Realia posten september 2017 by realiaforlag

REALIA-POSTEN SEPTEMBER 2017 Ansvarig utgivare: Andreas Swedberg; bokförläggare, Realia förlag; Djursholm Redaktör: Anna Lindén; VDM, teolog och idéhistoriker; Åbo Skribenter: Jonas Christensen; dansk konservativ politiker och tv-värd; Kolding Anders Edwardsson; statsvetare och historiker; Safety Harbor, Florida Johan R. Honkainen Gyllenspetz; teolog och politisk kommentator på ”A Swede Speaks”; Oslo Carl Johan Ljungberg; statsvetare, författare och opinionsbildare; Stockholm Rolf K Nilsson; tidningsman, tidigare riksdagsman; Helsingborg Mohamed Omar; poet, författare och debattör; Uppsala Simon O. Pettersson; germanist, kulturskribent och författare; Uppsala Ann-Gerd Simu; biomedicinsk analytiker och författare; Oslo Christian Swedberg; ledarskribent, konservativ debattör och finansman; Bromma

E-post: realiaposten@realiaposten.com 1

REDAKTÖRENS FÖRORD ANNA LINDÉN

Sent i september Min ambition var att få ut Realia-Posten något tidigare än normalt, men tyvärr har det inte varit möjligt. Bered er alltså även i fortsättningen på att vi kommer att utkomma i slutet av varje månad. I detta nummer har vi glädjen att välkomna de nya skribenterna Mohammed Eddie Omar och Johan R. Honkainen Gyllenspetz. Eddie är – för den som inte redan känner till honom – poet, författare och uppsaliensisk kulturpersonlighet. Han var tidigare muslim, men har numera återbördats till det svenskkyrkliga fadershuset, och är känd för sin kritik av islamisk fundamentalism. Johan är – i motsats till Eddie – bekännande kristen (anglikan). Han är utlandssvensk, bosatt i Oslo och har ett stort intresse för politik, såväl nordisk som amerikansk. Politiskt kan Johan beskrivas som konservativ i den anglosaxiska traditionen. Den som hoppats få läsa tredje delen i Anders Edwardssons serie om konservatismen får tyvärr ge sig till tåls; på grund av force majeure (Anders är bosatt i Florida) kommer publiceringen att senareläggas. Som ringa ersättning länkar jag till en krönika i Nya WermlandsTidningen, där Anders reflekterar kring det amerikanska civilsamhällets betydelse vid naturkatastrofer: http://nwt.se/asikter/signerat/2017/09/16/nara-stormens-oga. Simon O. Pettersson sågar liberalkonservatismen jäms med fotknölarna i ”En vålnad från förr”. Frågan är om han har rätt i sin tes att liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Numera kan denna ideologi knappast avfärdas som en inre angelägenhet för Moderaterna, då även ett helt nytt parti som Medborgerlig Samling (MED) kallar sig liberalkonservativt, något som skulle kunna tala emot den framförda uppfattningen att liberalkonservatismen är ett barn av kalla kriget. I övrigt bjuder septembernumret på blandat innehåll från våra skribenter. I en tid av ökande polarisering vill Realia-Posten vara en tydlig konservativ röst som tar ställning för sans, balans och det goda samtalet. Vi räds inte åsiktsmässig pluralism, utan ser det som en förutsättning för en fungerande demokrati.

Red. 2

CHRISTIAN SWEDBERG Mutti Merkel går mot omval Angela Merkel har blivit Mutti Merkel, mamma Merkel, med hela Tyskland och ser ut att gå mot omval. CDU blir största parti med 32,9 procent av rösterna vilket också stämmer överens med det prognosticerade valresultatet. Koalitionen CDU/CSU gör dock sitt sämsta val sedan 1949 – dock gick det något bättre för CSU i det traditionellt konservativa Bayern som ser ut att landa på 38,5 procent. SPD har under Martin Schultz gått vänsterut och sagt sig inte längre vilja ingå i en koalitionsregering med CDU. Den breda koalitionen mellan Socialdemokrater och Kristdemokrater har kostat på för Socialdemokraterna som ser ut att gå mot sitt sämsta val sedan krigsslutet och landar på 20,8 procent, ett betydligt sämre val än prognosen som visade ett valresultat på 26 procent. I mars var det dock dött lopp mellan partierna, men Schultz har sedan dess tappat mark, och i den enda valdebatt som hölls mellan Merkel och Schultz i början av september stod Merkel som segrare. Debatten var lågmäld och i de mest brinnande frågorna höll de med varandra, t.ex. i migrationspolitiken och skattefrågorna, där båda partierna står nära varandra och exempelvis vill införa skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. För den som ville se skillnader mellan partierna blev debatten innehållslös, och Merkel vann på sin erfarenhet och sitt statsmanskap. För de mindre partierna Die Linke, Vänsterpartiet, och Die Grünen, De Gröna, ser det ut att bli oförändrat från valresultatet 2013. Die Linke ser ut att landa på 8,9 procent och Die Grünen tycks landa på 8,9 procent. De marknadsliberala FDP kommer åter igen in i parlamentet efter att ha åkt ut i valet 2013, och de gör en stark återkomst med ett valresultat på 10,5 procent – ett något bättre valresultat än prognosen som visade på 9 procent. AfD har varit valets joker och ser ut att bli tredje största parti med 13,1 procent – bättre än prognosen som visade på 9 procent och de kommer för första gången in i parlamentet. AfD är det enda parti som inget av de två eventuella regeringskoalitionerna sagt sig vilja samarbeta med. SPD har gjort klart att om de skulle ha gått segrande i valet skulle de samarbeta med Vänstern och de Gröna. CDU har öppnat för samarbete med Liberalerna och De 3

Gröna. AfD är också ett parti med en brokig historia. Det grundades som ett euroskeptiskt Junilistan av en rad ekonomer, journalister och avhoppare från CDU. Partiet ville att Tyskland skulle träda ut ur eurozonen eftersom de inte ansåg att det var ett optimalt valutaområde, samtidigt som de inte tyckte att Tyskland skulle bära Medelhavsekonomierna. Det skulle vara EU:s gemensamma angelägenhet, inte Tysklands sak. Sedan 2015 har dock partiet kännetecknats av interna strider. Partiet har gått till att bli ett mer nationalistiskt och migrationskritiskt parti och närmat sig österrikiska FPÖ och franska Nationella fronten. AfD:s framgångar ligger framförallt i missnöjet med regeringskoalitionen mellan SPD och CDU. Enligt Loren Balhorn har AfD tagit över rollen från Die Linke som ett populistiskt missnöjesparti, men det beror också på väljarströmningar i kritik mot den förda migrationspolitiken. I juli ansåg 44 procent av tyskarna att migrationen var ett stort problem. Vänsterpartiet har i valrörelsen försökt att få debatten att handla om rasism och antirasism, där vänsterpartiet skulle vara den självklara antirasistiska rösten. Partiet har dock hamnat i en identitetskris som fortfarande dras med skuggan från Erich Honecker och DDR. De har försökt att framstå som ett modernt och progressivt parti – men med gammal unken politik. Den antirasistiska utgångspunkten att alla migrationskritiker – också inom CDU/CSU – är rasister har inte varit framgångsrik. Samtidigt som partiet har kritiserat regeringens migrationspolitik, särskilt utvisningarna till Afghanistan, så har partiet i Thüringen där de ingår i en trepartikonstellation med SPD och de gröna, och där vänsterpartisten Bodo Ramelow är ministerpresident, själva deltagit i utvisningarna. Tyskland har heller inte sett sig som ett migrationsland. 1 av 8 tyskar har en migrationsbakgrund, men ca två tredjedelar av dessa kommer från ett annat europeiskt land och 36,6 procent från ett annat EU-land. Sedan flyktingkrisen 2015 har 1,3 miljoner människor tagit sig till Tyskland, och för ett land som för det första inte sett sig som ett migrationsland, och för det andra inte har något integrationssystem på plats för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, har den tyska debatten handlat om framtida migrationsutmaningar, precis som i Sverige under den senaste mandatperioden. Tyskland har dock en stor s.k. låglönesektor som utgör ca 23 procent av arbetsmarknaden, att jämföra med Sverige som har en sektor av s.k. enkla jobb som utgör ca två procent. Det gör det tämligen lätt för unga och migranter att finna ett arbete i Tyskland.

