Realia-Posten Nr 1 2018 by realiaforlag

REALIA NR 1

30 MARS 2018

POSTEN ÅRG 1

Glad Påsk!

MEDARBETARE I DETTA NUMMER

30 MARS 2018

Chefredaktör ROLF K NILSSON chefredaktor@realiaposten.se Redaktionssekreterare: ANNA LINDÉN redsekr@realiaposten.se I redaktionen: CARL-JOHAN LJUNGBERG carl.johan ljungberg@realiaposten.se

LENA ADELSOHN LILJEROTH

MARK BROLIN

CHRISTOPHER JARNVALL

ERIK LIDSTRÖM

EDWARD NORDÈN

ANNE-MARIE PÅLSSON

London

Stockholm

Linköping

Kolmården

Tågarp

Stockholm, Ven

ANDREAS SWEDBERG andreas.swedberg@realiaposten.se Postadress: VD & Ansvarig utgivare: ANDREAS SWEDBERG andreas.swedberg@realiaposten.se Prenumerationer: kund@realiaposten.se Annonser: annons@realiaposten.se Realia-Posten utges av Realia Kommunikation AB

ROLF SÖDERLIND

MIRJAM TAPPER

ROLF K NILSSON

ANNA LINDÉN

Torqay, U.K.

Chefredaktör Helsingborg

Budapest

Redaktionssekreterare Åbo/Torsby

CARL JOHAN LJUNGBERG Stockholm

Realia-Posten grundades 2016 som ett nyhetsbrev. I takt med att nyhetsbrevet växte utvecklades formatet och Realia-Posten är från och med mars 2018 en konservativ tidning i traditionen från Edmund Burke. Realia-Posten värnar om såväl det svenska som det västerländska kulturarvet med dess rötter i Jerusalem, Aten och Rom och står för en personalistisk människosyn, där såväl den enskilda människan som de sammanhang hon ingår i betonas. Realia-Posten betonar vikten av kulturupplevelser för en god livskvalité. Realia-Postens målsättning är att vara välskriven och noggrann. Trovär-

digheten sitter i kunnandet, tydligheten i tanken, uttryckets elegans och värnandet av yttrandefriheten. Skribenters åsikter sträcker sig från höger till vänster. Vi bedriver ingen partipolitik, utan förhåller oss partipolitiskt opartiska. Realia-Posten följer de pressetiska reglerna. Åsikter om vår utgivning kan skickas till: redaktion@realiaposten.se

INNEHÅLL

30 mars 2018

LEDARE

Sida

KRÖNIKA LENA ADELSOHN LILJEROTH

Sida

ESSÄ CARL JOHAN LJUNGBERG HISTORIA CHRISTOPHER JARNVALL

Sida

EKONOMI & POLITIK ERIK LIDSTRÖM

Sida

DET HÄNDER I RIKDAGEN

Sida 12

EKONOMI & POLITIK ANNE-MARIE PÅLSSON

RIKSDAGSVECKAN ROLF K NILSSON

Sida 28

Sida 15

BÖCKER

Sida 30

UTLAND MIRJAM TAPPER

Sida 16

FRÅN PREDIKSTOLEN ANNA LINDÈN

Sida 33

KRÖNIKA ROLF K NILSSON DEBATT STAFFAN DANIELSSON INTERVJU LENA ADELSOHN LILJEROTH INRIKES ROLF SÖDERLIND KRÖNIKA MARK BROLIN

TERROR EDWARD NORDÉN

Sida 18

Sida 18 Sida 20 Sida 23 Sida 24 Sida 27

LEDARE

KRÖNIKA ROLF K NILSSON

Förslag att begränsa yttrande- och tryckfrihet

Maktens samförstånd - hotar demokratin

recis som regeringspartierna ville den borgerliga Alliansen till bara för några dagar sedan begränsa yttrande- och tryckfriheten i Sverige. Protesterna mot regeringens förslag, som haft Alliansens stöd, har varit omfattande. Inte minst från juridiskt håll och från media. Också inifrån partierna har det kommit protester som tilltagit i styrka. Men så kom då plötsligt pressmeddelandet från Allianspartierna. ” På senare tid har en omfattande debatt förts när det gäller lagförslaget att göra det möjligt att förbjuda sökbara domssamlingar. Allianspartierna anser fortfarande att sådana register utgör ett allvarligt ingrepp i enskilda människors integritet, men konstaterar att det uppkommit så många frågor om lagförslagets avgränsning och tillämpning att det inte är möjligt att reda ut dem under riksdagsbehandlingen. Därför bör lagförslaget inte genomföras. Istället vill Alliansen att en ny utredning tillsätts.” Man backar – men ändå inte. Pressmeddelandet avslutas med ”Utredningen bör ha ett tydligt rättvise- och medborgarperspektiv, så att det inte görs skillnad mellan människor och så att alla journalistiska aktörer behandlas lika. Utredningen bör också överväga om en reglering av vissa register kan vara ett alternativ till förbud.” Det är förvisso bra att Alliansen nu retirerar i frågan. Men det som presenteras i pressmeddelandet är sådana självklarheter att allianspartierna aldrig skulle ha gått med på att ge regeringen sitt stöd i denna fråga. Parallellerna med Decemberöverenskommelsen är allt för många. Resonemanget tycks ha varit att ”går det så går det”. Det finns intressen hos makten som går emot medborgarnas intressen. Decemberöverenskommelsen var ett tydligt bevis på detta där demokratin sattes på undantag. Förändringsförslagen i yttrande- och tryckfriheten är ännu ett bevis på hur makten över parti- och ideologigränserna backar upp gemensamma

intressen på medborgarnas bekostnad. ör några veckor sedan, innan alliDÖ var ett initiativ från Alliansen och de anspartierna ändrade sig, talade nu aktuella demokratibegränsningarna jag med riksdagsledamoten Finn kommer från de rödgröna. Bengtsson. Som vanligt ett givande och intressant meningsutbyte. Finn BengtsVi har under många år varit stolta över son var arg och besviken. På regeringen, våra svenska lagar när det gäller yttranpå sitt eget parti och övriga i riksdagen de- och tryckfriheten. Men förslaget, som var villiga att gå med på inskränksom innebär inskränkningar av det fria ningar i mediegrundlagen. ordet, visar hur långt makten är beredd -Jag trodde mitt eget parti lärt sig av att gå för att skydda - makten. misstaget med decemberöverenskomYttrande- och informationsspridningsmelsen, förklarade Finn Bengtsson. frihet är en hörnsten i det svenska Men nu är vi där igen. Förvisso med ny folkstyret. Att rättsskipningen sker på ett partiledare - men i samma förödande sådant sätt att medborgarna kan granska anda! Här förväntas alla att ställa upp på och värdera den i förhållande till gällan- att ändra grundlagen för att det är den de lagar är och förblir en självklarhet i en enklaste vägen att gå för beslutsfattarna. rättsstat. Den enklaste, men sannerligen inte den Proposition som regeringen förberett rätta! Finn Bengtsson är inte direkt upp(2017/18:49) innebär betydande förgiven, men jag får intrycket att han inte ändringar i våra grundläggande medär förvånad. Han konstaterar att det än borgerliga rättigheter. Med en föränden gång ser ut att bli lika fel som förra rad lagstiftning kan staten med en lag gången trots decem,beröverenskommelförbjuda offentliggörandet av vad som sens förödande efterbörd . kan betraktas som integritetskränkande Vid ett av mina samtal med Finn personuppgifter. Det finns redan lagar Bengtsson när debatten om DÖ var som och straff för sådant. mest intesiv ställde vi oss den egentFörändringsförslagen öppnar för godligt onödiga frågan ”Vem företräder tycke och förödande beslut beroende på riksdagsledamöterna - väljarna eller sitt vilka som innehar regeringsmakten. parti?” En motfråga kan givetvis vara att Ett förslag som säges ha kommit till för ”vem röstar väljarna på - ledamöterna att trygga den personliga integriteten eller partierna?” Det finns säkert olika handlar i praktiken om vilka aktörer åsikter om detta - men vi talar fortfaransom ska få förtroendet av staten att ha de om förtroendevalda. Svenska män tillgång till dessa nu aktuella uppgifterna. och kvinnor som den röstande delen av Syftet säges vara ett, men i praktiken medborgarna har gett förtroende för att handlar det om att makten utmanas på företräda dem när det gäller hur Sverige ett sätt som inte uppskattas. Bara tanken ska styras. Väljarna har inte lagt sin rösatt endast medier och inte ”vanligt folk” ter på förmyndare - i detta fall partiappaska få ta del av den svenska offentligraterna - som ska tala om för riksdagslehetsprincipen är en kollektiv förolämpdamöterna hur de ska tycka eller rösta. ning mot alla medborgare i Sverige. Rätt hanterat är de politiska partierna ett Förslaget strider mot de grundläggande demokratifrämjande smörjmedel mellan tankarna om offentlighetsprincipen att väljarna och de valda. Fel hanterat är alla ska ha samma rätt att få tillgång till partierna demokratins dödgrävare. Då offentliga handlingar och måste stoppas. blir det Decemberöverenskommelser och - inskränkningar i yttrande- och ROLF K NILSSON tryckfriheten...

DEBATT STAFFAN DANIELSSON

Förslaget om gymnasiestudier är en amnesti

ka man Sverige har tagit ett mycket stort ansvar för asylsökande till EU och måste de närmaste åren främst fokusera på att integrera alla de som har kommit hit. I alliansen förespråkar några partier återgång till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd, medan andra vill att Sveriges regler ska motsvara de som övriga EU-länder tillämpar. Skulle inte alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom föräldrar med sina små barn och vice versa, men att ensamkommande tonåringar får ta hit sina familjer först när de klarar försörjningskravet så som tillämpas i våra grannländer och inom EU? Det skulle innebära att Sverige i denna fråga väljer en mer generös väg än övriga EU men begränsar den kraftigt mot tidigare. Förslaget om gymnasiestudier för en grupp asylsökande är egentligen en amnesti, vilket är uppenbart. Det hade varit bättre, och mycket enklare, att besluta om en riktad amnesti. Då hade debatten också handlat om detta, och inte om alla märkligheter kring ”gymnasiestudier”. Ska man ge amnesti åt en utvald grupp asylsökande bör det starkt markeras att det är en engångshändelse och att migrationspolitiken de närmaste åren måste skärpas så långt internationella regler medger. Utan det senare lär attraktionskraften för att söka asyl i Sverige öka ytterligare. För mig har migrationsfrågan sedan 2012 blivit en sådan fråga där min övertygelse skiljer sig från mitt parti Centerpartiet - på några punkter. Jag anser att Sverige som litet land i norra Europa inte kan ha betydligt mer generösa asyl- och migrationsregler än övriga EU-länder. Ett resultat av detta är att en hög andel av asylsökande och ekonomiska migranter till EU väljer att ta sig till Sverige.

Jag har på tre partistämmor lagt motioner om att avskaffa Centerpartiets orealistiska krav om asyl på svenska ambassader, och att medicinska åldersbedömningar måste göras så att inte vuxna män mellan 20 och 30 ska få asyl som barn under 18 år. På Östgötacenterns riksdagslista till höstens val petades jag ner till fjärde plats till förmån för mer liberala kandidater i migrationspolitiken (ålder är ju heller inget merit i just Sverige). Jag respekterar självfallet i god demokratisk ordning stämmans beslut. Men demokrati innebär också att väljarna har en möjlighet att påverka riksdagslistan genom att sätta ett personkryss för en person på listan. Jag har bestämt mig för att driva en personvalskampanj. Skulle jag välja att inte redovisa att jag vill att mitt parti ska ändra sin migrationspolitik på några punkter skulle jag föra väljarna bakom ljuset. Sveriges migrationspolitik är välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar. De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor. En del som får avslag lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli ”papperslösa” som uppehåller sig här illegalt. De hoppas befogat på att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år.

I praktiken innebär dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden. Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen på flera år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 år och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktiskt gällande regler svaga eller inga. Sverige har tagit emot över sin kapacitet och måste nu prioritera de som fått och får uppehållstillstånd och medborgarskap och som redan är här. Att både ge amnesti och återgå till mer generösa asylregler skulle på nytt rikta strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter till Sverige vilket jag inte som situationen är anser ligga i vare sig Sveriges eller, egentligen, migranternas intresse. Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet, men inte till enklare jobb där många redan köar i Sverige. Det kan tillspetsat sägas innebära att arbetsgivare i praktiken beviljar de man anställer möjligheten att bli svenska medborgare. Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över. Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration. Sverige står inför ett vägval som måste diskuteras måste diskuteras och landa i det ena (fortsatt friare invandring) eller det andra (anpassning till övriga EU-länder). (Staffan Danilsson är riksdagsledamot för Centerpartiet och sitter på Östgötabänken)

INTERVJU LENA ADELSOHN LILJEROTH

”Men allt har ett pris, hur mycket trygghet ska vi ha?”

(RP, STOCKHOLM)

Idag arbetar 8 av 10 inom tjänstesektorn. Det ställer andra krav, inte minst på social smidighet och förmåga att arbeta i grupp. Nationalekonomen Henrik Jordahl leder IFN:s forskningsprogram ”Tjänstesektorns ekonomi” men forskar också om utseendets betydelse för politiska kandidater. Näringslivet förändras, liksom sociala relationer i familj och övriga samhället. De skillnader som traditionellt funnits mellan industrisektorn och tjänsteföretagen blir då allt mindre relevanta. Industrisektorn ”tjänstefieras” och tjänsteföretagen lär av industrins standardisering av processer. Det är inte alltid lätt att intervjua en forskare, av naturliga skäl är de försiktiga med tvärsäkra uttalanden, i synnerhet utanför det egna fältet. Henrik Jordahls forskningsprogram är omfattande men bjuder tillräckligt många nya ”sanningar” för att stimulera diskussioner av både lättsam och tyngre art. - Jag har under ett antal år intresserat mig för skillnader mellan tjänstesektorn och det klassiska industrisamhället. Stresstålighet, självdisciplin och social förmåga tillhör de egenskaper som värderas högt i många tjänsteyrken och dessa förmågor blir allt viktigare i vår tid. Samtidigt har det blivit allt svårare att rekrytera medarbetare, i samhället brett finns också gamla föreställningar som lever vidare. En sådan är att det är indu-

strin som ska vara tongivande, inte minst i löneförhandlingar. Men det blir allt svårare att försvara när tjänstesektorn växer så starkt. - Om vi ser några decennier tillbaka är det uppenbart att icke-kognitiva färdigheter (attityder, beteenden och socialt-emotionella sidor) idag värderas högre på arbetsmarknaden än kognitiva (tankeförmåga och kunskaper), konstaterar Henrik Jordahl.

”Att till exempel komma i tid till lektionerna borde vara en självklarhet” Han berättar om helt ny forskning på Uppsala Universitet (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) som rör tidigare mönstringsprov. Den som presterade bra på provet blev då bedömd både på sin intelligens och kognitiva färdighet men också för den icke-kognitiva hos en psykolog. - Dessa studier handlar om hur det gått på arbetsmarknaden för grupperna med olika poäng. Här framgår att de kognitiva färdigheterna förr var viktigast och mest meriterande, medan betydelsen av de ickekognitiva bara ökat och ökat. Och det väldigt snabbt. Kan man förvärva kunskaper, som social smidighet, eller är de resultat av arv och tidig familjemiljö? - Till stor del är detta en fråga om personlighet, svarar Henrik Jordahl och garderar sig med att just detta inte är hans forskningsfält. Men min tro att mycket

är medfött. Vissa personlighetsdrag sitter ju djupt, den som är introvert som ung är det sannolikt även som äldre. - Men visst går även sociala kunskaper att förvärva, och då tror jag skolan är väldigt viktigt, så även förskolan. I detta ser jag risken att vi gått åt fel håll just genom att skolan länge varit väldigt kravlös i Sverige. - Om barn har problem ska skolan ge stöd, i den meningen att man ska lära dem bemästra sina svårigheter. Nu är det mest ett strykande medhårs. Ett exempel är borttagandet av betyg i ordning och uppförande, det beklagar jag. Vad skulle ett sådant betyg få för betydelse för de icke-kognitiva färdigheterna? - Det blir en tydlig signal att skolan värdesätter hänsyn, samarbete och ordning, och det kan inte vara fel att uppföra sig väl. Många skulle må bra av sådana förväntningar. - Att till exempel komma i tid till lektionerna borde vara en självklarhet. Bristen på ordning i klassrummen hindrar många att utveckla sina kunskaper men också sina personligheter. Henrik Jordahl tar även upp de senaste PISA-studierna, där Sverige är det land med högst andel elever som inte kommit i tid till skolan. - Att strunta i överenskomna tider handlar inte om att utveckla sin personlighet eller sin individualitet. Däremot blir det ett uselt arbetsklimat om eleverna inte är på plats när lektionen börjar. Gruppdynamiken är betydelsefull för ett företags eller en organisations framgång. Hur viktig är då gruppens sammansättning?

