Realia posten november, december 2017 by realiaforlag

REALIA-POSTEN NOVEMBER/DECEMBER 2017

Ansvarig utgivare: Andreas Swedberg; bokförläggare, Realia förlag; Djursholm Redaktör: Anna Lindén; VDM, teolog och idéhistoriker; Åbo Skribenter: Anders Edwardsson; statsvetare och historiker; Safety Harbor, Florida Johan R. Honkainen Gyllenspetz; teolog och politisk kommentator på ”A Swede Speaks”; Oslo Carl Johan Ljungberg; statsvetare, författare och opinionsbildare; Stockholm Rolf K Nilsson; chefredaktör, journalist, tidigare riksdagsman; Helsingborg Mohamed Omar; poet, författare och debattör; Uppsala Simon O. Pettersson; germanist, kulturskribent och författare; Uppsala Ann-Gerd Simu; biomedicinsk analytiker och författare; Oslo Mirjam Tapper, författare och pianist; Budapest

REDAKTÖRENS FÖRORD ANNA LINDÉN

Dubbelnummer i adventstid Adventstiden är här med allt vad det innebär av förberedelse inför julen och dess firande. Vi som är konservativt sinnade uppskattar de gamla advents- och jultraditionerna som vi minns från vår barndom, alltmedan kulturradikalerna ägnar adventstiden åt normbryteri – något som blivit en egen tradition med några år på nacken. Men som Edvard Persson sjunger: ”Låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå”. Det här numret av Realia-Posten är ett dubbelnummer, nästa gång vi ses är det ett nytt år: valåret 2018. För Realia-Postens del kommer det nya året att innebära stora förändringar med lanseringen av vår webbtidning. Vi lever i spännande tider, inte minst vad mediamarknaden beträffar. Kvaliteten på alternativmedia har höjts avsevärt på senare tid, det nya initiativet Kvartal är bara ett av många exempel. Steg för steg glider problemformuleringsprivilegiet ur de gamla kulturradikalernas händer. Med dessa rader vill jag tillönska Realia-Postens läsare en fin adventstid, en riktigt god jul och ett gott nytt år. Må julens frid uppfylla era hem. Red.

Foto: Anna Lindén

LEDARE

ROLF K NILSSON Svenska Akademiens kris Svenska Akademien befinner sig just nu i kris. Riktigt stor kris. I den världsomspännande ”metookampanjen” kommer nu också vittnesberättelserna från kulturens finrum. Och mycket finare än Svenska Akademien kan det väl knappast bli i Kultursverige? Nu är det ju inte någon av ledamöterna i akademien som utpekas som skyldig till att ha betett sig på ett oacceptabelt och må hända kriminellt sätt. Men det är en person som har arbetat för och med de aderton under många år. Och som ”bevis” för sina goda insatser har han belönats med Nordstjärneorden. Något som bisarrt nog varit fullt möjligt då han inte är svensk medborgare. I den granskning som gjorts över mannens uppträdande och allmänna beteende i förhållande till sin omgivning har också konstaterats att akademien konsekvent brutit mot sitt eget regelverk. De obesvarade frågorna är många och det spekuleras vilt om någon eller några av akademiens ledamöter ska ställas till svars för det som hänt. För att de känt till men låtit det passera. I sammanhanget får man hoppas att akademiens valspråk ”snille och smak” prövas mot de kritiserade handlingarna och att det i en utvärdering kommer fram om de är förenliga. De lär inte vara det. Ett modernt problem för Svenska Akademien har varit att ett antal av dess invalda ledamöter av olika skäl inte längre vill vara med i akademien och därför beslutat sig för att inte närvara när den ständige sekreteraren kallar. Hade de kunnat så hade de avgått. Akademiens regler säger att en ledamot inte kan avgå – däremot tillåter stadgarna att en ledamot kan bli utesluten. Det har förvisso ett värde i sig att ledamotskapet är på livstid – men en regel som säger att om man inte deltar i arbetet under en viss tidsperiod, säg tre år, så upphör ledamotskapet hade varit rimligt att införa. På så vis behöver inte en eller flera stolar stå tomma i decennier. Svenska Akademien behöver återupprätta sitt rykte och det kan man endast göra om man bedriver en seriös verksamhet. Och i detta måste ingå som ett minimikrav att man följer sina egna regler för hur denna verksamhet ska gå till. 3

Hur det går till att bli ledamot är en för de flesta väl bevarad hemlighet. Men nog borde man vara mer säker på att ledamöterna får information innan de accepterar vad som förväntas av dem. Äran att bli tillfrågad hade säkert varit tillräcklig för en del som sedan tackat för visat intresse och ställt sig utanför medveten om att ”det där var inget för mig”. Det är hög tid att se utanför Sveriges nationsgränser, för det är inte i Sverige allena som det svenska språket talas och skrives. Gustaf III instiftade akademien 1786 och i stadgarna som han själv ska ha skrivit finns också syftet ledamöterna ska sträva efter och det är att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Det vore mer än lämpligt att också använda sig av den resurs som företrädare inom den finlandssvenska språkgruppen utgör. Människor med ett dubbelt kulturarv, såväl det svenska som det finska. När Svenska Akademien bildades satt det ledamöter som kom från den dåvarande östra rikshalvan i den. Även om Finland idag inte är Sveriges östra rikshalva så finns den svenska språkgruppen kvar i landet. En språkgrupp som det är ren dumhet vi inte bryr oss mer om i Sverige än vad vi gör. Svenska Akademien behöver en nystart. Att öppna för svensktalande ledamöter från Finland skulle kunna utgöra en injektion som akademien så väl behöver. Och kanske att tänka ett varv till om fler pristagare som Bob Dylan övervägs för Nobelpriset. Kortsiktigt var det kanske uppiggande, men på längre sikt nog inte det mest snillrika Svenska Akademien kommit fram till.

KRÖNIKA

ANDERS EDWARDSSON En nödvändig president Ett drygt år efter Donald Trumps för de flesta överraskande seger i det amerikanska presidentvalet börjar konturerna av hans presidentskap ta form. Och de är långt ifrån så förödande som alla ”experter” med absolut säkerhet hävdade att de skulle bli. Tvärtom har Trump redan lyckats med en hel del, trots att hans administration till stora delar består av politiska nybörjare som begått flera, varav en del riktigt pinsamma, misstag. Trumpnojan har likväl nått enastående nivåer, inte minst i Sverige. Faktum är att det på många ställen inte går att tala sanning om Trump ens om man försöker. Redaktören för en svensk lokal tidning jag skrev för förra hösten blev exempelvis så förkrossad av resultatet att hon vägrade publicera en eftervalsanalys, vari jag försökte förklara vad som hänt istället för att bara, som alla andra, kritisera det. Som permanent utflyttad är jag dock numera saligen helt oberoende av svenska redaktörers både välvilja och honorar. Jag kan därför här kosta på mig att försöka förklara igen hur miljontals amerikaner ser på Trump. Eller låt mig skriva vi, för det skall sägas direkt att jag är part i målet. När jag fick mitt amerikanska medborgarskap förra sommaren tvekade jag aldrig om vem jag skulle stödja. Det var dock inget emotionellt beslut att rösta på Trump. Som historiker och statsvetare hade jag tidigare övervägt saken noga både vad gällde sak och person. Och jag anser fortfarande att jag gjorde det rätta. Låt oss börja med sakpolitiken. Det var många som i början kritiserade Trump för att han inte hade ett fullt utvecklat program. Vilket var sant. Att Trump stod för sänkta skatter och mindre regleringar rådde det likväl ingen tvekan om. Och efter åtta år närmast besinningslös beskattnings- och regleringspolitik var detta livsviktigt. Obama hade nämligen inte bara höjt skatter och reglerat som få. Han hade också lånat lika mycket som alla presidenter sedan George Washington tillsammans. Något behövde därför

göras för att få ner arbetslösheten och skapa tillväxt som en dag gör det möjligt att börja betala av på den oerhörda statsskulden på nu långt över 20 billioner dollar. Och vad gäller ekonomin har Trump redan levererat. Bland annat signerar han avregleringsbeslut i snabbare takt än Reagan och är i skrivande stund nära att få igenom en stor skattereform. Det enda större misslyckandet (såhär långt i alla fall) är att Kongressen misslyckats avskaffa Obamacare, men Trump gör även här vad han kan för att neutralisera dess mest skadliga delar. Börsen slår härför nu rekord, huspriserna stiger och arbetslösheten har börjat sjunka till historiskt låga nivåer. Och än bättre tider är att vänta. Trump har nämligen inte bara tagit USA ur ett skadligt handelsavtal med Asien. Han har klargjort att landet inte kommer skriva på nya sådana avtal bara för att, som tidigare, hjälpa u-länder att utvecklas. De måste tvärtom innebära äkta frihandel, åt båda hållen, annars får det vara. Många ser detta som hot om protektionism, men det fungerar. Länder som Kina har redan delvis förändrat sin handelspolitik och många företag som tidigare outsourcat sin produktion till låglöneländer har börjat flytta hem till USA igen. Trump har vidare beordrat en genomgång av regeringsapparaten. Drakoniska besparingskrav haglar över departement och myndigheter och inom några år kan stora sjok av byråkratin börja läggas ner. Detta är något som alla presidenter sagt sig vilja göra men aldrig lyckats med då de haft för starka bindningar till byråkratin. Trump som outsider behöver dock inte ta sådana hänsyn utan kan säga – ”You’re fired!” Även när det kommer till samhällets kärnverksamheter har Trump, som han lovade, agerat resolut. Militären har fått ökade resurser och han har gått på offensiv för att styra upp polisoch rättsväsendet, som under Obama delvis befann sig i fritt fall. Han sluter bland annat tydligt upp på polisens sida i kampen mot terroristiska mobbar som Black Lives Matter, som tidigare i praktiken tilläts härja fritt på gator och torg. Långsiktigt viktigt är också att Trump börjat utse konservativa domare som inte vill dalta med brottslingar och anser att domstolar inte har rätt att blockera politiska beslut bara för att de personligen ogillar dom. Detta har lett till en hård kamp mellan Trump och liberala domare, som bland mycket annat i praktiken söker avskaffa presidentens grundlagsrätt att förbjuda högriskgrupper som islamister att resa in i landet. Vilket för oss över till invandringspolitiken, som på senare år varit om möjligt ännu galnare än den svenska. Trump har dock gjort klart att USA framgent kommer att ta emot välutbildade invandrare, snarare än som nu outbildade låglönejobbare (som till äventyrs också 6

