaren blev osäker på situationen. Han räckte generad fram en skrynklig hundralapp.

Konstantin protesterade – det var för lite pengar. Han pressade den lille mannen mot väggen med magen. De arbetslösa poeterna tog blommorna och turades om att lyckönska åklagaren. De kunde inte missa denna fantastiska chans att få inkomst. Åklagaren fick gå först när han visat upp den tomma plånboken och de tomma byxfickorna.

Därefter gick bohemerna för att köpa ölbackar och korv, och festade hela natten i ateljén. Skalden Ahoe, kallad så efter hans segerrop på rugbyplanen, suparkung och avstängd gitarrist på krogen med kodnamnet Katanga, skrev rim på ateljéns snedtak: Vid fönstret jag tittar, suktar och luktar. Kanske finns det vodka i blomsterkrukan. (På originalspråk och för första gången publicerad: Trag cu ochiu la fereastra. Poate-o fi vodca in glastra.)

Nästa natt var det lugnt i ateljén. Konstantin spelade schack med en välkänd filmskådespelare som brukade få de mest patriotiska rollerna, allt från barbariska urfäder till intelligenta officerare som försvarade landet mot amerikanska spioner.

Konstantin undrade hur det hade hamnat en kontrabas i hans ateljé. Han hade aldrig sett den förut, men både skådespelaren och poeten som var med sade att den hade stått där länge. Poeten försökte dechiffrera kontrabasens hemligheter. Oljudet störde inte alls schackspelarna.

Det som störde Konstantin var att skådespelaren höll handen svävande över pjäserna medan han tänkte och tänkte. Konstantin slog honom med jämna mellanrum över handen, gapade och svor. Den tålmodige skådespelaren svarade inte utan fortsatte att irritera Konstantin. Efter någon timme tystnade kontrabasen. Musiknovisen uppmärksammade schackspelarna om att det fanns ett gevärsrör vid dörrkarmen som siktade på dem.

Victor Ravini

117

Hela geväret blev synligt, sedan dök det upp en soldat och ytterligare en soldat.

Det var vakter från engelska ambassaden. Officeren hade skickat dem för att undersöka vad som pågick.

118

I Draculas land

D E N KO M M U N I S T I S K E K RO N P R I N S E N

KONFLIKTEN MED ÅKLAGAREN uppmärksammades på högsta ort i partiet. Partiets arvfurste och påläggskalv, Ceausescus son, fick i uppdrag av sina rådgivare att träffa den intressante konstnären och tvinga honom att gå i partiets ledband. Arvfursten hade redan anförtrotts att praktisera Machiavellis bok, Fursten, på partiets yngre fallang och på ett län i Transsylvanien, där tyska traditioner skulle utrotas.

Konstantin var inte längre så ung, han hade vitt hår vid tinningarna, men det gjorde inget, för han var inte partimedlem heller. Hans kläder syddes av Operans skräddare. För övrigt stred linjen och snittet på hans kläder mot partiets riktlinjer.

Eftersom Konstantin var uppkallad till palatset, hade han inte tid för kassörskorna som nu pressade näsorna mot fönstret och knackade med pennorna för att marknadsföra bankens tjänster. En röd slips hängde oknuten runt hans hals. Han hade skaffat sig brandgula snabelskor och en svart Leninmössa, förmodligen från filmstudion. Med stora steg och blommor i hand infann han sig vid palatset.

Tungt beväpnade officerare blockerade palatsdörren. Men när de fick höra målarens namn smällde de ihop klackarna, och ledsagade honom genom den tomt ekande labyrinten, där påläggskalven väntade för att äta upp honom.

För skydd och immunitet hade Konstantin vaccinerat sig med en dubbeldos cognac och whisky. Den kraftige rugbyspelaren frodades i hovnarrsrollen.

Väl framme i den kommunistiska tronsalen hälsade Konstantin med: – Ave Caesar!

– Du luktar sprit! röt en hovman åt Konstantin.

Victor Ravini

119

– Tycker du att det är bättre att jag luktar fotogen?

Han gick fram till tronen, och upprepade proceduren med blommorna och barnramsan. Hovmännen stod förskräckta med ryggarna mot väggen.

Konstantin sjöng, med utsträckt hand, och tiggde pengar.

Men prinsen hade ingen lön, han arbetade ideellt. Så han beställde istället östblockets största skulptur.

Monumentet skulle stå i hamnen Constantsa, vara betydligt högre än Frihetsgudinnan i New York, och föreställa socialismens seger. Den skulle vara i rostfritt stål för att avspegla sol- och månsken och fungera som ett bättre landmärke än den nya, Picassoinspirerade fyren. Fyren skulle fungera som strålkastare för den magnifika skulpturen.

Konstantin var den lyckligaste konstnären i hela världen. Michelangelo fick tillfälle att visa sin kapacitet tack vare sin uppdragsgivare påven. En galen påve, en galen diktatorsunge, vad spelar det för roll? Konst är konst oavsett politiskt system.

Tyvärr saknade han kunskap om metallindustrin. Jag sorterade under flera ministerier, inbegripet det aktuella.

– Det löser vi, sade jag. Alla ministerier är militariserade och fungerar lika ineffektivt som armén. Jag kan hjälpa dig muta rätt personer.

En enda svårighet fanns dock, och den var av teknisk karaktär. Utländska kunder klagade över att vårt rostfria stål rostade. I den salta luften vid havet skulle hans skulptur inom ett år bli brun och se ut som en bajskorv.

– Vilket material skall jag använda då? frågade han.

– Det enda tänkbara är aluminium, svarade jag.

Världens största aluminiumkombinat hade byggts på vår älskade och fruktade flod Oltul och omvandlat den till en naturkatastrof. Jättestora aluminiumbalkar kom ut ur ugnarna och fick smältas på nytt, för att ugnarna inte skulle frysa och för att rapportera världens största produktion per invånare. Den nödvändiga elströmmen kom från två av Europas största vattenfall, vid Donau, där varje damm är några kilometer lång, och från andra mindre vattenfall i Karpaterna samt från städernas släckta glödlampor.

Tyvärr kunde vi inte bygga större vattenfall än världens största, det på Volga, som ödelade större områden än bomben i Hiroshima. De två kraftvärk som mitt företag byggde i området var visserligen de största i världen, men de kunde inte hjälpa aluminiumkombinatet. De svalde berg av kol och var beroende av mer elektricitet än de producerade.

– Du skall göra skulpturen i aluminium, men det finns två tekniska svårigheter, påpekade jag.

120

I Draculas land

Aluminium kunde inte svetsas. Skulpturen måste gjutas i ett enda block.

Storleken begränsades alltså av ugnarnas kapacitet. Den andra svårigheten var att vårt aluminium tappade sin glans och blev taggigt och fläckigt. Efter ett år såg det ut som träbark. Hans skulptur skulle inte avspegla solsken och inte synas i månsken, inte ens om fyren för ovanlighetens skull skulle blinka. Elbesparingarna krävde att även fyren skulle minska sin elkonsumtion med femtio procent år efter år.

Konstantin blev förtvivlad. När han återhämtade sig frågade han vilka mått som var tillåtna vid transport. Jag kunde dem utantill, eftersom jag hade tolkat i samband med export av mastodontdelar som innehöll mycket material och lite teknologi. Konstantin var så förbannad att han lovade göra en skulptur som inte gick att transportera.

Kort därefter råkade jag se en utställning där olika skulptörer tävlade med sina projekt för socialismens seger, och publiken skulle rösta och välja.

Konstantins förslag fanns inte bland dem. Jag rusade till hans ateljé, men han lugnade mig. Han hade redan fått kontraktet. Tävlingen och folkomröstningen gjordes enbart för demokratins skull.

Prinsen tog Konstantin till en fest i en skog, där man i gropar med glödande kol stekte flera pälsklädda lamm, fyllda med kryddor och grönsaker, ihopsydda och täckta med lera. Av någon oförklarlig anledning fick Konstantin ett ärlighetsanfall och skröt inför prinsen att skulpturen kommer att ha dimensioner över trafiklagens bestämmelser. Prinsen gav då dispens från lagen.

Konstantin skrattade och sade att man inte kunde ge dispens för broarnas kapacitet. Prinsen lovade att bygga en ny bro över Donau, där den var tolv kilometer bred. Kunde kejsar Trajanus bygga en bro över Donau, då kunde prinsen också.

Aluminiumkombinatets alla ugnar öppnades samtidigt och göt världens största aluminiumklump. Det var världspremiär och tidningarna markerade den rumänska industrins överlägsenhet. Prinsens bro över Donau stod färdig.

Det återstod bara två svårigheter, två bagateller. Ingenstans i världen kunde man köpa så stora lyftkranar som behövdes för att lyfta klumpen. Detta problem kunde övervinnas om man på känt rumänskt manér stred mot säkerhetsnormerna och lyfte upp den med flera kranar. Den andra bagatellen var att det inte fanns så stora fordon som behövdes för att transportera kolossen.

Således fick socialismens seger ligga på marken, utanför gjuteriet. Två jättestora aluminiumkulor lades dit så att allt skulle se ut som världens största penis. Detta mot den ideologiska bakgrunden att allt pornografiskt material var förbjudet i landet. Den pornografiska censuren var strängare än vid Victor Ravini

121

Vatikanen. Penisen var dock för stor för att censuren skulle upptäcka den.

Som tröst beställde prinsen världens mest gigantiska glasmålning.

Den skulle pryda studentkurorten vid Svarta havet. Konstantin gjorde den.

Men prinsen hade glömt att beställa en lämplig byggnad. Glasmålningen står nu i fria luften på ett dansgolv och har vindskärmsfunktion. När studenterna dansar, sparkar de i glasmålningen.

Konstantin fick inte importera tyska färger. Partiet förbjöd all import, även för partiets bruk, och garanterade att rumänska färger var minst lika bra som de tyska. Efter några år rostade de rostfria glasramarna och färgen mellan glasskivorna började rinna. De kommunistiska symbolerna började se ut som Salvador Dalis rinnande klockor.

Den smarte målaren brukade göra en skiss på några minuter och gav den sedan till sina anställda. I all hemlighet anställde han gamla vänner, svartlistade konstnärer som annars var dömda att svälta ihjäl. De var svartlistade för onyktra yttranden eller för att de saknade kompass i den kommunistiska djungeln.

Konstantin var den rikaste och slösaktigaste mannen jag träffat i Bukarest.

Han som tio, tjugo år tidigare varit en av de fattigaste. Genomsnittlig årsinkomst i landet var tjugofem tusen lei (lejon på rumänska). Den välmående Konstantin brukade kontant kassera fem miljoner lejon för varje kontrakt, det vill säga två hundra årsinkomster. Partiet gav honom flera beställningar per år.

När Konstantin kvitterade ut kontraktpengarna från partiets kassa hade han inte plats i attachéväskan för så mycket kontanter. Han tyckte det var klokare att lämna hälften av sedelbuntarna till sin nye vän, den ideellt arbetande prinsen.

– Stackars du som inte har någon lön! sade Konstantin till prinsen när hovmännen fick lämna tronsalen. Här får du en liten slant att ha i fickan när du går ut på stan för att ta en drink med dina vänner.

122

I Draculas land

O LY M P I A D E N I M O S K VA

EN AV DESSA VÄNNER kom till ateljén och berättade att kronprinsen var på väg till olympiaden i Moskva. I all hast lämnade Konstantin färgburkarna utan lock på och sprang till partipalatset, iförd färgsmutsiga träningsbyxor, undertröja och tennisskor.

Prinsens ekipage var på väg till flygplatsen när Konstantin kom springande mitt i stora boulevarden. Mercedesbilen stannade och plockade upp målaren.

Det höga sällskapet behövde varken pass eller flygbiljett. De klev in i ett väntande militärflygplan. Ingen på flygplatsen visade sig vara intelligent nog för att räkna de viktiga personerna.

De landade i Moskva, där de också var väntade. Ryssarna däremot var duktigare på att räkna. Hedersturisterna för sin del hade under flygturen övervitaminiserats så till den milda grad att de hade svårt att skilja på ett och två. Var och en tilldelades en bunt välinslagna kort. Konstantin kysste ryssarna och ville gärna spela poker med dem.

Men det var inte spelkort, utan passerkort för varje dörrvakt på hotellet, matsalen, tunnelbanan och idrottsarenorna, och till och med för att kunna gå på toaletten. De fick röra sig endast på de ställen som korten specificerade, men å andra sidan behövde de inga pengar. Ett kort gällde för hotellets entré, ett annat för receptionen. Ytterligare ett kort behövdes för att komma in i hissen, och ett annat för att komma ut. Nästa kort var för etagevakten, ytterligare ett för att en annan vakt skulle öppna dörren till rummet och så vidare. Hur skulle Konstantin kunna hålla reda på så många kort när han inte ens kunde tyda dem?

Han bara visade upp korthögen, och ingen ville titta närmare på den.

Victor Ravini

123

Konstantin hade idrottat så mycket i sin ungdom att han tröttnat på att beskåda kändisar som gjort karriär med fötterna. Han var mera intresserad av att flanera genom Moskva och studera den civilklädde mannen som skuggade honom på två meters avstånd. Konstantin gick i tennisskor och färgsmutsig undertröja, medan hans skugga hade på sig militärstövlar med järnförstärkning i klackarna och regnkappa, eftersom denne bättre kände till sommarvädret i sin stad.

Efter några dagar hade officeren fått skavsår och gick som på glödande kol.

På en tunnelbanestation lyckades Konstantin bli av med honom. Varannan sekund klev Konstantin på och av tåget. Skuggan gjorde likadant och fick huvudet klämt i dörrarna, och tåget körde iväg. Konstantin blev kvar på perrongen och hälsade sin skugga med en ful gest. Därifrån åkte målaren till ett kloster som låg utanför Moskva, där han ville se Rubljovs målningar. Tågkonduktören tillhörde icke den nyfikna sorten, och ville inte se om hans passerkort gällde utanför staden eller ej.

Nu befann sig Konstantin i en helt annan atmosfär, bland människor på landet, långt borta från ideologins näste. Det var lugnt i klostret, och bara klockorna hördes. De kallade till mässan. Till hans förvåning visade hans klocka fel tid och dag, han ändrade till klocka elva och söndag. Vid kyrkdörren satt två eländigt klädda krymplingar på trappan och tiggde. Konstantin kunde inte tro sina ögon – han trodde att han rest flera hundra år tillbaka i tiden.

Hur var detta möjligt när kommunismen hade utrotat religionen, krymplingarna och suddat bort misären? Tyvärr hade han inga pengar att ge dem, utan bara en massa värdelösa kort som i Moskva öppnade alla dörrar.

Kort som fick kommunisterna att buga sig som inför en kung, men vad skulle dessa stackars människor göra med dem här på landet?

Men väl inne i kyrkan, vilken prakt! Altarportar och kristallkronor i guld, ikoner som inte var övertäckta av glasskivor utan av hamrad guldplåt. Guldklädda präster, med dyrgripar i händerna, sjöng en hänförande ortodox liturgi i perfekt samklang med munk- och nunnekören! Vilka basar, vilka tenorer och sopraner! Kyrkan doftade av rökelse och var full av gudstjänstdeltagare, alla med levande ljus i händerna.

Som vid en hemlig signal gjorde ryssarna korstecken och bugade sig med vördnad eller satte sig på knä och kysste golvet. De västerländska turisterna, även amerikanerna och japanerna, tvekade att störa med sina kamerablixtrar.

Patriarken delade ut nattvarden till alla, oavsett religion, med preciseringen att det var i Kristus namn.

124

I Draculas land

Konstantin var uppvuxen i östkyrkans miljö, men hade aldrig tidigare deltagit i en så högtidlig gudstjänst, inte ens vid patriarkkyrkan i Bukarest.

Inte ens vid Scala di Milano hade han hört sådana gudomliga röster. Änglar tittade ner från kupolen och han upplevde Guds närvaro. Detta var paradiset.

Han fick tillbaka sin tro, och ängslades över sina synder. Men efter en timma eller så började han få ont i fötterna och ryggen, och gick ut i den friska luften och tände en cigarett.

Han stannade i dörren, tittade in i solen, grät, och tackade Gud för sin återvunna tro. Han kom till insikten att helvetet var Guds frånvaro, och torkade sina tårar. Tiggarna sträckte fram händerna och gav honom några blad.

Konstantin återkom till det jordiska och läste information på flera språk.

I huvudrollerna: den och den tenoren och basen från Bolshojteatern, prisbelönta med Leninordern eller andra kommunistiska utmärkelser. Munk- och nunnekören bestod av Röda arméns sångkör. I tiggarnas roll uppträdde skådespelare. Vidare stod där att samma föreställning ägde rum de kommande dagarna.

Den prisbelönte huvudrollsinnehavaren delade ut nattvarden varje dag under olympiaden, både på kvällsföreställning och matiné.

Därefter åkte sällskapet på turné runt om i världen med annan repertoar, och kyrkan stängdes.

Victor Ravini

125

S P E K TA K L E T

– LIVET ÄR ETT SKÅDESPEL, sade Konstantin medan han slog med hammaren i ett marmorblock. Vi kommer in på scenen utan att ha lärt oss rollerna. Vi förstår våra roller först när pjäsen är slut.

Han omsvärmades av dansöser, skådespelerskor och sångerskor. Kändisar och halvkändisar som inte visade sin privata repertoar för vem som helst. Men oftast umgicks han med en flicka som läste till tandläkare. Hon var inte på något sätt mera lockande än de andra. När hans vänner undrade, förklarade han att han accepterade henne enbart av medkänsla. Hon var föräldralös, hade en yngre bror som var gymnasist, och de hade ingenting att leva på.