Finns det en större konflikträdsla inom offentlig sektor? - Ja, kanske, inte minst i frågan hur man hanterar personer som inte fungerar på jobbet. Då är man inom offentlig sektor mycket mer förlåtande. - En annan skillnad är när en nyckelmedarbetare i offentlig sektor vill sluta. Då tycker jag att verksamhetschefen förvånansvärt ofta okritiskt accepterar detta och menar att om någon vill gå vidare, så är det upp till den personen och något chefen inte kan ha synpunkter på. - Det är väldigt dåligt, för om vi talar om en skola, måste man ju göra allt för att få behålla denna nyckelperson. Ibland kan en verksamhet nästan stå och falla med en liten grupp personer.

Henrik Jordahl Född 1971 Nationalekonom, docent Disputerade 2002 i nationalekonomi vid Uppsala universitet Ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskaps -akademien Verksam vid Institutet för Näringslivsforskning

- Det är inte givet att en heterogen grupp alltid fungerar bättre än en homogen, svarar Henrik Jordahl. En fördel med en homogen grupp är att man litar mer på varandra, i alla fall inledningsvis, och har lättare för att samarbeta och ta snabba beslut. - Fördelen med en heterogen grupp är att det blir mer information av olika slag, att man diskuterar mer och får olika infallsvinklar. Det kan ta längre tid att komma överens men å andra sidan kan resultatet bli bättre i slutänden. Situationen får avgöra vilken konstellation som är bäst! I Jordahls forskning syns också skillnader mellan privat och offentlig sektor. I stat och kommun har man delvis andra förväntningar, som att medarbetarna delar värderingarna. Vad som produceras är dessutom där ofta svårare att mäta. I den privata sektorn är det inte lika viktigt vad man tycker, bara man levererar. - Det finns fler skillnader. Många i offentlig sektor, i synnerhet inom vård och omsorg, är skeptiska till de lednings- och styrningsmetoder som finns i näringslivet. Men jag vill bestämt hävda att vedertagna managementmetoder, som

Nationalekonomen Henrik Jondahl leder IFN:s forskningsprogram ”Tjänstesektorns ekonomi” men forskar också om utseendets betydelse för politiska kandidater. Lena Adelsohn Liljeroth har träffat honom.

använts i industrin väldigt länge, ibland i snart 100 år, fungerar väldigt bra även i vård, skola och omsorg. Henrik Jordahl undviker här begreppet New Public Management, som han menar egentligen inte täcker det han vill visa. - Det viktiga är innehållet i styrningen. Hur man rekryterar personal, hur personalen fungerar i grupp, hur man hanterar personal som inte fungerar på jobbet. Om man är en attraktiv arbetsgivare, kort sagt. - God styrning och ledning är något allmängiltigt. Allt måste förstås anpassas till verkligheten, men det är mycket som fungerar i den traditionella industrin som borde kunna omsättas även till offentlig sektor.

I tider av haussande av social kompetens, varför är det så få unga som vill kalla sig ”vuxna”? Infödda svenska ungdomar anser inte att de är vuxna om de är under 30 år. Men många invandrarkillar som jag mött tycker att de är vuxna när de fyllt 20. Då kan de inte ”hålla på som tidigare”. Vad är det för fel med att vara vuxen i Sverige? - Ja, instämmer Henrik Jordahl. Det heter ju lite ironiskt att man samlar vuxenpoäng. Det kan handla om att köpa bil, komma i tid eller skaffa pensionsförsäkring. Det indikerar samtidigt att det naturliga är att vara barn! - Men intressant att du tog upp invandrarungdomar. Nationalekonomen Assar Lindbeck, som också är knuten till IFN, har forskat om normer och välfärdsstaten. Normförskjutningar tar tid, ofta en generation, och är svåra att forska på. Den som vuxit upp i ett annat land har andra normer, nästan inprogrammerade. - Inställningen att man ska arbeta hårt och ta ansvar för sitt liv var självklar och livsavgörande för våra far-och morföräldrar. Men det är inte samma sak för dem som vuxit upp i vår generösa välfärdsstat. Vårt samhällssystem påverkar oss mer än vi tror. Om vi nu inte ska hemfalla åt tesen ”det var bättre förr”, vilka fördelar finns med det nya sättet att vara och verka? Dagens unga är inte alls lata, men de vill ha trygghet och hyllar familjen, liksom en rik fritid. Blir det svårt att finna personer som vill ta på sig ledaruppgifter?

- Jag tycker inte heller man ska moralisera. Mycket är av godo, välfärdsstaten handlar om att skapa ekonomisk trygghet, det är bra om människor känner så. Men allt har ett pris, hur mycket trygghet ska vi ha? Hur kom du in på utseendets betydelse för politiska kandidater? - Det är ett speciellt spår, frikopplat från min andra forskning. Utgångspunkten var det faktum att det finns en skönhetspremie på arbetsmarknaden. Den som ser bra ut får högre lön i nästan alla yrken. Det visar sig spela roll även i yrken där man inte tror att utseendet betyder något. - Ett fördelaktigt utseende har, visar det sig, faktiskt också sin betydelse för forskare som ska väljas in i lärda sällskap. Man vill tro att det bara är forskningens tyngd och betydelse som spelar roll. - Vi har gått vidare och jämfört politiker, som ser olika bra ut. Och hur vet man då det…?

Ja, hur vet man det? - Skönhet är ju något subjektivt, därför har vi visat olika bilder för väldigt många människor och frågat: ”Hur vacker tycker du att den här personen är, på en skala 1-5?” - Vi har då fått fram ett genomsnitt för varje politiker, och vi har sett att det i en mängd olika länder går bättre i val för politiker med tydligt fördelaktigt utseende. Om du är vackrare än den du konkurrerar med, så har du större chans att bli vald! Henrik Jordahl tillägger att detta spelar något mindre roll i Sverige då vi har personlistor som partierna sätter upp, och där rena personval spelar mindre roll. - Ytterligare en twist på detta är att de, som står till höger på vänster-högerskalan, är vackrare i genomsnitt. Det gäller alla länder jag studerat. Det är också så att väljare som står till höger belönar ”vackrare” politiker mer med sin röst, än väljare som står till vänster. Fotnot:

IFN är en privat och oberoende stiftelse vars forskning framför allt handlar om det svenska näringslivet. Institutet, som idag har ett 30-tal forskare anställda, grundades 1939 av Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen med syfte att forska om ekonomiska och sociala frågor av betydelse för näringslivets utveckling. Se mer på www.ifn.se Länkar The rising return to non-cognitive skill https:// www.iza.org/publications/dp/10914/the-rising-return-to-non-cognitive-skill Att styra och leda en vårdcentral: Hur går det till och vad kan förbättras? https://www.sns. se/aktuellt/att-styra-och-leda-en-vardcentralhur-gar-det-till-och-vad-kan-forbattras/ The right look: Conservative politicians look better and voters reward it https:// www.sciencedirect.com/science/article/pii/ S0047272716302201

Denna dag den 31 mars 1776...

Denna dag, den 31 mas 1776 skriver Abigail Adams ett brev till sin make John Adams där hon vädjar till honom och övriga ledamöter i ”The Continental Congress” att inte glömma kvinnorna i kampen för självständighet från Storbritannien. Abigail Adams skriver: ”I long to hear that you have declared an independency. And, by the way, in the new code of laws which I suppose it will be necessary for you to make, I desire you would remember the ladies and be more generous and favorable to them than your ancestors. Do not put such unlimited power into the hands of the husbands. Remember, all men would be tyrants if they could. If particular care and attention is not paid to the ladies, we are determined to foment a rebellion, and will not hold ourselves bound by any laws in which we have no voice or representation.” Nästan 150 år senare skulle representanthuset i USA ge kvinnorna i USA rösträtt. John Adams skulle senare bli USA:s andra president (1797-1801) när han efteträdde George Washington. Abigail och John Adams har senare blviit betraktade som det första ”maktparet” i USA. Dom hade en omfattande korrepsondens som handalde om allt från smått till stort. Från familjefrågor till storpolitik. Hos Massachusetts Historiesällskap finns bevarade över 1 000 brev som makarna skrev till varandra mellan åren 1762 och 1801. Ett unikt vittnesmål från vad som skulle bli och sedan blev USA. Abigails och Johns äldste son, John Quincy, blev USA:s sjätte president. ROLF K NILSSON

I VECKAN ROLF K NILSSON

INRIKES

(RP, HELSINGBORG) - Politiskt och nyhetsmässigt har den gångna veckan varit händelserik. Och under torsdagen kom ytterligare en opinionsundersökning. Denna gång från Omni/Novus som kan konstatera att Miljöpartiet får detlägsta stödet någonsin. Miljöpartiet amnar nu på 3,9 procent ochj ligger därmed utanför fyra procentsspärren. I övrigt är rörelserna små. Vänsterpartiet och socialdemokraterna ökar båda med 0,2 procentenheter medan moderaterna tappar 0,8 procentenheter och stannar nu på 22,5 procent. Liberalerna och Centern ligger båda still på sina positioner från förra mätningen med 9,4 procent för Centern och 4,8 för Liberalerna. Kristdemokraterna liugger fortfarande förankarade under spärren. Nu på 3,1 procent - och det är en liten uppgång med 0,2 procentenheter. Den största förändringen, även om den är liten, står Sverigesemokraterna för med en ökning med 0,4 procentenheteroch når därmed 17, 3 procent. I mätningen får socialdemokraterna 28,1 procent och Vänsterpartiet 8,0.

Valrörelse

Det märks att det är valår. Förslagen från såväl regeringspartierna som från oppositonen kommer allt tätare. Justitieminsiter Morgan Johansson vill, enligt Barometern, att straffen för återfallsbrott ska skärpas. Straffen för trafikbrott ska bli hårdare och de som gör sig skyldiga till upprepad brottlsig veksamhet ska kunna få höjda straff. Från regeringen vill man också att återfallsförbrytare ska kunna häktas för brott som det idag inte är möjligt. Lagen stipulerar idag att en person endast kan häktas om brottet kan ge minst ett års fängelse.

Olovlig kärning och rattfylleri kan idag endast ge xex månader.

Skyddsidentiter röjda

IT-skandalen på Transportstyrelsen växer. Hundratals medarbetare hos polisen och Säpo har fått sina skyddsidentiteter röjda enligt uppgifter som Svenska Dagbladet fått ta del av. Polisen ska enligt tidningens källor ha drabbats värre än den militära underrättelsedelen. Ett 30-tal agenter inom det militära KSI, Kontoret för särskild inhämtning har fått sina identiter röjda när Trasportstyrelsen placerade sina register i utlandet. Transporstyrelsens agerande har gjort att från poch med den 1 april har Säpo rätt att sätta stopp för upphandlingar som kan betecknas som osäkra så att de är skadliga för rikets säkerhet. Nya regeler ska införas för myndigheter som ingår säkerhetsskyddade upphandlingar med leverantörer som ska lagra hemlig information. De aktuella myndigheterna ska nu i samråd med sina tillsynsmyndigheter, Säpo eller Försvarsmakten, göra särskilda säkerhetsanalyser.

Lagrådet säger nej till regeringsplan

Regeringens förslag om uppehållstillstånd för ensamkommande som studerar sågas rejält av Lagrådet. ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, citerar TT Lagrådet. Om regeringen får sin vilja igenom betyder det att runt 9 000 unga ensamkommande som väntat i 15 månader eller längre på besked från Migratiosnverket kan få uppehållstillstånd. Men det gäller endast de som hade sina ansökningar registrerades hos verket den 24 november 2015 eller tidigare.

Efter Lagrådets utlåtande vill Moderaterna och Liberalerna att regeringen säger nej till förslaget och drar tillbaka det.

Religiösa friskolor en valfråga

Om gymnasie- och kunskapslyftsminister (sic) Anna Ekström får som hon vill blir frågan om religiösa friskolor en valfråga. I en intervju i Expressen menar hon att det blir en tydlig fråga att ta ställnng till för väljarna. Socialdemokraterna vill förbjuda religiösa friskolor därför att barn ine ska ”pådyvlas” en religion. Dessutom resulterar de religiösa friskoloran i ökad segegation enligt regeringspartiet. I Expressenintervbjun säger Anna Ekström ”..vi är livrädda för den segregation som uppstår i svensk skola där barn med olika bakgrund möts i olika skolor. Vi vill att skolan ska vara en mötesplats.” Skolverket har fått ett uppdrag från regeringen att läroplanen ska bli tydligare för hur könsuppdelad undervisning ska motverkas. Religiösa inslag i undervisningen är inte tillåtet idag. Men nu vill socialdemokraterna att också religiösa inslag ska tas bort på morognsamlingar och under luncherna. Vänsterpartiet stöder ett förbudmedan Liberalerna och Sverigedemokraterna vill förbjuda nya friskolor med religiös inriktning. Lagstiftnungen ska gälla alla religioner. Lika positiv till förslaget är inte KD-ordföranden Ebba Busch Thor. Hon menar att ett förbud går emot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att det inskränker föräldrarnas rätt att bestämma över sina barns utbildning. Hon tycker däremot att de religiösa friskolorna ska granskas hårt av Skolinspektionen.

VECKAN SOM GÅTT ROLF SÖDERLIND

UTRIKES

(RP, TORQUAY, U.K. ) USA och EU utvisar över 100 ryska diplomater USA och EU beslöt denna vecka att utvisa över 100 ryska diplomater som hämnd för nervgiftsattentatet mot en tidigare rysk dubbelagent i England i den största mängden utvisningar av sitt slag sedan kalla kriget. Omkring 20 länder, däribland Sverige, har tillkännagivit planer på att utvisa ryska diplomater. Storbritannien lägger skulden för mordförsöket på Sergej Skripal, 66, och dottern Julia, 33, i Salisbury i södra England på Moskva, som nekat allt ansvar och fördömt besluten som ”en provokativ handling”. Kreml förklarade på torsdagskvällen att man tänker ta till diplomatiska motåtgärder precis som man reagerade när Premiärminister Theresa May den 14 mars utvisade 23 ryska diplomater som en direkt följd av attentatet. Kreml reagerade då med att utvisa ett motsvarande antal brittiska diplomater. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov bekräftade att Moskva tänker svara med samma mynt igen. ”Åtgärderna kommer att bli ömsesidiga. De innefattar utvisning av motsvarande antal diplomater och inbegriper vårt beslut att stänga det amerikanska generalkonsulatet i Sankt Petersburg,” sade Lavrov. Bland annat har Kreml nu beslutat att utvisa 60 amerikanska diplomater som svar på Washingtons åtgärd att utvisa 60 ryska diplomater samt stänga det ryska konsulatet i Seattle. Det var det tuffaste beslut som President Donald Trump tagit mot Ryssland sedan han kom till makten förra året. Premiärminister May har sagt att offren attackerades med Novichok, ett militärt nervgift från den sovjetiska eran som så vitt känt aldrig använts förrän nu.

May hade krävt att den ryska regeringen antingen tog på sig skulden för angreppen eller förklarade att man tappat kontrollen över nervgiftet.

Premiärminister Theresa May den 14 mars utvisade 23 ryska diplomater som en direkt följd av attentatet. Premiärministern har sedan dess sökt stöd hos de allierade, med överväldigande respons. EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk kommenterade EU-ländernas gemensamma svar på attacken i Salisbury. ”Fjorton medlemsländer har beslutat att utvisa ryska diplomater. Ytterligare åtgärder kan inte uteslutas under de närmaste dagarna och veckorna,” sade Tusk på en extrainsatt presskonferens i Varna i Bulgarien. May förklarade att det samordnade svaret skickat “en stark signal to Ryssland att det inte kan fortsätta att strunta i internationella lagar”. London beskrev många av de utvisade som spioner som arbetat under diplomatisk täckmantel och hävdade att de nu fattade åtgärderna kommer att försvåra Moskvas spionage i flera år framöver.

