Realia-Postens nyhetsbrev januari/februari 2018

REALIA-POSTEN JANUARI/FEBRUARI 2018 Ansvarig utgivare: Andreas Swedberg; bokförläggare, Realia förlag; Djursholm Redaktör: Anna Lindén; VDM, teolog och idéhistoriker; Åbo Skribenter: Anders Edwardsson; statsvetare och historiker; Safety Harbor, Florida Johan R. Honkainen Gyllenspetz; teolog och politisk kommentator på ”A Swede Speaks”; Oslo Carl Johan Ljungberg; stats- och litteraturvetare, författare och opinionsbildare; Stockholm Lennart Matikainen; relationscoach, föreläsare och författare; Stockholm Rolf K Nilsson; chefredaktör, journalist, tidigare riksdagsman; Helsingborg Mohamed Omar; poet, författare och debattör; Uppsala Simon O. Pettersson; germanist, kulturskribent och författare; Uppsala Ann-Gerd Simu; biomedicinsk analytiker och författare; Oslo Mirjam Tapper, pianist och författare; Budapest

E-post: realiaposten@realiaposten.com 1

REDAKTÖRENS FÖRORD ANNA LINDÉN

2018 – ett innehållsrikt år för Realia-Posten När detta nummer kommer ut har vi hunnit vänja oss vid att vi skriver 2018. Dagarna har blivit längre, det har redan gått en månad sedan nyårsafton; men eftersom vi inte setts sedan december är det ändå på sin plats att önska läsarna välkomna till ett nytt år med Realia-Posten. För oss kommer detta år att innebära stora förändringar. Arbetet med att göra Realia-Posten till en veckovis utkommande webbtidning pågår nu för fullt och beräknas vara färdigt i slutet av mars.

Jag vill också passa på att gratulera årets hundraåring, vårt grannland Estland som blev en självständig nation för första gången den 24 februari 1918. Ett jubileum väl värt att fira, inte minst med tanke på den långa sovjetiska ockupationen, som utgjorde ett totalitärt avbrott i den fria nationen Estlands historia. Personligen har jag haft en särskild känsla för Estland ända sedan den exilestniska sångarfestivalen Esto-80, som ägde rum i min hemstad Stockholm år 1980.

Hur många av oss trodde på den tiden att Estland skulle bli fritt och möjligt att besöka under vår livstid? Att så blev fallet är något av ett under och en nyttig påminnelse om att djupgående politiska förändringar är möjliga också i de fall där ytterst få kan förutse dem. Idag är Estland ett liberalkonservativt framtidsland med Europas bästa skola. Bildning och utbildningen har alltid skattats högt av ester. Inte minst inom detta område förtjänar Estland att vara en förebild för oss.

Red.

Tallinn, estlandssvenskarnas Reval, i vinterskrud.

2

LEDARE

ROLF K NILSSON Diktaturens villiga lakejer eller bara naiva och godtrogna?

I den kinesiska versionen av kommunism har man tagit till sig kapitalismens värsta avarter och på så vis kombinerat ett totalitärt politiskt system med ett hänsynslöst ekonomiskt. Ett land där nu kommunistpartiet trätt in som ett substitut för religion. Det är kommunistpartiet och dess store ledare som hyllas och som man tackar för livets goda gåvor.

Att göra större affärer med Kina är att göra affärer med den kinesiska staten. Med världens idag mäktigaste diktatur. Ett förhållande anmärkningsvärt få som har med Kina att göra på det affärsmässiga planet har något att invända emot. Samma bekymmerslöshet återfinns hos politiker i Sverige på såväl nationell som lokal nivå.

Vi har nyligen sett hur företag i mycket nära förhållande med den kinesiska staten, och inte minst det kinesiska kommunistpartiet, närmat sig Lysekils kommun för att bygga och äga en hamn med tillhörande infrastruktur. Idag finns dessa företag i flera branscher som närmar sig inte minst svenska kommuner med svajande ekonomi. Nu är inte kineserna ensamma om denna strategi att erbjuda ekonomiskt fördelaktiga erbjudanden som gör att normal försiktighet lämnas därhän när kommunen kan få mycket för litet. Ord som tillväxt och arbetstillfällen utan någon egen kostnadskrävande investering får den ståndaktigaste kommunpolitikern att bli glansig i ögonen.

Vi har kunnat bevittna till exempel Gotlands och Karlshamns kommuners beredvillighet att ställa upp med när det från ryska staten kontrollerade Nordstreamprojektet behövt hamnar och lagringsplatser för rören till gasledningarna genom Östersjön. Kina har förfinat metoden och finns nu i hela världen.

Kinas investeringar har pågått under några decennier. Idag kan vi tydligt se mönstret i de kommunistpartistödda satsningarna runt om i världen. Kina visar öppet de ekonomiska, kulturella och inte minst militära maktambitioner man nu håller på att förverkliga. Den förra året gemensamma rysk-kinesiska militärövningen i Östersjön var en varning, en politisk signal som ville visa på vilka krafter som kan enas om västvärlden inte intar en mer hovsam, för att inte säga

3

följsam, attityd mot Kina såväl som mot Ryssland. När västvärlden gör affärer eller uppgörelser med diktaturer och auktoritära regimer resulterar detta oftast till fördel för de senare.

Den ”sanning” som närmast blivit ett mantra för de västliga intressen som vill investera och samarbeta med diktaturer är att det genom handel skall uppnås ökad förståelse för västerländska värderingar som demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Är det någon som verkligen tror på detta?

Det är dubbelmoral och det är ohederligt att i sin politiska gärning förespråka demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter medan man samtidigt hyllar och deltar i vänskapsmanifestationer med diktaturernas företrädare. Det finns åtskilliga svenska politiker och investerare som likt ystra kalvar för första gången på grönbete deltar i dessa begivenheter.

Samtidigt har vi från svenska riksdagsledamöter som varit i Kina kunnat höra om deras besök på svenska företag, hur dessa företagsledningar prisar de förhållanden som råder i Kina där företagens intressen kommer i första hand. Där frågor som arbetsmiljö, löner och arbetstider inte kan ifrågasättas. Budskapet har varit tydligt – det politiska systemet i Kina är bra för företagande, Sverige borde ta efter. Hur var det nu med västerländska värderingar som skulle påverka…

Antingen är man med berått mod och full medvetenhet villiga lakejer till diktaturerna och tar emot de ”gåvor” som erbjuds. Eller så handlar det om godtrogna och naiva människor som inte förstår att de duperas. Det senare är givetvis att föredra. Men vinsten för diktaturen är densamma.

Kina – en kommunistisk diktatur som tagit till sig kapitalismens värsta avarter 4

KRÖNIKA

ANDERS EDWARDSSON Finns det hopp för Sverige?

Varför är svenskar så benägna att acceptera fundamentalistiska tankespår? Från den absoluta militärstaten på 1600-talet till dagens militanta feminism har politiker och allmänhet nästan mangrant slutit upp bakom den för tillfället rådande dogmen, hur fel och tokig den än varit. Det finns givetvis inget enkelt svar på en så stor fråga.

Av stor betydelse är dock det genom tiderna starka tyska och franska inflytandet.

På 1500-talet började Europa lösgöra sig från en rad förlegade uppfattningar som byggde på skrock och religiösa dogmer. I takt med att kyrkans och andra auktoriteters grepp om sinnena började flagna kunde därför med tiden inte bara tekniska och vetenskapliga framsteg göras utan en politisk, social och ekonomisk frigörelse också inledas.

I Sverige blev det inte mycket av allt detta. Landet var efterblivet och med Gustav Vasa och den lutherska reformation blev det tvång, enkelriktning och anpassning som gällde snarare än nytänkande, nyfikenhet och experimenterande. Och även om den förtryckarstat med tillhörande statskyrka som detta system byggdes kring gick under 1718 kom en allmän motvallskultur att dominera långt in på 1800-talet eller ännu längre.

Sverige missade härför till stor del Upplysningen på 1700-talet, vars filosofer fokuserade på empiri och logik istället för vedertagna ”sanningar”. Detta ledde fram till en rad sunda in- och åsikter som med tiden skapade ett bättre samhälle. Det uppstod dock snart en splittring mellan radikaler och moderater, varav de förra främst var fransoser och de senare britter och amerikaner.

De senare tenderade vara pragmatiker, respekterade sunt förnuft och föredrog fungerande lösningar över eleganta teorier. De drabbades heller aldrig av tidens avsky för religion och traditioner. Adam Smiths resonemang om fria marknader kom därför, liksom de amerikanska grundlagsfäderna, att förutsätta en högre sanktionerad, kristen moral. Etc. Identifikation av givna lagar och absoluta samband inom naturvetenskaper som matematik, fysik och kemi skapade dock en hejdlös framstegsoptimism som satte sin prägel även 5

på humanistiska och samhällsvetenskapliga resonemang. Och detta inte minst i Frankrike, som i slutet på 1700-talet kom att präglas alltmer av Jean Jaques Rousseaus radikalt omöjliga idéer.

Detta är inte platsen för en dragning av denne mans fusion av upplysningsoptimism, naturdyrkan och syn på människan som en ”ädel vilde” som genom historien blivit korrumperad av ondsinta krafter. Kärnan i hans fabulerande tål dock att övas – att människans medfödda godhet skulle bryta fram bara vi åter börjar leva i samklang med naturen. Samt att då det finns en högre ”folkvilja” som för allas bästa måste överordnas alla individers egna åsikter är det ”bättre och mer naturligt att de klokaste styr massan.”

Detta skapade ett fundamentalistiskt, absolutistiskt arv som inte ens Napoleons excesser kunde radera ut. På 1800-talet kom därför galliska figurer som ”sociologins fader” Auguste Comte att höras yra om att då människorna snart skulle veta ”allt” om naturen, samhället och sig själva så skulle en styrande elit med hjälp av planering snart kunna bygga ett perfekt samhälle präglat av ordning, välstånd och rättvisa.

Denna ”positivism” kom att fusionera med andra teorier om hur människan och hennes samhälle borde se ut. Fast då hade optimismen redan smittat av sig, framförallt norrut.

Där ledde den tillsammans med Tysklands då desperata behov av politisk ordning och tungsint lutherska arv till en ”romantisk” filosofi, formulerad av Kant, Fichte, Herder, Hegel och (senare) Marx, som blev än knöligare än den franska.