Tyskland står dock inte inför samma utmaningar som Sverige. Tysklands ekonomi blomstrar och nationen har EU:s näst lägsta arbetslöshet. För Merkel väntar i stället andra 4

utmaningar. Hennes samarbetspartner CSU:s Horst Seehofer gick ut på valnatten och konstaterade att ”Tyskland skall förbli Tyskland”. Han vill göra upp med det politiska vacuum som finns på högerkanten, stärka partiets konservativa position och föra en mer restriktiv migrationspolitik, som han menar är den enda boten mot ett parti som AfD. Hur långt Merkel är beredd att sträcka sig i den frågan kommer att avgöras av vilka hennes samarbetspartners blir. Det vänster-gröna partiet Die Grünen står för öppna gränser och vill gå längre i klimatpolitiken än vad Merkel – åtminstone just nu – är öppen för. Det liberala FDP vill att s.k. krigsflyktingar skall lämna Tyskland så snart konflikten är över, vilket står i bjärt kontrast till De Gröna – men i linje med CSU. Merkel gick också ut på valnatten och deklarerade att CDU skall vinna tillbaka de väljare man förlorat till AfD – så om det blir en regeringskoalition mellan CDU/CSU, FDP och De Gröna så blir migrationspolitiken en svår nöt att knäcka. Dessutom är FDP och De Gröna sedan länge bittra fiender som i detta val gjort narr av varandras partier och partiföreträdare. FDP har utmålat De Gröna som trädkramande drömmare, medan de gröna sagt att FDP är ett bortskämt rikemansparti. Konflikten grundar sig i att FDP och De Gröna slåss om samma position. Sedan FDP kom in i parlamentet 1946 har de haft en mittenposition mellan SPD och CDU. När De Gröna kom in i parlamentet 1983 antog partiet samma position – men som ett mitten-vänster parti samtidigt som FDP gjorde en högersväng mot ett mitten-höger parti. Trots att mörka moln har tornat upp sig på grund av den förda migrationspolitiken, och att ett hårt arbete kvarstår för att få två partier som avskyr varandra att samarbeta, så står Merkels Tyskland starkt. Ekonomin går bra, arbetslösheten är låg, och även om Merkel varit hård mot London, så kommer England förbli en viktig handelspartner. Jag har svårt att se att Tyskland kommer att vilja straffa England, särskilt inte med tanke på att Merkel deklarerat att den nya regeringen kommer fortsätta att stå bakom den för landet så viktiga bilindustrin. Vi kan också förvänta oss fortsätta skattesänkningar för att stimulera ekonomin. I utrikespolitiken kommer de tysk-amerikanska banden att vara fortsatt viktiga för Merkels frihandelspolitik. Donald Trump är inte populär i Tyskland, men den transatlantiska länken är viktig, inte bara för Tysklands handel, utan också för landets säkerhetspolitik. Merkel har valt att föra en hård linje mot Putin och de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland kommer att bli kvar. I EU-politiken har Merkel funnit en ny vän i Emmanuel Macron. De fransk-tyska banden kommer med all sannolikhet fortsätta att fördjupas. Macrons marknadsliberala politik och hans vilja att göra sig av med franska dogmer, exempelvis genom att lätta på det franska 5

anställningsskyddet och minska den franska staten, bidrar förmodligen till det nära samarbetet. De båda nationerna har hittills stått på varsin kant i diskussionerna om Europeiska Centralbankens (ECB) funktion, liksom EU:s utveckling. Där har i stället länken Berlin-London varit essentiell. Post-Brexit kommer förmodligen Berlin-Paris att bli den nya maktdominansen inom EU. Merkel har hittills varit strategiskt duktig på att ta över frågor från sina motståndare och demoralisera deras supportrar. I frågan om exempelvis samkönade äktenskap, där CDU traditionellt är motståndare, lyfte hon frågan i parlamentet där ledamöterna fick rösta efter egen övertygelse – och förslaget vann. I migrationspolitiken och för att hålla ihop regeringen kan hon förmodligen komma att göra ett liknande drag. På så vis kan det bli en mer restriktiv migrationspolitik utan att De Gröna tappar ansiktet, regeringen behöver inte aktivt söka stöd hos AfD, samtidigt som Merkel kan säga att de har lyssnat till väljarna som valde att rösta på AfD och på så vis försöka vinna dem tillbaka. Mycket talar för att Merkels ”Wir schaffen das!” är över, och om hon lyckas med det konststycket – och om SPD fortsätter att vara innehållslöst och ha svårt att distansera sig från Merkel, talar mycket för ett fortsatt starkt CDU – och det är också vad Tyskland behöver – en stark konservativ politik.

CARL JOHAN LJUNGBERG Förhalar EU samtalen om Brexit? Det sägs i medierna att England sköter Brexit-förhandlingarna illa. Theresa May sägs heller inte veta vad hon vill, och strävade ju inte efter att hennes land skulle lämna EU i första hand. Bilden av vimsiga, splittrade eller ångerfulla britter som plågat beklagar förra årets röstutfall är dock helt förvrängd. Det märks nämligen en strävan att näpsa Storbritannien för dess beslut att överge EU. En ganska anmärkningsvärd taktik framträder också hos EU:s huvudförhandlare, Michel Barnier, som retoriskt till exempel har bett britterna att börja ”förhandla på allvar”. Propagandistiska ord som dessa förs tanklöst vidare av dem som ogillar att britterna valde att lämna EU. Påfallande många i våra medier tycks tanklöst fortsätta stödja organisationen, som om den vore samma begränsade sammanslutning som före Lissabon-fördraget och innan de gamla 68-aktivisterna på allvar börjat prägla unionen. Den syn på familj, skola, sexualitet och samhälle som de inre kretsarna driver har knappast stöd hos ett flertal av unionens folk. Premiärminister May har sagt att övriga EU-länder kommer att vinna lika mycket som britterna på att få ett frihandelsavtal med EU. Det är svårt att motsäga henne. Men synpunkten passar inte dem, som värnar om EU:s korporativa intressen. Man kan påminna om det överspända, självberömmande tal som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker nyligen höll. Brexitvänliga röster påminner för övrigt fru May om, att det inte är med dessa länder direkt som britterna förhandlar. Motparten företräder tvärtom en ”dysfunktionell EU-apparat och ett förhandlingsteam som aldrig har lyckats få fram ett avtal med någon av EU:s fem största handelspartner” som konservativa Spectator nyligen uttryckte det. Drar EU:s förhandlare avsiktligt ut på samtalen vilket mycket tyder på så borde kanske britterna vända sig direkt till övriga EU-länder och vädja till allmän sans och till dessas ekonomiska egenintresse? Det är svårt att tro att Storbritannien stöter på så stora hinder i den mån det vill ha fungerande avtal med dessa länder. Utgångspunkten är ju ändå, att bägge parter menar sig vinna på frihandel.

Vad som till exempel kunde hindra ett avtal med EU är unionens syn på jordbruksvaror. Den starka protektionistiska linjen är välkänd. Här har britterna en annan syn än EU-ledningen och ser till exempel långt mer positivt än den på matvaruimport från Asien, Afrika och Sydamerika. Kritikerna menar att Barnier och hans team på detta område förhalar en överenskommelse. Barnier vill tydligen inte ens börja förhandla om matprodukter, innan England har betalat sin ”utträdesräkning”, och den lär ligga i den högre räjongen. Att detta försenar samtalen och skadar inte bara England utan också och än mer EU är dock uppenbart. Redan har Ungerns handelsminister påpekat att England kan komma att stärkas mot EU av Brexit, och även den franska regeringen har börjat se med ogillande på Barniers halsstarriga sätt att driva förhandlingarna, varför man i Paris har föreslagit en kompromiss för att snabbare nå ett avslut. EU:s taktik och dess prägel av ”dålig förlorare” väcker olust. Det har hörts märkligt litet om detta i svensk debatt, men att Bryssel agerar småaktigt och lättstött borde uppröra inte bara dem som känner förståelse för britternas beslut förra året. Den som ännu hyser illusioner om EU som en hygglig och begränsad, ”skandinavisk” samarbetsorganisation tillråds till sist att läsa förre EU-parlamentarikern Daniel Hannans insatta och skarpsynta betraktelse What next: How to get the best from Brexit (2016).