Samtidigt rapporterades att flera tusen ryska robot- och trollkonton på Facebook och Twitter dagligen sprider vilseledande information om nervgiftsangreppet. Utrikesminister Boris Johnson skrev i The Times i veckan: ”Som väntat började Kreml att pumpa ut massor av lögner kort efter att Sergej och Yulia Skripal tagits in på intensivvård. En gång i tiden kanske denna taktik att så split var effektiv, men man lurar ingen längre … Västalliansen agerade beslutsamt och Storbritanniens allierade gjorde gemensam sak mot Kremls hänsynslösa ambitioner.” Den tidigare ryska dubbelagenten och dottern påträffades 4 mars medvetslösa på en bänk runt hörnet från en pub i Salisbury där de ätit lunch. En brittisk polisman som kom till deras hjälp förgiftades också. Polismannen har friskskrivits och lämnat sjukhus men Skripal befann sig fortfarande i ett kritiskt men stabilt tillstånd på sjukhus i veckan medan hans dotter visade tecken till förbättring. Nordkoreas diktator till Kina på sitt första utlandsbesök Den Nordkoreanska diktatorn Kim JongUn besökte denna vecka Beijing som en förberedelse till sina kommande toppmöten med Sydkoreas president Moon Jae-in och USA:s president Donald Trump. Det var hans första utlandsresa sedan han kom till makten för sju år sedan. Kinas officiella nyhetsbyrå Xinhua rapporterade att Kim, vars kärnvapenprogram fördömts av Trump, är inställd på att skrota kärnvapnen, något som han antytt tidigare denna månad. Washington och Pyongyang har utkämpat ett diplomatiskt krig över Nordkoreas kärnvapenarsenal i flera månader. Men relationerna mellan Nord- och

Sydkorea har förbättrats i samband med vinter-OS i Sydkorea där de två staterna tävlade tillsammans. Kim Jong-Un, som åkte med specialtåg på en hemlighetsfull resa till Beijing, tillbringade tre dagar i den kinesiska huvudstaden och träffade President Xi Jinping, som stod värd vid en bankett. Kina är Nordkoreas främsta bundsförvant och besöket i Beijing anses enligt BBC vara ett viktigt steg i Nordkoreas förberedelser för de kommande toppmötena. Nord- och Sydkorea ska hålla sitt toppmöte, det första på ett årtionde, den 27 april varefter Kim Jong-Un ska träffa Trump i maj. Kim Jong-uns tal om att avveckla sitt kärnvapenprogram sågs i Washington som en framgång för Trumps tuffa utrikespolitik. Presidenten förklarade att utsikterna nu är goda för att Kim Jongun ska göra ”det som är rätt för hans folk och för mänskligheten”. Kim Jong-un efterträdde sin far, Kim Jong-il, vid dennes död 2011 som ledare för världens sista stalinistiska stat. Nordoch Sydkorea är tekniskt sett fortfarande i krig med varandra efter det koreanska kriget, som slutade 1953 med eldupphör istället för ett fredsavtal. Jordskredsseger för Putin i ryska presidentvalet President Vladimir Putin vann sin största valseger någonsin i söndags och fortsätter därmed som ledare för Ryssland i ytterligare sex år vid en tidpunkt då hans relationer med västvärlden försämras kontinuerligt. Putin, som har lovat att stärka Rysslands försvar mot NATO samt höja landets levnadsstandard, utsträcker därmed sin politiska dominans av Ryssland till nästan ett kvartssekel. Han har styrt som president eller premiärminister sedan 1999. Han kommer att vara 71 år gammal vid slutet av denna andra, sista mandatperiod 2024. På ett torg i Moskva höll Putin sent på söndagen sitt segertal. ”Tack, kära vänner! Tack för ert stöd! Tillsammans har vi gjort ett fantastiskt jobb,” sade han. ”Ryssland, Ryssland.” Den centrala valkommissionen förklarade att Putin vann 76.68 procent av rösterna. Valdeltagandet var 67.5 procent.

Men utgången var väntad. Oppositionen var svag och det förelåg rapporter om valfusk. Enligt Kreml avlöpte valet i enlighet med gällande lagar. Men den ryska oberoende valobservatörsgruppen Golos hade på söndagseftermiddagen fått in rapporter om 1.764 incidenter eller regelbrott. Även Sveriges utrikesminister Margot Wallström var skeptisk till valutgången: ”Valkampanjen i Ryssland har varit riggad till president Putins fördel, med bland annat statlig kontroll över media och oppositionella som hindrats från att kandidera.” Det hindrade inte den amerikanska presidenten Donald Trump från att ringa Putin och framföra sina gratulationer till valsegern, något som ledde till kritik mot honom i Washington. Vetenskapsmannen Stephen Hawking begravs i påskhelgen Den världsberömde brittiske vetenskapsmannen Stephen W. Hawking kommer att begravas i Westminster Abbey i London på söndag intill Sir Issac Newtons and Charles Darwins gravar, ett tecken på den djupa respekt som den rullstolsbundne fysikern åtnjöt i sitt liv. Ceremonin i Westminster Abbey, Storbritanniens mest vördnadsbjudande kyrka, föregås av en privat begravningsgudstjänst på påskafton i Cambridge. Newton, berömd bland annat för sin teori om det fallande äpplet och tyngdlagen, begravdes i Westminster Abbey 1727 medan Darwin, känd sin teori om evolution genom naturligt urval, gravsattes bredvid Newton 1882. Hawking, som trots en förlamande neurologisk sjukdom vigde sitt liv åt att utforska de största mysterierna i Kosmos, avled i sitt hem i Cambridge 14 mars. Han blev 76. Han led sedan 21 års ålder av en neurodegenerativ sjukdom, amyotrofisk lateralskleros (ALS), som gjorde honom nästan helt förlamad. Enligt läkarna skulle han dö inom två år, men han hör till det fåtal som trots sjukdomen kunnat leva många år efter diagnosen. Hawking drabbades av depression efter diagnosen men han fann styrkan att fullborda sin doktorsavhandling och blev professor i matematik vid universitetet i

Cambridge. Han uppnådde kommersiell framgång med populärvetenskapliga verk där han diskuterade kosmologi. Han kom 1988 ut med boken Kosmos: en kort historik (A Brief History of Time) som sålts över tio miljoner exemplar och översatts till över 20 språk. Han reste jorden runt och höll föredrag. Han kommunicerade genom en digital röstmaskin. Hawking ses som en av världens främsta vetenskapsmän och han genomförde banbrytande forskning om rymdens oändlighet, till exempel svarta hål, samt även quantumteori. “Mitt mål är enkelt,” sade han vid ett tillfälle. ”Det handlar om att fullständigt förstå universum, varför det ser ut som det gör och varför det överhuvudtaget existerar.” I augusti 2015 besökte han Kungliga slottet i Stockholm. Kronprinsessan och Prins Daniel reste därefter i oktober 2016 till Cambridge för att besöka professorn. Hawking, som föddes den 8 januari 1942 i Oxford, gifte sig med Jane Hawking 1965 och de fick tre barn. Paret skilde sig 1995, då Hawking gifte sig med sin sjuksköterska Elaine Mason. De skilde sig 2006.

Veckans skratt Man biter polishund, men hunden vinner Det finns ett gammalt talesätt inom journalistiken att det inte blir några rubriker om en hund biter en man. Däremot är det en nyhet om en man biter en hund. Det var precis vad som hände en dag i januari i staden Boscawen i den amerikanska delstaten New Hampshire. Polisen gjorde en utryckning till ett hus där en person ska ha blivit skjuten. Två män försökte fly och polisen tog upp jakten med en polishund. En av männen gjorde kraftigt motstånd när han skulle gripas och bet hunden, som bet tillbaka med besked, berättade en talesman för polisen i Boscawen för nyhetsbyrån Reuters. Mannen anhölls bland annat för angrepp på en polishund. “Den som biter en polishund lär inte vinna den kampen,” sade polistalesmannen. ”Dom är ganska bra på sådant.” Polishunden, som heter Veda, återgick efter fullbordat uppdrag till hundpasset.

KRÖNIKA MARK BROLIN

Forskarna eller det baktalade folket?

amhällsvetenskapen har egentligen alltid varit kraftigt politiserad men däremot har den aldrig varit lika politiskt inflytelserik som idag. Det förklarar en hel del av dagens politiska kaos. Utan akademikersfärens intellektuella uppbackning hade politikerkasten aldrig kunnat överge Sveriges omåttligt framgångsrika ”lagomtradition”. Tänk en professur som är finansierad av, säg, Coca-Cola. Skulle någon lita på den utsedda professorns försäkringar att Coca-Cola är alldeles utmärkt för hälsan? Självklart inte. Det finns all anledning att vara lika skeptisk gällande statsfinansierade samhällsprofessorer som sällan eller aldrig reser varningsflagg mot den egna tidens politiska käpphästar. Inte minst som dominerande politiker alltid använt sin anslags- och nomineringsmakt för att främja akademiker som stödjer eget tankegods. Därav en status som intellektuella rockstjärnor, i vänsterkretsar, för vänsterexperter som Sartre, Simone de Beauvoir och Michel Foucault. Därav samma status, i högerkretsar, för högerexperter som Hayek och Friedman. Att den nutida mittfältseran domineras av experter som pålitligt landar i så kallat progressiva konklusioner – som Keynes, Stiglitz och Paul Krugman – följer alltså ett gammalt intressemönster. Symbiosen mellan tongivande politiker och tongivande akademiker manifesterar med icke önskvärd tydlighet att samhällsvetare ofta fungerar för politiker som investmentbanker och managementkonsulter ungefär lika ofta fungerar för imperiebyggande företagsledningar: dit vänder man sig för att få intellektuella alibin för en redan existerande (expansions)plan. Politiker och närstående akademiker kan sedan vifta med rappor-

ter som inkluderar sida upp och sida ned med källhänvisningar till meningsfränder i samma ekosystem. På så vis är det också enkelt att avfärda avvikare: ”Ser du inte att den överväldigande akademiska bevisbördan pekar i en och samma riktning? ’Uddafåglarnas’ resultat kan därför förkastas som extremvärden. Vem är förresten du att utmana expertkonsensus?” När kollektiv åsiktsmobbing drabbar kritiker ska ingen förvånas över det offentliga samtalets likriktning.

Någon som fortfarande tror att veritabelt hunsande av så kallat feltänkare tillhör det förgångna? Det främsta ensidighetsproblemet är ändå inte att det nästan bara är samhällsforskare med ”rätt” inställning som regelmässigt används som sakkunniga inom statsförvaltningen. Det mest allvarliga är att dessa dessutom utövar ett avgörande inflytande på den ena studentkullen efter den andra. Varefter såväl politiker som akademiker pekar i sistnämndas riktning: ”Se, så här tycker framtidsgenerationen!” Nästan per definition åtnjuter rättroende studenter sedan karriärförsteg inom den politiska sfären. Så småningom hamnar somliga i riksdag och regering. Eftersom erfarenhet från verklighetens fält inte längre är ett krav, inte ens för statsrådsposter, har många liten eller ingen praktisk förståelse att luta sig mot. Vad går det då att luta sig mot? Just det, de akademiska hypoteser som under studietiden paketerades som hävdvunna sanningar. Voilà, plötsligt är ekosystemet så kompakt och

omfångsrikt – samt studentikost - att varningssignaler kan kvävas helt enkelt genom att skaka indignerat på huvudet och muttra lite om ”alarmism”. Någon som fortfarande tror att veritabelt hunsande av så kallat feltänkare tillhör det förgångna? Lyssna då på smyginspelningen när den kanadensiska universitetslärarassistenten Lindsay Shepherd blir uppläxad av en universitetstribunal; efter att i klassrummet ha visat ett kort videoklipp inkluderande den fritänkande akademikern Jordan Peterson. Skräckexempel? Visst, men ingen isolerad händelse. I samhällsakademiska kretsar är det idag hyperkänsliga åsiktspoliser som sätter tonen. Inte minst i Sverige. Självklart leder mentaliteten till en hög grad av självcensur. Forskare och lärare med eventuellt avvikande uppfattningar tvingas, av ren självbevarelsedrift, att huka sig för att undvika skampålen. Sveket mot studenter – som drillas in i den politiska enögdhetens typiska högfärd - kan betraktas som monumentalt. Det är bara på grund av det starka expertstödet som de senaste decenniernas tongivande politiker kunnat paketera de facto genomgripande förändring som förnuftig och måttfull, rentav nödvändig. Utan expertstöd hade dominerande politiker, till exempel, inte haft en chans att driva igenom den monetära kokainpolitik som nu i decennier skänkt konstgjord andning åt samhällsekonomin. Utan expertstöd hade politiker inte kunnat baxa igenom en ”gränslös” asylpolitik. Utan expertstöd hade politiker inte haft skuggan av en chans att transferera enorma portioner makt från svenska väljare och till EU-kommissionärer i fjärran land som vare sig går att

rösta fram eller bort. Utan expertstöd hade politiker heller inte kunnat omfamna en variant av feminismen som är lika genompolitiserad som på 1800-talet, om än i omvänd form (medan dåtidens dominerande särartsfeminism såg ett biologiskt avgrundsdjup mellan män och kvinnor tycks dagens tongivande likhetsfeminism ibland ha svårt att upptäcka några skillnader alls).

finurliga för universitetsvärldens budgetäskare är att om tydliga motiv är svåra att klämma fram så går det, som ingen annanstans, att hantera genom abstraktion och krånglighet. Vilken budgetbeviljare inom statsförvaltningen vågar säga emot när det står en medaljbehängd professor med förnumstig röst och bedyrar att egna (dunkla) utsagor är resultatet av öppet och välavvägt sanningssökande? Samt klargör att folk som kräver rakaInte bara har samhällsvetarkollektivet ut- re och tydligare resonemangsled inte gjort en central bricka i den intressecha- är kloka nog att begripa ’komplexiterad som gör gällande att förändringarna ten’? Budgetbeviljande är sedan ofta en som baxats igenom inte är så stora. I den formsak; såvida slutsatserna bara landar ena forskningsrapporten efter den andra i eller nära den politiska korrekthetens presenteras förundran över att många mittpunkt. väljare reagerat. Även om samhällsvetenskapen alltid varit kraftigt politiserad så är konsekvenserna större än någonsin. För inte alls länge sedan formades partipolitik inom livaktiga gräsrotsrörelser med bara svaga akademiska kopplingar. Idag för dessa gräsrotsrörelser en tynande tillvaro. Istället formas partipolitik i växelverkan mellan triumviratet partihögkvarter, PR-byråer och akademikersfär. Frågan är om inte akademikersfären, för första gången i historien, utvecklats till samhällets viktigaste agendasättare (såvida inte medeltidens skolastiker betraktas som akademiker). Inom de politiska partierna tycks sakliga och långsiktigt samhällsutvecklande idéer numera ha väsentligt mindre karriärbetydelse än dels ett ”fräscht ansikte” och dels (armbågs) kunnighet gällande det interna maktspelet i partihögkvarteret. PR-byråerna å sin sida paketerar ofta idéer beroende på vad som för ögonblicket säljer i en fokusgrupp. Det är alltså i den akademiska sektorn som idéförslagen ofta emanerar. Initialt är idéerna ofta sunda. Vem vill inte underlätta för låntagare, vem vill inte hjälpa flyktingar, vem vill inte samarbeta internationellt, vem önskar sig inte full jämställdhet mellan män och kvinnor? Problemen uppstår när idéförslagen vidareutvecklas in absurdum. Sakteligen tilltagande överdrift är ett gammalt inbyggt problem inom universitetsvärlden. Hur ska det gå att motivera nästa års forskningsbudget utan förslag om att gå ytterligare lite längre? Det

För inte alls länge sedan formades partipolitik inom livaktiga gräsrotsrörelser med bara svaga akademiska kopplingar. Idag för dessa gräsrotsrörelser en tynande tillvaro.

Förr eller senare följer ändå den punkt då överdriftspolitik får praktiska konsekvenser. Folk på verklighetens fält slår sig då för pannan. I den akademiska parallellverkligheten är det annorlunda. Inom samhällsvetenskapen är det gärna regel snarare än undantag med modellantaganden som låtsar bort (eller minimerar) idel praktiska bieffekter. Att långtgående simplifiering krävs för att konkludera att de egna tankevurporna ändå är hållbara är uppenbarligen inget hinder för sådan simplifiering. I en mening är det en underbar ironi att såväl lågräntesoppan, migrationsfiaskot, EU-svärmeriet som de senaste årens genuskrumbuktande skulle kunna användas som, ja, skolboksexempel på samhällsvetenskapens både politisering och rigida modelltänk. Den libanesisk-amerikanske författaren Nassim Nicholas Taleb (som genom boken The Black Swan korrekt förutspådde finanskrisen år 2008) berör dilemmat i en nypublicerad bok, Skin in the Game (Allen Lane). Han myntar rentav ett uttryck för

modelltänkare utan praktisk erfarenhet som lever så högt uppe bland molnen att dessa är frikopplade från konsekvenserna av eget feltänk: IYI, Intellectuals Yet Idiots.

