Uttryck
01/2012 UF Uppsala
— tema —
Kejsarens nya kläder
Uttryck
Första sidan
02
—Ord från redaktörerna
—Word from the president
– If something is black, say it is black. And never ever say it’s not, don’t be to0 diplomatic! Orden yttrades av fredspristagaren Leymah Gbowee under hennes anförande i Uppsala. Under sitt eldiga tal förklarade hon varför människor aldrig får luta sig tillbaka och blint acceptera omständigheterna under vilka de lever. I Gbowees fall slutade det med att hon hotade med att strippa naken, något som sägs bringa otur i Västafrika. Kejsaren i sagan hotar aldrig med att strippa, utan luras till det av sin skräddare. Först när ett barn utropar att ”Kejsaren är naken!” uppdagas lögnen och folket slits ur sin lättja. Sagan slutar med ett förlösande skratt, men i verkligheten får sagans sensmoral sällan ett lika lyckligt slut. I årets första nummer av Uttryck uppmärksammar våra skribenter nakna kejsare. Folket i sagan vet att naturtillgångar riskerar att exploateras på folkets bekostnad. De vet att Sverige säljer vapen till världens oroshärdar. Och de vet att miljön ofta åsidosätts för ekonomisk vinning. Vår krönikör spekulerar om kejsare Berlusconis framtida skrud och engelska spioner ertappas med byxorna nere. Även Uttryck har nya kläder. I mitten av tidningen återfinns vår första bilaga någonsin i tidningens 46-åriga historia. Tack till alla våra medarbetare och god läsning.
It is a pleasure to welcome you all to the first edition of Uttryck in 2012. I wanted to take this space to inform you about what we have in stock for this spring semester. As always, our exceptional lecture series is already going strong with seminars touching the subjects of Syria, analyses and predictions of the upcoming US elections, the Euro-crisis, sustainability in India and the role of the UN. If that is not topical and in parity with current events I do not know what is. Furthermore, on April 21st the annual national convention of the Swedish Association of International Affairs’ will take place in Lund. We will have a delegation travelling down there and if you are interested in joining us keep an eye out in the next weeks for detailed information. The theme for this year’s convention is Resources and Security. The two-day conference will include lectures, workshops, panels and many other social activities. More information about the conference can be found at ufsverige.org/konvent. In addition, time is flying us all by fast – way too fast – and it is now time for this UF executive board to start thinking about passing on the torch. Elections for the new executive board will take place in May but the process will kick-start at the end of March already with a meet-and-greet. We will update you with further information through all of our communication channels continuously throughout the spring. I sincerely hope you will consider joining the executive board and help shaping the future of Uppsala’s best association.
Sebastian van Baalen & Matilda Skoglöw redaktionen@ufuppsala.se
Marcus Lindberg ordforande@ufuppsala.se
Omslaget: Kejsarpingviner på Antarktis. I november varje år börjar pingvinernas fjädrar blekna och några månader senare tränger nya fjädrar bort de gamla. Kejsaren får nya kläder, bildligt talat. Foto: Ian Duffy
Rättelse: Nummer 1 och nummer 4 av Uttryck under 2011 gjordes med sponsring av Forum Syd under temat ”Utmaningar för global utveckling med fokus på konflikthantering, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter i syd.” Vi beklagar misstaget/oklarheten.
Uttryck
Innehållsförteckning
03
Nummer 01/2012 — — te ma
ns Kejsare er nya kläd
Alltid i Uttryck
Ögonblick från världen Undertecknat
44 51
Bildreportage
Svenska vapen i världen
26
Gästdebatt
Mikrokredit
14
Gästskribent
Seuclarism in Trinidad & Tobago
18
Kåseri
När kliver riddaren upp på scenen...
06
Nedslag
Kriget mot journalistisken Isrealer tar fredsbegäran i egna... Catching a superpower with their...
12 16 42
Reportage
Den hårda handen Somtimes caution is gold Kubas miljö
08 22 46
—Medarbetare Ansvarig utgivare: Marcus Lindberg Redaktörer: Matilda Skoglöw, Sebastian van Baalen Grafisk formgivning: Viktor Nyström Redaktionen: Jens Lindqvist, Henrik Karlsson, Alexander Tagesson, Simon Sander, Daniel Kjellén, Shanar Tabrizi, Henrik Bylund.
Hållbar utveckling på Kuba? reportage s—
Korruption i Guatemala Uttryck 1/2012 stängdes i redaktionen den 24 februari. Upplaga: 1000 ex Uttryck ges ut av Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Föreningen är religiöst och politiskt obunden och strävar efter att skapa debatt kring utrikespolitiska och globala frågor. Föreningen drivs på ideell basis. Uttryck utkommer med fyra nummer per år. Åsikter som kommer till uttryck i artiklarna delas inte nödvändigtvis av föreningen. Vill du prenumerera eller annonsera? redaktionen@ufuppsala.se
reportage s—
Svenska vapen i världen bildreportage s—
Mikrokredit – kvinnors hjälp till självhjälp? gästdebatt s—
Vi försöker att blunda, men vi ser det ändå. Gör vårt bästa att låtsas men när inte det går. Ska vi stirra denna skiten i ögat, göra vad som krävs, vad än må behövas? Ska vi brinna på tills alla är döda, skrika högre och hålla för örat? Kejsaren har inga kläder. Jag sa, kejsaren har inga kläder, nej nej. — Timbuktu
Foto Peter Taylor
Uttryck
Kåseri
6
När kliver riddaren upp på scenen igen?
Landsfader eller förbrytare, mediemogul eller torsk – även om kärt barn har många namn är Silvio Berlusconi inte längre Italiens premiärminister. ”Il Cavalieri”, eller ”riddaren” som huvudpersonen själv vill bli kallad, fick den 8 november 2011 avgå efter att det stått klart att han inte längre hade stöd av det italienska parlamentet. ”Nu är det dags att tänka på landets bästa”, sa Silvio till det samlade pressuppbådet. Det höll Italiens ekonomer med om. De hade då sett den italienska statsskulden växa under 15 år av ”berlusconism”, som den kommit att kallas. Mannen som ställts inför den svåra uppgiften att få Europas tredje största ekonomi på fötter igen heter Mario Monti. Han är Italiens nye premiärminister och lär vara Berlusconis totala motsats. En alldaglig man, utan någon egentlig politisk tillhörighet, ekonomiskt kunnig och god vän till Carl Bildt. Enligt politiska kännare i Italien är Mario Monti för landet vad ett iskallt glas vat-
ten är för den bakfulle. När han tillsattes i november fick han snabbt smeknamnet Super-Mario på grund av de utmaningar som han då ställdes inför. Nog är det sant att det är inte är någon lätt framtid Mario Monti och hans teknokratiska regering nu möter. Hittills har regeringens fokus helt legat på att i möjligaste mån undvika att drabbas av samma öde som Irland och Grekland. Detta har tvingat Montis regering att genomföra kraftiga sparpaket. Trots åtgärderna är pessimismen ännu stor i Italien, och många italienare söker jobb utomlands. Silvio Berlusconi är dock inte en av dem. Han och hans parti Frihetens Folk förhåller sig ännu passiva, och uttalar sitt stöd för Monti och hans regering. Frågan är dock hur länge den nyckfulle Berlusconi klarar av att hålla sig borta från rampljuset. I intervjuer med italiensk press har Berlusconi hintat om att vi inte sett honom i världspolitiken för sista gången.