KRÖNIKA

ROLF K NILSSON Väljarna får aldrig ignoreras eller föraktas Sverigedemokraternas framgångar skylls ofta på moderaterna för att de inte lyckats med sitt ”uppdrag” att hålla rent till höger. Detta ”uppdrag”, att moderaterna ska hålla rent till höger, tycks i stor utsträckning accepteras av många såväl icke-moderater som moderater. Ledarsidor av alla kulörer konstaterar ofta som en självklarhet att det ska vara så här – att moderaterna mer eller mindre har denna skyldighet att ”hålla rent” till höger om sig som man nu glömt bort eller medvetet lagt åt sidan. Nästan alltid kommer då också socialdemokraternas ”skyldighet” upp, att stå för renhållningsarbetet på sin flank. Detta är rent trams. Varken moderater eller socialdemokrater har någon speciell skyldighet eller något speciellt ansvar för att ”hålla rent” mot extremister. Men om det är något som såväl moderater som socialdemokrater verkligen har gjort sig skyldiga till så är det att ignorera väljarna. Man har valt att blunda för en Sverigebild som inte intresserar dem. Men, åtminstone, med tanke på det egna partiets framgångar och det egna inflytandet i svensk politik så borde det ju ha legat i deras eget intresse att lyssna på oron och se på samhället utifrån väljarnas verklighet. Och sedan, utifrån detta nedslag i Vardagssverige, förklara hur just deras parti vill förändra för att uppnå en bättre situation. Moderaterna ignorerade väljargrupper som hade en annan berättelse om det nutida Sverige än den som partiet företrädde. Det fanns inte något av riksdagens partier som ville erkänna den berättelse som hördes från allt fler håll i landet om att allt inte stod rätt till, om att integrationspolitiken misslyckats och de negativa följderna av detta. Där fanns ett parti som utnyttjade oron, missnöjet och det politiska etablissemangets ointresse att ta till sig en verklighet som blev vanligare för många människor. Sverigedemokraterna beskrev en verklighet som många väljare kände igen och som andra partier förnekade. Detta visade sig i valen 2010 och 2014. Kommunvalet 2006 borde ha lärt såväl socialdemokraterna som allianspartierna att stänga öronen och blunda inte är något effektivt sätt att få bort det man inte tycker om. I Landskrona fick SD i kommunvalet 2006 över 22 procent av rösterna. En ökning med 14 procentenheter sedan valet 2002. Moderaterna tappade sex procentenheter och socialdemokraterna sju i jämförelse med förra valet. SD tog väljare från såväl moderaterna som 9

från socialdemokraterna. Den enkla beskrivningen från många i Landskrona som berättade varför de röstat på SD var att det var det enda partiet där de kände igen sin egen verklighet. Det övriga politiker pratade om var inte något de kunde känna igen sig i. Det är inte någon vild gissning att tro att om de etablerade partierna inte ignorerat den stora grupp väljare som kom att rösta på SD så hade partiet inte fått det starka stöd det fick. Men genom att ignorera, genom att tiga så föste de etablerade partierna denna väljargrupp i armarna på Sverigedemokraterna. Även de som åsiktsmässigt inte på långt när känner sig hemma i hela SD:s program, uppfattade det som om de äntligen blev hörda. Valet 2006 blev ett genombrott för Sverigedemokraterna. Man nådde inte riksdagen, men kunde konstatera att man fyllde ett tomrum som såväl regering som opposition lämnat därhän. Socialdemokraterna stod i det närmaste oförstående inför väljarflykten till SD. På den borgerliga sidan var det inte bara moderaterna som vägrat se vad som höll på att hända, det gjorde hela alliansen. I valet 2010 straffade sig denna bristande förmåga att ta till sig en verklighet man inte tyckte om och SD kom in i riksdagen. Såväl allians som opposition såg det som angelägnare att fördöma och ta avstånd inte bara från de folkvalda SD-ledamöterna utan också från deras väljare. Väljare som man till stor del hade kunnat ta tillbaka genom att erkänna att det finns mer än en Sverigeberättelse, att det finns en verklighet som inte trängt sig in eller varit önskvärd i riksdagskorridorerna. Regeringen precis som oppositionen tog avstånd från symtomen som materialiserades i SD:s riksdagsplatser – men i övrigt fortsatte man ignorera väljargruppen. Detta tog sig det beklagliga men ganska givna utslaget att SD i valet 2014 ökade sitt väljarunderlag. Varje politiker som säger sig företräda medborgarna i landet har en skyldighet att lyssna på människorna, på vad som oroar dem, på vad de ser som felaktigt och orättvist. Att som politiker ignorera, vägra lyssna på vad medborgarna uppfattar som samhällsproblem måste vara den största synd en politiker kan begå. Redan den 20 september 2006 skrev statsvetaren Avni Dervishi i Expressen att främlingsfientliga partier får framgångar om inte Alliansen lyckas bryta segregationen i Sverige. De problem som segregationen inneburit och som sedan dess ökat radas på varandra i Dervishis artikel. Han tar upp den höga arbetslösheten, skolornas oförmåga att lära ut tillräckligt bra svenska, gängbildningen, dåliga betyg, riskerna för kriminalitet, pensionärernas otrygghet, föraktet för samhället och tyvärr en hel del mer. Han avslutar sin artikel med att konstatera vad som händer om inte Alliansen lyckas: ”Vi kommer redan i nästa val att få se sdstyrda kommuner och en bunt med riksdagsledamöter från det främlingsfientliga partiet i riksdagen.” Vi vet hur det gick.

KRÖNIKA

SIMON O. PETTERSSON En vålnad från förr Ingenting kunde verka mera dött än liberalkonservatismen. Trots detta har de senaste veckorna, uppvisat en omfattande diskussion om ämnet. Man bör se det som en ideologis dödsryckningar, och ett sätt att undvika nödvändiga konflikter. Liberalkonservatismen borde vara död. När jag själv tidigare i år gav ut en bok om svensk konservatism, tyckte jag inte att det kändes angeläget att behandla denna tematik. Konfliktlinjerna i dagens samhälle handlar tvärtom ofta om konservatism mot radikalism, som ofta uppträder i liberal skepnad. Trots detta har de senaste veckorna uppvisat en omfattande diskussion om den så kallade liberalkonservatismen. Nästan dagligen ser jag i sociala medier diskussioner om liberalkonservatismen. Diskussionen uppstod, när Anna Kinberg Batra 25:e augusti aviserade sin avgång. Man får väl anta att den uppstod i något slags försök för Moderaterna att hitta sin själ. Några exempel av många: Henrik L Barvå, politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen skrev på rubriken ”En högst levande skvader”, att motsättningen emellan konservatism och liberalism var skenbar, och tillhör det akademiska seminariet snarare än de politiska realiteterna (nwt.se/asikter/signerat/2017/09/07/en-hogst-levande-skvader?fref=gc&dti=225811054559095). Den moderata partilegendaren Lars Tobisson ansåg något liknande i Svensk tidskrift (www.svensktidskrift.se/liberalkonservatism-konservativ-ocheller-liberal/). Jag tycker det är betecknande, att bägge dessa herrar utvecklade sin politiska åskådning under kalla krigets tid. På många sätt passade liberalkonservatismen denna tid. Det saknades inte skäl, att då bilda gemensam front mot socialismen. Sovjet ägde ännu bestånd och utgjorde alltid ett potentiellt hot. Det räckte dock inte med yttre fiender. I Sverige var socialismen länge ett reellt hot. Det är lätt att glömma bort i dag, men socialdemokratin hade radikala underströmmar som kunde välla fram, vilket inte minst den stoppade fondsocialismen visade. Vidare kunde den socialdemokratiska maktdominansen, oavsett Socialdemokraternas ideologi, ses som ett problem, som kunde ena olika slags människor, som ville se ett mer pluralistiskt politisk landskap. 11

Det liberalkonservativa resonemangsäktenskapet kan alltså begripas i sitt sammanhang. Samtidigt var det utan tvivel så, att konservatismen blev bjuden med armen. Det var liberalkonservatism på konservatismens bekostnad, som efter hand ledde till en utveckling som kulminerade under Fredrik Reinfeldts tid, och som innebar att liberalismen helt enkelt besegrade konservatismen. Den tid vi lever i nu är helt annorlunda, och bortsett från att konservatismen oftast verkar förlora i liberalkonservatismen, förefaller vår tids frågor minst av allt lämpade för denna ideologi. Socialism av den gamla typen står inte mot ett mer marknadsekonomiskt system, utan konfliktlinjerna är helt annorlunda. I brännande frågekomplex som mångkultur, feminism, sexualitet och abort, liksom många mindre kontroversiella frågor, som skola, stadsplanering, kyrkans roll i samhället och kultur, står ett slags, ofta liberal, kulturradikalism mot konservatism. Konflikten är tydlig i små och stora frågor, liksom i grundläggande livs- och samhällssyn. Det förefaller alltså vara en sällsynt dålig tid, att vara liberalkonservativ i. Varifrån kommer då renässansen för ideologin? Paradoxalt nog kan den ymniga diskussionen bero på de problem som ideologin står för. Moderaterna söker hitta sin identitet och plats i det politiska landskapet. Partiet är djupt splittrat och de har hamnat i en svår mellanposition. De som är konservativa kan med fördel välja Sverigedemokraterna, och för de som är liberala finns det flera andra partier. Vad skall hålla ihop partiet och undvika väljarflykt till höger och vänster? Liberalkonservatismen verkar alltså vara ett fåfängt försök, att undvika en oundviklig splittring, att släta över oundvikliga konflikter, för att hålla ihop Moderaterna. Jag tror inte liberalkonservatismen är någonting för framtiden. Denna mellanmjölksideologi är bara ett billigt försök att släta över vår tids grundläggande konflikter. Konservatismen har långt bättre möjligheter att svara på de väsentliga samhällsfrågorna.

