Realia posten augusti 2017

REALIA-POSTEN AUGUSTI 2017 Redaktör: Anna Lindén; VDM, teolog och idéhistoriker, bosatt i Åbo

Skribenter: Jonas Christensen; dansk konservativ politiker, tv-värd, bosatt i Kolding Anders Edwardsson; statsvetare och historiker, bosatt i Safety Harbor, Florida Anders Hedman; VD och styrelseordförande, tidigare diplomat, bosatt i Reval Carl Johan Ljungberg; statsvetare, författare och opinionsbildare, bosatt i Stockholm Rolf K Nilsson; tidningsman, tidigare riksdagsman, bosatt i Helsingborg Simon O. Pettersson; germanist, kulturskribent och författare, bosatt i Uppsala Ann-Gerd Simu; biomedicinsk analytiker och författare, bosatt i Oslo Christian Swedberg; ledarskribent, konservativ debattör och finansman, bosatt i Bromma

REDAKTÖRENS FÖRORD

ANNA LINDÉN Konservatismens återkomst Få tecken i vår samtid är så glädjande som konservatismens återkomst. Från att ha varit så gott som dödförklarad under en stor del av 1900-talet bevittnar vi nu sedan en tid tillbaka hur konservatismen i alla dess former blommar upp på nytt och återigen blir en politisk kraft att räkna med. När jag sammanställer mitt första nummer som nybliven redaktör för Realia-Posten slår det mig att en stor del av denna konservativa mångfald återfinns hos våra skribenter, som grovt räknat kan sägas företräda klassisk konservatism, liberalkonservatism, socialkonservatism, paleokonservatism, nationalkonservatism och kulturkonservatism. Det är en rikedom, och min förhoppning är att på sikt kunna åstadkomma en ytterligare breddning, inte minst inom det kulturkonservativa fältet.

Realia-Posten går in för att ha en nordisk profil med skriftställare från våra grannländer. Ny skribent från och med augustinumret är den i Norge bosatta författaren AnnGerd Simu, som skriver om det svenska odlingslandskapet, ett kulturarv i ordets bokstavliga bemärkelse, väl värt att bevara till kommande generationer. I Sverige har såväl miljö- som kulturfrågor av någon anledning ofta överlåtits åt vänstern. En höger som vill bära det stolta namnet konservativ måste dock återerövra dessa viktiga områden. En inspiratör därvidlag är den engelske konservative filosofen Roger Scruton, som profilerat sig inom såväl estetik som ekologi och även skrivit flera böcker om den engelska landsbygden, där han själv är bosatt.

I övrigt bjuder vårt augustinummer på en blandad kompott: Anders Edwardsson fortsätter sin intressanta serie om konservatismen; Christian Swedberg analyserar de politiska jättarnas eventuellt förestående fall; Carl Johan Ljungberg anlägger ett traditionellt realpolitiskt perspektiv – som idag eljest lyser med sin frånvaro – på fenomenet Putin; Rolf K Nilsson skriver tänkvärt om hur mångkulturalismvurmen har resulterat i en svensk apartheidpolitik; Jonas Christensen och Anders Hedman rapporterar från våra grannländer Danmark och Estland; Simon O. Pettersson uppmärksammar Luthers syn på tiggeri och jag själv skriver en kulturkrönika om den ständigt aktuelle – och kontroversielle – Platon. Realia-Posten tillönskar med detta nummer alla läsare en skön avslutning på sensommaren och en intellektuellt stimulerande höst.

LEDARE

CHRISTIAN SWEDBERG De politiska jättarnas fall?

Ingen kan nog ha undgått att lägga märke till att denna sommar har varit en krisernas sommar.

Socialdemokratin hamnade i en IT-kris och Moderaterna i en förtroendekris på grund av sviktande väljarstöd. I söndags fick alltså Emma Lennartsson sitt avsked, utan avgångsvederlag och med omedelbar verkan, efter ett extrainkallat regeringssammanträde. Hon hade tidigare uppgett att hon fick information i december 2016, men nu framkom det alltså att åtminstone ett av mötena hade hållits tidigare än så, redan i februari 2016.

För den som känner till den socialdemokratiska partiorganisationen, där saker och ting inte sker enligt logikens mönster (misskötsel leder till framgång), så är förstås ett avskedande av statsministerns statssekreterare i statsrådsberedningen – Löfvens högra hand – ingen liten sak.

Skandalen kommer allt närmare statsministern och ett misstroendevotum mot regeringen Löfven.

Just nu tycks det som att Sverige har fått sitt eget Watergate. När det gällde Nixon stod frågan om han visste om något, och i sådana fall när, eller om han inte visste om något alls och delar av hans regering agerade på egen hand utan att informera Nixon. I båda fallen bedömdes hans regering vara regeringsoduglig, det fanns ingen väg ut ur skandalen annat än Nixons egen avgång.

I svensk socialdemokrati skyddas statsministern till varje pris. Lennartson kan på så vis ha varit ett bondeoffer för Löfven för att å ena sidan rädda regeringens ansikte och å den andra försöka blidka oppositionen för att undkomma ett misstroendevotum mot Peter Hultqvist och i förlängningen mot statsministern själv. Om det är upp till S själva kommer de att agera reaktivt på det som kommer fram i KU:s förhör. Fler huvuden lär således rulla, särskilt efter att den sparkade generaldirektören Maria Ågren den 28 augusti avslöjade att regeringskansliet informerades fortlöpande av transportstyrelsen. Hon menar att regeringen hade full och detaljerad insyn. Att ingen skulle ha informerat statsministern, med SÄPO:s återkommande varningar om riskerna med outsourcingen ringande i öronen, ter sig alltmer osannolikt. Men om regeringen Löfven faller, vem skall då ta över?

Fram till nyligen var svaret Anna Kinberg Batra tillsammans med Alliansen, med ett otydligt ställningstagande kring samarbete med SD. M har dragits med svikande opinionssiffror sedan i februari. Proppen gick ur efter SD-utspelet, men det beror inte på närmandet till SD. I opinionsundersökningarna har en majoritet av M-väljarna velat se en Alliansregering med ett SDstöd. AKB borde ha belönats, men det gjordes ej. En del av förklaringen ligger förmodligen i den uppdämda besvikelse och aggression som funnits inom M-leden sedan decemberöverenskommelsen. För den som minns senhösten 2014, vad som hände på partiets sociala mediesidor efter att man gav upp sin oppositionsroll och lämnade över makten på walk-over, så ter sig kanske den beskrivningen inte främmande. Vallarna brast, och moderatorerna fick bråda dagar att rensa i kommentarfälten. Då ställde väljarna frågan varför en icke-socialistisk majoritet i riksdagen inte kunde bilda regering och ta makten från de rödgröna? Och om ingen vill ta Svarte Petter i hand, så varför inte göra upp med S? AKB fick också ärva ett utslätat parti. Reinfeldt ville att M skulle bli partiet för alla – ett idéparti. Det svek klassiska moderata principer på bostads- och arbetsmarknaden, inom vård, säkerhet och försvar. Med både avsteg från liberala och konservativa värderingar gick luften ur partiet. Det blev ointressant. Efter DÖ följde så en tid av frånvarande opposition, egentligen fram till IT-skandalen då plötsligt Alliansen fick luft under vingarna och tillsammans med SD riktade misstroendevotum mot Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Moderaternas problem är dock större än en enskild fråga om ledarskap eller politiskt majoritetsbingo. I en tid när frågor som säkerhet, trygghet och försvar – gamla moderata paradgrenar – står högt i kurs men partiet ändå förlorar väljarstöd är Moderaterna inne i en förtroendekris som parti. Att byta ledarskap kan möjligen förbättra partiets kommunikation utåt och i väljarnas ögon ge det en nystart, men denna nystart måste också fyllas med politiskt innehåll.