Hon var en av hans många tillfälliga arbetstagare som hjälpte honom i ateljén. Han betalade henne för hennes arbete där, och att de hamnade i sängen var helt naturligt. Ytterst sällan missade någon kvinna denna ritual.

Hon hängde efter honom även när han var tillsammans med andra kvinnor.

Han kallade henne för Kardborre och kastade teatraliskt pengar efter henne.

Men hon försvann aldrig. Under tiden han förlustade sig med många glada kvinnor, väntade hon utanför. Som ett barfotabarn i livet satt hon hela nätterna på hans trappa utanför hans lägenhet i den lyxiga villan.

Jag kom dit en tidig söndagsmorgon med två förlagsdirektörer för att bjuda honom på en fisketur. Till vår bestörtning såg vi henne sova på dörrmattan som en hund. När jag ringde på dörren vrålade Konstantin och svor. Han trodde det var Kardborren som börjat ringa på nytt. Jag ropade genom dörren och frågade om han ville följa med på fisketur.

– Vem är det? frågade han.

– Det är jag!

Victor Ravini

127

– Jag? Jag är ju här inne. Du, fortsatte han med låg röst till kvinnan som han var tillsammans med. Det är någon utanför dörren som påstår att han är jag.

Alla hans vänner tog Kardborrens parti och tillrättavisade Konstantin.

Hon älskade honom och satt inte där för pengarnas skull.

Han kallade henne även för Skabb och, i ett utbrott av raseri och skratt, sade han att han kommer att kasta Kardborren långt bort utanför Bukarest, på soptippen. Eller hellre över Atlanten, för att vara säker på att Skabben aldrig mer skulle komma tillbaka.

– Men jag älskar dig, sade hon. Jag älskar dig!

– Det går över, svarade han och tuggade mat.

– Förstår du att jag älskar dig? fortsatte hon och grät.

– Det är normalt. Alla gör det, sade han och pekade på en stol. Sitt, ät och försvinn!

Efter några månader fick vi höra att han, med hjälp av kontakter på högsta ort, tvingade det skabbiga, barfotabarnet och hennes bror ur landet. De fick utvandringstillstånd. En nyutexaminerad tandläkare och en nybakad student hade fått utvandringstillstånd! Hur var detta möjligt?

Prinsen hade redan fått detaljerade rapporter om hur den kärlekskranka kvinnan besvärade Konstantin så till den milda grad att han tappade behärskningen.

– Ut med henne, ut med Skabben! skrek Konstantin istället för god dag när han stormade in hos Ceausescus son.

Mer brukligt var hälsningsfrasen: ”Må Ni leva, kamrat sonen!”

Konstantin vände sig till hovmännen och fortsatte med teatraliska gester: – Ni får hjälpa mig! Kasta ut Skabben till amerikanerna! Må hon förgöra kapitalisterna!

Prinsen lyfte telefonluren och frågade: – Hur långt har ni kommit med Skabbens utvandringstillstånd? Va då att hyran inte är betald? Ut med henne! Med broder, ohyra och allt! skrek kamrat sonen.

Vi fick inbjudan att bevittna målarens lyckligaste dag, dagen när han satte Skabben på tåget mot Zürich. Han ville inte spendera så mycket pengar som två flygbiljetter över Atlanten. Det räckte med enkel tågbiljett till Zürich, och därifrån fick de klara sig själva.

Ett hundratal vänner, av vilka merparten var civilklädda poliser, tog farväl av henne och hennes bror. Vi blockerade hela den breda perrongen, och champagnekorkarna knallade. Resenärerna på andra perronger stod och tittade som på en teater. Därefter bjöd Konstantin på kalas på restaurang.

128

I Draculas land

När målaren tröttnat på det kommunistiska kalaset i Bukarest arrangerade han en utställning i Italien och Tyskland.

På väg mellan de två länderna gjorde Konstantin ett uppehåll i Genève för att leta efter konstakademin.

Victor Ravini

129

KO N S TA N T I N I G E N È V E

KONSTANTIN LETADE ÖVERALLT, men det fanns ingen konstakademi i Genève. Jo, det fanns någonting som hette så, fick han höra, men egentligen var det ett magasin eller ett lager som var fullt med tavlor som samlade på damm. Det ägdes av en beryktad konstmäklare som brukade åka runt på debutantutställningar utanför Schweiz och ta med sig tavlor i utbyte mot värdelösa papper. Sedan väntade han på att konstnärerna skulle bli berömda.

Han var den smartaste av alla investerare som satsade på konst. Enda insatsen var ett värdelöst papper.

Konstantin sökte upp konstmäklaren som drev den så kallade konstakademin. Denne stod och dammade av sina tavlor. Konstantin blev inte arg på honom. Tvärtom, han skrattade och kramade schweizaren som om de var bröder. Konstantin berättade hur han med denna urkund i god tro hade lurat alla i Rumänien och fått de fetaste beställningar från högsta ort.

Mäklaren bjöd på kaffe, och sedan på lunch och till sist erbjöd han Konstantin anställning som städare. Skaffar man sig arbete i Schweiz, då får man tre månaders arbets- och uppehållstillstånd. Det är arbetsgivaren som sköter om detta hos den så kallade polisen för utlänningar. Arbetsgivaren avgör också om tillståndet förlängs eller ej.

Den värdelösa urkunden blev således försynens pass eller räddning för Konstantin i både Rumänien och Schweiz. På lagret träffade Konstantin andra konstmäklare, och han visade dem vad han kunde. Senare visade de honom vägen, och han skaffade sig så småningom tre ateljéer. Mäklarna sålde hans konstverk, arrangerade utställningar och fina spalter i tidningarna.

Man kan misstänka att hans nya vänner även hjälpte honom i bankVictor Ravini

131

djungeln för att fråga efter farbror Aurelius konton i Schweiz. Hur Konstantin bevisade att han var den ende arvtagaren är en mindre viktig fråga. Jag kan tänka mig att Aurelius köpt några aktier i schweiziska banker under börskraschen 1929, och då är det möjligt att dessa aktier har tusendubblat sitt värde. Jag kanske har fel, men Konstantin är sparsam med ena handen och slösaktig med den andra, och det är därför jag tror att han är penningstinn.

Jag frågade honom om Aurelius inte hade några konton i Schweiz, och han svarade att han hade letat men inte funnit några. Och det var bättre så. Han var nöjd med vad han tjänade på sitt arbete. Om han var rik skulle han inte längre skapa konst, och det skulle vara tråkigt. För att styrka sin inställning till rikedomar berättade han en novell av Tjechov: En man letade efter en gammal skatt i Ryssland. Han hade grävt och grävt överallt i hela sitt liv och varje gång var han övertygad om att nu grävde han på rätt ställe. Någon frågade skattsökaren vad han skulle göra när han hittade skatten. Guldsökaren blev häpen över frågan. Det hade han aldrig tänkt på!

Lev Tolstoj hade också en lärorik berättelse: Tsaren skänkte mark till jordlösa bönder. Hur mycket? Så mycket som en man behöver. Men hur mycket jord behöver en man? Varje jordlös bonde fick springa runt den mark han ville ha. Alla sprang runt en mer eller mindre stor jordyta som de ansåg skulle räcka för deras familj. Men en bonde ville få en större yta och han sprang, och sprang för att omringa så mycket mark som möjligt. Han behövde mycket jord, och sprang. När han äntligen kom fram till startpunkten, föll han ner och dog. De begravde honom. Två kvadratmeter jord var det enda han behövde.

Lärorika berättelser, men var Konstantin ärlig när han skyltade med sin visdom och sade att han inte ville vara rik? Eller pratade han bara för att dölja sina handlingar?

När jag träffade Konstantin första gången i Genève var han gift – med Kardborren! Henne som han tidigare inte ville veta av. Nu var deras relation bra, nästan normal. De hade barn tillsammans, en pojke. Konstantin hade döpt sonen katolskt, i Vatikanen, och pratade enbart franska med honom.

Kardborren hade väldigt snabbt fått arbete som tandläkare, eftersom Schweiz för tillfället hade ont om sådana. Dessutom pratade hon utomordentligt bra franska.

– Men hur kommer det sig att du pratar så bra franska? undrade jag.

Hon svarade att hon hade gått i fyraårigt gymnasium i Alger.

– Du menar Alger i Algeriet? frågade jag häpen.

Ja, hennes föräldrar arbetade som biståndsspecialister på en oljeplattform 132

I Draculas land

utanför Alger. Brodern lämnades som gisslan i Bukarest hos morföräldrarna som också fick kvittera föräldrarnas löner i hemlandet, medan dessa levde på traktamente. Hon åkte från Alger till Bukarest för att läsa till tandläkare.

Hennes föräldrar hoppade av och fick stanna i Schweiz.

Då kom Konstantin från toaletten och jag bytte samtalsämne. Jag hade flera frågor på tungan. Det fattiga barfotabarnet i livet – var det bara skådespeleri för galleriet? Och vem var i så fall regissören? Hela detta spektakel för en enda åskådare – kamrat sonen! För att narra prinsen och utvandringsmyndigheten.

Det räckte med dessa uppgifter. De kastade ett helt annat ljus över hennes hundbeteende i Bukarest. Nu förstod jag varför Konstantin så högljutt kallat henne för Skabben. Hans berättelse om hur han fick uppehållstillstånd i Schweiz kom också i ett annat strålkastarljus.

Det enda som säkerligen var sant i hans berättelse om hur han fick stanna i Schweiz var att arbetsgivaren kan skaffa uppehållstillstånd för utlänningar.

Jag tror att det är släkten Aculas särdrag att de är lite svävande.

De har ett sparsamt förhållande till både pengar och sanning.

Victor Ravini

133

M I S S TA G E T

KONSTANTIN HADE EN uppmärksammad utställning på bok- och konstmässan Europart i Genève 1993. Jag åkte ner och hjälpte honom i montern.

Han gav mig några gratisbiljetter som jag skickade per post till min moster och mina kusiner. Det var min enda chans att återgälda henne för alla hennes paket som hon skickat när jag var barn. Mostern köpte biljett i kassan och lämnade tillbaka gratisbiljetten.

Hon var god vän med olika kvinnor i Aculas släkt. Hon pratade länge med Konstantin och förklarade för honom vissa invecklade släktskapsband i hans ätt. Han fick även höra berättelser om anfäder som han inte kände till. Hans föräldrar hann aldrig berätta släkthistorien för honom.

Mostern utvisades strax efter Aurelius död och Nikolaus arrestering.

Hon blev chockad av att höra hur Leopold amputerats och förvandlats till en människospillra. Hur kommunisterna slängt ut hennes väninnor från sina egendomar och tvingat dem dö i misär.

Hon berättade en av släktens Aculas hemligheter.

Leopold var inte riktig bror till Nikolaus och Aurelius. Han var adopterad, och samtidigt var han inte det. En morgon fann prästen ett spädbarn på tröskeln till sitt hus. Prostinnan tillkallades och de såg att det var en liten pojke. Vad skulle han i egenskap av präst göra? Han måste vara en god förebild för folket i församlingen. De tog in barnet. De visade den lille för Aurelius som skrattade när de berättade om storken. Han försäkrade att han skulle behandla den lille som sin äkta bror och inte avslöja att det var ett hittebarn.

Ingen i församlingen pratade någonsin om hittebarnet.

Kanske för att Leopold såg ut precis som adoptivfadern.

Victor Ravini

135

När man kommer in i Konstantins ateljé hänger en träplanka innanför dörren, i ögonhöjd, med ett citat från Platon: – Ut med skurkarna!

Man måste böja sig på knä och krypa för att komma in under träplankan.

När besökaren reser sig igen dyker målarens porträtt upp mitt framför näsan.

Ett fotografi som jag tog på honom för tio år sedan, förstorat och inlagt i en förgylld ikonram. Man måste kliva åt sidan och slår då huvudet i en schweizisk koskälla.

– De som kommer in måste veta vem de har att göra med! var hans ständiga kommentar, och satte en kejserlig krona av guldpapper på sitt huvud.

Bakom ett oansenligt trasigt draperi, som skulle föreställa att det dolde en städskrubb, bevarade han två kassaskåp och sin vinsamling. En gång övernattade jag i Konstantins ateljé. Efter midnatt, när jag läste en bok, ringde telefonen. Faxen började skriva. Jag tog mig friheten att läsa vad som stod där.

Det var ett kort affärsbrev som saknade både hälsningsfras och signatur.

Avsändaren meddelade att hans köpare accepterade priset på åtta miljoner för de tre styckena. Det återstod att få veta när och hur.

Klockan fem på morgonen kom Konstantin för att börja sin arbetsdag, väckte mig och läste faxet högt. Han ringde och inbjöd någon till frukost.

Efter några minuter hördes ljudet av häftiga bromsar, en bildörr smällde igen, och in i ateljén kom en respektingivande och välrakad schweizare. Konstantin hade knappt hunnit berätta för mig vad det var för affär. Det enda jag fått veta var att det gällde handel med tavlor. Den välrakade mannen var inte så noga med presentationerna, utan satte sig vid skrivmaskinen, skrev några ord och faxade dem. Han hade inte tid att dricka kaffe med oss och försvann.

– Vad vara detta? undrade jag.

Konstantin förklarade för mig att hans schweiziske vän var konstmäklare.

– Och har han ingen fax hemma?

– Jo, men hans telefonlinje är övervakad av skattemyndigheten.

Jag fick ett intryck av att han inte sade hela sanningen. Det kanske var stulna tavlor. Mäklaren fick tio procent av priset, och lika mycket fick hans kompanjon. Det verkade däremot sant.

– Och hur mycket får du?

Han svarade att han inte fick någonting, men i gengäld sålde mäklaren hans tavlor. Återigen fick jag en känsla av att han inte talade sanning. Jag sade att hans vän tack vare sin provision på åtta hundra tusen schweiziska frank (fem miljoner kronor) inte längre behövde arbeta.

– Han har heller aldrig arbetat, svarade Konstantin.

136

I Draculas land

Efter att ha läst hela natten och intagit en stadig frukost somnade jag i en gammaldags barberarfåtölj. För att slippa presentationer med folk som kröp in och ut, och slog pannan i koskällan, hade jag på mig mina Ray-Ban solglasögon. När den siste kröp ut väckte koskällan mig och Konstantin kom med en kaffekopp och en Alvedon – han hade svalt två. Han tog av sig sin kejserliga krona och sade att det var synd att jag sov, för det var Interpols chef som just kröp ut. Interpol har sin centrala organisation, eller vad det nu heter, i Schweiz.

– Vad har du gjort som får Interpol att söka upp dig? frågade jag misstänksamt.

Konstantin skrattade. Han hade designat Interpols logo och symbolmärke.

Min misstänksamhet ökade ytterligare. Varför hade Interpol gett honom detta viktiga uppdrag? Var det en belöning för lång och trogen tjänst?

Den ansenlige polismannen hade kommit för att visa Konstantin hur symbolmärket framställts i Thailand. Konstantin godkände utförandet. För polismannen hade han förklarat att jag var en vän som kom från Sverige.

Vilken frustration för polisen att inte kunna växla några ord med den sovande svarthårige svensken vars måhända blåa ögon doldes bakom Ray-Ban solglasögonen! Jag sov med händerna i kors under min svarta läderjacka.

Och inte heller fick han närmare studera inredningen i min Volvokombi som med sina mörka rutor stod parkerad utanför ateljén!

Symbolmärkena skulle utdelas till samtliga Interpolanslutna poliser, världen över. Målaren hade aldrig arbetat så lite för ett så litet men internationellt spritt verk. Han hade fått en treordig text på esperanto att hålla sig till, men sedan var det fritt fram för hans fantasi.

Konstantin bara pressade sin tumme på en stämpeldyna, satte tummen på ett papper och gav det till sin uppdragsgivare. Konstverket var färdigt, sade målaren. Uppdragsgivaren blev först något konfunderad och skakade på huvudet av förvåning, men blev sedan begeistrad.

Det lilla symbolmärket, som alla interpolpoliser tilldelats, föreställer alltså Konstantins fingeravtryck. När det högtidligt ska utdelas, medföljer en urkund där det bland annat intygas vem som gjort konstverket. Målaren fick även layouta intyget med den angivna texten.

Vi åkte till ett tryckeri för att lämna texten. Det var ohyggligt varmt denna dag i juli månad. På tryckeriet välkomnades vi med kylskåpskallt vitt vin.

Vi fick ta seden dit vi kom. Konstantin gav tryckeriet i uppdrag att ge honom olika förslag på layout och papper. Därefter skulle Konstantin låta sin uppdragsgivare välja, själv gjorde han ingenting.

Victor Ravini

137

När han fick fakturan, fick han också tio procent av summan kontant och utan kvitto.

– Varför fick du pengar av tryckeriet? Hur kommer det sig att de både arbetar för dig och betalar dig? undrade jag.

– Du begriper ingenting! svarade han.

Vid två- tretiden på natten satt vi och drack i ateljén och jag berättade att jag hade en lärare i flygskolan som fick en internationell pilotutmärkelse med två diamanter. Han seglade utan motor på luftströmmar ovanför Karpaterna från två hundra meter till sju tusen meter eller mera troligt tio tusen.

Hans prestation ifrågasattes av flygledningen i Bukarest, men det bekräftades av ett Sabenaflygplan. Segelflygplanet väjde i sista ögonblick framför näsan på belgarna. Det blev konflikt mellan de två ländernas flygledningar.

