Realia posten juni 2017

LEDARE

CHRISTIAN SWEDBERG Stat på reträtt Det finns många tecken i vår tid på att Sveriges statsmakt befinner sig i reträtt. Staten klarar inte längre av att uppfylla sina kärnfunktioner; att värna inre och yttre skydd – att upprätthålla våldsmonopolet.

Det var i mitten av juni som Dagens Nyheter avslöjade att antalet särskilt utsatta områden ökat från 15 till 23 områden, samt att det finns ca 5,000 kriminella i 200 olika nätverk i totalt 61 utsatta områden. 20 juni gick Rikspolischef Dan Eliasson ut med en debattartikel i samma tidning och bekräftade den bilden.

I januari krävde Regeringen av Eliasson att ta fram en handlingsplan för att hantera polismyndighetens kris.

Polisreformen har ej lyckats vända trenden. Föregående år klarades enbart 14 procent av de anmälda brotten upp – den sämsta siffran på 16 år. Sedan 2014 har vi också en uppåtgående negativ trend där alltfler poliser yngre än 40 år väljer att lämna tjänsten. 2015 var det 121 yngre poliser som valde att lämna yrket. 2011 till 2014 låg också siffran högt, då mellan 70-90 yngre poliser som valde att lämna yrket.

Statskontoret har riktat skarp kritik mot polisledningen mot det sätt som omorganisationen skett, samtidigt som det rapporteras om ett utbrett missnöje inom poliskåren mot hur chefer tillsätts och att kritiker tystas. Detta får fortgå samtidigt som otryggheten i Sverige ökar, för framförallt kvinnor och äldre.

Polismyndigheten krävde 3,9 miljarder kronor under de tre kommande åren, bl.a. för nyanställning av 1,500 poliser. Efter att Regeringen ställt krav på Eliasson torde också Regeringen vara polisen tillmötesgående? Regeringen valde att tillskjuta 700 miljoner kronor. 18 juni kom larmet från polismyndigheten att pengarna redan är slut. Dessa gick bl.a. till civilanställdas löner och lån. För att region Stockholm skall kunna hålla budget kommer de att behöva säga upp anställda enligt Jan Evensson. Han fortsätter med att det saknas över 100 utredare, bara i Stockholm (SvD, Polisens extramiljoner åts upp av lån – tung polischef larmar, 2017-06-18). Evensson gjorde sig känd nationellt i samband med terrorattentatet i Stockholm.

Resursbristen hos statsmakten har i stället lett till en ekonomisk boom inom bevakningsbranschen. På 28,000 anställda omsätter den branschen 22 miljarder SEK per år.

Frågan är svenska statsmakten är på väg att privatisera hela eller delar av våldsmonopolet? När inte polis klarar av att upprätthålla lag och ordning har kommuner i stället låta väktare patrullera gator och torg.

Vardagsbrott, så som snatteri, har kommit att bli en sysselsättning för bevakningsbolag i stället för patrullerande polis.

I min hemstad Borås hade vi förut ett utsatt område; Hässleholmen. I år har vi fått tre särskilt utsatta områden där kriminella gäng styr. Förutom Hässleholmen har Norrby och Hulta tillkommit. Borås har ca 110,000 invånare – men i tungt kriminell områden är staden i samma liga som Sveriges tre största städer.

När jag var yngre fanns det närpolisstation på Hulta torg och på Hässleholmen. Strax efter att polisstationen på Hulta lades ned, brandbombades Handelsbankens kontor. Efter att banken flyttade, lade

Posten ner. Kvar finns en pizzeria (som någon satte eld på föregående sommar), en kiosk, och en ICA butik med galler och taggtråd för sina skyltfönster. I Sverige 2017.

Att upprätthålla våldsmonopolet; lag och ordning på varje kvadratmeter inom Sveriges rikes gränser, är statens huvuduppgift. Den kan skära ned på annat om medel saknas, men här finns inget utrymme för reträtt. Statens existensberättigande vilar på denna pelare. Lägger staten ut detta på entreprenad, eller helt enkelt inte klarar av att längre upprätthålla lag och ordning, bör den abdikera – omedelbart, och inte bara Regeringen, utan samtliga parter i Riksdag och Regering som är delaktiga i detta förfall. Det bör utlysas nyval och nya partiledningar bör väljas. En ”reboot” för staten om man så vill, börja om från början, göra om och göra rätt.