Tidigare observationer av italienaren tyder ju heller inte på att han är obekant med det gamla talesättet ”upp på hästryggen igen”. Frågan är därför vilken dräkt han nu ämnar ikläda sig? Blir han en Luigi, som stöttar Super-Mario under hans svåra uppdrag, eller en Bowser, som av ren illvilja sätter käppar i hjulen? Detta återstår att se. Premiärminister är han visserligen inte längre, men Silvio Berlusconi lär inte ha klivit av scenen för gott. En riddare är en hjälte även med skadad rustning, och en hjälte ger aldrig upp. Varför skulle riddaren egentligen göra det, när han äger hälften av Italiens TV- kanaler samt fotbollslaget AC Milan? Med resurser, kontakter och immunitet är det mesta möjligt. Berlusconismen är sålunda inte död… … men kanske lite bakfull. Agnes Gidenstam Illustratör
Jens Lindqvist Skribent
Uttryck
K책seri
7
Uttryck
Reportage
8
Uttryck
Reportage
Den hårda handen Guatemala är ett land ärrat av årtionden av inbördeskrig och våldsamma sammanstötningar mellan drogkarteller. Den 24 januari svors Otto Perez Molina in som president. Han står nu inför den svåra uppgiften att få landet på rätt köl. Samtidigt väcker hans hårdhänta löften starka känslor.
9
Uttryck
Reportage
10
”Det finns, statistiskt sett, ingen demokrati på planeten med väljare så besvikna på demokrati som Guatemala” Förra uppslaget: Enligt en butiksägare i Xela är det allmänt känt att president Molina tillhör Mendozakartellen. Dessutom anklagar han Molina för att ha varit med och rensat ut 10 000 mayaindianer under inbördeskriget. På bilden syns en Cakchiquel familj i Patzutzun, Guatemala. Foto: UN Photo/F. Charton
På husfasader och bergsväggar längst vägen syns ditmålade händer. Den politiska retoriken i Guatemala kretsar kring händer, och det har just varit val, så överallt tecknar händerna sina budskap. Vi är på väg från Guatemala City till Xela. En hand gör tummen upp för Manuel Baldizón, som gick till val med löften om TV-sända avrättningar och att göra Guatemala till världsmästare i fotboll. Två andra händer formar en fredsduva för socialdemokratiska UNE. Och valets vinnare; en knuten näve (inte mot skyarna som i ”upp till kamp”, utan mot betraktaren som i ”vi ska krossa problemen”). Guatemala ligger lite väl lägligt längst kokainrutten från Colombia, via Mexiko, till USA. Längst smuggellederna utvecklas starka drogkarteller och årligen kostar våldet som uppstår i smugglingens spår livet på närmare 7000 människor. ”Den hårda handen” Otto Perez Molina, en före detta general från det långa blodiga inbördeskriget som svors in som ny president den 24 januari i år, har lovat att förstärka armén och rensa ut våldet. Igår kväll i väntan på bussen till Xela bjöds jag hem på middag till en välbärgad ladinofamilj (spanskättad). Opti-
Till höger: Valpropaganda för Otto Perez Molina som svors in som president i januari. ”Den hårda handen.”
mismen kring den nye presidenten var lika stor som gästfriheten i den air condition-kylda och vaktförsedda tvåvåningsvillan. I Guatemala City dör varje vecka i snitt 40 personer av gatuvåldet. – Om det är nån som ska få slut på våldet så är det Molina. En till mandatperiod med socialdemokraterna hade kört det här landet i botten, förklarade den äldsta dottern Susana. – Guatemala kommer att blomstra bara människor får en möjlighet att utvecklas utan inskränkningar från kartellerna eller staten. Det fina med Guatemala, sa Susana, är att det inte finns någon gräns för hur långt man kan gå om bara jobbar hårt. Själv hade hon precis kommit hem från en privatskola i Schweiz. Jag var den ende mannen på bjudningen vars skor inte var perfekt putsade. Guatemala skulle ha klart större chanser att vinna VM i välputsade skor än i fotboll. Det finns en militärt drillad stolthet hos den manliga befolkningen som tar sig i uttryck genom tvångsmässig skoputsning. Dagen efter, när bussen når Xela, och jag vandrar genom Parque Central bland de skoputsande barnen tvivlar jag
på att de bor i samma möjligheters Guatemala som Susana. Det finns många olika Guatemala. Utöver Susanas Guatemala finns de 20 000 hemlösa barnens Guatemala. Analfabeternas, de handikappades eller de icke-spansktalande mayaindianernas Guatemala. Det är de som befinner sig på andra sidan under skoputsningen; på knä och med svartnade händer för att, både bildligt och bokstavligt, få militärens och de välbärgades skor att skina. De 78 % som ska överleva på 12 % av resurserna. I dörren till sin butik står en butiksägare och pratar med förbipasserande. Innanför dörren står Cola-backar stapplade och några barn kommer in och köper sig varsin. Butiksägaren häller över innehållet i plastpåsar som han knyter ihop runt sugröret och ger dem. – Otto Perez Molina är en komplett nazist, säger han när barnen sprungit ut igen. Var det något mer du ville veta? Butiksägaren påstår att det är allmänt känt att Molina tillhör Mendozakartellen, en av de mäktigaste drogkartellerna i Guatemala. – Han kommer att fortsätta att använda militären för att sko sig på ursprungsbefolkningen, säger butiksäga-
Uttryck
Reportage
ren, han var med och rensade ut 10 000 mayaindianer under inbördeskriget, brände och förstörde deras åkermarker för att svälta dem. Inbördeskriget som butiksägaren nämner avslutades officiellt för 15 år sedan. Den långdragna konflikten är ett öppet sår i samhället. Otto Perez Molina är den första representanten för den gamla militära makten som valts till president sedan vapenstilleståndet. Åren 1944 till 1954 styrdes Guatemala av demokratiskt valda regimer. Ekonomin började komma på fötter med en tilltagande tillväxt. Man hade lyckats åstadkomma positivt handelsbalans, bland annat genom att låta tidigare livegna att producera själva och ta del av ekonomin. Inom det konservativa lägret växte det under perioden fram ett allt hårdare motstånd mot reformerna. Man fördömde att staten inte bannlyste det kommunistiska parti som hade valts in i parlamentet. Oppositionen fick stöd av den amerikanska regeringen som var mån om att se efter sina intressen i regionen. 1954 köpte staten loss obrukat land som ägdes av United Fruit för att skänka till landlösa. United Fruit hade medvetet undervärderat markerna för att
undvika beskattning och försäljningen blev därför otroligt kostsam för den amerikanska fruktjätten. Oppositionen såg ingripandet i resursfördelningen som ännu ett närmande mot socialismen. Understödda av CIA valde man i det läget att genomföra en statskupp. Det blev början på en 40-årig period av militärstyre och inbördeskrig som kostade hundratusentals människor livet. Perioden sedan vapenstilleståndet har präglats av laglöshet och tilltagande våldsamheter mellan organiserade drogsyndikat. Det är den osäkerheten som ligger bakom valet av Perez Molina till ny president. Butiksägaren menar att man använder säkerhetsfrågan för att slippa ta itu med kraven på rättigheter för ursprungsbefolkningen. Det finns i princip inga sociala rörelser att tala om. Mayaindianerna är utblottade. De säljer sina röster mot plasttak. Inte ett enda parti diskuterade på allvar rättigheter och jämlikhet i valrörelsen. Det finns, statistiskt sett, ingen demokrati på planeten med väljare så besvikna på demokrati som Guatemala. De lever med en genomkorrumperad statsapparat med bristande kontroll
11
över landet. Inkomstskatten ligger på 10,5 procent och de få sociala skyddsnät som finns har Perez Molina lovat att slopa – ”de förslöar folket.” Så kommer Perez Molina att få landet på fötter, som Susana tror, genom att återerövra lugnet så att de driftiga invånarna kan skapa ekonomisk tillväxt och välstånd? Eller kommer den hårda handens knogar, som butiksägaren befarar, att krossa de fattiga istället för kartellerna? En sak är säker, i ett land där korruption är regel och där ingen har mod nog att lyfta de svåra frågorna är det en lång väg att vandra till ett tryggt fungerande samhälle. Det är lätt att svartmåla Molina, men kanske har både Susana och butiksägaren rätt: om den hårda handens politik kan befria landet från det skoningslösa våldet kommer det förmodligen öppna upp för mer genomgripande reformer på sikt. Och om inte annat, som butiksägaren lakoniskt påpekar, ska man inte hänga upp sig för mycket på Molina. – Alla andra partier var ju också köpta av kartellerna. Henrik Karlsson Foto & Skribent
Uttryck
Nedslag
12
Kriget mot journalistiken Som kandidatland till EU förväntas Turkiet skydda yttrandefrihet och en oberoende press. Samtidigt fängslar regimen flest journalister i världen. De frihetsberövade anklagas för medlemskap i den mystiska organisationen Ergenekon, vars främsta mål sägs vara att störta AKP från makten.