Dessa intellektuella brontosaurier som hade olika utgångspunkter och mål men en gemensam grundsyn på världshistorien som ett linjärt drama, som under ledning av diffusa men mäktiga krafter rörde sig från lägre till högre utvecklingsstadier mot ett utopiskt slutstadium. Samt ansåg att denna progress behövde stöd från en stark stat var ledare kunde påskynda historiens gång medan folket bara var simpla varelser som inte kunde tillåtas jäklas med den samma.

Denna historicism blev ett koncept både enkelt och raffinerat nog för att passa 1800talets reaktionära styresmän lika bra som dess revolutionära upprorsmakare. Beblandad med nationella särdrag och vetenskapliga idéer bildade den grund för ett antal ideologier, vars gemensamma närmare blev att alla försök att omsätta dem i praktik skulle sluta i katastrof.

Vi kan här börja skönja en bredare förklaring till varför Sverige – trots långt över hundra år av kapitalistisk-demokratisk utveckling – på många sätt fortfarande är infernaliskt intellektuellt infantilt. För att efter att ha anpassat sig till den tyska protestantismen kom svenskarnas främsta källa till visdom på 1700-talet att bli Frankrike, innan fokus på 1800-talet sedan förvreds tillbaka mot Tyskland. Det mer frihetliga anglosaxiska upplysningstänkandet gick däremot, förutom inom ekonomin ca 1850-1932, landet förbi.

6

Av tre möjliga traditioner kom Sverige ergo att apa efter de två värsta; därtill under de perioder när de stod på höjden av respektive intellektuella utvecklingar och därför blev extra inflytelserika. För efter att först ha sugits upp av Sveriges minimala eliter kom det franska och tyska tänket att genomsyra även befolkningen genom landets toppstyrda utbildningssystem.

Ovanpå Sveriges redan kvävande traditioner av politiskt envälde och religiös fundamentalism fogades härför alltså på 1800-talet en rad förhärdade tankespår. Hegels och andras historicism kopplade greppet över bland annat historia och statskunskap. Rousseaus fantasier om en i grunden god människa kom via John Stuart Mill och Karl Marx (det vill säga liberalism och socialism) att ersätta den traditionella välavvägda kristna människosynen. Comtes positivism kom att helt forma nya universitetsämnen som sociologi, antropologi och pedagogik, samt längre fram John Maynard Keynes ekonomiska teorier. För att bara nämna några effekter.

För att förenkla kan vi här kalla den hybrida världsbild som detta ledde till för behavioristisk. Dess credo blev att människan vid födseln är ett oskrivet blad och att hennes beteende därför kan (om)formas och styras efter de styrandes behag med hjälp av politiska och byråkratiska medel. Med andra ord – bara fantasin sätter gränser för ledarnas ambitioner.

Att denna verklighetsuppfattning bygger på en blandning välvilliga tolkningar, metodiska falsarier och rent önsketänkande var för klarsynta uppenbart redan från början. Och i dag vet vi, tack vare biologisk, genetisk och annan forskning, att den enkom kan klassificeras som en ”magafaktoid.” Det vill säga en syn på människan och verkligheten som bygger på en ansamling tillsynes imponerande teorier, men som i verkligheten är så grund- och värdelösa att de automatiskt utmynnar i oräkneliga felslut och därför får katastrofala konsekvenser.

Förförelsekraften och den politiska potentialen i visionen om att det med dekret går att bygga ett rättvist och perfekt samhälle befolkat med jämställda medborgare var dock så enorm att de flesta både styrande och styrda svenskar i över hundra år har låtit sig förföras. Och effekterna av detta ser vi. Socialliberaler och socialister har därför metodiskt kunnat bekämpa samhällets hävdvunna sammanhållande krafter och idéer – främst kristendomen, familjen och småkommunerna – och fältet öppnats för dagdrömmare och sociala ingenjörer.

Vilket bara kunde sluta på ett sätt. För även om Homo sapiens har en enorm kulturell potential och närmast ändlös inlärningsförmåga är vi en för liberala och socialistiska ”drömsamhällen” illa anpassad apa. Våra intellektuella förmågor gör oss ty extremt individualistiska samtidigt som våra genetiska drifter gör att våra kollektiva beteendemönster mest påminner om de allt annat än fredliga, jämlika och rättvisa schimpansernas.

7

Om detta skulle man kunna skriva mycket. Det får dock här räcka att konstatera att resultatet av århundradens hjärntvätt idag syns i både riksdagsdebatter och på gator och torg. För medan politiker i sin strävan efter absolut ”jämlikhet” och ”rättvisa” löst upp samhällskittet har de själva, för att slippas konfronteras med det kaos, våld och sönderfall deras handlingar lett till, slutat ta Verkligheten i beaktande i sina analyser om hur det faktiskt står till.

Hög arbetslöshet? Höj företagsbeskattningen! Svensk kultur finns inte, men är rasistisk!! Och skenande brottslighet och våldtäktsepidemier? Skäms för att säga så, vi har aldrig varit säkrare!!! Exemplen på förnekelse och skönmålningar är lika ändlös som fräckheten i den falska nyhetsrapportering som i dessa dagar fortgår för att upprätthålla Sveriges ställning som världens progressiva gullebarn och socialismens Potemkinkuliss.

Hur kunde det gå så här långt? Svaret på denna fråga är nästan lika komplex som den idéhistoriska utveckling vi just hetsat igenom, men låt mig ändå presentera ett skissartat försök till förklaring.

Då många 1800-talspolitiker delade ideal med positivister och andra blev det naturligt för de förra att börja söka argument för dess genomförande hos de senare. Vilket över tid i princip omöjliggjorde all effektiv opposition till det moderna socialist-liberala samhällsprojektet. För vem kan, vågar eller orkar varna och käfta emot en armé av professorer och statliga utredare?

I mitten på 1900-talet ledde denna utveckling fram till rena finansiella, intellektuella symbioser. De förra kunde då metodiskt avfärda invändningar mot nästan alla sina planer med hjälp av ”forskning” som möjliggjordes tack vare ”målstyrda forskningsanslag” till de senare. Om detta låter som ett korrupt system bör läsaren inte känna sig förvånad. För det är det.

Och från ett vidare perspektiv är det än värre.

Det har även uppstått ”järntrianglar” av politiker, akademiker och journalister, som backar upp och tryggar varandras försörjning. En illustration av detta är politikern som i en Rapportintervju hänvisar till en professor som bedömer hans målsättning som realistisk.

Politikern får här stöd mot sina motståndare och kan vinna nya väljare. Professorn får ökat anseende och kan räkna med mer forskningsstöd. Och journalisten kan känna sig trygg i förvissningen om att politikern kommer rösta för fortsatt public service.

På grund av denna ryggskrubbningskultur har det i Sverige från 1960-talet blivit likställt med politiskt, akademiskt, journalistiskt självmord att inte jamsa med. Vi har därför också fått ett av de mest likriktade åsiktsklimaten i världen. Faktum är att den kombination av ”frivillig censur” och statsreglerad/finansierad media (public service, sändningstillstånd, presstöd, 8

journalistutbildningar) som präglar Sverige idag är på vissa sätt mer kvävande – och mycket effektivare – än den offentliga censur som funnits i många diktaturer.

Om läsaren betvivlar detta eller tycker att det låter för konspiratoriskt, begrunda då dagens ”åsiktskorridorer” om brottslighet, invandring och global uppvärmning. Tror du verkligen att Jerzy Sarnecki, Henrik Arnstad och Johan Rockström skulle vara de ”framstående experter” de beskrivs som om de inte satt tryggt på högar av politiska pengar och i praktiken gavs fritt medieutrymme av ideologiskt välvilliga reportrar?

Då det ergo är djupgående kulturmönster och politiskt, finansiellt mäktiga åsiktskarteller som lett fram till dagens svenska situation och samma strukturer som fortfarande styr landets samhällsdebatt måste en genomgång som denna sluta i moll. För sådana saker förändras inte vare sig snabbt och smärtfritt.

Tvärtom! För att ändra på svenskens världsuppfattning och få de styrande att överge det bekvämt bekanta krävs långvarigt opinionsbildning över breda sjok av det ideologiska och sakpolitiska fältet och troligen även direkt, dramatisk skadeverkan. För att sätta det i perspektiv så måste något mycket större och etter värre än ”nittiotalskrisen” hända, för även denna historiskt bittra körare lyckades bara lösa upp några av dåtidens mest sjuka ekonomiska villfarelser.

Det finns dock inget som tyder på att svenska politiker, akademiker och journalister idag är beredda att börja tro på något annat än att än större doser av samma gamla ormolja kan lösa problemen. Och så länge eliterna inte ändrar sig kommer de av Luther och Jante ännu hårt hållna svenskarna inte att gå med på några större förändringar i alla fall. Toppen och botten på samhällspyramiden är med andra ord låsta i varandras järngrepp, som två sumobrottare.

Så, finns det något hopp för Sverige? Mitt svar måste tyvärr bli, knappast!

Sverige – ett skymningsland?

9

GRANNLAND: ESTLAND

ROLF K NILSSON Estland 100 år!

I år är det 100 år sedan Republiken Estland föddes. Den 24 februari 1918 är den officiella dagen för Estlands oberoende. Egentligen skulle självständighetsförklaringen ha kommit redan tre dagar tidigare i staden Haapsalu. Men på morgonen hade tyska trupper intagit staden.

Den lämpliga tiden för att utropa Estlands självständighet infann sig när de tyska trupperna börjat avancera in i Estland och bolsjevikerna påbörjat sin reträtt. De estniska nationalisternas högsta ledning, den så kallade Räddningskommittén, beslutade att utnyttja det vakuum som uppstod på flera platser där ryssarna lämnat och tyskarna ännu inte anlänt.

Eftersom tyskarna intagit Haapsaluu beslutade Räddningskommittén att självständigheten istället skulle utropas i Tartu där den estniska reservbataljonen var stationerad.

Vad man då inte visste var att bolsjevikerna tagit kontroll över staden på kvällen, eller möjligen natten, den 20 februari. Räddningskommittén började sin resa till Tartu men kunde inte ta sig fram då bolsjevikerna patrullerade vägarna och undersökte alla fordon som kom i deras väg. För Räddningskommittén var det bara att återvända till Tallinn där man också befann sig den 23 februari. Det var dags för en ny plan. Denna gick ut på att förklara självständigheten den 24 februari på den estniska nationalteatern i Tallinn. Under en paus i föreställningen skulle man komma in på scenen och utropa det fria och självständiga Estland. Men också denna plan fick förkastas då bolsjevikerna, som hade kontroll över Tallinn hade förbjudit alla offentliga sammankomster. Teatern var alltså stängd. Men situationen förändrades. Bolsjevikerna hade påbörjat sin reträtt från. Läget var därmed radikalt förändrat och nu skulle självständigheten utropas!