Det är demokratiskt styrketecken att alltfler väljare känner att hela ekosystemet luktar illa. Samt att politiken som länge erbjudits inte alls varit särskilt förnuftig, måttfull och nödvändig. Snarare naiv, radikal och kontraproduktiv. Att det under lång tid varit ett lyckokast i livets lotteri att födas i Sverige beror, i kraftigt undervärderad omfattning, på att politiker och tjänstemän varit så närstående den praktiska verkligheten att teoretiskt skrivbordstänk inte tillåtits särskilt stort utrymme. Praktiker som Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Torbjörn Fälldin borgade för att också det egna lägrets gloriösa idealistiska skrivbordsprodukter hanterades med en hälsosam nypa salt. Inte för att dessa ledare nödvändigtvis var av ett mer högtstående intellektuellt virke än dagens politiska ledare; men för att de själva - och deras rörelser - hade avsevärt starkare gräsrotskontakt. Alla med minsta fingertoppskänsla var väl medvetna om att de hade skrattats ut efter noter om de lallat på i samma anda som många inom dagens politikerkast: ”Vägen ur låne- och konsumtionshysteri är att göra det ännu enklare att låna”; ”Att helt öppna gränserna har inga ekonomiska eller kulturella baksidor, tvärtom”; ”EU-samarbetet är idag så problematiskt att vi måste integrera ännu mer”; ”Huka er gubbar och gummor, skillnaderna ni trodde existerade mellan män och kvinnor är imaginära” Lösningen? Försvaga, i nygammal anda, banden mellan statsförvaltningen och det överdrivna modelltänkandets högborg: samhällsvetenskapen. Likt all annan vetenskap så förtjänar samhällsvetenskapen respekt – och anslag - om den sprider sanningsljus. Inte när den legitimerar smygradikalt önsketänkande genom att paketera det som förnuftsbaserat. Det finns ingen anledning alls att lyssna på forskare som sällan eller aldrig avviker från den politiskt passliga huvudströmmen; dessa utför inte ens en forskargärning i ordets äkta bemärkelse. Lyssna däremot gärna på forskare som

manifesterat mod att gå mot strömmen trots politisk snålblåst. Nästan per definition är det bara dessa som kan tillföra nya (förkvävda) perspektiv. Ska samhällsforskningen fortsätta att bedrivas som under senare år går det att argumentera att den helt enkelt bör läggas ner. För tänk så oändligt mycket bättre för Sverige det varit om de mångmiljonbelopp som årligen dirigeras till samhällsvetenskapen – vars kollektiva nettoinflytande numera kan betraktas som direkt skadligt - istället hade spen-

derats på svensk ingenjörsvetenskap. Sistnämnda har inte bara hållit världsklass sedan 1800-talet utan har också, i alla högsta grad, bidragit på praktiskt vis till svensk samhällsutveckling. Om någon samhällsforskning ändå förtjänar ökade anslag så är det public choice forskningen. Dess uppgift är att granska dubiösa intressekopplingar inom den offentliga sfären. Vilket också är skälet till att den idag främst tilldelas kosmetiska anslag. Om några anslag alls. Viktigare än av som sker inom den akademiska sfären - inte minst för den

politiska stabiliteten - är ändå att återigen i nygammal anda lyssna betydligt mer lyhört på den praktiska verklighetens folk. Den främsta ironin av alla är nämligen att många väljare mer eller mindre intuitivt gjort precis vad många politiserade samhällsforskare borde ha gjort: testat det akademiska modelltänkandet på verklighetens fält och konkluderat att detta inte håller måttet. Vem är det egentligen då som förfäktar den mest vetenskapligt underbyggda linjen: samhällsforskarna eller det idag så baktalade folket?

KULTUR ANNA LINDÉN

Den kulturradikala parantesen

Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” från 1880-talet beskrivs hur en grupp ungdomar med liv och lust river gamla stockholmskåkar så dammet yr. En gammal man kommer förbi och frågar dem om husen rivs för att bereda plats för den nya villastaden. Svaret blir nekande från ungdomarnas sida, inget nytt skall byggas på det gamlas ställe – här röjs endast för Esplanaden. Då den gamle beklagar sig över ett rivningsraseri som förstör, men inte bygger upp får han det talande svaret: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”. Dikten ”Esplanadsystemet” är ett kulturradikalt manifest, medryckande i sin poetiska skönhet. Den som vill veta hur motståndarsidan uppfattade saken kan läsa Viktor Rydbergs roman Vapensmeden: Hägringar från reformationstiden (1891), där den fanatiske protestanten Lars i närmast jihadistiskt trosnit förstör allt gammalt som kommer i hans väg, oavsett om det härstammar från kristna eller asatroende förfäder. Även om kulturradikalismen led ett

tillfälligt nederlag under 1890-talet, som såg unga författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding debutera, kom den på sikt att vinna slaget om 1900-talet. Från och med 1900-talets senare hälft har kulturradikalismens dominans varit så total att många svenskar inte känner till vad som fanns här före dess genombrott. Som Claes G. Ryn skriver i antologin ”Haveriet: Den humanitära stormaktens fall” (2016) blev hela Sverige en kulturradikal experimentverkstad. Otvivelaktigt fanns det ett och annat fallfärdigt ruckel – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse – i det äldre Sverige som förtjänade att rivas. Problemet med kulturradikalismen är, att den vill förstöra allt som ärvts från äldre tid och fåfängt förväntar sig, att något annat än nässlor skall växa upp på de skövlade rivningstomterna. Till sitt väsen är kulturradikalismen destruktiv och parasitär, den lever på det den vill förstöra. Egentlig kreativitet saknas, när kåkarna väl är rivna återstår inget annat än att upprepa proceduren

på nästa ställe. Det som först tycktes nytt och spännande blir med tiden till en oändlig rad av meningslösa upprepningar. Strindberg själv var alltför begåvad för att stanna någon längre tid i en sådan konstnärlig återvändsgränd. Idag kan det kanske tyckas som om vi står på en rykande ruinhög av vad som en gång var Sverige, men så lätt föröder man inte ett land. Sega, århundrade-, i vissa fall årtusendelånga kulturella strukturer låter sig inte utplånas på några ynka decennier. Det är inte landet Sverige som brakat samman utan det kulturradikala projektet – byggt som det var på lösan sand. Uppgiften idag är att bygga upp vårt land igen, på de grundvalar som fanns här före den kulturradikala parentesen. Sveriges framtid ligger i förnyelse på traditionens grund. (Denna artikel är tidigare publicerad i Realia-Posten Nyhetsbrev 2017)

EKONOMI & POLITIK ANNE-MARIE PÅLSSON

Råttorna lämnar skeppet

tt gå från hyllad ledare till en ifrågasatt föredetting kan inte vara lätt. Men det är vad vår förre statminister Fredrik Reinfeldt råkat ut för. En efter en av hans närmast förtrogna tar nu avstånd från den politik han gick i spetsen för. Oviljan att ta bort LAS har några interna kritiker pekat på. Andra på oförmågan att avveckla hyresregleringen för att sätta fart på bostadsmarknaden. Utpekandet av försvaret som ett särintresse är ett tredje exempel. Men den fråga som mest energiskt sågats är Reinfeldts ”öppna hjärtans politik”. Mikael Sandström, fd statssekreterare i statsrådsberedning, Elisabeth Svantesson, fd arbetsmarknadsminstiter, Ulf Kristersson, fd socialförsäkringsminister och Anders Borg, fd finansminister har alla dömt ut den överenskommelse som regeringen träffade med Miljöpartiet 2011 om att Sverige skulle ha den mest generösa i invandringspolitiken i EU. Hur ska dessa toppolitikers beteende före och efter avbönen förstås? Trodde de på den förda politiken såsom de påstår? Att det var först efter flyktingkrisen 2015 som de förstod att den svenska politiken inte höll för påfrestningarna. Föga troligt. Problemen hade varit kända länge och lätta att se för alla de som ville se. Redan 2009 mottog finansminister Borg en ESO rapport författad av Jan Ekberg, en återhållsam och omdömesgill professor i nationalekonomi. Hans slutsats var att den svenska invandringspolitiken innebar stora påfrestningar för skattekollektivet. Och så hade det varit sedan början av 1990-talet. Och då ska man veta att det underlag hans siffror tagits fram på inte gick längre fram än till 2006.

Skulle då en finansminister – och därtill en erfaren ekonom – inte ha förstått innebörden av Ekbergs analys? Knappast. Eller var han så ointresserad av frågan att han inte brydde sig om rapporten? I så fall måste denna ignorans klassas som rent tjänstefel.

Då ter sig den alternativa förklaringen mera sannolik. Den att Borg m.fl. redan 2011 förstod att Reinfeldts linje var ohållbar och dömd att misslyckas. Men av rädsla att förlora sitt välavlönade och prestigefyllda uppdrag som statsråd valde att tiga.

Miljöpartiets politik till Sveriges. Då ter sig den alternativa förklaringen mera sannolik. Den att Borg m fl redan 2011 förstod att Reinfeldts linje var ohållbar och dömd att misslyckas. Men av rädsla att förlora sitt välavlönade och prestigefyllda uppdrag som statsråd valde de att tiga. För det finns inget tvång att stanna kvar på sin post. De hade kunnat följa Mikael Odenberg i spåren. När han uppfattade att förda försvarspolitiken ledde helt fel avgick han i protest. För detta väckte han respekt långt utanför de moderata leden.

Men de fyra toppolitikerna valde istället att spela med. Inför sina väljare höll de tyst. Vad de sa till sin statsminister och välgörare vet vi förstås inte. Men med vetskap om politikens logik tar jag det för osannolikt att de ifrågasatte Reinfeldts inställning. Det är en farlig strategi och leder ofta till att den kritiske får sparken. Det var först när det blev politiskt ofarligt, ja kanske till och med lönsamt, att byta fot som omsvängningen offentExakt samma analys kan vad gäller Sand- liggjordes. Då hade Reinfeldt lämnat den ströms, Svantessons och Kristerssons politiska arenan och väljarna flydde till kunskaper om de faktiska förhållandeSverigedemokraterna. na. Skulle dessa – alla ekonomiskt högt skolade - inte 2011 ha känt till att syssel- Reinfeldt må känna sig sviken av sina sättningen hos nyanlända – särskilt de forna medarbetare. Men på ett högre utomeuropeiska – var förfärande låg och plan är sveket gentemot väljarna allvaratt någon ljusning knappast var i sikte. ligare. Kappvändningen signalerar ett Att integrationen minskade, snarare än politiskt taktiserande som väcker poliökade. Och att det satte kommunernas tikerförakt. Det förlorade förtroendet ekonomi under press som följd av ökade kan återvinnas. Men det förutsätter att kostnader för bland annat socialbidrag ansvariga politiker inser att väljarna inte och bostadsbidrag? är dumma: att de har ögon att se med och öron att lyssna med. Nej det bär inte sannolikhetens prägel att problemen med migrationen var okända 2011 när regeringen gjorde

UTLAND MIRJAM TAPPER

Fredsmarsch på nationaldagen i Ungern

(RP, BUDAPEST ) - På nationaldagen den 15 mars 2018 såg Budapest den största folkliga manifestation som har varit på länge I landet. 200 000 människor (bland dem jag själv) deltog i en ”fredsmarsch” som började vid Bemstatyn på Budasidan och sträckte sig sedan de drygt två kilometerna till Parlamentet på Pestsidan. Bemstatyn är legendarisk i frihetssammanhang, då det var där som 1956 års revolutionärer samlades. Valrörelsen 2018 i Ungern har varit ganska solkig, med anklagelser för korruption mot Fideszregeringen, en intensiv kampanj har förts från det extrema och rasistiska Jobbik, en högljudd men liten klick socialister och flera andra småpartier. Människor har varit rädda för en splittring av enigheten i landet, ett upphävande av de reformer som Fideszregeringen infört i Ungern sedan den på nytt kom till makten 2010 efter fyra år utanför regeringsställning. På åtta år har mycket gjorts för att reparera förfallet från den långa tid då landet dominerades av kommunismen, kulturbyggnader har restaurerats, K-märkta hus har rustats upp, nya parker har skapats och äldre sådana har förskönats, belysningar installerats, nya spårvagnar och tunnelbanelinjer har tagits i bruk och de utländska investerarna i landet har ökat. Handelsförbindelser har knutits med flera stora länder, på skilda kontinenter. Arbetslösheten är mycket låg. På familjeområdet har Fidesz infört fria skolmåltider för barnen, flerbarnstillägg, höjt barnbidrag, bostadssubventioner mm.

som dittills regerats av den Habsburgska överhögheten i Wien. Han sägs ha slagit regeringen i Wien med häpnad och den auktoritet med vilken han presenterade förslaget fick den att falla till föga och bevilja Ungern självständighet. Detta var 1848, det år då greve Lajos Batthyány utsågs till premiärminister i regeringen och Kossuth fick posten som finansminister.

”Lajos Kossuth hyllas som en symbol för den nationella frihet som ungrarna alltid längtat efter. Ett folk med en egen kultur och ett unikt språk som fått se sin självständighet hotad gång på gång.”

Lajos Kossuth hade dock mer högtflygande planer än att nöja sig med att Ungern fick självständighet, han drömde om ett Donau-förbund av stater, något som av många i hans samtid ansågs lite för vidlyftiga. Kossuth var en stark personlighet, som ibland gjorde saker på eget bevåg och inte alltid förankrade sina ideer och förslag innan han satte dem i verket. Han anses ha varit en mycket begåvad och karismatisk person. Den frihet Ungern fick var dock inte riktigt underbyggd av revolutionärerna, tiden var inte mogen för att bilda en självständig stat och Wien tog tillbaka makten året därpå, då Lajos Batthyány Nationaldagen den 15 mars firas för att fängslades och hölls i militärfängelset i minnas den dag då frihetshjälten, advokaten och politikern Lajos Kossuth med Budapest för att 1849 arkebuseras på oren delegation for till Wien för att presen- der av regeringen i Wien. Lajos Kossuth gick i landsflykt i Turkiet och sedermera tera sitt förslag till ett suveränt Ungern,

i flera andra länder. Ungern fick nästan tjugo år senare en egen författning 1867, då landet kom att ingå i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Lajos Kossuth hyllas som en symbol för den nationella frihet som ungrarna alltid längtat efter. Ett folk med en egen kultur och ett unikt språk som fått se sin självständighet hotad gång på gång. Territoriets historia innefattar invasion av mongoler, romare, osmaner, den habsburgska överhögheten, fascister och kommunister. I vår tid finns en viss skepticism mot EU och Viktor Orbán har varit en figur med ibland tvivelaktigt rykte i de fina salarna i Bryssel. Viktor Orbán har dock varit omåttligt populär bland folket i Ungern, ända sedan han som ung juridikstuderande höll ett brandtal mot kommunismens ofrihet vid ombegravningen 1989 av revolutionsledaren Imre Nagy, som avrättades 1957 efter att ha lett upproret mot Sovjetunionen 1956. Viktor Orbán har av många ungrare setts som garanten för att kommunismens ofrihet aldrig ska kunna drabba Ungern igen. Han har vunnit tidigare val med stor majoritet och därför haft juridisk befogenhet att ändra på en del lagar från kommunisttiden. Särskilt de äldre, som varit med under kommunisttiden har i Orbán sett en reformator och en landsfader. Han kandiderar nu för en fjärde period. Jag har varit med om flera nationaldagsfiranden i Budapest och de brukar vara folkfester med uppträdanden av folkdansgrupper, musik, sång och tal. Särskilt den gamla revolutionssången ”Kossuth Lajos, azt üzente” sjungs den dagen. Den berättar om vad Kossuth

gjorde den dagen då han for till Wien med reformförslaget, den 15 mars 1848. Den sången verkar alla kunna. Flaggviftande går många till Nationalmuseets trappa, där Sándor Petöfi första gången läste sin nyskrivna dikt 1848, en dikt som eldade massorna till uppror mot centralmakten. ”Talpra Magyar, hi a haza, itt az idö, most vagy soha”. ”Upp ungrare, fosterlandet kallar, nu är tiden, nu eller aldrig”. Sándor Petöfi hyllas som en nationaldiktare och en sittande staty av denne älskade poet har uppförts utanför Parlamentet. Denna suggestiva dikt, som kallas Nemzeti dal (fosterlandssången) har jag hört läsas av någon duktig skådespelare som brukar komma in klädd i attila (en traditionell husardräkt i Ungern) och läsa dikten med glöd. Ibland har jag hört den sjungas. Firandet vid Nationalmuseum brukar avslutas med att Viktor Orbán håller ett tal till nationen. Sist brukar nationalsången sjungas. Ibland avrundas firandet med

några frihetssånger, sjungna av mindre grupper. I år hade, på grund av att man väntade ett rekordstort antal firare, evenemangen flyttats till platsen framför Parlamentet. En stor scen hade där uppmonterats, TV och press var där och när fredsmarschen anlände fick vi applåder av en flertusenhövdad publik. Jag gick långt fram i tåget, ung och gammal hade slutit upp och många barn syntes också i massan. Människor kom från hela landet, även från grannlandet Polen. Vi understöddes av musiker efter vägen som spelade fosterländska sånger. Marschen hade föregåtts av flera hot, bl a hade hotelser inkommit om att en lastbil skulle köra in i folkmassan och även andra trakasserier på nätet hade föregått marschen, men polisbevakningen och avspärrningarna var ganska omfattande så jag tror ingen var rädd. Styrkan i enigheten var stor. När vi som gick i täten hade anlänt till Parlamentet hade fortfarande de sista

deltagarna inte kunnat starta vid Bemstatyn på grund av alla människor som hade samlats. Folkmassan ringlade sig över Margaretabron i ett par timmar och hela staden höll andan under denna dag. Disciplinen inom marschen var stor, ingen trängdes, ingen panik utbröt trots det enorma antalet deltagare. Några hotfulla personer såg jag inte och stämningen var mycket god. Vid Parlamentet underhöll en dansgrupp med unga människor, dikten av Petöfi lästes unisont i år till skillnad från tidigare år. Det kändes som om deltagarna insåg allvaret i vad som står på spel i en alltmer orolig värld. Viktor Orbán höll därefter ett långt tal om vikten av frihet och självbestämmande. Han fick stormande applåder. Den fina minnesstunden avslutades med att folkmassan gemensamt under ledning av Viktor Orbán läste orden i nationalhymnen, skrivna av Ferenc Kölcsey.