tenderar att rösta demokratiskt). Därtill utvisas horder av kriminella invandrare i väntan på att muren mot Mexiko kan börja byggas; en plan som för övrigt redan i sig tycks ha minskat den illegala invandringen med över 60 %. I detta sammanhang kan också utrikespolitiken nämnas. Efter kommunismens fall 1989 kunde USA agera världspolis. Efter att de politiska, militära och ekonomiska bördorna för detta mångdubblades efter 11 september 2001 började dock amerikanerna få nog och på senare år har oppositionen vuxit; speciellt efter debaclen i Libyen (2011) och Syrien (2014). Trump lovade härför att USA under honom bara skall engagera sig i för landet viktiga oroshärdar och koncentrera på att med alla nödiga medel bekämpa islamisk terror. Han sa också att USA inte kan fortsätta betala för andra länders säkerhet. Detta gällde inte minst Europa, där många Natoländer inte fullt ut betalat sina räkningar sen 1950-talet. Även här har Trump levererat. Det räckte exempelvis med att han på ett par toppmöten talade klarspråk om Nato – ”Om ni inte betalar er del kommer USA inte att försvara er!” – för att få en väldig fart på tyskar, fransmän och andra. De som sa att Trump skulle sälja ut Europas säkerhet och bli Putins knähund fick alltså fel. Han tar därtill i med hårdhandskarna mot både Nordkorea och Iran. Detta ger hopp om en på sikt bättre världsordning. I alla fall om vi jämför med när Obama reste runt, bockade djupt inför allsköns despoter och i praktiken bad om ursäkt för allt västvärlden gjort, oberoende hur bra och produktivt det än varit. Vilket sökt leder oss över till Trumps personlighet. För om det var något Trumphatarna var rörande överens om så var det hans olämplighet som president. Som gängse byggde dock dessa ”analyser” mer på partipolitik, gissningar, tyckande och personliga förvissningar än på faktiska analyser. Dels överdrevs Trumps svagheter långt bortom det löjliga, dels teg man om att tidigare presidenter haft liknande drag som de man ansåg diskvalificerande för Trump. En vanlig anklagelse var att Trump är narcissistisk, det vill säga abnormt självupptagen. Och ett stort ego har han, inte tu tal om annat. Genom världshistorien har dock nästan alla framgångsrika ledare haft höga tankar om sig själv, sina kunskaper, styrkor och färdighet. Politiker gillar också, likt kändisar i allmänhet, att bli offentligt prisade för sina handlingar och suger energi från folkmassors jubel och applåder – vare sig de heter Adolf Hitler eller Gustav Fridolin.

Min teori här är därför ganska enkel – att Trumps narcissism knappast är värre än andra politikers, men att han helt enkelt inte bryr sig om att dölja den. Det kan också vara så att Trump medvetet spelar en roll som vildbase och inte alls är så självupptagen som många tror. Om man lyssnar noga på vad han säger levererar han i alla fall inte sällan skämt om sig själv, vilket äkta fullblodsnarcissister sällan eller aldrig gör. Dessa förklaringar utesluter dessutom inte varandra. Hursomhelst, narcissism är inte ett politiskt handikapp. Och jämfört med andra presidenter framstår Trump ibland till och med närmast som lätt ödmjuk. För han har då aldrig som exempelvis Lyndon B. Johnson gjorde under en diskussion i Vita Huset lagt upp pitten på bordet och sagt åt de andra i rummet att också visa sina bästa argument. En annan vanlig kritik mot Trump är att han är hetlevrad. Vilket också stämmer. Vissa uttalanden och tweets skulle nog kunna formuleras bättre efter ett djupt andetag och en tredje kopp kaffe. Nästan alla hans ”skandalösa” utspel är dock väl övervägda drag som i slutändan – efter att protesterna lagt sig – visar att han hade rätt från början. Även media verkar till slut ha fattat detta, för de ägnar nu mindre tid åt hans många utspel. Och igen – Trump är inte den första hetsporren i Vita Huset. Kolosser som Andrew Jackson och (igen) LBJ poppar här upp i minnet tillsammans med mindre kända brushuvuden, som James Buchanan och Warren G. Harding. Den som vill få sig ett gott skratt kan läsa många dråpliga anekdoter om dessa och flera andra presidenter. Likaledes kan skräckpropagandan om att Trump skulle vara en fascistoid maktgalning som riskerar ”trycka på knappen” avfärdas. Han är nämligen den förste presidenten sedan 1800talet som inlett en rejäl minskning av sina egna maktbefogenheter. Han försöker därtill kraftigt minska det politiska inflytandet över skolan (som är alla politikers favoritinstrument för åsiktskontroll) och vill ha liberalare vapenlagar (vilket är alla autokraters favoritinstrument för folkkontroll). Sedan har Trump inte formellt avfärdat användandet av kärnvapen – men det har ingen annan president sedan Harry S. Truman gjort heller! Användandet av sådana är hårt reglerat och presidenten fattar i praktiken inte några beslut ensam, förutom vid ett massivt överraskningsanfall med interkontinentala robotar (så det är Putins humör och intentioner vi här bör oroa oss för, inte Trumps). Det är dessutom viktigt att inse att Trumps personlighet är hans största tillgång. Hans beteende i jämförelse med ”coola” presidenter som Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama, vars varje rörelse och uttalande var petigt planerande, upplevs av många amerikaner som befriande, även om de inte håller med om allt som han gör och säger. De flesta uppskattar tvärtom 8

att äntligen ha fått en president som vågar vara sig själv, rör om i grytan och faktiskt försöker göra efter valet vad han sa att han skulle göra före det. Trumps karaktär är därtill oumbärlig i hans (vid sidan av ekonomin) viktigaste uppgift: att utrota den politiska korrekthetskulturen. Denna farsot har plågat USA och västvärlden sedan 1990-talet och är fundamentet för vår tids identitetspolitiska och genusteoretiska jidder. Faktum är att ”PK” är en av världshistoriens mest destruktiva uppfattningar, som gör att stora delar av den offentliga diskussionen bygger på politiskt snarare än vetenskapligt korrekta antaganden. Exempelvis skulle teorin om global uppvärmning idag vara död utan ekonomiskt stöd från politiker på ständig jakt efter argument för höjda skatter och nya regleringar. Det samma gäller som sagt genussnacket och upphöjelsen till dödssynd av kritik av andras åsikter och beteenden hur fel och galna de än är (såvida de inte kommer från vita, rika, män och västerlänningar vill säga). Då Trump redan i valrörelsen drev gäck med den politiska korrektheten blev allaredan hans valseger en så fet femetta mot många att vissa (inklusive Hillary Clinton) fortfarande vägrar att godta den. Trump har sedan sitt tillträde i januari också fortsatt att angripa politiskt korrekta påfund; oftast genom att helt enkelt offentligt förlöjliga dem (vilket oftast inte är svårt). Och han går, som alltid, fram som en skogsmaskin. På mindre än ett år har han inte minst tilldelat mångmiljardindustrin kring växthusteorin ett historiskt nederlag genom att dra sig ur det lika meningslösa som för USA kostsamma Parisavtalet. Han har också gått emot strömmen (men med folkviljan) genom att dra in olika stödformer till aborter. Samt utdelar nästan dagligen mindre nesor mot de överkänsliga genom saker som att uppmana folk att åter börja säga Merry Christmas istället för det sedan 1990talet politiskt korrekta (ickekristna) Happy Holidays. Allt detta är ändock ingenting i jämförelse med Trumps batalj med den rådande samhällsordningens största, starkaste och sista försvarslinje: pressen. Media i USA är precis som i Sverige sedan 1960-talet kraftigt politiserad. Upp emot 9 av 10 journalister beskriver sig själva som eller är uppenbart vänstergängade. Vilket givetvis, vad de själva och vissa andra än säger, är ett enorm demokratiskt problem. Som den orädde och sedan decennier ärrade knekt Trump är tog han livtag på pressen – som han visste ändå aldrig skulle stödja honom – redan i valrörelsen. Vilket de allra flesta amerikaner älskade! Tentativt skulle jag säga att Trump i genomsnitt lyckas göra journalister till åtlöje minst ett par, tre gånger i veckan. Och många av dessa är så förblinda av hat att de fortsätter 9