De belgiska apparaterna visade tre tusen meter högre altitud än hans rumänska apparater. Hans barogram ristades på ett vanligt papper som vi i förväg fick svärta med sot från stearinljus. Partiet bestämde att våra rumänska apparater var mer tillförlitliga än de kapitalistiska, vilket medförde att sportpiloten internationellt registrerades med tre tusen meter lägre rekord. Det fanns i alla fall ingen i Rumänien som hade fått den tredje diamanten.

Konstantin avbröt mig och ringde upp Interpols chef: – Hallå, det är jag! Va? Din klocka visar fel, du får köpa dig en schweizisk klocka! Jag har kommit på idén att sätta en diamant eller två, tre på märket som skall delas ut till de högt uppsatta poliserna, och de får själva betala för diamanterna. Ja, jamen! Okej! När du kommer tillbaka är allt klart. Du får ursäkta mig inför din fru. Sov gott!

Jag undrade hur han vågade väcka någon vid denna tid på natten. Han upplyste mig att vem som helst gärna blir väckt på natten för att lyssna på en bra affär. Själv ville han gladeligen bli väckt varje natt, helst flera gånger, med besked om pengar som strömmade in.

Han var alltså tvungen att väcka Interpolchefen som i gryningen skulle flyga till New York.

– Till New York? sade jag. Du borde ha sagt till honom att flyga till Moskva!

– Han har just kommit från Moskva, svarade Konstantin.

Jag tittade på hans fax som denna natt stod tyst på bordet.

Efter en stund skakade jag på huvudet, suckade och funderade på att sälja min egen olönsamma fax.

138

I Draculas land

Konstantin kom på Sverigebesök och bodde hos mig en vecka. På Landvetter gjorde han stor entré. Den förste som kom ut genom tullen var han. En ståtlig man som gick med magnifika steg, korrekt och elegant klädd i vit kostym, vit hatt och vältrimmat vitt skägg. Denne respektingivande man gick på flygplatsen med vidunderliga, trasiga badtofflor, den ena brun och den andra svart.

När han såg mig, lyfte han båda armarna och viftade med sin lilla väska, hans enda bagage. Han gapade från fjärran att ingen hade frågat honom om pass och att han kunde ha haft med sig flera kilo narkotika. De enda ord som folk på Landvetter kunde begripa av hans rumänska var passport, kilogram och narkotika.

Han gjorde även starkt intryck på Ord&Bilds redaktion, där Johan Öberg och andra pratade länge med honom. Efter några år, när Johan var kulturråd i Moskva, sade han att denne man var som en gotisk katedral.

Hela denna vecka ville Konstantin inte se annat än havet, ljuset och Skagenmålarna. Han tyckte bättre om ljuset i Göteborg än i Genève. I Schweiz hade han tröttnat på bergen som ramlade över honom och på den täta Alpskuggan.

I Sverige fylldes luften av färger som han ville fånga på duk. Han var överväldigad men kände sig för liten för att kunna fånga färgerna med sina penslar.

En sådan himmel och sådana moln hade han aldrig tidigare sett. Det han såg var paradiset.

– Vilket ljus, vilket ljus! sade han hela tiden. Och vilken luft, havsluft!

Det skimrande havet! Så vackert att jag känner en smärta i hjärtat. Havet!

Han ville bara äta färsk havsfisk.

– Men i Genève åt du ingen fisk, fast ni hade flera sorter där, sade jag.

– Ja, men den var influgen från Alaska och Nya Zeeland, svarade han.

Dessutom har Alaska varit under tsarernas herravälde en gång i tiden, och jag vill inte äta fisk från ett före detta ryskt territorium.

– Men på olympiaden i Moskva åt du rysk mat.

– Aldrig. Jag åt med prinsen och med våra olympier. Vår mat flögs dagligen in från Bukarest med militärflygplan. Våra egna poliser serverade vid bordet.

När Konstantin kom på besök till mig i Sverige, hade han med sig en rumänsk tidning. I tidningen stod det att zigenarna fått sitt guld tillbaka efter kommunismens fall. Före kommunisttiden fanns zigenare som vaskade guld i Karpaterna, andra var nomadiserande guldsmeder, rika som troll, exotiskt klädda, prydda med guldknappar och med gamla turkiska guldmynt i hårslingorna. Andra var fattiga björntämjare.

– Men då har även din kusin Viktor fått guldet tillbaka! sade jag.

– Vad då för guld?

Victor Ravini

139

Det var ett misstag av mig att jag sade detta. Jag hade tagit för givet att han kände till den fruktansvärda händelsen lika väl som sin kusin. Saker som hänt i vår stad när han var i Italien. När han återvände i triumf från Italien tog ingen på sig den tunga uppgiften att berätta för honom vad som hänt i hans frånvaro. Alla trodde att hans mamma hade berättat vad som hänt med Leopold efter dennes död.

Jag kunde inte reparera misstaget utan fick avslöja den kusligaste delen av guldtragedin för honom. Hur kunde jag ana att min berättelse skulle komma att vända upp och ner på hela hans tro på mänskligheten?

Nu förstod han varför hans föräldrar arresterades.

140

I Draculas land

TEODORA

DET SOM GÖMS I SNÖ kommer upp i tö. Vi lämnade Teodora på kyrkogården, vårdande sin mans grav. Efter några år fanns hon fortfarande där. Dagligen vattnade hon blommorna på Leopolds grav. Rumänerna har ett ordspråk som säger: inget bröllop utan skvaller och ingen begravning utan misstankar.

Det låg nära till hands att folk i vår stad började prata bredvid munnen.

Det var inte naturligt att Leopolds hälsa hade försämrats så fort.

Allvetare sade att Teodora, istället för blodförtunnande, hade blandat blodförtjockande medicin. Hon var apotekare, eller hur? Hon hade kunskap som hon kunde använda för att hämnas på sin man efter all förnedring han utsatt henne för. Alla såg att hon krafsade med fingrarna i jorden och vårdade hans grav bättre än andra änkor brukade göra. Ja, bekräftade prästerna, så gjorde man av samvetskval mer än av kärlek, men det brukade gå över. Åren gick och Teodora fortsatte att dagligen vårda Leopolds grav. Älskaren följde aldrig med henne till kyrkogården. Han hade inget arbete och brukade åka till Bukarest. Folk hade sett honom där med horor på restauranger.

Men han slutade inte att gå till Teodora. Inte förrän den dag han arresterades.

Han hade observerats sälja guldmynt i Bukarest.

Varifrån hade han fått guldet? Från Teodora, medgav han efter första örfilen.

Teodora arresterades. Intervjuarnas ofelbara metoder bröt hennes tystnad.

Och tänderna också. Paprikan i konservburkarna var fyllda med guldmynt.

Husrannsakan gav resultat, men mängden stämde inte med det som stod i Nationalbankens arkiv när Aurelius hade köpt guldtupparna. Resten hade slösats bort av älskaren, påstod hon. Det stämde inte heller med uppgifterna om hur mycket denne hade sålt för att spendera på horor och restaurangbesök.

Victor Ravini

141

Teodora medgav att hon hade överfört guldet till kyrkogården. När hon planterade blommor gömde hon guld under blommorna.

Polisen kom till kyrkogården och körde ut alla besökare. Onkel Tanase var på sin vanliga måndagspromenad i stan. Polisbilarna stod uppradade på huvudallén bland söndervittrade gravmonument. Ur en skåpbil klev zigenare som hämtats från fängelset för att öppna Leopolds grav.

Polisen kunde istället ha valt några fromma rumänska präster som var dömda för det ena eller det andra. Det var cyniskt att välja zigenare när man visste att de hade en speciell tjusning för guld. Dessutom var zigenarna vidskepliga och rädda för de döda. De sov aldrig i ett hus där någon hade dött, och de kunde aldrig sätta på sig juveler som hade burits av någon som dött.

Av vidskepelse, smälte de gamla juveler och gjorde nya av dem. Men kanske även av andra orsaker.

Polisen tejpade fast fångarnas händer på grävredskapen med leukoplast (plåstertejp) från apoteket, trots att de hade handbojor. De tiggde om att inte få händerna fasttejpade och jämrade sig över att de varken kunde spotta i händerna eller klia sig. Deras äldste fick en rejäl örfil och de andra upphörde med protesterna.

– Ni får hålla snattran, era kråkor! befallde poliserna.

Dessutom var alla fångar fjättrade vid en lång kedja. Poliserna hade tagit på sig dykardräkt utan fickor. De hade dragit sina vanliga stövlar ovanpå, med överkanten tejpad på dykardräkten. De vanliga, breda, blåa mössorna med svart skärm och rött band var oumbärliga för att markera deras myndighet.

Den kraftigaste av poliserna, som kunde ha varit chefen, hade svårt att andas i den trånga dykardräkten. Hans enorma mage ströps av skärpet med statsvapnet på spännet, som av ekvatorn. Han kunde inte böja sig. Han gjorde det en gång, och hans dykardräkt sprack.

Zigenarna stack spadarna i jorden, och bland blommornas rötter öppnades djävulens ögon. De glänste så starkt i solen att det gjorde ont i ögonen.

Polisens fotograf tog bild efter bild. Poliserna plockade guldmynten, bokförde dem noga och samlade dem i banksäckar.

Chefen böjde sig, dräkten sprack igen, och han plockade guldmynt med lilloch ringfingret. De övriga fingrarna på båda händerna var kapade. Liknande amputation hade vår litteraturlärare på gymnasiet genomgått. Han förklarade då för oss att han blev av med sina fingrar i en tröskmaskin för majskolvar. Även den spensliga kaptenen i hemliga polisen som arresterade mig när jag var gymnasist saknade dessa fingrar på båda händerna. Därför hade han svårt att med de kvarvarande fyra fingrarna hålla pistolen riktad mot mig.

142

I Draculas land

Men fingeramputation var också ett straff inom den hemliga ordern Drako som nådde sin höjdpunkt med Draculas korståg mot turkarna. Ordern har inte lämnat några dokument som skulle hjälpa historieforskningen. Det berättades att Drakoorden fortfarande var verksam, numera under jorden, och blivit ultranationalistisk. Dess främsta måltavla var just de rumäner som visade öppenhet gentemot andra kulturer.

Det var en solig, molnfri dag. Fångarna grävde. I skyn, ovanför den intillliggande flygplatsen, dånade militärflygplan fram. Piloterna övade i täta formationer och närmade sig paradisets portar. De flög hit och dit, upp och ner, och gjorde halsbrytande volter och lämnade vita spår efter sig i det blåa.

De övade inför militärparaden på nationaldagen och lämnade även spår i nationalflaggans färger rött, gult och blått.

– De har fel ordning på färgerna, anmärkte poliserna.

Deras chef sade att det inte spelade någon roll: – Det är många som ser, men få som begriper.

Flygplanen kom så nära marken att zigenarna blev rädda och mumlade förbannelser. Må flygplanen krascha! Poliserna frestades att beskåda den öronbedövande föreställningen, men var tvungna att titta ner och granska den svarta, utgrävda jorden.

Det grävdes djupare än det var tänkbart att Teodora kunde ha nått med handen. Slutligen kom man fram till kistan. Man förde två rep under kistan och den hissades upp. Den öppnades. Kamerablixten blixtrade, men den var överflödig denna soliga dag. I kistan låg, i kostym och slips, liket som skulle ha haft båda benen amputerade. Men det verkade som om likets ben hade vuxit ut igen.

Fotografen tog bilder ur olika vinklar. Byxorna hade fortfarande sina raka pressveck, det var bara den ena skon som satt snett. Det kosmetiska skiktet på Leopolds ansikte hade flagnat. Hans tidigare så omsorgsfullt sminkade ögonbryn såg nu ut som på en japansk skräckmask, kinderna hade krympt och läpparna stelnat i en evigt grimaserande smärta. Fotografen tog flera porträttbilder.

Kistan vältes. Liket hamnade med ansiktet nedåt och kroppen delades itu, överkroppen föll isär från byxorna med de utväxta benen. Man skakade den tomma kistan och det underliggande vita lakanet lossnade och täckte liket.

Ovanpå lakanet föll klingande och glänsande djävulsögon. I byxorna satt hans långkalsonger, fyllda med guldmynt. Fotografen fortsatte med sin bilddokumentation. Polisen höll sig för näsan, plockade och bokförde.

Helvetet låg där öppet.

Victor Ravini

143

Då hördes någonting som till en början ingen förstod vad det var, eller varifrån det kom. Marken började skaka, zigenarna skrek av rädsla, gravstenar välte, klocktornet sprack och klockorna började slå av sig själva. Grävarna bävade, och polisen befallde dem att hålla sig lugna. Polisen ropade: – Det är ingenting, era djävla kråkor! Det är bara jordbävning. Fortsätt och arbeta!

De skrämda zigenarna tvingades stanna kvar vid graven. De förlorade fattningen och försökte med tänderna riva bort leukoplasten som höll fast deras händer vid spadarna. De började slåss med spadarna och överföll även poliserna som hade samlat ihop allt guld. En yttre ring av poliser sprang fram och slog angriparna med gevärskolvarna i ryggen.

Zigenarna föll i den nyutgrävda jorden och jämrade sig. En av dem hade fått ländryggraden bruten och ramlat huvudstupa i gropen där han nu hängde och skakade i alla lemmar. De som var närmast höll sig fast i kedjan för att inte följa efter honom ner i graven. Fotografen tog ingen bild, för han höll just på att byta film.

Grävarna drog ut sin medfånge ur gropen. Den medvetslöse fången lades på en kärra, som användes för att transportera kistor. En del poliser sparkade på honom och sade att han skulle sluta spela medvetslös. För säkerhetsskull band de fast honom med hjälp av taggtråd som de tog från stängslet. Andra poliser ville låsa upp fotbojan som höll den skadade zigenaren fjättrad vid kedjan, men de hade ingen nyckel. Den var kvar i fängelset. De övriga fångarna ansattes med häftiga stövelsparkar och drevs att fortsätta med arbetet. De fick order att stycka liket.

Liket öppnade munnen som för att säga något, och i det mörka hålet glänste ett djävulsöga. Det var med detta guldmynt den döde skulle ha betalt båtresan över dödsfloden. Istället för båtkarlen tog polisen emot betalningen och bokförde noggrant myntet. En av grävarna mumlade en förbannelse, slog med spaden och halshögg liket. Huvudet rullade. Kraniet grinade och guldtänderna glänste i solskenet.

Grävaren fick ett uppmuntrande ord från poliserna. Kråkan var en duktig likstyckare! Fångarna sönderdelade kraniet. Poliserna plockade guldtänderna med käkben och allt och bokförde dem. Guldgubben och kistan styckades med spadarna. Grävarna bökade med spadarna och uppdagade ytterligare guldmynt. Allt skrevs ned i protokollet. Allt var dokumenterat på bild. Eller nästan allt.

Då liket var finhackat, skallen sönderslagen och alla ben krossade, och de hade krafsat färdigt, slängdes allt tillbaka i graven. Zigenarna spottade och 144

I Draculas land

kräktes. Även poliserna mådde illa. De undrade vad de skulle göra med fången som låg på kärran, och försökte lirka upp låset med en bit järntråd. Fångarna tittade på. En av dem kunde inte hålla sig för skratt och fick en spark i magen.

– Det är ingen idé att skjutsa honom till sjukhuset, sade en polis. De tar inte emot zigenare. Allt för många saker försvinner från sjukhuset.

– Förr eller senare dör han ändå.

– Släng in honom i skåpbilen! Det är bättre att vi lämnar honom till fängelsets grisfarm och rapporterar att han rymt.

Dagen efter fick apotekaren Teodora förklara hur mynten hade hamnat i likets mage och bröstkorg. Hon hade tagit bort inälvorna och lungorna för att få plats för guldet. Det var nu det uppdagades varför hon ville få hem sin man efter balsameringen, för att ”sörja” honom ostörd. Vad hade hon gjort med de borttagna kroppsdelarna? Hon hade slängt dem på gatan, och vildhundarna har ätit upp dem. Hjärtat också.

Teodora släpptes fri och kom hem. Hon var mycket försvagad efter alla förhör. Hon kunde inte sitta och hade svårt att äta. Sjukhuset där hennes man hade varit direktör vägrade ta in henne. Ingen ville ha polisens ögon på sig och undvek därför att ha med henne att göra. Hon fick ingen lön och ingen sjukersättning. Apotekaren hade varken pengar att köpa medicin för eller att leva på.

Hon ville åka till sjukhuset i Transsylvanien där hennes son hade blivit sjukhusdirektör, och fick tigga för att köpa tågbiljett. Hennes före detta arbetskamrater eller kunder log brett, men tyvärr hade de inga pengar. Barnen på gatorna ropade bakom hennes rygg med samma röstmelodi som de gamla ambulerande försäljarna: – Köp konserverad paprika, konserverad paprika!

Det var tiggarkåren som ställde upp och tiggde å hennes räkning för att köpa tågbiljett. Krymplingarna var glada över att inte längre finnas på samhällets lägsta nivå.

Men inte heller Viktor ville ta in sin mamma. Hon fick varken beträda sjukhusområdet eller se sin son. Hon fick resa hem igen samma dag, ingen vet med vilka pengar.

Teodora dog ensam i huset på den nedskitade gatan. Hon hade inga konservburkar kvar i fönstren, och ingen pressade mer sin näsa mot rutan.

Humoristerna bytte återigen gatans namn.

Den kallades nu för Guldgatan.

Teodora begravdes i samma grav som sin sönderhackade man Leopold.

