jonas åsberg

En glad gamäng från Tidaholm med en västgötska lika bred som sin ambulanserfarenhet, eller en tidvis deprimerad författare som ägnat stora delar av sitt liv åt att förstå varför alla andra inte känner av samma grundmurade ensamhet inombords? Jonas Åsberg, ambulanssjuksköterska i Skaraborg, började tala öppenhjärtigt om sin psykiska ohälsa - ni kan aldrig ana vad som hände sen.

TEXT: Kalle Indie Berg

För såväl eleverna på ambulanssjukvårdarutbildningen i Skövde, som för kollegorna inom ambulanssjukvården i Skaraborg, är Jonas Åsberg ett välkänt ansikte. Med sin patenterat yrvakna uppsyn, och med ett aldrig sinande lager av skämt och kvickheter, är Åsberg allt som oftast ett välkommet inslag - vilken av alla strängar på lyran vi än avhandlar. Oavsett om han agerar föreläsare i sin roll inom utbildningsenheten SkaS, figurerar som kollega i utryckande verksamhet, eller bara är allmänt drivande inom utvecklingsprojektet SUAB (mer om det senare), är Jonas Åsberg en Ducati-röd färgklick som sprider glädje och visdom runt omkring sig. Här vilar väl knappast några ledsamheter. Eller?

– Många av mina kollegor går på blodtrycksmediciner, varför skulle det vara konstigare med SSRI? undrar Jonas Åsberg, där vi sitter i ett konferensrum på ambulansstationen i Skövde.

– För mig finns det inget motsatsförhållande mellan att skratta och skämta - och att vara deprimerad.

Vi tar det från allra första början. Medan han smuttar på kaffe ur en solkig pappmugg, beskriver Åsberg hur han ända sedan barnsben känt sig lite annorlunda. När vännerna lekte och hade roligt kände Jonas Åsberg istället av ett svårdefinierbart vemod, som alltid lurade i bakgrunden och ofta hotade välla fram med full kraft. Men utan att riktigt kunna sätta ord på det han upplevde fann han sig i känslorna, och tänkte att alla andra troligtvis kände ungefär samma saker. Med slutförd gymnasieutbildning i ryggen landade Jonas Åsberg 1985 som nybakad undersköterska på ambulansen i Tidaholm. Första arbetsdagen bjöd bland annat på en trafikolycka med dödlig utgång. – Jag gick sju veckors utbildning i ambulanssjukvård. Sedan var det bara att börja jobba. Det var lite annorlunda på den tiden, det smällde ofta i trafiken, och det smällde rejält.

Hur påverkades ditt mående av att du började jobba i ambulansen?

– Jag är väldigt noga med att inte utmåla ambulansen som en utlösande faktor för mitt dåliga mående. Jag mådde psykiskt dåligt långt innan jag började köra ambulans, även om jag inte riktigt förstod det då.

– För vissa kan säkert ett jobb som ambulanspersonal vara utlösande när det kommer till depressioner, men så var det inte för mig. Snarare tvärtom.

Tvärtom?

– När jag jobbar med en patient i ambulansen måste jag vara helt skärpt och fokusera till hundra procent på min uppgift. Det blir som en befrielse för mig, att inte behöva tänka på allt annat som ofta rör sig i huvudet. Det är samma sak som när jag åker båge, det blir en frizon.

1990 bestämde sig Jonas Åsberg för att studera till sjuksköterska - långt innan en sådan legitimation var aktuell i ambulansen. Han tänkte sig egentligen en intrahospital framtid, men när det började pratas om sjuksköterskor ute i bilarna ”var det ju ett väldigt enkelt beslut att gå tillbaka dit”, minns Åsberg idag.

Han berättar att det var först kring millennieskiftet som han började nå en gräns där han inte längre fungerade lika bra i vardagen. Utan att fram till dess ha varit sjukskriven i någon större omfattning, och utan att ha varken pratat om eller direkt reflekterat över sitt mående, blev pressen för stor när han fick en chefstjänst inom ambulanssjukvården. Åsberg trivdes inte i rollen, och under en månadslång sjukskrivning (”utbrändhet var väldigt populärt just då”) funderade han på hur han skulle gå vidare. Han började läsa på om sjukdomen depression. Och insåg för första gången att andra kanske faktiskt inte kände av samma känslor som han gjorde. Kanske var det ändå någonting med kroppen. Med hjärnan.

Där och då började en resa som många år senare skulle utmynna i att den ”glade gamängen från Tidaholm” idag åker runt i Skaraborg och föreläser om psykisk ohälsa för allsköns vårdpersonal - och att han även kan titulera sig författare! – Det började med att en god vän bad mig förklara mina känslor och hur jag mådde, så att han skulle kunna förstå mig bättre. Jag lyckades aldrig med det. Men skriv ner det då! sa han.

Sagt och gjort. Drygt ett år efter uppmaningen serverades kompisen en text som senare skulle bli boken ”Mörkåren”. I berättelsen, som är en självbiografi och filosofisk livsbetraktelse i ett, målar Åsberg upp bilden av ångesten som en svart hund - "the black dog” - som ständigt går vid hans sida. Och han berättar också hur han har gjort för att till slut må bättre. Vilket, understryker han, är hans metod. Inte allas.