angripa honom trots att de nu måste veta att de strax, med högsta sannolikhet, blir helt tillplattade. Det kanske bästa exemplet på detta är ”fake news.” Trump lyckades nämligen på bara någon vecka vända detta begrepp från att åsyfta kritik mot honom till att bli ett aldrig förr skådat effektivt slagord mot ”gammelmedias” ofta svårt skruvade (och alltemellanåt rent förljugna) nyhetsbevakning. Givet detta och en hel del annat är min åsikt att Donald Trump inte bara visat att han kommer att bli en riktigt hygglig president. Historiskt kommer han därtill med stor sannolikhet att framstå som en helt nödvändig ledare. På valdagen förra året stod nämligen USA vid ett vägskäl. Det amerikanska samhällslivets politiska, mediala, akademiska och andra ”kommandohöjder” styrdes då helt av en liten men ofantligt inflytelserik elit som vi, i brist på bättre ord, kan kalla för globalister. Denna tropp utgör, en de facto-adel som genom sin dominans inte minst av media och akademin i praktiken också styr politiken genom sitt problemformuleringsinitiativ. De bestämmer, informellt men tydligt, det mesta från hur åsiktskorridoren skall se ut till omfattningen på sina egna privilegier. Liknelsen med Stockholmseliten i Sverige är här givetvis ingen tillfällighet, för så har det fram tills nyligen sett ut i nästan alla länder. Detta ”paradigm” var dock hösten 2016 sprickfärdigt. Många av den styrande klassens medlemmar hade nämligen då sedan länge blivit relativister och hedonister som föraktade vanligt folk. Att fnysa och fräsa åt ”massornas” både tycke och smak – det vill säga åt det sociokulturellt traditionella USA och den västerländska civilisation som en gång dominerade Europa – var dock i längden givetvis ett demokratiskt självmord. Med detta påstår jag inte att Donald Trump kommer att gå till historien som Västerlandets frälsare. Därtill är hans (liksom varje enskild individs) makt och fingerfärdighet på tok för liten. En dag kommer han dock troligen att framstå som en av de första mer tongivande politiker som vågade ta strid mot den på många sätt akulturella och korrumperade elit som sedan kalla krigets slut nästan enväldigt styrt hela västvärlden. Avslutningsvis så vill jag här också säga att det idag är mer tröttsamt än någonsin att följa svensk USA-bevakning. Denna har i decennier varit urusel, men den rent medvetna fördumningspropaganda om Trump som numera dagligen strömmar från media och andra är rent ömklig. Och detta är bara halva problemet.

För att den svenska vänsterns drönare hänger sig åt Trumpförakt är ju faktiskt helt ärligt både mot sin ideologi och deras egen historia. Det är betydligt vämjeligare att höra alla dessa svenska ”borgare” stämma in i hallelujandet. Det var ty förra året många sådana som okritiskt deklarerade sitt blinda stöd för Trumps lika korrumperade som socialistiska motståndare Hillary Clinton bara för att man inte gillade honom som person. Fast om man tänker efter så är nog detta också betecknande. Den försoffade svenska borgerlighetens tankevärld har nämligen i decennier socialiserats så pass att de flesta har nöjt sig med att smuttande på groggen och med utsträckt lillfinger intala sig själva att det enda sättet att slå vänstern är att kopiera deras politik. Samtidigt har man mangrant räknat sig för fin för att sänka sig till vänsterns taktiska och retoriska nivåer. Den som går lägst i politiken når dock som regel längst. Detta då många väljare inte har tid, lust eller ens kunskaper nog att uppskatta ett väl avvägt partiprogram. De flesta röstar istället med plånboken, som farfar gjorde eller helt enkelt på den som för tillfället ser ut som en vinnare. Och man ser inte ut som en sådan om man snällt står och tar stryk av en fiende som helt saknar skam. Man blir tillintetgjord. Detta sista, machiavelliska faktum begrep Trump och agerade handfast därefter. Att han mot alla odds och olika ”experters” profetior lyckades besegra ”Clintonmaskinen” är också en bedrift som amerikanska statsvetare nu en masse bugar sig inför, hur illa de än må tycka om resultatet. Hos Trump finns således mycket att lära, även för sedan generationer menlösa svenska kälkborgare som lyckats förlora alla val sedan 1932 förutom fem. Så, om det är något land vid sidan av USA som skulle behöva en Trumpliknande anförare för att bryta den sittande samhällselitens förkvävande makt så är det Sverige. Desperat så, skulle jag säga. Men, en sådan lär knappast dyka upp för hen inte skulle bli genuscertifierad.

KRÖNIKA

LENNART MATIKAINEN Pandoras ask har öppnats En efter en avslöjas de, ledare och mediemänniskor som länge kunnat verka i det dolda. Arbetsplatserna där de verkat har valt att hantera detta på olika sätt. Vissa har lovat att agera snabbt medan andra vrider sig i plågor och försöker fortsätta mörka, försvara eller peka på andra för att slippa bli synade. Vi lever i en tid där trycket tvingar locket att öppnas, likt Pandoras ask som dolt det som legat i dvala medan alla blundat. Om vi tittar på allt detta ur en mer psykologisk vinkel, finns det en hel del att lära. Genomgående, oavsett om det är ett företag eller en myndighet, ligger huvudansvaret på arbetsgivaren. Det är lätt att se enkom på individen, vilken naturligtvis har sitt ansvar, men vi får inte glömma att titta på kulturen inom företaget eller myndigheten. Reaktionen från företag/myndighet vid avslöjandet visar mycket på var problemet ligger. Om ledningen reagerar snabbt och tar tag i problemet, visar det på en sundare kultur. Om ledningen däremot fortsatt förnekar, försvarar eller försöker lägga fokus på andra, kan företaget i stort misstänkas ha ett större problem än bara en individs handlingar. Tar vi och tittar först på myndigheterna, sticker polischef Dan Eliasson ut. Vem som helst på vilket friskt företag som helst, hade tagit denna chef ur tjänst. Eliassons arbetsgivare har tvärtom löpande påtalat sitt förtroende för Eliasson, vilken fortsatt tillåtits haverera den myndighet han råder över. Vi kan med detta exempel och andra se, att inom politiken råder andra agendor än inom vinstdrivande företag. Ett företag bedömer sin chef på resultat och om det är en negativ spiral, ser man till att byta ut ledaren. Men av någon anledning tillåter man inom politiken usla chefer fortsätta att rasera. Detta ger en klarhet i att alla är överens om att agendan som drivs är godtagen. Därmed är det också klart att de ovan Eliasson driver samma agenda och detta borde folket verkligen förstå och öppna ögonen för. Då har vi ett rent politiskt problem som inte driver rätt politik. Tar vi den aktuella metoo-kampanjen, ser vi samma mönster. Aftonbladet och andra medier pekar på varandra likt omogna tonåringar: ”Men durå!”. En makaber känsla uppstår när Aftonbladet pekar på SVT och TV4 på Aftonbladet, medan SR pekar på alla. Ingen är villig att fullt 12

ut erkänna problemen med sina egna medarbetare och städa sin egen trappa. Istället försöker man göra scoop på varandras interna problem. Det finns en fråga att undra över: varför har detta kunnat pågå i åratal och så helt plötsligt väller det ut berättelser om övergrepp och våldtäkter? Många offer har berättat att de försökt ta upp detta med ledningen, men inte fått något gehör. Där är det enkelt att se att kulturen i hela företaget varit sjuk länge. Ett friskt företag förebygger och löpande bevakar tillståndet hos anställda och verksamhet. Ett sjukt företag gör som ovan; förnekar och skyddar det sjuka. Om vi tittar på typerna som hängts ut, har de alla drag av ”kapten Klänning”, där samtliga uttalat varit både feminister och antirasister. De har ivrigt pekat på allt och alla och klistrat på dem olika mindre trevliga -ismer. Detta är ett psykopatbeteende rent psykologiskt, där man löpande är den man själv påstår att andra är. En psykopat kan spela trevlig och rolig, men bakom clownens mask ha helt andra agendor. Genomgående handlar det om att manipulera människor för egen vinning. Samtliga har tillhört den ”goda” sidan och varit aktiva i att synas, höras och få bekräftelse. Se på det som händer och ta lärdom av detta. Fler kommer avslöjas och du kan då se att dessa oftast också är de som spelat den ”goda” rollen ovanligt bra. Lyssna inte på de som skriker högst och ivrigt klär sig i en massa populära dräkter: feminister, antirasister och annat. Lyssna istället på de som inte skriker om andra och hävdar sin egen ”godhet” löpande. Lyssna istället på de som talar lugnt, inte påstår sig löpande vara något och som inte attackerar andra. Där hittar du de verkligt goda. Sanning avslöjas inte av vad en människa säger, utan hur hon lever det hon pratar om.