“I refuse to come to Turkey because of imprisoned journalists and writers. How many are jailed now? Over 100?” Orden yttrades av den amerikanska författaren Paul Auster under en intervju med den turkiska tidningen Hürryiet Daily. Uttalandet väckte uppståndelse dels eftersom Austers böcker blivit storsäljare i Turkiet och dels för att författaren i samma veva jämförde landet med Kina. Responsen från AKP-ledningen blev snabb och hånfull: ”If you come, so what? If you don’t come, so what?”, sa premiärminister Erdogan på ett partimöte i Ankara. Den turkiska regimens fängslande av journalister har fått allt mer uppmärksamhet utanför landets gränser. USA, EU och flertalet NGO:s har kritiserat inskränkningar av pressfriheten och jobbat för att landet ska omarbeta de anti-terrorlagar som ligger till grund för majoriteten av journalisternas frihetsberövanden. Bakom terroriststämpeln finns en hemlig organisation kallad Ergenekon. Gruppen sägs bestå av turkiska eliter och intellektuella med kopplingar till säkerhetstjänsten och armén med ett gemensamt mål att störta AKP-partiet från makten. Namnet Ergenekon delas med en mytisk plats i Centralasien. Lika
höljd i gåtfullhet tycks organisationen vara. Åklagarna menar att Ergenekon sedan 30 år tillbaka stått bakom i stort sett allt politiskt våld i Turkiet och styr landets alla terroristgrupper. Ett betydande antal av de personer som under åren häktats för misstänkt samröre med Ergenekon jobbar inom mediabranschen. Över 100 journalister sitter nu fängslade i Turkiet. Med den siffran toppar Turkiet världsrankningen; före länder som Kina och Iran, vilka mer traditionellt förknippas med mediacensur. Statistiken rimmar även dåligt med den spridda bilden av Turkiet som demokratisk förebild i Mellanöstern. Även experter har svårt att avgöra exakt hur många journalister den turkiska staten frihetsberövat. Antiterrorlagarna sätter nämligen vanliga åtalsrutiner ur funktion, vilket leder till att information om de anklagades ärende ofta saknas. Klart är i alla fall att tusentals journalister väntar på att utredas, allt fler får sparken på grund av politiska åsikter och att internetcensuren den senaste tiden har skärpts ytterligare. Kritiker menar att den turkiska ledningen inte tar sig tid att göra skillnad mellan journalister som bevakar känsliga ämnen och de personer son faktiskt
är inblandade i de känsliga ämnen som journalisterna bevakar. Ett uppmärksammat exempel är journalisten Ahmet Sik som tillsammans med kollegan Nedmin Sener arresterades i mars förra året anklagad för samröre med Ergenekon och komplott mot den turkiska staten. Sik har tidigare publicerat två böcker om just Ergenekon. Även Sener har författat en bok kring ett känsligt ämne; mordet på den turkisk-armenisk journalisten Hrant Dink år 2007. Eftersom Sik och Sener är två av Turkiets mest kända grävande journalister, har fallet väckt särskilt stor uppståndelse. - Det här är en skam för ett land som jobbar för att förbättra demokratin, sa Ümit Gürtuna, talesman för Platform of Freedom of Journalists, till media i samband med att journalisternas rättegång började i november. Det återstår att se om AKP-regimen lyssnar på den egna befolkningens och omvärldens protester, eller om rädslan för det mytomspunna Ergenekon leder till fortsatta arresteringar och inskränkningar av den redan sargade pressfriheten i Turkiet. Matilda Skoglöw Skribent
Uttryck
Nedslag
Turkisk kvinna läser morgontidningen utanför en moské i Istanbul. Foto: Pamela Ross
13
Uttryck
Gästdebatt
14
För – Mikrokrediter ökar kvinnors självständighet Bonnie Bernström Ordförande Liberala Kvinnor
Mikrokrediter lanserades stort under åttiotalet i en neoliberal anda för att lösa fattiga människors behov av krediter. Det har sen blivit lite av en frälsarrörelse därför att framgångshistorierna är oändligt många. 2005 proklamerades dessutom som mikrokreditåret av FN och 2006 fick professor Muhammad Yunus Nobels fredspris för sina insatser för mikrokrediter genom Grameen Bank i Bangladesh. Bland världens mer än en miljard fattiga, finns det nu nära 100 miljoner som har mikrokrediter. Cirka 90 procent av dessa är kvinnor. Men den stora efterfrågan på mikrokrediter och möjligheten att kunna ta trettio procents ränta har lockat även de oärliga att låna ut pengar. Alla slags smålån benämndes mikrokrediter. Många smålån har inte nämnvärt skiljt sig från gamla privata ockerlån och pantbankslån. Åtskilliga kritiska forskningsartiklar har skrivits med anledning av det. Det är en viktig kritik för den har sporrat de seriösa hjälporganisationerna att bli bättre. Microcredit Summit 19971 fastställde i euforin av mikrokrediter en definition av begreppet med betydelsen att mikrokrediter utgör ett utvecklingsprogram med små lån till de fattigaste och syftar till självhjälp. Grameen Bank vill nu gå längre med krav på precision av vilken typ av mikrokredit det handlar om.2
Under min tid som konsult i olika utvecklingsländer har jag inte kunnat undgå att möta mångas erfarenheter av mikrokrediter. Den mest oförglömliga erfarenheten handlar om ett besök i en liten by på den kirgiziska landsbygden där jag träffade tolv kvinnor från ett mikrokreditslag. Vi möttes i ett utkylt litet hus med för få stolar och inget bord. Jag intervjuade kvinnorna. De blev inbjudna av några medarbetare från UN Volonteers till en utbildning i lagarbete och affärsutveckling. Om utbildningen skulle gå bra, skulle de få ett ettårigt lån om hundra dollar som de alla skulle vara solidariskt ansvariga för. Räntan skulle vara trettio procent. Någon säkerhet krävdes inte. När jag träffade kvinnorna var de inne på sitt tredje år. De hade återbetalat det första lånet och tagit ytterligare ett om tvåhundra dollar. Det första året hade gett ett magert resultat för att de valde fel jordbruksprodukter, men nu tyckte de att de hade hittat rätt. De sålde sina produkter på en närbelägen marknad. Deras män hade protesterat högt när kvinnorna i början gick iväg till sina lagmöten. Så småningom kom det in pengar till familjen och då förändrades också attityderna. Numera var det männen som påminde om deras mötestider med laget. I samförstånd med sina män bestämde kvinnorna att det egna överskottet skulle användas för
såväl döttrars som söners utbildning. Det enda sorgliga i berättelsen var att kvinnorna var pessimistiska om sina döttrars framtid. Om de skulle kunna göra samma resa som sina mödrar berodde på vilka män som de skulle gifta sig med. Men kvinnorna i laget hade i varje fall fått status i sina familjer fastän de fick fortsätta arbeta hårt. Männen föredrog att förbli sysslolösa. En fråga som ställts angående mikrokrediter är om de verkligen löser människors fattigdomsproblem. Jag har en känsla att det lag som jag träffade kommer att förbli fattiga men däremot inte längre extremt fattiga. Så länge männen inte är med på utvecklingsarbetet utan håller fast vid ett stelbent genussystem kommer ingen hävstångseffekt att uppstå. Genusfrågorna kommer att bli en stor utmaning för de seriösa mikrokreditgivarna framöver. Nu väljer de flesta av dem att rikta sig direkt till kvinnor eftersom kvinnor visat sig vara goda återbetalare. Därmed diskrimineras de män som skulle kunna medverka till förändring av genussystemet och därmed medverka till utveckling. Det finns goda erfarenheter från olika håll där båda makarna blir involverade i mikrokreditprojekten. Det måste bli modellen om världens fattigdomsproblem på allvar ska kunna lösas.
