Realia posten oktober 2017

REALIA-POSTEN OKTOBER 2017 Ansvarig utgivare: Andreas Swedberg; bokförläggare, Realia förlag; Djursholm Redaktör: Anna Lindén; VDM, teolog och idéhistoriker; Åbo Skribenter: Anders Edwardsson; statsvetare och historiker; Safety Harbor, Florida Johan R. Honkainen Gyllenspetz; teolog och politisk kommentator på ”A Swede Speaks”; Oslo Carl Johan Ljungberg; statsvetare, författare och opinionsbildare; Stockholm Rolf K Nilsson; tidningsman, tidigare riksdagsman; Helsingborg Mohamed Omar; poet, författare och debattör; Uppsala Simon O. Pettersson; germanist, kulturskribent och författare; Uppsala Ann-Gerd Simu; biomedicinsk analytiker och författare; Oslo Christian Swedberg; ledarskribent, konservativ debattör och finansman; Bromma Mirjam Tapper, författare och pianist; Budapest

E-post: realiaposten@realiaposten.com 1

REDAKTÖRENS FÖRORD ANNA LINDÉN

Kulturpolitik Det nummer av Realia-Posten som läsaren håller i sin hand har en viss tonvikt på kulturpolitik. En tillfällighet som ser ut som en tanke. Kulturen har nämligen en avgörande betydelse för politiken, något den borgerlighet som kommit efter 68-ornas långa marsch genom institutionerna haft svårt att förstå. Därför har man inte heller förmått bryta vänsterns hegemoni utan tvingats anpassa sig till att det är 68-års män och kvinnor som haft problemformuleringsprivilegiet. En försvagad ”höger” har retirerat in i ekonomin och inbillat sig att man därigenom haft den verkliga makten, medan kulturen setts som en lekstuga där vänstern tillåtits härja fritt.

Det skrämmande resultatet kan vi idag se på våra museer och kulturinstitutioner, där historia, teater och konst utnyttjas för att förmedla ett politiskt budskap på slagordsnivå. Den officiellt omhuldade konsten förmår ofta inte ens göra det, utan ägnar sig bara åt att slå in öppna dörrar medels billig provokation för provokationens egen skull. Det är resultatet av en steril kulturradikalism som inte förmår något annat än att, likt eviga tonåringar, göra uppror och bryta ned vad tidigare generationer har skapat. Att skapa något eget, förutom politisk propaganda av banalaste slag, förmår man inte. Den kanske främsta förklaringen till det är, att den kulturradikala kvasikonsten saknar kontakt med människans djupare själsskikt. Man är helt enkelt främmande för vad det är, på både gott och ont, att vara människa.

Realia-Posten står, utan att skygga för människans mörka sidor, för en kultursyn som strävar mot det Goda, det Sanna och det Sköna. Historia och konst har ett värde för sin egen skull, men också för den som vill söka sina rötter och sitt kulturarv eller strävar efter att förädlas, för att använda ett mycket otidsenligt uttryck. De sköna konsterna skall vara mötesplatser för det sant mänskliga, befriade från de banala slagordens folkuppfostrande propaganda. När Dostojevskij sade, att skönheten skall frälsa världen hade han inte fel. I månadens nummer välkomnar vi författaren Mirjam Tapper, som i sin konstkrönika skriver tänkvärt och inte utan humor om den franske bildhuggaren Auguste Rodin (1840–1917) och vår tids narcissusar.

Red. 2

LEDARE

CHRISTIAN SWEDBERG Nya Moderaterna med ny partiledare - och ny energi?

Ulf Kristersson blev som väntat vald som ny partiledare för Moderaterna efter Anna Kinberg Batra den 1 oktober. Batras tid som partiordförande kantades onekligen av stora problem. Först Decemberöverenskommelsen (DÖ), och därefter otydligheten i vart Moderaterna var på väg, vad de ville åstadkomma – och med vilka – inte minst med elefanten i rummet: Sverigedemokraterna.

Att oppositionen var beredda att också 2018, om Alliansen skulle bli mindre än de röd-gröna, att lämna över på walk-over, stack i ögonen på väljarna. I början av året svängde således M om helt och sade sig vilja göra det som efterfrågades 2014 – att störta regeringen om nödvändigt, och att inleda samtal med SD. Det ansågs ej trovärdigt, och M tappade väljare till SD och C och snuddade i opinionsmätningarna vid det katastrofala valresultatet 2002.

Hittills har den politiska diskussionen varit innehållslös. Vi har haft en diskussion som har präglats av SD – vilka är för eller mot? Regeringen har stått tämligen ohotad, med undantag av den något misslyckade misstroendeförklaringen mot delar av regeringens ministär i spåren av kalabaliken hos Transportstyrelsen. Oppositionen vågade inte gå fullt ut och rikta misstroendevotum mot statsministern, och när Löfven satte hårt mot hårt kunde de inte enas om att fälla försvarsministern.

Kristersson har öppnat starkt och M går framåt. Efter att ha blivit vald som partiordförande inledde han med att sluta lägga regeringspussel. Han vill satsa på Alliansen, och hur regeringen kommer att se ut avgörs först på valnatten – nu handlar det om att diskutera moderat politik – en politisk kursomläggning som välkomnas.

I de två partiledardebatter som har hållits med Kristersson har han agerat starkt och visat att Moderaterna är tillbaka. Han har sagt att den politiska diskussionen behöver höjas till en annan nivå, och bli mer vuxen. Det har konkret manifesterats i att han till skillnad från både Reinfeldt och Batra läxat upp Löfven när denne har farit med halvsanningar eller lögner om Moderaternas politik, liksom han inte ryggar tillbaka för att instämma i sakfrågor där M och S ligger varandra nära. Reinfeldt ägnade sig i stället åt angrepp vilket tolkades som att motståndarens egen tolkning av Moderaternas politik var den gällande, och Batra ägnade sig ofta 3

åt att inte ge svar på tal eller att ge innehållslösa besked, som om hon själv inte trodde på den politik hon sade sig anföra. Återigen – ett välkommet uppsving.

Moderaterna har också börjat lägga fram konkreta, klassiska moderata förslag, bl.a. inom migrationspolitiken, den fråga som tycks bli den viktigaste frågan i valet enligt väljaropinionen, och att införa nationellt tiggeriförbud, något som en majoritet av väljarna är för.

Att Tobias Billström har fått upprättelse och välkomnats tillbaka in i den närmaste kretsen är ett tydligt tecken på detta. Billström var kritisk mot regeringen Reinfeldts politik och hamnade snabbt i kylan därefter.

Frågan är om Moderaterna åter kommer att bli den liberalkonservativa rösten i svensk politik? Mitt svar är att, ja, jag vågar faktiskt tro på Moderaterna igen. Ännu återstår en bit, men Moderaterna har blivit ett intressant och spännande parti igen.

För att dra en parallell till det tyska valet, där Merkel deklarerade att de tänkte vinna tillbaka de röster som förlorats till AfD – och CSU ville utöka den konservativa fåran i den förda politiken för att helt stänga den dörren, så tror jag att Moderaterna under det nya ledarskapet kan komma att åstadkomma något liknande på hemmaplan. Att SD minskar samtidigt som M ökar tyder på detta.

Kristersson bör dock lägga på minnet vad som hänt under de senaste tre åren.

Ytterligare ett svek mot de egna väljarna, eller fortsatta diskussioner som mer liknar den gamla programserien om ”Vem tar vem?” har de inte råd med. För Moderaterna gäller det att hålla hela vägen fram till mål och bilda en regering med de parter som då finns representerade i riksdagen. M bör också tänka i tankebanor där inte längre Alliansen finns – två partier ligger farligt nära spärren – och om samarbete kan vara möjligt med andra parter.

*

4

KRÖNIKA

ROLF K NILSSON Vårt gemensamma historiska minne manipuleras Deltog nyligen i en konferens på Dunkers kulturhus i Helsingborg om museerna och makten. Två intressanta dagar som började med filosofen Hans Ruin som talade under rubriken ”Minnets makt – om museer och andra monument” där han bland annat tog upp processen med återuppförandet av det kejserliga slottet i Berlin. Vad är lämpligt? Vem bestämmer? Vem blir kränkt? Annat på programmet var museilagar, museer som slås ihop, makten i och över museerna, makten över samlingarna, om föremålsregistrering och mycket mer. Deltagarna, åhörarna, var till största delen musei- och förvaltningspersonal. Själv deltog jag som aktiv och styrelseledamot i Helsingborgs Skolmuseum, ett föreningsdrivet museum som helt bygger på ideellt arbete.

Genomgående från föredragshållarna och vad man kunde tolka i frågor och påståenden från deltagarna var en oro över hur mycket ”politiken” lade sig i museernas verksamhet. Hur museerna skulle behålla sitt oberoende och inte bli politiska instrument för en styrande politisk majoritet. Oro fanns det också när det gällde hur stora donatorer kan – eller försöker - påverka vad museerna ska visa och hur det skulle visas. Generellt tycks det i dessa kretsar finnas en misstänksamhet mot museer som är privata eller har privata intressen men också mot ”politiken” som intresserar sig för mycket för museernas verksamhet. Samtidigt vill man att politikerna överför mer skattepengar till museernas verksamhet. Misstänksamheten mot ”politiken” är uppenbarligen betydligt starkare när det är ”fel” parti eller partier som sitter vid makten.

Ansvarsfyllt uppdrag Museerna har en mycket ansvarsfylld position i uppdraget att ta vara på vårt gemensamma kulturarv, på vår historia. Men för många museer har uppgiften att samla, vårda och visa vårt kulturarv fått stå tillbaka för ett orimligt uppdrag att uppfostra medborgarna till att bli politiskt korrekta. Om det finns någon motståndsrörelse till de nya museerna så lyser de nästan helt med sin frånvaro i mediernas nyhetsrapportering.

Ola Wong har vid några tillfällen i sin kolumn i Svenska Dagbladet påtalat vad som håller på att hända i landet Sverige. Han uttrycker en synnerligen befogad oro över våra svenska 5

museer och vad som sker i museivärlden. I september förra året skrev han om Ann Follin, chef för Statens museer för världskultur, och en presskonferens hon deltagit i. Han skriver att hon visade ”… en häpnadsväckande brist på intresse för, tja, världens kulturer – bortom svensk inrikespolitik.

Pressträffen handlade om att använda museerna för att ’stärka toleransen för mångkultur’.

Kunskap nämndes inte.”

Ola Wong, vars båda föräldrar är invandrare, tar till den verbala storsläggan och drämmer till med all kraft ”Jag menar att det är motbjudande att regeringen förvandlar våra museer till propagandacentraler”. Starka ord och en allvarlig anklagelse. Men i sammanhanget helt korrekta. Wong varnar för hur det nu i den nya museiorganisationen, som gäller sedan juni 2016, är byråkrater och kommunikationsavdelningar som styr verksamheterna. De krafter som en gång fanns och försvarade institutionerna finns inte längre. På allt fler museer beslutas att gallra i samlingarna och inte ta emot nya föremål. Många av föremålen har man i flera exemplar, andra plockas bort för att de inte stämmer in i den gängse uppfattningen, den uppfattning som det är bäst att dela för att inte bli anklagad för rasism, diskriminering eller sexism. Föremålen i samlingarna ses utifrån det samhälle vi har idag. Något som medvetet ger en helt falsk bild av det förflutna. Att museerna ska spegla vårt gemensamma kulturarv blir underordnat vad som är politiskt rekommenderat att tycka och tänka i den tid vi lever i nu.