Vi lever i en tid med tusentals IS-terrorister på svensk mark, med tusentals yrkeskriminella i hundratals kriminella nätverk. Vi bör ha lämnat stadiet ”utmaning” och nu inse att polismyndigheten befinner sig i full kris. Det finns inget utrymme för slapphänta axelryckningar och tillkortakommanden. Vi kan inte ha en icke-fungerande polis en dag till, och framförallt inte en hel mandatperiod till. Om inte våra politiker växer ryggrad kan denna fråga mycket väl bli den som avgör valet 2018. Det skulle borga för ett stökigt parlamentariskt läge, men det kan mycket väl vara det som behövs – att de gamla drakarna på sikt försvinner och nya krafter får ta vid. Sveriges polis måste sättas in på offensiv i morgon, och för det behövs en stärkt konservativ röst – om inte i Moderaterna och KD så i ett nytt politiskt alternativ.

CARL-JOHAN LJUNGBERG När Jesus blev gerillasoldat Få rörelser har väckt sådan uppståndelse som 1968 års politiska vänster. En hel ungdomsgeneration bröt med arv och tradition. Nävar höjdes i skyn och ropen skallade. Skolelever och studenter bråkade, medan deras föräldrar och lärare undrade vad de hade gjort för ont.

Mindre känt är nog att en revolt samtidigt rasade i kyrkor och samfund, där yngre teologer börjat ifrågasätta sin egen lära. Vilket uppdrag borde moderna kristna ta sig? Kunde de bara se på, när jordens fattiga sögs ut av giriga kapitalister? Äldre kristna fick höra att de inte brydde sig om de sämst ställda.

Kyrkans revoltörer tog stöd av såväl döda tänkare som Marx och samtida socialister som Herbert Marcuse.

I Sverige anknöt nya opinionbildare till ett äldre inhemskt radikalt arv.

Om dåtidens röda vindar i svenska samfund handlar idéhistorikern Johan Sundeens nya studie, som skildrar personer och idéer i denna kyrkliga revolt. 68-kyrkan heter boken, med undertiteln Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989. Sundeens studie ingår i Johnsonstiftelsens projekt om 68-vänstern i Sverige.

68-kyrkans gestalter lånade uppslag från Europa och USA. Men Sundeen går även in på en radikal repris som inföll på 1980-talet, då den så kallade befrielseteologi som uppstått i Latin- och Centralamerika upptogs av en del kristna i vårt land.

Sundeen analyserar välavvägt de tankar och motiv som drev debatten. Sin egen kritiska, kristna grundsyn låter han medvetet komma till tals. Också kritik av 68-kyrkan relateras. En sådan fördes fram av män som Pingströrelsens Stanley Sjöberg och Olof Djurfeldt, lekmannen Bengt Olof Dike, domprosten Per-Olof Sjögren, prästen ”Fader Gunnar” Rosendal och författarna Andres Küng och Sven Stolpe. Sundeen utgår från ett stort material med inlägg från teologer som Per Frostin, Jonas Jonson, Anders Westerberg, Martin Lind, Carl-Henric Grenholm, Lars Carlzon och K G Hammar.

Flera av dessa personer hade radikaliserats vid det stora kyrkliga mötet i Uppsala 1968 som flera deltagare såg som en uppenbarelse. Nu uppkom en rad nya idéfora som Tidssignal och Konkret. Sundeen ägnar sig dock mest åt KRISS, Kristna studentrörelsen i Sverige, där man hävdade att personlig frälsning bör vika för allas materiella väl, varför kyrkan borde förena sig med radikala vänsterpartier.

Utom att bedriva en långtgående jämlikhetssträvan och att vilja upphäva den privata äganderätten i Sverige ställde man krav på det internationella samfundet. Inför orättvisorna i Latinamerika var inte förbön och hjälp nog, man hade rätt att förorda väpnad gerillakamp. I Maos kulturrevolution anade Jonas Jonson Guds hand.

Sundeen visar att de svenska radikalkristna gick i takt med Kyrkornas världsråd. Detta undvek vid tiden att ifrågasätta kommunistregimer, men angrep USA och Väst. Sovjet ordnade gärna dialogmöten mellan

marxister och kristna. Sundeen visar på svenska initiativ för att stödja Östtyskland, DDR, liksom sandinistregeringen i Nicaragua. Entusiasmen svalnade dock, när Solidaritet i Polen framträdde.

Vad fick då dessa teologer att omtolka kristen lära så att våld godtogs som politisk metod? Sundeen pekar på en idealism som blev så stark att verklighetskänslan tog skada. De radikala teologerna avvisade all kritik.