Uttryck
Gästdebatt
15
Emot – Mikrokrediter bara en del av lösningen Lena Ag Generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Fattigdomens ansikte är en kvinnas. Enligt FN är 70 procent av världens fattigaste människor kvinnor. Ett hinder för just kvinnor att resa sig ur nöden är att de har små möjligheter att låna pengar på grund av diskriminerande lagar och sedvänjor. Utan resurser eller valmöjligheter fastnar de i fattigdom. När Muhammad Yunus och Graneem Bank 2006 belönades med Nobels fredspris för att ge små lån till de allra fattigaste, framförallt kvinnor, kom mikrolånen att hamna i strålkastarljuset. Här fanns en bank som gav lån till människor som vanliga banker inte ansåg kreditvärdiga. Nobelkommittén framhävde att banken lyckats skapa ekonomisk och social utveckling från gräsrötterna. Förväntningarna efter priset var skyhöga, och mikrolånen framställdes av många, som en quick fix för att utrota fattigdomen. En mängd nya organisationer och företag såg dagens ljus. Percy Barnevik blev en av mikrolånens främste förespråkare här i Sverige. Lånen skulle stärka kvinnors makt och inflytande inom familjen och i samhället. Det är sant att mikrokrediter har givit miljoner individer möjlighet att få lån. Undersökningar visar att lånen är relativt populära eftersom de är tillförlitliga och hjälper människor att få pengarna att räcka till vardagens omkostnader. Men jag vänder mig mot
att mikrokrediterna förs fram som den enda saliggörande receptet mot såväl den ekonomiska, politiska som sociala diskrimineringen av kvinnor. Några kritiker hävdar dessutom att vissa mikrofinansinstitut med tiden har blivit girigare och tar ut allt högre ränta. I Sydostasien, Afrika och Latinamerika är räntor på mellan 50-120 procent vanliga. Den ökade tillgången på små lån har gjort att många människor vänder sig till flera lånegivare. Experter varnar för lånefällor och lånebubblor. Det är också oklart huruvida mikrolån har underlättat för kvinnor att få tillgång till större lån via vanliga banker. Studier om vilka resultat mikrolånen har fört med sig spretar. En forskningsöverskikt från Organisationen Consultative Group to Assist the Poor drar slutsatsen att det helt enkelt inte går att dra någon slutsats om lånen lyfter människor ur fattigdom eller inte. Jag menar därför att det behövs mer forskning för att klargöra mikrolånens positiva och negativa effekter. Frågan som också bör ställas är varför fattiga kvinnor ska låna små summor och betala skyhöga räntor? Kanske är det så att mikrolånen snarare än att bidra till att kvinnor långsiktigt lyfts ur fattigdom, bidrar till att människor kan hålla näsan ovanför vattenytan ett litet tag till? Det är inte fel alls, men bör snarare ses som ett av många olika åtgärder för att stärka
kvinnors ställning både ur ett rättighets –och ett ekonomiskt perspektiv. Ett tungt inlägg i debatten om mikrofinansiering utgörs av Världsbankens senaste World Development Report 2012, som snarare framhåller att kvinnor lättare måste få tillgång till större, formella lån via traditionella banker, för att kunna utveckla verksamheter av storlek och därmed bidra till ekonomisk utveckling. Världen behöver mer jämställdhet, menar Världsbanken, som understryker att jämställdhet är smart politik och bidrar aktivt till ekonomisk tillväxt. Mikrokrediter räcker helt enkelt inte. Därför måste diskrimineringen mot kvinnor när det kommer till arvsrätt, äganderätt och tillgång till land upphöra. Mäns våld mot kvinnor hämmar också utvecklingen och begränsar kvinnors handlingsutrymme För att undanröja dessa hinder krävs politisk vilja och handling, menar Världsbanken. Och en av de viktigaste åtgärderna för att frigöra kvinnors kapacitet är att stärka deras inflytande inom familjen och samhället. Det handlar om maktfrågor och kan därför inte överlåtas enbart till olika mikrofinansierings mekanismer.
Uttryck
Nedslag
16
Israeler tar fredsbegäran i egna händer En stor del av Israels befolkning har under en lång tid önskat fred i Mellanöstern. Trots detta har inte ett verkligt potent, folkligt förslag för fred presenterats i landet. Därför ses Israeli peace iniative som en positiv överraskning.
IPI är ett helisraeliskt förslag på hur man på ett kreativt sätt kan skapa fred i Mellanöstern. Förslaget går ut på att en icke-partipolitisk organisation, sprunget ur det israeliska folket, har lagt fram ett anbud som möter många utav arabvärldens krav för fred. Genom informationsflöde och utbildning av det israeliska folket vill IPI, för landets och regionens bästa, tvinga fram ett återupptagande av fredsförhandlingar i Mellanöstern. Yuval Rabin, som är son till den mördade före detta premiärministern Yitzhak Rabin, och Koby Huberman startade tillsammans Israeli peace iniative i april 2011. Syftet var att återuppta förhandlingar med arabvärlden igen och på lång sikt nå ett fredsavtal. 2002 framställde The Arab League ett fredsförslag under namnet Arab Peace Iniative, API, som skulle säkra freden i Mellanöstern. IPI är det första fredsinitiativ som accepterar API och är redo att förhandla utifrån de premisser arabvärlden därigenom satt upp. IPIs kriterier för fred har presenterats för Israel och dess folkvalda samt för diplomater i Kairo, Amman och Ramallah. I maj 2011 mötte organisationen Nabil Elarabi i Kairo, nuvarande generalsekreterare för Arabförbundet, men som då var utrikesminister i Egypten. Elarabi bekräftade att API fortfarande gäller, och att The Arab League var villiga att förhandla utifrån dess premisser. När förslaget senare presenterades i Ramallah sa Mahmoud Abbas att Palestina inte skulle söka ett erkännande hos FN utan istället återuppta fredsförhandlingarna med Israel under förutsättning att Benjamin Netanyahu accepterar de kriterier IPI har satt upp
och omedelbart upphör med nybyggningarna i området. – Dödläget i förhandingarna är oacceptabelt. Båda sidor begår alla misstag som kan begås men jag är ändå optimistisk. Jag är övertygad om att konflikten går att lösa och att vägen dit är enklare än vad många människor kan föreställa sig, säger Yamit Eriksson, verkställande direktör på IPI. Starten på ett regionalt sammarbete mellan Israel och arabvärlden ska på sikt vara med och säkra ett löfte från Palestina, Libanon och Syrien. Löftet ska bland annat bekräfta att de nämnda staterna kommer att jobba emot och ta avstånd från all sorts terrorverksamhet i regionen. Då Israel- och Palestinakonflikten är hjärtat av konflikten mellan Israel och arabvärlden, är en lösning av den essentiell för lösningen på meningsskiljaktigheterna mellan Israel och resten av arabländerna. IPI ser att delningen av Jerusalem mellan Palestina och Israel också måste accepteras i Saudiarabien, Marocko och Jordaninen då Jerusalem innehåller flera heliga muslimska platser. Även delningen av gränserna med Libanon och Syrien måste förhandlas fram med hjälp utav andra arabländer. IPI vill få till ett slut på alla Israelrelaterade konflikter i Mellanöstern, och ser på ett fredsavtal med Palestina som ett steg i rätt riktning. Ett avtal mellan dessa båda stater skulle underlätta förhandlingar med resten av arabvärlden, i synnerhet Libanon och Syrien. Organisationen jobbar mot en absolut lösning på konflikten där Israel och arabvärlden ska verka sida vid sida för områdets bästa såväl materiellt och ekonomiskt som diplomatiskt. En starkt
bidragande faktor anses vara den regionala aspekten av skapandet av ett framtida avtal. I konflikten mellan Israel och Palestina förespråkas en tvåstatslösning, där Jerusalem delas och östra Jerusalem tillfaller Palestina, samtidigt som den israeliska sidan av staden blir huvudstad i Israel. – Enligt undersökningar som gjorts i landet är majoritet av folket för en tvåstatslösning. Samtidigt stödjer 58 procent av de tillfrågade i undersökningen Genevaavtalet som bygger på en tvåstatslösning, men även innefattar en delning av Jerusalem. Problemet är att Israels befolkning inte tror att den andra parten kommer respektera ett fredsavtal och detta är det stora problemet att lösa, fortsätter Eriksson. Går förslaget igenom kommer Israel dra sig tillbaka till 1967 års gränser, bortsett från överenskomna landbyten som gjorts mellan de inblandade staterna. När de nya gränserna är dragna kommer de bland annat utgöra utrymme för en egen palestinsk stat. Den palestinska staten ska enligt avtalet avväpnas, med undantag för att den kan ta hand om sin interna säkerhet, samt övervaka gränsområden. Den israeliska organisationen ser för sig att vägen till fred kan karvas ut genom folket och dess chans att påverka beslutfattarna i landet. – Vi måste göra folket i Israel medvetna om att det är vi som stat som bör leda förhandlingarna mot fred. Dessutom vill vi göra folket medvetna om att det exsisterar någon på andra sidan gränsen och att det ligger i vårt gemensamma intresse att återuppta fredsförhandlingarna.