Museernas uppgift Svenska museer, och allt för många arkiv, ser allt det mer som en skyldighet att skildra dagens orättvisor och visa på den historiska bakgrunden. Och detta sker ofta parallellt med att ifrågasätta vårt kulturarv och vår historia. Och när det gäller kulturen ska det ifrågasättas om det ens finns ett svenskt kulturarv eller en svensk kultur. Är detta museernas uppgift?

I mina ögon ska museerna vara en säker plats för att bevara vårt kulturarv, för att kunna visa upp historien så realistisk som möjligt. Visa för oss människor idag hur människor levde förr i sin samtid, utifrån de värderingar som gällde då. Inte tillrättalagt beroende på dagens värderingar.

För inte så länge sedan kunde vi ta del av uppgifterna att arkeologiska fynd från vikingatiden förstörs på uppdrag från ansvariga myndigheter. Arkeologer får tydliga direktiv från länsstyrelserna att man vid utgrävningar vill se så få fynd som möjligt som ska bevaras. Från utgrävning efter utgrävning kommer uppgifter om hur fynd från vikingatid, bronsålder, järnålder, vendeltid, medeltid gallras ut och – förstörs. Av kostnadsskäl, av utrymmesskäl, av ointresse och kanske en direkt fientlighet till vad som kan förknippas med svensk historia.

6

En fråga som dyker upp i mitt huvud är om myndigheter har rätt att förstöra vårt gemensamma kulturarv på detta sätt? Ett fåtal fynd bevaras men större delen går till återvinning.

Också unika föremål får skatta åt förgängelsen för att återvinnas. Återvinning! Myndigheter inte bara tillåter, de uppmuntrar till att delar av kulturarvet som aldrig går att återskapa ska utplånas.

Med vilken rätt? Med vilken rätt gör man detta mot kommande generationer? Tanken att föremål som hittas skulle kunna säljas, eller skänkas till lokala såväl som privata och kommunala museer tycks inte finnas. Skälet att man inte vill rädda kulturarvet till det svenska folket är att man inte vill skapa en marknad för fornfynd. Då är det bättre att de förstöras! Det är med ett milt uttryck beklämmande!

Jag vill ha såväl statliga som kommunala museer. Jag vill ha privata och föreningsdrivna museer. Jag vill ha museer som ställer sig på det förflutnas sida som visar upp hur det var utan att försköna eller svartmåla. Det är en rättighet vi som medborgare har all anledning att kräva. Det är vårt gemensamma historiska minne det handlar om! Rädda vårt kulturarv!

*

7

KRÖNIKA

LENNART MATIKAINEN Ingenting händer i Sverige - allt händer någon annanstans!

Nu i samband med ”Virtanengate” som följer efter ”Weinsteingate” i USA, blir det åter väldigt tydligt hur media spelar med dubbla agendor. Aftonbladet försvarar förstås Fredrik Virtanen med näbbar och klor och hävdar att polisutredningar och fällande domar saknas. Då räcker det inte att flera kvinnor nu anklagar Virtanen. Aftonbladet hade knappast samma argument vad gäller Weinstein, som anklagades och sparkades ut, men heller inte är fälld i rätt.

De flesta känner säkert någon person i sin bekantskapskrets som kan vara väldigt intensiv i att raljera om allt och alla, men om någon gör samma mot denne, blir det hus i helvete.

Det är så egot fungerar, dvs leta fel på allt och alla för att kunna slippa bli belyst själv i sina brister och dolda agendor. Inom psykologin kallas detta projektion; överföring av det man själv är på andra.

I det lilla och det stora är det samma sak. En person kan peka runt sig för att slippa bli avslöjad i sina egna dolda agendor. Som kollektiv, företag, organisation eller stat, gäller samma sak. Om vi ser på Sverige i stort, vill man både ge en bild av sig som god och stark och hoppas att omvärlden köper det och även peka på allt och alla utanför sig själv med ett kritiskt finger.

Media har genom åren rapporterat om en och annan gruppvåldtäkt i Indien, men inte lyft ett finger för att titta på alla gruppvåldtäkter som sker inhouse. 2010 skrev Aftonbladet en mörk artikel som baserades på internationella rapporter från 2008 om att Sverige hade näst mest våldtäkter i världen, enbart slagen av Lesotho. Vad har hänt sedan dess? Har våldtäkterna gått ner i antal? Naturligtvis inte! Svarta somrar med övergrepp på festivaler har avlöst varandra, medan polisen tvingas lägga ner 12-13 våldtäktsanmälningar per dag. Att prata om etnicitet i samband med brotten, tystas effektivt av samma media som rapporterade om Sveriges usla statistik redan för 7 år sedan. DN rapporterade 2011 om att Afghanistan var det värsta landet världen för en kvinna att växa upp i. Samma media vurmar vilt för de män som kommit hit i tiotusentals och där majoriteten av dem ljugit om sin ålder och identitet samt till stor del ägnat sig åt gruppvåldtäkter och andra brott.

8

Hur är det möjligt att dessa dubbla agendor får styra och att det hat som sanningssägare råkar ut för av vänstermedia och mängder av nyttiga idioter, bara får passera förbi? Polisen saknar resurser och ledning för att hantera den grova brottsligheten som växer, men tar sig tid att förhöra någon stackare som kritiserat våldtäktsmän av invandrad natur på Facebook.

Som en kollega brukar skoja om: ”Varför slickar sig hundar på pungen?” Svaret är ”För att de kan!”

Detta kan översättas till frågorna: 

Varför kan politiker och media fortsätta peka långt borta över landets gränser på problem som vi har än mer av här hemma, men som tystas ner?



Varför måste tusentals kvinnor och unga lida i det tysta och känna att det inte är någon idé att anmäla?



Hur kan hundratusentals pensionärer och gamla känna sig så utelämnade och totalt bortglömda där deras pensionspengar stjäls löpande och åldringsbrotten ökar stadigt?



Hur kan människor som visselblåser om otrygghet och försöker berätta sanningen direkt från verkligheten, bli så hårt ansatt så att de riskerar att förlora sina jobb?



Varför har vi grundläggande lagar om åsiktsfrihet och yttrandefrihet som vi alla måste följa, men media, vänsterkrafter och politiker, ständigt bryter mot dessa genom att tysta meningsmotståndare?

Svaret är förstås: För att de kan!

Martin Luther King sa det som är värt att repetera om och om igen, tills folket vaknar upp och förstår att det inte är de som bryter mot lagar, utan media, politiker och främst vänsterkrafter: ”Den största faran är inte de onda krafterna, utan den stora massans tystnad!” Jag har tillit till att Sanning alltid vinner över lögner och Ljus alltid skingrar mörker. Men det är vi var och en som behöver kliva ur rädslan, skaffa oss kunskap om de regler och lagar vi har rätt till och samlas med de som bär på samma mod. En kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vänta inte på att någon annan ska börja, utan bli den förebild som du själv vill se i världen. Det är ju sagt sedan tusentals år tillbaka att ”Sanningen ska göra oss fria”.

*

9

KRÖNIKA

SIMON O. PETTERSSON Gösta Bagge – konservativ idépolitiker Det har alltid funnits vissa problem med Moderaterna och dess föregångare. Den av partiledarna som utan tvivel utvecklade den mest djupgående konservativa ideologin var emellertid den nu litet bortglömde Gösta Bagge. I hans rika författarskap utmejslas en djupgående konservatism, som höjde sig över dagspolitiken, och hämtade näring ur tillvarons grundläggande frågor.

Nu diskuteras (Nya) Moderaternas inriktning mycket. Det är knappast besynnerligt.

Det är ett parti i kris, som efter fallande opinionssiffror och ommöbleringar i partiets ledning måste se om sitt hus. Jag uppfattar det som att det alltid funnits vissa problem med Moderaterna och dess föregångare, alltsedan Allmänna valmansförbundet grundades år 1904. Alltför mycket blev det näringslivets parti, s.k. ”bolagshöger”, och det fångade inte upp den breda och djupa socialkonservativa strömning som fanns vid tiden för grundandet. Den partiledare som jag utan tvivel håller för den största ideologen är emellertid Gösta Bagge (partiledare 1935-1944), som hade såväl en djupgående konservativ ideologi, som ett socialpolitiskt perspektiv som ofta saknades hos högerpartiet.

Bagge (1882-1951) måste gälla för förhållandevis bortglömd i dag, kanske för att hans tid som partiledare inte karaktäriserades av några stora opinionsmässiga framgångar. Det gör inte hans levnadsöde mindre intressant, men får konsekvensen att allt bör rekapituleras. Gösta Bagge växte upp i Stockholm och fick väl politiken med modersmjölken – hans fader satt i Stockholms stadsfullmäktige, och verkar ha åsikter som liknade sonens. Stockholm var också den stad som han skulle bo och verka i större delen av sitt liv; det var där han började sin politiska bana, och det var där han så småningom skulle vara vetenskapligt verksam.

En receptiv yngling vid sekelskiftet kunde dock knappast undvika Uppsala, även om Stockholms högskola grundats år 1878. Han tog där enligt tidens sed en bred fil. kand. i fem ämnen – nordiska språk, slaviska språk, statskunskap, historia och filosofi. Historia och statskunskap blev huvudämnena. Särskilt intryck gjorde Harald Hjärne, en konservativ historiker som vid denna tid utövade ett enormt inflytande. Han upptogs också i den krets som kallades Juntan, en samling Hjärne-lärjungar, vilka skulle låta höra om sig både inom och utanför 10

akademin. Han kompletterade sina bokliga studier med en Englandsvistelse, där särskilt de engelska arbetarnas situation gjorde intryck och befordrade hans sociala intresse. Efter att ha återvänt till Sverige startade han en fritidsgård i Vasastan, inspirerad av de socialt inriktade klubbar han sett i England. I motiveringen till verksamheten framskymtar en socialkonservativ inställning, som gick ut på att socialt reformarbete kunde bedrivas utan samhällsomstörtande socialism.

Bagge, liksom den övriga Juntan, fann först medarbetarskap i tidskriften Det nya Sverige, en publikation som började utges 1907 och som stod den s.k. Unghögern, vars främsta ideolog var den nationalistiska statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén, nära. Torbjörn Aronson, som mest utförligt behandlat Bagges politiska tänkande, ser Unghögern och Juntan som stående i två helt skilda idétraditioner. Denna tes, som Aronson icke tvekar att citera vänsterliberala motståndare som Herbert Tingsten för att ro hem, tycker jag är överdriven. Bägge var socialkonservativa och nationalister, låt vara att Kjelléns nationalism var än mer utpräglad och att han olyckligt nog saknade verkligt sinne för religionen. Dessa lösa grupperingar uppvisade också interna meningsskiljaktigheter. Jag tycker man kan se bägge strömningar som utväxter på det konservativa trädet, och för praktisk-politiska syften kunde de ofta enas, även om första världskriget spädde på motsättningarna.