Denna dag den 2 april 1982...

Denna dag, den 2 april 1982 invaderar den argentinska militärdiktaturen Falklandsöarna. Öarna har varit under brittisk kontroll sedan 1833. De argentinska trupperna kunde förhållandevis snabbt övermanna de fåtal brittiska marinsoldater som befann sig i staden Stabley på Östra Falkland. Dagen därpå tog argentinarna kontrollen över Syd Georgien och Södra Sandwichöarna. De runt 1 800 öborna, de flesta av dem engelsktalande fårfarmare, inväntade reaktionen från London. Falklandsöarna åtnjöt sedan 1892 kolonial status. Året före den argentinska ockupationen hade man haft en folkomröstning på öarna där en överväldigande majoritet röstade för fortsatta band med Storbritannien. Men detta var något som militärjuntan i Buenos Aires inte brydde sig om. Presidenten, generallöjtnant Leopoldo Galtieri, var hårt kritiserad för sitt styre och ekonomin befann sig i kris. Att anfalla och erövra Falklandöarna skulle enligt planen få argentinarna att bli patriotiska och glömma bort förhållandena de levde under och ge regeringen sitt stöd. I London beslutade premiärminister Margaret Thatcher att ge Argentina sitt svar på angreppet. Marinen mobiliserade 30 fartyg som gav sig iväg på en långresa mot Falklandsöarna. Den 25 april var man framme och befriade ögruppen Syd Georgien. Efter flera intensiva sammandrabbningar till

Argentinas stolta invasionsarmé har gett upp och i Stanley kapituerat til de brittiska styrkorna. Britterna förvånades öve den usla utrustning och den bristfälliga utbidlning de argentinska soldaterna fått innan de skulle ”återbörda” Falklandsöarna till fosterlandet. sjöss landsteg brittiska trupper på Öst Falkland den 21 maj. Den 14 juni kapitulerade den argentinska garnisonen i Stanley. I striderna förlorade Storbritannien fem fartyg och 256 soldater dog. Argentina förlorade sin enda kryssare och

750 soldater miste livet. Det misslyckade erövringsförsöket gjorde att militäregimen i Argentina föll. I Storbritannien var Thatcher populärare än någonsin. ROLF K NILSSON

TERROR EDWARD NORDÉN

Gamla terrorister inspirerar nya

nnnTerrordåd med islamistiska förtecken har återigen drabbat Europa. Tyvärr är det säkert inte sista gången och det finns knappast någon anledning att anta att Sverige skonas framgent. Regeringens utredare föreslog nyligen att det ska bli straffbart att delta i en terroristorganisation. De flesta vanliga medborgare som inte följer politiken tycks mest förvånas över att det inte redan är förbjudet. Sunt förnuft, och en smula självbevarelsedrift, hade betytt att Sverige redan stiftat lagar som hindrar att medlemmar ur t.ex. Al Qaida och IS går lösa på svenska gator. Men så är det inte. Återvändande terrorresenärer har tillåtits gå fria och det blir så ett tag till eftersom svenska politiker är som de är. Skälen till att kriminalisera deltagande i terrororganisationer är flera. Främst är

min umgängeskrets tror jag inte längre någon går ut på balkongen för att tända en cigarett. Den tid då det var sofistikerat att röka är borta. Men så sent som på 1970-talet rökte var tredje svensk kvinna, en märklig form av världsrekord. Riskerna för cancer och andra dödliga sjukdomar bortsåg många från, även jag som då fortfarande rökte. När riksdagen 2005 röstade för rökförbud på krogen – röstade jag emot. Jag tyckte att det var en fråga för branschen. Det ångrar jag på sätt och vis idag, beslutet var rätt och blev i praktiken tämligen odramatiskt. Det är en lättnad att slippa komma hem och känna hur hår och kläder stinker rök. I januari i år meddelade socialminister Annika Strandhäll (S) att regeringen går vidare och under våren ska presentera förslag till en ny tobakslag, som innehåller rökförbud på uteserveringar och

att bevisläget i krigszoner alltid är komplicerat. Med denna typ av lagstiftning når man även de militanta extremister som på olika vis bistått en terrorgrupp. Övriga EU-länder och västländer har naturligtvis redan liknande lagar. Frågar man vilken expert som helst på islamistisk terror så kommer denne att säga att antalet veteranaktivister i den här miljön är en nyckelfaktor vad gäller återväxten av antalet nya ”aktiva” i den våldsbejakande jihadistmiljön. Gamla terrorister inspirerar nya. Därtill kommer den vanligt refererade siffran att nio rocent av återvändarna faktiskt försöker sig på egna våldsamma aktiviteter. En känd och väl diskuterad risk sedan jihadister strömmade tillbaka från Afghanistans krig mot Sovjetunionen.

Hur kan Sverige vara så politiskt naivt att vi under så många år har kombinerat ett abnormt högt antal militanta jihadister med en så genomgående passivitet? Fler jihadister per capita än flertalet länder i Europa och det enda landet i EU utan applicerbara lagar med tillägg och process som implementeras? Kan killen som sätter sig bredvid dig på kaféet ha deltagit i en terrorgrupps aktiviteter och lemlästat civila, kastat homosexuella från höghus, fördrivit hundratusentals människor och korsfäst barn? Ja. Tog personen ifråga inte en selfie vid brottstillfället går han förmodligen fri. Även om svenska myndigheter – inkluderat SÄPO – vet att en viss individ har återvänt från IS före detta kalifat i Syrien är han fri att vistas och röra sig hur han vill, bland våra barn och bland de a

KRÖNIKA LENA ADELSOHN LILJEROTH

Man blir ”dummare” andra allmänna platser. Rökning ska kort och gott bli onormalt. Men parallellt med politikernas strävan att värna vår hälsa och lägga livet till rätta finns en motrörelse, som också tagit sig in i riksdagen. Den handlar om legalisering av cannabis. En av Miljöpartiets ledamöter arrangerade i fjol ett seminarium som skulle bevisa hur legalisering av cannabis kan motverka kriminalitet och andra tyngre droger. Cannabis, samlingsnamn för hasch och marijuana, är den vanligaste narkotikan i Sverige. Det betyder inte att den är harmlös. Unga människor jämför gärna cannabis med alkohol, till fördel för den förra. Men det är en farlig jämförelse.

Cannabis omges av romantiska dimmor och må kallas lätt drog men den är ingalunda ofarlig. I själva verket stannar spår av cannabis kvar i kroppen betydligt längre än t o m heroin. Än värre är att psyket förändras; den aktive cannabisrökaren blir seg, slö och passiv. Hjärnans funktioner för tankar, minne och språk förändras också, en ung hjärna är särskilt känslig. Man blir helt enkelt ”dummare”. Vi vet att fler unga idag testar och blandar droger på ett sätt som inte förekom när narkotikan debuterade i Sverige. Den traditionella kopplingen mellan sociala problem och droger är heller a

flyktingar som flytt till Sverige på grund av terrorn denne man har deltagit i. 2013 lades en motion som syftar till att stävja fenomenet fram. Jag var initiativtagaren och Staffan Danielsson (C) är den riksdagsledamot som formulerade motionen till riksdagen. Detta trots klagomål och protester eftersom det ansågs vara en ”perifer fråga” enligt kända riksdagsledamöter. Det här är året innan IS utropar sitt kalifat, men svenska medborgare reser redan till olika konflikthärdar i världen och deltar i folkmord, terrordåd och försök att införa religiösa diktaturer sedan flera år tillbaka. Sverige står ut väldigt tydligt. Motionen som syftar till att kriminalisera deltagande i terrororganisationer röstas unisont ned av riksdagspartierna. Nuvarande justitieminister Morgan Johansson (S) röstar nej. Dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP/L) delar ointresset. Det förslag som nu är ”nödvändigt” röstades ned av samma partier – och ofta samma personer – för bara några få år sedan. Den politiska debatten präglas fortfarande av beröringsångest. De som deltar i debatten och pekar på att något måste göras, får alltjämt parera nonsensdebatter om huruvida det kan tolkas som islamofobt att vilja sätta åt terrorgrupper. inte tydlig. Sedan många år använder elever från socialt stabila områden narkotika i högre grad än elever från andra områden. Nu pågår intensiva kampanjer, inte bara i Sverige, för att legalisera narkotika och då framför allt cannabis. Skälet är inte i första hand omsorg om miss-/brukarna, utan att komma åt de kriminella nätverk som frodas i vår tids kanske mest lönsamma business. Ska vi då kapitulera och tro att de kriminella nätverken snällt fogar in sig i de hederliga systemen och i stället börjar producera tomater, byggnadsvirke eller bränslesnåla fordon? Knappast. De finner snart någon ny rejält lukrativ nisch, kopplad till mänsklig svaghet, och så är allt igång igen. Andra argument som ofta används för att legalisera cannabis är de medicinska.

Man kan få frågor om man vill lagstifta mot ”muslimer i största allmänhet”. Att de flesta offer för de jihadistiska terrorgrupperna är just muslimer är inget som rår på de räddhågsna politiker som är mer rädda för att bli kallade något epitet, än att värna rikets säkerhet från terrordåd eller civila i tredje land.

Den politiska debatten präglas fortfarande av beröringsångest. De som deltar i debatten och pekar på att något måste göras, får alltjämt parera nonsensdebatter om huruvida det kan tolkas som islamofobt att vilja sätta åt terrorgrupper. Terrorexperterna har ofta antingen inte involverats alls eller mycket lite. Ofta får en politiker, utan rimlig bakgrundskompetens – men rätt nätverk Det är sant att cannabis använts som medicin långt före vår tideräkning; som smärtstillande medel, mot reumatism och faktiskt också mot kikhosta. Men biverkningar som ångest och depression har ofta varit större än de positiva effekterna och det var skälet till att Sverige redan på 1950-talet avskaffade cannabis i läkemedel. Att man känner sig bättre när man röker cannabis, innebär inte att man blir bättre. Alla som prövar cannabis blir självfallet inte narkomaner. Men med en tillåtande attityd kommer fler att pröva. Att drogen är förbjuden innebär ändå någon form av spärr. Narkotikamissbruket kostar enorma summor; i behandling, kriminalvård, rättsväsende, försäkringskostnader, förtidspensioner… Då har vi ändå inte räknat in det mänskliga lidandet för

– ansvaret. Låter det hårt? Ja. Det finns inget skäl att dölja den bristande respekten och förtroendet för agerandet i denna fråga. Snarare borde en kommission tillsättas för att reda ut varför våra folkvalda så kraftigt åsidosatt Sveriges säkerhet i frågan om terrorister och militanta extremisters närvaro i Sverige. Även i slapphänt hantering av kända svenska extremister som reser till andra länder, ingår i grupper som plågar och mördar civila, för att sedan komma tillbaka igen. Tar man bort ett mycket litet antal riksdagsledamöter, kan vi konstatera att varken Alliansen eller de rödgröna fick närmast någonting gjort i frågan under någondera regeringstiden. Det är inte acceptabelt och hade knappast varit acceptabelt i något näraliggande land förutom i Sverige. Det var, och är, väldigt svårt att respektera. Det är valår, 2018, där många erfarna politiker kommer att vilja förbise detta ämne och hävda att man har hårdhandskarna på i kampen mot terrorismen. Det är sannolikt inte en särskilt träffande beskrivning av deras insats.

narkomanerna själva och deras anhöriga. Och med en liberalisering får vi sannolikt ännu fler narkomaner. I narkotikadebatten påpekas ofta att andelen narkomaner, som dör av sitt missbruk, ökar i Sverige och att skälet skulle vara vår rigida politik. För detta har vi kritiserats av brukarföreningar och internationella organisationer. Men enligt Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle är skälet till de ökande dödsfallen att narkomaner idag oftare får ”laglig narkotika”, d v s läkemedel som ska ersätta t ex heroin. Dubbelt så många dör av ersättningsmedlen – som på marknaden kommit att bli en gatudrog bland flera andra – än av heroinet. Frihet att knarka leder förr eller senare till ofrihet, både för den som knarkar och för människorna i hans eller hennes omgivning.

ESSÄ CARL JOHAN LJUNGBERG

Kan den lägre romantiken förklara dagens extremrörelse?

arför ser vi i dag så många extrema rörelser i världen? Och varifrån får de egentligen sin inspiration? Forskare och debattörer kämpar i dag med frågan som är erkänt svår. En del människor, sägs det, söker i personligt missnöje med det rådande läget mer extrema alternativ än de annars skulle ha gjort. Andra reagerar på att ”normalpolitiken” verkat urarta till ren galenskap. Klassisk idéanalys ställs här mot modern psykologisk attitydmätning. Det ges gott utrymme för undanflykter och förskönande berättelser. Den vanlige mediekonsumenten får svårt att se den ena tolkningen som mer riktig än den andra. Det vill säga, om han inte tillgriper en mer beprövad, en filosofiskt grundad idéanalys.

En användbar distinktion En distinktion som troligen kan vara

användbar här är den mellan ”högre” och ”lägre” romantik. Den har utarbetats av USA-filosofen Irving Babbitt (1865-1933) som var påverkad av fransk antiromantik, och har på senare år tillämpats av den svensk-amerikanske statsvetaren Claes G Ryn (f. 1943). Man kan som Ryn se dessa varianter av romantik som bärare av två olika slags livssyn. Vilket slags romantik eller livsvision som individerna vägleds av ger en närmast diametralt olika inriktning hos de sociala gemenskaper till vilka dessa slag av romantik ger upphov. Den ”högre” romantiken utgår mera från bestående etiska ledstjärnor. Detta ger upphov till ett samhälle med självansvar, där individerna söker leva på basen av

självkontroll och vilja till ansvarsfullt handlande. Den ”lägre” romantiken ger i sin tur ett samhälle vari individerna låter sina spontana infall spela fritt. Individerna vacklar där mellan olika impulser varför deras handlingsliv blir flytande, självupptaget och föga varaktigt. Varje individ slits i någon mån mellan de båda livssätten, men ett civiliserat samhälle uppstår i det fall flertalet förmår lägga band på impulserna, lyckas tukta sitt

”En följd av detta märkliga spel blir, att klassiskt liberala och värdekonservativa åsikter i praktiken får utgöra slaskhinkar, där den rådande åsiktseliten slänger vad den känner obehag inför.” viljeliv så pass att ett socialt samspel blir möjligt. Det är givande att ha den distinktionen i minnet då man betraktar ”populismen” som dagens politiska opposition ofta kallas. Populismen beskrivs av många som oansvarig, omogen, okunnig och odemokratisk - kort sagt som ett ”lägre” slags livssyn. Det är därmed lätt att se den ”lägre” romantiken som identisk med populismen, detta medan eliternas perspektiv får uttrycka en ”högre” romantik. Alternativt brukar eliternas

vision ses som ”normal” eller ”demokratisk” i motsats till extremrörelserna som avvikelser. Den slutsatsen är dock diskutabel. Den så kallade populismen blir i brist på tillförlitliga definitioner snarare en etikett, en skamstämpel som våra debattörer flitigt men oriktigt använder. Populismen får inrymma allt från rörelser som slåss och demonstrerar utan tillstånd till de röster som söker driva en kvalificerad reflektion stödd på god vetenskaplig analys. Ofta förbinder rentav mindre nogräknade skribenter termen ”populist” med högerextrema idéer. De som framför sådana sägs hysa agg mot ”eliten”. Men vilket ”elit” talar man om? De äldre, konventionella partier som hänger sig åt verklighetsflykt och föga uppbyggligt illusionsmakeri frikänns nämligen, à priori och ganska förbryllande, från populism så snart deras språkrör avgett en läpparnas bekännelse till demokratin. Vilka som är de verkliga populisterna är det därmed befogat att fråga sig. En följd av detta märkliga spel blir, att klassiskt liberala och värdekonservativa åsikter i praktiken får utgöra slaskhinkar, där den rådande åsiktseliten slänger vad den känner obehag inför. Mindre uppmärksamhet får därmed alla de verklighetsfrämmande resonemang som vänstern (och politiker i andra läger som har övertagit dess budskap) själv utvecklar. Häri ingår även den så kallade autonoma, i vissa fall våldsinriktade, vänstern, som redan genom termen ”autonom” ger den mittbetonade vänstern chans att ta avstånd från den. Det måste upprepas, att också den äldre

högern på flera sätt har fallit i de fällor som den ”lägre romantiken” gillrat under medverkan av vänsterliberaler.