Partiet har börjat rätt med att damma av migrationspolitiken från före 2006. Med klassisk moderat säkerhets- och försvarspolitik kan säkert mycket förtroende återvinnas, men då behövs också viljan och lusten att vilja styra riket. De har saknats. Virrar man runt i salongerna, förolämpar gästerna och välter omkull kristallglasen, kan man inte heller förvänta sig att värdarna vill bjuda in en igen. Här krävs tydlighet, saklighet, klassiskt liberalkonservativa idéer, mod och vilja. Om Moderaterna enbart väljer att byta partiledare är nog partiets saga all.

Socialdemokratin står inför en liknande förtroendekris. Om S förlorar den särställning som partiet har haft som statsbärande och ansvarstagande parti kommer partiet fortsätta att minska. I valet 2014, som beskrivs som en rödgrön seger, gick de plus/minus noll procent jämfört med valet 2010. Arbetarrösterna har partiet förlorat till SD och IT-skandalen tycks fortsätta växa.

Givet förutsättningarna i dag tycks det som att våra två politiska jättar står inför sitt fall, och att vi kanske redan i valet 2018, men garanterat i valet 2022, kommer att få se nya politiska krafter – redo att axla den fallna manteln. Moderaterna kan dock fortfarande vända detta, men då krävs en nystart redan nu, en stark kommunikatör med karisma som partiledare och ett tydligt klassiskt moderat budskap. Frågorna som diskuteras ligger på deras planhalva, men valet är redan om ett år och det brådskar om allt skall gå i lås.

CARL JOHAN LJUNGBERG Den feltolkade Putin Om den ryske presidenten Vladimir Putin kan mycket sägas. Mycket av det vi läser i svenska medier följer tyvärr i välkända spår. Bilden av denne ledare är negativ och endimensionell, och mycket utelämnas. Detta gynnar knappast vår svenska förståelse av denne granne eller av vår vidare omvärld.

Putin är förstås ingen feminist eller genderöverskridare, inte heller någon FNambassadör för grön livsstil. Han är Rysslands valde ledare, ett kärvt, ännu ganska fattigt, militärt återupprustande land som på senare år därtill har blivit förödmjukat, utestängt och vilselett av en rad länder och organisationer med vilka det allt sedan 1990-talet har velat samarbeta.

Putins uppgift har varit att skydda sitt lands ställning och intressen. Detta i en internationell omgivning alltmer kritisk mot nationer i allmänhet och mot deras rätt till suveränitet i synnerhet, inte minst den ryska.

Putin har med västliga ögon knappast varit någon mönsterpolitiker. Han motverkar flera utslag av öppen opinionsbildning, han låter skapa nya medier som inte fogar sig i västs påbjudna dramaturgi, han för en kamp mot oliktänkande och en del mord har även skett där den ryska ledningen har antagits vara inblandad. Till detta kan fogas debatten om så kallad trollverksamhet och hacking, som dock är svåra att belägga.

Om man ändå vill använda en äldre tids mått, enligt vilka en ledare borde försvara sitt lands gränser och söka uppehålla inre ordning, bör Putin ges större erkännande. För när han tog över makten runt sekelskiftet, var Ryssland både försvarslöst och bankrutt. Det hade intagits av en rad kleptomana affärsmän som till vrakpriser köpt upp gamla sovjetföretag och andra statstillgångar, varför ett ekonomiskt och socialt sammanbrott hotade.

Putin ändrade på detta. Han ärvde ett korrumperat och ineffektivt system med svag eller ingen rättskipning och låg social trygghet. Han bromsade dock efter förmåga upp dessa oligarker och började även återställa det militära försvar som då Sovjet upplöstes hade förfallit.

Han vägrade att bara godta USA:s och västs internationella dominans liksom de finansiella eliternas inflytande och började utåt bygga upp en ny koalition med de så kallade BRIC-länderna som bas.

Allt detta får ses som en direkt följd av det svek med följande ”fulspel” och annat motarbetande som Ryssland anser sig utsatt för efter ”Murens fall” kring 1990. Man kan påminna

sig att Putin i början uttryckte sig positivt om Nato och ett medlemskap i detta men snart ändrade tonläge.

Författaren och nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn skrev mot slutet av sitt liv: ”Som en följd av Jeltsintiden blev alla grundläggande delar av vårt politiska, ekonomiska, kulturella och moraliska liv förstörda eller plundrade. Vill vi fortsätta att plundra och förstöra Ryssland till dess inget återstår?” Solzjenitsyn ansåg också, kan tilläggas, att Ryssland som nation äger ett värde och att det i en postsovjetisk tid borde hållas ihop genom att samverka åtminstone med Ukraina och Vitryssland.

De råd som en handfull ekonomer från väst gav då Ryssland befann sig i det mest sårbara läget någonsin var möjligen välmenade. Men de visade sig vara obetänkta, ja en ren katastrof för landet, inte minst genom en fatal obekantskap med de villkor som sovjetregimen byggt upp, men också och framför allt genom den naivitet som de visade inför människors incitament, deras strävan att gynna sig själva och att söka lura andra.

Som den amerikanske journalisten skriver (i nyhetsbrevet Imprimis, Hillsdale College, mars 2017): ”De oligarker som inom fem år efter Sovjets fall förvandlade Ryssland till en beväpnad plutokrati kallade sig kapitalister. De var snarare personer som städslats att bli nästa generations kommunistiska nomenklatura – folk som Boris Berezovskij, Vladimir Gusinskij och Michail Chodorkovskij. Dessa förstod hur stora, och vilka, statens tillgångar var och de kontrollerade privatiseringsprogrammen. De hade band till västvärldens finansiella kretsar och var villiga att använda vålds- och skrämseltaktik… Jeltsins styre var uppbyggt på dessa mångmiljardärers förmögenhet och tvärtom”. Den mest obscene av dessa personer var troligen Chodorkovskij. Han och hans medinvesterare sägs ha köpt upp statstillgångar för runt 150 miljoner dollar på 1990talet, tillgångar som 2004 värderades till hela 20 miljarder dollar. Att dessa fabriker med mera bara genom hans förädling eller genom ökad produktivitet skulle ha ökat i värde ter sig rätt svårt att tro.

Till sin kamp mot oligarkerna får läggas Putins strävan att hävda sig mot ett USA, som under den av medierna haussade men notoriskt opålitlige president Bill Clinton bland annat gav stöd till en nationalistisk och islamistisk rörelse i Kosovo. Det sista krig för övrigt där USA skulle slåss på samma sida som Osama bin Laden, men där man även tydligt anvisade Ryssland dess obetydliga plats i spelet. En förödmjukelse som denna gick märkligt nog västopinionen förbi, och den var sannerligen inte den enda.

Så om Vladimir Putin tagit tillfället att markera mot en sådan omvärld och att på olika sätt visa sitt förakt för den är det kanske begripligt. Det märkliga och tragiska är hur kort västopinionens minne – också den svenska – i dessa frågor tycks vara. Om västs politiska linje sedan på sikt gynnar fred och samarbete är betydligt mera osäkert.