Bagges eget bidrag till Det nya Sverige skulle bli tämligen begränsat, men den artikel han skrev 1910 under rubriken ”Truster och karteller” är klart läsvärd. Han diskuterar där uppkomsten av truster och karteller som ett fenomen bland många som undergräver den ekonomiska liberalismens teori. Han påpekar, att liberalismens bankrutt kommer att göra, att socialismens dragningskraft ökar, men också att det är fel väg att gå. Det hänvisas till samtida tysk forskning i nationalekonomi, vad som ibland kallas den historiska skolan i nationalekonomin, och en balanserad, socialkonservativ väg mellan de ideologiska extremerna pekas ut. Man ser här spår av begynnande meritering på nationalekonomins område, det som senare blev Bagges huvudområde.

På allvar skulle Bagge dock framträda som en känd skribent först med grundandet av Svensk Tidskrift år 1911, där han blev den ene av två redaktörer, jämte den kände ekonomihistorikern Eli F. Heckscher. Svensk tidskrift var tydligt en produkt av Juntan, och således av en sammansvetsad social miljö. Det innebar dock inte nödvändigtvis, att denna miljö också delade åsiktsgemenskap. Redan redaktörerna skilde sig åt, där Bagge tydligt var den konservativare och Heckscher den liberalare. Den programförklaring som publicerades i det första

11

numret var också mycket allmän, och öppnade upp för ett fritt meningsutbyte mellan olika ideologiska inriktningar.

Bagge kom att bli en flitig bidragsgivare till Svensk tidskrift under det dryga decennium, som han fungerade som redaktör. Han bevakade, sitt expertområde trogen, särskilt sociala frågor. Han utvecklade i sina kommentarer, som ofta gällde de då framväxande socialförsäkringssystemen, en nyanserad, socialkonservativ åskådning. Han undvek extremerna (utrerad laissez-faire-liberalism och socialistisk planekonomi) och sökte i stället en balanserad medelväg under parollen ”hjälp till självhjälp”. Han motsatte sig inte hjälp till behövande, men såg också problem med att alltför omfattande insatser kunde verka passiviserande på mottagarna.

Framförallt vände han sig mot, att politiska beslut på dessa områden, liksom andra, togs utan sakkunskap och ordentlig utredning, utan bara efter snöda partihänsyn. Genomgående i Bagges artiklar finns en kritik mot politikens kortsiktighet och låsning vid förenklade dikotomier.

Ofta kom Bagge också in på konflikter på arbetsmarknaden, både i England och här hemma, och han resonerade också här nyanserat och socialkonservativt. Bortom radikal agitation och egoistiska klassintressen skisserade han en vision om nationell sammanhållning, där man sökte hitta pragmatiska lösningar för det allmännas bästa. Agitatorer fann han också i nykterhetsrörelsen, som genom sin oförsonlighet och sekterism inte bidrog till, att befrämja praktiska åtgärder för frågans lösning. Försvarsfrågan och utrikespolitiken slutligen gick knappast att undvika dessa år. Bagge delade Svensk tidskrifts allmänna linje, som förordade ett stärkt försvar och en verklig neutralitetspolitik, och han kritiserade utopister, som före, under och efter första världskriget trodde på världsfreden och militär nedrustning. Också detta är aktuellt, när Nobels fredspris precis delats ut till en naiv, utopistisk organisation, som förespråkar den omöjliga idén om en kärnvapenfri värld.

20-talet var en tid av publicistisk stiltje för Bagge. I stället var det forskning som stod på programmet. Efter att 1917 ha disputerat på en avhandling som behandlade lönebildningen på arbetsmarknaden, kallades han 1921 till en professur i nationalekonomi och socialpolitik i Stockholm. Hans insatser i detta sammanhang skall säkert inte förringas och har värderats högt av sakkunniga, men rollen som politisk ideolog, som han grundlagt med sin medverkan i Svensk tidskrift, skulle fortsätta först som partiledare.

30-talet var politikens stora tid. Kommunalpolitiskt aktiv hade Bagge varit sedan 1913, men rikspolitiken dröjde till denna tid. Efter besatt riksdagsmandat 1932 väntade partiledarposten 1935. Från denna tid finns ett stort antal tal. Att de med regelbunden frekvens publicerades i bokform antyder, att han själv uppfattade att de hade ett långsiktigt värde. De innehåller också 12

påfallande mycket av principiellt intresse, för att komma från en partiledare, som man med dagens mått mätt kanske snarare förväntar sig skall komma med slagord för den dagspolitiska gottköpsmarknaden. Han skrev under denna tid också en mer sammanhållen skrift, Frihet och socialism (1944), som är en systematisk kritik mot sin samtids radikala ideologier.

Under bibehållande av sin tidigt utvecklade socialkonservatism fördjupas många hans åskådning på väsentliga punkter. Han blir till en konservativ kulturkritiker. Han beklagar hur fasta gemenskaper som nation, familj och hembygd förlorar i betydelse. Han såg tidigt vad förhastade skolreformer, som skär av oss från arvet, kunde leda till. Men mer än så. Som ingen annan högerledare förstod han behovet av det transcendenta. Han utförde en analys av människans andliga belägenhet i nutiden, och hur avkristningen gör att människan förlorar det fasta centrum i tillvaron, som skänker den dess mening.

Gösta Bagge är alltså unik bland högerledarna, såväl för vad han har att säga om ideologins praktiska sida, särskilt socialpolitiken, som vad han har att säga om tillvarons grundläggande frågor. Han är den ende av dem som ordentligt förstod transcendensperspektivets avgörande betydelse. Han förtjänar bättre än att stå i skuggan av flera mer ordinära efterträdare.

Den som vill läsa mer om hans politiska tänkande kan läsa Torbjörn Aronsons Gösta Bagges politiska tänkande – en studie i svensk konservatism (1993), som jag starkt rekommenderar för dess utförliga och systematiska behandling av Bagges tänkande, trots att jag inte delar hans uppfattning om bland annat tysk konservatism, unghöger och högerns idéutveckling. Om andra aspekter av hans gärning har Per G. Andreen skrivit flera böcker.

*

13

KRÖNIKA: KONSERVATISMEN DEL III

ANDERS W. EDWARDSSON Den konservativa synen på samhälle och ekonomi Konservatismen beskrivs ofta som en ideologi bland andra, och dess anhängare som egoistiska reaktionärer. I verkligheten är konservatismen varken en ideologi eller bakåtsträvande. Historikern Anders Edwardsson reder här i den sista krönikan av tre ut begreppen.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad.

Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många 14

underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Marxismens vision om ett klasslöst samhälle inspirerar exempelvis allt från massmördare som Stalin till fredliga socialdemokrater. Och liberalismens ensidiga fokus på frihet ger teoretisk näring till allt från intellektuella cykloper som libertarianer, som tror att Ayn Rand gick på vatten och vill att staten bara ägnar sig åt försvar, polis och rättsväsende, till socialliberaler 15

som både vill ge u-hjälp till Kuba och ha en minst lika stor välfärdsstat som sossarna.

Då konservatismen bygger på observationer av verkligheten är den till stor del befriad från sådana inre stridigheter. Partisplittringar till höger är därför relativt ovanliga företeelser.

Eftersom deras politik tar utgångspunkt i varje lands unika historiska omständigheter skiljer sig dock konservativa istället åt mellan olika länder och regioner.

I exempelvis industrialismens och den moderna individualismens hemland Storbritannien accepterade som noterat Torypartiet tidigt flera uppenbart goda liberala idéer som begränsad statsmakt, demokrati och marknadsekonomi. Och detta frihetliga arv utmärker idag även konservativa partier i före detta brittiska kolonier som USA, Kanada och Australien, där den dominerande läran hos respektive höger mest riktig kan beskrivas som liberalkonservatism.

I Europa kom konservatismen däremot att märkas av kontinentens hårdare historiska realiteter i form av kungligt envälde, stora militärmakter och tidigt stor statlig inblandning i sociala, kulturella och ekonomiska frågor. Detta blev mest tydligt i Tyskland, men också i Frankrike, Italien och Spanien, där de konservativa partierna länge förblev negativa till både demokrati och kapitalism.

Faktum är högern i flera av dessa länder idag till stor del har ersatts av andra idéläror.

I Frankrike av ”gaullism”, som är en bisarr form av allmänborgerlig populistisk nationalism som om något mest liknar peronismen i Argentina. Och i Tyskland och Italien (fram till 1990-talet) blev en efterkrigstida form av kristdemokrati dominerande, som på katolsk bas vill bevara ett stort statligt och kyrkligt inflytande i samhället och i socioekonomiska frågor, i praktiken, har mycket gemensamt med socialliberalismen.

Att vissa konservativa partier fram till andra världskriget förblev skeptiska till både marknadsekonomi och folkstyre gjorde vidare att liberaler och socialister, teoretiskt med viss rätt, kunde beskylla dem för att stå nära fascismen och nazismen. Dessa rörelser var – och är – till både natur och politik i grunden socialistiska rörelser som kräver ett genompolitiserat samhälle.

Exempelvis statssocialistiskt lagda tyska konservativa valde därför att alliera sig med Hitler då han dessutom lovade att upprusta och – framförallt – bekämpa Sovjetunionen.

I de flesta europeiska länder blev dock den stora majoriteten konservativa tidigt övertygade demokrater. I exempelvis Sverige utvecklades högern från en vid sitt bildande i slutet på 1800-talet säregen blandning av autokratiska kontinentala idéer och frihetliga brittiska ideal, sakta men stadigt till ett brett folkligt parti som långsiktigt rörde sig mot en brittisk-amerikansk 16

form av konservatism. Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev därför den förste ledande svenske politiker som likställde nazism med kommunism. I början på 1930-talet rensade han dessutom ut alla nazistiska tendenser i partiets ungdomsförbund.

Konservatismen har med andra ord generellt varit mycket mindre likartad fascismen än vad socialdemokratin varit kommunismen. Efter andra världskriget har det också överlag varit konservativa som utgjort västvärldens mest kraftfulla försvarare av demokrati och kapitalism, medan vänstern ofta slirat på den ideologiska kopplingen. Exempelvis svenska socialister har ju som bekant fram till idag dragits med en mental svaghet i att skilja rött från rätt när det kommer till massmördande råskinn som Ho Chi Minh, Fidel Castro och Hugo Chavez.

Avslutningsvis. Då konservatism är mer av samhällsfilosofi än ideologi och fokuserad på allmännytta och moderation snarare än snabba förändringar och stöd till speciella samhällsgrupper är dess ledare som regel pragmatiska statsmän snarare än partipolitiker. För konservativa är med andra ord personligheten – att vara en god ledare med gott omdöme, snarare än en partigängare med starka ideologiska övertygelser – det viktigaste.