JOHAN R. H. GYLLENSPETZ REFLEKTIONER FRÅN EN AMERIKARESA

Att köpa korv i Wisconsin Jag vistades nyligen i Wisconsin, i den amerikanska Mellanvästern. Skälet till min resa var personligt. Dock fick jag en del kulturella och politiska intryck från resan, som jag skulle vilja dela med mig av. Låt mig börja med rubriken. Under mitt besök i Wisconsin, så gick jag in på en bensinstation på en mindre ort där, och skulle köpa en varmkorv. Min amerikanska fästmö visade mig att varmkorvarna låg framme, liksom korvbröd, och diverse slags tillbehör. Även den läsk som jag ville ha, var framme. Då jag själv komponerat min måltid, betalade jag i kassan. För mig verkade detta lite udda. Jag frågade min väninna om de inte var oroliga att personer skulle gå in, ta en korv, och gå utan att betala. ”Det händer inte här”, svarade hon på det. Det skall kanske nämnas att jag befann mig i en av Wisconsins småstäder – dock var denna småstad en del av ett sammanhängande område med några hundratusen invånare. Någonting annat som måste nämnas var gästvänligheten. Jag fick bo gratis hos ett medelålders par, Mark och Ellen, i nio dagar, och jag fick tillgång till allt som de råkade ha i kylskåp och skafferi. De gav mig ett par extranycklar så att jag skulle kunna komma och gå som jag ville. Någonting sådant har jag aldrig upplevt förr, annat än möjligen från nära släktingar. Det här paret råkar bara vara nära vänner till min amerikanska fästmö. Jag lade märke till en utbredd patriotism. Amerikanska flaggor nästan överallt, vid såväl offentliga byggnader, privata företag som privata hem. På tal om företag, så märktes det tydligt att det är uppgångstider i Wisconsin. Skyltar lite här och där med texten ”Now hiring”, ibland kombinerat med information om ingångslön, och på i alla fall ett ställe kombinerat med information om vem man skulle tala med för att göra en spontanintervju. Wisconsin verkar vara en välmående stat, för jag såg ytterst lite öppen nöd (det enda jag lade märke till var ett gäng uppenbara narkomaner som hängde utanför biblioteket). Arbete premieras i den lokala kulturen, fick jag höra, och det verkar fungera. De har en annan sorts serviceinställning och artighetskultur än vad jag var van vid. I varje butik möttes jag av samma fråga från personalen: ”How are you doing today, sir?”, följt av en fråga om jag önskade mig någonting mer än vad jag hade vid kassan. Produktkvaliteten, i alla fall på kläder, var bättre. Speciellt i förhållande till priset. I Wisconsin hittade jag skjortor som passar 13

även i kragen, utan att behöva gå till någon specialbutik eller skräddare för att de skall sys om. En intresserad fråga från många var om jag tänker stanna i Wisconsin. På den svarade jag förstås att jag inte avser stanna den här gången. Frågan ställdes helt utan anklagande ton, det var helt enkelt en nyfiken fråga. Tro spelar en stor roll i småstads-Wisconsin. Jag var där under labor day weekend, och fick höra att det nog inte skulle vara så många i kyrkan. Kyrkan har tre gudstjänster under söndag förmiddag, och i mina ögon såg det ut som en megakyrka. Folk där var dock vänliga och intresserade, och flera var förstås glada att få möta mig, eftersom de bett om en man åt min fästmö. Vi var i kyrkan under den sena gudstjänsten, klockan elva på förmiddagen. Jag gjorde en bedömning då jag kom in i själva gudstjänstlokalen, och kunde konstatera att det var några hundra personer där. Betydligt fler än vad jag sett på gudstjänster i Sverige och Norge på de flesta ställen. Det bör också nämnas att det förstås finns många fler kyrkor i området. Jag mötte en amerikansk egen företagare, vars barn blir hemundervisade av honom och hans hustru. Då jag berättade för honom att hemundervisning är förbjudet i Sverige, och kraftigt motarbetat i Norge, utbrast han ”Du gör mig till patriot på bara några sekunder!”. Många i den här delen av Wisconsin är av skandinavisk, finsk, eller tysk härstamning. Det var på många sätt som att vara i en amerikansk version av Nordeuropa. Otvivelaktigt var jag dock verkligen i USA, och inte i norra Europa. Kulturen i småstads-Wisconsin är konservativ, och tro och hårt arbete framhålls som viktiga delar. Tillsammans med hus- och bilägande. Det verkar i det stora hela vara ett vinnande koncept. Jag ser fram emot min nästa resa till ”small town Wisconsin”, av både privata och politisktkulturella skäl.

Johan R. Honkainen Gyllenspetz, född 1977, kommenterar nyheter och politik och är bosatt i Oslo. Han driver A Swede Speaks, som har följande adress: A Swede Speaks.

RESCENSION

CARL JOHAN LJUNGBERG Fantasi på burk – den psykedeliska vågen i backspegeln När den stora narkotikavågen svepte över Sverige på 1960-talet blev många förskräckta. Inte bara föräldrar och lärare utan även läkare och ansvariga i skolor, universitet och militära förband undrade vart den nya knarkvågen skulle leda. Särskilt som den åtföljdes av budskap om de olika preparaten som kreativa och frigörande. Inte så litet påminde denna oro om när aidsepidemin bröt fram på 1980-talet. Det uppstod i fråga om knarket som jag minns det samtidigt två ganska olikartade reaktioner. På ena sidan stod en grupp ”narkotikaradikaler” som såg rätten att med LSD:s hjälp berusa sig och fly till andra världar som något självklart och värdefullt. De angrep häftigt narkotikans fiender som trista förbudsivrare och ”intellektuellt ohederliga”. På den andra sidan samlades många läkare och socialarbetare liksom myndigheter med dåvarande medicinalstyrelsen i spetsen, folk som till vardags mötte många som ryckts med av den knarkvåg som kom att ta många unga människors liv och utlöste stora, om än ofta hemlighållna familjetragedier. Vad skulle man då göra? Gick det nya drogintresset att hejda? Det drabbade ju så dessutom så mycket häftigare än alkoholen, och respiten var kort. Nu gällde det inte bara några få missbrukare som förr levt ett stilla liv utan knarket bildade ett socialt gruppfenomen. I skolor, vid regementen och högskolor såg man effekterna, och enligt dem som följde missbruket ledde cannabis ofta till grövre och mer beroendeframkallande droganvändning. Samtidigt uppstod det en drogkultur, som blev en egen kraft och som bör ha fört många i personlig kontakt med kretsar där droger användes, även om dessa nog också framstod som lockande i sig. De insatta åberopade här namn som Baudelaire (Les fleurs du mal) och Aldous Huxley (The doors of perception), för att inte tala om en rad andra samtida amerikanska drogmusiker och poeter. Min pappa, som satt med i den statliga narkomanvårdsutredningen och som hade kontakter på radion via dess läkarkommitté, fick vid ett tillfälle ge filmkännaren Nils Petter Sundgren råd om huruvida tv kunde visa en film där hallucinogena droger fanns med. Jag tror den hette Chappaqua, vilket sades anspela på ett amerikanskt indiannamn, och min far ansåg 15