KRÖNIKA

ROLF K NILSSON Mångfaldsivern har skapat ett svenskt apartheidsamhälle Det finns idag nog inga områden mer minerade att skriva om än invandring och flyktingar. Men medveten om riskerna tänker jag nu bege mig ut i detta minfält.

Alltför många insändare och nätkommentarer som handlar om flyktingar, invandrare och integrationsproblem börjar med det nu lätt förutsägbara ”Jag är inte rasist, men…” och sedan kommer det ofta ett flertal mer eller mindre väl inbäddade påståenden som både kan vara och ibland också är – rasistiska.

Min egen inställning är ganska enkel och okomplicerad. Jag tänker på när jag själv växte upp och hur min kloka moder i sin uppfostran emellanåt kunde förklara hur något skulle vara genom att citera (ofta ganska fritt) Bibeln. I dessa sammanhang var det ofta som Galaterbrevet 3:28 kom till användning, ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus”. Ett enkelt sätt att för mig förklara alla människors lika värde oavsett bakgrund, kön eller härkomst. En uppfattning som min mor förklarade skulle gälla i alla sammanhang, inte endast i den kristna gemenskapen.

Det finns ett ord som missbrukas mer än många andra. Ett ord som ofta används slarvigt, generaliserande och allt för ofta orättvist i debatten. Och det är ”rasist”. Bara för att man har en annan uppfattning än den rådande i frågor som rör invandring, flyktingmottagande, integrering, mångfald eller assimilering betyder det inte att man med automatik är rasist. Det kan också vara tvärtom. Men intresset för samtal i en lugn och sansad ton är allt för sällsynt i den politiska debatten som tar upp dessa ämnen. Här har fördömanden, anklagelser och stämplingar företräde.

Debatteras flyktingar och invandring och man inte har en åsikt som stämmer överens med den gängse socialliberala eller den samlade vänsterns uppfattningar är det mer vanligt än ovanligt att man får höra att man är rasist. Oftast är det ett fullt medvetet verbalt övergrepp som den anklagande mycket väl vet klibbar fast på den utpekade oavsett dennes verkliga åsikter.

I de ännu ganska få diskussioner som förekommer om mångfald eller assimilering är det vanligt att assimileringsförespråkaren anklagas för att vara rasist. För att få politisk och social

acceptans för sina åsikter gäller de att förespråka mångfald, att okritiskt älska och hylla mångfaldspolitiken.

Med facit i hand ser vi hur den förda politiken inte lett till någonting annat än utanförskap och parallellsamhällen där svensk lag öppet ignoreras.

En som för en tid sedan vågade utmana den förhärskande uppfattningen är kriminologen och polisen Fredrik Kärrholm. I en debattartikel i Svenska Dagbladet med den säkert för många provocerande rubriken ”Förorten behöver försvenskas” presenterar han en rad sanningar som visar hur illa ställt det är och därmed hur mycket värre det kan bli om inte det sker förändringar tämligen omgående.

Kärrholm säger att han både förenklar och generaliserar. Och visst gör han det. Det finns inga beskrivningar när det gäller förorterna eller andra områden som gäller alla som bor och verkar där. Visst finns det undantag. Men det är inte dessa som är framträdande eller sätter agendan.

I de förorter som finns med i polisens rapport från juni i år över utsatta områden och speciellt utsatta områden finner man de kulturmiljöer Fredrik Kärrholm beskriver. Miljöer där den svenska rättsapparaten tappat, eller gett upp, kontrollen. Han konstaterar att i dessa förorter finner man en bristande respekt för statens legitimitet jämförbar med ett klantänkande.

Kvinnosynen beskriver han diplomatiskt som ”omodern” och präglad av hederstänkande.

Företeelser, och då inte de sundaste från ”svenska” miljöer som också styr det som har hänt och händer i dessa områden är en osund materialism blandat med låg tolerans för maktdistans.

Kryddar man sedan detta med influenser från den amerikanska hip hop-kulturen, drogliberalism, våldsromantik och polishat får man i alla delar en osund mix. Att sedan den kommersiella nöjesindustrin bidrar till utanförskapet med att satsa stora pengar på musikartister som i sina texter hyllar kriminella och förskönar kriminalitet gör inte det hela bättre. Goda förebilder saknas och goda dygder lyser enligt Kärrholm med sin frånvaro.

I de 61 utsatta områden som polisen har pekat ut, där 23 är särskilt utsatta, är den osunda förortskulturen framträdande. Att denna också för övriga delar av landet skadliga kultur lockar till kriminalitet borde inte vara svårt att inse. När kunskapsnivån i de svenska skolorna generellt sjunker slår det ännu hårdare i de utsatta områdena. Ett förhållande som leder till arbetslöshet och för allt för många till valet av en kriminell livsstil. Fredrik Kärrholm kommer fram till det enda rimliga när han slår fast att ”[d]et är hög tid att sluta prata om mångkultur och integration, till förmån för assimilering. Förorten behöver bli mer svensk, med ideal som laglydnad, jämställdhet, artighet, egenansvar och skyldigheter gentemot samhället. Ingen måste

dansa små grodorna eller äta kräftor, men de goda värderingar som har gjort Sverige starkt måste vara rådande även i våra förorter.”

Den ”snälla” och ”goda” mångfaldspolitiken har gjort Sverige till ett apartheidsamhälle av ett alldeles eget slag. Det beror på okunskap, naivitet och en missriktad snällhet, att vilja göra det ultimata goda. Tanken att alla människor, var de än kommer ifrån, ska kunna ta med sig sina samhällsvärderingar och sina livsstilar och samtidigt integreras faller på sin egen orimlighet. Det finns skillnader som inte kan eller ska existera tillsammans.

Av dem som sökt och söker sig till Sverige kommer många från förhållanden som i det mesta står i direkt motsats till det svenska när det gäller värderingsfrågor, jämställdhet mellan könen, kultur, religion och politiska förhållanden. Att hålla fast vid det man en gång lämnat gör inte inlemmandet i det svenska samhället enklare. Det går inte att komma från ett starkt religiöst präglat samhälle, utan demokratiskt inflytande och sedan tro att det går att leva på samma sätt i Sverige. Det går inte och det inte önskvärt.

Fredrik Kärrholm föreslår i sin SvD-artikel att vi ska överge mångfaldspolitiken och övergå till en assimileringsdito. Jag håller med. Kommer man till Sverige, söker man sig hit finns det lagar, regler och värderingar man måste rätta sig efter. Och gör man det underlättar det integreringen på alla plan.

Den svenska mångfaldspolitiken bygger på okunskap, naivitet, en omöjlig strävan att nå det ultima goda och en rädsla att avvika från den för tillfället förhärskande uppfattningen. En politik som lett till ett alldeles speciellt svenskt apartheidsystem med rötter från decennier tillbaka.

Det var 1968 som den så kallade hemspråksundervisningen infördes i den svenska skolan – den bytte 1996 namn till ”modersmålsundervisning”. Hemspråksundervisningen som innebar ett direkt utpekande av barn vars föräldrar inte var födda i Sverige signalerade att de inte är riktiga svenskar och att det inte gick att ändra på. Jag har en god vän som under sin skoltid erbjöds hemspråksundervisning då en av hennes föräldrar var född i utlandet. Hennes far hade kommit till Sverige som ettåring. Ingen i hemmet talade faderns föräldrars språk. Fadern hade aldrig haft något annat språk än svenskan. Men det var tillräckligt för att hans dotter, född i Sverige, 40 år senare skulle utpekas som andra generationens invandrare med ett ”hemspråk” annat än svenska. Att man idag inte talar om hemspråk utan istället om ”modersmål” gör det hela än mer märkligt och orimligt. Utbildningen ligger idag utanför skoltid, den erbjuds elever där minst en förälder är utlandsfödd och där man talar språket i hemmet. Men det handlar fortfarande om exkludering, om ett utanförskap som staten placerar eleverna i, om en uppdelning i vi och dom.