De mötte viss undran hos äldre kolleger. Men deras karriär tog knappast skada av dessa ställningstaganden för flera blev senare biskopar och professorer.

Att en motståndare till den extrema vänsterteologin var tidningen Dagen kan här noteras. I striden om de nya dogmerna tog Dagen avstånd från Sovjet och andra diktaturstater. I tidningen belystes ofta, hur dessa stater misshandlade sitt folk och inte minst sina kristna.

Johan Sundeens bok ger en bred och nyansrik bild av sitt ämne. Den kan bli en klassiker, en källa att ösa ur om ett märkligt och ändå okänt skede i svensk kyrkohistoria. Man önskar sig även en fortsättning, för 68arvet i Svenska kyrkan är ännu i högsta grad verksamt.

SIMON O. PETTERSSON Vad hade Martin Luther tyckt om islam?

I år firar vi Lutherjubileum. 500 år har gått sedan Luther offentliggjorde sina berömda 95 teser, som riktade sig mot Katolska Kyrkans bruk av avlat, och som brukar anses inleda reformationen. I svenskkyrkliga kretsar nämns därför Luther mer än vanligt. Tyvärr höjer sig dessa omnämnanden sällan över floskelnivån, och bara i undantagsfall utvecklas någon fördjupad förståelse för det lutherska arvet. Det är synd, då Luther hade mycket att säga, också om vår tids frågor. Ett exempel är islam, som omständigheterna gjorde till ett högst angeläget ämne, och han ägde dessutom för sin tid djupgående kunskaper om fenomenet. Jag vill i detta bidrag visa, att hans klarsyn i detta ämne positivt kontrasterar mot den nuvarande Svenska Kyrkans.

Ingen offentlig aktör kan i dag undvika att förhålla sig till islam. Islam har efter de senaste decenniernas stora invandring blivit en del av vår vardag. I särskild grad gäller detta förstås Svenska Kyrkan, som i egenskap av vår egen tros största organisation har att förhålla sig till den främmande tron som breder ut sig. I Svenska Kyrkans fall tycks taktiken vara att lägga sig helt platt. Inte minst har ärkebiskopen Antje Jackelén otaliga gångar visat en vacklande och oklar inställning till islam. På lokal nivå finns det till och med organiserade samarbeten emellan kristna och muslimer. Att säga det självklara, att islam är ett konkurrerande trossystem och att Mohamed är en falsk profet, tycks påfallande svårt.

Det yrvakna förhållningssättet som uppvisas från Kyrkans sida, kan tyckas märkligt. Ty det är knappast första gången i den kristna kyrkans historia, som västerlandet konfronterats med islam. Redan under 700talet med invasionen av Spanien blev islam en i högsta grad påtaglig fara för västerlandet. Flera kristna teologer under medeltiden ägnade den nya religionen sitt intresse. Den största insatsen gjordes eventuellt av Petrus Venerabilis, legendarisk abbot i Cluny under 1100-talet, som lät översätta koranen och en del andra islamska skrifter till latin.

Efter Konstantinopels fall år 1453 fick emellertid frågan helt andra proportioner. Som en märklig historisk slump, nu när vi hör Erdogan skrika i varje nyhetssändning, var turkfrågan problemet för dagen. Sådant var läget, när den store reformatorn framträdde på historiens scen. Redan 1518 var han tvungen att något befatta sig med turkproblemet, då påven Leo X ville sätta i gång ett korståg mot turkarna. Då förhöll han sig litet avvisande till ett sådant företag, inte av sympati för islam, utan för att han tyckte det var oklokt att kasta sig in i ett osäkert krigsföretag, när man hade så mycket interna problem inom kristenheten. Han var också kritisk till kyrkans inblandning i vad han uppfattade som en världslig angelägenhet.

Läget förändrades dock snabbt, redan 1521 hade turkarna tagit Belgrad. Snart närmade man sig Ungern.

Nu hade man problemen inpå knuten. Martin Luther, till skillnad från dagens utopister i Svenska kyrkan,

var en man med stort verklighetssinne och utpräglad realism. Han såg faran och att den måste mötas. År 1529 var han så långt kommen, att han ansåg sig mogen att producera en utarbetad text om turkfrågan Vom Kriege wider die Türken (”Om kriget mot turkarna”).