KRÖNIKA

SIMON O. PETTERSSON Återinför fideikommissinstitutet Hittills har diskussionen om fideikommisset bara handlat om, hur man bör förhålla sig till de fideikommiss som ännu finns kvar. Jag föreslår i denna artikel något mer radikalt: återinför fideikommissinstitutet och möjliggör för nya fideikommiss. Det är den bästa metoden som står till buds, för att bevara levande kulturmiljöer. Den vänsterorienterade journalisten Björn af Kleen lyckades 2009 med en något osannolik journalistisk bragd. Genom utgivandet av boken Jorden de ärvde skapade han omfattande debatt kring ett egentligen tämligen begränsat fenomen. Han lyckades här med en suggestiv stilkonst framställa en spillra av det förflutna som ett skriande rättviseproblem, som måste göras något åt. Fideikommissinstitutet för i själva verket en tämligen tynande tillvaro. Det finns omkring 25 stycken och många hotas av avveckling. Själva ordet kommer från latinets fidei commissum, som betyder ungefär ”anförtrott på heder och samvete”. En sådan egendom kallas så för att den inte kan säljas, utan går i arv till den äldste sonen, som skall sörja för att den sköts enligt de ofta stränga fideikommiss-urkunder som finns. Det gör att ägaren inte kan ändra efter eget skön, utan tvingas bevara kulturmiljön i det skick som den tidigare varit. Det som väckte af Kleens vrede var det ojämlika i att just den äldste sonen skulle ärva. Det är lustigt att tänka sig, att vänstern i detta fall upprör sig å besuttna adelsflickors vägnar, men upprördheten har inget större berättigande. Av fideikommisstadgarna brukar framgå, att fideikommissarien skall sörja för resten av familjen, och syskonen ersätts i allmänhet på andra sätt (det rör sig ju inte om fattiga familjer). Dessutom bör sägas att den äldste sonen inte bara får något till skänks, utan åläggs dessutom en plikt. Han är hela livet bunden till att upprätthålla fideikommisset. Regeln är dessutom helt nödvändig, för att fideikommisset inte skall splittras och inte övergå till någon annan familj. Mot denna möjliga orättvisa får man också mycket tillbaka. Fideikommisset gör att kulturmiljöer bevaras, och detta i sin helhet – konstsamlingar hålls samman, gods och ägor

separeras inte. Vidare finns det självklart en viktig kulturhistorisk poäng att samma familj över generationerna upprätthåller samma gods. Trots alla dessa fördelar har det länge funnits kritiska röster, kanske framförallt från syskon till fideikommissarier som känt sig förfördelade. Redan 1810, när ännu revolutionens skugga föll över Europa, förbjöds instiftande av nya fideikommiss. Det var dock inte tal om att röra de gamla, som blev orörda fram till det radikala 60-talet. År 1964 trädde en avvecklingslag i kraft. Det föreföll nu som fideikommissinstitutet skulle gå i graven, så snart den dåvarande generationen gick hädan. En möjlighet bestod ännu till förlängning, för de som hade särskild kulturhistorisk betydelse, men få trodde att denna undantagsklausul skulle användas i någon högre utsträckning. På 90-talet började dock något andra vindar blåsa. Socialdemokratin hade blivit mindre dogmatiskt radikal och förlängde faktiskt ett antal fideikommiss. Det försvarades med dess avgörande kulturhistoriska betydelse – ett argument som den senare godsägaren Göran Persson måste ha haft särskild förståelse för. Förlängningen skedde dock bara med en generation i taget, vilket är en sällsynt dålig lösning. Det innebär att det inte finns någon trygghet på längre sikt, vilket gör att en stor del av poängen med fideikommissinstitutet försvinner. Osäkerhetsmomentet riskerar också att skapa onödiga arvsstrider och familjekonflikter. Det är lättare att laga efter läget, när läget är klart definierat. Därför föreslår jag: förläng befintliga fideikommiss på obestämd framtid. Men inför också möjligheten till att skapa nya fideikommiss. Så kan man rädda ovärderliga kulturmiljöer för framtida generationer.

GRANNLAND: NORGE

JOHAN R. H. GYLLENSPETZ Den norska högerregeringen För några månader sedan, efter det senaste norska stortingsvalet (Stortinget är alltså Norges parlament om någon undrar), så fylldes mitt facebookflöde av hyllningar av den norska högern. Dessa hyllningar kom uteslutande från svenskar. Orsaken till detta var att regeringen Solberg, som är en minoritetsregering bestående av Høyre (Moderaternas systerparti) och Fremskrittspartiet, sitter kvar. Fremskrittspartiet är det högerpopulistiska parti som började som Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep, ett parti som bildades 1973, och som efter några namnbyten sedan 1978 heter Fremskrittspartiet (FrP). FrP:s mest kände ledare för en svensk läsarskara torde vara Carl I. Hagen. Nu leds partiet av finansminister Siv Jensen, och partiets mest färgstarka personlighet verkar vara Sylvi Listhaug, i alla fall om man skall döma av de politiska motståndarnas, inklusive norsk och svensk mainstreammedias, reaktioner. Mycket kan sägas om FrP, och kanske jag får orsak att återkomma närmare till dem vid något senare tillfälle. Regeringen Solberg, som har suttit vid makten sedan hösten 2013, stöds i stortinget av Venstre (Liberalernas systerparti) och Kristelig Folkeparti. Detta samarbete har inte varit helt okomplicerat, men de har utgjort regeringens parlamentariska stöd, och gått under benämningen samarbetspartierna. I Norge säger man för övrigt att regeringen sitter vid Konungens bord, det tycker jag är tjusigt. Låt oss återvända till mina svenska facebookvänners hyllande av den norska högern. För min del, som har bott i Norge sedan 2006, och största delen av tiden i alla fall i någon mån deltagit i eller i alla fall aktivt intresserat mig för det nya hemlandets politik, så verkar detta hyllande något oinformerat. Det brukar ju vara lättare att yttra sig om länder som man inte har så ingående kunskaper om, tyvärr. Och jag har garanterat gjort mig skyldig till samma försyndelse många gånger. Låt oss titta lite på regeringen Solbergs resultatlista (eller track record, som en del kallar det). I Norge får man 100 % av lönen i sjukpenning i ett år vid sjukskrivning. Trots diskussioner om att ändra på detta, så har ingenting skett. Invandringspolitiken har blivit strängare, och detta är till stor del Fremskrittspartiets och invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaugs förtjänst. Detta har skett trots stort motstånd från samarbetspartierna. Det betyder inte att Norge har slutat ta emot asylsökare, men jämfört med Sverige så tar landet emot betydligt 16

färre. Dock kommer också Norge att inom några år få ta emot ett stort antal anhöriga till personer som beviljats asyl i Norge. Hämtäktenskap är ett begrepp i Norge. Det innebär att norska medborgare av utländsk härkomst, i regel muslimer och ofta pakistanier, hämtar sina makar i ursprungslandet. Detta är någonting som pågått i flera generationer redan. Kristelig Folkeparti, som är ett av samarbetspartierna, begärde under förhandlingarna 2013 att läkare skulle få rätt att reservera sig mot att remittera patienter till abort, och patienter som önskade sig sådana remisser skulle då få gå till läkare som inte hade moraliska betänkligheter kring detta. Detta ville regeringen Solberg införa, men det landade i en halvmesyr: norska husläkare (fastlege säger man här i väster) har inte längre någon roll i att remittera till abort. Sedan tidigare får norska barnmorskor av samvetsskäl välja själva om de vill delta i utförandet av abort. Regeringen Solberg, som anses vara en högerregering, har infört rätten att byta juridiskt kön (utan kirurgiska ingrepp) för barn ned till sex års ålder, genom en enkel anmälan via internet. För barn under 18 års ålder behövs dock föräldrarnas samtycke. Detta är bara ett fåtal av de saker som regeringen Solberg har gjort, men de är talande. Har vi en högerregering i Norge? Vi har bland världens mest omfattande välfärdsstater. Barn kan byta juridiskt kön. Men invandringspolitiken har skärpts. Vi har fortfarande tull på ost och andra mejerivaror. Frågan blir då, vad menar vi egentligen med höger? Om man med höger menar konservatism, så har jag svårt att uppfatta Erna Solberg som en högerstatsminister, trots att hon också råkar leda Høyre.

Johan R. Honkainen Gyllenspetz, född 1977, kommenterar nyheter och politik och är bosatt i Oslo. Han driver A Swede Speaks, som har följande adress: A Swede Speaks.

KULTURKRÖNIKA

ROLF K NILSSON Också Sverige har ett ansvar för det finlandssvenska En personlig reflektion och åsikt är att vi i Sverige är allt för okunniga, allt för ointresserade av vårt östra grannland Finland. Och kanske okunnigheten är störst när det gäller dem som tillhör den stora minoritet som har svenska som modersmål. Den svenska som används i Finland känns rikare, mer känslosam och mustigare än den rikssvenska varianten. För mig är det ett rent nöje att läsa till exempel Hufvudstadsbladet. En stor del av de finlandssvenska författarna ger mig samma lustfyllda läsupplevelse. Ett sätt att lära sig mer om Finland och det finlandssvenska är att läsa denna språkgrupps rika utbud av skönlitteratur – klassikerna såväl som de nutida författarna. Det kommer ut böcker på svenska av författare med svenska som modersmål i Finland. Böcker som aldrig når en svensk läsekrets – men borde göra det. Den finlandssvenska författarinnan Monika Fagerholm konstaterade i en intervju i tidningen ”Vi läser”, som har några år på nacken, att svenska läsare har svårt att hitta ingångar till den nutida finlandssvenska litteraturen. Hon menar också att vi i Sverige inte är intresserade av finlandssvenska anor. Och det vill jag ge henne rätt i. Sedan slår hon fast att det ofta är de ”stockkonservativa svenskarna som omhuldar det finlandssvenska”. Är det stockkonservativt att slå vakt om den svenska språkminoriteten i Finland? Jag tycker inte det. Inte om det är att slå vakt om svenskan som ett levande språk i Finland. Men Sverige har svikit den finlandssvenska språkgruppen. Svenska har talats i Finland sedan minst 1100-talet, kanske redan på vikingatiden. Svenskan är en del av Finlands historia och en del av Sveriges. För en sammanslutning som Svenska Akademien borde svenskan i Finland vara en lika stor angelägenhet som svenskan i Sverige. Men för att återgå till Monika Fagerholm så anser hon, samtidigt som hon kritiserar de ”stockkonservativas” intresse för finlandssvenskan, att det finns en finlandssvensk litteratur som fler borde upptäcka. Och hon nämner namn som: Stella Parland, Hannele Mikaela Taivassalo, Johanna Holmström, Emma Juslin och Malin Kivelä. De böcker som författas i Finland på svenska kan läsas i original av flera miljoner svenskar och åtskilliga i Norge och Danmark. De borde ha, och förtjänar, en större läsekrets. Om vi svenskar i allmänhet är tämligen okunniga om Finland och om finlandssvenska författare så är det 18