Skolans uppgift måste vara att erbjuda elever som har bristfälliga kunskaper i svenska förstärkt undervisning i detta ämne hellre än i ett språk som talades där föräldrarna föddes. Att särskilja elever som är födda i Sverige, är svenska medborgare och som talar perfekt svenska och erbjuda dem ”modersmålsundervisning” är att tala om för dem att de inte är fullt accepterade i det svenska samhället. Vilka tankar föder en sådan klassificering? Vilken syn på Sverige bidrar en sådan särbehandling till? Kan det kanske leda till ett självvalt utanförskap?

Ett utanförskap som den svenska staten visat sig oförmögen att åtgärda utan istället orsakar med den misslyckade mångfaldspolitiken.

Tolerans är för de flesta ett positivt laddat ord. Men tolerans kan också innebära det motsatta, att man accepterar beteenden och har överseende med gärningar som strider mot det mest grundläggande för att kunna fungera i det svenska samhället. Man tolererar värderingar och uppförande som inte hör hemma i ett västerländskt, demokratiskt samhälle där individens fria vilja och rättigheter är grunden för umgänget medborgarna emellan. Denna tolerans är inget annat än ett svek, en feghet och i sig en helt oacceptabel attityd. Rädslan att uppfattas och anklagas för att vara rasist har förhindrat att åtgärder satts in tid. Att acceptera de förhållanden som råder i förorterna är att acceptera den svenska apartheiden.

Apartheid står för åtskildhet. Att olika etniska grupper ska leva åtskilda, parallellt med varandra men med olika lagar och regler. Tror vi på alla människors lika värde och lika rättigheter kan vi inte acceptera annat än att samma lagar och samma rättsordning gäller alla som bor i Sverige. En assimilering, att alla som kommer hit blir en del av samhället, ställer sig svensk lag till efterrättelse är ett första steg i kampen mot rasism och utanförskap.

Det första som regering och riksdag måste besluta är att barn till invandrare lagstiftningsmässigt ska betraktas som vilka medborgare som helst. Samma rättigheter, samma skyldigheter. De är inte andra generationens invandrare, de är första generationens svenskar.

Mångfaldspolitiken har kört i diket. Assimilering är det verkligt icke-rasistiska, om man nu ska tala i dessa termer, alternativet för att vi i fortsättningen ska kunna ta emot människor från andra länder.

Målsättningen som staten och samhället i stort måste ha för de människor som fått komma till Sverige och stanna här måste vara att underlätta för dem att bli en del av det svenska samhället. Vi ska leva tillsammans, med samma lagar att rätta oss efter och med samma grundvärderingar när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra och hur vi ska fungera i samhället. Annars får vi vänja oss vid att det också i framtiden blir som vi har det idag – eller värre.

GRANNLAND DANMARK

JONAS CHRISTENSEN Den uendelige bandekrig Bandekrigen hærger i øjeblikket i Danmark, hvor man især i hovedstaden København oplever skyderier hver dag. Svenskerne har oplevet det samme i flere år, især i Malmø har vi hørt om skyderier og bilafbrændinger. Denne form for kriminalitet er taget til i de senere år, og når man hører om kriminaliteten bliver den omtalt som værende bandekriminalitet. Det har fået regeringerne i både Sverige og Danmark til at lave lovgivning som skal bekæmpe den stigende bandekriminalitet. Men kriminaliteten fortsætter, selvom der er blevet lavet adskillige bandepakker i Danmark, så er der stadig skyderier i København. Politikerne undrer sig over at tiltagene ikke hjælper, og prøver med ny lovgivning der skal gøre det sværere for banderne.

Den eneste grund til at bandekrigen ikke stopper, er fordi man ikke anerkender det egentlige problem, som er indvandringen og den øgede islamisering. Mange af bandemedlemmerne har mellemøstlig eller nordafrikansk baggrund, og er desuden muslimer. Det er i realiteten assimileringen der har slået fejl over mange år, og vi bliver ved med at invitere disse mennesker herop. Kulturradikalismen har haft sit indtog i de nordiske lande, og dette er med til at ødelægge vores lande. Løsningerne på bandeproblemerne er ikke højere straffe, eller exit-løsninger fra bandemiljøet, det er direkte udvisning af vores lande. Hvis man bliver dømt for kriminalitet og er udlænding, så skal man sendes ud af landet, og hvis dette på ingen måde er muligt, skal de kriminelle udlændinge på tålt ophold, som skal være så utålelige som lovgivningen tillader. Dette indtil den kriminelle udlænding kan sendes hjem. Det er det eneste bandemedlemmerne har respekt for, nemlig at de smides ud af vores lande. Hvis man som udlænding har fået statsborgerskab i et af de skandinaviske lande, skal det være muligt at fratage vedkommende statsborgerskabet, hvis man laver grov kriminalitet, da man tydeligvis ikke har haft nogen som helst interesse i at forpligte sig til det land man er ankommet til, men i stedet vælger at ødelægge det.

GRANNLAND ESTLAND

ANDERS HEDMAN Estlands politiska landskap Estland har nu varit fritt sedan augusti 1991. Under dessa 26 år har vissa partier bestått, medan andra har kommit och gått. I tillägg till detta har vissa partier bytt namn. Moderaterna blev Socialdemokraterna och Fosterlandspartiet, den estniska högern, slog ihop sina påsar med Republikanerna. I början hade Estland även ett monarkistiskt parti som var en blandning av seriöst monarkistiskt parti och till hälften ett parti som drev med det politiska systemet. Deras främsta idé var dock att inbjuda Carl Philip av Sverige att bli estnisk kung. Carl Philip skall visst ha tackat för förtroendet, men hänvisat till framtiden.

Några klassiska vänsterpartier finns överhuvudtaget inte i Estland, utan bara mitten och högerpartier. Vidare är partierna mer en fråga om personer och personkemi, mindre om ideologi. Ideologiskt står alla estniska partier mer eller mindre bakom den ideologi som Mart Laars första demokratiska regering skrev in i konstitutionen 1992. Estland är därför i många avseenden ett liberalkonservativt idealsamhälle.

Om vi börjar med mitten och går högerut, så kan vi börja med Centerpartiet.

Centern har tävlat om platsen som det största partiet i Estland. Deras ledare under decennier, Edgar Savisaar, är mycket omstridd. Vi kan jämföra honom med Olof Palme. Hatad eller älskad.

Partiet har fokuserat på att vara de fattiga esternas och estlandsryssarnas parti. Centern kan anses vara det mest vänstervridna partiet i Estland, vilket säger en hel del om Estlands politiska karta.

Savisaar har länge varit Tallinns borgmästare, men är nu ställd inför rätta anklagad för korruption och har därför tagit time out. Centern innehar även idag statsministerposten i form av Jyri Ratas.

Sedan har vi Socialdemokraterna som idag leds av Jevgeni Ossinovski, son till Estlands rikaste man och av rysk etnicitet, dock skolad i England. Han är nu socialminister. Förre presidenten Toomas Hendrik Ilves tillhörde Socialdemokraterna innan han blev president.