Victor Ravini

145

GULDBERÄTTELSEN ÄNDRAR KURS

EFTER DEN BLODIGA REVOLUTIONEN 1989 i Rumänien tar även vår guldberättelse en annan riktning. Det kan tyckas att tragedin var avslutad i och med att polisen konfiskerade guldet från graven, men den tog ny fart så snart de politiska premisserna ändrades.

Guldtragedin började under speciella omständigheter. Landet ändrade statsskick efter andra världskriget, från konstitutionell monarki till proletärdiktatur. Rumänien förvaltades av Moskva. Landet som alltid lockat främmande makter med sina naturtillgångar plundrades omsorgsfullt. Lika omsorgsfullt utrotades kommunismens fiender. Bönderna och medelklassen drabbades som värst, för att inte tala om överklassen. Samhällets struktur och värderingar omkullkastades. Privat egendom kriminaliserades. Politiska meriter vägde tyngre än yrkesmeriter. Gedigen utbildning blev suspekt.

Kunskap straffades – de kunniga fick arbeta för systemets parasiter. En arbetade och nio övervakade. Lojalitet mot partiet och hemliga polisen belönades. Landets tragedi präglade folkets handlingar, och föranledde guldtragedin i vår stad.

Vid kommunismens fall ändrade landet statsskick igen. Från diktatur till demokrati över en natt. I den rumänska demokratin får alla lov att vara diktatorer. Alla är fria att trampa på andras friheter. Alla har rätt att göra orätt. Moral och etik förlöjligas. Trafikreglerna avskaffades. Vad då förbjuden körriktning? Nu har vi demokrati! Jag parkerar min bil var jag vill!

Det var på tal att kung Mikael skulle installeras på nytt. De falska professorerna upplyste folket att monarki betydde att betala skatt till kungen.

I stället för monarki valde Rumänien anarki.

Victor Ravini

147

Efter den turbulenta situationen i Rumänien träder nya aktörer in i handlingen i guldtragedin, på andra meridianer. Guldruschen startar på nytt och med en detalj som jag till en början inte uppmärksammat, en sak som hänt strax efter den blodiga revolutionen i Rumänien. Den så kallade revolutionen i Bukarest eller rättare sagt den stora trängseln.

Den här bokens syfte är inte att berätta om revolutionen. Ingen har riktigt förstått vad som hände då. För yngre läsare måste jag kort nämna något som deras föräldrar säkerligen har sett. Det var de mest skrämmande direktsändningar som tevetittarna runt om i världen någonsin beskådat. Man såg hur armén delade ut vapen till civilbefolkningen. Armén och civila stred mot Securitatetrupper som fortfarande var lojala diktatorn. Några tusen människor stupade i gatustriderna, främst ungdomar. Västerländska journalister filmade blodbadet i Bukarest. En av dem dödades och flera sårades.

Men snart avslöjades falsariet. Ett franskt tevebolag hade fått tag på en videokassett. Hemliga polisens högkvarter hade filmats med dold kamera.

Securitates ÖB satt i samma rum som arméns. De pratade kamratligt med varandra. Per telefon gav de order om hur trupperna skulle strida mot varandra. Det var som om de spelade schack. Men i stället för schackpjäser använde de levande människor som fick dö. Museer brann och länsades.

Den franske tevekommentatorn förklarade att de två generalerna gjorde en sociologisk studie över folkets kapacitet att engagera sig mot en förhatlig fiende. Det är en linjär förklaring av en fyrdimensionell verklighet. Med hjälp av logiskt tänkande kan man aldrig förstå vad som händer i Rumänien.

Landets och rumänernas tillblivelse som folkslag är en paradox. Rumänska språkets utpräglade latinska karaktär är en gåta.

Det avslöjades också att även tidigare direktsändningar innehållit falska uppgifter. Dagarna före revolutionen, visades lik som grävts fram i Timisoara, i utkanten av Transsylvanien. Avsikten var att liken skulle avslöja hemliga polisens bestialiska tortyrmetoder. Men senare uppdagades det att polisen stulit liken från sjukhus för att iscensätta en massgrav, och uppvigla det tröga folket till revolution. En sofistikerad manöver som den rumänska hemliga polisen gjorde mot sig själv, instruerade av ryska kolleger.

Sovjetkejsaren hade lovat sin amerikanske kollega att städa rent efter sig och skrota sina tio underhuggare i Östblocket. I Bukarest vägrade den siste diktatorn att lämna scenen. Vi lever i en värld där ingenting är som det ser ut att vara. Världens tevekanaler visade sålunda förfalskade lik – för en manipulerad revolution.

I Draculas hemland är allt möjligt.

148

I Draculas land

Hur kunde det vara möjligt att filma hemliga polisens och arméns högkvarter med dold kamera? Vem skulle våga spionera just där för främmande makters räkning? Svaret är givet, med tanke på filmens goda kvalité – de två generalerna själva. Det var inte för pengar de gjorde det. De skickade videobandet till Paris för att dölja en annan sanning. Sanningen att det i rumänsk poiltik inte finns någon sanning alls. Kommunismens fall var en iscensatt fars och privatiseringen ett tillfälle att plundra staten. Även kommunismen var en fars och ett sätt att plundra privata personer. Historien är som en välregisserad teaterpjäs där ägodelar byter ägare och i vilken det är bättre att vara åskådare än aktör.

Revolutionens poppuppgubbar i Bukarest var oförmögna att hantera den nya situationen. Regeringen befallde gruvarbetarna att komma ut ur sina grottor och slå ned studentrevolten. De kom med tåg och bussar i horder, invaderade Bukarest och gick bärsärkargång genom huvudstaden. Arbetarna slog fredligt folk på gatorna med järnrör, främst äldre personer som hade glasögon. Gruvarbetarna hade hört att detta var kännetecken för intellektuella.

Då åkte flera rumäner till Sverige.

Här kommer detaljen som jag till en början inte lade märke till, och som sätter ny fart på guldruschen.

Bland dem som kom till Sverige fanns även Viktors fru Juliana och sonen Lukas. Jag fick veta det av hennes knappordiga brev. De bodde i Stockholm och äntligen fick hon åka tunnelbana. I samma brev skrev Lukas några snälla rader. Man förstod att han var en för sin ålder ganska beläst tonåring som bytt land innan han avslutat gymnasiet.

Jag skrev tillbaka för att välkomna dem till Sverige och frågade efter deras telefonnummer. Snart skulle jag köra min Volvo till Genève och erbjöd mig att skjutsa Lukas till Konstantin som hade en några år yngre son som hette Hilarius. Släktingarna skulle träffas, tyckte jag. Jag fick inget svar.

En tid efteråt fick jag ett argt brev från Lukas. Han kritiserade mig för vad jag skrivit i Dagens Nyheter om rumänsk litteratur. Min artikel hade översatts och publicerats i Bukarest i en tidning som skickas gratis till utvalda exilrumäner. Jag hade fått positiva kommentarer från gamla vänner spridda runt om i världen. De kunde inte min adress och skrev till DN eller Sveriges Författarförbund som eftersände breven. Den unge mannens irritation hade alltså för mig outgrundliga orsaker.

Vad tyckte Konstantin om detta?

Victor Ravini

149

Konstantin skakade på huvudet och öppnade en flaska vin. Detta hände medan Viktor fortfarande var vid liv. Han undrade också varför Viktor inte skrev till honom. Viktor hade fått Konstantins adress och telefonnummer i Genève av mig strax efter den blodiga maktkuppen i Bukarest. Det var inte längre farligt för honom att få brev från utlandet.

– Han kanske väntar på att du skall skriva först, sade jag.

Han var målare och avskydde att skriva. Konstantin har aldrig skrivit brev, han var dyslektiker, påstod han. Han tog ett A4 blad och tecknade snabbt en köttkvarn som malde en bok till lösa bokstäver. Dessa föll genom en tratt ner i ett tomt människohuvud. Det var målarens brev till psykiatern, kusiner emellan.

Jag kommenterade att Viktor kommer att bli irriterad över denna klara antydan beträffande honom själv och hans livsstil. Det vore bättre om han skrev några rader. Det ville inte Konstantin. Å hans vägnar fick jag skriva till Viktor. Vi skulle tillsammans visa Schweiz för honom.

Konstantin var vän med någon som förvaltade Jungs före detta slott som numera är museum och konferenscentrum med övernattningsmöjligheter.

Vi kunde övernatta där gratis. Jungs hus borde för en psykiater vara som Mecka för muslimer. Viktor var jungian, Jungs dyrkare. Vi postade brevet i Genève.

Viktor svarade, men i ett brev till mig i Göteborg, och med hans typiska, svävande framställningssätt. Han nämnde inte invitationen, utan informerade mig bara om att han varit på studieresa i Frankrike, Italien, Tyskland och Wien. I Wien? Märkligt, när han inte var freudian. När Viktor var i Frankrike, så nära Genève – varför kontaktade han aldrig sin kusin Konstantin? Varför svarade han inte på invitationen?

De sista tre åren var Viktor inte längre direktör. Hur som helst fick han ta av sultanturbanen och se hur en annan kröntes med den.

En landsman från Malmö besökte den avsatte sultanen på dårhuset. Han berättade att Viktor såg ut som en detroniserad kejsare, och planerade en resa till Donaudeltat för att titta på pelikaner.

Som tidigare nämnts, stod det i tidningar att Nationalbanken hade lämnat tillbaka allt guld som kommunisterna konfiskerat från zigenare. Det som konfiskerats före sovjetarméns reträtt 1958 kunde det inte vara tal om. I tidningarna stod det ingenting om guldet som konfiskerats från rumäner.

Av landsmannen som träffat Viktor på dårhuset, och som kanske varit patient, fick jag veta att han fått guldet tillbaka. Alltså var det därför han inte ville träffa Konstantin, för att inte bli tvungen att tala om guldet som Aurelius 150

I Draculas land

hade testamenterat till Leopold och Nikolaus.

Konstantin manade mig att skriva till min gamle vän och släkting Tacitus, den sista personen som såg Viktor vid liv, och fråga om flera detaljer beträffande Viktors död. Med hans långa livserfarenhet, beläsenhet och i sin egenskap av före detta gendarmofficer kunde han dra egna slutsatser.

Men Tacitus svarade aldrig.

– Ni känner varandra så väl, sade Konstantin, att hans tystnad borde vara ett talande svar för dig. Hur tolkar du hans tystnad?

Jag sade att det kanske var farligt för honom att avslöja vad han visste.

Det kanske var det han ville att jag skall förstå.

Konstantin och jag prövade flera hypoteser. Konstantin höll fast vid att Viktor mördades av hemliga polisen. I sin position som mentalsjukhusdirektör måste han ha samarbetat med dem i mer än ett fall. Statens repressiva apparat borde ha kommit överens med honom om vilka som skulle tas i med hårdhandskarna av polisen och vilka som skulle tas med vita handskar på mentalsjukhuset. Polisen deponerade dissidenter hos honom för speciella åtgärder.

Den postkommunistiska hemliga polisen var inte längre säker på den luttrade direktören. Sjukhusdirektören visste för mycket och måste undanröjas.

Jag tror inte att det är så. Alla mentalsjukhusdirektörer vet för mycket och man kan inte mörda dem alla. Jag vet att några psykiatrer dog oförklarligt, men detta skedde under kommunismens tid, då man inte hade någon anledning att bli av med sina politiska medhjälpare. Eftersom även läkare inom andra specialiteter dog enligt samma scenario, tror jag att de var inblandade i narkotika. De hade tagit undan morfin från sjukhuset för att lämna till högre ort, och småningom gjort sig obekväma.

Konstantin höll fast vid sina teorier. Den ena var att hemliga polisen hade sina outgrundliga grunder. Den andra var ännu mera intressant. Ovanför Viktors sommarbostad bodde arkitekten som byggde villan och som var Annas bror eller svåger, vad han nu var. Anna eller Markus kunde när som helst komma på besök hos arkitekten och lura Viktor in i en fälla.

Landsmannen i Malmö sade i telefonen att Olivia hade fått guldet i handen så snart som Viktor tagit ut det ur banken. Den lilla Guldolivia hade blivit stor och klok och sagt till sin far: – Hit med guldet! Du är för gammal. Vad skall du göra med så mycket guld?

Så var Olivia alltid, hård och elak mot sin pappa. Medan han var mild och gjorde eftergifter i förhoppning att lilla Gulleborg skulle bli snällare.

Olivia har numera hela arvsguldet, eller i alla fall det guld som polisen Victor Ravini

151

konfiskerade ur glasburkarna i fönstren och ur graven. Med tanke på att Aurelius, och senare Leopold, hade burit guldet i flera transporter, kan man förmoda att Olivia tog emot minst lika mycket guld som sin egen vikt.

Men hon får inte behålla hela guldet för sig själv. Hon måste tänka på sin halvbror Lukas, och även på Markus som är en vecka äldre än Lukas och har samma efternamn, Acula. Anna sade till en början att hon inte födde Viktors son bara för att såra honom, men nu är han död och hon säger sanningen.

Dårhusets personal är mycket involverade i det hela. En del av dem menar att Anna får ta konsekvenserna av sitt uttalande, och Markus borde därför uteslutas. Han får också ta konsekvenserna eftersom han aldrig har betraktat Viktor som sin far, utan sprungit sin mammas ärende och hela tiden sårat honom.

– Jag minns, sade sjukhusprästen, hur oförskämd Markus var. Han brukade rikta sitt leksaksgevär mot sin pappa, och skrika: När jag blir stor ska jag döda dig!

Det var den smällfeta psykologen som brukade köpa leksaksgevär åt Markus. Personalen har olika uppfattningar. De citerar ett och annat som Viktor skulle ha sagt för eller emot Markus. Han kanske ville utesluta honom ur testamentet för att straffa Anna.

Oavsett vad Viktor i sin bitterhet eller elakhet har sagt har båda pojkarna samma rätt till sin arvedel som Olivia. För det första bär Markus samma efternamn, och för det andra syns det att Viktors blod flyter i hans ådror. Markus och Lukas ser ut som tvillingar, vilket varit omöjligt om de inte haft samma far.

De gamla säger att båda ser ut precis som farfar Leopold och brås på honom i allt. Men enligt lagen är Markus inte Viktors barn. I hans födelseattest står det att fadern är okänd. Anna agerar i rätten för att Viktors faderskap skall erkännas postumt.

Hon kämpar för sina barn och säger till sin dotter Olivia att Markus är Viktors äkta son, alltså Olivias jämbördige bror. Olivia skall ge hälften av guldet till Markus och i honom få en allierad mot Lukas. Den sistnämnde måste uteslutas ur bodelningen, för han är född av Juliana, som förstörde Annas äktenskap och som sedan lämnade Viktor och försvann ur landet.

Enligt Anna har Juliana hoppat av både landet och äktenskapet.

Det återstår att se vad lagen säger om Markus. Jag tror att Viktor var en rättvis man och ville att guldet skulle delas jämt mellan hans barn oavsett lagens blindhet.

Konstantin sade att Viktor var dömd att lämna scenen oavsett vilken ställning han tagit i guldfrågan.

152

I Draculas land

– En intelligent person uttalar sig inte i så känsliga frågor, preciserade Konstantin. Ett ställningstagande kan få så farliga konsekvenser att det är klokt att förhålla sig neutral utan att yttra några åsikter, och hålla sig borta från allt. Jag har inget sett, jag har inget hört, jag har inget sagt.

Jag nämnde för Konstantin att i guldstriden kommer Viktors omfattande harem att träda fram. Greven Casanova von Castranova hade på arbetstid säkerligen avlat oräkneliga oäkta dårhusbarn.

Viktor har även fått tillbaka Leopolds och Teodoras rättmättiga ägodelar, fastigheter, marker och sådant. På deras vingårdar hade byggts höghus. Även dessa marker, fastigheter måste delas mellan hans barn. Men hur blir det då med de nybyggda husen?

Juliana har anlitat en svensk advokatfirma i Stockholm med internationella kontakter och verksamheter, och fått veta att hon har rätt till hälften av arvet efter Viktor. Hon var fortfarande gift med honom när han dog.

Annas advokat genmäler att Juliana hade de facto separerat från Viktor, genom att olagligt lämna hemlandet. Hennes avhopp skulle motsvara en faktisk skilsmässa.

Julianas advokat bestrider detta med brev som bevisar att hon försökte tvinga sin man att lämna dårhuset och följa efter henne till Sverige, men han vägrade komma. Advokaten yrkar att Juliana skall få hälften av guldet och fastigheterna, och hälften skall delas mellan barnen, vilka de nu är.

Lukas får sin andel av den andra hälften som delas mellan barnen.

Men i slutändan kommer han att ärva sin mor och få mer än de andra.

Victor Ravini

153

BOUPPTECKNINGEN

JULIANA OCH LUKAS flög från Stockholm till Bukarest och därifrån till Transsylvanien för att vara med på bouppteckningen. De infann sig där åtföljda av en svensk advokat och dess rumänske kollega som hade med sig några sekreterare.

Bouppteckningen ägde rum på sjukhuset, just i danssalen där jag och Tacitus hade uppträtt. Tacitus kom inte hit denna gång, vilket han borde ha gjort i egenskap av gudfar för Lukas. Han borde ha varit där för att stödja honom. Inte heller gudmor, sjukhusets psykolog, kom för att hälsa Lukas välkommen, trots att personalen hade sett henne samma dag, då hon åt frukost i sjukhusets matsal, lugn och sansad som en ängel.

Dårarnas danssal var nu inrättad som rättssal, med samma gungande stolar och samma trasiga klockor. På scenen stod ett bord vid vilket bouppteckningsförrättaren skulle sitta. På första raden satt Juliana och Lukas, därefter Markus, Anna och Olivia. Olivia ammade diskret två tvillingar.