Detta har en enorm betydelse. För även om det givetvis både funnits gott om färgstarka liberaler och socialister och många exempel på misslyckade konservativa ledare, så är historieböckerna fyllda med högerledare vars starka, insiktsfulla och inte sällan lite udda personligheter spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen; bland annat genom att ofta våga ta avgörande beslut vid kritiska tidpunkter och vid behov gå mot strömmen.

Bara några exempel. George Washington, John Adams och James Madison (bland många andra) riskerade 1776 sina egna liv genom att deklarera USA:s självständighet. Och de fick i Storbritannien stöd för detta i sanning revolutionära steg av ingen mindre än den moderna anglosaxiska konservatismens fader Edmund Burke, som då sedan länge klagat på det förfelade brittiska styret inte bara av Amerika utan även Indien.

Arvid Lindman lyckades 1905, tillsammans med en grupp andra svenska högermän, undanröja risken för krig i samband med unionsupplösningen med Norge genom en rad lika resoluta som smarta politiska manövrer. Och Margaret Thatcher och Ronald Reagan drev som vi redan noterat på 1980-talet mot många vänners varningar och ännu fler fienders ramaskrin igenom skattesänkningar och en hård linje mot Sovjetunionen som ledde till både kapitalismens pånyttfödelse och kommunismens fall.

17

Huvudbudskapet får härför bli att politiker måste lära av historien och försöka tänka själva, snarare än att förlita sig på teoretiska postulat och/eller böja sig för varje hipp innevind.

Idag ser vi tack och lov åter ett stigande antal konservativt sinnade världen runt som protesterar mot trams som könskvotering, medias vänstervridning och krav på att vi västerlänningar alltid skall respektera andras kulturella särdrag, hur galna de än kan vara, samtidigt som vi skall skämmas för våra egna egenheter, oberoende av hur goda och välfungerande de faktiskt är.

Det är härtill nästan bara konservativa politiker som vågar säga sanningen om och är beredda att göra vad som faktiskt krävs mot vår tids två stora faror – islamismen och kärnvapenbestyckade galningar som Kim Jong Un. Och då sådana faror alltid kommer att finnas och socialister och liberaler kommer att fortsätta producera galna teorier behövs starka konservativa röster inte bara i politiken utan också inom kulturen, akademierna och samhällslivet i stort. Inte minst i Sverige, vars moderna historia är ett sorgligt skolboksexempel på hur illa det kan gå när den politiska vänstern får fara fram som ideologiska furier och lyckas förstöra nästan allt som är fornt, gott och vackert.

*

18

KRÖNIKA

JOHAN R. H. GYLLENSPETZ Arbetarklasskonservatism Jag är i hög grad uppvuxen hos mina farföräldrar. Sedan spädbarnsåren och upp i ung vuxen ålder vistades jag långa tidsperioder hemma hos ”farmor och farfar” i Tumba, söder om Stockholm, och grannort med min barndoms Salem. I mångt och mycket var det mina farföräldrar som gav mig mina grundvärderingar.

Låt mig berätta lite om mina farföräldrar. Min farmor, Dolly Finell, föddes 1931 i Helsingfors. Hennes far Erik var byggmästare i staden, och hennes mor Aune hade i sin ungdom tävlat i simhopp, och också fått bronsmedalj vid Nordiska mästerskapen i Helsingfors 1925, vid 14 års ålder. Som jag har förstått saken så var de närmast att betrakta som välmående medelklass före kriget – med det avses givetvis Finlands krig under andra världskriget. Efter kriget så ville hennes far inte längre arbeta som byggmästare, och han blev så småningom vaktmästare, och emigrerade med sin hustru till Sverige. Farmor började arbeta som 15-åring, och arbetade sedan, bortsett från de år som hon var hemma med sina barn, till hon gick i pension vid 62 års ålder. I Sverige arbetade hon som dietkokerska vid Tumba sjukhus.

Min farfar, Georg Sjöberg, föddes 1925 i Hangö, Finlands sydligaste stad. Hans far Harald var en tidigare sjöman som gått i land och blivit byggnadsarbetare. Modern Alli var, så vitt jag vet, hemmafru. Min farfar kan sägas ha kommit från en mer utpräglad arbetarfamilj. Vid 15 års ålder evakuerades min farfar med sina föräldrar från Hangö till ön Klippan utanför Helsingfors.

Sovjetunionen övertog Hangö, och lokalbefolkningen evakuerades. Det var nog ganska dramatiskt, men min farfar var ganska fåordig om saken. Dock – varje gång som vi tog båten till Helsingfors så gick vi upp på däck vid inseglingen, och farfar pekade alltid ut Klippan och berättade någon historia om sin ungdom där. Farfar stred i Finlands fortsättningskrig vid Nylands brigad, den svenskspråkiga delen av Finlands armé. Före kriget hade han arbetat vid bank, men efter kriget var hans arbeten mer typiska arbetaryrken. Efter att han och farmor, tillsammans med två barn, flyttade till Sverige 1956, så arbetade han som fräsare, ett slags verkstadsarbetare, till sin pension 1985. De blev svenska medborgare i slutet av 1960-talet, och min far är den förste i familjen som är född i Sverige.

Jag växte upp med mina farföräldrars historier, inklusive krigshistorier. Därutöver förstås också många sedelärande historier. De inympade konservatism, speciellt 19

kulturkonservatism, i mig. Farmors levnadsregler var enkla. Gör så gott du kan, och ligg inte det allmänna till last. Tag hand om din familj, speciellt din maka och dina barn. Trots att de inte var regelbundna kyrkobesökare, så ogillade farmor starkt skilsmässotrenden i Sverige. Framförallt under 1970-talet var ju den trenden stark i Sverige. Mina farföräldrar tillhörde de par som höll ihop, och farmors kommentar var att ”Det är inte alltid roligt. Det kommer en vardag. Varje dag kan inte vara en fest”. Hon ogillade slöseri. Men även om jag precis har sagt att hon inte var regelbunden kyrkobesökare, så hade hon en tro. Hon sade till mig att hon inte kunde sova om hon inte först hade bett Herrens bön (Fader vår), så som hennes mor hade lärt henne bönen på finska i hennes barndom.

Farfar yttrade sig inte lika mycket som farmor, hon var den som ”höll låda”, som hon kallade det. Men ibland så talade han om vad han tyckte. Då jag var som mest ateistisk i mina tonår, sade han till mig att ”det fanns inga ateister vid fronten”. Han sade också att i krig gäller det att vinna eller försvinna. Både farmor och farfar retade sig på kulturradikalism och slöseri med allmänna medel. Farmor sade att hon under något föräldramöte där hon protesterade mot att hennes söner utsattes för husmorsgymnastik (vad det nu var för någonting) i skolan, fick veta att hon var en bakåtsträvande skräcködla från Finland. Farfars kommentar till kulturradikaler var utan undantag ”de där knäpposarna”. Farmor berättade en hel del om landstingsslöseri, och hur hennes chef hade köpt in modern konst att hänga upp på väggen på hennes arbetsplats. Då farmor ifrågasatte varför allmänna medel skulle slösas på detta, fick hon till svar att de var tvungna att se till att göra slut på anslagspengarna, så att de inte fick mindre nästa år. Farmor var mycket noga med att man inte skulle skräpa ned och att man inte stjäl. Jag är helt övertygad om att det här är skälet till att mina fickor oftast är fulla av skräp – jag kan inte kasta skräp ifrån mig utan att först hitta en papperskorg.

Nu kanske det låter som en väldigt regelstyrd barn- och ungdom. Måhända. Jag upplevde det dock inte så. Jag visste vad jag skulle rätta mig efter, och det gav trygghet. Mina farföräldrar var underbara människor som ställde upp för mig och mina kusiner, som gav mig förankring i både värderingar och historia. Genom många samtal i min uppväxt med mina farföräldrar så har jag också fått ta del av deras barn- och ungdom, och bakgrund, hela vägen tillbaka till min farmors farfars barndom, då unge Mats Finne (senare Finell) fick tjäna dräng som nioåring under hungersnöden i Österbotten, och hur han därför som vuxen inte kunde kasta mat, ens om den var rutten. Rutten mat fick kastas då han sov middag och inte märkte någonting. Min släktforskning grundar sig på detta, att jag redan som barn fick ta del av en längre kedja.

Om jag skall återvända till farmor och farfar, och knyta ihop den här historien. I början av 1980-talet fick de äntligen råd att köpa hus. De hade fram till det för det mesta röstat socialdemokratiskt, även om ingen av dem gillade kulturradikalismen, någonting som blev mycket 20

starkare efter att socionomvänstern tog över socialdemokratin. Men efter att de köpte hus slutade de att rösta till vänster.

Min farfar sade att ”sossarna ljög ihop historier om hur bra husägare hade det på bekostnad av hyresgäster”. Då han själv blev husägare upptäckte han att så inte var fallet. Jag vet att farmor röstade konsekvent på Moderaterna i åtminstone två decennier. Farfar röstade på Ny Demokrati i valet 1991. Att han som arbetarklassväljare röstade på Ny Demokrati pekade mot en utveckling som vi har sett de senaste decennierna i hela Västerlandet. Socialdemokratin har övergett klass, och gått över till identitetspolitik. Deras gamla väljare, som nog kunde intressera sig för fördelningspolitik (även om farfar som sagt upptäckte att ”sossarna ljög” efter att han blev husägare), men ofta var kulturkonservativa, lämnade dem och lämnar dem. Identitetspolitik är helt enkelt ingen valvinnare bland arbetarklassväljare.

Mona Sahlin får väl sägas ha varit en identitetspolitisk pionjär i svensk politik. Då hon under 1990-talet föreslog positiv särbehandling på arbetsmarknaden så slog farfar helt bakut. ”Det kommer att bli ett himla're hat” utbrast han på finlandssvenska. Mina farföräldrar påpekade också ofta att då de kom till Sverige, så började min farfar jobba ”andra dagen i Sverige”, och att de inte hade legat sitt nya hemland till last, utan bidragit till att bygga upp det svenska välståndet. De hade på inga sätt efterfrågat några förmåner.

Farmor och farfar är på många vis min moraliska kompass. Det sitter i ryggmärgen, och för det kommer jag alltid att vara mycket tacksam.

*

Johan R. Honkainen Gyllenspetz, född 1977, kommenterar nyheter och politik och är bosatt i Oslo.

Han driver A Swede Speaks, som har följande adress: A Swede Speaks.

21

MIRJAM TAPPER Nationalism Vi lever sedan något decennium tillbaka i tider av nationalism. Partier med nationalism på sin agenda skördar framgångar i nästan hela Europa. Det kan tyckas motsägelsefullt eftersom vår tid också präglas av globalism och strävan efter samarbete och samexistens. Det är två starka strömningar som präglar våra samhällen idag, varav en är mainstream och hittills i modern tid sällan ifrågasatt. Nationalismen blir då motståndet och en reaktion mot den globalism som alltfler tycks vantrivas i och därmed ifrågasätter. Skottland, Storbritannien, Katalonien är de senaste exemplen i Europa på denna strävan efter nationellt oberoende. Inom socialdemokratin har nationalister alltid betraktats som högerextrema. Socialdemokraterna förknippar nationalismen med den rörelse som växte fram i Tyskland under tiden före första världskriget. Den samhällsomstörtande, rasistiska, elitistiska och potentiellt farliga stämpeln sätts på alla som förespråkar nationalism.