Politiskt har de nästa ingenting gemensamt med svenska sossarna utan de döpte om sig från Moderaterna till Socialdemokraterna enkom för att kunna ingå i det socialdemokratiska blocket inom EU. Alla andra EU-grupperingar var redan upptagna.

Under några perioder hade vi även De Gröna i riksdagen, men de åkte ur riksdagen och syns inte längre till.

Estlands motsvarighet till Liberalerna kallas för Reformpartiet. De har under senare år varit störst och har innehaft regeringsmakten i hela 17 år, fram till 2016. Det är ett parti för affärsmän och unga ester. Den långa tiden vid makten ledde dock till att de andra tröttnade på Reformpartiet och vi fick istället en regering bestående av Centern, Sossarna och Högern.

Sannolikt kommer Reformpartiet snart tillbaka i regeringsställning.

Estlands klassiska högerparti heter Fosterlandspartiet, IRL, Isamaa ja Respublika Liit, efter en sammanslagning för ca 10 år sedan. Partiet var stort under 1990-talet men har sedan delats i flera mindre partier. Det är dock IRL som lagt den ideologiska grunden för Estland 1992 under ledning av den kände ledaren och dåvarande statsministern, Mart Laar. Partiet står för en nationalistisk konservativ politik med en tydlig ekonomisk liberalism. Margret Thatcher har varit partiets ledstjärna.

Det fria partiet, Vara Erakond är ett lustigt parti, sprunget ur IRL. De tycker ganska lika IRL, men består av andra personer som upplevde att de inte kom fram tillräckligt inom IRL. Man kan säga att partiet består av gamla IRL:are som inte gillade att Republikanerna tog över fler och fler platser i partiet.

Längst till höger i den estniska riksdagen hittar vi EKRE, Estniska Konservativa Folkpartiet. Det är ett parti som även det har sina rötter i IRL, men även i det gamla Folkpartiet, vars mest kända profil var gamle presidenten Arnold Rüütel, en gång Kommunistestlands ledare.

EKRE är betydligt mer radikala än svenska SD, inte minst i ekonomiska frågor, där de drar åt det libertarianska hållet, men även i synen på etnicitet.

Vad är då ställningen enligt senaste opinionsundersökningen? Nedan deras andel och efter varje siffra, deras ungefärliga motsvarighet i Sverige, samt nuvarande antal platser av de 101 i riksdagen.

Parti

%

Sv. Motsv.

Reformpartiet

28

(Liberalerna)

Centern

23

EKRE

17

Socialdemokraterna

15

Fria partiet

9

Mandat 2015 30 27

(SD)

7 15

(KD)

8

IRL

4

De Gröna

4

(Moderaterna) (ej i riksdagen)

14 7

Dagens regering består av Centern, Socialdemokraterna och IRL. Vilket givetvis är en märklig konstellation, men har sin förklaring i viljan att hålla Reformpartiet utanför regeringen, eftersom man ansåg att de började ta maktinnehavet för givet. I nästa val kommer sannolikt Reformpartiet att komma tillbaka till makten. Vilka koalitionsparterna blir är svårt att gissa. Sannolikt kommer EKRE att gå fram ganska starkt, precis som SD i Sverige.

ESSÄ

ANN-GERD SIMU Mulens marker När vi på nittiotalet körde från Oslo till Strömstad i Bohuslän för att köpa svenskt kaffe och matjesill, förflyttade vi oss inte bara från ett land till ett annat, men också från ett böljande jordbrukslandskap till förfallna hus och ängar med granskott och buskar. Nu är emellertid inte det centrala östmarksområdet i Norge direkt jämförbart med perifer glesbygd i Sverige. Det var jag fullt medveten om, men likafullt drabbades jag varje gång av en stor sorg vid synen av igenspikade dörrar och fönster med fransiga gardiner och andra tydliga tecken på att här hade ingen människa bott på många år. I dag är husen renoverade och har fått en ny uppgift som sommarstugor för norrmän.

Vid samma tid cyklade vi en sommar runt i Nederländerna. På markerna gick stora flockar med får och kor och betade. Det var inget frodigt, grönt gräs de tuggade i sig, marken var så nedbetad att jorden lyste fram mellan grässtråna. Dikena som skilde betesmarkerna från varandra var inte vattenfyllda. Istället rann där en illgrön, trögflytande sörja. Vi cyklade ut till kusten. Det var en vacker dag och vi satte oss nere på den kilometerlånga stranden. Det blåste pålandsvind och med vinden kom en stark lukt av gödsel. Så underligt, tyckte vi. Vi hade ju bara havet framför oss.

Vi frågade en av holländarna var lukten kom ifrån och han kunde berätta att man regelbundet dumpade gödsel ut i Nordsjön. Konsekvensen av den höga köttproduktionen var överproduktion av gödsel. Jag tänkte med sorg på de övervuxna åkrarna i Bohuslän där inga djur längre syntes till.

Ett odlingslandskap som var på väg att förvandlas till vild natur.

Varför blev jag så sorgsen? Varför kunde inte naturen bara få lov att ta över? Jag växte upp i Tornedalen under femti- och sextitalet. På den tiden en öppen jordbruksbygd. Emellertid var de flesta bönderna småbrukare på grund av många generationers delning av gårdarna. När regeringen 1969 klubbade igenom beslutet att alla subventioner till småbruken skulle upphöra, fanns det ingen återvändo längre. Ingen av barnen kunde längre tänka sig att överta de små gårdarna väl vetande att staten redan fällt sin dödsdom över det sättet att leva. För varje gång jag kom på besök till min barndomsbygd hade alltmer av det öppna landskapet förvandlats till sly och skog.

Många faktorer talar för odlingslandskapets bevarande. Där finns nära hälften av landets alla växter och däggdjur, alla kräl- och groddjur, en fjärdedel av de fåglar som häckar och hälften av alla insekter. Många mossor, lavar och svamparter är även knutna till dessa miljöer. Kanske kan man kalla odlingslandskapet för de människoskapade gröna öppningarna i naturen. Detta gäller i alla fall i skogslänen i Sverige, de län som utgör den största landarealen.

Tusentals år av händers arbete har gett oss inte bara mat på bordet men en varierad, vacker och artrik natur. Om inte detta arbete utförts, om inte människor blivit bofasta längs älvar, åar, bäckar och sjöar så hade landskapet bestått av ändlösa skogar. Är vi återigen på väg dit?

Den rent estetiska aspekten, att se betande djur, vajande sädesfält, blomstrande ängar och hagar som bryter upp det monotona skoglandskapet, kan inte mätas i siffror eller åskådliggöras i tabeller, men ger människan en skönhetsupplevelse som varit alltför underskattad i den rationella modernitetens tidevarv.

En tredje faktor, som sällan ges uppmärksamhet, är det faktum att övergivna ängar och åkrar besegras av skogen. Ja, det har till och med uppmuntrats att plantera skog där marken inte längre brukas. Detta gäller framför allt i glesbygdslandskapen, där skogen redan är den absolut dominerande biotopen. Där våra förfäder en gång, med små hjälpmedel, plöjde och sådde, inte bara för att försörja sin egen familj men också människorna i städer och tätorter, låter vi nu granskogen ta över. Det är inte bara de som levde före oss, men också de kommande generationerna, vi visar ringaktning. Vi lever i en tid där energin fortfarande är så billig att det lönar sig att transportera maten över halva jordklotet istället för att odla våra egna marker, det gör oss blinda inför de förändringar framtiden kan tvinga på oss. Om vi inte inser vikten av odlingslandskapets bevarande i tid, blir vi tvungna att börja om från noll. Att återigen avverka skogen, bryta upp stubbar, bli nybyggare som de människor som flyttade till Norrlands inland i slutet av 1800-talet.