Hennes man försökte hålla ordning på parets tre äldre barn som gungade i stolarna. På andra raden satt parternas advokater och viskade i arvtagarnas öron. På den tredje satt sjukhusets nye direktör. Han var ensam på hela raden.

På den fjärde och de kommande raderna satt i stort sett hela personalen och även patientprästen som döpt de två pojkarna.

Bland vårdpersonalen gick ryktet att Juliana antingen levde ihop eller ville gifta sig med en pingvin.

– Hur så en pingvin? undrade de.

De skrattade, och sade att hon hade blivit galen. De pekade på henne, gungade, viftade med händerna och härmade pingviner.

Victor Ravini

155

Förrättaren hade granskat Julianas svenska pass och det rumänska äktenskapsintyget, Lukas pass och födelseattest, Olivias och Markus identitetshandlingar och födelseattester, samt Annas äktenskaps- och skilsmässobevis. Han hade lagt alla deras handlingar på bordet i samma ordning som de satt. Lika noggrant strök han sitt färgade hår för att vara säker på att det täckte månen. Han rättade till glasögonen och slipsknuten, reste sig och sade: – Mina damer och herrar, vi har samlats här i dag för att…

Då slets dörren upp och han avbröt sitt tal.

En svartklädd dam kom in i salen iförd svarta nätstrumpor och skor med stilettklackar. På hennes huvud balanserade en stor hatt med blommor och tyll.

Hatten såg ut som en begravningskrans. Bakom henne gick en stor man med vältrimmat skägg. Han var klädd i vit sjömansuniform med guldränder och symboler som visade att han var i havsflottan, vars enda hemstad var hamnen Constantsa. Sjömannen såg ut precis som greven Casanova von Castranova när han var ung.

Sjömannen verkade vara nästan lika gammal som Olivia. Den svartklädda damen bar märkligt nog tre glasstrutar i handen. Hon gick fram, utan att säga någonting, till Olivia, Markus och Lukas och satte glasstrutarna i händerna på dem. Sedan vände hon sig till förrättaren och lade ett papper på bordet.

Förrättaren bytte glasögon, läste pappret och därefter krävde han att få se hennes identitetshandlingar. Han ville även se den unge vitklädde mannens identitetshandlingar. Han kontrollerade handlingarna på bordet, satte sig och reste sig igen. Till sist vände han sig till den nyankomna damen, bytte glasögon igen och sade: – Men i så fall, fru Acula… Vi står inför ett fall som överskrider mina befogenheter.

Han bytte glasögon flera gånger, tittade i olika papper och satte sig och reste sig om och om igen, och harklade sig. Publiken i salen började skruva på sig.

Till sist satte förrättaren alla sina glasögon i västens olika fickor, blinkade till som en blind som tittar i solen, och svepte med tom blick över salen. Han fortsatte: – Mina damer och herrar, det ser ut som om den avlidne har ingått bigami.

Ett sus av förvåning hördes i salen, alla pratade samtidigt och stolarna gungade frenetiskt. Patientprästen reste sig och förkunnade att det inte var sant. Han helgonförklarade den avlidne, pekade på den svartklädda damen och förklarade att hon var djävulen.

Vårdpersonalen i de bakre raderna började skrika som galningar. Olivia, Markus och Lukas satt där i främsta raden, med var sin smältande glasstrut 156

I Draculas land

i handen. Olivias man försökte hålla barnen i styr, de försökte komma åt glasstrutarna. Han sade till Anna att glassen var förgiftad.

Patientprästen vände sig mot den svenske advokaten och sade på sin förfärliga franska, det enda främmande språk han kunde, att han var sjukhuspräst och att djävulsdamens papper var falska. Han förklarade så gott han kunde att allt gick att köpa i det här landet. Bukarest hade blivit världens största basar för handel med universitetsdiplom. Doktorstitlar köptes av folk som inte ens vistades i landet när disputationen skulle ha ägt rum. Platserna i akademin och hedersmedborgartitlar såldes på öppna marknaden till högstbjudande, precis som kyrkan alltid har gjort med sina ämbeten.

– Jag skulle inte bli förvånad, fortsatte prästen på sin dåliga franska, om hundra galna kvinnor skulle komma med papper utfärdade av myndigheter, och bevisa att de varit gifta med den avlidne. Alla skulle de slåss som gamar för att komma åt guldet. Ni kanske inte vet, fortsatte prästen, att under andra världskriget anklagades marskalk Antonescu, som var diktator, för bigami och fick infinna sig i rätten. Det tillhör landets kultur att dra vem som helst inför rätta för vad som helst, och att skaffa sig papper på att man är vad som helst.

För utvalda personer instiftar parlamentet lagar som bara gäller en dag.

Rättsväsendet i det här landet är en cirkus!

Det var inte första gången den svenske advokaten var i Rumänien. Han smålog och nickade, för att markera att han kunde franska, och för han var mer insatt i problematiken än talaren själv. Advokaten som arbetade internationellt kände väl till landets kultur och visste att advokaten som vann processen för marskalk Antonescu utnämndes till utrikesminister. Han vände sig mot sin rumänske kollega, och denne ryckte förläget på axlarna.

Dörren slets upp på nytt och in kom sjukhusets smällfeta psykolog. Hon som tidigare burit Lukas vid dopet tillsammans med Tacitus. Hon gick direkt fram till förrättaren och lade ett papper på bordet. Förrättaren läste det med rätta glasögon och informerade salen om att ytterligare en dam gjorde anspråk på att ha ingått äktenskap med den avlidne. Denna gång strax efter skilsmässan från Anna och före äktenskapet med Juliana. Enligt denna urkund var hon gift med Viktor när hon ställde upp som gudmor för hans barn.

Prästen reste sig igen, skrattade och kallade henne för Babylons sköka.

Sådana som hon kunde ha mördat Viktor, sade han, och gjorde korstecknet tre gånger framför ansiktet på henne. Vårdpersonalen buade och visslade med fingrarna i munnen. Det smällfeta ängeln, som varit deras själavårdare i drygt ett kvarts århundrade, tittade högfärdigt på dem med provinsiellt förakt. Än en gång slets dörren upp. Prästens profetia gick i uppfyllelse.

Victor Ravini

157

En oräknelig skara damer trädde fram, högtidligt klädda och åtföljda av söner och döttrar i olika åldrar och storlekar. De lade papper på bordet som intygade att de var den bortgångnes äkta hustrur.

Förrättaren samlade hastigt ihop sina egna papper, stoppade dem i mappen tillsammans med alla sina glasögon och, med hårtestarna spretande över fullmånen, försvann han utan att säga adjö.

De nyankomna damerna började dra varandra i håret, riva sönder varandras högtidliga kläder och välsminkade ansikten. Deras barn gick till mammornas försvar, och slog vilt omkring sig. Alla slogs mot alla, stolarna vältes.

Den rumänske advokaten och hans sekreterare tog sin svenske kollega under sitt beskydd och banade väg för att komma ut därifrån. De drog med sig Juliana och Lukas.

Vårdpersonalen pekade på Juliana, gungade och gapade: – Hon är galen, hon är galen, hon kommer att gifta sig med en pingvin.

Prästen, hänryckt över att hans profetia hade gått i uppfyllelse så snabbt, gick fram och klättrade upp på bordet. Han viftade med armarna och förkunnade någonting så högt han kunde, men ingen hörde hans predikan.

– Jesus har sagt: Den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas… Barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.

Den bortgångnes talrika harem skrek, gjorde sönder stolarna i danssalen och slogs med stoldelar på liv och död. Vårdpersonalen förflyttade sig längst bak i salen, gungade och tuggade tuggummi som vanligt, flaxade som pelikaner och härmade pingviner.

Väl ute, kunde Juliana och hennes advokater inte köra ut bilarna de hade hyrt på flygplatsen. De stod inklämda mellan andra bilar. I sjukhusets alléer med trafikskyltar som ledde ingenstans, på gräsmattan och i blomsterrabatterna fanns oräkneliga bilar parkerade.

Bouppteckningen ajournerades tills vidare.

Det kan vara landets mest utbredda bigamiprocess.

158

I Draculas land

DET HEMLIGA ARKIVET

AURELIUS HADE TESTAMENTERAT guldet till sina bröder Leopold och Nikolaus. Numera är de döda. Guldet skall således tillfalla deras söner Viktor och Konstantin. Kanske undvek Viktor sin kusin för att slippa prata om arvet.

Kanske skämdes han för vad hans pappa, Leopold, gjort mot Nikolaus.

Hälften av guldet som Viktor fick tillbaka från staten efter kommunismens fall tillhör emellertid Konstantin. Olivia måste först lämna hälften av guldet till Konstantin. Av Viktors hälft skall Juliana få sin hälft, alltså bara en fjärdedel av guldet. Men först får vi se om hon inte blir lurad på konfekten av den smarta psykologen eller någon av de andra svartklädda damerna. Därefter skall resten delas mellan hans barn, vilka de nu är.

Konstantin har sin son Hilarius som, förresten, bryter släktens religiösa tradition och går på ett katolskt gymnasium. Under sommarlovet reser han med sin mamma över hela världen och bor gratis på klostren. Han föddes i Genève och döptes i Vatikanen i Capella Sixtina. Jag såg fotografierna från dopet i målarens ateljé.

Konstantin hade, som tidigare nämnts, länge arbetat i Italien som restauratör innan jag träffade honom i Rumänien. Han hade lika höga kontakter i Rom som i Bukarest och Schweiz. Pojken döptes av kurians kardinal Hilarius som skänkte sina röster till den nuvarande påven, som alla vet. Men det var inte därför Konstantin valde honom till dopförrättare, utan för hans vackra namn. Hilarius betyder den som skrattar. Genom att vända ryggen mot Östkyrkan och döpa sin son på denna heliga plats ville Konstantin att släktens förbannelse skulle upphöra. Eller var det en antydan om att den som skrattar bäst skrattar sist?

Victor Ravini

159

Konstantin skilde sig när Hilarius var några år gammal. När före detta frun fick höra att Viktor fått guldet tillbaka ringde hon till Konstantin och erbjöd sig att åka till Bukarest för att förhandla med Viktor. Hon ville komma åt guldet å Hilarius vägnar. Konstantin kunde inte lita på henne. Han som aldrig varit materialist blev upprörd vid tanken på att hans familjearv skulle hamna i före detta fruns händer.

Det finns ytterligare arvgods från Nikolaus som konfiskerats av kommunisterna: fastigheter i olika städer, bördiga marker, skog och vingårdar.

Enligt de nya lagarna, som inte gäller för alla utan tillämpas från fall till fall beroende på vem det beror på, skulle även dessa lämnas tillbaka till sina rättmätiga ägare.

Konstantins före detta fru vill komma åt både guldet och fastigheter, inklusive marker – Nikolaus och Aurelius egendomar, som Viktor säkerligen hade fått tillbaka för sin räkning.

Konstantin i sin tur erbjuder mig att hjälpa honom lägga beslag på guldet, fastigheterna och markpartierna. Han har anlitat flera advokater i Bukarest, men de har bara plundrat honom på pengar och inte ens registrerat hans ärende. Han har även anlitat en rumänsk-amerikansk advokat som annonserat i exiltidningar. Denne tog upp processer för dem som ville få tillbaka sina fastigheter som konfiskerats av kommunistregimen. Men för att starta processen var man tvungen att först sätta in en avgift på två hundra dollar på advokatens konto.

Enligt officiella siffror hade kommunistregimen drivit tolv miljoner rumäner i exil och konfiskerat över två miljoner bostäder. Ponerar vi att bara en procent av de potentiella kunderna nappade på annonsen och betalade två hundra dollar, innebär det att advokaten på detta sätt fick fyra miljoner dollar.

Advokaten försvann med pengarna utan att starta någon process. Han kanske inte ens betalade för annonsen i tidningarna.

Trots att kommunismen fördömde privat egendom byggdes de flesta av de nya fastigheterna med privata pengar. De konfiskerades när ägarna lämnade landet och delades ut gratis till partimedlemmar. Efter kommunismens fall har staten sålt de konfiskerade fastigheterna till hyresgästerna för priset av ett par kalsonger.

Många exilrumäner har stämt staten. Det har inneburit upprepade resor till Bukarest och mutande av advokater. Tingsrätten har beslutat att exilrumänerna skall få tillbaka sina bostäder. Ett definitivt och oåterkalleligt beslut. Men staten har ogiltigförklarat detta och således har ägarna plundrats för andra gången. Exilrumänerna har vänt sig till Europadomstolen för 160

I Draculas land

mänskliga rättigheter i Strasbourg, där de fått upprättelse och staten är nu dömd att betala skadestånd.

Regeringen i Bukarest bryr sig inte om domarna i Strasbourg. Skadestånd skall betalas av skattebetalarna, vilka uppviglas mot de rättmätiga ägarna.

Dessa beskylls återigen för att vara tjuvar, denna gång i maskopi med Europadomstolen. Man kan bara konstatera att varje land vill komma in i EU på egna villkor.

Jag sade till Konstantin att han skall göra som Juliana, och anlita en schweizisk advokatfirma som i sin tur skulle samarbeta med en rumänsk advokat. Han svarade att hon hade tur. Advokater har samma moral oavsett vilket land de kommer ifrån. Skillnaden var att de hade olika priser för sin moral, beroende på hur fattig eller rik advokaten eller kunden var. Dessutom var hon kvinna, charmig och intellektuell, psykiater, och en man har svårare att lura en kvinna på pengar.

Konstantin litar inte på några advokater, säger han om och om igen. Men det kan finnas något annat bakom hans ord. Jag kan tänka mig att han redan har kontaktat en schweizisk advokat som svarat att det muntliga testamentet inte kan åberopas. Dess enda vittne, hushållerskan, är död. Rätten tar inte upp mål där ord står mot ord och där ingen kan komma med bevismaterial.

Man kan lätt förstå att min vän var desperat när han lovade mig hälften av guldet och allt annat.

– Ha! svarade jag och försökte genomskåda honom. Jag anstränger mig inte ens för att få tillbaka mina egna arvedelar – marker, vingård och skog intill floden Oltul, fortsatte jag. Och inte heller för att återfå lägenheten i Bukarest.

Hur ska jag slåss mot en stat som inte respekterar rättvisa? Det är statens skyldighet att lämna tillbaka all konfiskerad egendom. Vilket förtroende kan EU ha för en stat som inte respekterar äganderätten?

Han reste sig och började diska. Han stod med ryggen mot mig och sade någonting om vädret, att det började åska i Mont Blancs riktning.

– Det vore bättre…, sade jag tillräckligt högt för att överrösta vattenbruset i vasken. Det vore bättre att anförtro saken åt dina pingviner!

Konstantin vände huvudet mot mig, stirrade misstänksamt, och stängde vattenkranen. Han frågade vad jag menade med pingvinerna.

Jag svarade att han hört fel, jag hade sagt Interpolvänner.

Han torkade händerna och sade att detta inte var ett fall för Interpol.

Men när Konstantin kom med kaffet, märkte jag att han gick som en pingvin.

Att han reagerade på min kryptiska formulering kunde vara tecken på att han verkligen var pingvin.

Victor Ravini

161

Strax efter Berlinmurens fall öppnade en del öststater sina hemliga arkiv.

Vem som helst fick lov att läsa det som stod i hemliga polisens dokument.

Skyddat förblev dock angivarnas namn. Rumänien ville inte offentliggöra sina arkiv. Men efter tio år, i samband med ansökan om inträde i EU, öppnade det fruktade Securitate sina arkiv och då gjordes det med större öppenhet än i något annat land. Angivarnas namn skulle inte skyddas. Den upprustade hemliga polisen utelämnade nu sina gamla medarbetare. Kanske som vedergällning för att folk utnyttjat maktapparaten i privata syften.

Konstantins son, gymnasisten Hilarius, fick höra om detta när hans mamma pratade med en landsman som var mycket nervös och bekymrad.

Sedan tidig barndom förstod Hilarius rumänska men hade aldrig talat språket.

När landsmän kom på besök till föräldrarna och pratade rumänska med pojken svarade han på franska. Men efter konfirmationen ville han få språkundervisning i rumänska, kanske för att trotsa föräldrarna som missunnat honom denna rättighet.

Språkundervisning fick han utan föräldrarnas vetskap i den katolska skolan där han var elev. Rektorn klappade pojken på axeln och lovade att inte avslöja det för hans föräldrar. Språkläraren var en gammal katolsk munk från Transsylvanien som suttit i kommunistiskt fängelse på grund av att han tillhörde uniatkyrkan, samma utbrytarkyrka som Juliana. Den fromme munken betraktades som en martyr uppstånden från de döda, nästintill ett helgon. Han bar ständigt svarta handskar, den vänstra tog han aldrig av sig.

Den angelägna katolska skolstyrelsen anförtrodde honom framförallt uppgiften att vara en andlig mentor. Han skulle programmera den lovande pojken att följa rätt riktning, ”som tur var” utan föräldrarnas inblandning. Munken fick träffa pojken varje dag, även på söndagarna i kyrkan. Han hade mer tid och ork än föräldrarna att ge pojken den ”rätta uppfostran”.

Men nu var det sommarlov, och Hilarius skulle vallfärda till klostret St Gallen i östra Schweiz. Hans mamma var trött på den årliga vallfarten och föredrog att stanna hemma. Hans mentor var i Rom med uppdrag att kyssa påvens hand å skolans vägnar. Gymnasisten var tillräckligt stor för att vallfärda ensam. Han ville även stanna kvar några veckor på klostret och läsa i dess bibliotek. Det var en välkommen avlastning för hans mamma som ständigt saboterat pappans umgängesrätt med barnet. Hilarius visste att i det uråldriga biblioteket bevarades handskrifter med politiska pamfletter som tyska munkar skrivit om den verklige Dracula under dennes regeringstid.