Uttryck
Nedslag
17
Gravsten på begravningsplats i gamla stan, Jerusalem. Foto: James Emery
IPI tar inte heller någon politisk ståndpunkt, men vill istället genom utbildningen av folket i konflikten göra dem medvetna om hur situationen ser ut, för att sedan kunna sätta press på beslutsfattare i Israel och kunna återuppta förhandlingarna med arabvärlden omgående. – Människor i Israel som ofta inte deltar i politiska aktiviteter, men ser att något måste göras, bör få komma till tals och vara en del av arbetet mot en lösning. Fram tills idag har folket i Israel ofta lämnats utanför diskussionen. Vi som organisation tror att det är viktigt att ändra på det. Folk i samhället bör vara med och fatta beslut om sin framtid och vara med och påverka be-
sluten som fattas. Detta uppnås genom utbildning och identifikation av problemet inom landets gränser. Under 2011 har IPI genomfört flera enkätundersökningar och pilottester för att lättare kunna identifiera vad dem som organisation kan göra för att utbilda det israeliska folket i konflikten. – Det nya årets stora utmaning för organisationen är att i större skala kunna presentera förslaget för det israeliska folket, samtidigt som man försöker vinna deras förtroende för att tillsammans jobba mot en långsiktig lösning, avslutar Eriksson. Organisationen IPI har idag mer än 150 underskrifter i Israel av bland annat före detta militärer, före detta under-
rättelsetjänstemän, diplomater, akademiker, affärsmän och mellanösternexperter. IPI har blivit positivt omtalat i diverse erkända medier som The New York Times, Al-Jazeera, The Guardian och Reuters för att nämna några. De uppmärksammas frekvent i Israel och ser ut att gå en ljus framtid till mötes. IPI kan komma att bli den lilla gruppen ur folket som väcker den resterande massan ur dvalan, som landet befunnit sig i under en lång tid. 2012 kanske blir året Israel och dess befolkning på riktigt vaknar upp och jobbar gemensamt för en lösning på konflikterna i Mellanöstern. Alexander Tagesson Skribent
Uttryck
Gästskribent
— The case for secularism in Trinidad & Tobago
In the entire history of Trinidad and Tobago there has only been one arguably trivial instance where people of different cultural backgrounds united to make a step towards religious tolerance, and to place a barrier between church and state. Before 2005, the nation’s highest award was then called the Trinity Cross. However, recipients of this award who did not belong to the Christian faith did not feel comfortable accepting such a medal, as it was a reference to Christian beliefs. In that year, two applicants challenged the constitutionality of the Trinity Cross at the High Court, on the grounds that the existence of the award was in breach of certain fundamental rights as guaranteed in the Constitution. The applicants
Think of the Caribbean, and the first things that usually come to mind are humid temperatures, sandy beaches and warm oceans. However, there is a side of the Caribbean region that many people here are either apathetic or unaware of.
18
won the case and the Trinity Cross has since been renamed to the Order of Trinidad and Tobago, now making it easier for non-Christians to accept it. Apart from this episode however, there has been no calls from the public to keep religious affairs out of politics. Because of the strong influence of religious conservatism, such views are normally held as blasphemous, some even going as far as to brand secularism as treasonous and satanic. All governments, past and present, have thrived on and pandered to the differing faiths of the Trinidadian populace in order to secure votes and to date a vast majority of the public is unaware of the importance of separation of church and state. The culprit in question is religious
Uttryck
Gästskribent
conservatism and its involvement in politics, which, luckily, is not as extreme as the United States’ infamous Tea Party but has caused numerous setbacks in our progress on Human Rights policies, and has caused quite a few scandals and public outrage. Allow me to explain further. Ask most Trinidadians how they feel about gay marriage, and they immediately begin quoting scriptures from the Bible or the Qur’an, warning of impending doom and judgment from god should the government allow such an “abomination” to occur. The sentiment of the population regarding this matter was echoed by a Government senator who, during a political debate responded to an independent senator raising
the issue of gay rights by telling him to remember what was written in Leviticus, referring to Leviticus 18:22. Indeed, religious conservatism is the central ideology that most, if not all politicians hold fast to. This is especially true with matters regarding the death penalty, and the treatment of prisoners. In a survey done recently, 97% of Trinidadians believed that religious education is a very necessary tool to be used in the rehabilitation of prisoners. And among the supporters of the death penalty (there is an overwhelming majority), religious scriptures be it the Bible, Qur’an etc. are all quoted and used to justify the right of the State to execute prisoners. The sentiment expressed by citizens even finds it’s way into the House of Re-
19
presentatives, with many government MP’s citing their numerous religious teachings to justify hangings. So imagine my surprise when, in 2001, a former Hindu Prime Minister oversaw ten hangings in that year despite the principles of non-violence taught by Hinduism. It is as if politicians only use their religious teachings when necessary, especially when they need to win votes for the next general election. In a country as ethnically and religiously diverse as Trinidad and Tobago, it is not uncommon to see issues and scandals involving discrimination against certain faith groups emerge in the public. Just recently, a principal of a Hindu primary school incurred the wrath of parents of students after she
Uttryck
Gästskribent
was instructed by the leader of the largest Hindu organisation in Trinidad to not allow any black and non-Hindu students into the school. This is not the first time the organisation’s leader, Mr. Satnarayan Maharaj, has made such statements. He is a firm supporter of India’s caste system, and even said that he would disown his daughter should she choose to marry a non-Hindu. Despite his racist opinions, Mr. Maharaj was given the country’s second highest award for his “religious service” to Trinidad and Tobago. Such religious intolerance can be found even in the public education system, where mandatory prayers are recited. This is problematic for non-Christians, and Christians who do not believe in mandatory prayer. One incident arose a few years ago when a child of Jehovah’s Witnes-
ses parents was whipped by a teacher for refusing to say the school’s prayer. After reading about the negativity that religious indoctrination in politics has caused, one would think that political leaders in the country would avoid such controversy, but sadly this is not true. Shortly before the general elections of 2010, it was revealed that the incumbent Prime Minister Patrick Manning was in the process of constructing a church, as he planned to become a pastor after retiring from politics. The centre of the controversy arose from the fact that many people suspected him of using state funds to construct his church, while he had a secretive “spiritual advisor” who accompanied him and offered advice to him on his governance. Like the church he proposed, no one knew if he was using state funds to
20
pay this advisor. Because of the fact that so many people across Trinidad and Tobago hold fast to religious teachings, I personally cannot see secular thinking in public and in the Government to become a reality any time soon. This is not a case for the abolition of religion or the banning of religious practices however, it is simply an article written to highlight the trouble that religious conservatism and intolerance causes in Trinidad and Tobago. As long as politicians continue this mode of thought without educating the public and taking necessary steps to separate church and state, intellectual and political progress will continue to be stifled. Angelo Hart Writer
Uttryck
Angelo Hart Student of history at the University of the Southern Carribean From Arima, Trinidad & Tobago
Gästskribent
21
Above: Religious fundamentalism is still a big problem in Trinidad & Tobago according to Angelo Hart. Photographer: Jakub Martyåsk Left: Guyanan-Trini Angelo Hart dreams of a nation where politics and religion is separated. Store Bay, Tobago. Photographer: neiljs Previous spread: Trinidad & Tobago is mostly known for it’s beaches. However, it is also a country with high criminality and conservative forces affecting politics. Maracas Bay, Trinidad. Photographer: Sebastian van Baalen
Uttryck
Reportage
Sometimes Caution is Gold Afghanistan has long been an economic backwater. However, recent findings have revealed a mineral treasure beyond imagination buried deep beneath the mountains of the Hindu-Kush. Despite the optimism this has garnered there are reasons why caution should rule since treasure brings both reward and peril.
