Poliser blir bättre på akut vård –samverkan är nyckeln

Skjutningar, sprängningar och organiserad brottslighet med tunga vapen. Dagligen inträffar akuta händelser där polisen ofta är först på plats. Men vad är egentligen nödvändig medicinsk kompetens för en polis? När och hur vårdar du under ett pågående hot?

Nu får polisstudenterna vid Högskolan i Borås utbildning i akut vård som är upto-date med den nuvarande samhällsutvecklingen och som utformats i samarbete mellan vård- och polislärare. Det finns inget nationellt direktiv över vad en polis ska kunna inom sjukvård, utan varje polisutbildning ansvarar för sin egen vårdkurs. Historiskt sett har det vid polisutbildningarna i Sverige saknats en tydlig koppling mellan vårdkursernas innehåll och polisens yrkesutövning. Nu har polisutbildningen vid Högskolan i Borås tagit fram en kurs i akut vård som ska ge studenterna akutvårdskompetens med direkt relevans i ett polisiärt och samhälleligt sammanhang.

Ett unikt kursupplägg med fokus på taktik – Högskolan i Borås är unik med att det är poliser som har ämnesansvar för akutvårdskursen. Fokus är på omhändertagande vid trauma utifrån ett taktiskt förhållningssätt kopplat till den polisiära yrkesutövningen. Responsen kring akutvårdskursen har varit mycket positiv, eftersom den taktiska biten faller väl in i de behov som vi ser inom svensk polis med nuvarande samhällskontext, säger Claes Wildar, polislärare vid polisutbildningen i Borås och ämnesansvarig för kursen Akut vård i polisiärt arbete. I Sverige inträffar statistiskt sett skjutningar och sprängningar varje dag samtidigt som den grova organiserade brottsligheten har tillgång till många och tunga vapen*. Dagens samhällsbild vittnar om en än mer utsatt polis. Något som nu resulterat i mer fokus på taktisk akutvård under den polisiära grundutbildningen.

– Vid varenda skjutning, sprängning och vapenbrott i Sverige vill vi inom polisen vara på plats för att beivra, förebygga eller gripa. När vi väl är på plats och det händer något med skadade personer, måste vi ha koll på vår akutvård, men också på hur vi rent taktiskt förhåller oss till en situation med ett potentiellt pågående hot, säger Claes Wildar och exemplifierar. – Den taktiska biten handlar bland annat om att göra en bedömning om platsen är säker, tillräckligt säker eller inte säker. Det är först när platsen är helt säker som civil sjukvård kan ta över vårdandet av skadade personer. Det kan handla om lång tid där ambulanspersonal inte kommer eller inte ska vara på plats. Om jag kommer till en situation där en kamrat ligger skjuten en bit framför mig utan att jag har koll på gärningspersonen, springer jag inte fram och vårdar med risk för mitt eget liv. Då använder jag exempelvis de taktiska riktlinjerna för att förmå kamraten att vårda sig själv till dess att hotet är undanröjt eller platsen är säker för mig att påbörja livsuppehållande åtgärder, förklarar han.

Samarbete bidrar till ökad kompetens och stärker blåljussamverkan

Kursen har utformats i samarbete med lärare på vårdutbildningarna vid Högskolan i Borås och polis- och vårdlärare undervisar tillsammans på kursen. Claes Wildar menar att det har varit viktigt att samarbeta mellan professioner och integrera kompetensen inom sjukvård med den polisiära problembilden.

– Den nya kursen integrerar det polisiära perspektivet tillsammans med akutvårdsperspektivet. På alla lektioner är minst en sjuksköterska och en polis med.

Sjuksköterskorna står för de medicinska specialkunskaperna och vi för den polisiära anknytningen. Det gör att vi lär oss varandras begrepp. Förhoppningsvis kan det spilla över på hur vi samverkar ute i verkligheten, säger han.

Martina Larsson, anestesisjuksköterska och universitetsadjunkt vid Akademin för vård, arbetsliv och välfärd men organisatoriskt placerad vid polisutbildningen, är en av de lärare som undervisar på akutvårdskursen. Även hon pratar om ett väl fungerande samarbete över akademi- och professionsgränserna.

– Vi har skapat en miljö, där samarbetet på kursen är självklart för mig. Vi har hittat våra roller och tar verkligen vara på våra kompetenser och är lyhörda. Jag som anestesisjuksköterska trycker mycket på luftvägshantering, något jag tycker vi har blivit mycket bättre på att förmedla till studenterna – andas man inte så dör man, säger hon.

För henne är det också viktigt att lyfta fram den akutmedicinska delen av kursen där det, utöver akut livräddade åtgärder, trauma och taktik, också är viktigt för poliser att kunna hitta symptom på allvarligt akutmedicinskt tillstånd som exempelvis stroke eller diabetes. Här kommer kompetensen nästan uteslutande från den delen av högskolan som i över 20 års tid har utbildat och forskat kring prehospital vård.