Räddningskommittén nås då av informationen att Estlands oberoende redan är proklamerad. En självständighetsproklamation har lästs upp – i Pärnu!

Den 18 februari 1918 hade Räddningskommittén tillsatt en speciell grupp som skulle skriva texten till självständighetsproklamationen. (Huvudansvarig var Juhan Kukk som i samband med den sovjetiska invasionen 1940 greps av NKVD och dog i ett fångläger.)

10

Dokumentet fick namnet ”Manifest till alla folk i Estland” och i detta förklarades Estland vara en självständig demokratisk republik. Manifestet lästes för första gången upp offentligt på kvällen den 23 februari klockan åtta från balkongen på Endlateatern i Pärnu.

Människorna som var samlade under balkongen tog spontant upp och sjöng ”Mu isamaa, mu Õnn ja rõõm” (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som senare skulle bli Estlands nationalsång (till samma melodi som den finska). På eftermiddagen den 24 februari hade dokumentet nått Viljandi där borgmästaren Gustav Talts läste upp det. Och så, mitt på dagen den 25 februari var det premiärministerns i den provisoriska regeringen, Konstantin Päts, tur att läsa upp manifestet i Tallinn. Samtidigt fick soldaterna i det 4:e Estniska regementet i Paide höra manifestet läsas upp av sin regementschef Jaan Maide. Manifestet trycktes och spreds sedan i och utanför landet.

Helt tydligt är det flera dagar som konkurrerar om vilken som är den rätta för Estlands självständighetsproklamation. Man enades om att den 24 februari 1918 är den officiella dagen för den lilla, hårt utsatta republikens födelse. Kriget fortsatte ytterligare i två år.

Den 2 februari 1920 avsade sig Ryssland ”för evigt” alla anspråk på Estland och erkände utan några villkor Republiken Estland. De reguljära tyska trupperna lämnade Estland i samband med den tyska kapitulationen i första världskriget. Det finns all anledning att minnas Estlands frihetskamp som ledde till självständighet. Med vad som hände under 1900-talet, med två ryska invasioner, ockupation och annektering finns det också all anledning att minnas de ”eviga löften” som gavs av den store grannen i öster.

Vi gratulerar Estland på hundraårsdagen den 24 februari!

11

KRÖNIKA

LENNART MATIKAINEN När hjärnan inte får vara med Alla kan känna igen sig när impulsstyrda beslut fattats och gett en bitter smak efteråt. Impulser är egots sätt att låta en plötslig mindre smart känsla och tanke dra iväg dig. Det kan handla om allt från att kasta sig in i en relation, tacka ja till olika saker utan att känna efter, eller spotta ur sig tillmälen som ger ånger efteråt. Alla människor har olika rädslor och bland de vanligaste är att inte vara omtyckt. Detta kopplas direkt till rädslan att bli ensam och utanför. Dessa rädslor spelar psykopater på utan att rygga.

Sedan en tid tillbaka har olika röster helt plötsligt börjat vrida sig åt motsatt håll, när det kommer till det ständigt aktuella området integration. Finansminister Andersson säger helt plötsligt något annat än vad sossarna stått för i sin gränslöshet. Förre Finansministern Anders Borg sällar sig nu tydligt till samma skara. Detta är människor som högst aktivt har medverkat till att ösa in människor utan förbehåll och påtalat att detta är en vinstmaskin för Sverige.

Människor som arbetar med finanser bör rimligen vara mycket kunniga i matte, så varför har denna förmåga helt lagt i garderoben? Sverige har tagit emot 4 gånger mer asylsökande än våra grannländer gemensamt tagit emot. Vi leder den mindre roliga statistiken över våldtäkter, skjutningar och brott i stort. Kommunerna har fått låna och går back, medan skolor och sjukvård havererar. Rapporter om att antalet lärare som sjukskriver sig p.g.a. stress ökar, medan det saknas över 15 000 lärare. Otryggheten totalt har ökat kraftigt, men ändå finns ledande röster i debatten som påstår att Sverige tål mer.

Under mycket lång tid har denna gränslösa agenda fått styra och all kritik hatats bort.

Vad har agendan varit, är en fråga som många ställt sig. Hur kommer det sig att intelligenta människor som förstår plus och minus inom matematiken, helt verkar ha förlorat den förmågan?

Sammantaget visar det sig att politiker som lämnat, vittnar om hur de tvingats ha en agenda som gått emot deras egen. Det kan liknas vid #metoo-trenden, där människor långt efteråt vittnar om härskartekniker och tystnadskulturer även vad gäller politiska beslut.

12

Den som är vaken kan enkelt se hur allt upprepar sig; galna beslut tas som ger usla resultat, men försvaras av de styrande. När det sedan är riktigt illa, uttalar sig de styrande om sin egen naivitet och att de borde gjort annorlunda. Detta har upprepats hur många gånger som helst och det förblir därför en gåta att opinionsundersökningar fortfarande ger dessa politiker och partier höga förtroenden från folket. Detta säger mer om folket än om de styrande. ”Man kan inte bli kränkt utan sitt eget medgivande”, sa Elenor Roosevelt, vilket den tysta svenska tigern vittnar om.

Vi alla behöver se igenom det falska och kräva ledare som använder erfarenhet, mod, hjärta och hjärna i balans. För många mediaröster bestående av feminister och vänsterfolk, har makten över pennan. Alla anpassar sig till detta, då ingen vill bli illa omtyckt och riskera att bli ensam. På så vis blir det inte sanning och verklighet som styr, utan en rädsla som i sin tur aldrig kan skapa en vacker vision.

Frågan är; hur ont måste det göra innan den svenska tigern ryter ifrån. Mycket ont verkar det som.

En svensk tiger – och lider

13

KRÖNIKA

SIMON O. PETTERSSON

Något om läsningen efter en notis av Heidegger För varje intellektuell reflekterande, om också så litet, är läsandet av oskattbar betydelse. Utan läsningen är också skrivandet, och t.o.m. det kvalificerade tänkandet, otänkbart. Ändå är det påtagligt svårt att säga något intressant om det. En så omhuldad skribent som Olof Lagercrantz säger ingenting annat än rena plattityder i sin bok Om konsten att läsa och att skriva (1985). Vi försöker här i stället att gå till Martin Heidegger, som kanske mer än någon annan gjort sig känd för att säga intressanta saker, också om sådant som ingen annan brukar kunna säga något kvalificerat om. Martin Heidegger, som mycket gärna fattade sig kort, skrev några meningar om detta som faksimiltrycktes på framsidan till utbildningstidningen Welt der Schule. Jag återger dem här i egen översättning: Vad menas med att läsa? Det bärande och ledande är samlandet. På vad samlar det? På det skrivna, på det som är sagt i skrift. Det egentliga läsandet är samlandet på det, som utan vår vetskap redan en gång tagit vårt väsen i anspråk, må vi sedan bejaka eller avvisa det.

Utan det egentliga läsandet förmår vi också inte att se det som blickar på oss, och att se det framträdande (Erscheinende) och det skenbara (Scheinende).

Det första stycket är klart nog, bara man vet litet om etymologi. Både svenskans ”läsa” och tyskans ”lesen” har en äldre betydelse av att samla; gotiskans ”lisan” betyder just ’samla’. Här hade den etymologikäre Heidegger, som så ofta, lyckats hitta en begravd betydelse som passade hans syften. Och man måste instämma – visst liknar den ivrige biblioteksbesökaren t.ex. en ivrig 14

samlare av porslinsserviser besökande ännu en loppmarknad. Läsaren bär med tiden med sig en skatt av ord, upplevelser och anekdoter, men förändringen går djupare än så, vilket antyds i nästa mening – läsarens väsen förändras. Läsaren är inte riktigt densamme som innan han läste.

Associationen till Heideggers elev Hans-Georg Gadamer, som i sin hermeneutik visade att läsaren inte bara tolkar texten, utan också genomgår en dialektisk förändringsprocess genom tolkningen, är inte så långsökt.

Nästa stycke är litet knepigare, men Heideggers distinktion emellan ”das Erscheinende” och ”das Scheinende” måste grovt uppfattas så: att det senare har en bibetydelse av sken, att varat visar sig såsom sken (som också förvisso är en väsentlig del av varat), men att det förra har en bibetydelse av att varat visar sig sådant som det faktiskt är. Läsandet är alltså inga småsaker, utan det rör hela existensen. Man förstår varför Heidegger läste så noga.

15

GRANNLAND: FINLAND

JOHAN R. HONKAINEN GYLLENSPETZ Finland går in i sitt andra sekel

Den 6 december 1917 blev Finland en självständig stat. Exakt 100 år senare befann jag mig, tillsammans med min far, som är finsk (och svensk) medborgare, i Finlands näst äldsta stad, medeltidsstaden Borgå. Vi var givetvis där för att fira landets hundraårsdag. Ett land som vi har djupa rötter i, och som jag sedan barndomen betraktat som mitt andra hemland.

När nu Finland går in i sitt andra sekel, så skulle jag vilja göra en liten tillbakablick på landets första hundra år av självständighet. Efter bolsjevikernas oktoberrevolution i Ryssland, så förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. Pehr Evind Svinhufvud, med det finska smeknamnet Ukko-Pekka (’Gubben Pekka’), som var chef för Finlands senat, förklarade med hänvisning till 1772 års gustavianska regeringsform att det finska folket "tagit sitt öde i egna händer". Inom kort erkändes Finland som självständig stat av grannarna Sverige och Sovjetunionen. Finland har ju som bekant varit en del av först Sverige, till 1809, och sedan ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, till 1917. Lenin skall ha ansett att Finland nog kunde 16

få bli självständiga, då den kommunistiska världsrevolutionen snart skulle svepa också över Finland.

Finland föddes också i ett blodigt inbördeskrig. Röda (socialister) mot vita (borgerliga). På den vita sidan stod också de österbottniska bönderna, som fruktade att deras jord skulle kollektiviseras. Mina egna släktingar slogs på båda sidorna. Den vita sidan kom att kalla detta krig, som rasade från januari till maj 1918, för frihetskriget. Med tanke på vad konsekvenserna av en röd seger högst sannolikt hade varit, så ger jag dem rätt. Sovjetunionen kunde av realpolitiska skäl acceptera ett borgerligt Finland som granne, men inte ett socialistiskt.