22
Uttryck
Reportage
23
Uttryck
Reportage
There has always been something there to lure various outside forces into the heart of the mountains of Afghanistan. Most conquerors in the past were interested in the strategic position of the country, rather than it’s natural resources, which were in most cases of negligible quantities. The position of Afghanistan proved far more tempting for outsiders like the British Empire and Genghis Khan, as control over those areas would allow valuable access to the lands beyond the mountains. In the west lays the doors to the Middle East, and in the East the Khyber Pass provides the only major route between Central and South Asia – this strategic position has up until now defined the fate of Afghanistan. This may be about to change, as it has been revealed that the country has a vast reserve of valuable minerals. “Unique to Afghanistan, these resources have remained untouched and undeveloped”, say Afghani officials. “Generations of instability have resulted in little exploration, minor development attempts and an inadequate infrastructure for development and transporta-
tion of these resources.” To be specific, Afghanistan sits atop between 1 and 3 trillion US dollars’ worth of mineral wealth. The fact that the country has access to such fortunes has prompted displays of great optimism from Afghan officials, as well as in Western foreign policy circles. According to the Ministry of Mines “Afghanistan is endowed with vast quantities of natural resources, including extensive deposits of copper, iron, coal, marble, precious metals, gemstones and hydrocarbons.” The story broke in 2010, as the New York Times reported on estimates done by the US Geological Survey and its British counterpart. Whilst promoting investment in Afghan mining during a visit to Japan in 2010, president Karzai displayed optimism about the future, saying that “the prospects for Afghanistan are massively great and good,” adding “Whereas Saudi Arabia is the oil capital of the world, Afghanistan will be the lithium capital of the world.” Needless to say, all of this has changed the character of foreign interest in
24
Afghanistan. The race to procure the rights to these vast, hitherto untapped deposits has since entered a more serious phase, with foreign multinationals bidding significant sums for prospection contracts. Last November saw seven Indian mining companies, most prominently the Steel Authority of India (SAIL), acquire a 10.3 billion dollar deal for three different deposits in the Hajigak area. Notable is that SAIL is a state owned business, one of the fifth most profitable corporations in India, as well as one of the world’s top steel producers. At the same Canadian Kilo Goldmines also landed a deal in the same deposit. These companies are expected to begin their operations in 2015, each hoping that they sit atop the largest share of the estimated 1.8 billion tonnes of iron ore in the Hajigak deposits. Near the Hajigak deposits are the Aynak copper mines which have been awarded to the Metallurgical Corporation of China, another state owned enterprise. That investment is according to Bloomberg News the second biggest in Afghanistan to date.
Uttryck
Reportage
25
Left: Bamiyan Valley at sunrise. The Bamiyan province is situated in central Afghanistan and is home to a large portion of the recently discovered minerals, for instance the Hajigak deposits. Photographer: Vindemiatrix Previous spread: The mountains in Bamiyan Valley are coloured red by the high levels of iron.
The number of awarded contracts has shot up dramatically since the establishment of the Karzai government. Between 2004 and 2011, up to 106 mining contracts have been awarded to domestic as well as foreign companies. The new findings of precious minerals are sure to only increase the number of contracts offered and awarded. The mineral deposits have become important in what the Afghan Minister of Mines, Wahidullah Shahrani, calls the “overall driving goal of finical independence for Afghanistan.” Despite the positive prospects of these developments, one should perhaps err on the side of caution, rather than being over-optimistic. Minerals that have been particularly singled out in the euphoria are Lithium, Coltan and Cobolt, all crucial to the production of the Lithium-ion battery, hence also crucial for the production of smartphones, regular cell phones, computers and many other gadgets. Perhaps the existence of these minerals should worry the Afghans. Massive deposits of the very same minerals are seen by major internationall organizations, like
Oxfam, as major factors in fuelling the civil war in the Democratic Republic of Congo. In DRC it has been said to have sustained widespread corruption in the government, as well as a way for warlords to finance themselves – and Afghanistan has no shortage of warlords or government corruption. The assumption that foreign interests only want the best for Afghanistan is also to be questioned. In the case of DRC it is certainly foreign interests that create a market for the minerals. The old recommendation to beware of strangers bearing gifts is perhaps wise. Furthermore, it seems that the appeal of the idea of the “Saudi Arabia of Lithium” has managed to hide fact that this is so far only potential wealth. Though noted by the Minister of Mines, it seems that the finding has obscured the fact that Afghanistan is still not anywhere near access to a majority of these deposits. Despite an impressive number of awarded contracts, most of those are for the extraction of various construction materials, such as gravel, sand, gypsum and cement, all fairly low-tech forms of mining. In other words the infrastructu-
re to extract cell phone minerals is simply not there, and even if foreign companies can provide this, they will have a hard time operating in a country with such underdeveloped infrastructure. It is also important to remember that “financial independence” is not always reflected in the population – in this case one of the poorest in the world. For the general population the benefits of the findings are not likely to be seen for a long time, especially given the experiences of other resource-rich countries. Perhaps the old Latin proverb should be observed: if poor, act with caution. Also, it seems that the Taliban control of large parts of the country has been left out of the equation. There are in other words many dangers and obstacles ahead, and it is probably safe to say that if the discussion of these issues is not raised in Afghanistan, as well as in other parts of the world, the risk of minerals becoming fuel for future instability is serious. Simon Sander Writer
Uttryck
Bildreportage
26
Uttryck
Bildreportage
Svenska vapen i världen Räknat per person var Sverige år 2010 den största vapenexportören i världen. Krigsmaterial för 13,7 miljarder kronor lämnade landet för att spridas mellan 63 mottagarstater – 22 färre än antalet stater som tar emot svenskt bistånd. Statistiken talar sitt tydliga språk, det neutrala och fredsälskande Sverige exporterar vapen till ett ökande antal länder och tjänar allt mer pengar på köpet. På tio år har inkomsterna från vapenexporten stigit med 350 procent. Officiella kriterier säger att Sverige inte säljer vapen till parter i väpnad mellanstatlig konflikt, länder med inre väpnad konflikt eller länder där mänskliga rättigheter kränks. Ändå användes svenska pansarskott i Irakkriget, pakistanska familjer dödas av Boforskanoner i Kashmir och exportavtal sluts med länder som Saudiarabien, där kvinnors rättigheter är ytterst begränsade. Under 2000-talet exporterade Sverige sammanlagt vapen till 15 odemokratiska länder. Bildreportaget i detta numret av Uttryck är tänkt att skapa eftertanke och samtidigt uppmärksamma konflikter i världen där svenska vapen kan vara närvarande. Alla bilder i reportaget är inte nödvändigtvis direkt kopplade till svenska vapen, men de är alla hämtade ur stater som Sverige exporterat vapen till.