som jag minns det inte att filmen i sig borde locka tittarna att använda droger, den fråga som alltså hade föranlett vår specialvisning. Flera år senare hörde jag en god vän i USA berätta att han som ung vid något tillfälle använt LSD. Jag frågade honom vad han hade för uppfattning om denna drog. Han fördömde den då starkt och hävdade, att den trots detta enda intag hade berövat honom själv drag i hans förmåga att förnimma, tänka och minnas, en kapacitetssänkning med andra ord som han aldrig riktigt tyckte sig ha kommit över. Ett av de viktigaste inläggen om droger hörde jag för några år sedan. Det var den nederländske rättshistorikern i Leyden Andreas Kinneging som hävdade att drogproblemet inte kom till Europa och Väst utan varsel eller förberedelse. Han menade tvärtom att den extremt drivna individualismen och premierandet av egna upplevelser och gränstestande gjorde, att drogerna mötte en kultur av mottagliga sinnen. Det saknades motståndskraft. Därför bör man enligt honom heller inte börja bekämpningen av droger med socialkurativa åtgärder utan med att bygga upp eller återgå till att premiera en sorts självbegränsning. Kinneging såg ett nära samband mellan sitt lands skolor och drogerna, genom att dessa började spridas sedan undervisningens klassiska syfte och former börjat överges. Hans tes kan vissa uppfatta som hård och kategorisk, men det förklaras av att han iakttagit ett heroinmissbruk på nära håll i sin släkt, men hans slutsats är i sig fullt plausibel. Nu har den amerikanska delen av 1960-talets narkotikafenomen blivit föremål för en bok. Den heter Psychedelia and other colours och är skriven av Rob Chapman. Han tecknar på drygt 600 sidor konturerna till det märkliga drama som utgick från Kalifornien och fick sådan enorm inverkan inte minst på och genom västerländsk populär- och musikkultur. Som alla rörelser hade den psykedeliska vågen sina pionjärer. En viktig sådan var den nämnde författaren Aldous Huxley som på 1950-talet av den engelske psykiatern Humphrey Osmond (för övrigt upphovsman till termen ”psykedelisk”) hade ordinerats intag av ett knappt halvt gram mescalin i alkoholavvänjande syfte. En annan var den beryktade Harvardprofessorn Timothy Leary. När Huxley senare erinrade sig mescalinets verkan sade han, att han urskilde Kalifornien vilande i en veritabel neondimma: ”Jag såg vad Adam såg den morgon då han skapades”. Hur den ganska prudentlige britten Huxley, själv såvitt jag vet bevandrad i hinduisk mystik, härmed gjordes till ”ikon” för en amerikansk, juvenil antikultur med stor oberäknelighet och flytande gränser är en historia i sig. Det sägs att Huxley inte gav mycket för den svävande, 16

formlösa musiksmak som LSD ofta gav upphov till utan helst hörde på klassisk musik. Huxley lär fram till sin död 1963 för övrigt bara ha intagit psykedeliska droger ett tiotal gånger. Bland de oändliga uttryck som LSD-kulturen fick ägnar sig Chapman åt en av de flesta förbisedd anknytning, nämligen den till brittisk music hall-tradition. Med all sin avoghet mot traditioner lånade ändå de nya musikskaparna ur de både respektlösa och nytra sätt att spela och framträda som music hall-artisterna företrädde. Det gällde till exempel Syd Barett som var med i gruppen Pink Floyd med dess spektakulära framträdanden, men också andra grupper som Zombies och Cream. Också i den viktorianska musiken fanns förstås en mörk sida med sprit, melankoli och främlingskap som 1900-talets revoltörer torde ha känt igen. Fast den psykedeliska eran var vit medelklassamerikansk och kalifornisk hade den också sina hyllade afroamerikanska namn, bland dem Jimi Hendrix, Arthur Lee och (senare) George Clinton. När tog den glada LSD-tiden slut? På svenska har vi ett starkt vittnesbörd på det personliga planet genom Annika Östbergs memoarer där hon både pregnant och inlevelsefullt tecknar hela livscykeln i ”flower power” från dess paradisliknande början till dess kulmen med ökade drag av rädsla och kaos. En händelse som gav många en stark känsla av uppvaknande och rädsla var de okända Mansonmorden 1969 där den svarta magi som länge hade funnits i rörelsen plötsligt tog över, med känt resultat. Narkotikans märkliga 60-talssaga var långtifrån all. Men att se världen som Adam hade sett den tedde sig samtidigt inte mera så lockande för de breda skikten av ungdomar i västländerna som varit fallet i början av dess segertåg.

ESSÄ

ANN-GERD SIMU Att samla eller splittra ett land Under valrörelsen i Sverige 2014 sa Stefan Löfven vid ett flertal tillfällen att ”Sverige håller på att falla sönder”. Jag hörde inte några journalister intervjua honom om detta. Vad menade han? Vad var det som höll på att falla sönder? Nationen? Ekonomin? Moralen? Kulturen? Norges nationaldagsfirande är, och kommer nog så att förbli, en av de stora högtidsdagarna i landet. Många, kanske majoriteten, bär sin folkdräkt på denna dag. Tidigt på morgonen går politiker, föreningar och organisationer runt och lägger blommor på gravarna till framstående personer i landets historia: konstnärer, författare, politiker, motståndsmän och kvinnor, m.fl personer som haft betydelse för landets kultur, utveckling och självständighet. Jag hade ingen omfattande kunskap om Norges kulturpersonligheter eller landets historia när jag flyttade hit 1988. Men redan efter ett par år var jag mer insatt i norsk konst, litteratur och historia än jag var i det land där jag blivit född, utbildat mig och levt i 35 år. Vilken rikedom det var att upptäcka ett nytt land! Varför talar vi så litet om detta? Fokus är alltför mycket på kulturen hos de som vandrar in i landet, inte på vilken möjlighet till berikning av sitt eget liv de får av att möta sitt nya land med nyfikenhet och intresse. Under några hektiska månader 1814 samlades norska män från hela landet på Eidsvoll och formulerade Norges grundlag och samlade ett Storting. Därmed kom Norge i en annan, mycket mer självständig ställning, gentemot Sverige än man varit under de 400 år unionen med Danmark varat. Unionen med Sverige innebar i princip att endast kungen och utrikespolitiken var gemensam. 1905 blev man fullständigt självständig och firandet av nationaldagen fick ännu en förstärkt betydelse. Frihet för landet. Så kom kriget och fem års ockupation av Nazi-tyskland. Den 8 maj 1945 kapitulerade tyskarna och några dagar senare återvände kungafamiljen och regeringen efter fem års bortavaro. De möttes av hundratusentals jublande norrmän på Rådhuskajen i Oslo. Ännu en gång förstärktes behovet av att fira landets frihet och självständighet. Nu är nationaldagen så etablerad att det är svårt att tänka sig att den någonsin kommer att försvagas i sin betydelse.

Men är nationaldagen något som samlar landet, eller är dess stora betydelse ett tecken på att landet är samlat? Att majoriteten fortfarande anser det viktigt att fira landets självständighet, frihet och demokrati? Radions och tevens intåg betydde nog mycket för upplevelsen av gemenskap i många länder. Både Sverige och Norge hade länge endast statlig television med en eller två kanaler till rådighet. På fikarasterna rörde sig samtalsämnena ofta runt något man sett föregående kväll. Man kunde flytta till en annan ort och fortfarande från första stund ha möjligheten att följa med i samtalet. Landet fick ett gemesamt minne. Idag har vi ett otal kommersiella kanaler plus allt vi kan finna på nätet. Vi ser inte längre samma nyheter och debattprogram, även om public service fortfarande har ganska stort inflytande. Bland unga människor skulle jag tro att serierna har övertagit. Den norska serien Skam har ju gjort succé i de andra nordiska länderna och engagerar ungdomen stort. Många norska uttryck börjar också användas av dansk och svensk ungdom. Men rent generellt utgör inte tevemediet längre någon plattform som skapar gemensamma referanser och ”minnen”. Språket är naturligtis den största samlande faktorn både i Sverige och Norge. Men här skiljer sig länderna diametralt i språkpolitiken. Norge har två officiella språk (förutom de samiska språken och kvänsk), nynorsk och bokmål. Nynorsk skapades på mitten av 1800-talet av Ivar Aasen och har sin grund i en av dialekterna på Nordvestlandet. Aasen, som själv kom från denna del av landet, ansåg att Norge bestod av två kulturer: Överklassen (den tidigare adeln), ämbetsmännen och delar av borgerskapet utgjorde en egen kultur. De var, enligt Aasen, eliten och de flesta av dem var på den tiden dansktalande. Den andra kulturen bestod av det norska folket som alla hade rötter bland bönder och fiskare. De representerade norsk folklig kultur. Nynorsk skulle bli det ”nya” norska språket, utsprunget från de gamla norska dialekterna som, under de många hundra åren Norge var i union med Danmark, talades bland människorna utanför de större städerna. De som idag har nynorsk som sitt officiella språk talar olika dialekter och de har också rätt att skriva på sin egen dialekt. Medan man i Sverige fokuserade på viktigheten av att programledare och nyhetsuppläsare skulle tala rikssvenska, alltså en svenska som egentligen inte talades naturligt någonstans i landet, blev det i Norge bestämt att minst 25 % av sändningarna skulle vara på nynorsk. För mig som svensk var detta både förvirrande och frustrerande. Jag, som var van att i princip aldrig höra olika dialekter talas på teve förutom någon gång göteborgska och skånska, var nu tvungen att förhålla mig till ett otal mer eller mindre förståeliga norska dito. Men fördelen med detta är att norrmän blir mycket språkmäktiga. Att man kan säga ”jag” på flera olika sätt, jeg, eg, 19