minst lika illa när det gäller danska och norska författare. Här skiljer vi oss inte minst från norrmännen som i sina bokhandlar oftast har ett stort utbud av nordisk litteratur på originalspråk. I samma nummer av ”Vi läser” där Monika Fagerholm intervjuas berättar Ebba WittBrattström om DN:s tidigare kulturchef Ingrid Elam som under ett besök på Finlandsinstitutet i Stockholm fick en fråga om hur Dagens Nyheter prioriterade den finlandssvenska litteraturen svarade, att om hon var tvungen att välja mellan att presentera ”ett spännande afrikanskt författarskap eller ett finlandssvenskt” så skulle hon utan att tveka välja det afrikanska. Utan att förringa det afrikanska bokskrivandet och de afrikanska författarna tycker jag det är en trist inställning. I sina försök att vara så politiskt korrekt som möjligt väljer man hellre att belysa ett författarskap på en annan kontinent än att presentera samtida litteratur på svenska – därför att böckerna är skrivna och utgivna i Finland. Med denna inställning hos Sveriges största dagstidning är det kanske inte så konstigt att den breda allmänheten saknar grundläggande kunskaper om den finlandssvenska litteraturen. Vid en snabbkoll hos en av våra mest frekventerade nätbokhandlar kan konstateras att utbytet är stort när det gäller såväl finlandssvenska författare som titlar. Men för att upptäcka dessa krävs givetvis också att svenska tidningar med kultursidor uppmärksammar det finlandssvenska. I år fyller det självständiga Finland 100 år. Det kanske skulle kunna vara en lämplig födelsedagspresent från Sverige och oss svenskar och vi började intressera oss för den svenskspråkiga såväl som den finska litteraturen. Det är den värd!

ESSÄ

ANN-GERD SIMU Att tillhöra en nationell minoritet (del 1) År 1809 drogs för första gången en gräns mellan Sverige och Finland. Finland blev ett ryskt furstendöme och de svenska och ryska förhandlarna möttes i Fredrikshamn i södra Finland i september detta år för att bli eniga om gränsdragningen. Att gränsen uppe i norr skulle dras längs en älv blev tidigt bestämt, och tsar Alexander önskade en gräns längs Kalix älv. De svenska förhandlarna ville ha den längre österut, längs Torne älv. Plötsligt blev svenskarnas chefsförhandlare Curt von Stedingk allvarligt sjuk. Tsaren blev orolig för att förhandlingarna skulle dra ut på tiden och han oroade sig också för von Stedingk som var hans personliga vän. Han tog en penna och drog ett streck längs Torne-, Muonio- och Könkämää-älv och därmed var gränsförhandlingen avslutad. Det finsktalande området uppe i norr hamnade i svenskt territorium och det svensktalande Åland i finskt dito. Inte särskilt smart skulle man säga med modernt språkbruk. Men tack vare, eller på grund av, von Stedingks sjukdom blev jag svensk. Emellertid visar de DNA-analyser en manlig släkting har fått utfört i USA, att våra gener har sitt ursprung i området runt Ural-bergen. Ingenting förvånande med det, eftersom de människor som befolkade Tornedalen under tidig medeltid var karelare, tavaster och andra finska folkslag. Det svenska inslaget utgjordes antagligen endast av de birkarlar som fick rättighet att handla med samerna. Att dra gränsen längs en älv gör det enkelt rent geografiskt, det gäller bara att bli eniga om var i älven gränsen skall gå. Men om man betraktar det från ett kulturellt perspektiv ter det sig inte det minsta normalt eller enkelt. En älv har i alla tider varit en förbindelseled, en transportväg. Det har alltid varit lättare att ta sig över älven än genom en tät skog, där det inte bara var framkomligheten som var sämre men där man också var utsatt för faran att bli angripen av rövare och andra kriminella. Människorna på bägge sidor av Torneälven tillhörde inte bara samma kultur med samma språk, men också samma familjer. Bönderna hade sina marker på bägge sidor av älven och nu fick man tre år på sig för att bestämma sig för på vilken sida av älven man skulle bosätta sig. Hade deras val bestämts av språket kan man nog anta att de flesta hade valt Finland. Likaså om det varit ett val mellan Sverige och Finland. Men nu tillhörde Finland den gamla ärkefienden 20

Ryssland och det var inte längre än 90 år sedan ryssarna härjat i Tornedalen och bl.a slagit ihjäl prästen i Övertorneå när han försökte skydda kyrkan från plundring. I Övertorneå, eller Matarengi som det hette på den tiden, låg Sveriges nordligaste kapell, Särkilax. Första gången det omnämns i dokument var 1482 då ärkebiskop Jacob Ulfsson förlänades stora delar av Norrbotten i gåva av riksrådet. Till kapellet kom folk resande från hela Nordkalotten, från Arkangelsk, från norra Finland och Norge. Detta skedde främst om vintern då det var lätt att transportera sig med släde. Som en parentes kan man jämföra med IKEA, som öppnade sitt nordligaste varuhus i Haparanda för några år sedan. Det är visserligen ett kommersens, och inte andens, tempel men också det drar kunder från hela Nordkalotten. Tornedalen var ett bördigt landskap. Gårdarna var stora, fortfarande kan man se de typiska timrade boningshusen med det stora pörtet som utgjorde halva ytan, ett rum där man åt, sov och arbetade med inomhussysslor. Under beredskapstiden rekvirerade militären pörtet i min fars barndomshem och ordnade plats där för ca 50 beredskapssoldater. Centralt i pörtet var bakugnen placerad. Ladugårdarna var emellertid små. Höet som slogs ute på ängar och holmar lagrades i lador och kördes hem först när det var slädföre. Ladorna är ett typiskt inslag i kulturlandskapet i hela norra Sverige och Finland. Idag kan man få EU-bidrag för att renovera dem. Jag växte upp på ett litet småbruk i en by strax norr om Övertorneå. Byn har ett finskt namn, liksom de flesta byar i Tornedalen. Namnet Haapakylä betyder aspbyn. En gång hade Simugården varit en relativt stor gård, men delningarna mellan bröderna i generation efter generation gjorde att den del min far ärvde var för liten till att försörja familjen. I Norge, som har betydligt mindre jordbruksmark än Sverige, har man fortfarande odelsrett vilket innebär att gården ärvs av det äldsta barnet, som för en relativt billig penning löser ut de andra syskonen. Gården får inte delas upp i mindre enheter. Min far var alltså tvungen att arbeta utanför hemmet, som skogsarbetare, byggnadsarbetare osv. Han talade både svenska och meänkieli. Min mor däremot kom från en by ett par mil västerut och var helt svensktalande. Med oss barn talade pappa bara svenska, han tyckte det var viktigt att vi inte blev halvspråkliga, att vi skulle ha samma möjligheter som alla svenska barn att studera vidare om vi önskade det. Därmed blev vi ummikko, ordet på meänkieli som användes om de enbart svensktalande. Vi var en minoritet i minoriteten. Det var många som ansåg att vi bara var malliga när vi inte förstod meänkieli och att orsaken var att vi såg ner på de som pratade finska. Jag önskar att jag hade fått lära mig språket men vi hade inte på den tiden möjlighet heller att lära oss det i skolan. Oavsett: jag hade nog inte valt det. Jag visste att jag skulle flytta så fort jag var färdig med gymnasiet. Det var först många år senare som jag förstod vad jag och de andra ummikko gick miste om i vår enspråkighet. 21