27
Uttryck
Bildreportage
Föregående uppslag: USA importerar den Boforstillverkade gps-styrda granaten Excalibur från Sverige. Varje pjäs kostar 80 000 dollar. I juli 2008 dödades al-Qaidaledaren Abu Juhra med hjälp av den svenskutvecklade granaten. Bild: U.S. Army
28
Ovan: När den svenske konstnären Fia-Stina Sandlund fick en förfrågan från EU om att bidra till utställningen Agorafolly i Bryssel tvekade hon inte en sekund. Idag är stenplattan ett av 37 bidrag till utställningen, alla på varsitt torg i EU:s “huvudstad”. – Jag vill att de ska fundera över varje lands ansvar, kommenterar hon sitt konstverk i Svenska Dagbladet. Hade jag varit aktivist och stått med en banderoll på ett torg i Bryssel hade den säkert tagits bort direkt. Bild: Svenska Freds/Anna Ek
Uttryck
Bildreportage
Staty vid War Memorial of Korea i Sydkoreas huvudstad Seoul. Efter Koreakriget under 1950-talet slöts inget officiellt fredsavtal, vilket innebär att landet i praktiken fortfarande är i krig med grannen Nordkorea. Mellan 2001-2010 exporterade Sverige krigsmateriel till Sydkorea för 906 miljoner kronor. Bild: U.S. Army Photo/Debbie Hong
29
Uttryck
Bildreportage
30
Uttryck
Bildreportage
31
Uttryck
Bildreportage
32
Uttryck
Bildreportage
Vänster: Militärparad i Saudiarabien. År 2005 undertecknade Sverige ett långsiktigt vapenavtal med landet. Vapenexporten ökade, och år 2010 fick Saudiarabien för första gången köpa material avsett för krig; pansarroboten Bill2 framställd av Saab. Sverige har dock valt att inte förlänga avtalet. Bild: Omar Chatriwala
33
Ovan: Trots att Indien är en demokrati för deras offentliga militärparader tankarna till forna Sovjetunionen. När en sådan parad passerade genom New Delhi för att fira republikens 59:e år 2008, drogs den jättelika AGNI-III-missilen av en svensktillverkad Volvo-dumper. Volvo var under vintern 2012 Sveriges största företag – samtidigt som det är en av Sveriges största vapenexportörer. Bild: Government of India
Uttryck
Bildreportage
Det senaste 50 åren har Algeriet genomgått blodiga strider för självständighet, ett utdraget inbördeskrig och nyligen en arabisk vår. Landet är en av 15 diktaturer som mottagit krigsmaterial från Sverige under 2000-talet. I samband med protesterna år 2011, upphävdes ett undantagstillstånd som varat i 19 år. Pojken på bilden är ett sahrawiskt flyktingbarn från Marocko. Vapnet han håller i sin hand är av plast, men blicken är talande. Bild: Javi Julio
34
Uttryck
Bildreportage
35
Uttryck
Bildreportage
Enlig Sveriges riksdag får svenska vapen inte exporteras till krigsförande länder. Men när George W. Bush 2003 beordrade att USA skulle invadera Irak fortsatte den svenska exporten till USA, som under 2000-talets första decennium uppgick till ett värde av 7,6 miljarder kronor, precis som förut. Att stoppa exporten skulle enligt regeringen skada Sveriges ekonomiska och strategiska intressen alltför mycket.
36
Uttryck
Bildreportage
37
Uttryck
Bildreportage
Utanför ett rekryteringscenter i Bangalore i Indien uppmanar försvarsmaktens affischer unga män att söka till armén. Alla vet ju att krig gör en till vinnare. I mitten av affischen syns en svensktillverkad Boforskanon. Under åren 2001-2010 exporterade Sverige vapen till Indien värda hela 3,8 miljarder kronor, detta trots att minst 211 personer miste sina liv i strid i Indien-Pakistan konflikten så sent som 2003. Bild: Svenska Freds/Rolf Lindalh
38
Uttryck
Bildreportage
39
Den alltjämnt pågående konflikten i Kashmir har under åren skördat tusentals dödsoffer. Senast 2010 miste minst 357 människor livet, och då innefattar det endast de militära dödsoffren. Pojken på bilden blev moderslös när hans mamma omkom i samband med artilleribeskjutning av deras hem. Kanonerna var svensktillverkade Boforskanoner som sålts till Indiens regering. Bild: Farooq Sulehria
Uttryck
Bildreportage
40
Uttryck
Bildreportage
41
Bofors säljer bland annat antipansarvärnsvapnet M136 AT-4 till den amerikanska armén, ett pansarskott som användes frekvent under Irakkriget. På bilden avfyras den mot ett misstänkt rebellposition i Baghdad, en sammandrabbning som slutade med att en rebell dödades. Bild: U.S. Army/Michael Pryor
Matilda Skoglöw & Sebastian van Baalen Skribenter
Uttryck
Nedslag
42
Catching a Superpower with Their Pants Down The Spy Rock, Anna Chapman and the Mistakes That Confirm the Myths
Admitting to failure is difficult. No less so if you are a former British Chief-of-Staff. Yet, that is what happened just weeks ago as Jonathan Powell confessed that the Kremlin’s accusations of British espionage were indeed true. When the affair first reached the newspapers around the world, it was considered to be a blunt attempt by the Putin administration to frame British citizens for political reasons. The details of the case were Flemingesque and seemed far removed from the dull red tape of real-world intelligence organisations; a dummy rock containing wi-fi equipment for storage and transfer of computer files had been found along with the people who operated it. It was understandably easy to draw conclusions that the former superpower in the East had developed post-Soviet paranoia. But it turned out that the accusations were all too true. It is mistakes like this that give outsiders a glimpse into a world that is usually kept completely closed off to public scrutiny. And the spy rock incident was only a minor blunder in comparison to what was exposed to the public in 2010. The story of Anna Chapman and her partners-in-espionage is by far the most telltale of signs that Cold War habits die hard. Chapman returned to Russia in 2010
along with ten other people belonging to what was referred to the Illegals network by the FBI. Her return was part of a prison-swap – a sight not uncommon during the Cold War era. The ritual is simple and pragmatically motivated; important people held by either side are exchanged for similarly important prisoners from the other side to avoid the embarrassing exposure of state secrets during interrogation. Most of the Illegals went on to live a quiet life, but not Chapman. What had once granted her a U.K. passport – the good looks which she used to snare a British national – had the Internet exploding with pictures and stories. All of a sudden, the former spy was more of a Paris Hilton than a Kim Philby. And she seemed to enjoy it, appearing quite willingly on the cover of a men’s magazine. But such questionable forms of entertainment are not all she has been up to. Not only has she found high-profile work in her native country, sources also claim she has befriended the powerful once-and-future president. It was all this attention that brought relentless criticism of the way Kremlin was conducting their intelligence gathering to surface. The old guard in the business complained publicly over
the clumsiness that they perceived as being prevalent in the Putin-Medvedev era. Chapman had let the FBI agents too close. She had even started to take instructions from them, assuming they were her compatriots. Worse, at first glance it even seemed that Chapman and the other Illegals did not manage to extract anything important from the sources they used. In a recent twist, however, it would seem that these inconspicuous individuals had finally begun to near significant targets. The most important of these was none less than Secretary of State Hillary Clinton. Late last year, Boris Grigoryev, a KGB colonel stationed in Stockholm during the Cold War, assured a room filled to the brim with UF members that there are no similarities between spy flicks and the reality of intelligence gathering. True, public speculation are doomed to fail when so little information reach the uninitiated. Yet Chapman seems to be the exception to Grigoryev’s rule, and her case make up very tangible evidence that sex not only sells men’s magazines - but also has the potential to wreak havoc when used by intelligence officers. Agnes Gidenstam Illustratör
Daniel Kjellén Skribent
Uttryck
Nedslag
43
Uttryck
Ögonblick från världen
44
Uttryck
Ögonblick från världen
45
Skadedjursbekämpning i Havanna 2012-01-10 17:58 Bildtext: En kvällspromenad i ett tårgasfyllt Havanna? Nej, det handlar om krigsföring mot en mindre men ettrigare fiende – kackerlackan. På speciella dagar blir hela kvarter fyllda av röken som ska råda bot på den ovälkomne gästen. Kubanerna själva rör sig obrytt genom dimman och samtalar som vanligt i rökfyllda trappuppgångar. Turisterna håller sig däremot på säkert avstånd. Foto: Shanar Tabrizi
Uttryck
Reportage
46
Kubas miljö — det gröna bakom det röda Kuba har inte bara Karibiens mest välmående natur, landet har även en hårt ansatt ekonomi. Experter ställer sig frågan om miljömässiga aspekter nu åsidosätts till förmån för ekonomiska intressen via turism, som blivit en av Kubas viktigaste näringar.