– Det kan vara svårt att avgöra om en person har lågt blodsocker, stroke eller är berusad. Dessa har snarlika symptom, men vi ska se till att våra polisstudenter inte låser in en sjuk person i fyllecell, säger Martina Larsson.

Liksom Claes Wildar anser hon att kursens innehåll och upplägg kommer att leda till större blåljussamverkan ute på fält.

– Vår struktur och vad vi lär ut inom polisutbildningen dockar väl in i vad ambulanspersonalen har för kunskaper. Det kommer bli lättare i kommunikationen över professionsgränserna ute i verkligheten när våra studenter förstår vad ambulanspersonalen pratar om och vice versa, avslutar Martina Larsson.

Efterfrågad sjukvårdskompetens lyfts fram i forskningsstudie

I en ny studie där 43 experter (bestående av lärare från samtliga fem polisutbildningar i Sverige samt instruktörer och poliser i den yttre verksamheten från alla polisregioner) inom polisen har intervjuats framkommer det vilka sjukvårdskompetenser som värderas högt inom polisen. Experterna är eniga om att poliser behöver behärska grundläggande livräddande åtgärder för att kunna agera korrekt i samband med trauma. Dessutom var de eniga om att polisen bör utbildas i att arbeta strukturerat med sjukvårdsinsatser i en hotfull miljö och att polisen måste kunna prioritera mellan livräddande åtgärder och sin egen och andras fysiska säkerhet.

– Studien bekräftar behovet av kursen som vi tagit fram på Högskolan i Borås, säger Claes Wildar. Polisen behöver mycket mer kunskap i akut vård, som att utföra HLR och stoppa blödning, och vi har dessutom lagt till de taktiska bedömningarna som handlar om vilka sjukvårdsinsatser som kan göras i en hotfull miljö. Det handlar alltså om mycket tid där civil sjukvård inte kommer eller ska vara på plats. Studenterna får därför lära sig att göra risk- och hotbildsanalyser och bedömningar samtidigt som de vårdar ■

*2022 inträffade 391 konstaterade skjutningar och 191 sprängningar inklusive förberedelse och försök.

Källa: Polisen.se

Ambulansförbundet vill uppmärksamma oskicket med normaliseringen av planerad övertid. Ambulanspersonal på många håll i Sverige förväntas inte sällan arbeta över gång på gång, på grund av arbetsgivarnas oförmåga eller ovilja att dimensionera verksamheten efter verkligt läge. Vi menar att detta är ett oskick som aldrig får normaliseras. Det är helt orimligt att ambulanspersonalen förväntas plikta för regionernas många gånger svaga beredskap och dåliga planering. En verksamhet som kallt räknar med att personalen ska arbeta planerad övertid är ett tecken på en arbetsplats med eftersatt beredskap och haltande bemanningsplanering. Det blottlägger även en unken syn på ensamstående föräldrar.

Vetskapen om att hemgången efter arbetspasset kommer att försenas med flera timmar är ett reellt arbetsmiljöproblem på många håll i Sverige idag. Det civila livets förpliktelser får backa – arbetsgivarnas behov går först och detta har blivit normaliserat i takt med en alltmer produktionsstyrd ambulanssjukvård. Ambulanspersonalen förväntas arbeta över oavsett om förskolan stänger.

Reglerna för övertid efterföljs inte av alla arbetsgivare inom ambulanssjukvården. Övertid ska beordras av arbetsgivaren i förväg eller godkännas i efterhand.

Övertidsarbete får inte schemaläggas eller vara förväntad, som den de facto är inom ambulanssjukvården. När återkommande övertid uppstår är det i många fall på grund av en för svag organisation som inte har tagit höjd för belastning och behov. Alarmeringen är inte ambulanspersonalens arbetsgivare och kan inte beordra övertidsarbete. Inte sällan hyser alarmeringen stor förståelse för personalens problem med att inte få gå hem i tid, men vad hjälper det när det är en arbetsmiljöfråga som i många fall är på behörigt avstånd från alarmeringen.

Stressen det innebär att inte veta om du ska få sluta i tid – om du ska behöva ringa till förskolan eller fritids och ånyo förklara att ”det kom ett larm” – har fått flera personer att sluta vid ambulansen. När dessa frågor förs på tal så möter vi inte sällan kommentarer som: ”i den här branschen får man räkna med att inte sluta i tid” eller ”ambulanssjukvården är inget för småbarnsföräldrar”.

Hur skulle det se ut om ambulanspersonalen börjar höja rösterna för att få gå hem i tid. Många chefer som vi under åren talat med inom ambulanssjukvården ger uttryck för en oro för att stressen för medarbetarna att inte få sluta i tid leder till uppsägningar. Det finns mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet när det alltjämt finns attityder som ”det får du räkna med” när vi talar om att inte få sluta sitt arbete i tid.