Ett socialistiskt Finland hade inlemmats i Sovjetunionen. Om det är jag helt övertygad, någonting som den finske journalisten, diplomaten, politikern och författaren Max Jakobson också var. (Se hans bok Våldets århundrade.)

Frihetskriget var som sagt brutalt, och det förekom övergrepp på båda sidorna. Tyvärr tenderar krig att vara sådana. Min farfars far deltog som 17- och 18-åring på den röda sidan, och enligt familjetraditionen svalt han nästan ihjäl i fångläger i Tammerfors. Men som tur var för mig, bara nästan. Min farmors farfar, en österbottning som var byggmästare i Helsingfors, deltog på den vita sidan, och hade därefter aversion mot kommunister. Gustaf Mannerheim ledde de vita trupperna till seger. Man kanske också skall nämna att de vita understöddes av tyska trupper, och av svenska frivilliga, däribland Olof Palme den äldre (farbror till sin yngre namne), som stupade i detta krig. De röda understöddes från Sovjetunionen, men de flesta av de ryska soldater som ännu fanns i Finland var ointresserade av detta krig, eller direkt negativt inställda till Sovjet – de var ju tsarens soldater.

Man kan inte säga att republiken Finland fyllde 100 år den 6 december förra året. Till att börja med hade man för avsikt att göra landet till monarki. En tysk furste, Fredrik Karl av Hessen (gift med en syster till den siste tyske kejsaren), valdes till Finlands konung den 9 oktober 1918. Detta innebar en hel del politiska problem för Finland. Bland annat skapade det en besvärlig relation till Storbritannien. Fredrik Karl, som man har tillskrivit namnet Väinö I som blivande finsk monark, avsade sig tronen 14 december 1918, utan att ha besökt landet. Mannerheim blev riksföreståndare, och 1919 fick Finland sin förste president, Kaarlo Juho Ståhlberg, någonting som han var till 1925.

1929-1932 verkade den fascistiska Lapporörelsen i Finland. Det var en rörelse som var inspirerad av Mussolini, och som kidnappade politiker för att påverka dem i mer fascistisk riktning. Dessa politiker skjutsades mot sitt medgivande över gränsen till Sovjet. Bland annat kidnappades och skjutsades nämnde K J Ståhlberg 1930. Efter en rättegång 1932 upplöstes rörelsen.

17

Under mellankrigsåren rasade också en språkstrid i Finland, mellan finsk- och svensktalande. Begreppet "finlandssvensk" myntades under denna period, efter en omröstning.

Gustaf Mannerheim lär ha betraktat sig som svensktalande finne. Det fanns vid denna tid många exempel på personer som hade bytt språk från svenska till finska, och i samband med detta förfinskat sina namn. Med tanke på att man bara några decennier tidigare hade fruktat förryskning, så var det inte så konstigt.

Den 30 november 1939 angreps Finland av Sovjetunionen. Sovjetunionen ansåg att Finland låg för nära Leningrad. Vinterkriget var ett faktum. Ett krig som Finland utkämpade ensamt. Ett stort antal svenska frivilliga, och en del norska, anslöt sig för att hjälpa Finland. För dessa tappra män, liksom för Finlands folk under denna tid, hyser jag den största aktning. Många svenskar samlade också in pengar för att hjälpa Finland. Min farmor växte upp i Helsingfors under dessa år, och upplevde Sovjetunionens bombningar av staden som barn. Fred slöts den 13 mars 1940, och Finlands sydligaste stad Hangö överlämnades från Finland till Sovjetunionen. Stadens befolkning evakuerades, däribland min farfar, då 14 år, och hans föräldrar. Farfar brukade säga att han blev evakuerad som "ung grabb" från Hangö till ön Klippan utanför Helsingfors. Så mycket mer sade han inte om den saken. Jag har senare läst mig till att det måste ha varit ganska dramatiskt. Befolkningen fick först order om att lämna staden inom tre dygn, men efter några timmar fick de 10 dygn på sig. Min farfars föräldrar blev bofasta i Helsingfors resten av livet.

Fortsättningskriget inleddes den 25 juni 1941. Tyskland deltog på Finlands sida gentemot Sovjetunionen. Under Vinterkriget hade Finland som sagt, bortsett från ett stort antal enskilda frivilliga, stått ensamma. Tyskland och Sovjetunionen hade delat upp Europa sig emellan, och Finland hade hamnat i den sovjetiska sfären. Men sedan dess hade Tyskland och Sovjet blivit osams, och Tyskland skickade nu trupper till Finland. Om detta kan man säga en del. Jag brukar svara med en liknelse: "Om stadens näst störste pyroman har sett eld på ditt hus, och stadens störste pyroman kommer och erbjuder sig att släcka branden – vad gör du då?". Finland hade inget val. Mannerheim var överbefälhavare i detta krig. Han utnämndes också till marskalk av Finland, den ende som hittills har fått denna titel. Senare har friherre Gustaf Mannerheim också valts till århundradets finländare.

Under detta krig fanns tankar om ett stor-Finland, och Finland expanderade österut.

1943 inkallades min farfar, nu 18 år, i kriget. Han deltog i den svenskspråkiga bataljonen, en bataljon vars verksamhet för övrigt skildras i filmen Framom främsta linjen. Det blev dock inget stor-Finland. Mannerheim blev president den 4 augusti 1944, och fred slöts under mycket hårda villkor den 19 september samma år. Finland förlorade stora delar av Karelen samt Petsamo i norra Finland. Vidare förband sig Finland att kasta ut de kvarvarande tyska trupperna ur Finland.

Annars skulle Sovjetunionen gärna gå in i Finland och göra det åt dem. Det är inte så svårt att 18

föreställa sig konsekvenserna av någonting sådant. Tyskarna passade på att sätta eld på stora delar av finska Lappland. Detta krig, då de tyska soldaterna vräktes ur Finland, är känt som kriget i Lappland eller Lapplandskriget. Fast det är inte så känt som det borde vara.

Trots freden, och trots att de tyska soldaterna var fördrivna ur landet, så var inte Finland tryggt. Det var dock en officiell hemlighet att många finska soldater hade behållit sina vapen då de lämnat armén, och att finska landsbygden därför var full av vapen. Officerare tittade åt ett annat håll, och även Sovjetunionen kände till detta. Att gå in i Finland på nytt hade varit som att gå in i ett getingbo.

Ett stort antal karelska flyktingar kom till (det som var kvar av) Finland, och Finlands folk ställde upp. Samtidigt som detta skedde så betalade Finland ett enormt krigsskadestånd till Sovjetunionen under åren 1944-1952. Ett sovjetiskt inflytande över finsk politik gjorde sig gällande. Finlandiseringen var ett faktum. Jag vill dock gärna påpeka att när svenskar och andra talat om finlandisering, så borde de kanske göra det lite försiktigt. Hur hade Sverige agerat om de hade haft Sovjetunionen som granne?

Någonting som räddade Finland var nog faktiskt den finska socialdemokratins förankring i Norden. Den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner vägrade att gå i valförbund med kommunisterna. Under denna tid propagerade kommunister som Hertta Kuusinen (dotter till Otto Ville Kuusinen, som ledde en sovjettrogen finsk regim känd som Terijokiregeringen 19381940, Finlands Quisling) att Tjeckoslovakiens väg också var Finlands. Nämnde Tanner, liksom tidigare presidenten Risto Ryti, dömdes båda till fängelse under politiska rättegångar. De benådades dock senare, Tanner 1948, och Ryti 1949.

Sovjetunionen ville göra Finland till en satellitstat, men president Juho Kusti Paasikivi (född som Johan Gustaf Hellsten) vägrade underteckna Stalins förslag till avtal om sovjetisk "hjälp", och skickade ett eget förslag som Stalin oväntat godkände 1948. Enligt detta avtal skulle Finland själva avgöra om de ville emottaga hjälp från den store grannen i öst. Stalin hade fått annat att tänka på. Koreakriget utbröt ju 1950.

Finland var ett fritt land, men visst sneglades det en hel del på Sovjetunionen, och en stor del av utrikeshandeln gick också dit. En stor utvandring till Sverige inleddes. Det var så mina farföräldrar hamnade i Sverige. De brukade säga att bostadsbristen i Finland drev dem till Sverige.

Finland befann sig sedan i Sovjetunionens skugga i flera decennier. Agrarförbundets (nuvarande Centerpartiet) Urho Kekkonen blev president några månader före mina farföräldrars emigration 1956, och satt sedan som president till 1982. Det har sagts om honom att han var den som bäst kunde hantera Sovjet. Kekkonen hade betydligt mer makt än vad dagens finske president har, som huvudsakligen har en symbolisk funktion. Trots grannskapet, och trots allt hänsynstagande österut, så lyckades landet behålla sin självständighet.

19

Efter Sovjetunionens fall gick Finland med i EU 1995. I kölvattnet av Sovjets fall genomled Finland en ekonomisk kris under 1990-talet, en kris som gick över med Nokias framgångar. Finland bestod som ett västerländskt Finland.

Jag vill avsluta med att säga att jag har sett mycket oroande tendenser i Finland på senare år. Speciellt under det senaste året så har jag följt landet nära, och också besökt Finland flera gånger. Att finska medborgare ställts inför rätta och dömts för bland annat islamkritiska yttranden på sociala medier ogillar jag starkt. Här tycker jag verkligen att Finland måste byta kurs – så att vi får se ett fritt, självständigt och västerländskt Finland också under de nästa hundra åren.

Vintervy över Aura å med Åbo domkyrka i bakgrunden. Foto: Anna Lindén

Johan R. Honkainen Gyllenspetz, född 1977, kommenterar nyheter och politik och är bosatt i Oslo.

Han driver A Swede Speaks, som har följande adress: A Swede Speaks

20

ESSÄ

ANN-GERD SIMU Att tillhöra en nationell minoritet (del 2) I förra numret av Realia-Posten skrev jag om den nationella minoritet jag själv tillhör, nämligen tornedalingarna. Andra delen handlar om minoritetens religion och litteratur. Men först vill jag rätta ett fel i den förra artikeln. Den ungerska minoriteten är inte en majoritet i Rumänien, endast i två av provinserna. Totalt sett utgör de 6,5 % av befolkningen. Rumänerna utgör 88,9%.