162

I Draculas land

Där föll Hilarius blick på världstidningen Biblos som bara kommer i begränsad upplaga för biblioteksbruk. I Biblos stod att universitetet i Gurgelheim nyligen hade gjort en bättre tolkning av kilskriften på lertavlorna som grävts ut ur Assurbanipals bibliotek i Nineve. Språkforskarna på nittonhundratalet tolkade dem som handelskontrakt, men de hade fel. I början av tjugohundratalet förstår även vetenskapsmän att mänsklighetens främsta mål är att vidhålla statens eller staternas stabilitet. Civilisationens viktigaste verksamhet är att övervaka medborgarna och arkivera information över allt om alla.

Forskarna vid Gurgelheimsuniversitet har kommit fram till att Assurbanipals bibliotek inget annat innehöll än den tidens hemliga polisarkiv.

Angivarna har sedan årtusenden blivit stoft, och det finns inga spår efter dem förutom deras namn och handavtryck som kvarstår på lertavlor i all evighet.

Gilgamesheposet hade tolkats fel. Efter Enkidus död, som inleder min berättelse, söker Gilgamesh den odödlige Utnapishtim vars namn betyder Han som fann livet. Men inte bara för att fråga om hur denne erhållit evigt liv, utan också för att fråga vad som stod i det hemliga arkivet som Utnapishtim höll för Guds räkning. I indisk mytologi finns ett liknande hemligt polisiärt arkiv, men i gudarnas himmel, och det heter Krönika Akasha. Det är något annat än Karma men båda samkörs, som vi vet.

Utnapishtim visar sina hemliga lertavlor för Gilgamesh. Där läser han att hans bäste vän Enkidu angivit honom för ogudaktighet. Utnapishtim berättar om Floden (floden av hemlig information, i den nya tolkningen) som kommer att förgöra världen och vad han ska göra för att undkomma döden. Även titeln Gilgamesh har man uppfattat fel. Kunganamn chiffrerades för att skydda mot onda andar och främmande makter. När vi dechiffrerar Gilgamesh måste vi dela namnet i tre enheter med tre bokstäver vardera.

Eftersom kungar har en central ställning läser vi först bokstavsgruppen i mitten gam. Därefter hoppar vi en bokstav till vänster l, en till höger e, två till vänster Gi och två till höger sh. På så sätt får vi Gilgamesh hemliga namn – gamle Gish. Vilket stämmer med berättelsen. Han var betydligt äldre än Enkidu. Vi vet inte vad Gish betydde på akkadiska, men på sumeriska betydde det bock. Vilket också stämmer med undersåtarnas klagomål beträffande kungens sexuella överdrifter.

Språkarkeologerna har även dechiffrerat namnet på den odödlige Utnapishtim. Hans hemliga namn fascinerade långt innan dess en annan envåldshärskare som också eftersträvat evigt liv. Och som sägs vara ute efter det även efter sin död – Dracula. Vi läser först den sista gruppen av tre bokstäver Tim. Nästa grupp på tre bokstäver är ish. Vi får ordet Timish. Vi går Victor Ravini

163

ytterligare till vänster och läser P. Det som återstår är utna. Vi får ordet Putna.

Utnapishtims hemliga namn är Timish-Putna. Timish och Putna är mycket kända ortsnamn i Karpaterna.

Något som först försvårade forskningen var att det i Transsylvanien fanns två orter med namnet Timish och två med Putna. På kartan bildar de en fyrkant. Dracula förknippas inte direkt med dessa orter, utan med Bistritsa.

Det finns fyra orter med detta namn. De bildar också en fyrkant. Fyrkanterna överlappar varandra och har gemensamt geometriskt centrum. Tillsammans utgör de en åttauddig stjärna som brer ut sig över hela Transsylvanien. Det kan inte vara en slump. På porträttet i Österrike har Dracula en åttauddig stjärna på sin huvudbonad.

Studerar man vanliga kartor syns ingenting i stjärnans geometriska centrum. Tittar man däremot på mer detaljerade kartor ser man en damm.

Vilken sensationell upptäckt! Det måste vara den okända dammen – dammen där Dracula ligger begravd i guldkistan som är fylld med diamanter, pärlor och andra ädelstenar. Som bekant bevakar Dracula skatten dag och natt och stirrar elakt på folk som tittar i dammen.

Hans ena öga vilar i vattnet och det andra på land. Hans spetsiga mustascher har blivit morrhår, lika stora som träd. De som tittar i dammen och möter Draculas blick blir vampyrer. Likaså de som fotograferar eller tittar på fotografiet.

164

I Draculas land

Nu vet vi var dammen är belägen.

Bibliotekarierna berättade för Hilarius att Gilgamesheposet kunde dechiffreras på olika sätt. Man kunde även läsa texten med hjälp av en spegel och då återspeglade boken vår egen existens. Utnapishtim skulle läsas som Mithsipantu.

Han i spegeln är jag. Han som fann livet är Jag som fann livet.

Vidare hjälpte de Hilarius dechiffrera gammal tysk handskrift och vad som stod där om Dracula. De hjälpte honom också att få telefonkontakt med sin andlige mentor i Rom. Han pratade med mentorn i telefon, på rumänska som vanligt, och sade att han hört att Securitate offentliggjort sitt hemliga arkiv.

– Ja, så står det i tidningarna, svarade den gamle munken. Och vad då?

Hilarius ville åka till Bukarest av två skäl. Det ena var att besöka Draculas damm och kyrkorna som han rest, vilket mentorn avslog. Det andra var att läsa vad som stod i Securitates arkiv om hans farfar Nikolaus.

Mentorn funderade ett tag, tittade i sitt kalendarium, och beviljade det.

Men Hilarius kunde inte fråga sina föräldrar om vare sig ekonomisk hjälp eller tillstånd att resa.

– De skulle aldrig gå med på det, sade han och förklarade att han inte heller hade tillräckligt med pengar för resan.

Den gamle munken skrattade menande och beskyddande. Han tillade att som minderårig kunde Hilarius inte resa ensam till ett osäkert land. Därför skulle han avbryta vistelsen i Rom och följa sin elev till Bukarest, bara pojken hade sitt pass med sig.

Som god katolik hade Hilarius både böneboken och passet i bröstfickan, båda närmast hjärtat dag och natt.

– Vi träffas i Zürich och flyger till Bukarest, sade mentorn. Vart du flyr, och var du är, före dig jag är!

Väl framme i Bukarest emottogs de broderligt på det katolska kardinalkansliet, som tilldelat dem två gästrum. De fick skjuts till polisens oskyltade högkvarter.

I egenskap av anförvant i direkt led fick Hilarius läsa vad som stod i farfar Nikolaus akter. Den gamle munken passade under tiden på att läsa sina egna akter.

– Ingen natt omkring mig står, dit mitt öga icke når, sade munken för sig själv.

De fick inte kopiera några papper, och inte heller anteckna någonting.

De tilläts läsa i lugn och ro i enskilda rum. Som enda sällskap i rummet hade de ett kameraöga och minst en mikrofon.

– Och ett aldrig slutet öga vakar över minsta grand, mumlade munken.

Victor Ravini

165

Securitate visste ingenting om hans samröre med partisanerna i Karpaterna.

Den väl drillade eleven memorerade de viktigaste akterna. Väl tillbaka på gästrummet skrev han ner deras innehåll.

På så sätt skapade han en ordagrann avskrift av Leopolds anmälan mot sin bror Nikolaus. Anmälan avslutades med en precisering som förmodligen skrivits som svar på en fråga. Leopold skrev att han nödgades anmäla sin bror Nikolaus på grund av att denne ensam behållit guldet som brodern Aurelius testamenterat åt dem båda.

Hilarius frågade sin mentor om han skulle visa avskriften för sin pappa eller inte. Kunde hans pappa använda Leopolds indirekta erkännande att Aurelius testamenterat hälften av guldet till Nikolaus? Hade det juridisk giltighet?

– Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Vi lever i en ond och vilsen värld, unge man. När man inte vet vad man skall göra, skall man inte göra någonting! sade det luttrade helgonet. Det är bättre att avvakta.

Vi får utforma vår strategi efter kontrahenternas agerande.

Munken fortsatte högtidligt: – Min unge vän, jag håller dig övermåttan kär! Tillsammans med mig utstår du alla besvärligheter. Min vän, vi kommer att jaga pantern på slätten.

Vi kommer att ha idel framgång. Tillsammans klättrar vi till bergets topp, tillsammans dödar vi Himmelstjuren och dräper Humbaba som lever i Cederskogen. Du vandrar all livets väg. Härligt är livet och obevekligt!

166

I Draculas land

V I L D H U N DA R N A

– HÄRLIG ÄR JORDEN! sade munken och satte sig i en taxi med Hilarius.

Till katolska kyrkogården, chaufför!

– Vad ska vi göra där? undrade Hilarius.

– Lita på mig! Jag har överlevt kommunismens undergång och fall, svarade munken med förstelnat ansikte. Huru länge skall mitt hjärta sucka, söka efter friden och med outsäglig smärta aldrig finna den i tiden?

– Vad ska vi göra på kyrkogården? upprepade Hilarius.

– Se upp, se upp, nu vittnar marken och skördetimmen inne är! svarade munken kryptiskt. Redan är du den du en gång skall bli.

Polisen hade spärrat av paradgatan. All trafik hade stoppats. På samma sätt som när Ceausescu brukade passera förbi. Men nu var det Brigitte Bardot med sitt hundfölje som eskorterades av motorcykelpoliser.

I teve förklarade den nuvarande statschefen Ion Iliescu med ett rävleende att hans presidentlön var lägre än arbetslöshetsersättningen i Tyskland. Massmedierna misstolkade hans uttalande och meddelade dagen efter att statschefen manade sitt folk att utvandra till Tyskland.

– Vilka skulle då stanna kvar i landet? undrade tevepresentatören som inledde nästa program.

Som svar visades i teverutan ett stort antal vildhundar som jagade välklädda barn bland höga hus i huvudstaden. Teverösten informerade att det i tvåmiljonstaden fanns fler vilda hundar än barn. Vidare preciserades hur många barn som bets ihjäl av hungriga hundar och hur många människor som dog till följd av hundbett och rabies varje år.

Den förre borgmästaren försökte utrota hundarna med hjälp av förgiftade Victor Ravini

167

köttbullar. Men han fick sluta med det. Hundkadavren ruttnade överallt och spred sjukdomar. De var läckerbitar för jumboråttorna som var immuna mot alla gifter. Råttorna ställde till ännu större problem, de dök upp i toaletterna hemma hos folk, på ministerier, och till och med på departementet för Barnets Rätt till Skydd.

Hundarna behövdes eftersom de åt råttor och höll råttbeståndet i schack.

Råttorna huserade i avloppssystemet, där även gatubarn höll hus. Råttorna behövdes för att hålla gatubarnsbeståndet i schack. Gatubarnen behövdes för att landet skulle uppmärksammas på olika sätt i västerlandet. Det kan ses som ett slutet dubbelbottnat system, en sammansmältning av ekologi och ekonomi, som jag på eget bevåg har döpt till det ekonologiska systemet.

Ekonologin är en tvärvetenskap som försöker balansera ekonomi, ekologi och logik i en situation när minst en av dessa tre termer sätter sig på tvären och tar överhanden. Ordet finns ännu inte i några ordböcker, men föreslås som en omskrivning för läran om det välutnyttjade kaoset. Vad som styr vad är lika osäkert som vem som styr vem. Processen blir ännu mer komplicerad i frågan om vad som styr vem och vem som styr vad. Ett logiskt ekonologiskt system kan endast förstås utifrån ett ekonologiskt perspektiv, och ibland inte ens det.

Säkert är bara att dialektiken har gått över till metadialektik och över vattennivån i kloakerna.

Eftersom hundarna aldrig gick ner i avloppssystemet väckte de mer uppseende än barnen och råttorna. Den nye borgmästaren inledde beväpnat krig mot dem. Prickskyttar och kadaversamlare var den mest förträffliga lösningen, i alla fall på hundproblemet. Dålig reklam är bättre än ingen reklam, menar patrioterna.

I teverutan visade filmens nästa sekvens flygplatspersonal med reflexband, hörlurar som Musse Pigg och skyddsglasögon som täckte halva ansiktet.

De jagade bort hundar som sprang omkring på landningsbanan. Oräkneliga journalister och fotografer trängdes utanför landningsbanan och gestikulerade för att övertala flygpersonalen att inte jaga bort hundarna. De behövdes för att välkomna den viktiga person som journalisterna väntade på. En privat jumbojett med kodbokstäverna BB på vingarna och stjärten landade, svängde med svansen och kom närmare. En trappbil körde fram och flygplansdörren öppnades.

Brigitte Bardot dök upp i dörren, i hela sin glans, iförd en knallblå syntetpäls och solglasögon som var större än piloternas och markpersonalens. Hon bar ett halvt dussin pedegreehundar i famnen och ytterligare några tjog välfriserade hundar följde efter henne i koppel. Samtliga hade halsband med 168

I Draculas land

batteri och ljuseffekter i olika färger och puls som på en turkisk pizzeria i Stavanger.

Teleobjektiven fokuserade på BB och hennes diskohundar. Markpersonalen tappade kontrollen över vildhundarna. Dessa sprang fram och började hoppa på filmstjärnan. De skabbiga hundarna nosade med förtjusning i ändan på de välfriserade diskohundarna och gned sina nosar mot den blåa syntetpälsen.

Så mycket älskade Bukaresthundarna sin blåa älva. Men hur kunde de veta att hon skulle komma och för vilket ändamål?

Världens största hundälskare klappade de skabbiga hundarna, och på händerna hade hon speciella, hudfärgade handskar (så att de inte skulle synas på film). Rösten i teven avslöjade stjärnans hemlighet: syntetpälsen var parfymerad med franska hundars urin för att attrahera öststatshundarna.

På långt håll hade vildhundarna luktat sig till hennes ankomst.

Brigitte Bardot fick prata med tullare som betvivlade att hon var hon.

De förkunnade att det inte var samma person som de hade sett på bio. Dessutom stod det i hennes pass att hon hette Camille Javal. De blev misstänksamma när hon sade att hon ville adoptera några hundar. Hon hade redan hundra med sig. Hon fick ta av solglasögonen och pälsmanteln. Fotograferna hoppades att tullarna skulle kräva ännu mer. Problemet löstes av intelligenta, civilklädda personer. De beordrade kolleger med specialhundar att skugga henne för att uppdaga varför hon kommit.

Hon togs emot av borgmästaren i spegelsalen där hon mångfaldigades i alla vädersträck. Han fick en kyss på munnen som tröst för den skarpa kritiken mot hans hundpolitik. För att förtydliga sin kritik, adopterade den blåa älvan elva välutvalda gatuhundar som hamnat på hundasyl. Speciella bilar med lassoboys patrullerade i huvudstaden och kidnappade lyxhundar i förhoppning att ägarna skulle betala skyhöga lösensummor. Hundauktioner började florera när landet svängde åt vildkapitalism.

De intelligenta personerna placerade en polishund bland de elva. I en av hundens baktänder hade de inplanterat en spionkamera med radiosändare.

Men vad poliserna inte visste var att den vältassande spionhunden även hade en diskret KGB-antenn inopererad i svansen som kontinuerligt sände rapporter till nyhetsbyrån TASS. Journalisterna frågade borgmästaren hur det var att få en kyss av filmstjärnan. Han svarade att han aldrig ens vågat drömma om något sådant när han var ung och beundrade hennes nästan bara bröst. Men nu kom hon som en leksak som man väntat på alltför länge, och fått för sent. Han ville inte kommentera journalisternas frågor om dofterna i den blåa syntetpälsen.

Victor Ravini

169

Den blåa älvan besökte även ett hem för gatubarn. Det var olämpligt att konkurrera med hemmets västerländska välgörare, men hon frågade i alla fall en flicka vad hon önskade sig.

– Jag önskar att jag var en hund!

Därefter besökte hon institutet för geriatri (åldrande) som lovar evigt liv med hjälp av Gerovital. Det är en mirakulös medicin som omvandlade uppfinnaren, doktor Parhon, till en levande mumie och Rumänien till en stor exportör. Av kommersiella skäl meddelades aldrig om uppfinnaren dog. Ryktet säger att han bevaras i en frysbox.

Den blåa älvan lät tvätta, frisera och vaccinera de elva hundarna, i enlighet med de internationella överenskommelser beträffande hundemigration som både Frankrike och Rumänien hade ratificerat. Under tiden myndigheterna utfärdade hundarnas utvandringstillstånd, bodde de på Intercontinental och gnagde lyckligt på hotellmöblernas lejontassar och kissade ner de persiska mattorna. Även polishunden tassade fram för att närmare studera lejontassarna och fick sin spiontand avbruten. BB skickade hotellnotan till borgmästaren, eftersom hundarna ännu inte var hennes.

De lyckligt lottade B-hundarna fick ta plats på var sin stol i jumbojeten och flygvärdinnorna spände specialdesignade bälten på dem. På de resterande platserna satt hundra välfriserade A-hundar. Flygvärdinnorna hade fullt upp med att servera hundarna Vichyvatten och hundmat. Journalisterna fick inte komma in i blåa älvans flygande boudoir. I flygplansfönstrena viftade 111 hundar med sina svansar, varav en något stelt och förgäves. Efter hennes sensationella insats för att lösa hundproblemet i Bukarest kallades hon BBB. Hennes flygplan BAC-111 kallades VOV-111.