1945 talade 72% av tornedalingarna endast meänkieli, 20% talade bägge språken, 8% talade endast svenska. Detta förändrades snabbt de två påföljande decennierna. 1966 talade 14% endast meänkieli, 57% var tvåspråkiga och hela 29% talade endast svenska. 1809 när gränsen drogs var alla i Tornedalen finsktalande. När det 1842 stadgades att alla kommuner skulle inrätta folkskolor, infördes all undervisning i Tornedalen på finska. Först i slutet av seklet började man i allt större grad att undervisa på svenska. Kanske gjordes det på grund av att nationalistiska rörelser i Finland drömde om att införliva de finsktalande områdena i norra Sverige och Norge i Storfinland. Ungefär samtidigt började också förnorskningen av norra Norge. Många barn började alltså skolan utan att kunna ett ord svenska. Min far däremot hade en svensktalande mor och blev tvåspråklig. År 2000 fick tornedalingarna, tillsammans med judarna, romerna, sverigefinnarna och samerna, status som en av fem nationella minoriteter. De sista decennierna har det kommit ut många böcker på meänkieli, ja t.o.m Nya testamentet och Shakespeare är översatta. Författaren Bengt Pohjanen har varit väldigt produktiv. Han skriver både på finska, svenska och meänkieli och har många kontakter med minoritetsfolk från andra länder. Han har också vid flera tillfällen anordnat minoritetskonferenser. Jag deltog på den senaste, som samlade deltagare från alla de fem svenska minoriteterna plus kareler i Ryssland och ungrare i Rumänien. Gränserna i Europa har ju skiftat raskt genom historien och de flesta gränsland har minoriteter, med eller utan rättigheter. Enligt den ungerska lingvisten som deltog på konferensen (och som faktiskt undervisade i meänkieli i Rumänien) utgör den ungerska minoriteten i Rumänien egentligen en majoritet. De undervisas på ungerska, de har ett eget ungerskt universitet. I det rumänska passet är både hennes nationalitet och medborgarskap angiven. Rumänsk medborgare, ungersk nationalitet. Detta gällde, enligt henne, alla östeuropeiska stater. Flera av de svenska deltagarna blev både skrämda och förvånade över detta. I Västeuropa registreras aldrig etniciteten/nationaliteten. Och hur ska man ange blandade nationaliteter? Någon kan ju vara svensk-ungersk-italiensk-indisk. Vad hade vi för identitet? Var vi finska? Svenska? Vi kallade oss för tornedalingar. Från det jag var barn visste jag att vi tillhörde en egen kultur. Kontakterna gick längs älven. Byar, sjöar, berg: alla hade de finska namn. Alla hem i Tornedalen hade bastu, vilket inte var tradition längs älvdalarna längre västerut. På gymnasiet i Haparanda samlades elever från Karesuando i norr till Haparanda i söder, en sträcka på 36 mil. I nästa nummer ska jag berätta om litteraturen och religionen i området. 22

TEATERRECENSION

CARL JOHAN LJUNGBERG Grekiskt ödesdrama som sänder budskap till vår egen tid

Den som ser äldre tiders teaterstycken får många tankar. Så olika man kan se på moral och människosyn. Vilken vånda som hemsökte andra tiders människor. Ofta får vi höra att den grekiska dramatiken lever, därför att den tecknar sina gestalter så snarlikt våra samtida. De är sällan bara passerade. Vi kan identifiera oss med Aischylos kung Agamemnon, eller med Euripides Fedra, som om de hade levat i dag. Frågan är ändå, om inte skillnaderna är ganska stora. När Dramaten nu sätter upp Sofokles Oidipus och Antigone, som båda ingår i den så kallade ”sagotrilogin”, är föreställningen välspelad och gripande. Ändå ter sig dessa greker rätt främmande. Det gör de därför att de i grunden speglar en annan tids psykologi. De framställs av Sofokles som ödets lekbollar, som helt 23

bundna av gudarnas vilja. Den klassiska greken ser sig i varje ögonblick stå inför gudarnas hårda blickar, har någon sagt, blickar som kritiskt och avundsamt följer människornas förehavanden. Den olycksfödde kung Oidipus känner vi till, om inte annat så genom Freud och hans kända ”oidipuskomplex”, uppkallat efter den kungason som enligt legenden dödade sin far och äktade sin mor. Att Oidipus just genom att dräpa sin far och bli sin mors make bröt mot ett svårt tabu – det incestförbud som ännu vår frigjorda tid ser allvarligt på – gjorde honom vid den tiden till en svår missdådare. Hela pjäsen bär prägel av rannsakning, av en obarmhärtig rättegång där Oidipus skuld undersöks, vittnen hörs och dom avkunnas. Allt eftersom fallet skärskådas läggs fakta fram som först tycks frånta Oidipus hans ansvar, men till slut knyts han oåterkalleligt till sitt dåd. Att han var ovetande om det släktskap som gör hans giftermål med modern Iokaste brottsligt har sina skäl; från själva gärningarna kan han dock inte fritas. Det finns kanske, tänker åskådaren, förmildrande omständigheter. Oidipus har tidigare räddat staden Thebe från en olycka, och har för detta hyllats av stadens invånare. Visst dräpte han sin fader kungen, men det skedde delvis i självförsvar då han ute i skogen – kanske tagen för en stråtrövare – blev slagen av honom och hans följe. För nåd och förståelse finns det, i detta förkristna drama, knappast plats. Lika litet som för äkta förlåtelse eller försoning. Nej, Oidipus är heller inget helgon, han är långt ifrån felfri. Kanske begick han sitt brott i ett vredesmod, utlöst av hans svårtyglade temperament. Om tragedin sägs drabba oskyldiga människor – det är ju i detta som det tragiska ligger – så gäller det i varje fall inte kung Oidipus. Mot sin svåger, Kreon, som sedan Oidipus på egen begäran fördrivits från Thebe skall komma att överta tronen, är han även hård och oförsonlig. Oidipus ber Kreon ha misskund med honom, men först då Oidipus har fått bevis på sin skuld. Även i detta är Oidipus ett barn av sin tid. Tänkaren Nietzsche har sagt att de klassiska grekerna hade lätt för att brusa upp. I deras samhälle spreds agg, avund och girighet snabbt, ofta till dess hela samhället blev uppslukat av blodiga konflikter. Så var det tveklöst. Och detta är det andra, som fängslar den sentida betraktaren av Sofokles drama. Den grekiske tragöden ser nämligen hur människornas karaktär präglar och speglas i deras samhälle; dettas hälsa och individens – särskilt ledarnas – bildar kommunicerande kärl.

Alltså möter vi inte bara i den klassiska kör som kommenterar händelseförloppet beklaganden av Oidipus och hans öde, vi hör även många uttryck för hur sjukdom och pest har slagit folket och hur landet nu är på väg att gå under. Oidipus själv fruktar just detta mest av allt, och hans ångest blir akut då det slås fast att han är skyldig till det dåd som spådomen talat om. Därmed är landets kung en simpel ogärningsman, och en rening måste ske. Oidipus mor Iokaste drar en slutsats av samma slag. Det onda kräver rening, kräver offer. När hon inser att den sanning om sonen Oidipus skuld som hon så länge har sökt avskärma väl har påvisats, tar hon i desperation sitt liv. Då Oidipus får se vad som hänt, sticker han i sin förtvivlan ut sina ögon för att slippa se en verklighet som blivit honom förhatlig. Han överger staden Thebe för sin hemtrakt Kolonos, där han framlever sina sista dagar. Även om Oidipus med viss rätt bär skuld, känner åskådaren medlidande med honom och ser hans egen straffmätning som alltför grym. Han lämnar ju på eget bevåg den stad och det folk som förr hyllade honom som sin räddare. Bilden av det förtvivlade, ledarlösa folket är hjärtskärande. Den gör åskådaren lika mållös som inför Oidipus och Iokastes privata öden. Men Sofokles tes låter sig svårligen motbevisas: ett land måste ha goda ledare om folket skall kunna leva i det med tillit. Utsikten att stå inför en gemensam kollaps fyller var och en med befogad skräck. Saknas det i en stat dessutom människor med äkta inre förankring och traditionskänsla, driver folket som ett roderlöst skepp. Det är den sensmoral som dramat om fadermördaren Oidipus ger oss. Att få njuta av hur Sofokles storslagna, vemodiga körlyrik växlar med gestalternas bitande, luttrade replikföring är ett ytterligare skäl till att se Dramatens föreställning.

ANNA LINDÉN En politiskt korrekt kyrkohandbok Efter millennieskiftet var det meningen att Svenska kyrkan skulle få en ny kyrkohandbok med ett mindre patriarkalt gudstjänstspråk. Handboksförslaget gick på remiss till ett stort antal församlingar, däribland den församling utanför Stockholm där jag tjänstgjorde som pastorsadjunkt. Vi skulle pröva dessa nya liturgiska texter under ett års tid och därefter göra en utvärdering. Resultatet blev en totalsågning. Kritiken var så nedgörande att Svenska kyrkans ledning tvingades dra tillbaka handboksförslaget och behålla den tidigare kyrkohandboken från 1986. Det var en stor seger för alla oss inom Svenska kyrkan som var traditionellt och ekumeniskt sinnade. Vi andades ut, men insåg naturligtvis att man från centralt håll skulle komma att göra nya försök att påtvinga kyrkan sitt teologiska nyspråk. Sjutton långa år tog det, men nu har den politiskt korrekta kyrkohandboken till sist baxats in i Svenska kyrkan. Vis av skadan brydde man sig från ledningens sida inte om att lyssna på den nedgörande kritik som handboksförslaget även den här gången mötte. Pingstdagen 2018 kommer den nya kyrkohandboken att tas i bruk. Har då gudstjänstens språk så stor betydelse, undrar kanske någon. Är det inte innehållet som räknas? Sanningen är, att det inte går att skilja mellan språk och innehåll i gudstjänstsammanhang. Lex orandi – lex credendi är en gammal kristen regel. Det latinska uttrycket betyder att bönens lag är trons lag. Gudstjänstens språk är ett bönens språk, och de som i bön räds att kalla Jesus för Herre bekänner Honom knappast som Herre. I praktiken innebär införande av ett nytt politiskt korrekt gudstjänstspråk en teologisk förändring. Bandet med de kristna som levt före oss klipps av, liksom det med den världsvida kristenheten, och ersätts med en beklaglig bundenhet i tiden och rummet. Särskilt allvarligt är att församlingen i den nya kyrkohandboken tillåts byta ut ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn” mot ”I Guds, den treeniges namn” (det får kanske ses som ett olycksfall i arbetet att man här valt den maskulina e-formen och inte den neutrala/feminina a-formen). En sådan ovilja att nämna de gudomliga personerna i treenigheten vid sina rätta namn är ett angrepp mot kristendomens teologiska hjärta. Bristen på förståelse för 26