Religion Lars Levi Læstadius föddes den 10 januari 1800 i Jäckvik väster om Arjeplog. Vid 16 års ålder reste han till Härnösand för att gå gymnasiet. Därefter blev det teologi-studier i Uppsala, men eftersom han alltid varit intresserad av botanik följde han också föreläsningar inom detta område. 25 år gammal blev han prästvigd och ett år senare fick han tjänsten som präst i Karesuando. Hans modersmål var svenska men som barn hade han också lärt sig lulesamiska. Han lärde sig snabbt nordsamiska, både i tal och skrift, det förhärskande språket bland samerna i norra Tornedalen.

Han förstod också snart att han borde lära sig finska men insåg att den finskan som talades i Karesuando skilde sig mycket från standardfinskan. Han lärde sig då språket genom att gå runt i gårdarna och tala med folket, samt anteckna ord och fraser. Hans predikningar var för det mesta på finska. I Åsele mötte han 1844 den samiska kvinna som han kallade för Maria. Hennes egentliga namn var Milla Anderson Clemetsdotter. Hon hade blivit frälst av pastor Brandell i Nora och mötet med Maria påverkade Læstadius starkt. Han började arbeta på ett nytt sätt för att nå fram till sina församlingsbor. Genom att använda ett grövre språk och målande bilder med starka färger skildrade han syndens förbannelse och helvetets fasor på ett sätt som starkt påverkade åhörarna.

Han skapade en väckelserörelse där kampen mot rusdryckerna var central. Alkoholen kallade han för djävulsträck. En kristen måste välja absolut nykterhet. För att kunna nå ut till alla i sin geografisk stora församling tog han hjälp av de som redan var omvända. Ur detta utvecklades den för læstadianismen så typiska lekmannapredikan. Vintern 1847 sände han några lekmannapredikanter till Kautokeino och det satte igång väckelsen bland samerna. 1849 fick han tjänsten som prost i Pajala och flyttade då ca 10 mil söderut längs med finska gränsen.

21

Læstadius talade nu mer direkt till folket och nykterheten ökade vilket ledde till att både samerna och tornedalingarna fick det bättre vad gäller ekonomi, familjeliv och andra relationer. Också renstölderna minskade. Under hans predikningar kom människorna ofta i rörelse, liikutuksia. De föll varandra om halsen och bad om syndernas förlåtelse.

1861 dog Læstadius i sitt pörte i Pajala av magcancer.

Læstadianismen delades snart upp i två grenar i Tornedalen, Östlæstadianismen och Västlæstadianismen. De var bägge inomkyrkliga rörelser men Västlaestadianismen var strängare när det gällde levnadssätt.

Jag kom tidigt i kontakt med denna strängare gren eftersom min morbror var västlæstadiansk predikant. De som tillhörde denna gren måste följa många stränga levnadsregler.

Man fick inte ha gardiner eller krukväxter i hemmet. Inte heller tidningar, radio eller teve.

Kvinnorna fick inte lov att klippa håret men inte heller ha det hängande. Kvinnor fick heller inte lov att använda byxor och de gick aldrig barhuvade men knöt en sjal om huvudet. Författaren Björn Erik Höijer från Gällivare har i sina romaner ofta tagit upp frågor som rör denna religion.

Titeln på en av hans romaner är Djävulens kalsonger, ordet för långa gardiner. Cykel kallades för hortrilla. Jag kommer så väl ihåg när min morbror kom på besök och såg teven stå på. Han kallade den för djävulens redskap och det hände att han gick fram och helt sonika slog av den. Därefter la han handen på våra axlar och hälsade oss med Guds Frid.

Ett av de första fotografierna av min mor föreställer henne som Lucia på Folkhögskolan i Övertorneå. Hon har långt, böljande, mörkt hår. Ett par år senare klippte hon håret och det gillades inte av brodern och övriga i familjen som också följde denna stränga gren.

Det var kanske hennes främsta uppror mot en alltför sträng religion.

Varje sommar hade læstadianerna stormöten. Stora tält sattes upp av frivilliga krafter och stormötet som höll på några dagar var en av höjdpunkterna under sommaren. Här träffade man vänner och bekanta. Även de som inte var särskilt religiösa mötte upp för att ta en kaffe och en laxsmörgås och socialisera sig.

När jag var i tioårsåldern upplevde jag för första gången en liikutuksia. Det var för mig en både obehaglig och skrämmande upplevelse att se de vuxna kvinnorna och männen falla ner på knä, kasta sig om halsen på bänkgrannen, skrika och gråta. Mina föräldrar satt stilla i bänken, jag såg aldrig någon av dem uppföra sig på det sättet. De var bägge religiösa, men tillhörde inte den västlæstadianska grenen. I hemmet upplevde jag aldrig någon religionspress. Det enda jag kan komma ihåg var att min far brukade säga att om alla bara följer Tio Guds bud, så får vi ett bra samhälle.

22

Predikningarna som de västlæstadianska predikanterna höll, alltid på både svenska och finska, innehöll många grova ord. Skökor och horor var ord som ofta förekom. De såg sig som de förstfödda, de som starkast följde Lars Levi Læstadius egna predikningar. Östlæstadianerna däremot låg mycket nära Svenska kyrkans förkunnelse.

Idag finns det inte många aktiva læstadianer men fortfarande anordnas stormöten om sommaren. Stormötet i Sattajärvi, en liten by i norra Tornedalen, anordnades i juli 2017 och det kom många tusen östlæstadianer från hela Norden samt Estland.

Övertorneå kyrka. Byggd under första hälften av 1600-talet, utbyggd till korskyrka under början av 1700-talet. I kyrkan finns gamla träskulpturer som räddades från Särkilax kapell, ett kapell några kilometer längre norrut som bortfördes av den stora vårfloden år 1617. Bland annat en mantelmadonna, en av de få i Sverige. Foto: Ann-Gerd Simu

Litteratur När jag gick i skolan på 50- och 60-talet hörde vi aldrig talas om författare från Tornedalen. Vi lärde oss att vår kultur varken hade musik eller litteratur. Däremot blev vi introducerade till den enda romanen i Sverige som ansågs handla om detta område. Det var Hitom himlen av Stina Aronsson. Hon kom från en välbärgad akademikerfamilj i Uppsala och bodde några år i Sandträsk i Norrbotten, där hennes man arbetade som sanatorieläkare. Jag försökte många gånger att läsa boken men lyckades aldrig komma längre än en tredjedel in i historien. Jag upplevde inget 23

igenkännande, istället kändes det som om en utomstående betraktade några obegripliga människor i en obegriplig kultur. Först på 90-talet, tack vare författaren Bengt Pohjanen, fick vi tornedalingar möta den första tornedalska författaren. Hon hette Hilja Byström och kom från en liten by i södra älvdalen. Hon hade redan på 30-talet skrivit en trilogi som handlade om livet i en by i Tornedalen. Pohjanen har på sitt förlag gett ut hennes böcker på nytt och han har också skrivit och satt upp en opera där handlingen följer Hilja Byströms berättelse.

Bengt Pohjanen är själv den mest centrala, aktiva nu levande författaren i Tornedalen.

Han skriver på tre språk: svenska, finska och meänkieli. Han har sammanlagt utgett ett tjugotal böcker, bland annat om Lars Levi Læstadius och om den kontroversiella Korpelarörelsen, en extrem religiös sekt som spred sig i norra Tornedalen på 30- och 40-talet. Han har bl.a översatt evangelierna till meänkieli. Han har skrivit flera böcker i en serie han kallar Tornedalska öden och äventyr. En av de senaste har titeln Kirunasvenskarna där en kvinna berättar om sitt liv i Sovjetunionen. Hon var sju år när familjen, liksom många andra familjer i Norrbotten, i slutet av 20-talet emigrerade till det som de trodde var paradiset. De levde under det värsta förtryck och med stora umbäranden. Pappan dödades, mamman kom i fångläger. Alice, som kvinnan heter, fick tillstånd att resa till Sverige på 60-talet, men hon var tvungen att lämna barnen i Sovjetunionen.

Därför reste hon tillbaka och återvände inte till Sverige förrän Sovjetsystemet föll i början av 90talet. Många av de som kom tillbaka till Norrbotten upplevde att de inte blev trodda. De fick inte lov att berätta sin historia. Ännu på 90-talet blev de misstrodda när de berättade om svenska och finska familjers öden i Sovjetunionen. Hon upplevde också att folk spottade efter henne på gatan.

En annan av böckerna i denna serie har titeln Ödesnatten. Den omhandlar några dygn hösten 1944 när finnarna trängde ut tyskarna och dessa flydde upp mot Nordnorge samtidigt som de brände allt de lämnade bakom sig.

Bengt Pohjanen ger också ut en tidskrift med titeln Meänmaa (Vårt land) där han publicerar skönlitterära texter, dikter, dokumentära inslag och intervjuer med författare på både svenska och meänkieli.

En annan tornedalsk författare är Gunnar Kieri. Han har skrivit många romaner om ungdomar som tvingades flytta söderut på 60- och 70-talet. Hans senaste roman, Finnmarken brinner – Ruija pallaa, är en historisk roman om utvandringen från Tornedalen till norra Norge under första hälften av 1800-talet. Nordnorge var räddningen för många tornedalingar under nödåren på 1800-talet. Med havet fullt av fisk behövde man aldrig svälta där.

Den författare som sålt mest, ja som blivit ”världsberömd”, är Mikael Niemi som slog igenom både i Sverige och internationellt med Populärmusik från Vittula. Den blev också 24

filmatiserad. Han bor idag i sin barndomsby Pajala och har skrivit många böcker efter den stora succén.

Av nya författare vill jag nämna min egen tremänning Rita Simu som hittills skrivit två romaner som följer tre generationer kvinnor genom krigsåren och in i femtiotalet. Dit vägen leder och Ängeln vid din sida.

Själv gav jag ut en roman på Bengt Pohjanens förlag våren 2015. Titeln är Bara en flicka och handlar om Karin och hennes sex syskon under åren på 60-talet när föräldrarna tvingades se alla sina barn flytta söderut. I tillägg har jag gett ut en diktsamling, Resa till aldrig, som handlar om min mors resa in i demensens mörker, en novellsamling samt en roman om två systrar i Tornedalen, Kallkällan – berättelsen om en återkomst.

Tyra Helena Lindström som i många år arbetade som präst i Tornedalen har gett ut tre dokumentärromaner om sin farfars mor Matilda i den lilla byn Mukkajärvi. Hon föddes 1863 och från 1888 var hon med barn 25 gånger. 16 av barnen överlevde till vuxen ålder. Titlarna på böckerna är: Matilda 24 ggr med barn, Matildas liv efter alla födslar och Matildas sonhustru – hur kunde hon.