På det norska västlandet, där vi har vår stuga kan man fortfarande se både nötkreatur och får som betar fritt på fjället. Vi har vid flera tillfällen sett nötkreaturen, som i tre månader har gått fritt ute i naturen, samlas för att föras till bilen som skall ta dem till slakteriet. De ser ut som om de nyss kommit ut från duschen. Ingen intorkad avföring som är så svår att få bort, och som är orsaken till infektioner med EHEC-bakterien (enterohemoragiska E Coli). Smittan överförs till köttet vid slakten och kan orsaka blodiga tarminfektioner med svår njurpåverkan och dödsfall förekommer också. Här kommer jag nu till den fjärde faktorn som i dag blir alltmer betydelsefull, faktiskt livsviktig, matens kvalitet och vår hälsa. Varje år dör cirka 25 000 människor i Europa av infektioner med antibiotikaresistenta bakterier. Sverige, Norge, Island och Finland är de länder i

Europa som är mest restriktiva när det gäller antibiotikaanvändning och det gäller inte bara behandling av patienter men lika mycket användningen i jordbruket. I många länder tillförs djuren antibiotika för att öka tillväxten och därmed köttproduktionen. I Danmark är nu majoriteten av avelsgrisarna smittade med MRSA, en mycket resistent typ av stafylokocker. Detta förekommer i extremt liten grad i de andra nordiska länderna. I dessa länder kan man också, i motsättning till i de flesta europeiska länder, fortfarande tryggt äta löskokta ägg utan att riskera salmonellasmitta. I det stränga klimat vi har trivs heller inte parasiter och andra mikroroganismer, vilket innebär att vi inte på långa vägar har samma behov för bekämpningmedel.

I Sverige talar vi så mycket om framtiden. Vi har en blind tro på att lösningarna på alla problem ligger förborgat i framtidens ännu outforskade rum. Vi har liten kunskap om hur tillvaron såg ut för de människor som gick före oss och den kunskapen vi har handlar oftast om hur dåligt allting var. Om fattigdom, smuts och tuberkulos. Nu måste vi börja förstå och respektera det generationerna före oss har skapat och inse att det öppna landskapet inte sköter sig själv. Granen har ingen inbyggd gen som hindrar den från att slå rot på övergivna ängar, åkrar och hagar.

När skidåkarna i Vasaloppet ankommer målet i Mora möts de av orden: I fäders spår för framtids segrar. Dessa ord kan också passa som avslutning på mina tankar om det svenska odlingslandskapet.

Ann-Gerd Simu Biomedicinsk analytiker/ författare Född och uppvuxen i Tornedalen. Sedan 1988 boende i Oslo, Norge.

a.simu©online.no

Fakta om det svenska odlingslandskapet: Den svenska åkerarealen var som störst 1919. Då uppgick den till 3,8 miljoner ha. 2011 hade den minskat till 2,6 miljoner. Betes- och ängsmark har minskat från som mest 1,6 miljoner i slutet av 1800-talet till 447 000 ha år 2011, en minskning med mer än 70%. Antal gårdar med nötkreatur har minskat från ca 400 000 år 1932 till 20 500 år 2011. https://www.jordbruksverket.se/download/18.50fac94e137b680908480004062/1370043498385 /1_Historisk+jordbruksstatistik.pdf https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/mangfalden-i-odlingslandskap-hotad http://www.wwf.se/source.php/1116861/odling.pdf http://www.sva.se/djurhalsa/zoonoser/enterohemorragisk--ecoli-ehec https://jordbruketisiffror.wordpress.com/2014/07/02/anvandningen-av-antibiotika-inom-eu/ https://www.aftenposten.no/verden/i/6nAQL/-Svinesmitten-er-ute-av-kontroll-i-Danmark

KULTURKRÖNIKA

ANNA LINDÉN Platon – en läsvärd klassiker Få tänkare har betytt mer för mig personligen än den attiske filosofen Platon (428 f. Kr.–348 f.

Kr.). Genom bekantskapen med honom har jag kommit att känna mig som hemma i den svenska och västerländska kultur som fanns före kulturradikalismens genombrott, och har tillägnat mig en kristen tro av mer traditionellt slag, än den man normalt återfinner inom Svenska kyrkan. Jag anbefaller därför med varm hand var och en som vill lära känna Västerlandets kulturarv att läsa Platon. I motsats till många nyare filosofer är han en god stilist med skönlitterära kvaliteter, vilket gör läsandet till en glädje. På svenska har vi tillgång till två utmärkta översättningar av Platons samlade skrifter: Claes Lindskogs från 1920-talet och Jan Stolpes från 2000-talet, vilken av dem man föredrar är en smaksak. Det kan vara klokt att börja med ”Gästabudet” (även kallad ”Symposion”) som är en av de mer lättillgängliga dialogerna.

På grund av den brittiske filosofen Karl Popper och hans bok Det öppna samhället och dess fiender (The open society and its enemies, 1945) har Platon idag fått dåligt rykte bland många politiskt intresserade (jmf Anders Edwardssons krönika). Jag menar dock att detta är oförtjänt.

För det första måste man se saker och ting i sitt historiska perspektiv. Platon är inte en av våra samtida utan levde för närmare två och ett halvt årtusende sedan. Historiska tänkare kan, lika litet som samtida, frikopplas från den tid och det samhälle de levde i. Framförallt gäller detta inom politisk filosofi, som berör konkreta och tidsbundna ting på ett helt annat sätt än vad estetiken, etiken och religionsfilosofin gör. Om Platon inte hade några högre tankar om demokrati, utan istället föredrog ett samhälle styrt av en intellektuell elit, var det förmodligen till inte ringa del betingat av, att han sett sin lärare Sokrates dömas till döden av Atens folkförsamling, falskeligen anklagad för att vara en sedeslös ateist. Något som rimligen bör ha varit en känslomässigt mycket stark upplevelse för den unge Platon.

I sitt sätt att skriva är Platon på intet sätt en totalitär författare. I dialogform låter han olika röster komma till tals, även om det alltid är Sokrates som får sista ordet genom sin förmåga att övertyga de andra. Hur mycket av den platonska filosofin som härrör från den historiske Sokrates och hur mycket som är Platons egna tankar är omöjligt att med säkerhet avgöra, även om många har spekulerat i dessa frågor.

Mest givande är att läsa Platon på ett öppet sätt, så som man läser skönlitteratur. De försök att systematisera hans idélära som regelmässigt görs riskerar att trivialisera Platons filosofi och förvandla dess upphovsman till en snustorr teoretiker. I mina ögon är Platon framförallt en intellektuell mystiker, det djupaste syftet med hans filosofi är sökandet efter och skådandet av det Goda, det Sanna och det Sköna. Såsom sådan har Platon haft ett outplånligt inflytande på Västerlandets kristna tradition, något som ibland beklagats av sentida lutherska teologer.