I denna text betonar han att kritiken mot Kyrkans inblandning i kriget består. Kyrkans män skall inte bedriva krig, utan ett krig skall ledas av den världsliga makten. Här ser man en tydlig tillämpning av hans tvåregementslära, som går ut på att det finns en världslig och andlig sfär med väl definierade uppgifter, som måste hållas isär. Däremot måste kristenheten skydda sig mot turkinvasionen, som sker utan varje rätt och utgör ett hot för kristendomens fortbestånd.

Dessa synpunkter överraskar knappast. Mer intressant är att Luther redan här gjorde allvarliga försök att förstå islam och dess budskap. Han hade vid denna tid ännu inte en fullständig koran, men förlitade sig på två polemiska skrifter, där delar av koranen förelåg. Som Luther alltid gjorde, och vilket är hans stora styrka, går han omedelbart till fundamentet. Han konstaterar att islam förnekar att Jesus är Guds son.

Detta gör att också alla centrala kristna dogmer förlorar sin mening – fader, son, helig ande, dop, sakrament, evangelium och tro. Alla försök att harmoniera kristendom och islam strandar alltså redan här.

I stället sätts profeten Mohamed och hans handlingar i centrum. Och vad är detta för handlingar? Ja, det är svärdets handlingar. Mohamed var en krigsherre, som önskade lägga världen under sig och förgöra de kristna med svärdet. Det stannade dock inte vid detta, hela det världsliga regementet skulle förgöras, då det inom islam inte fanns samma uppdelning som inom kristendomen emellan kyrka och stat. Vidare skulle familjen upplösas, då islam inte värnade äktenskapet, utan tillät flera fruar. Som Luther såg det var alltså islam ett hot mot samhällets alla grundläggande ordningar, såväl religionens, politikens och familjens. Man kunde önska att Svenska Kyrkan hade samma klarsyn.

Han uttrycker i denna skrift också en vilja att lära sig mer om islam, och att få tillgång till hela Koranen. Det är också typiskt för Luther, viljan att gå till källan och bilda sig en vederhäftig uppfattning understödd av tydliga belägg. Detta gällde såväl den egna kristna tron, som den främmande islamska tron. Så småningom skulle också nå sitt mål, och bidrog också med ett förord till en latinsk översättning som utgavs 1543. Han betonar i detta förord, att det är viktigt att känna sin fiende, och att islamkritik bör baseras på kännedom av grundkällorna. Han kan således vara en förebild för sakliga islamkritiker i dag.

Han skulle alltså i olika sammanhang, hela sitt liv, återkomma till den islamska faran och fördjupa sina kunskaper om islam. Den klara blick för fenomenet han utvecklat i Om kriget mot turkarna från år 1529 kvarstod dock orubbad. Det är en befriande kontrast till många i Svenska kyrkan idag.

ANNA LINDÉN PETER LINDE – EN TIDLÖS MÄSTARE Skulptören Peter Linde (f. 1946) hör inte till dem som gräver ned sitt pund, från första stund tycks han ha varit medveten om sin uppgift i livet. Lindes påfallande konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt av personer i hans omgivning, vilket resulterade i en elevplats hos skulptören Gustav Nordahl (1903–1992) i Saltsjöbaden. Dit kom Linde för att stanna, med tiden gifte han sig med mästarens dotter och flyttade in i hennes föräldrahem, där han delade ateljé med svärfadern. Lindes närmast gesällartade utbildningsgång lade grunden till hans hantverksmässiga kunnande, även om han senare också kom att studera vid Kungliga Konsthögskolan.

I en tid då konstnärer strävar efter att vara originella är Linde det på ett självklart och osökt sätt, både genom sina klassicistiska ideal och sin otidsenliga ödmjukhet. Han skapar inte för stunden utan för evigheten, det han gör idag skall kunna uppskattas också om tusen år. Linde låter sig inspireras av gamla mästare som Michelangelo, Leonardo da Vinci och Donatello, dock är hans eget formspråk mer klassiskt än deras och leder snarast tankarna till den grekiska antiken. Vad som tillkommer är en känsla för den enskilda individen, som jag i ett längre – mångtusenårigt – historiskt perspektiv vill beteckna som kristen.