Man säger att det finns en likhet mellan henne och kometen Halley – de återkommer om sjuttiosex år. Med sig i bagaget hade hon mängder av Gerovital.

Amerikanska forskare har nyligen knäckt det mirakulösa läkemedlets hemlighet. Långt efter rumänerna har amerikanerna upptäckt att vampyrfladdermusen Desmodus rotundas saliv innehåller ett protein som förhindrar blodförtjockning och -koagulering.

170

I Draculas land

Y X H A M M A R S G ATA N

I DEN VITALA ALPLUFTEN drack Konstantin och jag vin vid en uteservering intill Genèvesjön. Vi beundrade den hundratjugo meter höga vattenstrålen. Med en vid gest visade han det sagolika panoramat och förklarade för mig vad Alptopparna hette.

– Hade jag någonsin kunnat tänka mig, sade han hänfört, att jag skulle hamna i detta paradis? Vilket ljus! Hade du kunnat föreställa dig detta? Jag har Genèvesjön och du har havet. Tänk på vilket traumatiskt sätt vi startade våra liv! Jag i Castravetia och du i Castranova. Tack vare farbror Leopolds girighet arresterades mina föräldrar. Jag flydde till Bukarest och levde i misär.

Hungrig i en kall källare under ett höghus. Flera år i en gravkammare. Så stora råttor fanns där. Det var många som jag, och vi bodde trångt. Avloppsröret i taket lossnade mitt under ett kalas. Vi var fler än vanligt och vi trängdes i panik för att krypa ut. Det var stopp i röret för det kom tonvis med träck.

Jag har sett mina lekkamrater drunkna i Donau. Att drunkna i dynga var mindre tilltalande. Jag förstår nutidens kloakbarn. Men vi hade så roligt!

Gitarrer och flickor. Vilket liv det var! Vad vi skrattade! Vi trollade fram mat och vi hade stora drömmar. En av mina källarvänner blev senare illusionist, andra blev estradörer och aktörer.

Han nämnde några välkända namn. En av dem, en filmstjärna, lämnade Bukarest efter revolutionen och pensioneringen, bodde nu i Paris och sopade tunnelbanestationer för att bekosta sin sons universitetsstudier. Konstantin mindes natten när ryssarna stormade deras hus. Ryssarna slog hans pappa blodig och våldtog hans mamma. Han var tio år gammal då. Samma scen upprepades fyra år senare när kommunisterna arresterade hans föräldrar.

Victor Ravini

171

– Minns du den dåliga luften vi andades i Bukarest? sade Konstantin. Vår döde poet Nichita Stanescu sa att vi flämtade i en fjärt. Här andas vi Alpluft.

Och vilket gudomligt vin! Kristallklart, från vingårdarna vi körde förbi i morse. Riktigt livsgivande. Inte som vattnet i brunnen vid din gamla Draculakyrka där du och min kusin Viktor har gått. Brunnen låg i dalen och samlade all träck. Titta på segelbåtarna! Vilken luft! Vilka blommor! Var är Viktor? Han kunde vara här med oss. Var är han? Två meter under jorden.

Småfåglar spatserade på vårt bord. Han smulade sönder en croissant och försökte mata dem ur handen. En av Konstantins bekanta gick förbi, de bytte några kryptiska ord. Den förbipasserande blev bjuden att äta lunch med oss nästa dag i ateljén. Spagetti à la Konstantin – med grekisk olivolja, hemliga provencalska kryddor och ett välkänt spanskt vin. Gästen sade att alla vägar inte längre gick till Rom utan till Konstantins ateljé, och försvann.

– Det var symfonikerdirigenten Antonioli. Du har väl hört om honom.

Jag ryckte på axlarna. Musikern var en begåvad, trevlig och intressant person, sade min vän och gnuggade sina händer. Han brukade göra så när han väntade pengar. Han blev på gott humör igen.

Konstantin sade att han bodde i världens centrum. Hela universum snurrade runt Genève vars flygplats hade flest VIP-ar. Amerikanska kändisar hyrde lägenheter året runt i schweiziska villor. Tidigare hade han visat mig Charlie Chaplins palats. Själv hade han sett Gorbatjov och Björn Borg gå på gatan utan livvakter. I Bukarest följde civilklädda poliser Björn Borg som svansen på en komet. Dalai Lama bodde i närheten, i Montreux, där ryska tsarer och Europas kejsare och kungligheter kurerade sig med vindruvor och arrangerade giftermål och allianser. Böcker som Konstantin illustrerat hade han överlämnat till Spaniens kung och Hollands drottning, och även skakat hand med dem. Jacques Delors, Yehudi Menuhin, Han Suyin, Peter Ustinov och andra personligheter har besökt hans ateljé och köpt skulpturer och tavlor. Han tilltalade Yehudi Menuhin med titeln kejsare – fiolens kejsare.

– Ingen i fiolvärlden är större än Paganini och Yehudi Menuhin, sade Konstantin.

– Vi får inte glömma David Ojstrach. De båda spelade i Bukarest i samma konsert. Vad sa han när du kallade honom kejsare?

– Han var mycket ödmjuk. Det var flera filosofer och konstkritiker hos mig och när någon frågade honom om någonting, ursäktade han sig med att han bara arbetade med händerna. Därefter kom han med djupare reflektioner än någon annan. Titta där, hon som går över gatan, känner du igen henne? sade Konstantin.

172

I Draculas land

– Hon ser ut som Daniele Darieux, men det kan inte vara hon. Henne såg vi på bio i Tyfon i Nagasaki med Jean Marais på femtiotalet. Hon var gammal redan då, betydligt äldre än han. Hon måste vara död. Hennes blomstringstid var före andra världskriget.

– Den odödliga Daniele Darieux. Flink och oförändrad. Hon spelar fortfarande, mest på teatern och står på scenen i timmar. Hennes blomstringstid är nu. I ett fritt land har döden portförbud. I vintras gav jag henne en komplimang vid ett gästabud på Yehudi Menuhins slott. Jag hamnade mittemot henne vid bordet, och sade: Drömmer jag? Alla fick höra att jag på femtiotalet i Bukarest under en hård vinter sålt min vinterkappa för att se henne på bio.

Gästerna applåderade. Unge man, sa hon – hon uppfattade mig som ung, då ska du få din vinterkappa tillbaka. Veckan därpå kom hon till ateljén och köpte en skulptur. Hon går alltid lika kokett klädd som i Nagasaki. Nu kanske hon har bråttom till rendezvous med Schwarzenegger.

– Lever Jean Marais fortfarande?

– För Jean Marais gjorde jag nyligen en affisch när han spelade här på Octogon. Teatersällskapet gick på middag efter repetitionen och jag pratade med honom om gemensamma bekanta från den tid då han gjorde filminspelningar i Bukarest och jag var stuntman.

– Världen är så liten.

– Ett glas för vår avhållne vän Viktor! sade Konstantin och höjde glaset. Jag sörjer honom alltjämt, trots att han behöll mitt guld för sig själv och för sina barn. Men jag har också barn.

– Var är Hilarius nu?

– Ingen aning. Jag har inte hört av honom på länge och jag kan inte ringa till min före detta fru för hon låter mig inte prata med honom. Viktor gick i sin pappas fotspår. Sveket och girigheten gick i arv.

– Din pappa hade förtroende för Leopold, men det hjälpte inte, eftersom det inte var ömsesidigt. I det svenska språket finns ett intressant ord, tillit. Oavsett om man läser ordet fram- eller baklänges blir det likadant. En språkfiness som kallas palindrom, tillit är otänkbart utan ömsesidighet. Över ert guld vilar en förbannelse. Det har bara dragit till sig lidande och död.

– Viktor var som en bror för mig, men han var en idiot. Han bodde i en mörk håla, ett dårhus. Satt som en orm och vakade över guldet, och drack vin från patienterna. Vin och brännvin som läkarna och dödgrävarna fått i överflöd. Vilket korrumperat land vi har lämnat bakom oss! Journalister som avslöjar korruption och andra missförhållanden blir sparkade eller misshandlade. De mänskliga rättigheterna lyser med sin frånvaro. Med blinda Victor Ravini

173

politiker kommer landet att falla i mörker.

– En svensk bekant som besökt Rumänien sade att det var ett vansinnigt vackert land, invände jag.

– Ja, men synd att det är bebott. Se dig om med vrede. Livet är för kort för att återvända. Det finns ingen återvändo. Den enda form av patriotism som kvarstår är att hata landet så som det blivit. Det är inte längre vårt land.

Det finns ytterligare en spänning i den oavslutade guldtragedin. Juliana vill sälja markerna och fastigheterna som tillfaller henne och ta med pengarna och guldet till Sverige. Hon vet att hon måste betala en del avgifter och arvskatt, och det blir en betydande summa. Men det blir ändock mycket guld kvar åt henne.

Däremot vill Lukas slippa dessa kostnader och ämnar göra något annat med sin andel. Dessutom försöker han förhindra sin mamma på alla sätt att föra in guldet till Sverige.

Juliana i sin tur försöker övertala honom att sätta guldet på en bank i Sverige och ingen annanstans. Det är landet som gav dem asyl och medborgarskap. Att de betalar avgifter och skatt är bara rätt, förtydligar hon.

Det här guldet består av småtuppar vilka Aurelius har köpt för pengarna han vann genom bankspekulationer som ruinerade folk i samband med börskraschen 1929 och 1932.

Hon vet att Aurelius var en av dem som hade Kreugerkraschen på sitt samvete, då halva Sverige ruinerades.

– Vi kan inte njuta av guldet om vi inte gör det rätta, förklarade hon för sin son. Det är mer moraliskt att föra guldet tillbaka till sin ursprungskälla.

Lukas vill inte höra talas om detta.

Jag har tappat kontakten med honom. Men en landsman som börjat samla på guldtuppar ringde mig och berättade att någon sett Lukas på Arlanda där han tog ett tidigt flygplan till Genève. Underligt nog har Lukas vid ungefär samma tidpunkt observerats i Borås med en otäck kamphund gående bredvid sig, trogen som en skugga.

Man hade sett honom försvinna in genom en port på Yxhammarsgatan.

174

I Draculas land

DRACULALAND

NÅGON AV DE OBSERVERADE är naturligtvis Markus, inte Lukas.

Men vem är vem? Det är inte första gången de båda pojkarna sätter myror i huvudet på folk. Inte ens den rumänska polisen som utfärdat deras identitetshandlingar kunde skilja dem åt.

Jag åkte omedelbart till Borås. Parkerade bilen på Yxhammarsgatan på Högskolans sida, och när jag klev ur bilen såg jag framför mig: polishuset, begravningsbyrån Fonus, en videobutik, och vägg i vägg med Tempel Riddare Orden en kebabgrill. På andra sidan polishuset fanns ytterligare en begravningsbyrå, med tjusiga röda markiser som på en restaurang. I källarvåningen låg konservatorsateljén Gyllene Hantverk. Lite längre ner på gatan fanns Underground Club Yxhammarn, med svarta markiser. I vilken port försvann Lukas eller Markus, vem det nu var? På gatan låg också vårdcentralen Herkules, två frikyrkor och en loppmarknad mellan dem, Arbetsförmedlingen Utland, en spelbutik och en kinesisk krog där man kunde äta för 89 kronor.

I vilken port försvann han?

En gammal man berättade att mittemot Tempel Riddare Orden låg förut ett apotek, som numera flyttats. Pensionären var på väg till djurparken där han brukade mata de hjälpsamma pingvinerna.

När jag återvände från Borås ringde jag till Konstantin. Jag berättade om Lukas och Markus mystiska försvinnanden, (men jag sade inget om pingvinerna). Han reagerade på sitt typiska sätt. Istället för att tacka för den livsviktiga informationen svarade han blaserat och likgiltigt: – Jaha, vem bryr sig om det? Och vad är Borås för något?

Detta för att jag skulle tro att han inte alls var berörd. Men jag kommer Victor Ravini

175

mycket väl ihåg att han, när han var på besök i Sverige, pratade med tidningsredaktören om Tutankhamuns utställning i Borås. Han sade då att textiltraditionen i Borås kunde knytas an till cisterciensmunkarna på tolvhundratalet.

Jag påminde honom inte om detta utan berättade vad jag nyligen läst i Metro. Rumänien har vid patentverket i USA ansökt om rättigheten att inrätta en skräckpark för turister som skulle kallas Draculaland. Konstantin skrattade och sade: – De är idioter, de har sedan länge inrättat hela Rumänien till Draculaland!

I en radiointervju hade han för en tid sedan berättat om sitt ursprungsland, Draculaland, och sett hur radiolyssnarna lystrat till, gjort korstecken och sedan visat honom större vördnad än en ärkebiskop.

Konstantin hade fått en tidning från Bukarest som skickas gratis till ambassader och utvalda rumäner bosatta utomlands. Tidningen avser att väcka läsarnas hemlängtan. Han läste några avsnitt ur tidningen för mig.

– Det står här att kyrkogården Bellu har blivit VIP-arnas El Dorado. Intill det största mausoleet har premiärminister Adrian Nastase köpt sig en grav.

Där bygger han något som skall överträffa furstesläkten Cantacuzinos vilostad, arvingar till kejsare i Konstantinopel. Några av ministerns politiska rivaler har också köpt sig gravar i samma kvarter.

– Vad då ”köpt sig gravar”? undrade jag. Kyrkogården är överbefolkad.

Det finns inga lediga gravar.

– De köper gamla gravar! Slänger ut benresterna, tar bort det gamla namnet och skriver dit sitt eget. Eller också bygger de nytt. Byggfirmorna spionerar på varandra. Det gäller att bygga större och ståtligare monument än konkurrenten. Ministerns rival, affärsmannen Catarama, gav order att arbetet skulle ske mitt i vintern. Samtliga marmorplattor, svarta på utsidan och vita på insidan, sprack och lossnade. Betongstrukturen vittrade sönder. Man fick bygga på nytt. Ett femkantigt mausoleum som symbol för hans kontakter i Pentagon. Han vill att världen ska se att han kämpar för Rumäniens inträde i NATO. På insidan är väggarna täckta med speglar.

– Det är traditionsvidrigt. Inga speglar får förekomma i samband med döden.

– Men tänk vilken effekt i det femkantiga rummet! Och nu står underverket där, med springbrunn, vatten- och gasledning, och evig eld. Det ståtliga mausoleet vaktas av stora statyer på taket. Vilken kontrast till gravarna bredvid, där landsfäder och nationalskalder i bästa fall avbildas med en byst.

– Vem säljer gravar?

176

I Draculas land

– Staten, skrattade Konstantin. Det finns släkten som är utdöda. Eller gravar vars ägare inte har råd att betala den årliga avgiften. Då auktionerar staten bort den eviga viloplatsen. Det finns familjer som säljer sina gravar för de har inte mat för dagen. President Ion Iliescu köpte förra året ett nyckelfärdigt gravkapell, med ben och allt, byggt i början på 1900-talet. Vet du vems grav det var? Familjen Lipattis.

– Pianolegenden! Men vad gjorde de med Dinu Lipattis kvarlevor?

– Han är begravd här i Genève. Kommunisterna försökte återföra honom till fosterlandet för att vinna politiska poäng i västvärlden. Men schweizarna lyssnade inte på det örat. Vidare står det i tidningen att Iliescu informerades i efterhand om att Lipattikapellet flera gånger utsatts för inbrott. Många saker har stulits därifrån. Iliescu blev skrämd och sålde graven för att söka sig en säkrare plats. Gamla kommunister blir nu grannar med de revolutionärer som störtade dem.

– Onkel Tanase hade rätt, mumlade jag för mig själv.

– Ilie Ceausescu, Nicolaes bror, har köpt sig en övergiven grav vid Bellu.

Hör och häpna. Strax intill kyrkan har den gamle kommunisten Manea Manescu, senare antikommunist, rest en tio meter hög stencylinder. Uppskattningsvis väger obelisken hundrafemtio ton. Cylindern vaktas av en staty, en bondekvinna, som skall symbolisera nationen som begråter honom. Folk påstår att hon liknar Elena Ceausescu. Det finns inget kors på monumentet eftersom Manescu alltid varit ateist.

– Hur har de pengar för sådant när landet är så fattigt? Istället för att investera i något produktivt.

– Landet är inte fattigt. Det är rikt på naturtillgångar. Minns du de bördiga åkrarna som sträckte sig bortom horisonten? Tre skördar per år på samma mark! Hav av solros, spannmål, bomull- och tobaksodlingar. Vingårdar och fruktträd. Boskap, får och vilda djur. Berg av mat. Vart tar dessa skördar vägen? Guld-, uran- och kolgruvor, järn, koppar och bauxit, olja, naturgaser och allt annat. Det finns ingenstans i världen så stora rikedomar på ett så litet område. I alla fall stod det så i våra skolböcker. Och ändå är folket fattigt och merparten svälter. Fransmännen kallade Rumänien le grenier de l’Europe, Europas matproducent. Men detta är historia.

– Statskassan är också mager. Inget under med sådana politiker och förvaltare. De är både inkompetenta och korrupta.

– Ju fler akademiska titlar de har desto mer skrupellösa är de.

– Rumänerna är dåliga affärsmän. Hur kan man sälja hela handelsflottan, östblockets näst största för bara tusen dollar?