Men så har det inte alltid varit. 1848 års revolutionära rörelser som förändrade Europas karta rejält betraktades då av etablissemanget som vänsterrörelser, då de sprang fram ur de djupa folkleden. Allt tycks bero på vilka som har hegemonin i ett samhälle och alltså kan definiera dessa motrörelser. I vår tid kan man svårligen placera nationalismen på någon politisk skala, då den egentligen inte passar in i någon av höger- eller vänsterfacken. Det är människor från skilda klasser, etniciteter, åldrar och politiska uppfattningar som sällar sig till det nationalistiska sällskapet. Man kan i sanning kalla nationalismen en folkrörelse och framtiden kommer att utvisa var Europa hamnar. Vi lever i starka brytningstider efter en lång period av relativt stabila förhållanden på vår kontinent.

*

22

ESSÄ

ANN-GERD SIMU Tidig demokrati i Norden I boken Germania, utkommen i Rom år 98, skrev den romerska statsmannen och historikern Tacitus om de germanska stammarnas seder och bruk. Om deras religion, deras bostäder, kläder och också några ord om deras statsskick. Om kungen och tinget.

Sina kungar väljer de med tanke på den utvaldes höga börd, sina härförare med hänsyn till deras tapperhet. Deras konungar har inte oinskränkt eller godtycklig makt, deras härförare åter är ledare genom föredöme snarare än genom befälsmakt, genom den beundran de väcker, om de är djärva, om de drar blickarna till sig, om de strider framför sin trupp. ….Om ärenden av mindre vikt rådslår hövdingarna, om viktigare frågor hela folket, dock med det förbehållet att jämväl de angelägenheter vilkas avgörande ligger hos folket, förbereds hos hövdingarna. …Så snart den oordnade massan finner för gott, slår man sig ned med vapen i hand. Tystnad anbefalls av prästerna vilka vid detta tillfälle har bestraffningsrätt. Därpå lyssnar man till kungarna eller hövdingarna alltefter den ålder, den ädla börd, den krigarära eller den vältalighet , som var och en äger och mera på grund av den talandes värdiga sätt att giva råd än på grund av hans makt att befalla. Tycker man illa om ett förslag avvisar man detta genom ogillande sorl. Gillar man det däremot slår man ljudligt samman spjuten.

Nästa samtida skildring av nordbornas liv och kultur får vi gå ända till 800-talet för att finna. Då sänds munken Ansgar från Hamburg-Bremen till Birka för att missionera. Andra missionärer skickas också ut, bl.a. till Västergötland. Ärkebiskopen Rimbert som är en generation senare än Ansgar skriver krönikan om Ansgars liv år 854. Den kom i nyutgåva på svenska 1986 översatt av Eva Odelman. I helgonbiografin väljer han också att skriva om svearna och det svenska statsskicket. När Ansgar kom till Birka tog han kontakt med kungen och bad att få missionera bland hedningarna. Kungen svarade honom att det kunde han inte ensam besluta, han var tvungen att samla till ting och höra folkets mening. Först samlade kungen sina män och diskuterade saken med dem. När dagen för tinget kom lät kungen en härold ropa ut till folket vad Ansgars uppdrag handlade om. Folket uttryckte olika meningar, men efter att en gammal man talat till dem och framhävt att denna nya Gud kunde vara till nytta för dem, utan att man för den skull behövde förkasta de andra gudarna, enade sig folkmassan och man tillät kristendomen att utövas i Birka.

Kungen sände genast besked till Ansgar att folket anslutit sig till kungens vilja, men kungen kunde

23

likväl inte ge Ansgar tillstånd att predika, innan han på ett annat ting som hölls i en annan del av hans rike, framlagt saken för invånarna där.

I franska annaler från 800-talet berättas om en invaderande vikinghär. Den franska makten vill ha förhandlingar och de har en man som kan tala vikingarnas språk. De tillfrågas vilka de är, varifrån de kommer och vad de vill. Samt vilken titel deras herre har. På den sista frågan kommer svaret omedelbart: Ingen – vi har ingen herre och vi är alla lika.

Det finns en otroligt rik skatt i den isländska litteraturen. Den mest kända författaren är väl Snorre Sturlasson som skrev Heimskringla om den svenska ynglingaätten och historien om Norges kungar. Men många andra satt på Island och skrev ner förfädernas historia, både allmän historia och ättesagor för de enskilda familjerna. Idag översätts Flatøyboken till norska, det kommer att bli sju tjocka volymer. Av naturliga orsaker förekommer inte Sverige och svenskarna i någon högre grad, men man kan anta att kulturen i Norge och Sverige under denna tid inte är särskilt olik. Under 1800-talet betraktade många historiker sagorna som verklighetsbeskrivningar, men detta ändrade sig med källkritiken som kom i slutet av seklet och det medförde att 1900-talshistorikerna inte har sett på sagorna som annat än påhittade berättelser. Nu svänger pendeln allteftersom man med arkeologiska fynd kan bekräfta många av historierna. Dessutom anses det inte vara någon tillfällighet att samma personer förekommer i olika sagor, det förstärker uppfattningen att händelserna som beskrivs grundar sig i olika grad på verkliga händelser.

Motiveringen till att man såg på sagorna som påhittade var att de inte var samtida.

Man menade att ett avstånd på 200 år var för stort för att en sann historia kunde bevaras muntligt.

Då bör man beakta att på Island och i Norge hade man odelsrett. Det innebar att varje person som skulle överta sin släkts gård måste kunna räkna upp till sex generationer bakåt i tid. Jag är idag 64 år. Om jag går sex generationer bakåt i tiden i min släkt hamnar jag i slutet av 1700-talet. Om min farfar hade berättat min släkts historia för mig när jag var tio år, en historia han muntligen fått höra av sin farfar vid samma ålder som jag, hade vi med hjälp av endast en muntlig förmedling hamnat på 1820-talet.

Arkeologen och författaren Mats Larsson skriver i boken Vägar till Sveriges födelse att det finns en svaghet i de samtida berättelserna eftersom de berättats av besökare som inte var en del av kulturen, medan trovärdigheten hos de isländska sagorna förstärks av det faktum att det är sin egen historia man skrev. Det ena perspektivet främjar närhet i tid men avstånd i geografi och kultur, det andra närhet i kultur och geografi men avstånd i tid. Oavsett, även om de fått inslag av den tid som författaren levde i, så handlar det fortfarande om den nordiska historien. Adam av Bremen, död ca 1080, var präst, författare och historiker och en av de mest betydelsefulla tyska 24

krönikörerna. Han är mest berömd för sin krönika om ärkebiskopsdömet Hamburgs historia, som också innehåller upplysningar om livet i Norden. Hans beskrivningar har ansetts som trovärdiga på grund av att det var samtiden han beskrev. Han har förutom beskrivningen av templet i Uppsala också berättat om folket som levde i skogarna i Hälsingland och längre norrut, som amazoner, hundhuvuden, cykloper, som har ett enda öga i pannan, vidare de varelser som Solinus kallar himantopoder och som springer på ett ben, vidare de som tycker om människokött som föda. Därför undflyr man dem och tiger också med rätta om dem. Adam av Bremen besökte aldrig själv Sverige, han var gäst hos den danska kungen.

Den engelska historikern Philip Parker skriver följande om vikingarna: «Vikingarna var inte bara rena krigare, uteslutande upptagna av blodtörstig förstörelse. De kom från en kultur präglad av en otrolig komplexitet och rikedom, med ett högst levande konstnärligt arv, en litteratur rik på sagor och poesi, ett samhälle som skapade lagsamlingar och Europas tidigaste parlament.»

Tingsystemet ser ut att ha fungerat på samma sätt i Norge, Sverige och på Island. De äldsta tingen i Europa är Alltinget på Island och Tingwall på Isle of Man, både införda av norrmän på 800-talet. Vi känner alla väl till den grekiska demokratin, men varför är inte den nordiska tingsordningen bättre känd? I Norden var också slavar och kvinnor utestängda från tinget, med ett undantag: änkor med egendom hade rätt att möta upp på tinget. Enligt historikern Torgrim Titlestad beror det på att man inte har efterlämnat tempel och statyer. Heller inga samtida skrifter.

Dessutom låg Norden i civilisationens utkant och här bodde få människor jämfört med länderna ute på kontinenten. Som en parentes kan nämnas att Island i 400 år, från mitten av 800-talet till mitten av 1200-talet, var utan kung eller annat statsöverhuvud. Endast tinget höll landet samlat.

Intill 1000-talet var lagarna bevarade i minnet och de blev upplästa av en lagsagesman. Man hade årliga lagting, mest troligt från 800-talet. Det fanns lokala ting för mindre områden, men också landskapsting och när landet blev samlat av flera landskap, också ting för hela området. Folket hade också motståndsrätt, vilken förpliktade dem att avsätta kungen om han inte följde lagarna. I den första kända landskapslagen i Sverige, Västgötalagen, står: «Svear äga konung taga och likaså vräka». I Västgötalagen framkommer också att alla landskap har sin egen lag, men när lagarna skiljer sig åt ska de alla underställas Upplandslagen. Västgötalagen är skriven i början av 1200-talet men finns idag endast i ett exemplar av en handskrift från 1280.

Några exempel från den isländska litteraturen om tinget och motståndsrätten. Danska kung Valdemar ville ha tillbaka en bit av Norge som han tidigare blivit lovad för att han hade hjälpt kungen. Den norske kungen måste först samla till ting och resultatet blev att folket inte önskade 25

hamna under den danska kungen och därmed gav kungen besked till kung Valdemar att det inte stod i hans makt att ge bort delar av riket mot folkets vilja.

När kung Olav Tryggvason kom till Trøndelag för att kristna folket brände han ned ett hov och rövade gods och guld. Med detta bröt han löftet han gett på tinget året dessförinnan.

Folket använde då motståndsrätten och samlade en här mot kungen. Han reste bort men kom tillbaka året efter. Men då hade folket beväpnat sig och hotade att döda honom om han inte lät dem ha sina lagar och sin tro i fred.

Den norska kung som följer på Olav Tryggvason är Olav Haraldson, senare helgad som St. Olav. Han försöker 1018 att bevara freden med sveakungen genom att gifta sig med en svensk prinsessa. Sveakungen avvisar honom bryskt. Krig hotar men folket samlar tinget för att bevara freden. Den svenska lagmannen Torgny Lagman hotar med både avsättning av kungen och dödsdom om han inte följer folkets vilja. Har det funnits en svensk lagman vid namn Torgny?

Kanske inte. Kanske han inte är riktigt geografiskt placerad. Eller felaktigt tidsmässigt placerad.