detta vittnar om en skrämmande teologisk okunskap bland dem som fått i uppgift att leda Svenska kyrkan. Det är som om man såg den trinitariska, d.v.s. som har med treenigheten att göra, teologin som en dekoration. I ärlighetens namn bör dock tilläggas, att det även framgent kommer att vara möjligt att fira gudstjänster med mer traditionellt språkbruk inom Svenska kyrkan. Variationen kommer att vara stor mellan olika församlingar beroende på vilka alternativ ur kyrkohandboken de väljer. Kyrkohandboken från 1986 var enligt min uppfattning en av de bästa som Svenska kyrkan haft. Den var präglad av den ekumeniska dialog som förts under de senaste hundra åren med ambitionen att föra kristenhetens kyrkor närmare varandra, bland annat genom att återknyta till fornkyrklig teologi. Språket var som sig bör vårdad nutidssvenska. Förvisso fanns det några smärre skönhetsfläckar i form av språkliga formuleringar från ”68-kyrkans” politiska teologi, det skall erkännas, även om de inte var så störande för helhetsintrycket. Det är sorgligt att se att Svenska kyrkan inte tilläts fortsätta på det ekumeniska spåret mot kyrklig enhet utan att dess ledare istället valde att liera sig med tidsandan. Den splittringens väg man nu anträtt bådar inte gott. Det är inte för intet som den onde bär namnet ”splittraren” (gr. Διάβολος, sv. djävul). Om det är något Svenska kyrkan behöver idag så är det våra förböner, hon har kapats av människor som vill utnyttja henne för sina egna syften.

MIRJAM TAPPER Om litteraturkritik och författarskap Det är uppenbart att något händer med en författares text mellan det stadium då den konstrueras vid källan och den tidpunkt när den når läsaren, d.v.s. om läsaren väljer böcker med stöd och ledning av vad kritiken har att säga om dessa. Vad läsaren får för intryck av boken styrs i hög grad av de ofta starkt subjektivt färgade recensioner som varit publicerade. Det förefaller dock finnas få riktigt självständiga recensenter. Ofta lutar kritiken av en bok åt det håll dit den inflytelserikaste kritikern pekar. Nu är problemet för den litterära världen att det inte kommer fram någon nyskapande litteratur, kritikerna och de litterära finsmakarna väntar på den riktigt stora episka berättelsen. Det är kris i litteraturen, utredningar tillsätts och konferenser hålls för att med förenade krafter och analys av läget få en ändring till stånd. Vid närmare eftertanke förefaller det inte vara författarna som inte längre är kapabla att konstruera en god berättelse, men en författare som reflekterar på att ägna flera år av sitt liv åt ett verk av en sådan kaliber som t.ex. Anna Karenina eller Kristin Lavransdotter får räkna med att företaget kan bli mycket hasardartat. Har han eller hon tur och skriver ett kvalitetsmässigt mycket högtstående verk kan författaren i bästa fall räkna med att bli publicerad och recenserad, om inte kan ett sådant företag innebära döden för fattarskapet och ekonomin. En bok som endast tar fasta på att vara episk och som lägger vikten vid den litterära och estetiska komponenten vid skrivandet skulle i värsta fall passera som ointressant hos kritikerna, då de har svårt att hitta incitament i texten till att anlägga de mer eller mindre samhällstillvända och radikala kritiska aspekter som varit vanliga i litteraturkritiken en lång tid. Recensenterna styrs också i hög grad av sina tankar om vad som kan vara intressant för en bred allmänhet att läsa. De senaste åren har marknaden svämmat över av mer och mindre lyckade jagberättelser och deckare. Bokhandeln har mist sin roll som kulturförmedlare då de numera köper in endast de böcker som fått många recensioner och alltså beräknas sälja bra. En smal kvalitetsbok möter många gånger ödet att bli liggande kvar i kartongerna på förlagen eller hos distributörerna. Litteraturstödet fungerar dåligt i Sverige och folkbiblioteken köper – i brist på medel – endast de böcker som de tror att läsarna efterfrågar. I Norge stödköper folkbiblioteken 1000 ex. av 28

nyutkomna böcker och man kan som liten förläggare föreställa sig vad ett liknande arrangemang här i Sverige skulle öppna för möjligheter att publicera även smal litteratur. Litteraturkritikernas roll vid skapandet av en ny litterär riktning kan knappast överskattas. Ända sedan Georg Brandes, Ola Hanssons och Oscar Levertins tid har det varit viktigt att bli upptäckt av och hålla sig väl med kritikerna. Man må betänka kritikernas makt när man ser tillbaka på Victoria Benedictssons bok Fru Marianne och hennes desperata reaktion på Brandes nedlåtande omdöme om boken. Rainer Maria Rilke läste aldrig en recension av sina dikter, då hans uppfattning var att ingenting var för kritik så oåtkomligt som ett äkta konstverk, då detta är ett uttryck för dess skapare som är så intimt förbundet med konstnärens tankar och känslor att det måste få stå i sin egen rätt. Det är möjligt att Rilke just genom att hävda sin rätt till sin egen konstnärliga autenticitet lyckades bli en poet som räknas till de främsta inom den tyska modernismen. För att ta en parallell inom musiken kan man se att även Franz Liszt brottades hårt med musikkritikerna i sin strävan att införa nya former inom musiken. Han hävdade att de som skulle uppträda som kritiker själva borde vara utövande musiker eller kompositörer. Vad han efterlyste var just den sakkunskap som skulle skilja en initierad presentation av verket från en ren kritik av detsamma (mestadels i nedgörande mening). Här anser jag att Liszt har en poäng. Överför man hans uppfattning till litteraturens område blir det uppenbart att bra litteraturkritik borde vara sakkunnig så att den kan sätta in verket i en tradition, förklara dess uppbyggnad och allmänna kvalitet stilistiskt och innehållsmässigt. Litteraturkritikens mål och mening bör – enligt min uppfattning – inte vara att anlägga politiska, samhällskritiska och av en viss politisk inställning färgade genusaspekter på ett verk, där författaren inte explicit uttrycker sådana. Det är att göra våld på ett konstverk och förvränga dess innehåll. I de fall det sker kan man få känslan av att en författares bok endast blir den lägel där kritikern häller sitt eget mer eller mindre grumliga vatten. I mera graverande fall har kritikern kanske endast bläddrat i boken. Den alltmer politiserade, specialiserade och därför reduktionistiska litteraturkritiken har snedvridit litteraturskapandet i Sverige och därmed har detta land fått den litteratur det förtjänar. Att det är svårt att komma med något nytt som bryter en litterär tradition visar fejden mellan Strindberg och Verner von Heidenstam. Den senare, som blev föregångare för de s.k. nittiotalisterna med bl.a. sin banbrytande bok Hans Alienus talade kritiskt om 29

skomakarrealismen. Med det epitetet avsåg han den gråhet och glädjelöshet som speglades i de socialrealistiska skildringar som tidigare varit ett stilideal för åttiotalisterna. I Sverige har eländesskildringar, samhällskritiska böcker och litteratur som hänsynslöst lämnar ut släkt, föräldrar och ännu levande referenspersoner varit storsäljare länge. Det beror enligt min mening på mycket av det jag anfört ovan. Själv är jag – och många med mig – trött på den spekulativa litteraturen utan andra litterära kvaliteter än att vara självutlämnande och jagcentrerade. Deckare utgör en specialgren av litteraturen och tillhör spännings- och underhållningsgenren. Vem vågar gå före och inspirera författarna till en ny riktning som strävar efter att höja kvaliteten på litteraturen och när ska eländesskildringarna ersättas av något mera uppbyggligt?

ANNA LINDÉN Högmod och självförakt En etisk regel som det kristna budet att älska sin nästa som sig själv har som förutsättning att varje människa känner en naturlig självkärlek, vilken bland annat tar sig uttryck i självbevarelsedriften. En sådan självkärlek är inte bara naturlig utan också god och bör på intet sätt förväxlas med en önskan att sko sig på andras bekostnad. Där den sistnämnda driften är antisocial och verkar splittrande, bidrar den förra till att bygga upp gemenskapen inom en grupp, under förutsättning att den tillmäter andra samma utrymme att få finnas till och utvecklas, som det jag själv gör anspråk på. Den naturliga självkärlekens motsats är självhatet (självföraktet) en företeelse lika destruktiv för folk och civilisationer som för enskilda människor. Tyvärr har det på senare tid slagit klorna i hela Västvärlden, som dragit på sig tagelskjortan, för att göra bot och bättring för ett oändligt antal historiska oförrätter, varav många fritt uppfunna. Särskilt undergivet förhåller man sig vid möten med representanter för islam, något som knappast väcker annat än förakt hos dessa. Ofta bottnar självhatet i högmod. Vi vill inte acceptera vårt eget naturliga behov av trygghet och säkerhet, utan förväntar oss att vi skall stå över sådana petitesser. Så fungerar det dock inte i verkligheten. Hur gärna vi svenskar än skulle vilja att det vore annorlunda, är Sverige ett litet land bland många andra. Vi är inte någon stormakt, varken av humanitärt eller annat slag, och vi skall inte sträva efter att vara det. Först när vi har insett och bejakat vår (relativa) litenhet kan vi börja uppskatta oss själva och det arv vi fått av våra förfäder att förvalta till kommande släkten. Frågan är om Sverige någonsin repat sig mentalt efter rikssprängningen 1809. Vare sig vi är medvetna om det eller inte tycks vi fortfarande dras med ett stormaktskomplex, som gör att vi ständigt måste hävda oss. Under de senaste hundra åren genom att anta skepnaden av ”världens modernaste land”, ”världssamvetet” och ”den humanitära stormakten”, som tar i så att den spricker i sin strävan efter att vara störst, bäst och ”godast”. Förutsättningen för att en sund nationalkänsla och äkta fosterlandskärlek skall kunna utvecklas i Sverige är dock att vi en gång för alla lämpar denna skrytsamt chauvinistiska barlast överbord. Vi är inte störst i världen, men vi är oss själva, ett unikt land med en unik historia – och det räcker. 31