– Jag vill verkligen inte vara en guru som berättar hur folk som mår psykiskt dåligt ska göra för att må bättre. Men jag kan ju samtidigt inte blunda för vad som fungerade för mig.

Jonas Åsberg beskriver i ”Mörkåren” hur en resa till Sicilien blev livsomvälvande. På plats i Italien läste han in sig på forskning om depression och gluten, och bestämde sig spontant för att testa att utesluta gluten ur kosten. ”Frun trodde inte jag var klok, i vanlig ordning, men hon sa att jaja, gör du det Jonas, och så log hon lite överseende”, minns Jonas Åsberg med ett skratt.

– Sedan märkte jag att det var jättelätt att vara glutenintolerant på Sicilien. Det var väldigt vanligt. Överallt kunde man be om ”senza glutine”. Och det funkade!

På bara några dagar märkte han en förbättring i måendet. Världen fylldes med färg igen, som Jonas Åsberg beskriver det i boken. Han säger idag att han inte vet om det är hans SSRI (som han fortfarande nyttjar), uteslutandet av gluten - eller kombinationen av de båda, som funkar så bra för honom. Men det viktigaste, menar Åsberg, är inte medicinen: det är att våga prata öppet om depression och ångest. Inte minst i ”blåljusbranschen”, där det fortfarande finns ett stigma kring psykisk ohälsa. ”Vi ska liksom bara orka allt, utan att grubbla”, som Jonas Åsberg formulerar saken.

– Samtidigt har jag åtminstone sex kollegor som har begått självmord under tiden jag jobbat här.

I ”Mörkåren" skriver Åsberg om begreppet ”smiling depression”; om att vara glad utåt men gråta när ingen ser. Han erkänner att han ibland använder humor och trams som skyddsmekanismer, men konstaterar också i boken att ”skratt och humor botar inga depressioner - men gör dem heller inte värre”. Ett faktum som kollegor, studenter och patienter som träffar Jonas Åsberg troligtvis är beredda att skriva under på. Släng in Åsberg i en föreläsningssal, och stämningen blir omedelbart lite uppsluppen, fnissig - men också seriös och tillåtande. Få kan som Åsberg inleda en föreläsning med att stå och klia sig i huvudet, yttra något förvirrat som får klassen att skratta - och minuten efteråt visa en gravallvarlig film om PDV-händelser.

Humor och allvar, korsbefruktat, hela tiden. Själv har Åsberg bara positiva erfarenheter av att ha delat med sig offentligt av sin livshistoria. Flera kollegor inom ambulanssjukvården har anförtrott sig åt honom kring sitt eget mående, efter att de fått veta mer om hans bakgrund. – Visst har det också förekommit elaka tungor bakom ryggen, som jag fått höra om i efterhand. Men mest av allt har kollegorna varit väldigt nyfikna och stöttande. Jag upplever inte alls att man har behandlat mig på ett annorlunda sätt efter att jag gick ut med att jag lever med psykisk ohälsa, eller efter att boken kom ut. i. Inom ramarna för projektet får ambulanspersonal bl.a öva körkunskaper i en simulator, och de utbildas även kring stress och mående kopplat till jobbet i ambulanssjukvården. Som en del i utbildningen får medverkande svara på frågor om stress och mående kopplat till jobbet i ambulansen. Jonas Åsberg beskriver resultaten som ”omvälvande”.

En förhoppning med ”Mörkåren", och med att göra den här intervjun, är enligt Jonas Åsberg att bidra till att bryta tabut kring depression och ångest. Inom sjukvården i allmänhet - och ambulansverksamheten i synnerhet. ”Faktum är att det har fungerat väldigt bra att jobba i ambulansen och samtidigt vara nervsjuk”, skojar Åsberg.

– Jag kan bara utgå från mig själv. Och för mig har mina tidigare livsupplevelser och min närhet till mina känslor varit till stor nytta för patientmötena i ambulansen.

– Vi får in väldigt öppna skildringar av ambulanspersonals mående, antagligen därför att de skriver in sina svar anonymt. Jag är väldigt berörd av svaren. Vi inom SUAB vet inte riktigt hur vi ska jobba vidare med dem ännu. Men att det måste följas upp förstår vi ju, med tanke på vad som framkommer i undersökningen.

Jonas Åsberg kliar sig i huvudet och kastar kaffemuggen i papperskorgen medan han ser ut att fundera på något. ”Men det är klart”, avrundar han sedan:

– Drömmen skulle ju vara att alla dessa svar inte behövde komma in anonymt. Att våra arbetsplatser var så tillåtande att vi kunde prata om detta runt fikabordet. Man hör ofta idag att ”alla mår dåligt”. Om det är så: varför skulle just ambulanspersonal vara skonad?

Boken ”Mörkåren” kan köpas online på t.ex Adlibris eller Bokus ■

Kalle Indie Berg kalleindieberg@gmail.com

Här kan du få hjälp om du mår psykiskt dåligt

Många patienter som man möter i ambulansen mår psykiskt dåligt. Har det hänt att du, i förtroendeskapande syfte, berättat för patienter om ditt eget mående?