På mig gör Linde intryck av att vara en förromantisk konstnärstyp genom sitt sätt att själv träda tillbaka inför det motiv han är i färd med att avbilda. ”Det handlar om att ha total inlevelse i det du ser och i det du ska göra, och att glömma bort dig själv”, berättar han1. När Linde skall avbilda en författare läser han noga in sig på dennes verk för att få en bild av vederbörandes personlighet. Likt ett läskpapper suger konstnären till sig allt. Själva konstnärskapet handlar om att, likt de grekiska filosofernas gud, skapa ordning ur kaos: ”– När du har en modell framför dig så känns det nästan som kaos, allting flyter och rör sig. Så ska du låta detta sila genom dig, in genom ögat och ut genom handen, och sedan blir det en slags ordning på det där kaoset – det flytande livet. Den njutningen, att få känna på själva livet i din hand, det är en underbar känsla.”2 I kristen tradition säger man att människan är skapad till Guds avbild, den konstnärliga kreativitet

1 2

https://www.epochtimes.se/peter-linde-om-klassiska-konstens-andliga-dimension Ibid.

som Linde så målande beskriver är ett, av flera, uttryck för denna gudslikhet. När människan skapar utvecklas och fördjupas hennes likhet med den Gud som skapar världen.

Linde arbetar huvudsakligen i brons, ett material som passar vårt nordliga klimat. Samvetsgrannhet och exakt återgivning av detaljer är ett signum för hans konstnärskap. På så sätt är Linde realist, även om jag tycker att det är riktigare att beteckna honom som konstnärlig idealist. Skulpturerna utstrålar en inre skönhet och harmoni, de uttrycker på en gång den enskildes personlighet och något djupt allmänmänskligt – människans idé, för att tala med Platon. Nutida konstnärer med klassicistiskt formspråk brukar anklagas för att ha en fascistoid estetik. Jag har dock aldrig hört någon säga något sådant om Peter Linde, blotta tanken vore skrattretande. När jag stod vid hans skulptur av Hjalmar Söderberg utanför Kungliga Biblioteket ställde jag mig frågan varför. Ett svar är de mänskliga formerna, både Söderberg och Henric Schartau i Lund är avbildade i naturlig storlek och står på ganska små socklar. Mer storstilad är den nästan tre meter höga Zlatanstatyn, men här handlar det om ett uttalat önskemål från beställaren. Linde är en ofta anlitad konstnär, som arbetar mycket med beställningar. Det om något vittnar om att hans klassicistiska formspråk uppskattas, inte bara om tusen år utan också idag.

ANDERS W. EDWARDSSON Ursprung och människosyn Påståendet att konservatismen är en ideologi bland andra stämmer inte. Historikern och statsvetaren Anders W. Edwardsson erbjuder i en miniserie på tre delar en historisk och idépolitisk analys som reder ut begreppet.

Konservatismen beskrivs ofta som en ideologi bland andra. Det vill säga som ett abstrakt teoribygge baserat på en uppsättning givna åsikter och med ett antal bestämda mål. Då dessa beskrivningar dessutom ofta ges av socialister och liberaler är även nidbilden av konservativa som bakåtsträvande egoister vanlig.

I svenska skolböcker sammanfattas exempelvis ”högerns” politik regelbundet med begreppen kronan, korset och svärdet, som symboler för monarkin, kyrkan och försvaret. Konservatismen är dock varken en ideologi eller ett särintresse. Den är en modern, politisk form av en mångtusenårig världsbild som bygger på empiriska observationer och en realistisk människosyn.

Uppfattningen att observationer av verkligheten snarare än teorier om den samma skall styra politiken har djupa rötter. Och då politik inte är något mer eller mindre än folk som sam- och motarbetar varandra om hur allmänna spörsmål skall hanteras är det viktigaste hur man ser på människan och hennes natur.

Om vi människor har en medfödd natur eller ej och om denna är god, ond, rationell, ologisk, fredlig, krigisk, eller lite allt möjligt har debatterats sedan antiken. Frågan har dock ältats mest av ”intellektuella” som ansett att verkligheten bör anpassa sig efter deras hypoteser snarare än tvärt.

För vanligt folk har ordstäv som ”Sådan far, sådan son” varit nog då de med egna ögon sett att barn ärver inte bara fysiska utan mentala drag från sina föräldrar. Och att sådana ärvda drag per definition är både onda och goda – som exempelvis egoism och altruism – är idag bevisat bortom allt tvivel även av genetiker, evolutionspsykologer och andra.

Samtidigt är människans intelligens så hög att vi har en nästan fri vilja som gör att vi inte slaviskt måste följa våra genetiska drifter (förutom vad gäller mat och sömn). Men bara nästan! Att lägga band på sina begär är för de flesta svårt, vilket gör att vi emellanåt ”beter oss som djur” – vissa mer än andra. Dessutom gör den fria viljan verkligheten delvis kaotisk och att mänskligt beteende är omöjligt att förutsäga i detalj.