je, ä, blir helt naturligt och de flesta norrmän ”går igång” varje gång det blir tal om dialekter. Norrmännens vana att ständigt möta olika dialekter både i tal och skrift, visar sig också i de undersökningar som görs angående de nordiska befolkningarnas förmåga att förstå varandras språk. Resultatet visar gång på gång att det är norrmännen som har lättast att förstå sina nordiska grannar. Konklusionen är att behandlingen av språket i ländernas media fick helt olika utfall, även om bägge länderna såg språket som viktigt. I Sverige ett normerat riksspråk, i Norge en språklig mångfald. Även om det ofta klagas över att eleverna i skolan måste behärska båda språken, så verkar inte denna språkpolitik splittrande på landet. NRK, Norges public service, införde ett nytt programkoncept för några år sedan. Olika järnvägssträckningar samt Hurtigruten följdes minut för minut och programmen fick genast en stor tittarskara. Här kunde man sitta i soffan och resa genom landet, utan att någon programledare klippt och redigerat och därmed bestämt vad som var intressant att se. Det senaste i denna serie var en fottur över Besseggen, en av Norges mest populära fjällvandringar. De sista fem åren har NRK:s sommarprogram också rest runt i landet. Med båt längs kusten från Kirkenes i nordöst och hela vägen runt med avslutning i Oslo. En sommar åkte man runt med båt på Mjösa och ankrade i de små samhällena och städerna runt Norges största insjö. Årets program följde tåget från ort till ort. Överallt möter befolkningen upp. De får visa upp sin bygd, berätta om speciella sevärdheter. Lokala artister uppträder. Programkonceptet har blivt oerhört populärt. Intresset för att resa i eget land har också ökat. Tänk om SVT kunde lagat något liknande, tänkte jag. Att istället för att sommarprogrammet spelas in i samma studio i en av de tre största städerna, så kunde man följa kusten från Strömstad till Haparanda. Vore det inte fint att för en gångs skull få se små och mellanstora städer och orter i Sverige, områden som annars aldrig får någon uppmärksamhet i landets public service-kanaler? Jag skrev till SVT och föreslog detta, men fick ett kort svar tillbaka: Vi har ju Landet runt. Ett halvtimmes-program en gång i veckan, numera söndag 18.15. Men så började jag tänka över om detta faktiskt skulle fungera i Sverige. Skulle befolkningen möta upp? Skulle vi få lika stor begeistring som i Norge? Min tanke om att ett sådant program kan bidraga till att ”samla landet” kanske var fullkomligt naiv. Vill en vanlig svensk visa sin stolthet över den bygden de bor i? Är den svenska tevetittaren intresserad av att se den svenska landsbygden, de små städerna, naturen och de eventuella sevärdheterna? Hur stort är intresset idag för att resa i det egna landet?

Beror populariteten i Norge till denna typ av program att det i befolkningen fortfarande finns ett stort intresse för det egna landet? Att programmet inte bidrar till att samla landet, men istället är ett bevis på att det fortfarande är ett samlat land. Andra mycket populära teveprogram har sett dagens ljus i samband med olika jubileum. 2005 firades hundraårsjubileet av Norge som självständig nation. 2013 var det hundra år sedan kvinnorna fick rösträtt. 2014 var det dags för 200 års jubileum för den norska grundlagen. Vid varje jubileum har public service producerat långa föreläsningsserier som tar för sig historien till landet, kvinnornas historia och förvecklingarna i samband med upplösningen av unionen med Sverige. Visserligen behöver inte Sverige fira sin självständighet om vi inte ska gå tillbaka till tiden för Kalmarunionen. Men varför inte producera programserier som tar för sig de olika perioderna i svensk historia? Intresset för historia i Sverige har ökat. Jag tror många skulle uppskatta ett sådant programkoncept. Under Almedalsveckan 2016 fick Sverige och det svenska spela huvudrollen. Samtliga partiledare talade om det svenska, och till slut klingade det både svulstigt och platt. Man märkte att politikerna inte var vana vid ett språkbruk som lyfte fram den egna nationen och kulturen. I en krönika i SvD, under rubriken ”Förstår svenska liberaler nationens betydelse”, skriver författare och docent i ekonomisk historia, Maurizio Rojas: ”I Sverige har den nationella gemenskapens betydelse inte bara grovt underskattats, utan reducerats till ett slags formsak, som inte vilar på en historia, en kultur och ett språk. Att hävda motsatsen, har betraktats som fientligt mot och exkluderande av det invandrade Sverige. På detta vis har vi hamnat i den absurda situationen, där man för att bejaka andras rötter och identiteter, skulle göra landet till en sorts kulturellt tabula rasa. Så trodde man att ett lyckligt multikultisamhälle skulle uppstå, men resultatet blev det motsatta. Det är svårt att integreras i ett land som verkar skämmas över vad det är, som döljer och på det viset otillgängliggör sin nationella identitet, som inte slår fast med tydlighet var gränserna går för gästfriheten, som inte vet att vara herre i sitt eget hus. Priset man betalade för det var inte bara ett splittrat samhälle, utan också att Sverigedemokraterna fick monopol på det nationella.” Som boende i Norge sedan snart trettio år är det intressant att jämföra kulturen och politiken i våra två grannländer. Jag kommer så väl ihåg hur jag de första åren reagerade negativt varje gång någon norrman på teve viftade med norska flaggan. I tusental tog de banan upp till Holmenkollen där de årliga skidtävlingarna arrangerades andra söndagen i mars. Ut från ryggsäckarna vajade norska flaggor, stora som små. Jag kände ett direkt obehag, uppfostrad och präglad som jag var av den svenska kulturen där flaggan redan på den tiden sågs som kontroversiell. Nationalistisk. I Sverige var vi i första hand världsmedborgare och vårat 21

förhållande till det västra grannlandet (och också de andra nordiska länderna) var att dessa länder inte hade ”kommit så långt” som Sverige. Så småningom skulle också Norge utvecklas i samma riktning som Sverige. De skulle bli lika moderna och framåtblickande. De skulle sluta lyfta fram det egna landet som något speciellt. Att vi i ännu större grad gjorde det i Sverige, genom att se på landet som det modernaste i världen, ett land som inte behövde lära sig något av sina grannländer, blev aldrig sett på som nationalistiskt eller patriotiskt. Det som var modernt kunde ju inte definieras under något så gammalt och ”grumsigt” som nationalism.

KULTURKRÖNIKA

ANNA LINDÉN Den kulturradikala parentesen I Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet”( http://runeberg.org/strindbg/esplanad.html) från 1880talet beskrivs hur en grupp ungdomar med liv och lust river gamla stockholmskåkar så dammet yr. En gammal man kommer förbi och frågar dem om husen rivs för att bereda plats för den nya villastaden. Svaret blir nekande från ungdomarnas sida, inget nytt skall byggas på det gamlas ställe – här röjs endast för Esplanaden. Då den gamle beklagar sig över ett rivningsraseri som förstör, men inte bygger upp får han det talande svaret: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”. Dikten ”Esplanadsystemet” är ett kulturradikalt manifest, medryckande i sin poetiska skönhet. Den som vill veta hur motståndarsidan uppfattade saken kan läsa Viktor Rydbergs roman Vapensmeden: Hägringar från reformationstiden (1891), där den fanatiske protestanten Lars i närmast jihadistiskt trosnit förstör allt gammalt som kommer i hans väg, oavsett om det härstammar från kristna eller asatroende förfäder. Även om kulturradikalismen led ett tillfälligt nederlag under 1890-talet, som såg unga författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding debutera, kom den på sikt att vinna slaget om 1900-talet. Från och med 1900-talets senare hälft har kulturradikalismens dominans varit så total att många svenskar inte känner till vad som fanns här före dess genombrott. Som Claes G. Ryn skriver i vår antologi Haveriet: Den humanitära stormaktens fall (2016) blev hela Sverige en kulturradikal experimentverkstad. Otvivelaktigt fanns det ett och annat fallfärdigt ruckel – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse – i det äldre Sverige som förtjänade att rivas. Problemet med kulturradikalismen är, att den vill förstöra allt som ärvts från äldre tid och fåfängt förväntar sig, att något annat än nässlor skall växa upp på de skövlade rivningstomterna. Till sitt väsen är kulturradikalismen destruktiv och parasitär, den lever på det den vill förstöra. Egentlig kreativitet saknas, när kåkarna väl är rivna återstår inget annat än att upprepa proceduren på nästa ställe. Det som först tycktes nytt och spännande blir med tiden till en oändlig

rad av meningslösa upprepningar. Strindberg själv var alltför begåvad för att stanna någon längre tid i en sådan konstnärlig återvändsgränd. Idag kan det kanske tyckas som om vi står på en rykande ruinhög av vad som en gång var Sverige, men så lätt föröder man inte ett land. Sega, århundrade-, i vissa fall årtusendelånga kulturella strukturer låter sig inte utplånas på några ynka decennier. Det är inte landet Sverige som brakat samman utan det kulturradikala projektet – byggt som det var på lösan sand. Uppgiften idag är att bygga upp vårt land igen, på de grundvalar som fanns här före den kulturradikala parentesen. Sveriges framtid ligger i förnyelse på traditionens grund.