– Jag är aldrig så privat när jag jobbar. Men visst har det hänt att jag fått extra bra kontakt med patienter som mår psykiskt dåligt och har mycket ångest. Och ibland har de ju sagt att de verkligen känner sig förstådda av mig. Att det känns som att jag har upplevt samma sak som de upplever.

Vad svarar du då?

– Att jag har psykisk ohälsa i min närhet, brukar jag svara. Jag blir inte mer konkret än så.

Och så var det då detta med SUAB, det EU-finansierade utvecklingsprojektet som Jonas Åsberg varit högst involverad

1177: Du kan ringa till 1177 Vårdguiden dygnet runt för rådgivning och vägledning. Ditt samtal tas emot av en sjuksköterska.

90101: Om du eller en närstående har tankar på att begå självmord kan du ringa till 90101, Självmordslinjen. Samtalet är anonymt.

112: Vid akut självmordsrisk – ring nödnumret 112.

Samverkan mot våld i nära relation

Hot och våld i nära relation är ett utbrett samhällsproblem som allvarligt påverkar hälsan hos de som drabbas, både på kort och på lång sikt. Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få leva ett liv utan våld och det är samhällets ansvar att säkerställa vård, stöd och skydd för de personer som utsatts. Samverkan är central då många olika aktörer är inblandade när det gäller våld i nära relation. Det är avgörande att personalen har kunskap att upptäcka, bemöta, vårda och stödja våldsutsatta personer. När kunskap saknas och samverkan brister skapas ett ökat lidande.

försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott och ökar risken att våldet upprepas och även trappas upp. Det kan vara speciellt svårt att få hjälp inom särskilt utsatta grupper såsom för personer med funktionsvariation, äldre eller hbtqi-personer. Detta till följd av samhällets diskriminering, stereotypa föreställning eller en större beroendeställning till någon närstående eller vårdgivare. Det kan för utsatta innebära man inte söker hjälp eller orkar gå vidare med en rättslig process, vilket i sin tur kan leda till upprepad utsatthet.

Socialstyrelsen genomför dödsfallsutredningar som har visat stora brister i samhällets skyddsnät och samverkan. Brottsoffer och gärningspersoner hade i de flesta fall haft kontakt med flera samhällsaktörer kort tid före det dödliga våldet. Våldsutsattheten upptäcktes inte och frågor om våld ställdes inte trots att det fanns tecken på våld. Samordningen av insatser fungerade inte och samhällsaktörerna arbetade i stor utsträckning parallellt. Så vad kan vi göra för att bättre ingripa och skydda vid våldsutsatthet?

Checklista

• Tala alltid i enrum

• Skapa förtroende och ställ öppna och icke värderande frågor

• Ta en utförlig anamnes

• Gör en noggrann helkroppsundersökning

• Dokumentera skador och spårsäkra

• Följ din regions vårdprogram uu.se

• Webbstöd finns på nck.

• Vid frågor kontakta NCK Kvinnofridslinjen tel 020505050. Både våldsutsatta och personal kan höra av sig för stöd och råd, dygnet runt alla dagar i veckan.

• Stödlinje för män tel 020808080, stödlinje för transpersoner tel 020-550000

Våld drabbar många, en befolkningsundersökning i Sverige visar att 46 % av kvinnor och 38 % av män någon gång varit utsatta för allvarligt sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld. Med våld menas ”varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill” Våld och hot i nära relation särskiljer sig från andra typer av våld just för att det utövas i en nära relation. Våldet byggs upp över tid och det finns emotionella band och ett beroende mellan den som utsätts för våldet och gärningspersonen. Ofta är också barn utsatta, antingen direkt eller då de bevittnar våldet. De emotionella banden

Tydliga rutiner är en viktig åtgärd då det ger personalen förutsättningar att agera, såsom att fråga om våld och att anmäla till socialtjänsten om något barn misstänks fara illa. En fungerande samverkan mellan olika samhällsaktörer vid våld i nära relation bygger på att alla instanser vet vad som ligger i deras uppdrag och vem som gör vad. Genom en tydlighet ger vi våldsutsatta personer kontinuitet, trygghet och ett effektivt stöd för att förebygga upprepad våldsutsatthet och lindra lidande.

Kunskap är viktigt när vi möter våldsutsatta personer. Det är inte alltid en person som utsatts för våld vågar eller kan berätta spontant själv om sin våldsutsatthet och därför behöver blåljuspersonal känna igen tecken på våld. Det kan vara uppenbara fysiska skador såsom blåmärken, brännskador eller stickmärken. Men även andra symtom kan tyda på våldsutsatthet såsom kronisk smärta, psykosomatiska symtom utan tydlig orsak, missbruksproblem eller riskbeteende, psykiska symtom som depression och ångest. Något att vara särskilt uppmärksam på är om skador inte överensstämmer med angiven orsak, om det finns tidigare vårdkontakter där skadebilden är oklar eller någon närstående är överbeskyddande eller kontrollerande ■