Tolkning av vad som leder till extremism

Så långt de allmänna definitionerna. Ett självständigt, välunderbyggt och trovärdigt försök att bena upp en särskild form av extremism, nämligen den som kom till uttryck i nazismen, dess motiv och attityder, gjorde under kriget den amerikanske poeten och historikern Peter Viereck. Vierecks läsvärda bok Metapolitics från 1941 är en inträngande skildring av den tyska självuppfattningen sådan den uppkom under tidigt 1800-tal. Boken översattes redan 1942 till svenska av den socialdemokratiske folkbildaren Alf Ahlberg med titeln Nazismens rötter: En historisk och psykologisk överblick. Metapolitics vann bland andra författaren Thomas Manns stora gillande. Detta var storsint av Mann, vilken själv som litterär romantiker direkt eller indirekt drabbades av Vierecks skarpsynta kritik. Metapolitics har genom sina goda iakttagelser ännu stort intresse. Vad går då Peter Vierecks budskap ut på? Först kan sägas att han ger mindre utrymme än brukligt åt ekonomiska och materiella faktorer bakom den tyska extremrörelsen. Utan att förneka depressionens roll eller 1920-talets krigsskadestånd för att 1933 störta Weimartysklands folkstyre menar han, att de kulturella och psykologiska orsakerna var långt mer avgörande och även låg tidigare i orsakskedjan.

Med romantik förstår väl de flesta av oss en tendens till drömmeri och verklighetsflykt. Den är ofta relativt ofarlig, en sentimental vilopaus i en annars hård och verklighetsförankrad livsföring. Att vara ”romantisk” i Vierecks mening rymmer däremot inslag som dålig självkännedom och en därmed förknippad oförmåga till självbehärskning. Det betyder alltså att personen eller kollektivet låter sina önskningar och begär expandera på allt större bekostnad av verklighetssinnet. Romantikern är en personlig ”imperialist”, vilket betyder att han söker öka sin makt till dess att omgivande krafter tar emot. Viereck menar att romantikern är ovillig att underkasta sig någon lag utom den egna maktviljans. Han hyllar sig själv och i övrigt ingenting. En sådan självupptagen romantiker inträder också lätt i en offerroll. Mot-

runt år 1800, då diktare och tänkare i suggestiva ord och bilder sökte uttrycka den tyska folkanden. Här handlar det ofta om något ouppnåeligt, ett fjärran drömtillstånd mot vilket individerna strävar, men också om hur en hård omvärld utmanar och angriper Tyskland, allt med vrede och hämndbegär som följd. I 1800-talspoesin men också i de operor som Richard Wagner skrev går sådana motiv igen. Vi möter i individens och folkets djup instinktiva reaktioner som bryter fram liksom i oförutsebara lavautbrott, något som stöper om, förstör och ödelägger där de drar fram.

Överdriver Viereck sin tes?

Går då Viereck för långt när han på detta sätt söker tolka diktaturens historiska och kulturella rötter? Flera har invänt att man också kan förknippa det tyska med ett alltför hårt ordningssinne och disciplin, något som var ett preussiskt krigiskt liksom det senare blev ett nationalsocialistiskt drag. Viereck svarar då att det här inte finns någon motsägelse, för vad som har utmärkt den tyska romantiken föds ur en upplevelse av ett eget inre kaos och en otyglad självhävdelse – ja en oförmåga till självbehärskning – som ibland har ansetts kräva just sådan yttre disciplin för att hållas under kontroll. Vierecks tes är, att det var förhållandevis lätt för 1920-talets nationalsocialistiska rörelse att i nya syften omskapa och återanvända detta budskap om ”folket”, dess inre godhet och ofelbarhet, liksom om dess upplevda oförrätter. Skälet var att tyskarna i sitt kollektiva minne redan hade ett förråd av bilder och föreställningar att ta till om det goda, organiskt sammanflätade folket och dess instinktiva, men också självöverskattande och lättsårade väsen. Han anar att tyskarna hade en starkt positiv, ja närmast grandios bild av det egna folket, den egna historien och även mindes de oförrätter som landet hade utsatts för. De hyste även tankar och fantasier om guldåldrar och forntidshjältar med kraft att styrka och elda de levande. När så händelser som 1920-talskrisen och krigsskadeståndet väckte dessa kollektiva minnen till

”Det är från Rousseau som de revolutionära lärorna liksom många moderna extremrörelser, däribland nationalsocialism och sovjetkommunism, har hämtat sina expansiva

Enligt Viereck förbereddes nazismens drivkrafter tidigt. Han menar att Tyskland som kultur länge har präglats av en ”romantisk”, det vill säga orealistisk, verklighetssyn. Denna kultur blottades därmed för olika slags illusioner och självbedrägeri. Han menar att ordet romantik visserligen upplevs vagt, men att det kan beteckna en attityd som under vissa omständigheter blir politiskt farlig och riskerar utlösa vålds- och hämndtendenser.

gångar och oförståelse möter han genom att skuldbelägga de ”andra”. Attityden är inte ovanlig i dag och läsaren kan nog själv tänka ut exempel. Som ett tidigt uttryck för den tyska självhävdelsen ser Viereck de germanska stammarnas kamp mot romarväldet. Han menar att tyskarna sedan dess har sökt hävda sig, framför allt mot de latinska folken. Tyskarna motsatte sig särskilt vad medelhavsfolken stod för. Germanerna vände sig mot hela den rationalism med strävan till form, klarhet och självbehärskning som från början präglat Europas latinska folk, deras samhällsskick, deras rättskultur och konst. Tyskarna hyllade i sin ”romantiska” epok på motsvarande sätt sitt eget folk som de ansåg stod för en mystisk och värdefull folkgemenskap, så unik men också undflyende att den knappt gick att uttrycka i ord. Den medvetna, moderna romantiska rörelsen i Tyskland föds i sin tur senare,

liv, blev resultatet det välbekanta med en explosiv ”dolkstötslegend”, åtföljd av starka självhävdelse- och hämndbegär. Ur detta framgick så diktaturen och dess rop på angreppskrig. Man gör rätt i att läsa boken Metapolitics, men på en del punkter går det att ifrågasätta Vierecks slutsatser. Han gör nog för mycket av tesen att just tyskarna skulle ha varit så unikt verklighetsfrämmande och även visat sådan offermentalitet. Många tyskar har givetvis varit sansade realister och har även gett ytterst värdefulla bidrag på kulturens fält. Tysk ekonomi, vetenskap och innovationer har bidragit till Europa på flera sätt. Som Viereck själv nämner uppkom lärorna om den aggressiva självhävdelsen, avunden och hämndbegäret i själva verket i franskt 1700-tal, varvid tänkaren

Jean-Jacques Rousseau får ses som det främsta namnet. Det är från Rousseau som de revolutionära lärorna liksom många moderna extremrörelser, däribland nationalsocialism och sovjetkommunism, har hämtat sina expansiva och extremnationalistiska uppslag. Detta fast även 1800-talets socialdarwinism och liknande läror bidrog. Terrorn, liksom de förföljelser mot vissa folkgrupper som utmärkte den tyska diktaturen, räknar i sin tur sitt ursprung från de så kallade jakobinerna, alltså den (första) franska revolutionen och dess politiska extremflygel. Man kan likaså framhålla att även romanska länder har bevittnat extremrörelser, likaså Italien, Spanien, Portugal, Belgien och det moderna Frankrike, samtidigt som germanska och protestan-

tiska länder som Holland och de skandinaviska länderna inte nämnvärt berörts av sådana rörelser, medan Storbritannien, de baltiska länderna och Finland bara i begränsad utsträckning bevittnat nazist- respektive fascistfenomen. Vierecks bestående poäng ligger i att ha insett, hur politiska rörelser inspireras av kulturella och konstnärliga strömningar. Han påminner oss därmed även om, att möjligheten att utveckla en human och verklighetsförankrad kultur också ökar förmågan att hålla det offentliga livet fritt från extrema och inhumana samhällsfenomen. Att söka urskilja en ”lägre romantik” i dagens extremrörelser, särskild i dem som ligger utanför västerländsk erfarenhet, kräver dock både god egen analys och betryggande insatthet i de rörelser som det gäller.

Denna dag den 4 april 1949...

Denna dag den 4 april 1949 undertcknas det Nordatlantiska fördraget. Överenskommelsen träder i kraft den 24 augusti samma år och därmed är NATO - The North Atlantic Treaty Organization - i verksamhet. Överenskommelsen går ut på. att der undertecknande länderna ömsesidigt ska försvara varandra mot yttre angrepp. Tolv västländer är med och undertecnar fördraget. De är USA, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Italien, Luxemburg, Norge, Island, canada och Portugal. Frankrike väljer 1966 att stå utanför det militära samarbetet med fortsätter det politiska. Efter Sovjetunionens fall ansluter sig flera av de gamla kommunsitländerna. Idag har NATO 26 medlemsländer. Efter 1949 och före 1989 går Grekland, Spanien, Turkiet och Vsttyskland med. Efter Berlinmurens

Bekräftelsen på att det Nordatlantiska fördraget från den 4 april 1949 träder i kraft undertecknas i Ovala rummet i Vita huset den 24 augusti samma år. Samlade runt president Truman för att skriva på är från vänster Sir Derick Boyer Millar, Chargé d’affaires, Storbritannien, ambassadör Henrik de Kauffmann från Danmark, W. D. Matthews, Charge d’Affaires, Canada, försvarsminister Louis A. Johnson, USA, ambassadör Wilhelm Munthe de Morgenstierne från Norge, ambassadör Henri Bonnet från Frankrike, ambassadör Pedro Teotónio Pereira från Portugal;, utrikesminister Dean Acheson, USA, Jonkheer O. Reuchlin, Chargé d’affaires, Netherländerna och Mario Lucielli, Chargé d’affaires, Italien. fall 1989 ansluter Albanien, Bulgarien, Estland, Kroatien, Lettland, Litauen, Montenegro, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Det gamla Östtyskland ingår från 1990 i Nato i och med den tyska återföreningen 1990.

NATO har sitt högkvarter i Bryssel. Det operativa befälet är alltid en amerikanks general eller amiral. Idag är det generalen Philip M Breedlove. Generalsekreterre är Jens Stoltenberg som 2014 efterträdde Anders Fogh Rasmussen. ROLF K NILSSON

HISTORIA CHRISTOPHER JARNVALL

Förhållandet började på Västfronten

Amerikas förenta stater – USA – har en hundraårig tradition av säkerhetspolitiska kontakter med Europa. Framför allt med Storbritannien och Frankrike. Det har varit en återkommande, men under perioder inte alls given, relation. Nu har den på senare tid åter kommit på tapeten, eftersom USA:s president Donald Trump delvis för en mer isolationistisk politik: America first. Det är inte sannolikt att USA kommer att lämna Europa vare sig säkerhetspolitiskt eller ekonomiskt, men USA:s närvaro i vår världsdel har varit långtifrån given. Efter de nordamerikanska koloniernas frigörelse från England vid slutet av 1700-talet, ställde sig Amerikas förenta stater litet vid sidan av. Under delar av Napoleonkrigen stod man t ex på fransmännens sida och den så kallade Monroe-doktrinen av år 1823 fastställde att USA inte skulle blanda sig i Europas angelägenheter – men också att europeiska stater skulle hålla sig borta från Nya världen. Det var först i och med USA:s – ytterst motvilliga – intåg på Ententens sida (Storbritannien, Frankrike med flera stater) i första världskriget, som den amerikanska traditionen av närvaro i Europa tog sin början. Den utlösande faktorn var tyskarnas torpedering av passagerarfartyget Lusitania 1915. Fartyget – hävdade tyskarna – var lastat med krigsmateriel till de stridande på Ententsidan. Detta förnekades, men när vraket av passagerarångaren återfanns för ett antal år sedan, visade det sig att tyskarna hade haft rätt. Lusitania var lastat med vapen. Men även om amerikanerna hade kunnat svälja fartygskatastrofen 1915, blev det

tyska oinskränkta ubåtskriget ett skäl till att ansluta sig till Ententen och våren 1917 gick man in i kriget mot Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien). I ars var det etthundra år sedan slutstriden i Första världskriget inleddes. Tyskarna gick på offensiven i hopp om att segra innan USA fick över tillräckligt stora styrkor. Anfallet brukar kallas Michaeloffensiven efter sitt kodnamn och var en av fyra framstötar i norra Frankrike som tyskarna genomförde: Michael, Georgette, Gneisenau och BlücherYorck. Detta blev Tysklands sista försök att segra i väster.

”Kraftmätningen våren och sommaren 1918 hade kunnat sluta med tysk seger i första världskriget.” De tyska, franska, brittiska och belgiska arméerna hade låsts fast i ett ställningskrig redan vintern 1914–15 och med undantag av små frontförskjutningar till priset av miljoner stupade låg frontlinjen fast ända fram till mars 1918. Då hade Tyskland besegrat Tsarryssland i öster och kunde flytta över ansenliga mängder truppenheter till Frankrike. Tanken var att locka bort fienden – britter och fransmän – från kanalhamnarna för att kunna besätta dessa och förhindra att trupper och materiel fraktades iland den vägen. Offensiven inleddes sedan tyskarna hade flyttat över närmare 60 armédivisioner (totalt ungefär en miljon man) från Ryssland till Frankrike. Redan första dagen bröt tyskarna igenom fronten på flera

ställen och pressade tillbaka de brittiska och franska arméerna, som blåste till full reträtt. Tyskarnas initiala framgångar berodde till stor del på de stöttrupper eller ”stormtrupper” som snabbt tog sig fram och inringade fienden. Dock till priset av stora förluster och de tyska elitstyrkorna tröttades snart ut. Efter några dagars strider hade britterna förlorat mycket terräng och krigsmateriel. Båda sidorna förlorade tillsammans runt en halv miljon man i döda och sårade. De brittiska förlusterna var störst, men lättare att ersätta än tyskarnas. Stupade brittiska och franska soldater kunde kompenseras av utvilade och mätta amerikanska trupper. Tyskarna nådde – för andra gången under detta krig – fram till floden Marne och gick över den. Men sedan tog krafterna slut. Tyskland var försvagat av handelsblockaden och man hade svårt att ersätta förlorade förband, materiel och livsmedel. Andra slaget vid Marne utkämpades under sommaren 1918 och därefter pressades den tyska hären tillbaka. Den kapitulerade slutligen den 11 november samma år. Kraftmätningen våren och sommaren 1918 hade kunnat sluta med tysk seger i första världskriget. Britterna och fransmännen var i princip slagna. Men den amerikanska insatsen blev avgörande för möjligheterna att hålla fronten och slå tillbaka. Även om USA sedan åter drog sig tillbaka över Atlanten fram till andra världskriget, kan man ändå säga att Förenta staternas numera hundraåriga roll som allierad till de västeuropeiska makterna inleddes här i norra Frankrike i första världskrigets slutskede.