Politiker och andra vars ideologiska korthus bygger på tesen om att människor kan uppfostras till att alltid bete sig ”rätt” förnekar dock dessa enkla faktum. Detta medan ytterst få naturvetare förnekar att människan även är en kulturell varelse.

Redan Aristoteles noterade för detta inte bara att människan styrs av både djuriska lustar och kulturella mål, utan också att samhället därför måste dra gränser genom att fastslå vad som är gott och ont, rätt och

fel, fult och vackert, etc. Han noterade därtill det motsatta – att en annan av politikens centrala uppgifter måste vara att skapa samhällsmiljöer som gör det möjligt för människor att utveckla och förfina goda drag.

På ett kollektivt plan innebär detta att individuella kunskaper och erfarenheter ackumuleras och förädlas genom trial and error processer, som över formar traditioner, tabun och annat som fungerar som ledstjärnor och genvägar för nya generationer. Det är härför som konservativa tänkare som Cicero genom tiderna framhärdat om att människor måste lära av sina misstag och samhällen bara kan utvecklas och överleva långsiktigt genom att bygga vidare på det som redan finns.

Konservativa tänkare noterar vidare att samhällen bara kan utvecklas och förbättras långsamt. Om de förändras för snabbt och/eller för radikalt känner folk inte igen sig, vet inte vad de skall göra och börjar begå farliga mängder misstag. Det är också härför som samhällen tenderar fastslå att vissa beteenden är sanktionerade och andra förbjudna av gudar som – med hjälp av jordiska myndigheter – straffar de som bryter regler.

På grund av allt detta har statskonst sedan stenåldern i grunden handlat om att med hjälp av lagsystem, religioner och andra institutioner hitta smarta avvägningar. Å ena sidan måste det offentliga har makt nog att garantera stabilitet genom att lägga band på människors lidelser. Å den andra måste människor lämnas ifred tillräckligt för att kunna organisera sig själva i kreativa miljöer som premierar produktivt beteende.

Som ett exempel på detta kan nämnas att kapitalismens visionär Adam Smith drog slutsatsen att en marknadsekonomi för att fungera inte bara behöver kapital utan också en allmänt spridd och hörsammad kristen moral och etik. Och där dylika intrikata avvägningar misslyckas, som i det överreglerade Sovjetunionen eller det underreglerade Somalia, så går det alltid, förr snarare än senare, åt pipan.

Lagar, regler, traditioner och sociokulturell förankring fyller med andra ord mänskliga behov lika stora, starka och viktiga som trängtan efter frihet, framsteg och förändring. Vad nu Vladimir Lenin och Ayn Rand än påstod om den saken.

En annan viktig uppfattning som ”protokonservativa” tänkare som Aristoteles och Thomas av Aquinos drog var att eftersom människors handlande, som ergo avgörs av en oordnad mix goda och onda instinkter, bra och dåliga idéer, etc., så kommer deras samhällen heller aldrig att kunna göras – och än mindre förbli – perfekta.

Vilket måhända kan låta som en tröttsam självklarhet. Sedan civilisationens gryning har det dock funnits idealister som Platon, som kräver att samhällen inordnas ovanifrån efter teoretiska ritningar och sedan styrs enligt sterilt logiska resonemang snarare än sunt förnuft. Och de har över tid blivit många fler och alltmer inbilska.

Sedan 1700-talet har intellektuella tomtar och politiska troll som Rousseau, Kant, Hegel, Comte, Mill, Marx, Lenin, Hitler och andra förförts av Upplysningens löfte om att vi en dag (snart) skall ha klurat ut tillräckligt om både verkligheten och människan för att kunna organisera Det Perfekta Samhället. Och, har många av dem tillagt, allt som då krävs är en revolution som sopar bort allt gammalt och istället låter en speciellt begåvad person eller mindre grupp (oftast identisk med dem själva) bygga ett jordiskt paradis.

Sådant utopitänk skulle under 1800-talet börja attrahera allt fler. Attityden att nöja sig med det bästa möjliga skulle trots detta fortsätta dominera västerländsk politik in i modern tid. De flesta begrep nämligen att samhällsordningar som går på tvärs med, snarare än med fast men varlig hand försöker kröka den människans naturen i önskade riktningar, inte bara är orealistiska utan direkt farliga. Två definitiva

händelser i konservatismens historia blev därför USA:s frigörelse från Storbritannien 1776 och den franska revolutionen 1789. Även det förra intermezzot beskrivs ofta – inte minst av jänkarna själva – som en revolution. Vad amerikanerna slogs för från början var dock enbart att få behålla de fri- och rättigheter de en gång blivit garanterade, men som hotades av politiker i London. Och då dessa vägrade dagtinga tvingades George Washington, Thomas Jefferson och de andra utropa självständighet.