Många andra författare kan också nämnas.

Mona Mörtlund, poet och manusförfattare. Skrev bl.a. manus till filmen Mie halvan kotia (Jag vill hem) som sändes på SVT för några år sedan. Den handlar om en kvinna på ett äldreboende i Stockholm som har glömt all svenska och det enda hon försöker förmedla till personalen är att hon vill hem till Tornedalen. Men ingen förstår henne. De förstår inte ens vilket språk hon talar.

Kerstin Tuomas Larsson, poet, skriver både på svenska och meänkieli.

Och inte att förglömma deckarförfattaren Åsa Larsson, som slog igenom med romanen Solstorm. Hon kommer från en by utanför Kiruna men hennes föräldrar var tornedalingar. Hösten 2017 visades en dokumentärserie i tre delar, Med hjärtat i Kurkkio, på SVT där hon berättar om barndomens somrar i tornedalsbyn Kurkkio.

Sist men inte minst vill jag nämna Gerda Antti, en av Sveriges mest folkkära författare.

Hon är född och uppväxt i min hemby Övertorneå, men har bott hela sitt vuxna liv i södra Sverige, företrädesvis Östergötland. Hon har inte valt Tornedalen som bakgrund eller tema i sina romaner, därför brukar man inte räkna henne till gruppen tornedalska författare.

25

Tornedalskt landskap. Bilden är tagen strax utanför Övertorneå i slutet av september och visar ett tillflöde till Torneälven, en liten «biflod» som bildades vid den tidigare nämnda stora vårfloden 1617.

Foto: Ann-Gerd Simu.

26

BÖCKER

CARL JOHAN LJUNGBERG Humanist på cykel blev internationell problemlösare I den finanskris som på tidigt 1990-tal ställde så mycket i Sverige på ända hette en central aktör Rune Barnéus.

Den utmaning Barnéus mötte var inte liten. Den berörde hundratusentals svenska hushåll och det sägs att 1990-talets finansiella kollaps var den största sedan Kreuger-kraschen.

Rune Barnéus blev vd för Nordbanken (numera Nordea) på sent 1980-tal kort innan det brakade löst. Oförskyllt fick han ta medansvar för en tung händelse som primärt berodde på att många privata spekulanter hade sökt bli rika genom nya lånemöjligheter, detta med snabbt stigande fastighetspriser som följd. Dessa förlopp hade i sin tur möjliggjorts genom en ekonomisk liberalisering, byggd på politiska beslut.

Från en extremt reglerad marknad med låg tröskel för hur mycket man fick låna ut och vad privatpersoner fick ta ut ur landet blev vårt land plötsligt lika extremt öppet vad gäller finansiella transaktioner. Och vad den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt liksom riksbankschefen Bengt Dennis beslöt kunde de dåvarande bankerna i sin tur inte nämnvärt påverka. Ingen eller högst få kunde därtill förutse vilka vidare effekter så omfattande, historiskt sett unika åtgärder skulle få.

Barnéus är jurist och hade då han kom till Nordbanken en gedigen bankkarriär bakom sig. Han hade bland annat arbetat som personalchef hos SEB och som vice vd för PK-banken och kunde branschen från olika sidor.

Han har nu skrivit en memoar kallad Cykla i motvind: En bankmans resa genom 1900-talet. Där söker han förklara inte minst de märkliga händelser som inträffade i Sverige runt 1990, liksom deras orsaker och sin egen roll i skeendet.

Det har blivit en direkt fängslande bok, som ger en fin rundmålning av några viktiga och oroliga decennier av samtiden. Anslaget är uppriktigt, förloppen präglas av dramatik och författaren visar prov såväl på skarp analys som nytänkande.

27

Född i skånska Glimåkra i Östra Göinge kort före kriget kom Barnéus med sin familj tidigt till trakten av Älmhult, där hans tidiga år utspelades. Man känner att han blivit en äkta smålänning men också en man som tyckt sig leva i ett gränsland; han påminner själv om att hans familj är av snapphanesläkt.

Den följande berättelsen låter oss möta ett Sverige som trots de innovations- och exportföretag som hunnit få luft under vingarna ännu i mycket vilade på landsbygden med dess jordbruk, hantverk och småföretagsamhet. Folk fick här ta de jobb som erbjöds och man tvangs ofta byta och flytta. De flesta fick bo och leva enkelt. Barnéus högt avhållna morfar, framgår det, bodde som barn i en stuga med stampat jordgolv. Hur skulle den som likt Barnéus familj tagit lån för att köpa en gård kunna betala av detta enbart med hjälp av gårdens naturaprodukter? Kunde studiekostnader täckas av sommarjobb? Frågorna var rätt olika dagens.

Kanske fick Barnéus då ett incitament till att välja den bana som blev hans.

Han drog tveklös nytta av ett Sverige som blivit ett utbildningsland. Men han kom i hög grad också att gå i den skola som brukar kallas livets – med ständiga krav på att ordna sin egen och familjens försörjning, detta innan barn- och bostadsbidrag, sjuk- och arbetslöshetsunderstöd ännu blivit något vi nu tar för givet. Barnéus tycks tidigt ha utvecklat sin förmåga att improvisera, att göra det bästa av förändrade lägen, på sätt som senare kom honom väl till pass. Inte minst i kriser och i hans arbete som expert ute i världen.

En fas i hans liv som han menar gav hopp och glädje var skolan. Folkskolan i Bråthult, därpå kyrkskolan i Traryd och gymnasiet i Halmstad blev för honom meningsfulla och utvecklande inrättningar. Samma gäller universitetet. Synen på högre utbildning var som bekant ofta sval i dåtidens svenska hem. Att läsa såg vissa som ett hot mot invanda traditioner, kanske också som en vilja att ”byta klass”. Barnéus berättar om en lärarinna som gjorde sig ärende hem till hans familj med ett enda, men tydligt och med dagens mått riktigt budskap:”- Er son ska gå på samrealskolan.” Och så fick det bli.

Barnéus har vänliga ord till övers för den svenska kvalitetsskolan. Han lärde sig mycket av värde, beklagar bara att översättningar av latintexter gav föga utrymme för stoff om allt vad romarriket har betytt för vår kultur. Efter intensiva juridikstudier i Uppsala och korta sejourer på Stockholms Handelskammare samt på UD (där Barnéus antogs, men kände att han nog var väl odiplomatisk) blev det alltså bankvärlden. De avsnitt som berör hans år där är möjligen mera till för de insatta, men sättet att skriva är rappt, synfältet allmänmänskligt och personporträtten välgjorda. Bara det att banker från 1980-talet började sikta in sig på privatkunder och att de blev 28

en sorts investeringsvaruhus, vilken omvälvning! För den som upplevt dessa år är det även smått chockartat att höra, hur gammaldags banker då ännu styrdes. Inte minst den numera bortfusionerade Stockholms Enskilda Bank.

Om man vill få en överblick av 1990-talets finanskris i Sverige är bokens korta men effektiva redogörelse till hjälp. Man anar här att de som avreglerar och privatiserar ofta ”icke veta vad de göra”. Det är en närmast olympisk tragedi som Barnéus låter gå i repris. Vilka tillgångar som förstördes. Vilken rädsla som spred sig. Och vad det så kallade ”kronförsvaret” på tidigt 1990tal kostade oss alla! Enligt personer kring dåvarande statsministern Carl Bildt utmålades detta försvar snarast som en patriotisk plikt. En av hans medarbetare citerade gärna Clint Eastwood: ”You dig, or you don’t dig…”

Riktiga pärlor levererar Barnéus då han skildrar sina uppdrag för Världsbanken. Den chansen fick han just då krisen rasade som värst och ”mediadrevet” slog honom, skoningslöst och förnedrande. Vilken lättnad att få byta ut Stockholm mot Washington, D C, och än mer mot så kallade ”missions” till olika länder där banken drev sina projekt.

Allmänt menar Barnéus att Världsbanken gör stor nytta, trots stark men ogrundad kritik. Tyvärr har banken inte minst i Sverige hamnat i skuggan av det ofta haussade FN. Vad han däremot vantrivdes med var högkvarteret i centrala Washington, där en märklig elitkultur frodades och det ansågs viktigast att ha fina titlar och kunna skriva eleganta rapporter, oavsett deras praktiska värde. Barnéus, som rekryterats för sin internationellt unika erfarenhet av 1980talets svenska privatisering, ville ut på fältet där han kunde omsätta sin kunskap praktiskt.

Färderna ledde bland annat till Latinamerika och Asien, men även i det nya Ryssland fick han bidra till att bedöma vilka banker som borde stödjas. Arbetet gav bland mycket annat kontakt med flera av de ryska, smällrika så kallade oligarkerna. Av en slump kom Barnéus att befinna sig i Moskva de ödesdigra dagar, då Jeltsin satte in stridsvagnar mot den uppstudsiga duman, (parlamentet) och då vår smålänning närapå hamnade i skottlinjen. Den ofta förlöjligade Boris Jeltsin får av Barnéus goda lovord för vad han uträttade. Han hinner också beklaga det svenska relativa ointresset och oförståelsen för dessa länder.

Man kan här inte låta bli att jämföra Barnéus och Världsbankens insatser med de betydligt mer omskrivna bravader på ”hög” nivå som en grupp till Moskva inkallade västekonomer samtidigt stod för, och fråga sig vilka som gjorde det marknadsekonomiskt otränade Ryssland mest nytta.

29

De glimtar som boken ger från vistelser i stater och regioner som Kamtjatka, Azerbajdzjan och Armenien är intressanta och ofta kostliga. Bara att få chans att stärka insikten att ”demokratisering” är mera än att hålla regelbundna val, det kräver ju ett fungerande rättsväsende med lagar och obundna domstolar! Barnéus låter inte oväntat förstå att det var långt lättare att utveckla en privat sektor i det gamla Östeuropa, där många mindes en äldre ekonomisk och rättsstatlig ordning, än i före detta Sovjetstater som saknat en sådan.

Det slående hos Rune Barnéus skildring är hans tro på erfarenheten och hans vilja att ”få saker utförda”. Men inte bara det. Viktig för hans sätt att betrakta de uppdrag han har anförtrotts liksom de människor han kommit att arbeta med är hans humanistiska och historiska grundhållning.