Om hela hans person är uppdiktad, så är han likafullt beskriven och orden nedpräntade. Kan man då se det som ett ideal på 1200-talet? Har Snorre beskrivit hur en lagman på hans tid, 1200-talet, talade? Det gör inte Torgny lagman mindre intressant.

Det var länge i Sverige stark strid om kulten. Mycket tyder på att flera kristna kungar fördrevs för att de vägrade förrätta blotet. I Hervararsagan (som är den enda isländska sagan som utspelar sig i Sverige) berättas om kung Inge som också vägrade att leda det stora blotet. Han fördrevs då och hans svåger Sven erbjöd sig att genomföra riten om svearna gav honom kungadömet. Förslaget godtogs och Sven blev kung. Han har då i sagan fått namnet Blotsven, sagaförfattarna var ju alla kristna och använder gärna nedsättande uttryck om de hedniska riterna och om kungar som godtog dessa.

Man kan, som många historiker på 1900-talet, förstås avfärda allt som påhittade berättelser, eller berättelser om en tid långt efter händelserna. Men hur man än betraktar dem och bemöter dem så ger de oss en bild av livet i Norden under tidig medeltid.

Jag avslutar med historiker Torgrim Titlestads ord i boken Vikingtid, motstandsrett og folkestyre: ”Det krävs mod och starka individer för att bevara och vidareutveckla en demokrati.

Den kommer inte av sig själv. Varje ny generation har ett ansvar för att föra frihetsarvet vidare.

Friheten måste skyddas mot de antidemokratiska och totalitära tendenser som hotar landet idag.

För att lyckas i kampen för att bevara våra urgamla frihetsvärden är kunskap om vår historia vårt främsta hjälpmedel.”

26

Litteratur: Tacitus: Germania Boken om Ansgar, Biskop Rimberts krönika om Ansgars liv. Översatt av Eva Odelman Torgrim Titlestad: Vikingtid. Motstandsrett og folkestyre.

Mats Larsson: Vägen till Sveriges födelse Snorre Sturlasson: Heimskringla och Norges kungasagor.

Adam av Bremen: Gesta Hamburgiensis (De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar) Philip Parker: The Norsemen’s fury.

*

27

TEATERRECENSION

CARL JOHAN LJUNGBERG Edward Albees mörka äktenskapsdrama belyser modernismens motsägelser Vem är rädd för Virginia Woolf, det är väl pjäsen där de skriker så på varandra och ändå gör upp det på slutet? Så tänkte jag inför Tommy Berggrens uppsättning av Edward Albees kända pjäs på Stadsteatern i Stockholm.

Skriker gör de nog inte här, fast både Lena Olin som den besvikna rektorsdottern Martha och Peter Andersson som hennes kvaddade make George serverar några riktiga utbrott även i den nedtonade kammarteater som det omskrivna dramat från 1962 här har blivit.

När ridån går upp kommer Martha och George just hem från en fest vid det college där han är lärare. Vi får veta att de är fångade i ett destruktivt äktenskap. Martha, vars ömma punkt är hennes känslobundenhet vid sin strävsamme far rektorn, förälskade sig en gång i den lovande George som då tycktes vara faderns värdige arvtagare. I sitt förakt och sin besvikelse över att han inte blev det har hon trakasserat och hunsat honom livet igenom. George har drivits att bli uppgiven, ironisk och passiv, och då pjäsen börjar säger han sig vara ”trött”.

Utan Georges vetskap har Martha sent på kvällen bjudit in ett annat par från universitetsfesten, en stilig ung biologilektor och hans fru, Nick och Grynet, här fint spelade av Henrik Norlén och Josefin Ljungman. Dessa får nu bli ofrivilliga åskådare till makarnas nattliga uppgörelse. Det hinner bli många hetsiga orddueller och skrik, drömmar och lögner krossas, allt medan glasen fylls på vid barvagnen.

Den unge biologiläraren Nick tillhör inte dem som grundar företag eller bygger upp universitet. Han är krasst egoistisk, han har framgång hos kvinnorna och söker egna fördelar. Sin unga hustru älskar han inte, men hon var dock ett rikt gifte. På sitt college söker han tillfälliga partner och tackar inte nej då Martha förklarar sig villig.

Bakom de låsta livsattityderna ryms som alltid tragik. George erfar sig som förlorare, både i livet och sin yrkesroll. Martha kapslar in saknaden över det barn hon inte kunnat få. Nick anar väl att hans liv är tomt, och hustrun Grynet tvingas då hon ställts inför Marthas barnlöshet inse, att hennes rädsla för att bli mor lett till livsförnekelse, ja kanske utgör en större sorg än den att inte vara älskad av maken.

28

Dramat fortskrider och den fasad brister som de fyra personerna burit. Den glättade efterfesten i framgångens tecken övergår i en rå demaskering, här kallade ”lekar”. Från början är det Marthas vånda som närmast explosivt sätter i gång den rörelsen, därpå övertas initiativet av George. Allt under det att gestalterna tvingas överge sina livslögner återtar de på sätt och vis också en mer harmonisk kvinno- respektive mansroll. Georges ”trötthet” viker så att han varsamt kan ta goda initiativ, medan Martha, väl inte underordnar sig honom men förmår slappnar av inför den föraktade maken, detta för att hon trots allt accepterar, att det barn de inbillat sig ha tillsammans har varit en inbillning.

Att förstå sig själv gör förtvivlat ont, att hjälpa ”den andre” till förståelse belönas inte heller. De man som åskådare känner mest oro för i dramat är det unga paret, som dragits in som vittnen och katalysator vid denna djupanalys, men som droppar av hem i gryningsljuset utan att riktigt ha fått sina egna problem lösta. De har ju ändå framtiden för sig, kan man tänka, och kanske har de knuffats en bit framåt.

I Albees drama har kritiker såväl urskilt drag av de grekiska klassikerna som inspiration från moderna dramatiker. Föregångare som Strindberg och Ibsen, O’Neill, Jean Genet, T S Eliot och den absurda teatern anas lätt. Själv har Albee betygat sin tacksamhetsskuld till Thornton Wilder, ”Vår lilla stads” upphovsman. Albee som inte saknade kritiker har beskyllts för en alltför mörk livssyn. Han har ansetts vilja kittla puritanska landsmäns behov av att i konst se sig skildrade som ”nasty” – stygga och dekadenta. Även en radikal liberal som Diana Trilling har ifrågasatt om hans gestalter är sanna och representativa.

Det är frestande att överföra egna idéer på pjäsen. Albee har varnat för detta, främst av något skäl från det han kallade ”right-wing bigotry”. Han var liksom många på 60-talet en vänsterman. Men sin djupnande oro för vart det amerikanska samhället var på väg dolde han därför inte. Och nog kan Virginia Woolf medge slutsatsen, att den moderna människa som i så hög grad blivit ”sig själv nog” är ett problem. Utan en ärvd etik, utan egentlig tro på en högre makt tvingas hon in i en sorts limbo, en evig inre rättegång. Där får hon aldrig ”överlåta sig” som den teologiska termen lyder. Hon måste själv bära sitt öde och samtidigt vara åklagare, svarande och domare. Man får anta att denna vånda även gäller detta drama, som ju till stor del ännu dväljs i naturalismens hägn.

Albee låter elakheter och anklagelser hagla. Han söker visa en utväg ur detta djävulska kretslopp då George får ta över processen. ”Sluta nu!” ropar Grynet ångestfullt, då George på slutet börjar läsa dödsmässans ord ”Libera me Domine, de morte aeterna…” - Befria mig, Herre, från den eviga döden. Det som borde vara en befrielse, nämligen att vända sig till Gud, blir i vår tids synfält skrämmande, ja ett hot.

29

Georges, låt vara för Grynet obegripliga, latinramsa har ändå sin logik. Kanske skulle någon ha kunnat belysa för henne, att vi för att nå inre frid måste inse att vi är själviska och att det onda närs just av vår begränsning. Vi behöver stöd av en tradition, vi måste vilja öppna oss för en aktivt verkande, kärleksfull högre makt.

Ingen kan nog se Virginia Woolf utan blandade känslor, och få lär undgå att förbryllas av växlingen mellan fräna skrik och poetisk allegori. Kanske har Albee på sin tids språk sökt foga ihop ett försoningsdrama, hur snäva hans tids föreställningar än var? Kanske menar han att människor kan nå insikt utan själasörjares eller psykologers bistånd?

Den vilja att försonas som pjässlutet antyder, genom att aktörerna i viss mån tillstår sin begränsning, får ändå ses som en början.

*

30

LITTERATURRECENSION

ANNA LINDÉN Birger Forell – tyskvän och antinazist Idéhistorikern Johan Sundeen, författaren till 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (2017), har i dagarna utkommit med en liten skrift (ca 75 s) om den svenske kyrkoherden Birger Forell (1893–1958) och hans humanitära livsverk i skuggan av andra världskriget betitlad Att tjäna är människans storhet: Idéhistoriska essäer om Birger Forell (Vetenskap för profession 40:2017). I fem specialstudier, i boken kallade essäer, belyser Sundeen de olika sidorna av Forells livsgärning alltifrån tiden som kyrkoherde i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1929–1942 (då han efter påtryckningar från den nationalsocialistiska regimen kallades hem till Sverige) till uppbyggandet av flyktingstaden Espelkamp under det dryga decennium som följde på andra världskriget.

Sundeen är en idéhistoriker i traditionell stil som håller det idé- och lärdomshistoriska valspråket ”lärdom och inlevelse” i helgd, hans syfte är att studera historien utifrån dess egna förutsättningar. Det han skriver i förordet är betecknande: ”Finge jag uttala en önskan så är det att de fem essäerna skall läsas idéhistoriskt och inte anakronistiskt tas till intäkt till dagsaktuella utspel. Birger Forell förtjänar bättre än att lyftas ur sina historiska sammanhang och göras till redskap i andra tiders strider än de som var hans egna” (s 15f). Tilläggas kan, att det är först då vi på detta sätt studerar historien utifrån dess egna förutsättningar som vi kan lära oss något av den och – inte minst viktigt i sammanhanget – se vår egen samtid i historiens ljus. Utan verkliga historiska kunskaper blir vi nuets fångar, passiva rön för allehanda åsiktsvindar och mycket lätta att dupera. Betydelsen av att studera historien för dess egen skull kan därför inte nog inskärpas.

*

Birger Forell var en kristen humanist som såg sitt livsverk i det ”sanna” (i motsats till det nationalsocialistiska) Tysklands tjänst som en kallelse från Gud. I botten låg en djup kärlek till diktarnas och tänkarnas Tyskland, som han lärt känna som ung student åren efter första 31

världskriget. Tidigt kom han att identifiera sig med det slagna och utfattiga tyska folket han mötte vid denna tid.