Det USA som sedan organiserades som politisk organism blev sedan unikt; med en konstitution som en smart avvägning mellan samhällelig ordning och personlig frihet. Det amerikanska samhället i övrigt förändrades dock inte på länge ekonomiskt, socialt, religiöst eller kulturellt mer än marginellt. Tvärtom bevarades många traditionellt brittiska drag som snart nog skulle börja försvagas i det gamla hemlandet.

Amerikanerna fick också stöd för sina strävanden av Edmund Burke, som insett att den brittiska kronan delvis vanstyrde sina kolonier. Han insåg ett drygt decennium senare också med samma klara blick vad som skulle hände när den franska revolutionens soliga ord om ”frihet, jämlikhet och broderskap” träffade verklighetens stenläggning. Och hans observationer om den ondsinta i revolutionära omskiftelser har sedan dess hållit streck även i Ryssland 1917, Kina 1949, Kuba 1959 och på flera andra ställen.

Det var alltså klarsynta politiker, tänkare och andra som Edmund Burke som på 1800-talet började kallas för konservativa. Men, då de alltså krävde att folk bygger vidare på existerande samhällen snarare än att riva ner dem och bygga nya blev de lite ironiskt offer för en av de mänskliga drifter som de i årtusenden varnat för: otåligheten.

I ljuset av industrialismens massproducerande fabriker, ändlösa tekniska, medicinska och andra framsteg och det ekonomiska välstånd som följde i dess spår framstod ty varningar för överoptimism som bedagade och till slut pessimistiskt illasinnade. 1900-talet blev därför de revolutionära ideologiernas tidevarv. Den mänskliga naturen lät sig dock påverkas lika lite av data- som ångmaskiner och sanningen i Aristoteles, Ciceros, Aquinos, Burks och andras ord skulle visa sig lika riktiga då som de varit tidigare.

Nästa del kommer att handla om den konservativa synen på samhälle och ekonomi.

LENNART MATIKAINEN Vulkanen mullrar För den som är något vaken råder det ingen tvekan om att kappvändarnas tid är här. Beröringsskräcken som rått i decennier håller på att rämna, liksom muren av förnekan och lögner från politiker, media och eliten inom PK. Det intressanta är att jag själv som Relationscoach haft många kändisar i det slutna rummet, där en hel del offentliga personer bollat tankar, känslor och sina liv med mig. Att jag också utbildat och coachat något hundratal poliser genom året gör att jag fått en god bild direkt från källorna om läget i vårt land.

Kopplar jag på alla andra yrkesgrupper samt mitt eget mångåriga arbete där det händer, vill jag påstå att erfarenhet och kunskap finns att bedöma agendan i samhället. Sammantaget av alla samtal, vet jag att främst många journalister tvingas skriva saker de själva inte står för, i ren rädsla att förlora jobbet.

Grundfrågan jag ofta fått från främst poliser är; vad är egentligen agendan hos vår ledning? En bra fråga, då jag själv tränat ledare i snart 20 år.

På företag får en ledare sparken om företaget redovisar usla resultat år efter år. Inom politik och myndigheter är det tvärtom. Du blir i princip belönad ju sämre resultat du presterar.

Hur kommer det sig att välfärden och tryggheten får förfalla och samma personer som orsakat detta, ogenerat kan stå år efter år och rapa ur sig löften om att ”Nu har jag lösningen” och därefter sjösätta något som är lika illa som föregående förslag?

Martin Luther King sa ju att ”Den största ondskan är inte de onda människornas handlingar, utan den stora massans tystnad”.

Alltför länge har svenska folket svalt och svalt, klagat lite emellanåt men tystats av nyttiga idioter inom media främst.

En mycket erfaren affärsman som arbetat internationellt och nationellt och som är en god vän berättade en del för mig. Först berättade han om en middag på 90-talet där han hamnade bredvid en f.d. KGB officer från det gamla Sovjetunionen. Denne sa plötsligt efter några glas vodka: ”Vet du, ni i Sverige har lyckats med något gamla Sovjet kämpade med, men aldrig lyckades med.” ”Vad menar du”, frågade min vän. ”Era politiker har lyckats få folket att tro att ni lever i en demokrati fast det är en diktatur!”