Ska ambulanssjukvården vara en arbetsplats för folk som inte behöver sluta i tid, eller som har ett socialt skyddsnät som kan rycka in när det saknas ambulansberedskap, är en fullt berättigad fråga. När allt kommer omkring ska inte planerad övertid vara okej i någon bransch.

Ambulansförbundet arbetar för en jämlik ambulanssjukvård i hela landet. Det kräver vettiga individuella arbetstider, mer tid för övning och betydligt bättre beredskap.

Ingen skall behöva avsluta sitt liv, men 2022 åkte Räddningstjänsten Syd, som är räddningstjänsten i kommunerna Malmö, Lund, Burlöv, Kävlinge och Eslöv på 127 larm gällande hot om suicid.

Författare: Ida Assarsson

Det har tidigare funnits internt arbete gällande ämnet, men då en kollega tog livet av sig för ett par år sedan aktualiserades ämnet på nytt. Räddningstjänsten syd, tillsammans med ambulans, polis, SOS alarm och organisationen suicide zero tog bl.a. fram filmen ”Du stannar väl kvar?”. Syftet med filmen var att visa hur man kan hjälpa personer i sin omgivning, att ingen är ensam och att det finns hjälp att få. Jag träffar Matilda som är en av tre brandmän från Räddningstjänsten syd som arbetar med projektet och intern utbildning för hur räddningstjänsten kan öka kunskapen och förståelsen kring bemötandet av självmordsnära personer.

Vilken roll har räddningstjänsten vid mötet med dessa personer?

Räddningstjänsten blir larmad till hot om suicid när det gäller behov av ett snabbt ingripande, hot om hoppning, person i svår belägenhet, närhet av vatten, i anslutning till samt på spårområde. Andra faktorer som kan spela in är känslan som larm- och ledningsbefäl får i samband med medlyssning av den inringande personens berättelse och dennes hjälpbehov. Räddningstjänsten kör med tyst framkörning och beroende på vem som är först på plats så blir det den personen eller enheten som tar första kontakten med den nödställde och försöker skapa förtroende och få i gång ett samtal. Inom räddningstjänsten har vi inte, och kommer inte heller ha, någon som har någon utökad utbildning utan varje medarbetare ska känna sig trygg i att den kan göra sitt bästa i just den situationen. Under framkörningen får brandmän och befäl totalinformation från RäddningscentralSyd (RC-Syd) och det tas en diskussion i bilen vem eller vilka som kommer ta den första kontakten med den nödställde samt vilka hjälpmedel som ska tas med fram.

Väl på plats ska vi agera lugnt och sansat och alla ska veta sin uppgift så det inte blir stressigt runtomkring. Beroende på utfallet av insatsen kommer sedan polis eller ambulans ta över ärendet och räddningstjänst finns kvar för att vara behjälpliga så länge det finns ett behov för det.

Berätta mer om ert projekt och hur det startade?

Var sjätte timme, så ofta tar någon i Sverige sitt liv. Det är ca 1500 personer per år och tyvärr ser det inte ut att vara något större trendbrott i den siffran. Självmord ökar snarare i de yngre åldersgrupperna. Psykisk ohälsa och självmord är ett komplicerat ämne utan några rätta eller fel svar på ”lösning”, men ju mer det pratas om det i olika forum desto mer acceptans och förståelse kan vi förhoppningsvis hjälpa till att skapa samt ta bort stigmat kring ämnet. Räddningstjänsten åker på väldigt många fler larm än bränder och då kände organisationen att det fanns mer kunskap att lära sig i hantering av självmordsnära personer. Räddningstjänsten Syd började med att göra en omvärldsbevakning för att se hur övriga räddningstjänster i Sverige jobbar med suicidlarm och då visade det sig vara Karolinska institutets utbildning för blåljusverksamhet Akut omhändertagande av självmordsnära person (AOSP), som var det som de flesta räddningstjänster utbildas i.

Vi var därför tre medarbetare från Räddningstjänsten Syd som åkte till Stockholm och gick en tredagarsutbildning tillsammans med andra brandmän, poliser, kriminalvårdare och psykologer och efter genomförd utbildning blev vid godkända instruktörer för att sen utbilda resten av våra kollegor, både heltid och deltid. Syftet med AOSP är att förmedla kunskaper kring psykisk ohälsa och strategier för att förhindra självmord samt hur man tar kontakt och stödjer en självmordsnära person som befinner sig i en krissituation och behöver akut hjälp ■

”Målet som vi vill att varje kollega tar med sig efter att vi internt gått igenom utbildningen är att de känner sig trygga i att förklara hur självmord kan förbyggas, hur psykisk ohälsa kan uppstå, kunna hantera och tillämpa ett aktivt bemötande med olika konkreta verktyg för att hantera en akut kris- eller självmordssituation samt få förstående för hur samverkan ser ut mellan blåljusorganisationerna utifrån de aktuella lagstiftningar som styr.”