Vad dessa sidor betyder kan knappast överskattas. Inte så få framträdande gestalter i dagens näringsliv ger ibland intryck av att vilja värna om sådant, men bara hos få verkar den synpunkten vara äkta och personlighetsgrundad. Barnéus tar helt enkelt det personliga och det historiska på allvar, som de tunga faktorer de är. Av det skälet blir också hans tolkningar av skeenden och möten så mycket mer nyanserade, kanske i många fall mindre fördömande, än många andras. Att han har intresse för poesi och botanik lägger fler välkomna drag till bilden.

Det allvar som till sist finns i hans synsätt utesluter som väl är inte, att hans bok också är befriande okonventionell och humoristisk. Läs den!

30

BÖCKER

ANNA LINDÉN Jacob Tengström – en man i händelsernas centrum Gustav Björkstrand, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772 (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2012), 558 s.

Med tegelstenen Jacob Tengström: Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare (Helsingfors, 2012) har Gustav Björkstrand skrivit en gedigen och heltäckande biografi över en kyrkans och universitetets man i händelsernas centrum. Med detta arbete i klassiskt empirisk tradition fylls onekligen en kunskapslucka i det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet historia.

För den som inte känner till författaren Gustav Björkstrand sedan tidigare kan berättas att han är professor emeritus i teologi och tidigare biskop i Borgå stift. Under flera decennier har Björkstrand ägnat sig åt kyrkohistorisk forskning. Bland hans tidigare verk om Jacob Tengström kan nämnas: En kyrkolag i samklang med tidens verkliga behov: den av ärkebiskop Jacob Tengström ledda kyrkolagskommitténs försök att utforma en ny kyrkolag för Finland i komparativt perspektiv (2007) och Försök till ny redaction af kyrko lag för Finland: en källkritisk utgåva av ärkebiskop Jacob Tengströms kyrkolagsförslag 1825 och 1829 jämte Förslag till ny Prestvalsförordning i Finland (1998) Jacob Tengström (1755-1832) är en intressant person väl värd att uppmärksamma, inte minst därför att ett dramatiskt skede i Sveriges och det unga Finlands historia speglas i honom och hans verksamma liv. Det är knappast överord att hävda, att Tengströms inflytande på den kyrkliga och politiska utvecklingen i hög grad bidrog till att säkerställa såväl den evangelisklutherska kyrkans som Finlands autonomi inom det ryska riket. Tengström hade många strängar på sin lyra och räknas som både barnlitteraturens och den praktiska teologins fader i Finland. Han brukar också betecknas som en av sin tids främsta historiker.

Björkstrand syfte är att teckna den helhetsbild av Tengström som hittills saknats. Han vill måla ett porträtt, där han tar fasta på de utmärkande personlighetsdragen. Jacob Tengström framstår därvidlag som en på många sätt tidstypisk 1700-talspräst: förnuftig, pragmatisk och 31

balanserad. Personligen älskvärd, men känslig och något konflikträdd vid möten öga mot öga, något som inte hindrade att han samtidigt var både äregirig och handlingskraftig. Med en något anakronistisk term framtonar Tengström i biografin som en i hög grad flexibel person. Det är betecknande att denne finner det vara av mindre vikt under vilken furste han tjänar, så länge fred och välstånd råder i landet. Denna pragmatiska inställning innebar också att Tengström kunde ta kontakt med kejsaren Alexander I mitt under brinnande krig och inleda samarbete med fienden.

Utifrån ett samtidsperspektiv kan detta knappast betecknas som något annat än landsförräderi, även om historien visade att hans handlande i det långa loppet gynnade Finland.

Jacob Tengström föddes år 1755 i Gamla Karleby i Österbotten, familjen tillhörde en prästsläkt med rötter i Västergötland. En nära släkting var Anders Chydenius, som kom att ha betydelse för såväl Tengströms tidiga intresse för ekonomi som för hans anammande av upplysningsidealen. Efter studier i ekonomi och vitterhet vid Åbo akademi öppnade den tjugoårige Tengström en skola för gossar i hemstaden Gamla Karleby, där han undervisade i moderna språk, geografi och historia. Efter en tid återvände Tengström dock till Åbo och disputerade på en egenhändigt skriven docentavhandling: ”Om och i vilken mån dödsstraffet överensstämmer med naturrätten”. Tengström argumenterade där för att endast brott som hotade statens säkerhet skulle bestraffas med döden, i övrigt borde dödsstraffet ersättas med livstids fängelse. Tengström kan generellt betecknas som en typisk konsekvensetiker, det centrala för honom var hur skadliga brotten var för staten. Överlag var Jacob Tengström en mångsidigt begåvad person, verksam inom ett brett fält. Efter en kort tid som docent vid Åbo Akademi tillbringade han några avgörande år i slutet av 1770-talet och början av 1780-talet i den västra rikshalvan, där han kom in i de kulturella kretsarna och blev flerfaldigt belönad av Vitterhetsakademin. I tragedin Zelis, som skrevs vid denna tid, berör Tengström ett ämne som föregriper hans förhållningssätt under 1808-1809 års krig: prisandet av den segerrike härskarens (Alexander den store) ädla mildhet mot de besegrade.

Efter återkomsten till Åbo slog Tengström in på den teologiska banan och disputerade under hösten 1783 på en avhandling om Kristi ställföreträdande lidande. Tengströms tes sammanfattas av Björkstrand på följande sätt: ”Kristus har dött för alla, och genom sin död försonat hela människosläktets synder samt åt detta förvärvat syndernas förlåtelse utan dess egen förtjänst” (s 56). Således en oantastligt luthersk ståndpunkt, som Tengström argumenterade för med stöd av både gamla och nya testamentet.

Någon utpräglat ortodox teolog var Tengström dock inte, varken vid denna tid eller senare. Han påverkades tidigt av samtidens neologi och intog under hela livet en förmedlande 32

ståndpunkt mellan gammalt och nytt. Tengström menade att arvsyndsläran borde avskaffas, men var som predikant föga kontroversiell. Han undvek helt enkelt att predika över vad han betraktade som överspelade eller mindre viktiga ämnen, såsom arvsyndsläran och underberättelserna. Även sakramenten hörde till de ämnen Tengström sällan berörde.

Betecknande för Tengström är även att han såg fursten, och inte, som normalt inom Svenska kyrkan, ärkebiskopen, som kyrkans överhuvud. Prästen var för Tengström i tidstypisk anda i första hand en ämbetsman med statens bästa för ögonen. På vårvintern 1803 utnämnde Gustav IV Adolf Tengström till biskop i Åbo. En tid av praktisk och reforminriktad verksamhet vidtog nu för Tengströms del. Han lade ned åtskillig tid på förslagen till ny psalmbok och kyrkohandbok, och reformerade präst- och lärarutbildningen. Från och med 1808 bedömde Tengström skilsmässan mellan den västra och den östra riksdelen som ett politiskt faktum, och inledde, för att göra det bästa av situationen för sin egen, den evangelisk-lutherska kyrkans och Finlands del, ett samarbete med den ryska ockupationsmakten, som kom att ge honom ett avgörande politiskt inflytande under de följande decennierna.

Inom idé- och lärdomshistorisk forskning brukar man av ålder tala om de vetenskapliga dygderna lärdom och inlevelse. Även om Gustav Björkstrand själv inte är idéhistoriker är hans Tengström-biografi skriven i denna från ett digert empiriskt material utgående tradition. Varken på Björkstrands lärdom eller hans inlevelseförmåga finns det något att anmärka. Läsaren anar att det finns en valfrändskap mellan författaren och hans forskningsobjekt.

Det faktum att de båda varit verksamma och gjort karriär inom samma områden: kyrkan, universitetet och politiken, förstärker sannolikt detta drag. Ibland skulle jag önska ett litet mer kritiskt och distanserat förhållningssätt till föremålet för biografin från författarens sida.

Sammanfattningsvis vill jag dock framhålla att Gustav Björkstrand kröner sin mångåriga bekantskap med biskops- och professorskollegan Tengström med ett imponerande verk.

*

33

ESSÄ

MIRJAM TAPPER Om Rainer Maria Rilkes estetik och diktarens betydelse (1) Rilke ser som sin uppgift att lyfta all den till trivialgods förvandlade skönhet som ligger förborgad sedan urminnes tider. Han dyker likt en pärlfiskare ner i de mörka djupen.

För att bli varse all den härlighet som omger oss krävs en viss transcendens, det inser Rilke. Förmågan att insupa, att stanna upp, att låta sig röras av den inneboende skönheten i tingen kräver tid och inlevelse. Först och främst behövs stillhet, förmågan att färdas långsamt genom livet och tillvaron, att lyssna på naturens budskap, att stänga av de förvirrande och hetsande intryck som ständigt väller över nutidsmänniskan.

Rilke sysslar också med frågan om poetens roll i denna estetiska uppfostran av folket, hur konstnärens viktiga uppgift kräver en viss offervilja för att han ska visa sig värdig sin kallelse.

Den purunge Rilke hemma i Prag hade redan dessa funderingar, han kände sig kallad till sin uppgift men frågade sig ofta om han var värdig den och denna känsla tog honom genom den svåra period då omgivningen, främst familjen, ifrågasatte hans livsstil och val av yrke.

Hans känsla av utvaldhet ökades successivt under åren efter sekelskiftet och i skydd av Lou Salomés uppmuntran av hans utveckling, till en känsla av ovillkorlig hängivenhet mot sin konst och sin bestämmelse. Då han tillsammans med en väninna diskuterade en tavla där motivet var en person med en särskild kallelse lär Rilke med tårar i ögonen ha sagt: ”Auch ich habe so eine Sendung” (’Även jag har en sådan kallelse’). I mångt och mycket rimmar hans syn på konsten med de gamla tyska romantikernas. Man kommer att tänka på Friedrich Schillers dikt Die Ideale från 1795 när man läser om Rilkes syn på sin uppgift. Detta ideal var även kompositören Franz Liszts under åren runt revolutionen i Europa 1848. Liszt ansåg sig kunna kombinera sin ungdomliga önskan att bli präst med att vara kompositör genom att tillämpa Schillers ideal på sin konst.

Då den cirka trettioårige Rilke gästade Ernst Norlind och Hanna Larsson på Borgeby gård i Skåne noterade Norlind att Rilke hade faste- och böndagar varje vecka, då han gick för sig själv innesluten i naturen eller låg nedbäddad i sanden vid havsstranden. Kontrasten mellan denna tillbakadragenhet och det sällskapliga liv som Rilke tidvis levde inbjuden på slott och herresäten 34

eller tillsammans med konstnärer i t ex Paris var slående och Rilke återvände alltid till sin ensamhet efter sina exkursioner i gemenskap.