Att vara kulturradikal är att vara fientligt inställd till gamla, djupt rotade synsätt och beteenden. Traditioner måste som allt mänskligt ha brister och smutsfläckar, men för kulturradikalen är det dessa avigsidor som utgör traditionernas själva kärna. I västvärlden riktas olusten specifikt mot de grundantaganden rörande människolivets villkor som har rötter i Aten, Rom och Jerusalem – det klassiska och kristna arvet sådant det utvecklats i samspel med olika länders speciella traditioner. Dess verklighetssyn betonar människonaturens kluvenhet mellan högre och lägre utvecklingsmöjligheter och behovet av inre och yttre daning. Frihet kräver självkontroll och ansvar. I dessa långsamt framvuxna kulturmönster och dithörande bildningssträvanden ser kulturradikalen uttryck för inskränkthet, orättvisa och allmänt förtryck. Dessa gamla traditioner må kontinuerligt ha vidareutvecklats, förnyats och anpassats till moderna förhållanden, men de är i grund falska. Kulturradikalismen inspireras i sina olika former ytterst av en dröm av rätt sent historiskt ursprung. Det är drömmen om att göra om jordelivet till något helt annat och ojämförligt bättre än historien känner. För att skapa denna nya tillvaro måste människorna frigöras från historiskt framvuxna institutioner och uppfattningar om moral, politik, sexualitet, tanke, konst, o.s.v. Det som hägrar är ett tillstånd av ohämmad, fördomsfri självutlevelse, frihet av ett tidigare okänt slag. Kulturradikalen anser sina idéer vara oemotsägliga, detta trots att deras självklarhet så länge undgått mänskligheten. Någon ”historiens visdom” finns inte. Det gamla är tvärtom det onda. Ordet ”radikal” kommer från det latinska radix, som betyder rot. Att vara radikal är att gå till roten och att vilja rycka upp det gamla med rötterna. Traditionella beteenden är för radikalen uttryck för intolerans och rigiditet, men han är själv i hög grad intolerant mot traditionellt präglade människor och uppfattningar och rigid i kravet att det gamla skall utrotas. (Claes G. Ryn i Haveriet: Den humanitära stormaktens fall, s 17f) 24

KRÖNIKA

MOHAMED OMAR Åttiotalsnostalgins politiska dimension Hemdatorn Amiga 500 nådde Europa under våren 1987. Enbart i lilla Sverige såldes hundra tusen exemplar! För den tidens ungdomar hade den stor betydelse – gränserna tänjdes för vad som var möjligt att göra med grafik och musik. Flera av dem som nördade ner sig i sina Amigor gick sedan vidare till att utveckla program och spel. Själv blev jag inget av detta, jag är ännu idag ganska dålig på datorer. Jag bara spelade. Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på åttiotalet. Amigan var en barndomsvän som hjälpte mig att utveckla min fantasi och den gav mig en känsla för vad framtiden kunde bära med sig. I spelet Defender of the Crown lärde jag mig om medeltidens England, i Conflict om det moderna Mellanöstern och i Pirates! om Amerika och Karibien på 1600talet. I den maffiga kaffebordsboken med titeln Generation 500 (2017) har Jimmy Wilhelmsson intervjuat en mängd kända och okända människor som berättar om vad Amigan betytt för dem. Det är en bok om hur teknikutvecklingen påverkar vår kultur och vårt tänkande, men framför allt är det en nostalgibok – en resa tillbaka till åttiotalet. Och det är inte Wilhelmssons första bok av detta slag. År 2015 släppte han boken om Commodore 64, hemdatorn som föregick Amiga 500: Generation 64. Datorn med de surrande kassettbanden. Överhuvudtaget verkar det gå en våg av åttiotalsnostalgi genom vår egen tid. En annan grej som blivit stor är ”retro gaming”, att samla och spel gamla spel. Netflix teveserie Stranger Things, som började sändas i juli 2016, erbjuder till exempel en överdos av nostalgi – det är mer åttiotal än åttiotalet. De fyra killarna, huvudpersonerna i serien, sitter i källaren och spelar Dungeons & Dragons. Nördigare och mer åttiotal kan det inte bli! Själv spelade jag den svenska varianten, Drakar och Demoner, i min kompis tvättstuga. Vi bodde i lägenhet och hade ingen källare. År 2015 kom det ut två nostalgiböcker om rollspel och Jimmy Wilhelmsson var medförfattare till en av dem: Äventyrsspel: bland mutanter, drakar och demoner.

Jag misstänker att åttiotalsnostalgin innehåller en outtalad politisk dimension. Det var visserligen 1975 som Sveriges riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt, men detta nya hade knappast slagit igenom på åttiotalet. Tittar man i både boken om Commodore 64 och boken om Amiga 500 finner man ganska snart att alla som intervjuas är gammelsvenskar. Om jag inte läst slarvigt så förekommer inte en enda person med ett icke-europeiskt klingande namn. Det var så det såg ut. Särskilt bland datanördar, som ju än idag är en grupp som mest består av vita män. Hade man gjort en nostalgibok om hiphop-kulturen under samma tid hade man kanske kunnat hitta något ansikte med lite mera färg. Men detta är min poäng: på åttiotalet var Sverige fortfarande svenskt. Man såg inga slöjor på stan. Vi hade inga utanförskapsområden där hedersförtryck och jihadism växte som ogräs. Det är möjligt att jag övertolkar, eller att jag projicerar mina egna tankar på andra, men i vurmen för åttiotalet, det sista svenska årtiondet innan mångkulturen slog igenom, tycker jag mig som sagt skymta en outtalad kritik mot hur Sverige har blivit. Denna våg inom kulturen kommer ju också parallellt med den så kallade högerpopulistiska vågen som ifrågasätter mångkultur och massinvandring. Jag kan tänka mig att många retrogamers och medelålders rollspelsrävar som älskar att smeka sina gamla Drakar och Demoner-lådor skulle hata att förknippas med något som fult och vidrigt som högerpopulism… men jag kan ändå inte låta bli att spekulera om beröringspunkter. När man känner sig vilsen i sin egen samtid, ja, vissa upplever sig till och med sig som främlingar i sitt eget land, är det inte konstigt att man längtar tillbaka. Mycket har blivit bättre. Ingen skulle nog vilja vara utan internet, men de allra flesta skulle vilja vara utan islamisk fundamentalism och andra av mångkulturens baksidor. Så är det för mig. På åttiotalet hette jag Eddie och min svenskhet var en självklar sak. Det var först senare, i början av 90-talet, som jag började fundera på min biologiska far från Iran, min adoptivpappa från Kenya, och islam. Jag käkade varmkorv, firade jul och kollade på MTV. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed och nu är jag Eddie igen. Det är också erfarenheter från åttiotalets serietidningsvärld som gett upphov till mitt alter-ego, Antikalifen! Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Kaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism fanns inte ens. När jag lämnade islam och försökte hitta tillbaka till min svenskhet blev det naturligt att se tillbaka på den tiden, på åttiotalet. Vad lyssnade jag på för musik? Vad såg jag på för filmer? 26