ESSÄ ERIK LIDSTRÖM

Fri som en myra

tt vara fri som en fågel är både en metafor och en dröm. Att sväva högt i det blå, eller att här nere på jorden vara oberoende av andra, att vare sig selv nok. På en mer praktisk nivå utgår många politiska teorier från att ett mänskligt samhälle är, eller bör anses vara, grundat på ett samhällskontrakt. Alltså på teorin att oberoende människor en gång i tiden träffats och slutit sig samman, eller på teorin att vi oavsett vad som egentligen hände bör resonera kring samhället som om detta varit fallet. Rousseau, Locke och Nozick diskuterar i dessa termer. Socialliberaler eller socialister som John Rawls och Ronald Dworkin likaså. Libertarianer och klassiska liberaler förväxlas ofta, och förväxlar nog sig själva ganska ofta också, för den politiska terminologin används inte särskilt stringent. Båda strävar efter en mycket hög grad av individuell frihet. Dessutom florerar det synnerligen oprecisa begreppet ”nyliberal”. Jag skulle säga att den klaraste, eller kanske mest användbara distinktion man kan göra mellan libertarianer och klassiska liberaler är att de förra just utgår från ett postulat om individens okränkbarhet, som sedan lett, eller borde ha lett till någon form av samhällskontrakt. Klassisk liberalism är istället en ideologi baserad på empirism. Klassiska liberaler må älska frihet lika mycket som libertarianer, men de härleder ändå inte denna frihet, eller sina övriga modeller av verkligheten från postulat. I David Humes och Edmund Burkes anda resonerar de mer i termer av djupt rotade sociala konventioner, eller som att, även om de anser att individuell frihet är något av naturen givet, man ändå inte kan logiskt

En bättre liknelse än att vara fri som en fågel är att säga att vi på ett ungefär är eller kan sträva efter att vara fria som myror. Som vi ska diskutera är myror faktiskt fria samtidigt som de intimt beror av andra myror för att överleva. härleda detta från någon teori. Sant oberoende för oss människor är enbart en dröm, en dröm som aldrig någonsin varit uppfylld. Det är inte bara fallet att vi som individer inte kan överleva utan hjälp av andra, att vi inte kan överleva ensamma ute i naturen. Problemet är större än så. Inte ens grupper om dussintals människor kan överleva förutom i speciella situationer. Joseph Henrich, i The Secret of Our Success, berättar om hur, när grupper av västerländska överlevnadsexperter hamnar i en för dem okänd miljö som i Arktis eller i centrala Australien, en av två saker

händer. Antingen söker eller tvingas de överleva själva. Då dör de, av svält eller till exempel förgiftade av växter de äter, men inte vet att bereda. Eller så kommer de i kontakt med människor som bor där, och överlever med deras hjälp. Vad Henrichs exempel och hela bok visar är att det mesta av vad vi kan, och hur vi beter oss är saker som vi tar till oss via kulturell inlärning under vår uppväxt. Som individer, hur stolta vi än är över vårt förnuft, är vi helt enkelt inte intelligenta nog att själva finna ut hur det mesta hänger ihop. Under ett par miljoner år har istället föräldrar och farföräld-

rar medvetet och omedvetet fört vidare kunskaper, beteenden och redskap som nästföljande generationer sedan har byggt vidare på. En bättre liknelse än att vara fri som en fågel är att säga att vi på ett ungefär är eller kan sträva efter att vara fria som myror. Som vi ska diskutera är myror faktiskt fria samtidigt som de intimt beror av andra myror för att överleva. Hur är en myrstack organiserad? Inte via drottningen, hon lägger i stort sett bara ägg. Och inte via “a hive mind”, en kollektiv ”intelligens”. Istället kommer myrstacken till på grund av att myror, med mikroskopiskt stora hjärnor, var och en gör “myrsaker”. Det finns inga myrchefer, inga myrprojektledare, inga myrarkitekter, inga myrpersonalavdelningar. Bara myror som går runt och gör precis vad de vill. Resultatet är en myrstack. Två mycket läsvärda böcker av Debora Gordon diskuterar detta, Ants at Work och Ant Encounters. För Gordon svindlar tanken fortfarande och hon säger sig inte förstå myrsamhällen ens efter 30 års forskning. Det är som om medlemmarna i en symfoniorkester alla spelade vad de ville, utan partitur, och resultatet blir en symfoni. En myrstack är ett exempel på ett komplext adaptivt system, ett komplext system där enkla regler skapar ordning i stor skala och på system, som myrstacken, som ”lär sig”. Myrstacken byggs till exempel kring en trädstam som är i vägen, den repareras, den flyttas ibland, mat samlas in, stacken övergår till att samla mat på nya ställen, och så vidare. Ett annat, enklare exempel på ett komplext system är väl inte en ensam fågel, men en flock av fåglar. Det räcker med tre regler för att en flock starar ska flyga som om den vore en enhet: undvik komma för nära grannarna, styr mot det håll grannarna i medel är på väg mot (ser till att alla är på väg mot samma håll), styr mot det håll grannarna i snitt befinner sig på (håller ihop flocken). Med höghastighetskameror har man vidare nyligen kommit fram till hur flocken styr. En ändring av riktning börjar i ytterkanten på flocken. Fåglarna kopierar sedan hur fort grannarna ändrar

I Edmund Burkes och David Humes anda resonerar de klassiskt liberala mer i termer av djupt rotade sociala konventioner, eller som att, även om de anser att individuell frihet är något av naturen givet, man ändå inte kan logiskt härleda detta från någon teori. riktning. Denna information fortplantar sig från fågel till fågel med 20–40 meter per sekund. Det tar en halv sekund för en flock om 400 starar att byta riktning. En myra ändrar beteende beroende på vad hon gör för tillfället (vårdar larver, städar boet, reparerar boet, patrullerar, hämtar mat, o.s.v.), på vad som händer runt omkring henne, till exempel på hur många andra myror hon möter under 20–30 sekunder som gör specifika saker, på doftämnen, med mera. Att jag diskuterar exempel på komplexa adaptiva system beror på att fria samhällen också självorganiserar sig på detta vis, också bildar en storskalig ordning, en ordning som dessutom är långt svårare att intuitivt begripa än en myrstack. Fria, kapitalistiska samhällen, märk väl. Planekonomier, och mindre, lokaliserade exempel på medveten planering, som offentlig sjukvård, åldringsvård, pensioner och skolor är tvärtom försök att motarbeta självorganisation. I ett mänskligt samhälle måste tre grundläggande regler gälla för att självorganisation ska komma tills stånd, och för att vi därmed ska få välstånd. Hume härledde dem 1739–1740 i sin Treatise of Human Nature till att vara: • The of stability of possession, att äganderätten är skyddad, att vi kan vara

säkra på att ingen kommer och beslagtar vad vi äger. • Its transference by consent, att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster. • The performance of promises, att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla. När dessa tre regler, via kultur, lagar och traditioner, gäller i ett samhälle så kan vi köpa och sälja, arbeta för, och anställa personer som är fullständigt främmande för oss. David Humes bäste vän Adam Smith formulerade villkoren för välstånd i en tidig version av The Wealth of Nations: Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes, and a tolerable administration of justice. Dagens tal om komplexa adaptiva system är i grund endast ett mer vetenskapligt moderiktigt namn för de insikter som David Hume, Adam Smith och också Edmund Burke delade. För att David Humes villkor ska garanteras krävs någon form av statsmakt med militär och rättsväsende som skyddar samhället mot andra stater, mot interna våldsverkare och förbrytare, och som ser till att ingångna kontrakt efterlevs. I ett fritt samhälle försöker miljoner människor hitta på nya saker, nya an-

vändningsområden för gamla saker, nya sätt att organisera sig, bättre sätt att arbeta. Genom en evolutionär process leder lyckade metoder till vinster och till att de efterapas och sprids. Misslyckade metoder leder till förluster och bankrutt och sållas därför bort. Denna evolutionära process ökar välstånd, förbättrar teknik, ger oss bättre varor och tjänster. Märk väl att denna extended order, denna utsträckta ordning som Hayek kallade den, inte är den enda formen av koordination och ordning i ett mänskligt samhälle. Den gäller endast i vårt makrokosmos, när vi gör affärer, när vi samarbetar med människor som är främlingar eller som inte tillhör vår vänkrets.

villkor hur ett samhälle kan förstöras. Om äganderätten inte är skyddad, så att den starke, till exempel statsmakten, kan beslagta det människor äger, minskar eller försvinner välståndet. Om man inte fritt kan köpa och sälja tjänster orsakar det också problem. Man får till exempel som regel arbetslöshet om statsmakten istället för fri avtalsrätt inför arbetsrätt med bestämmelser om minimilöner, arbetsvillkor, mm. Och till sist, om man inte kan lita på att ingångna avtal hålls blir handel omöjlig. Den spontana ordning som råder i ett stort fritt samhälle gör det till Adam Smiths Great Society, hans Goda och/ eller Stora Samhälle. Men denna ordning är återigen något som vi människor Vi har också de sorters ordning och de omöjligt kan begripa intuitivt. Lika lite relationer som vi människor levde med som vi intuitivt kan begripa oss på en under nära två miljoner år som jägare myrstack. och samlare. I vårt mikrokosmos lever vi I dagens Venezuela ser man det omedeli familjer och vi har personliga relationer bara resultatet när ett land, med världens till vänner och bekanta. Här gäller alltså största oljefyndigheter, medvetet försöandra regler än Humes. Vi kan inte köpa ker organisera sin ekonomi, d.v.s. socialioch sälja kärlek och vänskap. sera den, ”i rättvisans namn”. För att göra något av större betydelse or- I väst tenderar vi dock att låta den ganiserar vi oss också medvetet i företag självorganiserade marknaden vara mer och i andra organisationer. Här använder eller mindre ifred på områden som vi oss av, eller åtminstone försöker vi an- hamburgare, kameror, bilar, lampor och vända oss av vårt förnuft. Men alla som miljoner andra. Samma sak för många arbetat i ett företag vet hur otroligt svårt tjänster som hotell, vandrarhem, matvadet är att organisera sig, att omorganise- rubutiker, frisörer, veterinärer. ra sig, och hur tungrott det ofta är. Men på andra områden försöker vi tyDet är tyvärr lätt att se från Humes tre värr tvärtom använda våra intuitiva reg-

ler från vårt mikrokosmos på problem som är oändligt många gånger större än de mest kompetenta experter kan klara av. På områden som vård, skola, omsorg anser vi inte att ”profit”, marknaden ska få råda. Här önskar vi istället att ”vi”, ”tillsammans” ska ge ”alla” ”samma goda vård/skola etc.”. Men vi kan lika lite väl organisera sjukvården via det offentliga som vi kan instruera vissa myror att agera projektledare, arkitekter, myrstacksledare och därmed förbättra hur myrstacken fungerar. I Sverige och resten av västvärlden ser vi därför köer, dåliga resultat och ren misär inom dessa områden. Den enda anledningen till att vi inte fullt ut ser hur illa det faktiskt står till inom skolan och sjukvården är att alla privata alternativ antingen är förbjudna, eller synnerligen hårt reglerade av staten. Vi har inget att jämföra med. Och eftersom vi inte har något att jämföra med kan vi tryggt leva i illusionen att vi ”vet” vad sjukvård eller skola är för något. Hade vi brytt oss lika mycket om bilar i början av 1900-talet, som vi gjorde om skolan och vården, skulle dessa vara betydligt sämre idag än T-Fordar var för 100 år sedan. Vill vi åstadkomma välstånd för alla bör vi sträva efter att bli fria som myror, efter att så långt det går se till att Humes tre villkor uppfylls.

Riksdagens öppnande 1789. Kung Gustaf III sitter på tronen i Rikssalen på Stockholms slott. Målning av Louis Jean Desprez.

DET HÄNDER I RIKSDAGEN

Foto: Riksdagen

30 mars - 12 april 2018

Premiär för Realia-Postens riksdagskalendarium. Och för att göra en mjukstart börjar vi med att ledamöterna i Sveriges riksdag är påsklediga. Det betyder att det inte finns så många åtaganden för ledamöterna att sköta i riksdagshuset. Men

visningarna av byggnaderna rekommenderas. Detta är medborgarnas hus och det är svenska folket som röstat fram de män och kvinnor som här fattar beslut om lagar, skatter och budgetar. Det är också riksdagen som väljer statsminister

och därmed regering. Huset är värt ett besök! Måndagen den 9 april är det full verksamhet igen och en mer komplett kalnder för denna vecka kommer i nästa nummer av Realia-Posten.

Fredag 30 mars 12.00 Visning av Riksdagshuset på svenska 13.30 Visning av Riksdagshuset på svenska och engelska

Onsdag 11 april 09.00 Debatt om förslag 16.00 Beslut

Lördag 31 mars 12.00 Visning av Riksdagshuset på svenska 13.30 Visning av Riksdagshuset på svenska och engelska

torsdag 12 april 08.00 Finansutskottets sammanträde 08.00 Miljö- och jordbruksutskottets sammanträde 08.00 Utrikesutskottets sammanträde

Söndag 1 april 12.00 Visning av Riksdagshuset 13.30 Visning av Riksdagshuset på svenska och engelska Måndag 2 april 12.00 Visning av Riksdagshuset på svenska 13.30 Visning av Riksdagshuset på svenska och engelska Fredag 6 april 09.00 EU-nämndens sammanträde Måndag 9 april Tjeckiens talman besöker riksdagen Andre vice talmannen besöker Kronobergs län Tisdag 10 april Tjeckiens talman besöker riksdagen 11.00 Civilutskottets sammanträde 11.00 Finansutskottets sammanträde 11.00 Konstitutionsutskottets sammanträde 11.00 Socialutskottets sammanträde 13.00 Interpellationsdebatter

09.00 Konstitutionsutskottets sammanträde 09.00 Trafikutskottets sammanträde 09.30 Civilutskottets sammanträde 09.30 Kulturutskottets sammanträde 09.30 Socialutskottets sammanträde 10.00 Arbetsmarknadsutskottets sammanträde 10.00 Försvarsutskottets sammanträde 10.00 Justitieutskottets sammanträde 10.00 Näringsutskottets sammanträde 10.00 Skatteutskottets sammanträde 10.00 Utbildningsutskottets sammanträde 10.30 Socialförsäkringsutskottets sammanträde 12.00 Debatt om förslag 14.00 Statsministerns frågestund 16.00 Beslut Talmannen besöker Färöarna

RIKSDAGSPROFILEN LARS-ARNE STAXÄNG

Namn: Lars-Arne Staxäng Parti: Moderaterna Valkrets: Västra Götaland västra Född: 1956 Ort: Tossene Bostadsort: Brastad Invald i riksdagen: 2006 Yrke/titel: Lokförare

som jag varit gift med i snart 42 år. 16. När och var är Du som lyckligast? När jag får vara med min hustru och min familj. Jag brukar säga att jag är inte rik på pengar, men på familj. 17. Vilken talang skulle du helst vilja ha? Jag skulle gärna vilja vara mer språkkunnig.

1. Hur beskriver Du den perfekt lyckan? När jag något sätt överraskat någon annan människa positivt och får se glädjen i dessa ögon, och det får gärna vara min hustru, barn eller barnbarn. 2. Vad är Du mest rädd för? Jag är inte rädd för döden själv, men skulle detta drabba någon närstående skulle jag bli väldigt ledsen. 3. Vilket karaktärsdrag hos Dig själv tycker Du sämst om? Jag kan bli otålig ibland när jag tycker att någon sak går långsamt, eller att någon inte gjort sitt jobb 4. Vilket karaktärsdrag hos andra tycker Du sämst om? Jag ogillar fulspel, och att man kör dubbelspel. Jag har svårt för att lita på en sådan person efter detta. 5. Vilken levande person beundrar du mest? Angela Merkel är en god ledare för sitt land. Som historisk person är det Gustaf Mannerheim från Finland. 6. Vilken är den största lyx Du unnar Dig själv? Jag älskar god mat och ett gott rödvin tillsammans med min hustru. 7. Vilken är din nuvarande sinnesstämmning? Just nu är jag väldigt nöjd och tillfreds. Vår yngste son med familj var här igår, vilket gladde oss mycket. 8. Vilken anser Du är den mest överskattade dygden? Den gamla termen ”präktig” har jag alltid tyckt vara lite missanpassat.

18. Om du skulle kunna ändra en sak i Ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja lyssnat mer på de människor i mitt liv som inte är med längre.

9. Vid vilka tillfällen ljuger du? Jag vill sällan såra någon för sitt utseende, karaktärsdrag eller liknande, då kan det komma en vit lögn.

19. Vad anser du är Ditt livs största prestation? Vill du ha ett kort svar så är det att jag lyckades charma min hustru Agneta. Annars så är det att jag vågat göra olika karriärsbyten i mitt liv.

10. Vad tycker du mest om i Ditt utseende? Jag märker mycket väl att jag passerat ”bäst före datum”, men det skulle i så fall vara mina ögon.

20. Om du skulle dö och komma tillbaka som en person eller en sak, vad skulle det vara? En person som jag verkligen beundrar på flera sätt är Dag Hammarskjöld

11. Vilken levande person gör Dig mest förtvivlad? Jag vet inte om förtvivlad är rätt ord, men den populistiska Gudrun Schyman får upp pulsen på mig ordentligt.

21. Var vill du helst bo? Jag trivs väldigt bra där jag bor just nu. Men det hade heller inte varit fel med vattenutsikt, som jag hade som barn.

Lars-Arne Staxäng

12. Vilka kvalitéer värdesätter Du mest hos en man? Att det finns en rakhet och ärlighet, där han även kan framföra kritik om det skulle behövas. Att en hemlighet kan bevaras. 13. Vilka kvalitéer värdesätter Du mest hos en kvinna? Detsamma som hos en man. 14. Vilka ord eller fraser överanvänder Du? Jag säger ofta ”När detta är sagt” och ”Det här är viktigt”. 15 . Vad eller vem är ditt livs stora kärlek? Utan tvekan min kära hustru Agneta

22. Vilken av Dina ägodelar värderar Du mest? Utan tvekan så är det vårt hus. 23. Vad anser Du är det värsta en människa kan råka ut för? Att bli sviken och lurad av sina närmaste, och bli av med alla sina nära vänner. 24. Vad är ditt favoritjobb? Jag bytade till det på 1980-talet, när jag blev lokförare. Men det nuvarande riksdagsarbetet är faktiskt lika roligt. 25. Vad är Din mest kännetecknande egenskap? Att jag hörs och syns, och gillar humor. 26. Vad värderar Du mest hos Dina vänner?

RIKSDAGEN

Att de är ärliga och säger som det är. 27. Vem är dina favoritskribent/författare? Mina två nuvarande favoriter är nog Dan Brown och Jonas Jonasson.

28. Vem är Din romanhjälte? Jag skulle kunna tänka mig Mankells ”Kurt Wallander”. 29. Vilken historisk figur identifierar Du Dig mest med? (Hoppar över) 30. Vilka är dina hjältar i verkligheten? De är de som utför sitt arbete i alla branscher på ett bra sätt utan att få någon berömmelse. De är Sveriges riktiga hjältar! 31. Vilka är dina favoritnamn? Lars och Agneta. 32. Vad ogillar Du mest ? (Redan svarat på tidigare) 33. Vad ångrar Du mest? (Redan svarat på i en annan variant) 34. Hur skulle du vilja dö? Jag vill gärna ha min familj nära mig den dagen jag skall lämna in. 35. Vad är ditt motto? ”Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”.