Victor Ravini

177

– Du begriper ingenting, sade Konstantin. Miljarderna hamnade i privata fickor. De är tvärtom utomordentliga affärsmän, politiker och diplomater, eftersom ingen kan ljuga bättre. Det spelar ingen roll att de förlorar ansiktet eftersom de inte har något ansikte att förlora. I tidningen finns en lista på nyrika med enorma förmögenheter. Det handlar om miljarder dollar. Hur är detta möjligt på bara några få år? De har inkassokrav på ännu fler miljarder.

– Att det existerar fattigdom i ett sådant rikt land visar vilken människosyn rumänerna har, och de styrandes förakt.

– Har du inte hört om den blomstrande likmarknaden? En marknad som inte är i dödgrävarnas händer, utan i sjukhuspersonalens och begravningsentreprenörernas. I ambulansen, på väg till akuten, får patienten en dödlig spruta eller blir kvävd med kudden tryckt mot ansiktet. Sjukvårdaren kontaktar entreprenören som är på plats när familjen informeras om dödsfallet.

Familjen får begrava en välbalsamerad kropp, men först har läkarna plockat bort alla organ de behöver för transplantering.

– Det är inget nytt, svarade jag. Det var staten som börjat med denna kriminella verksamhet redan under kommunisttiden. Sjukhusen måste spara pengar…

– Och staten slipper betala pensioner. På tal om pensionärer, vet du vem jag träffade häromdagen? Din gamla moster. Hon satt som vanligt på samma restaurang och åt lunch. Hon var pigg och alert. Det var bara hennes hörapparat som inte fungerade så bra. Av henne fick jag veta att du har ytterligare en moster som är kvar i Transsylvanien. Varför har du aldrig pratat om henne?

– Ingen pratar med henne. Har inte du några i din släkt som är utfrysta?

– Vet du vad din moster sa? Hon var upprörd. Hon hade fått brev från en gammal skolkamrat i Castranova. Hennes yngsta syster, tillika din moster som du varken talar med eller om, har stämt staten för att få tillbaka din mormors mark och fastigheter.

– Man kan inte få tillbaka dem, svarade jag. Fastigheterna finns inte kvar, de revs ner för att ge utrymme åt parader. Och marken… Där byggde man på femtiotalet den underjordiska flyggplatsen som ryssarna använde för sina flygande plåtkistor. Armén kan inte lägga ner sin verksamhet där. Hur ska hon få marken tillbaka?

– Flygplatsen förföll och är nu övergiven. Marken har blivit ointressant.

Den är miljöförstörd. Din moster vann processen och sålde marken till någon som ville anlägga en golfbana. Fastigheterna fick hon ersättning för. Pengarna behöll hon för sig själv och har inte sagt ett ord till sin syster i Genève.

– Inte till min mamma heller.

178

I Draculas land

– Och vet du vad hon gjorde mer? Hon sålde sina föräldrars grav. Med kistor och allt. Jag fick höra att det var en enkel underjordisk betongbunker som inte kunde vara värd mycket pengar. Vet du vem som var köparen?

Den rikaste skojaren i Castranova, som blivit rik på export av bestulna råvaror och förfalskade märkescigaretter. Var inte din morfar polismästare?

Konstantin tog upp en fråga som Mircea Eliade ställt. Religionshistorikern undrade varför det låg en förbannelse över Rumänien. Min vän bestred rumänernas teori om att det fanns en världssammansvärjning mot landet.

Enligt Konstantin hade rumänerna själva försatt sitt land i denna situation.

Han förklarade varför Rumänien vid slutet av andra världskriget inte fick status som segrande land, medan Polen fick det. Polackerna valde från början att offra sin stat och bevara sina etiska principer. De visste att de kunde överleva även utan att ha en polsk stat. Från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet fanns inget Polen, och ändå hade polackerna en blomstrande kultur.

Medan rumänerna i andra världskriget valde att offra sina principer för att bevara sin stat.

– Men vad ska man göra med en stat där man inte har några etiska principer och ingen moral? skrattade han.

Han gjorde ytterligare en konstatering. De flesta huvudstäder i Europa ligger vid vattnet. Det aktuella vattendraget är representativt för huvudstaden och för landet. Man navigerar på vackra vattendrag som Thames i London, Seine i Paris, Spree i Berlin, Moldau i Prag, Donau i Wien och Budapest, Mälaren i Stockholm. Bukarest däremot ligger vid en liten flod som inte uppfyller någon annan funktion än att vara stadens kloak. I detta såg han en symbol för huvudstadens och landets moral. Rumänien är det enda land som deltog i andra världskriget och inte hedrar sina hjältar, varken de som stupade i kriget mot Sovjet eller mot Nazityskland, sammanlagt en miljon soldater.

Däremot firar Rumänien USA:s nationaldag.

– Efter revolutionen har regeringen upphöjt flera tusen officerare till generaler. Det var Bukarests svar på den officiella inbjudan att komma in i NATO. Tack vare Rumäniens inträde kan antalet generaler i NATO fördubblas, skrattade han. I fransk teve såg jag hur Iliescu angrep Chirac. Han var oförskämd, hotfull och framförallt ignorant. Är det på det sättet vi ska komma med i EU? – Ignorant är han inte. Han är mycket beräknande och kvicktänkt. Jag har träffat honom när jag var på exilförfattarnas kongress vid Svarta havet.

Iliescu bjöd oss till presidentpalatset, säkerligen för att samla poäng inför valet.

Han råkade in i en fruktansvärd dispyt med författarförbundets ordförande.

Victor Ravini

179

De skräckslagna journalisterna försvann med sina kameror.

– Är det detta som kallas för pressfrihet?

– Jag passade på att på humoristiskt sätt säga till Iliescu precis allt vad jag tänkte om hans kulturpolitik. En tysk författare som kunde rumänska blev förbryllad och stum, men en ambassadör med fru gav mig uppmuntrande blickar och de kunde inte hålla sig för skratt. Iliescu svarade obesvärat att han tänkte just som jag, och livligt fortsatte han som om han alltid tänkt i humanistiska banor. Han böjde sig fram för att kunna läsa namnet på min skylt och frågade vilket land jag kom ifrån. Betraktade statschefen mig inte som landsman?

Konstantin sade att Rumänien inte hade någon framtid eftersom det inte fanns några kloka människor kvar där. Landet var uttömt på hjärnor.

– Jag tror inte det, sade jag. Vet du vad jag läste i Metro? Chefredaktören har träffat Bill Gates. På frågan om Bill Gates tro på framtiden och om att Microsoft ska sälja antivirusprogram, vet du vad världens rikaste man svarade? Han sa: ”Jag förstår att antivirusföretagen är nyfikna på vad vi gör, vi har ju köpt ett rumänskt antivirusbolag.”

– Han har köpt det för det var billigare, muttrade Konstantin.

– Nej, det tror jag inte. Gates som donerat miljarder och miljarder dollar till de fattiga i Afrika, och tänker skänka bort allt! Han köper inte rumänska dataspecialister för att de är billigare än de tyska eller japanska. Han vet vad han gör.

– Men nu är det rumänska bolaget borta. Experterna flyttar till Amerika självklart.

Konstantin berättade att han kände till en landsman som var professor i Amerika och forskare på en börsnoterad firma. Firman skickade honom årligen några veckor till Rumänien, Moldavien, Ungern och Bulgarien för att undervisa studenter strax innan de avslutade sina studier. Majoriteten i republiken Moldavien är etniska rumäner. Rumänerna och moldavierna trodde att han undervisade utan att ta betalt av ren patriotism. Och likaså att han av ren patriotism erbjöd sig hjälpa de duktigaste studenterna att få forskningsstipendier i Amerika. Men hans hemliga uppdrag var att rekrytera hjärnor. Om deras forskning gav resultat, fick de anställning. Men professorn hade svårare att hitta lämpliga studenter i Rumänien och Moldavien än i grannländerna.

– Inte kan våra grannar vara duktigare, sade Konstantin, inte bulgarerna i alla fall. Men det visade sig att rumänska studenter försvann ur landet redan på ett tidigt stadium. De fortsatte sina studier i vilket land som helst i Väst, på egna pengar, kanske med lite hjälp från släkt och vänner. Jag berättade förut om den sjuttioårige filmstjärnan som sopade tunnelbanestationer i Paris för att 180

I Draculas land

bekosta sin sons universitetsstudier. Rumänien har gjort sig av med sina mest kompetenta medborgare. Utrotade, bortjagade eller undanträngda. Det är så fullständigt korrumperat att de ärliga inte har en chans. De hånas. Exilrumäner som återvänt och försökt göra någonting för sitt land har saboterats av advokater och ruinerats av bedragare.

– Vi kan inte längre koderna. Själva orden har fått en annan innebörd.

Konstantin hade sett en rumänsk dokumentärfilm där en arbetslös man sökte jobb på sonens firma. Han fick inte jobbet förrän han mutat sin son med cigaretter och kaffe.

– Och vilken korruption inom vården! fortsatte Konstantin. Sjukhusdirektören på landets största hjärtsjukhus fick hjärtinfarkt, och sjukhuset hade inget syre. Han dog, han saknade pengar att betala med. Du blir inte ens begravd om du inte mutar dödgrävaren.

– Men prästerna då?

– De är som förut. Östkyrkan har aldrig haft katolicismens starka politiska ställning och sociala engagemang. De gör ingenting, de bara tigger pengar och gnäller att frikyrkorna tar över församlingsmedlemmarna. Under kommunismen sålde prästerna välsignelser. Nu hotar de med förbannelser om du döper ditt barn och inte betalar så mycket de vill.

Vidare sade Konstantin att den skickligaste arbetskraften utvandrar som aldrig förr. Och nu med Schengenavtalet, reser de som turister och stannar olagligt och arbetar svart överallt. Av de 191 som dog på tåget vid attentatet i Madrid var 12 rumäner på väg till sitt arbete. En razzia har också uppdagat att flera tusen rumäner arbetar svart på Kanarieöarna.

– Förut simmade de över Donau.

– Turistbyråer i Bukarest arrangerar allt, språkkurser och falska arbetstillstånd. För att inte prata om sexhandel, barnprostitution och slaveri. Toppolitiker säljer tiotusentals barn. Kyrkan välsignar olagliga adoptioner samtidigt som den bannlyser Västerlandet som köper barn. Mitt land har lämnats i bedragarnas och galningarnas händer. Eminesco hade rätt. Endast fursten Tsepes kan sanera Rumänien. Gemene man kämpar för sig själv och sin familj, för överlevnad eller för att samla rikedomar. De placerar pengar och barn utomlands. Var som helst. De emigrerar till Arabvärlden, Afrika och Asien.

– Ja, sade jag. Jag läste att trettio tusen rumäner är bosatta i Moskva, för att inte tala om alla moldavier som arbetar olagligt. Regeringen manipulerar folket att hata ungrare, men rumäner emigrerar dit. Jag har en bekant som lämnat Bukarest för att han erbjöds en professur i historia vid universitetet i Budapest.

Victor Ravini

181

– Ser du? skrattade Konstantin. Inget engagemang, varken för landet eller för någon ideologi. Ingen samhällssolidaritet, ingen strid för att erövra demokratin. Alla väntar på att demokratin skulle komma som en gåva från himlen. Om de bara accepteras i EU kommer allt att bli bra.

Konstantin hade läst i en schweizisk affärstidning att Rumäniens bästa affärsidé var att tjäna pengar på Dracula. I Bukarest säljs Draculadockor som biter Barbiedockan i halsen. Barbiekoncernen har stämt den rumänska handelskammaren i Europadomstolen. De säljer även en uppblåsbar Dracula.

När man blåser upp den blir man biten i halsen.

– Äntligen har de förstått att de inte är bra på något annat, fortsatte han.

De är bäst på att skrämma folk. De är alla vampyrer.

Landet har drabbats av kollektiv psykos. De är ute efter allt som kan förknippas med både den historiske och den mytiske Dracula. Framförallt är de ute efter två efterlysta tavlor som föreställer den ungerska Draculessan.

Ingen har sett dem, men på marknaden värderas de högre än Mona Lisa.

– Nu förstår jag! skrek jag. Brevet från andra sidan. Viktor berättade i sitt sista brev att han nyss fått en tavla som gjorde honom överlycklig. Han menade att jag visste vilken tavla det var. Men jag kunde inte associera till något gemensamt samtalsämne vi haft om någon tavla. Och jag tänkte inte längre på det. I brevet skrev han att han skulle gå till Tacitus, säkerligen för att berätta om tavlan. Där drack han ett glas whisky, och nästa morgon hittades han död.

Konstantin frågade mig om det kunde vara en av de två efterlysta tavlorna föreställande Draculessan. Tavlor som ungerska nationalister var ute efter.

Jag visste inte vad jag skulle svara, och ville avsluta samtalet med löftet att fundera på saken.

– Det är ett frågetecken som måste rätas ut, sade Konstantin. Kan du inte ringa din pappa och fråga honom om han kan åka till Tacitus för att se om tavlan möjligtvis finns hos honom? Hans mamma var ju ungerska. Både din pappa och Tacitus är så gamla att det kanske är dags att de gräver ner sina stridsyxor och förbereder sig för en bättre värld?

Jag gjorde det. Men pappa förstod inte riktigt vad jag menade. Tacitus var sedan länge död.

– När dog han? frågade jag förbluffat.

– Nja, vad kan det vara? Några år innan du föddes. Du vet, han utbildades till gendarmofficer och dog på sitt första uppdrag. Det var i en ridolycka.

De gav honom en häst som inte var riktigt inriden. Hästen stegrade sig och Tacitus kastades ur sadeln. Han fick ryggraden bruten. Det var på järnväg182

I Draculas land

stationen i vår stad. Det sägs att han dog omedelbart.

– Men… vi kanske inte pratar om samma person? sade jag. Är det Tacitus, din kusin, Papones och Pipicas son, du pratar om? Han som blev amatörhistoriker?

Jag lyfte blicken och såg på dödsböckerna som Tacitus skänkt mig och som jag bevarade på bokhyllan ovanför min säng. Den egyptiska, den tibetanska, den tochariska och Gilgamesheposet. Han hade bett mig granska dessa skrifter dag och natt och sagt att det slutliga målet var att få evigt liv. Läs böcker i all evighet. Mina fingrar smekte de läderinklädda bokryggarna.

– Nej, Tacitus var gendarmofficer, svarade pappa. Han blev aldrig historiker. Han dog på sitt första uppdrag, som jag nyss har sagt, strax efter han slutade officerskolan.

– Är du säker på att han dog? envisades jag.

– Vi var alla på hans begravning.

– Var är han begravd?

– På den katolska kyrkogården. Hans mamma var katolik. Hon var ungerska och gick visserligen över till vår ortodoxa kyrka, men det räknades aldrig.

En gång katolik, alltid katolik. Dessutom döptes Tacitus först i vår kyrka och sedan i den katolska. De som går över från en religion till en annan får aldrig vila i fred. De blir gengångare och vampyrer, sade han och skrattade. Andra säger att det är doktor Aculas fel alltihopa. Det var han som skrev Tacitus dödsattest. Han slängde lakanet över Tacitus ansikte och svor ”la dracu!”.

Det är en besvärjelse som härleds från Dracula. Eller tvärtom. Somliga säger att Tacitus begravdes levande. De hade hört honom sparka i kistan medan orkestern spelade dödsmarscher och graven täcktes av jord. Kanske genljöd stortrummans klang i deras huvuden.

– Vad menar du? undrade jag och började känna en viss oro.

– Det sägs att Tacitus inte slog sig till ro efter sin död. Varje natt kom han ridande på en huvudlös häst. Han bar lien på axeln. Rak i ryggen, lite avmätt, som en militär. Han var klädd i en blå gabardinkostym med diskreta röda rutor, av bästa ullkvalité.

– En huvudlös häst?

– Man hörde honom mumla: Ingen natt omkring mig står, dit mitt öga icke når. Vart du flyr, och var du är, före dig jag är. På olika sätt försökte man få honom att hålla sig borta. Man fick gräva upp Tacitus, skära huvudet av honom, och placera det vid fötterna. Men det hjälpte inte. Han fortsatte härja omkring på nätterna. Folk trodde att Tacitus ville ha sin officersuniform som hade varit honom så övermåttan kär. En kväll lade man uniformen på Victor Ravini

183

hans kista. Dagen efter hängde den återigen på sin galge i hans rum som bevarades låst och orört. På golvet fanns spår efter hästhovar. Vad var det han sökte? Sina älskade böcker? Man lade de egyptiska, tibetanska och tochariska dödsböckerna liksom Gilgamesheposet på kistan. Sedan dess har ingen sett honom på flera decennier. Men Tacitus har lämnat sin grav igen och skänkt sina dödsböcker till några få utvalda personer. Återigen lyfte jag blicken och såg på böckerna ovanför min säng. Mina fingrar smekte de läderinklädda bokryggarna.

Ovanför bokhyllan hängde tavlan.

Vart du flyr, och var du är, före dig jag är!

184

I Draculas land

Podium startades 1998 av Författarcentrum Öst som ett försöksprojekt i syfte att bredda bokmarknaden med hjälp av digital teknik.

Podium ger ut litteratur som annars är svår att få tag på. Utgångna och efterfrågade böcker, klassiker, tvåspråkiga utgåvor och litteratur på invandrar- och minoritetsspråk är exempel på Podiums utgivning.

Podium har också en avdelning som kallas Fria delen. Här kan yrkesverksamma författare ge ut böcker som säljs och distribueras via Podiums kanaler. I Fria delen hittar man böcker i de flesta genrer: lyrik, novellsamlingar, romaner och fackböcker.

Verksamheten stöds av Kulturrådet.

Läs mer om Podiums titlar och beställ på www.podium.nu