Jag kollar på klipp på YouTube i hopp om att framkalla minnen. Typ ”greatest hits 1986”. Det funkar som Prousts madeleinekaka. Jag har också tagit kontakt med gamla vänner från tiden och pratat om hur vi var och hur Sverige var. Den här typen av ”självbiografisk arkeologi” har blivit så mycket lättare med internet. För detta har varit en resa både framåt, alltså ut ur islam och in i ett nytt liv, och bakåt, alltså tillbaka till min barndom. En film som alla såg på åttiotalet var Tillbaka till framtiden (1985). Michael J. Fox spelar en 17-årig kille som reser i en tidsmaskin. Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden. Det har känts som en befrielse att få bejaka de svenska sidorna av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det varken okej att fira jul eller ta en nubbe på midsommar. Och ändå säger pk-nissarna att svensk kultur och islam går att förena! Fråga dig själv: hade Bellman varit Bellman om han varit muslim? Nej, han hade inte varit Bellman utan någon annan. Och Sverige hade inte varit Sverige om det hade varit ett islamiskt land. Jag har funderat på hur det kom sig att just jag blev muslim? Var jag annorlunda på något sätt? En förklaring jag kan hitta är att jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiska far kom från ett muslimskt land. Jag växte upp utan honom och längtan efter honom gjorde att jag ville utforska det jag trodde var hans kultur och hans religion. För att komma honom nära. Jag tänkte det som en förberedelse inför ett liv tillsammans med honom. Så blev det inte. På internet är Jimmy Wilhelmsson känd under namnet ”Spelpappan”. På sin blogg ägnar han sig delvis åt denna typ av internetarkeologi, dock inte bara självbiografisk. Han börjar kanske med ett minne eller en sak från barndomen, sedan reder han ut det steg för steg. Hur gjordes egentligen omslaget till spelet Pirates!? Och hur väl stämmer spelets Karibien överens med historieböckernas? Wilhelmsson är så vitt jag kan förstå helt opolitisk. Men i själva denna verksamhet, i det nostalgiska tillbakablickandet mot Sverige strax före mångkulturens genombrott, och i hela vågen av intresset för detta, finns det som sagt, tror jag, en politisk dimension. För just min generation, vi som var barn på åttiotalet, var den sista som växte upp i ett i stort sett svenskt Sverige. Och så busringde vi, något man kunde göra innan nummerpresentatören kom. Vi svarade i telefon utan att ha någon aning om vem det var. Läskigt! Och så fick vi fick röka på kaféerna…

* Mohamed Omar, född 1976 i Uppsala. Han är son till en iransk far och en svensk mor och växte upp med sin kenyanske styvfar. I tonåren konverterade han till islam. Efter debuten med diktsamlingen Tregångare 2005 blev han en svensk-muslimsk kulturpersonlighet som ofta syntes i medierna. Han har nu lämnat islam och profilerat sig som kritiker av islamisk fundamentalism. 27

ESSÄ

ANNA LINDÉN Farmor och jag Jag föddes i augusti 1961, ungefär ett halvår efter att min farfar hade dött. Därför ville mina föräldrar först att jag skulle bära hans namn. När det visade sig att jag var flicka ändrade de av naturliga skäl sina planer och uppkallade mig istället efter farmor. Seden att uppkalla ett nyfött barn efter en avliden släkting har urgamla rötter i den nordiska kulturen. Det lärde jag mig långt senare, när jag på 1980-talet studerade nordiska språk i Uppsala. Den folkliga föreställningen bakom seden är att den avlidne släktingen lever vidare i barnet. Sådana tankar var inte främmande för min farmor. Hon talade ofta om för mig hur lik farfar jag var, framförallt att vi hade likadana ögon. Ofta sade hon till mig att jag var hennes Martin, som hon hade fått tillbaka. Själv upplevde jag aldrig att hennes ord förminskade min egen personlighet. Eftersom hon talade så väl om farfar kände jag endast stolthet och glädje över uppdraget; att han levde vidare i mig kändes helt naturligt. Föreställningen att våra förfäder är närvarande i oss – och vi i dem – är kanske främmande för många nutida kristna. Ändå är det ett tänkesätt som har sin naturliga hemortsrätt i Bibeln, där det talas om att Jesus långt före sin födelse var närvarande i Abrahams länd. Trots att farmor vördade gamla traditioner och seder var hon inte främmande för att prästämbetet öppnades för kvinnor. Tvärtom, i motsats till många av sina väninnor gladde hon sig över det. Jag kan mycket väl föreställa mig att farmor hade bett och hoppats att det skulle ske ända sedan 1920-talet, då frågan om kvinnors tillträde till ämbetet på allvar började diskuteras i Sverige. Så långt tillbaka jag kan minnas ville farmor att jag skulle läsa till präst. Hon upprepade denna kallelse under hela min uppväxt, så att den med tiden blev ett med mitt medvetande. Ett av våra vanligaste samtalsämnen var Gud. Farmors gudsbegrepp var på många sätt gammaltestamentligt, hon talade betydligt oftare om Gud än om Jesus. Eftersom allt hos henne var så gammalt kändes det också för mig som barn svårt att sammankoppla henne med någonting som innehöll ordet ”nya”. ”Nya testamentet” lät helt enkelt för modernt. Farmor var en av de få människor jag träffade under min barndom som förmedlade känslan att det var fint att vara 28

gammal. Hon ägde ingen tv utan bara en gammaldags radio, där vi brukade lyssna till kungens jultal. Som barn hade jag nog mina dubier om det överhuvudtaget gick att lyssna till något annat program på denna radio. Till farmors tidlöshet hörde att hon gick klädd i samma kläder som hon hade gjort på 1930-talet. Eftersom kläderna var av god kvalitet blev de nästan aldrig slitna, men om de blev det lagade hon dem omsorgsfullt. Jag betvivlar att farmor någonsin hört uppmaningen ”slit och släng!”. Som människotyp måste hon ha varit en mardröm för konsumtionssamhället. Farmor hade vad jag skulle vilja kalla en inkarnerad tro. Med det vill jag säga att tron var förkroppsligad i henne. Ingen annan människa som jag har mött under mitt liv var som hon själva antitesen till den moderna rotlösa människan. Som barn älskade jag att höra farmor berätta om hur det var förr. Ofta talade hon då om hur det var att växa upp som skollärarens dotter i en liten småländsk by vid sekelskiftet 1900. Ibland hände det emellertid att farmor kom in på sådant som hade utspelat sig långt innan hon själv var född. Ganska ofta brukade hon då använda sig av ett kollektivt ”vi”. Med detta ”vi” åsyftade hon inte bara sig själv och mig utan släkten (ätten). Farmor återberättade för mig vad hennes mormorsmor hade upplevt som litet barn år 1809, när den avsatte kungen, efter förlusten av Finland, färdades genom deras by på sin väg söderut genom landet. Trots att det var så länge sedan, så kändes det för oss båda självklart att vi var närvarande som ögonvittnen. – Vi var med, som farmor uttryckte saken. Tillsammans upprördes vi över vagnens fördragna gardiner som hindrade oss från att visa den avsatte kungen vår tysta trohet. I farmors småländska hemby bodde det ett gammalt bygdeoriginal, som många andra troende såg ned på, därför att de menade att han höll sig till de gamla gudarna. Farmor tog dock alltid denne man i försvar och sade att han inte alls var någon hedning utan en god kristen, som gick i kyrkan varje söndag. Eftersom jag som barn var mycket intresserad av allt fornnordiskt följde jag ofta med farmor hem till honom och hörde berättelserna om Oden grav, som enligt den muntliga traditionen fanns på hans tomt. Även om farmor personligen kanske inte var så intresserad av Oden förstod hon intuitivt att respekten för folkliga traditioner och gamla asar inte var av ondo, utan fullt förenlig med kristen tro. Farmors tro genomsyrade hennes liv. Hon var en varmt troende och praktiserande kyrkokristen, som hade djup respekt för kristendomens judiska arv och talade om Augustinus mor Monica som om en samtida. Hennes tro hade sina djupaste rötter i en folklig fromhet, som för mig kändes uråldrig. Som barn brukade jag tänka att hon lika gärna kunde ha levat på vikingatiden.

Genom sina berättelser fick farmor mig att känna samhörighet med tidigare generationer. Jag förstod redan som barn att vi alla ingår i ett vittförgrenat rotsystem som – om man går riktigt långt tillbaka – omfattar hela mänskligheten ända till de allra första människorna (som farmor förstås kallade för Adam och Eva). Denna djupa jordiska gemenskap är den i skapelsen givna grunden för gemenskapen i Kristus.

BILDGALLERI PETER LINDE – EN TIDLÖS MÄSTARE I juninumret av Realia-Posten skrev jag under rubriken ”Peter Linde – en tidlös mästare” om Sveriges idag kanske främste skulptör, som verkar i en klassicistisk tradition. Det kan därför vara på sin plats att avsluta septembernumret med några nytagna bilder av Peter Lindes Ingmar Bergman-skulptur från Filmstaden i Råsunda. Som framgår av fotografierna har Linde avbildat Ingmar Bergman som riddaren Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” (1957).

Red.

Foto: Anna Lindén

Foto: Anna LindĂŠn