Ett något moderniserat och till svenska översatt ”Proust-formulär” som vi hoppas våra riskdagsledamöter inte väjer att svara på. När den franske författaren Marcel Proust var i 20-årsåldern, eller strax därunder, ska han ha författat ett antal frågor som om man fick ärliga svar avslöjade den svarandes sanna natur. Proust-formuläret användes bland annat i gamla Vecko Journalen där dåtidens kändisar stod för svaren.

ROLF K NILSSON

gentligen hade jag tänkt skriva om miljöpartiet och detta partis problem. Hur partiet sitter i en regering tillsammans med socialdemokraterna, en regering som uppenbarligen många av deras egna riksdagsledamöter avskyr. Men så dök då idag, under långfredagen, upp något betydligt intressantare. I Svenska Dagbladets nätupplaga (det kommer ju inte ut några dagstidningar idag) skriver den gamle moderate partisekreteraren och vicepartiledaren Lars Tobisson om riksdagsspärren. Han vill avskaffa den. Lats Tobison tror att det i valet i höst finns risk för att många väljer att rösta taktiskt. Alltså att lägga sina röster på ett parti som de egentligen inte tycker bäst om. Man väljer att rösta taktiskt, att lägga rösten där den betyder något. Tobisson kallar detta för ”sällskapsspel”. Och bakom detta förfarande hittar ha den så kallade småpartispärren som håller partier som får under fyra procent av rösterna utanför riksdagen. Han påminner också oss som inte var med att denna spärr var ett krav från socialdemokraterna för att gå med på att avskaffa tvåkammarsystemet (vilket i sig kan ifrågasättas) vilket gav ett stort parti fördelar. Och som politiken allt för ofta är var detta inte det öppna, officiella skälet till spärren. Den var istället att man skulle motverka partisplittring och hindra små partier att ta sig in i riksdagen. Men, som Tobisson, konstaterar har detta uppenbalrigen inte hjälpt. Partiernas antal i riksdagen har ökat från fem till åtta. Han tror att spärren istället för att motverka småpartiernas

inträde har fungerat som en hjälp då många väljare tar bessutet att ge sin röst till ett mindre parti för att man tycker det ska var med i riksdagen, även om man inte ser det som sitt åsiktsmässigt första val. Hindret har istället blivit ett skyddsnät. Uttrycket ”Kamrat fyra procent” lever till viss del kvar som en påminnelse om att när det gamla kommunistpartiet låg illa till i väljaropinionen fanns där socialdemokrater på vänsterkanten som lade sina röster på kommunisterna eftersom de var bra, av flera skäl, att ha kvar i riksdagen. Vi har senare kunnat se hur kanske främst moderata väljare valt att lägga sina röster på kristdemokraterna när det sett krisigt ut för dem. Inför årets val, som det ser ut nu, är det både kristdemokraterna och liberalerna som ligger illa till. Läget är bäddat för taktikröstning. Ska alliansen kunna ta över makten behövs båda dessa partier i regeringsunderlaget. Detta är en ordning som Lars Tobisson inte tycker om. Spärren har visat sig motverka sitt syfte och ur demokratisk synpunkt finns det också invändningar. Lars Tobisson tycker då, och jag är benägen att hålla med honom, att spärren helt ska slopas. Detta skulle få som effekt att varje röst blir lika mycket värd, taktikröstningen skulle upphöra och väljarna skulle rösta på de partier de sympatiserar mest med. Det låter enkelt, och det kanske är enkelt. Men förslaget från moderatveteranen är intressant och det skulle onekligen öka individens betydelse i de allmänna valen. Det är värt ett försök. Jag gillar tanken! Slopa spärren!

BÖCKER

En bok alla politiker borde läsa De kidnappade Kinasvenskarna av Jojje Olsson Historiska Media Brännpunkt 220 sidor

ordning. Till och med dåvarande statsministern Göran Persson prisdadee den kinesiska stabiliteten då han var i Kina på officiellt besök.

Jojje Olsson är journalist, och en mycket bra sådan, har kommit ut med en bok som konkurrerar om titeln ”årets viktigste reportage”. Boken ”De kidnappade Kinasvenskarna” tar upp ett ämne som vi i Sverige bara har börjar diskutera vårt förhållande till den kommunistiska diktaturen Kina.

Aningslösa politiker på alla beslutsnivåer förbländas av den ekonomiska styra Kina representerar. Företagarae accepterar krav från kinesiskt håll man inte skulle gjort någon annanstans. Boken är en varningssignal som alla politiker borde läsa.

Jojje Olsson berättar för oss om de båda svenska medborgarna Peter Dahlin och Gui Minhai. Om hur de kidnappats av den kinesiska staten och fått sina mänskliga rättigheter åsidosatta. Men den handlar om så mycket mer. Om västvärldens val att i allt för många fall blunda för vad som händer i Kina och vad Kina sysslar med utanför sina gränser. Hur det kommunsitiska Kina med hjälp av kapitalismens främsta redskap - pengar får allt från EU och FN ner till minsta stad och kommun i väst att göra Kina till viljes. Vi har bara helt nyligen kunnat se hur det kinesiska intresset för infrastruktur i Sverige har ökat. Hamnar, tåg och bilar är bara en del.

med i lovprisandet av de kinesiska satsningarna. Under många år har försvaret för svenska företagsinvesteringar och statligt samarbete varit att vi med våra demokratiska idéer och värderingar skulle påverka diktaturerna där det bedrivs svensk verksmhet. Beklagligt nog har det i många fall uppstått en motsatt situation. Från svenskt håll uppskattas den kinesiska ordningen med stabilitet, lag och

Jojje Olsson är experter på Kina av idag. Han besitter en unik kompetens som han villigt delar med sig. Josse Olsson flyttade till Kina 2007, han både läser och pratar kinesiska flytande. Jojje Olsson bor idag i Taiwan fter att han 2016 nekades nytt visum till Kina. Från kinesiskt håll uppskattade man inte hans raka nyhetsrapportering. Det händer mycket i Kina idag och det händer mycket med Kina runt om i världen. Jojje Olsson blogg ”InBeijing” om nyheter reaterade till Kina kan rekommenderas. ROLF K NILSSON http://inbeijing.se

Jojje Olsson har intervjuat den svenske medborgaren Peter Dahlin som greps och fick tillbringa tre vckor i ett underjordiskt fängelse i Kina. Han har träffat släkt och vänner till den svenske medborgaren av kinesisk börd Gui Minhai som 2015 kidnappades i sin bostad i Thailand av de kinesiska myndigheterna. Gui Minhai släpptes under hösten 2017 men blev än en gång bortförad av civilklädd kinesisk polis i januari 2018. Det svenska statens bristande intresse för att på allvar ta upp dessa fall med kineserna är påfallande. Med sina ekonomiska resurser som bas lyckas kineserna få såväl politiker som företagare att vika sig, se bort och sjunga

Jojje Olsson har kommit ut med en bok som är stark aspirant på titeln ”Årets viktigaste reportage”. Foto; Anders Johansson

BREV TILL REDAKTIONEN

”Brev till redaktionen” är Realia-Postens insändarsida. Alla läsare är välkomna med sina åsikter att dela med sig. När det gäller insända texter ställer vi samma krav på dessa som övrigt innehåll i tidningen. Vi vill ha ett hyfsat och civiliserat språk, vi publicerar inga personangrepp. Allt insänt material genomgår en redaktionell granskning. Redaktionen

förbehåller sig rätten att korta i texterna. Vi publicerar inga anonyhma insändare eller texter med signatur. Alla texter ska avslutas med namn och ort. Vi vill ha korrekta amiladresser och gärna telefonnummer. Mailadressen är redaktion@realiaposten.se

Detta är Realia-Postens insändarsidarsida! Och eftersom detta är nummer 1 av Realia-Posten så har vi ännu inte fått in några. Men det hoppas vi ha ått till nästa nummer. Det beror, nästan, helt på Dig som läser tidningen. Sätt Dig vid tangentbordet och skriv! Vi vill ha respons på våra artiklar, på tidningen, på innehållet och gärna tips om ämnen och områden vi ska skriva. Har Du frågor så försöker vi svara på dem direkt. Skriv! Vi väntar på Dina åsikter!

ROLF K NILSSON cheferdaktör

KONST ANNA LINDÉN

Peter Linde - en tidlös mästare nnn Skulptören Peter Linde (f. 1946) hör inte till dem som gräver ned sitt pund, från första stund tycks han ha varit medveten om sin uppgift i livet. Lindes påfallande konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt av personer i hans omgivning, vilket resulterade i en elevplats hos skulptören Gustav Nordahl (1903–1992) i Saltsjöbaden. Dit kom Linde för att stanna, med tiden gifte han sig med mästarens dotter och flyttade in i hennes föräldrahem, där han delade ateljé med svärfadern. Lindes närmast gesällartade utbildningsgång lade grunden till hans hantverksmässiga kunnande, även om han senare också kom att studera vid Kungliga Konsthögskolan. I en tid då konstnärer strävar efter att vara originella är Linde det på ett självklart och osökt sätt, både genom sina klassicistiska ideal och sin otidsenliga ödmjukhet. Han skapar inte för stunden utan för evigheten, det han gör idag skall kunna uppskattas också om tusen år. Linde låter sig inspireras av gamla mästare som Michelangelo, Leonardo da Vinci och Donatello, dock är hans eget formspråk mer klassiskt än deras och leder snarast tankarna till den grekiska antiken. Vad som tillkommer är en känsla för den enskilda individen, som jag i ett längre – mångtusenårigt – historiskt perspektiv vill beteckna som kristen. På mig gör Linde intryck av att vara en förromantisk konstnärstyp genom sitt sätt att själv träda tillbaka inför det motiv han är i färd med att avbilda. ”Det handlar om att ha total inlevelse i det du ser och i det du ska göra, och att glömma bort dig själv”, berättar han. När Linde skall avbilda en författare läser han noga in sig på dennes verk för att få en bild av vederbörandes personlighet. Likt ett läskpapper suger konstnären till sig allt. Själva konstnärskapet handlar om att, likt de grekiska filosofernas gud, skapa ordning ur kaos: ”– När du har en modell framför dig så känns det näs-

Teatervagnen av Peter Linde, en hyllning till Ingmar Bergman. Bronsstatyn avtäcktes 2015 vid Filmstaden Råsunda. Motiver kommer från ”Det sjunde inseglet”. På knä Ingmar Bergman som riddaren och bakom honom Döden. tan som kaos, allting flyter och rör sig. Så ska du låta detta sila genom dig, in genom ögat och ut genom handen, och sedan blir det en slags ordning på det där kaoset – det flytande livet. Den njutningen, att få känna på själva livet i din hand, det är en underbar känsla.” I kristen tradition säger man att människan är skapad till Guds avbild, den konstnärliga kreativitet som Linde så målande beskriver är ett, av flera, uttryck för denna gudslikhet. När människan skapar utvecklas och fördjupas hennes likhet med den Gud som skapar världen. Linde arbetar huvudsakligen i brons, ett material som passar vårt nordliga klimat. Samvetsgrannhet och exakt återgivning av detaljer är ett signum för hans konstnärskap. På så sätt är Linde realist, även om jag tycker att det är riktigare att beteckna honom som konstnärlig idealist. Skulpturerna utstrålar en inre skönhet och harmoni, de uttrycker på en gång den enskildes personlighet och

något djupt allmänmänskligt – människans idé, för att tala med Platon. Nutida konstnärer med klassicistiskt formspråk brukar anklagas för att ha en fascistoid estetik. Jag har dock aldrig hört någon säga något sådant om Peter Linde, blotta tanken vore närmast skrattretande. När jag stod vid hans skulptur av Hjalmar Söderberg utanför Kungliga Biblioteket ställde jag mig frågan varför. Ett svar är de mänskliga formerna, både Söderberg och Henric Schartau i Lund är avbildade i naturlig storlek och står på ganska små socklar. Mer storstilad är den nästan tre meter höga Zlatanstatyn, men här handlar det om ett uttalat önskemål från beställaren. Linde är en ofta anlitad konstnär, som arbetar mycket med beställningar. Det om något vittnar om att hans klassicistiska formspråk uppskattas, inte bara om tusen år utan också idag. (Denna artikel är tidigare publicerad i Realia-Posten Nyhetsbrev 2017)

FRÅN PREDIKSTOLEN ANNA LINDÉN

Jesus är uppstånden! Veckans evangelietext

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Luk. 24:1–12) Påskens händelser, Jesu offerdöd på korset och hans uppståndelse från det döda, är centrum i den kristna tron. Inget kunde därför vara mer naturligt än att inleda ”Från predikstolen” just under påskhelgen. Att så sker är dock en tillfällighet som ser ut som en tanke. För inte så länge sedan var långfredagen en stillsam och allvarlig dag, då affärerna var stängda och barnen uppmanades att avhålla sig från vilda lekar. Förmodligen hade man på den tiden tyckt att det var besynnerligt, ja, kanske rent av opassande, att presentera en ny tidning på långfredagen. Tiderna förändras dock. Under de senaste decennierna har det inom hela kristenheten skett en patristisk renässans,

en återupptäckt av de första århundradenkyrkofäder och, i förekommande fall, kyrkomödrar. Det har gjort att man i allt högre grad kommit att se långfredagens händelser i påskdagens ljus. Fokus har förflyttats från Jesu ställföreträdande lidande till hans uppståndelse och seger över döden. Ibland har det kanske skett på ett alltför lättvindigt sätt, för båda polerna behövs och förutsätter varandra: utan långfredagen, ingen påskdagsmorgon. Påskens väg är korsets väg: genom död till liv, genom mörker till ljus. Jesus väjer inte för svårigheterna utan banar väg genom dem, för alla som vill följa honom.

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd! I dag för snart 2000 år sedan skedde något stort. Då försonade Jesus allt och alla genom sin död på korset. Det handlar inte om ansvarslös relativism – ont är ont och gott är gott – men om vi i djupet av vårt hjärta ångrar något ont vi gjort träder vi in i den kosmiska försoning som Jesus har vunnit på korset och får ta emot syndernas förlåtelse. ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet”, säger jihadisterna. Sådan var inte Jesus, han älskade livet och var livet – Vägen, Sanningen och Livet. Korset var för Jesus inte ett självvalt mål, utan den yttersta konsekvensen av ett liv i kärlek. Imorgon på påskaftonen befinner sig Jesus enligt fornkristen tradition i dödsriket, där han befriar alla dem som varit fångna.

Djävulen fastnar på kroken – Jesu gudomliga natur – när han glupskt slukar masken – Jesu mänskliga natur. Därmed dödar Jesus döden och besegrar djävulen. Den avgörande segern är vunnen, även om den sistnämnde potentaten ännu har ett visst inflytande på jorden, i vår tid inte minst genom de jihadister som förväxlar Satan med Gud. När kvinnorna i bibeltexten på påskdagens morgon går ut till Jesu grav för att smörja hans döda kropp med välluktande oljor, en sista kärlekshandling mot en älskad mästare, upptäcker de att graven är tom. Två män i skinande kläder, på andra ställen omnämnda som änglar, berättar för dem att Jesus har uppstått. Kvinnorna tror på budskapet och för det vidare till de tveksamma apostlarna. Petrus, den främste av dem, springer dock bort till graven och får med egna ögon se att den är tom. Det fyller honom med förundran. Tro och vetenskap är två skilda områden som sällan tangerar varandra. Undantag finns dock: Om Jesu döda kropp skulle återfinnas vore det ett vetenskapligt bevis mot den kristna tron. För kyrkan är det en trossats att Jesus uppstod med sin jordiska kropp. Om Jesus endast varit en andlig varelse hade han inte kunnat vara den förmedlande länken mellan Gud och världen. Då hade han inte kunnat frälsa oss. Jordiskt sett slutar Jesu liv vid den tomma graven, men kyrkan har under två årtusenden burit vittnesbörd om hans uppståndelse. Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd! Från himmelen hälsad han framgår i glans, och världen är frälsad och segern är hans. (Sv. ps. 146:1)

Prenumerera på Realia-Posten! Prenumeration 1 månad (62 kr) E-tidning varje fredagsmorgon i 1 månad. Obegränsad tillgång till Realia-Postens artikelbank och intranät Prenumeration 2 månader (100 kr) E-tidning varje fredagsmorgon i 2 månader. Obegränsad tillgång till Realia-Postens artikelbank och intranät Prenumeration 6 månader (230 kr) E-tidning varje fredagsmorgon i 6 månader. Obegränsad tillgång till Realia-Postens artikelbank och intranät Prenumeration 12 månader (380 kr) E-tidning varje fredagsmorgon i 12 månader. Obegränsad tillgång till Realia-Postens artikelbank och intranät Skapa ett konto på vår hemsida eller logga in för att göra en beställning. Med vänliga hälsningar Redaktionen på Realia-Posten