Den tyskorientering som var utmärkande för Forell (och flertalet av hans generationskamrater) ledde inte till några sympatier från dennes sida för den nationalsocialistiska regimen, som han kom att stifta bekantskap med som svensk kyrkoherde i Berlin under åren 1933–1942. En viktig förklaring är naturligtvis att Forell, som befann sig i händelsernas centrum, hade tillgång till förstahandsinformation på ett sätt som ämbetsbröderna i Sverige saknade. För Birger Forell var det därför angeläget att informera omvärlden om den nationalsocialistiska regimens sanna ansikte. Inte minst viktigt var för honom att fästa omvärldens blickar på den förföljelse av kristna som pågick i Hitlers Tyskland, där de evangeliska kyrkorna hade underordnats en totalitär regim som förföljde de präster och lekmän som motsattes sig kristendomens nazifiering och var trogna den traditionella kristna tron.

I det tidiga 1930-talets Sverige var den så kallade kyrkokampen ett hett ämne, att de tyska nationalsocialisterna försökte gripa makten i kyrkan sågs, med rätta, som ett uttryck för det nya nationalsocialistiska Tysklands revolutionära karaktär. Birger Forell blev en efterfrågad person som verkade som skribent (framförallt anonymt) och höll föredrag på prästmöten i Sverige.

God kunskap om det nationalsocialistiska Tyskland torde alltså ha funnits bland det svenska prästerskapet redan tidigt. Så mycket märkligare då att man i vissa kyrkliga kretsar, om jag är rätt underrättad inte minst på Västkusten, kunde hysa sympati för Hitlertyskland.

Det tredje rike som följde på den nationalsocialistiska revolutionen var med Birger Forells terminologi en totalstat, som skilde sig från äldre tiders despotier genom att vilja kontrollera ”individens hela tillvaro och väsen”, som han formulerar det i ett brev (s 17). Det helhetsanspråk på individen som nationalsocialismen ställde uteslöt i grunden varje annan livsåskådning eller religion. På denna punkt är nationalsocialismen besläktad med den samtida sovjetkommunismen, en annan totalitär ideologi. I sin analys av totalstaten föregriper den svenske kyrkoherden den judisk-amerikanska filosofen Hannah Arendt (The Origins of Totalitarianism från 1951).

Forell uppmärksammade att den tyska kyrkostriden försiggick längsmed två olika fronter, dels var det en yttre kamp mellan nationalsocialismen och delar av kyrkorna om dessas rätt till frihet och självbestämmande samt yttersta lojalitet (Kristus eller Führern), och dels var det en inomkyrklig kamp mellan de så kallade tyskkristna (Deutsche Christen), som ville förena kristendom med nationalsocialism, och Bekännelsekyrkan, som höll fast vid den traditionella

32

kristna tron. Forell själv tog mycket tydligt ställning för Bekännelsekyrkan. De tyskkristna med sin ”riksbiskop” hade emellertid den nationalsocialistiska regimens starka stöd.

I sina artiklar behandlar Forell även den så kallade tredje konfessionen, olika nyhedniska grupperingar som ville ge ett äktgermanskt alternativ till kristendomen. Intressant är hans mycket positiva omdöme om den intellektuella förgrundsgestalten bland dessa tysktroende, indologen Wilhelm Hauer (1881–1962), en märklig man som förlorade sin kristna tro då han verkade som missionär i Indien och istället kom att intressera sig för den gammalindiska traditionen. I en artikel i Svenska Dagbladet från 1933 skriver Forell om Hauer: ”Om hans oerhört starka religiösa förankring kan ingen som mött honom vara i tvivelsmål” (s 22). Det tycks som om de båda männen lärt känna varandra under en resa till Indien som Forell gjorde i sällskap med religionsvetaren Rudolf Otto (1869–1937) – mest känd för sitt betydelsefulla verk Das Heilige (’Det heliga’) – under slutet av 1920-talet. Med tiden utvecklades bekantskapen mellan Forell och Hauer till en personlig vänskap. Forell menade även att Bekännelsekyrkan och de tysktroende under Hauer hade ett gemensamt intresse av att kämpa för ökad religionsfrihet i Tyskland, något som tycks ha väckt den svenske ärkebiskopen Erling Eidems ogillande.

I den tyska kyrkostriden hörde Forell hemma inom den radikala falangen av Bekännelsekyrkan, den kring Martin Niemöller (1892–1984), som han i ett brev beskriver som ”den enda sant kristna” (s 25). Redan tidigt hade han engagerat sig för förföljda judar och mot den nationalsocialistiska raspolitiken, något som av naturliga skäl ådrog honom regimens ogillande.

Att Forell år 1942 efter påtryckningar från högre ort kallades hem till Sverige, till en väntande kyrkoherdetjänst i Borås, är därför föga förvånande.

Det dröjde dock inte särskilt länge innan Forell 1944 kallades ut igen, denna gång till England för att på uppdrag av den anglikanske biskopen George Bell ta hand om själavård, kulturell stimulans och utbildning för de tyska krigsfångarna. En akt av imponerande storsinthet från biskopens sida i en tid då den brittiska avskyn mot allt vad tyskar hette var stor, får man tillägga. Både Bell och Forell drevs av tanken att de tyska krigsfångarna skulle ha en viktig uppgift i uppbyggandet av det nya Tyskland, som skulle uppstå efter tredje rikets förmodade nederlag. Det var därför viktigt att ge dem en gedigen bildningsgrund. Krigsfångarna skulle få lära känna ”det sanna Tyskland”, diktarnas och tänkarnas land, för att beredas möjlighet att bygga upp sitt land på kristen och demokratisk grund. Att nationalsocialisterna hade kunnat komma till makten berodde enligt Forell på den andliga nöden, den sekulariserade nutidsmänniskans andliga hemlöshet. Att stävja denna var därför viktigare än allt annat.

33

Birger Forell byggde upp en intellektuellt högtstående teologisk fakultet för krigsfångar på lägret Norton Camp. Fakultetens lärare var välkända teologiska akademiker, bland annat svensken Anders Nygren, som vunnit internationell ryktbarhet genom boken Eros och agape. Många av krigsfångarna som studerade på Norton Camp kom senare att bli professorer i teologi. Det är något av en ödets ironi att den mest berömde av dem, Jürgen Moltmann, kom att få en avgörande betydelse för den kommande ”68-kyrkan” genom sin marxistisk influerade teologi.

Så till vida får man säga att Forells ambition att genom bildning hålla de totalitära lärorna stången inte kröntes med framgång, i alla fall inte i detta fall.

Under sin tid i England ägnade sig Forell även åt att råda bot på den så kallade boknöden, bristen på god tyskspråkig litteratur, bland de tyska krigsfångarna genom att grunda ett tryckeri i Luton. För Dagens Nyhets läsare av år 1945 visar Forell upp ett av tryckeriet första alster, Heinrich von Kleists Der zerbrochene Krug (Den sönderslagna krukan), ett lustspel från 1808 (s 53). Det hela ger en tidsbild av ett svunnet Sverige där kulturen spelade en viktig roll. Forells arbete bland krigsfångarna handlade långt ifrån uteslutande om rent religiösa frågor, kulturlivet i form av litteratur och egna uppsättningar av skådespel fyllde en viktig funktion. Bildade antinazistiska tyskvänner som Forell och den judisk-brittiske filantropen Victor Gollancz motsatte sig överlag segermakternas brutala denazifieringspolitik med dess censur och ideologiskt betingade utrensning av tyska författare som Clausewitz, Bismarck och Hindenburg. Det var, menade de, helt fel väg att gå.

Efter kriget var det dags för nästa stora projekt för Birger Forsells del, skapandet av ett centrum för kristen humanism 1948 på Gripenbergs slott utanför Tranås, där antinazistiska tyskar – representanter för ”det goda Tyskland” – sammanfördes med andra européer för att föra goda samtal. Syftet var att mildra det hämndbegär gentemot tyskarna som av naturliga skäl fanns på många håll i Europa och säkerställa uppbyggandet av en gemensam framtid i fredens och försoningens tecken, samt – inte minst – att bereda rekreation i en ekumenisk och kulturellt stimulerande miljö åt undernärda och utarbetade tyskar som aldrig stött, och i många fall förföljts under, nationalsocialismen.

Forells sista projekt blev också hans största, uppbyggandet av flyktingstaden Espelkamp nära den holländska gränsen i Nordrhein-Westfalen. Bakgrunden var den stora bostadsbristen i det sönderbombade och av stora skaror från Östeuropa fördrivna folktyskar befolkade Tyskland. Hans idé var att bygga om ett gammalt militärområde, som han lyckades rädda från att förstöras, till ett mönstersamhälle med bostäder och arbetsplatser för 5000 personer. Avsikten var att tanken skulle sprida sig och flera sådana nybyggarstäder uppföras i Espelkamps efterföljd, om så blev fallet förtäljes dock inte. Genom att Forell höll fast vid sin vision 34

och oförtrutet arbetade för den på ett pragmatiskt sätt stod Espelkamp färdigt som stad 1948.

Flyktingstaden blev ett värdigt monument över en svensk kristen humanist väl värd att minnas.

Avslutningsvis kan sägas att Johan Sundeen skrivit en läsvärd liten bok om en man, tid och miljö, som inte är så avlägsen vår men ändå så annorlunda i det att allt utspelar sig före kulturradikalismens genombrott på bred front. Forells tid var en tid av bildningshumanism och kulturidealism, inte bara bland de välutbildade utan också inom arbetarrörelsen fanns dessa ideal.

Att återuppväcka dem är en viktig sak i dagens kulturkamp. Den nationalsocialistiska kulturrevolutionen överlevde i tolv år, den kommunistiska i drygt sjuttio. Idag tyder mycket på att de senaste femtio årens västerländska kulturrevolution, 68-ornas och deras efterföljares, sjunger på sista versen. Vi lever i spännande tider – och bidrar i likhet med Birger Forell på sin tid till att forma Europas framtid, om än ofta på ett litet mer anspråkslöst sätt än vad som var honom förunnat.

*

35

KONSTKRÖNIKA

MIRJAM TAPPER Om konstverk I vår tid när konstnärer utmanar etablissemanget och överträder gränser genom att t ex urinera på scenen kan det vara befriande att läsa vad diktaren Rainer Maria Rilke skrev om bildhuggaren Auguste Rodin omkring förra sekelskiftet. Rodins uppgift var att modellera en staty av Honoré de Balzac. Rilke skriver; ”Han besökte Balzacs hemtrakter, vilka alltid framträdde i hans böcker, han läste brev av hans hand, han studerade befintliga bilder av Balzac och han gick igenom hans verk gång på gång”. Syftet var att finna Balzacs litterära människotyp, hela familjer och generationer.

Rodin levde, enligt Rilke, som om Balzac skulle ha uppfunnit honom.

Rodin gick djupt in i de figurer han skapade, egalt vilka. Rilke beundrade Rodins uttryck; ”Det är nödvändigt att arbeta, ingenting annat än arbeta, och man måste ha tålamod”.