Samma affärsman berättade för mig om hur SAF på 70-talet satte en plan i verket. Han påstod att man på den tiden bestämde sig för att kopiera Sovjets sätt att skrämma folket till tystnad, så att man själv kunde sko sig själv i godan ro. Man engagerade vänstern och hjärntvättade de unga i ideologier och lärde dem hur fienden var. De skulle följa sin ideologi och skrämma meningsmotståndare och måla upp dem som fascister, rasister och onda krafter, det blev en lätt match då svensken lever i en ankdamm som vännen sa.

Liksom i gamla Sovjet användes ”nyttiga idioter” även här i ett land där inga krig varit på ett par hundra år och noll sammanhållning mellan människor. ”Sköt dig själv och skit i andra”, är ett svenskt välkänt uttryck, som visar på den stora bristen på sammanhållning. Isolerade människor i sina bubblor är lätta att skrämma och tysta.

Kvitton på detta har jag själv sett otal gånger när jag haft grupputbildningar. När en vågar dela sina tankar och känslor, vaknar hela gruppen upp och otal gånger har jag hört det överraskande uttrycket ”Jag som

trodde jag var ensam med de tankarna!”. Det är magiskt när dialog och öppenhet sker, där fler upptäcker hur lika vi tänker och tycker, Det har blivit lättare för ledare att styra svenskarna. Svensken har flytt in i IT bubblan och alla kan se hur storstan är som ett ”zombieland” där ingen möter den andre, utan sitter på tunnelbanor, bussar och tåg försjunkna i den digitala världen. Föräldrar vandrar håglöst med sina barnvagnar upptagna med sina mobiler, medan barnen försöker möta dem.

Men något händer nu, där liknelsen om den snälla hunden som ägaren sparkat på länge och som stått ut, men med tiden byggt upp ilska. Plötsligt när bägaren är full, hugger hunden tillbaka. Det händer nu med befolkningen, lita på det. Det mullrar i vulkanen.

Kanske börjar massan att vakna, jag vill tro det. Kanske inser media och politiker att folket plötsligt inte är så lättstyrda och att det skakar om dem. Kanske är det orsaken till att politiker och journalister helt plötsligt börjat öppna på locken av förnekan och tvingas erkänna det som Pandoras ask innehåller. Det står helt klart att vi hör andra ord från media och politiker, än för ett år sen. Sanningen river upp lögnernas murar. Sanningen befriar.

Men mitt i detta gäller det att vara vaken som medborgare. Räkna dem som vänt kappan och helt plötsligt säger det som alternativmedia sagt länge. Räkna dem och se hur många eller snarare få, som mellan det gamla och nya faktiskt stannat upp och erkänt att de haft fel förut och talar nytt för att de vaknat. Räkna dem som bett om ursäkt för att de straffat andra som tidigare sagt samma sak. Har du ännu hört någon be om ursäkt av de som vänt kappan efter vinden, journalist eller politiker? Lita på att de som utan att blinka plötsligt talar nytt språk, från den ena dagen till den andra, utan att ha rannsakat sig själv och erkänt sina misstag, inte är att lita på. De vänder bara för att det är vad de uppfattar att folk vill höra, inte för att de själva håller med. De gör det för att rädda redaktionen, jobbet, partiet.

Lyssna efter den du känner menar det på riktigt och med riktigt menas stegen: Erkänner ärligt att de haft fel tidigare Ber o ursäkt till de som skadats av deras fel och brister Berättar ärligt vad de ser och varför och håller den kursen framåt troget I ovan räknas inte Stefan Löfvens ”erkännande” för ett par år in; ”Sverige har varit naiva…”.

Det var bara en man som projicerade ut sig själv på hela landet, helt ovillig att erkänna sina egna fel. I allt detta ska du inte glömma att samma människor som ställt till oredan, inte är lämpliga att reda ut röran.

Glöm inte heller att det är du och vi som valt in dessa människor, som glömt bort sin roll; att vara folkets tjänare i en demokrati, som i sin tur betyder folkstyre.

Det är dags att vi alla tillsammans slutar vara rädda för onda människor som enbart vill ha makt och enbart fattar beslut som gynnar dem och inte de som de ska tjäna, folket. Det är dags att vi alla pratar med varandra och förstår att vi inte är ensamma. Det är då vi också frigör kraften hos ett enat folk. Det är då vi kan skapa förändring baserat på folkets vilja. Då är vi på väg tillbaka till demokrati och ut ur en diktatur.