Till sist är det nog ändå den självvalda ensamhet som Rilke lever i på slottet Muzot som skapar något av världsalltets egen sång i elegierna och sonetterna, den kosmiska känsla som blott en sådan ensamhet med en storslagen natur kan skapa. Är det denna ekande tystnad, denna skönsjungande eolsharpa som fascinerar och trollbinder människor vid Rilkes sena verk än idag?

Poeten Rilke, som något av en Zarathustra i sin håla som med Nietzsches ord ”verliess seine Höhle, glühend und stark wie eine Morgensonne, die aus dunklen Bergen kommt” – lämnade sin grotta, glödande och stark som morgonsolen som går upp ur mörka berg. Poeten som med solens, månens och stjärnornas, himlarnas och bergens hjälp skriver dikter som skakar oss än idag. Dikter som rör vid det arketypiska, den djupt nedbäddade känsla av att vara en länk i en kedja som Rilkes dikter framkallar. En känsla hos den enskilda läsaren av att vara tillhörig en oändlig tidsrymd, innesluten i våra själar, av gemenskap med de släkten som gått före oss och dock isande ensam på ett djupare, existentiellt plan.

Rilke moraliserar inte, han avstår från att värdera, han endast beskriver. Hans dikter upphäver i vissa stycken naturlagarna, de skapar ett eget kosmos av oberörd skönhet, som den lätta gesten av handen lagd på skuldran på den antika torson eller trädet som växer i örat på Orfeus och blir till sång. Livet som blir till den döda flickans sömn och bilden av Orfeus som försöker klättra på de tättsittande strängarna på sin lyra. Allt är lidelsefritt skildrat, som i en lätt surrealistisk målning och ändå glöder varje dikt av närvaro och förtätad känsla.

Varats olidliga lätthet kommer för en när man läser dessa sena dikter, men hur många ton grus och stenar måste inte poeten ha fått känna tyngden av innan han kom fram till denna suveräna känsla av makt över livsbetingelserna, den makt som ligger i vår förändrade syn på den oss omgivande verkligheten. Är det den dödssjuke Rilkes egen kroppsliga bräcklighet, hans närhet till det öppna – som han själv vill kalla fortsättningen efter döden – som får hans lyra att klinga så skönt i de sena verken? Det är som om denne Orfeus med sin finsträngade lyra förmår uppta en musik med de sköna övertoner som gör att den, som Hugo von Hofmannsthal säger, uttrycker det knappt utsägbara. Har den tunna väggen mellan kroppens tunga materiella existens och den själ som rör sig i andra luftlager börjat krackelera? Genom sprickorna i denna vägg skådar Rilke ett annat landskap, en tidlös evighet som för alltid upphäver de naturlagar i vilka vi upplever vår materiella existens bunden, som avtäcker den skönhet som mayans slöja döljer för våra ögon. Är Rilkes

35

Orfeussonetter och de mäktiga Duinoelegierna att jämföra med den överjordiska tonen i Mozarts sena verk, i Trollflöjten och den av sublim skönhet genomsyrade klarinettkonserten?

Både Mozart och Rilke hade dödsaningar då verken skrevs, båda hade uppenbarligen börjat hala in det tunga ankare som binder oss vid djupen. Deras livsbåtar var, då dessa verk skrevs, på väg mot en skönare destination, ett lugnt och stilla vatten. Några spår av förtvivlan finns inte i Mozarts eller Rilkes sena verk, endast ett beskrivande och en avrundad tacksamhet lyser igenom konstverken. Konst av den arten är i samtliga fall slutet på en lång process av skapande arbete, de utgör sista steget i en lång trappa som är så svindlande hög att endast få vågar följa konstnären upp i de tunna luftlager där trappan mynnar.

För den som ändå vågar försöket väntar en stark upplevelse av tyngdlöshet, en känsla av att sväva fritt, som endast ett fåtal av de konstverk som sett dagens ljus förmår skapa. Det var just denna tyngdlöshet som Rilke strävade efter att framställa, detta fågelperspektiv på vår tillvaro som alltid fascinerade honom. Han säger sig vara avundsjuk på de små varelser, fåglarna och till och med myggorna, som kunde sväva fritt i luften utan tanke på faran av att falla ned och dö.

Fortsättning följer.

36

KRÖNIKA

MOHAMMED OMAR The Last Jedi Imperiet domineras av män i mängder, medan rebellerna omfattar inte bara alla kön och färger, utan också utomjordingar med ”primitiv” framtoning som ska få oss att tänka på ”den gode vilden”. Mot det vita, onda imperiet står alltså en mångkulturell, antiimperialistisk rebellgrupp. Mot den vita enfalden, den smarta mångfalden.

Så har den nya Star Wars-filmen The Last Jedi kommit ut, del två i den nya trilogin som började med The Force Awakens i december 2015. Rymdäventyret tar vid där det förra slutar. Hjältinnan Rey hittar den åldrade jediriddaren Luke Skywalker på en avlägsen ö där hon får lära sig mer om kraften. Hennes uppdrag är att övertyga Luke om att lämna ön och undsätta rebellerna som är hårt ansatta av The First Order, imperiets arvtagare. Motståndet behöver honom.

The First Order är en kopia av imperiet. I stället för kejsar Palpatine har vi Snoke, i stället för Tarkin har vi general Hux och i stället för Darth Vader har vi Kylo Ren. Och precis som i de tidigare filmerna så talar de onda, som övervägande består av stela vitingar, för det mesta snobbig överklassengelska. Skurken Kylo Ren, talar The Queens English, trots att han är son till Han Solo och prinsessan Leia, vilka båda talade med amerikansk accent. Så accenten tycks fungera som en markör. Den brittiska accenten står för det gamla Europa, rasism och imperialism, medan den amerikanska accenten står för politiskt korrekta värderingar och mångkultur.

När de första tre filmerna gjordes 1977-83 var förmodligen syftet med denna språkliga uppdelning att påminna om den amerikanska revolutionen mot det brittiska styret. Tuffa, frisinnade och charmigt vulgära amerikaner i kamp mot stela engelsmän. Denna ständiga stereotypisering av engelsmän som högfärdiga och elaka som aldrig någonsin ifrågasätts av antirasister…

Så rymdimperiet är delvis det brittiska imperiet. Men filmmakarna har också slängt in en del nazistisk estetik, framför allt i The Force Awakens där den rödlätte och neurotiske general Hux står och talar inför sin armé i en scen som påminner om nazisternas massmöten. Den som spelar General Hux verkar dessutom vara ämnad att likna Eric Trump, den nuvarande, ”fascistiske” presidentens son.

37

Denna hybrid mellan det brittiska imperiet och Tredje riket skulle kanske kunna beskrivas som vänsterns vrångbild, ja, en karikatyr av den gamla europeiska civilisationen.

Mot detta vita, onda imperium står en mångkulturell, antiimperialistisk rebellgrupp.

Mot den vita enfalden, den smarta mångfalden. De stela vita männen saknar fantasi och empati, medan de blandade rebellerna, är ”nytänkande”. Förutom att vara väldigt vitt är imperiet dominerat av människor, män i mängder, medan man bland rebellerna inte bara hittar alla kön och färger, utan också utomjordingar med ”primitiv” framtoning som ska få oss att tänka på ”den gode vilden” som fick sina kulturer förstörda av europeisk kolonialism.

Det politiska budskapet i de nya Star Wars-filmerna blir näst intill övertydligt när rebellflottans amiral, en blåhårig ”batikhäxa”, sätter machokillen, piloten Poe på plats. Men rebellerna är inte bara rättvisekrigare, de har också en del drag som för tankarna till islamisk terrorism. Den blåhåriga amiralen räddar till exempel rebellerna genom en självmordsattack. Men när frihetskämpen Finn ska försöka med samma sak, blir han räddad av en tjej, så klart, som får honom att tänka om.

I förra årets spinnoff-film Rogue One var de islamiska dragen än mer framträdande.

På en ökenmåne ligger den heliga staden Jedha City. Staden har en klyschigt ”österländsk” prägel och i basarerna möter man utomjordingar i niqab, ansiktsslöja. Där leder Saw Gerrera ett uppror mot den imperialistiska ockupationen. Hans män har arabiska drag, bär turban och kallas ”fanatiker”. I Saw Gerrara, vars låter namn misstänkt likt Che Guevara, skulle man kunna se ett försök att ”förstå” den islamiska terrorismen och sätta den i samband med en antiimperialistisk kamp och tredjevärldenromantik.

Det är tveksamt om Hollywood skulle göra en film om ett ondskefullt, islamaktigt rymdimperium lett av bruna och svarta människor som talar med arabisk brytning. Och mot denna stod en grupp vita rebeller. Med stor sannolikhet skulle filmen bli beskylld för att vara både islamofobisk och rasistisk.

Man bör vara uppmärksam på filmers vänstervridna, politiska påverkan. Det finns nördar som har grävt djupt i Star Wars-världen och lyckats hitta försonande drag hos rymdimperiet. Det kanske till och med är så att är imperialisterna är de ”the good guys”? De upprätthöll åtminstone fred, lag och ordning i galaxen. Som kejsar Palpatine sade i sitt installationstal: ”Vi är ett imperium av lagar!”

På samma sätt är det inte självklart, vilket det tycks vara för vissa, att det brittiska imperiet var genomgående ondskefullt. Den brittiska imperialismen hör faktiskt till historiens mest välmenande och humana om man jämför den med till exempel den turkiska eller den 38

japanska. Men det gillar inte vänstern att prata om, i stället ska vi bara fortsätta att späka oss själva tills vi sjunker ner i dyn, nedtyngda av skam och skuld. Det är dock tveksamt om världen blir bättre om väst förlorar sin ledande ställning.

I stället för skuld kanske vi västerlänningar borde känna oss ganska nöjda över allt det goda som vi tillfört den mänskliga civilisationen i form av konst, litteratur, filosofi och inte minst vetenskap, medicin och teknik. Och så klart demokrati.

Mångkulturella rebeller, ädla vildar och blåhåriga ”batikhäxor” i ädel kamp mot onda vita män. Det bjuder den senaste Star Wars-filmen The Last Jedi på.

*

Nästa nummer av Realia-Postens månadsbrev utkommer i månadsskiftet februari/mars.

39