Rilke uttrycker denna Rodins inställning till arbetet så här i avslutningen av sin bok: ”Man kommer en dag att förstå vad som gjorde denna stora konstnär så betydande, nämligen att han var en arbetare som inte åtrådde någonting annat än att helt, med alla sina krafter gå upp i den enkla och hårda existensen av sitt verk. Däri låg ett sorts uppgivande av livet; men det var just med detta uppgivande som han vann sitt liv, för till hans verk kom världen”. Det sista kan man för övrigt säga om diktaren Rilke själv eftersom han hela sitt liv arbetade för att fullända sina två stora verk Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus.

När man läser en skildring som denna förstår man varför Rodins verk kommer att stå sig över tidsåldrarna, medan vi redan imorgon kommer att ha glömt de kissande konstnärer som likt Narcissus försöker spegla sig i sina egna vattenpölar.

*

36

KRÖNIKA

MOHAMMED OMAR Europa var hotat Den 14 oktober 1529 avslutades den första turkiska belägringen av Wien. Det var mycket som stod på spel den dagen, kanske till och med Europas överlevnad. Ändå får vi knappt läsa något i skolan om den månghundraåriga kraftmätningen mellan det ottomanska riket, efter 1517 ett kalifat, och Europa.

Den gången slogs de turkiska arméerna tillbaka, men de skulle komma tillbaka. Det ottomanska riket var under lång tid islams främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot Europa.

Levanten och Nordafrika, som tidigare hade ingått i den kristna kulturkretsen, hade fallit för islam, kvar stod Europa som den enda kristna världsdelen. Den 29 maj 1453 föll Konstantinopel, en europeisk och kristen stad, grundad av den romerske kejsaren Konstantin år 330 e.Kr. Stadens namn ändrades till Istanbul och den mäktiga katedralen Hagia Sofia gjordes om till moské.

Sultan Selm I (1512-1520) hade erövrat Syrien och Egypten och år 1517 utropade han sig alltså till kalif, alla muslimers ledare, efter att ha avsatt den förre kalifen i Kairo. Han lämnade ett ofantligt imperium, det sträckte sig från österrikiska gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder, till sin efterträdare Süleyman I (15201566), även kallad ”den store”.

Ottomanerna drömde om att erövra Europa. Det skulle ske i tre steg: först att erövra det östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det västromerska rikets gamla huvudstad, Rom. Under Süleyman den stores styre stod det ottomanska kalifatet på höjden av sin makt.

Det tycktes expandera oavbrutet, utan att kunna hejdas. Ungern hade fallit. I Europa fruktade många att slutet för deras civilisation var nära.

Eftersom Europa var världens enda kristna kontinent uppfattades under denna tid begreppen Europa och kristenheten som synonymer. Europas fall betydde kristenhetens fall.

37

Süleyman ledde själv sin armé på mellan 120 och 300 000 man i marschen mot Wien.

Där fanns det bepansrade kavalleriet, sipahi, och de dödsföraktande och fanatiska infanteriet, janitscharerna. Men belägringen av Wien 1529 blev en vändpunkt. Efter nästan hundra års turkisk-islamisk jihad i Europa, råkade man ut för en allvarlig motgång.

Detta första slag om Wien, det andra ägde rum år 1683, skildras i en novell av den amerikanske pulpförfattaren Robert E. Howard: ”The Shadow of the Vulture”. Howard (1906-36) är annars mest känd för sina berättelser om Conan barbaren, som filmatiserades på 80-talet med Arnold Schwarzneger i rollen som den bistre, svärdssvingande antihjälten (1982 och 1984).

Howard var en produktiv författare som skrev i många genrer som vilda västern, orientaliska äventyr, detektivhistorier och skräck. Och skrev alltså även historiska berättelser, denna om Wien 1529 publicerades första gången i tidskriften The Magic Carpet Magazine i januari 1934. Här uppträder en dådkraftig och vacker kvinna vid namn Röda Sonja av Rogatino. Låter det bekant? Hon blev förebild för den kvinnliga barbarkvinnan Röda Sonja, en figur som skapades efter Howards död. I filmen Red Sonja från 1985 spelas hon av Birgit Nielsen.

I novellen ”The Shadow of the Vulture” beskriver Howard hur slaget om Wien handlar om så mycket mer än en stad – det är två civilisationer som står mot varandra. Men enda sida har mer att förlora än den andra, ett nederlag skulle betyda undergång.

Det är vid stadens murar vi finner Röda Sonja, en polsk-ukrainsk flicka, som strider jämsides med männen. Den 12 oktober bestämmer sig kalifen för att satsa allt på ett kort. Han lovade sina krigare stora belöningar av slavar och byte. Men anfallet slås tillbaka.

När ottomanerna retirerade jublade folket i Wien och kyrkklockorna ringde. Försvaret hade letts ifrån Sankt Stefanskatedralen. På platsen där Süleyman den store ska ha haft sitt tält under belägringen byggde den tysk-romerske kejsaren Maximilian II sedan slottet Neugebaeude.

Så här beskriver Howard kalifens dröm om att erövra det otrogna Europa för islam: ”Suleyman’s ambitions embraced all Europe—that stubborn Frankistan which had for centuries sporadically poured forth hordes chanting and pillaging into the East, whose illogical and wayward peoples had again and again seemed ripe for Moslem conquest, yet who had always emerged, if not victorious, at least unconquered.”

Slaget framställs som ett armageddon, en apokalyptisk kamp mellan Asien och Europa, två civilisationer, på samma sätt som Thermopyle hade varit år 480 f.Kr: ”The steel tides rolled and broke, and rolled on again, till the very gods must have stood aghast at the giant capacity of men for suffering and enduring. It was the Armageddon of races – Asia against Europe.

38

About the walls raved a sea of Eastern faces – Turks, Tatars, Kurds, Arabs, Algerians, snarling, screaming, dying before the roaring matchlocks of the Spaniards, the thrust of Austrian pikes, the strokes of the German Lanzknechts, who swung their two-handed swords like reapers mowing ripe grain. Those within the walls were no more heroic than those without, stumbling among fields of their own dead.”

I en hemsk scen beskriver Howard hur turkarna bränner sina fångar levande. Det är något vi känner igen från dagens jihadister, och dessa har i sin tur fått det från tidigare kalifer som Abu Bakr och Ali, profeten Muhammeds efterträdare: Gottfried knew that message-laden arrows were loosed from the tower roof into this mantlet. But just then he gave little thought to that. His attention was riveted on the Turkish camp. There a leaping glare paled the spreading dawn; above the mad clangor of the bells rose the crackle of flames, mingled with awful screams. ’The Janizaries are burning their prisoners,’ said Red Sonya. ’Judgment Day in the morning,’ muttered Gottfried, awed at the sight that met his eyes.

From their eyrie the companions could see almost all of the plain. Under a cold gray leaden sky, tinged a somber crimson with dawn, it lay strewn with Turkish corpses as far as the sight would carry. And the hosts of the living were melting away. From Semmering the great pavilion had vanished. The other tents were now coming down fast. Already the head of the long column was out of sight, moving into the hills through the cold dawn. Snow began falling in light swift flakes.

Efter nederlaget tvingas Süleyman den store, som nu blivit något mindre, att, för denna gång, överge sin dröm att erövra Wien. Han skulle aldrig bli herre över Europa. Med hatisk blick betraktar han de murar som skilde Europa från islamvärlden, kristenheten från kalifatet: Grimly rode Suleyman among his Solaks. He wished to put as much distance as possible between himself and the scene of his first defeat, where the rotting bodies of thirty thousand Muhammadans reminded him of his crushed ambitions. Lord of western Asia he was; master of Europe he could never be. Those despised walls had saved the Western world from Moslem dominion, and Suleyman knew it. The rolling thunder of the Ottoman power re-echoed around the world, paling the glories of Persia and Mogul India. But in the West the yellow- haired Aryan barbarian stood unshaken. It was not written that the Turk should rule beyond the Danube.

Howard använder ett tidstypiskt språk, som vi idag skulle uppfatta som rasistiskt, när han försöker fånga dramatiken i denna civilisationernas kamp. Hunnerna hade visserligen hotat Europa, och européerna hade enats för att slå dem, men aldrig hade en storm som denna dragit in över vår kontinent: Again the destroyer was riding out of the blue mysterious East as his brothers had ridden before him—Attila—Subotai —Bayazid—Muhammad the Conqueror. But never before had such a storm risen against the West.

39

De fruktade janitscharerna, kalifens stormtrupper, var inte turkar. De var kristna barn som rövats bort från sina föräldrar och fostrats till fanatiska jihadkrigare: For the Janizaries were not Turks. With a few exceptions, where Turkish parents had smuggled their offspring into the ranks to save them from the grinding life of a peasant, they were sons of Christians—Greeks, Serbs, Hungarians—stolen in infancy and raised in the ranks of Islam, knowing but one master—the Sultan; but one occupation—slaughter.

Men Süleyman vägrade att erkänna sitt nederlag. Där satt han i sitt palats, omgiven av sina slavar och konkubiner, och inbillade sig att han hade segrat. Föga kunde han ana att slutet för det ottomanska kalifatet hade börjat – nu skulle det stadigt bli svagare: Suleyman was blinding the eyes of the world with the blaze of his wealth and glory, and striving to make himself believe that he had actually accomplished all he had intended. He had not been beaten on the field of open battle; he had set his puppet on the Hungarian throne; he had devastated Austria; the markets of Stamboul and Asia were full of Christian slaves. With this knowledge he soothed his vanity, ignoring the fact that thirty thousand of his subjects rotted before Vienna, and that his dreams of European conquest had been shattered.

Profeten Muhammed hade lockat sina krigare med byte och slavar i denna värld om de segrade och levde, och orörda jungfrur och vin och mat i överflöd i paradiset, om de stupade i det heliga kriget för islams utbredning.

Kalifen, profetens efterträdare, hade på jorden inrättat en skugga av detta paradis. I profetens bok, Koranen, skildras hur de rättrogna muslimerna ska sitta på kuddar och serveras vin av unga gossar, och hur de ska förlusta sig med flickor som aldrig förlorar sin mödom, hur ofta man än omfamnar dem: Behind the throne shone the spoils of war—silken and velvet pavilions, wrested from the Persians, the Arabs, the Egyptian memluks; costly tapestries, heavy with gold embroidery. At his feet were heaped the gifts and tributes of subject and allied princes. There were vests of Venetian velvet, golden goblets crusted with jewels from the courts of the Grand Moghul, ermine- lined kaftans from Erzeroum, carven jade from Cathay, silver Persian helmets with horse-hair plumes, turban-cloths, cunningly sewn with gems, from Egypt, curved Damascus blades of watered steel, matchlocks from Kabul worked richly in chased silver, breastplates and shields of Indian steel, rare furs from Mongolia. The throne was flanked on either hand by a long rank of youthful slaves, made fast by golden collars to a single, long silver chain. One file was composed of young Greek and Hungarian boys, the other of girls; all clad only in plumed head-pieces and jeweled ornaments intended to emphasize their nudity.

Det ottomanska kalifatet gick under, och Europa lever. Men jihad, det heliga kriget som profeten utropade, pågår än. Och drömmen om att erövra Europa lockar fortfarande fanatiska män att samlas under profetens fana.

40

41