Personligen hör jag inte till dem. Jag tror inte på en kristendom som ”befriats” från sin egen framvuxna historia och tradition till förmån för en förment urkristen renhet. Något sådant är i grunden djupt okonservativt – ja, revolutionärt (av lat. revolvere, som betyder ’rulla tillbaka’) – förutom att det är historiskt omöjligt: vi känner endast kristendomen så som den har förmedlats till oss genom traditionen. Kristendomen har från första stund, redan i Nya testamentet, präglats inte bara av arvet från Jerusalem utan även av det från Aten och Rom. Just i kraft av detta är den kulturellt sett Västerlandets religion.

I en tid när godhet, inte minst inom kristna kretsar, ofta definieras utifrån ensidigt känslomässiga kriterier kan vi lära av Platon, att det Goda, det Sanna och det Sköna inte på något sätt står i motsättning till varandra, utan tvärtom sammanfaller. De är alla tre attribut för den yttersta gudomliga verkligheten och möjliga för människan att söka eftersträva. Någon godhet utan sanning har aldrig funnits. Det är per definition en omöjlighet.

SIMON O. PETTERSSON Martin Luther och tiggeriet I dag är det fashionabelt att ömma för de romska tiggarna, inte bara i media och kulturliv, utan också inom kyrkan. På många håll i landet uppmanar man till att skänka till tiggarna. Många kyrkliga dignitärer, inklusive ärkebiskopen, har framhållit vikten av detta. Men hur ställde sig egentligen den store reformatorn till det? Är det förenligt med luthersk etik?

Svenska kyrkans partitagande för de romska tiggarna har blivit så tydligt, att det har blivit en del av Svenska kyrkans identitet. Flera mainstream-medier har uppmärksammat medlemsavhopp på grund av detta (t.ex. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=493&artikel=6031461). Det förefaller emellertid vara en konsekvens, som man är beredd att acceptera.

Varför är då detta så viktigt? Är detta något som har stöd i teologisk reflektion eller är det bara som så ofta en anpassning till politisk korrekthet? Det har i bland gjorts sådana försök. En och annan debattör har till och med försökt hitta stöd i det lösryckta citatet om Lutherordet att ”vi är alla tiggare” (http://dagensseglora.se/2015/04/09/vi-ar-alla-tiggare/), som syftar på att alla är beroende av Guds nåd.

Faktum är emellertid att Martin Luther uttalat sig tydligt i denna fråga. Skillnaden emellan i går och idag är nämligen inte så stor som man kanske tror. Luther behandlar denna fråga i en av de reformatoriska huvudskrifterna, An den christlichen Adel deutscher Nation (”till den tyska nationens kristliga överhet”) från 1520. Han skriver där detta (min översättning): Det är av största nöd, att tiggeriet i hela kristenheten avskaffas. Inte skall någon kristen gå och tigga. Det skulle också vara lätt gjort, om vi bara hade modet och allvaret till detta, nämligen: att varje stad sörjde för sina egna och inte tillät några främmande tiggare, de må heta vad som helst, pilgrimer eller tiggarordnar. […] Så kunde man också veta, vilka som verkligen är fattiga och inte.

Det borde vara en företrädare eller förmyndare, som känner alla de fattiga och vad de behöver, och kan säga det till rådet och prästen, eller hur det nu än må bäst organiseras. Det sker enligt min åsikt vid ingen annan verksamhet så många bedrägerier och lurendrejerier som

vid tiggeri, vilket enkelt kunde avhjälpas. På detta sätt sker mycket vanligt folk ont, genom ett fritt, allmänt tiggeri. Jag tänker på detta: fem eller sex tiggarordnar kommer till samma plats sex eller sju gånger om året, och till detta kommer vanliga tiggare, försäljare och pilgrimer, och detta betyder att en stad sammanlagt blir brandskattad sextio gånger, utan att den världsliga överheten får något av avgifter, inkomster eller skatter. Med tanke på vad den heliga stolen med sina varor rövar och onyttigt förbrukar är det för mig ett stort, gudomligt under, hur vi över huvud taget kan överleva och få vår näring.

Att många menar, att det på detta sätt inte skulle sörjas lika väl för de fattiga och att stora stenhus och kloster inte skulle byggas, det tror jag mycket väl. Men det behövs väl inte heller! Den som vill vara fattig, skall inte vara rik. Vill han emellertid vara rik, så får han gripa efter plogen och själv söka sin rikedom. Det är tillräckligt, att de är tämligen väl försörjda. Att de inte dör av hunger eller fryser ihjäl. Det är otillbörligt, att den ene slår dank på grund av den andres arbete, är rik och lever väl medan det går illa för den andre, som nu det bakvända missbruket ser ut. För sankte Paulus säger: ”den som inte arbetar skall heller inte äta”. Det är inte förordnat av Gud att någon skall leva av den andres egendom, förutom de predikande och ämbetsinnehavande prästerna. Som sankte Paulus säger i Korintierbrevet 9:14 med tanke på sitt andliga arbete, och som också Kristus säger till sina apostlar: ”arbetaren är värd sin lön.”

Detta citat är anmärkningsvärt av flera skäl. Först och främst visar det en kristendom som inte försökte dölja sig bakom floskelartad, känsloladdad retorik, utan som sökte argumentera klart och tydligt från redovisade principer, för vilka man sökte stöd i skriften. Detta kan tyckas som ett självklart tillvägagångssätt, men är nu så ovanligt att det har blivit anmärkningsvärt.

Vidare visar sig en tydlig socialkonservativ inställning, där man inte bör skänka till kringvandrande tiggare, som man inte vet vilka det är. Tvärtom skall man ha ett organiserat socialsystem, där man håller noga uppsikt över vilka insatser man gör.

Slutligen betonas den kristna arbetsetiken. Att tiggande så gott det går bör undvikas, då det är en parasitär verksamhet, och var och en bör försöka förtjäna sitt eget bröd. Även om tiggarordnar inte är vår tids största problem, utan tiggeriet har tagit andra former, känns alltså Martin Luthers text ännu, närmare 500 år senare, rykande aktuell. Jag har helt övertygad att Luther i dag inte hade presenterat någon tillrättalagd politiskt korrekt version av kristendomen, utan i varje läge stått upp för sin trosövertygelse.

KRÖNIKA: KONSERVATISMEN DEL II

ANDERS W. EDWARDSSON Den konservativa synen på samhälle och ekonomi Konservatismen beskrivs ofta som en ideologi bland andra och dess anhängare som egoistiska reaktionärer. I verkligheten är konservatismen varken en ideologi eller bakåtsträvande. Historikern Anders Edwardsson reder här i den andra i en serie av tre krönikor ut begreppen.

Grunden för den konservativa samhällssynen är insikten att även om varje människa är unik så måste hon leva med och fungera i samverkan med andra. Vilket är lättare sagt än gjort då varje individ styrs av en unik mix goda drag och onda lustar samtidigt som han påverkas av – och själv påverkar – de miljöer han lever i. För att göra saken än mer komplicerad har människan också en (nästan) fri vilja, som i praktiken gör individers handlande oberäkneligt. Vårt underliggande genetiska arv gör dock att de flesta till viss del beter sig förutsägbart, speciellt i grupp. Som när någon ropar ”Det brinner!” och alla, utan att tänka, springer mot utgången. Sådana beteendemönster är både genetiska – som instinkten att dra bort handen från en het spisplatta – och kulturella – som att rynka på näsan åt folk som spottar på gatan. Det är de sistnämnda, kulturella normsystemen som avgör vad vi kan, bör och absolut inte får göra som möjliggör större samhällen. Sådana kräver emellertid en hög grad av ordning, reda och förutsägbarhet. I varje civilisations gryning börjar människor enas om vad som är ont och gott, etc. och fortsätter sedan med att försöka gynna goda och bestraffa dåliga beteenden.