KRÖNIKA

MOHAMMED OMAR Islamiska Statens tolkning av Koranen är inte alls orimlig Fredagsmorgonen den 10 november kapades radiostationen Mix Megapol i Malmös sändning av någon som bytte ut sändningen mot vad som kallats ”jihadistmusik”. Sången som spelades, ”For the sake of Allah”, beskrivs i flera medier som ”en rekryteringslåt för terrorsekten IS”. Jag har lyssnat på sången och läst låttexten och tyvärr måste jag göra er alla, ni som övertygats om att Islamiska Staten ”inte har något med islam att göra”, besvikna. För jag fann nämligen att samtliga idéer i låten kom från islams båda huvudkällor: Koranen och profeten Muhammeds undervisning. I den första strofen talas om hur jihadkrigarna ”för Guds skull” marscherar mot paradisets portar där jungfrur väntar dem: For the sake of Allah We’ll march to the gate Of the paradise Where our maidens await Vilka är dessa jungfrur? De kallas ”houri” på arabiska och nämns flera gånger i Koranen. I kapitel 78, vers 33, talas det om ”följeslagerskor, evigt unga som de själva”. Citatet är hämtat ur Mohammed Bernströms svenska översättning, som kom ut 1998. Man får komma ihåg att Bernström var en konvertit till islam som gjorde sitt bästa för att försköna Koranens budskap. Han hade det inte lätt! Tittar man i arabisten Zetterstéens översättning från 1917 hittar man något annat. Zetterstéen var inte en muslimsk konvertit och apologet, utan en vetenskapsman. Han har översatt versen så här: ”Högbarmade, jämnåriga jungfrur.” Hm… det låter något mer pikant. Varför denna skillnad? Det säger sig självt – Bernström är generad över Koranens väldigt konkreta och sensuella beskrivning av paradisets fröjder. I den pålitlige engelske orientalisten A. J. Arberrys översättning från 1955 står det så här: ”… and maidens with swelling breasts, like of age…”. Hur som helst, oavsett hur yppiga deras bröst är, så är islams paradis fullt av jungfrur som väntar på att omfamna

jihadkrigarna efter döden. Inte ens Bernström hymlar med att det rör sig om ”mörkögda, oskuldsfulla unga kvinnor” (56:22). Detta är alltså Koranen, ingen IS-manual. Sången fortsätter: We are men that love death Just as you love your life We are the soldiers that fight In the day and the night Vi är män som älskar döden, just så som ni älskar livet. De orden kommer inte från IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi eller någon författare av ”rekryteringssånger”. De kommer från en av profeten Muhammeds främsta fältherrar, Khalid ibn al-Walid. Profeten kallade honom ”Guds svärd”. Han segrade i mer än hundra slag och det var med hjälp av hans svärd som hela Arabien enades under kalifatets fana. Det var innan Khalid invaderade Persien som han skrev följande varning till persernas kung: ”Bli muslim och var trygg, eller betala jizya-skatten, så kommer du och ditt folk under vårt beskydd. Om inte, så har du ingen förutom dig själv att klandra, då jag kommer med män som älskar döden, just så som ni älskar livet.” Därefter sjunger de: Going forth Detta kommer från Koranen kapitel 9, vers 41, där det står: ”Gå ut till strid – [vare sig ni ser det som] som lätt uppgift eller ett tungt offer – och kämpa för Guds sak med er egendom och med livet [som insats]; detta är bäst för er – om ni visste [vilken vinst ni kan uppnå i det eviga livet]!” Orden innanför klamrarna är ditsatta av Bernström för att förtydliga vad han, den apologetiske muslimske översättaren, uppfattar som Koranens budskap. Inte ens han kan skymma att det handlar om att gå ut och krig och att den som stupar i kriget har en stor lön att vänta i himlen. Hos Zetterstéen låter det så här: ”Dragen ut, lätta och tunga, och vågen edra ägodelar och edert liv för Guds sak! Detta är bäst för eder, om I ägen kunskap.” Their ranks are many And weapons are heavy But the soldiers of Allah Are more than ready. Jihadkrigarna drar ut mot fienden, som är många och väl beväpnade, men Guds soldater är väl förberedda, något som anspelar på Koranen, kapitel 8, vers 60: ”Och vidtag alla rustningar ni förmår och håll stridshästarna i beredskap, så att ni injagar skräck i Guds och era fiender…” 33

Man bör veta att hos Zetterstéen är versindelningen något annorlunda, så den vers man söker kan ligga antingen en bit före eller efter sin plats i en standardkoran. Hos Zetterstéen, där versen hittas under nummer 62, låter det så här: ”Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och edra fiender…” Sedan sjöngs det om ”männen som utvandrade”, vilket anspelar på hur Muhammeds församling utvandrade från Mecka till Medina och där byggde den första islamiska staten med Muhammed som enväldig härskare: The men who migrated To fulfill the duty Of making GOD words THE GREATEST De män som nu utvandrar från olika länder i hela världen för att ansluta sig till kalifatet i Syrien och Irak jämförs alltså med dessa första muslimer. Dessa kallades ”muhajirin”, utvandrarna, och muslimerna på plats i staden Medina, som tog emot dem, kallas ”ansar”, hjälparna. Vi läser kapitel 8, vers 72 i Bernströms översättning: ”De som antagit tron och utvandrar från ondskans rike och med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak, och de som har gett [utvandrarna] husrum och hjälp – de är varandras [sanna] vänner och beskyddare.” I noterna, not nummer 77, förklaras att utvandringen, hijrah, dels syftar på en historisk händelse, det vill säga när de första muslimerna utvandrade från Mecka, men att den också har karaktär av ”allmän och för alla tider giltig lag” om att utvandra ”från ett ickemuslimskt land till ett annat, där islamisk lag råder.” De unga muslimska fanatiker som utvandrat från Sverige, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien med flera europeiska länder upplever alltså att de går i de första muslimernas fotspår och utvandrar från ”ondskans rike” där människors lagar råder, till ett land där Guds lagar råder, det vill säga kalifatet. I Zetterstéens översättning låter versen, som har nummer 73, så här: ”De, som antagit tron och utvandrat och vågat sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, och de, som givit skydd och hjälp, desso äro förvisso varandra närskylda.” Ingen större skillnad, alltså. Och det finns fler verser om utvandrarna och hjälparna och deras ställning och förtjänster. Det jag vill visa är att de som påstår att Islamiska Staten inte är islamisk eller inte har något med islam att göra, har fel. Det är tydligt att denna sång, som beskrivs som ”rekryteringslåt för terrorsekten IS” inte innehåller någonting som saknar stöd i Koranen, islams heliga skrift och grunden till islams lagar, moral och teologi. 34

Jag har bara skrapat på ytan, man skulle kunna skriva mer om varje strof i sången och nämna ännu fler koranverser, och även hadither, berättelser om Muhammeds ord och gärningar. Det är till och med så att sången uppfyller ett av Koranens egna syften, det vill säga att uppmana de rättrogna till heligt krig. Profeten reciterade Koranen för att mana muslimerna att gå ut i krig, erövra städer och länder, ta slavar och byte, och bygga en islamisk stat, ett kalifat. Med moderna termer skulle alltså Koranen kunna kallas ”en rekryteringsmanual för jihadister”. Enligt Koranen, kapitel 8, vers 65, talade profeten Muhammed till sina anhängare inför striden för att ingjuta lugn och mod: ”Profet! Inge de troende lugn och dödsförakt inför striden! Om det finns tjugo av er som håller stånd skall de besegra två hundra, och finns det hundra bland er kommer de besegra tusen av förnekarna, därför att de är människor som inte kan inse [sanningen].” I noterna, not nummer 68, står det att versen också skulle kunna läsas som ”Elda de troendes mod och deras stridslust”, men Bernström, apologeten, har alltså valt ett mildare språk. Zetterstéens översättning, där versen har nummer 66, är mera direkt: ”Profet, uppmuntra de rättrogna till strid!” Och detta är alltså exakt vad jihadistmusiken gör, den uppmuntrar, eggar och manar de rättrogna att utvandra från icke-islamiska länder och bege sig mot fronten för att, liksom Muhammed och hans följeslagare, genom svärdet bygga den islamiska staten. Islamiska Statens tolkning av Koranen är inte alls orimlig. Se denna scen för er inre syn: profeten Muhammed med svärd i hand som manar sina krigare till strid med löften om slavinnor i detta liv och högbarmade jungfrur i nästa. Kan ni föreställa er Jesus i samma situation? Och ändå säger vissa att alla religioner är likadana, att det är vad man gör dem till som räknas. Nej, det är skillnad i grunden.