Låt oss därför här göra en kortare historisk utvikning. Vid sidan av lag och ordning på gator och torg har rollen att skapa och upprätthålla moral och etik historiskt främst fallit på den religiösa sfären. Att befrämja och förfina produktiva sedvänjor har dock ofta också delvis varit en politisk uppgift. Som i våra egna dagar, där religionen blivit så passé att svensken anses behöva en av överheten utklurad värdegrund för att förstå skillnaden på rätt och fel.

En annan, minst lika delikat politisk uppgift är att balansera behovet av ordning och reda å ena sidan med möjligheter för nytänkande, uppfinningsrikedom och chanstagningar å den andra. Redan de gamla grekerna stred om detta. Platon, diktaturens urfader, ansåg att samhället

måste organiseras hierarkiskt och såg inget egenvärde i personlig eller samhällelig frihet. De styrande skall styra och alla andra lyda blint. Punkt. Och när denna ordning väl inrättats får den inte ändras, för då kommer kaos och elände att utbryta. Problemet med detta är att i en samhällsordning där allt är fixerat, stationärt och förutbestämt så kan ingenting förändras ens till det bättre. Å andra sidan leder den totala friheten för alla att bete sig hur de vill till krig, kaos och katastrofer. Aristoteles ansåg därför att samhällen måste erbjuda både ordning och frihet. Eller med andra ord: ett samhälle som inte bara vill vara tryggt utan också vill kunna förbättras måste vara fritt och öppet nog för människor att presentera nya idéer och testa nya saker.

Då antalet smarta och öppensinnade äventyrare är få och ”trygghetsnarkomanerna” vanligtvis dominerar förblev Platons idéer länge tongivande. I fattiga samhällen – vilket i praktiken var alla samhällen före ca 1850 – där marginalerna var små och ett enda misslyckat experiment kunde vara ödesdigert kunde därför kungar och potentater behålla makten. Dessa styresmän ansåg dock, precis som moderna politiker, att de visste bäst. Alltid. Och då många undersåtar, likt moderna väljare, inte bara tänkte likadant utan även riskerade både liv och lem om de protesterade kom allt från torghandel till folks sexualliv att regleras. Resultatet blev att utvecklingen gick i stå med fortsatt fattigdom, stagnation och terror som följd.

Tack vare det utrymme för debatt som ursprungligen av teologiska skäl skapades inom den katolska kyrkan och sedan spred sig till bland annat universiteten kunde dock till slut nya idéer tränga igenom. Och det blev i Storbritannien som Aristoteles idé om nyttan med friheter på allvar inte bara återupptäcktes utan också började påverka politiken. Då de engelska kungarnas makt begränsats redan på medeltiden kunde tänkare som Adam Smith och Edmund Burke på 1700-talet spekulera om hur smarta kombinationer av friheter på ena sidan och kollektiva traditioner på andra kunde innebära förbättringar för alla. Och då detta i praktiken innebar en kraftig begränsning av politikernas makt kom deras skriverier att lägga grunden för både kapitalism och demokrati.

Liberalismen och konservatismen har alltså ett gemensamt ursprung. Med tiden uppstod dock skillnader. Denna utveckling hade flera orsaker, men en av de viktigaste var att den närmast totala ekonomiska avreglering som drev på industrialismen under 1800-talet fick vissa att tro att man även kunde avskaffa alla andra regleringar. Många ville inte minst avskaffa religionen och ersätta dess moralläror med sekulär lag. Religion, moral och kulturella värderingar verkar dock inifrån och ut, då känslan av att en handling är ”fel” hindrar många från att utföra den, även om den råkar vara laglig. Lag, däremot, funkar utifrån och in då man bara straffas när åker dit.

Och då något år i fängelse inte alls är lika avskräckande som en evighet eller tre i helvetet är värdsliga lagar en betydligt svagare drivkraft till gott uppförande än religiösa dogmer och

kulturella traditioner. Att motarbeta både religiösa och kulturella traditioner bara för att man råkar ogilla dem av ideologiska skäl och ersätta dem med lagar är därtill vådligt. En ”tråkig” eller t.o.m. tillsynes ”fördomsfull” tradition i det lilla kan nämligen vara nyttig i det stora. Traditioner mot sexuell promiskuitet är exempelvis ack så trista för den kåte, men besparar samhällen från kostsamma och potentiellt förödande ting som AIDS-epidemier.

Bekämpandet av ”reaktionära” seder och bruk i socialistiskt styrda länder som Sovjetunionen och Sverige ledde typiskt nog även till utbrett fusk, förvirring och allmän oreda.

Myndigheterna tvingades därför försöka styra upp folks uppträdande genom att återinföra svunna tiders kontroll- och regleringspolitik – vilket ånyo dödade välståndsutvecklingen. En liknande, om än långt ifrån lika destruktiv, utveckling skedde i kapitalistiska länder. Moderna liberalers avsky för religion ledde nämligen till att kristna dygder som Adam Smith bedömt som nödvändiga för att en fri ekonomi skall fungera försvann helt eller delvis. Vilket i sin tur ledde till nihilism, apati och rövarmentalitet när folk började bete sig lite hur de ville. Gordon Gekkos ord i filmen ”Wall Street” från 1987 om att Greed is good! har exempelvis inspirerat generationer av amoraliska lycksökare och skrupellösa finanshajar och lett till förödande resultat för individer, företag och hela ekonomier.

Konservatismens syn på samhället och dess ekonomi utgör med andra ord ett komplicerat tankesystem, där en balanserad syn på människan är utgångspunkten för samhällssynen och insikten om att tillväxt (vid sidan av personlig rikedom) måste innebära ett mervärde för samhället i stort är centralt för synen på ekonomi. Funktionella snarare än teoretiskt eleganta uppfattningar; i synnerhet i jämförelse med de teoretiskt knivskarpa barnsligheter som extremister som Ayn Rand gladeligen producerat genom åren. Som bekant är dock Ockhams rakkniv inte alltid användbar och mer komplicerade sanningar måste beaktas om man vill nå bra resultat.

Redan Edmund Burke såg marknadsekonomin som ett medel och inte ett mål i sig och godtog därför ett visst mått av regleringar som förbjuder och jämkar olika beteenden. Han tog också bestämt avstånd från värdenihilistiska resonemang som säger att man inte skall bry sig om folk startar horhus eller sjukhus bara de går med vinst. Det gjorde även, om jag uppfattat honom rätt, Adam Smith. Många senare liberaler har dock saknat sin lärofaders moraliska kompass och förnekar att det i en marknadsekonomi måste finnas en gemensam moral. Riktigt endimensionella libertarianer hävdar tvärtom, att lagen om tillgång och efterfrågan och folks egoism är tillräckligt. Äkta konservativa vill därför numera avreglera marknader och sänka skatter men också återskapa i alla fall delar av den moral och de etiska koder som gått förlorade; men då det

alltid är svårare att bygga upp än att riva ner kommer detta att ta sin tid och kräva många impopulära beslut. Vanligt folk måste exempelvis tvingas ta större ansvar för sina egna liv och bankirer och andra storföretagsledare börja ta konsekvenserna av sina egna, dumdristiga beslut.

Endast så kan grunden ånyo läggas för ett stabilt och sammanhållet samhälle där långsiktig ekonomisk tillväxt förbättrar tillvaron för oss alla.