Höger: Kubanska kvinnor klär ofta upp sig i traditionella kläder och poserar för turisternas kameror mot betalning. Foto: tgraham
Idylliska kuststäder bakom dimhöljda gröna berg, ensamt glittrande vidsträckta stränder och rika träsk där hundratals arter lever sida vid sida. Ett djurens och naturens paradis. Det är inte direkt ett kommunismens högfäste som dyker upp i tankarna, men faktum är att det är just på Kuba denna miljö kan återfinnas. Frågan är bara vad Kubas mer reformvänlige ledare Raul Castro kommer innebära för bevarandet av Kubas säregna miljö? Om relationerna med USA förbättras fruktar många experter att den följande vågen av massturism kommer att skölja över Kubas kust likt ett kvävande oljetäcke. För inte så länge sen utnämnde Världsnaturfonden Kuba till det enda land i världen som utvecklas hållbart (även om detta uttalande var baserat på uppgifter lämnade av landet självt). En resa till huvudstaden Havanna lämnar en däremot med mer att önska då den svarta röken från de gamla amerikanska bilarna fyller lungorna trots att man är uppe med tuppen. Att denna stad inte representerar det gröna Kuba beror på att den nya regeringen som trädde i
kraft efter revolutionen 1959 beslöt sig för att en bortprioritering av Havanna var nödvändig för att uppnå en balanserad socioekonomisk utveckling i resten av landet. Staden hade tidigare fått en oproportionerlig del av den nationella ekonomin. Reser man endast ett par timmar västerut når man däremot det världsarvsskyddade Viñales, ett av Kubas mest sceniska naturområden med traditionellt jordbruk. Med sina antika tobaksfält, djupa dalar och trädklädda berg (så kallade mogotes) är Viñales näst i tur att locka turister efter Havanna och Varadero, (en två mil lång landtunga där flerstjärniga hotell trängs bland charterturister och det enbart bor kubaner som mer eller mindre jobbar med turism). Sydost om Havanna på Kubas sydkust återfinns Zapataträsket: den största, bäst bevarade våtmarken i Karibien och en viktig del i bevarandet av Kubas djurliv. Träsket med dess mosaik av mangroveträd och stora mångfald är ett bra exempel på hur välmående Kubas natur är just nu. Bevarandet av det gröna kan lätt attribueras till landets val att
motstå kapitalism, som ofta anses inkompatibelt med en hållbar utveckling på grund av dess behov av exploatering av både människor och natur. Däremot är kommunism inte nödvändigtvis synonymt med välmående miljö med tanke på att Sovjetunionens miljö under den kommunistiska eran var under större press än någonsin. I boken Ecocide in the USSR (1992) skriver Murray Feshbach och Alfred Friendly: ”When historians finally conduct an autopsy of the Soviet Union and Soviet Communism, they may reach the verdict of death by ecocide… No other great industrial civilization so systematically and so long poisoned its land, air, water, and people”. Kuba hade dock inte en lika stor industriell bas som de övriga kommunistiska länderna vilket kan ses som en orsak till att dess natur bevarats bättre. Det pressade ekonomiska läget globalt har drabbat den redan hårt påfrestade kubanska ekonomin där en ökad turism kan vara en välbehövd livboj. I början av 2011 tog den kubanska regeringen ett dramatiskt steg från sin so-
Uttryck
Reportage
cialistiska politik. Genom att avskeda 500 000 statligt anställda samtidigt som en del av den turistrelaterade tjänstesektorn oväntat privatiserades, gjordes ett djärvt experiment att ge kapitaltillskott till den stagnerande ekonomin. Strax 300 000 licenser utfärdades för att starta egna företag. Just privatiseringar inom turistsektorn är ett smart sätt att få in pengar till statskassan utan att kubanerna själva påverkas av kapitalism. De flesta licenserna utfärdas för restaurang, hotell/logi och taxi; något som kubanerna själva inte har råd med. Kubanerna ser däremot reformerna som en nystart och är optimistiska om att denna nya progressiva modell kan föra landet ur isoleringen. Men inte alla är övertygade om att detta försök att se över den sovjetiskt stilekonomiska modellen kommer ge välbehövliga förbättringar till landet. Regeringspartiet är känt för att ge med den ena handen och ta med den andra. Regimen har blivit mer välvilligt inställd mot rika charterresenärer. Man kan redan nu se hur detta lämnat sina spår på miljön. En drygt 19 km lång
broväg över det grunda vattnet i Bahia de Los Perros (Hundviken) leder ut till turistorten Cayo Coco som är känt för sina kritvita stränder och turkosa vatten. Vägen skapades för bättre busstillgänglighet för turisterna men resultatet blev slutet för mangrove träden i viken och tillräckligt med vatten kunde inte strömma in. Detta höjde vattentemperaturen och det marina djurlivet tog skada. Denna anpassning mot turism på Kuba är däremot inte villkorslös. Den som vill upprätta affärer i landet måste ta sig igenom en hel del lagar och stadgar. Exempelvis stiftades 1997 en lag som är en av de mest omfattande ramverken för miljörätt i Karibien. Syftet då var att förstärka de redan befintliga lagarna och främja en hållbar turismutveckling. Lagen skrevs i en rad dekret och speciellt viktig blev dekret 212 om kustzoner. Den innebar en begränsning av nya byggen vid kustområden och kräver miljömässig utvärdering av nya byggprojekt samt en miljölicens från miljö- forsknings och teknologidepartementet (Ministerio de Ciencia, Tecnología y Medio Ambiente).
47
Trots att den kubanska regeringen har varit flitiga med att upprätta ett regelverk som främjar miljön och som ska skydda naturen mot den mängd turism som landet underhåller i dagsläget, kan sådana lagar inte göra mer än att skjuta upp en oundviklig process. Med en snabb expansion av turistrelaterad infrastruktur krävs det mer för att landet inte ska falla in i samma led som övriga länder där turism har varit ett nödvändigt ont för att ta sig ur djupa ekonomiska kriser på bekostnad av miljön. Redan 1992 vid klimatkonferensen i Rio de Janeiro talade Fidel Castro om de problem ett konsumtionssamhälle skapar för miljön. I sitt tal lyfte Castro fram de problem fattigdom skapar och hur lösningarna ofta går ut över miljön, medan han lyfte fram hur Kuba både såg till mänskliga värden och miljön. Tjugo år senare är läget helt annorlunda. Idag klarar landet bara att tillgodose en av dessa två delar. Shanar Tabrizi & Henrik Bylund Skribenter
Uttryck
Reportage
48
Uttryck
Reportage
49
Översiktsvy av Viñalesdalen som med sin närhet till Havanna dagligen lockar busslaster med turister. Foto: sunsurfr
Slut på tystnaden...
Radio UF – Måndagar 16-17 Studentradion 98,9
Uttryck
Reportage
51
Sök till UF:s styrelse 2012–2013 Kom på vårt mingel 27 mars 17-19 ÖGs nation där du får träffa styrelsen samt valberedningen och få information om posterna och processen.
Håll utkik på vår hemsida för information om tid och plats. Du kan också ta kontakt med respektive styrelsepost för att lära dig mer om vad posterna gör!
Deadline för ansökningar till valberedningen är 15 april och årets valårsmöte sker 13 maj. Frågor och ansökningar tas emot på VAL@UFUPPSALA.SE
Undertecknat ritad av Niklas Eriksson Eurosamarbetet började i positiv anda för utveckling och sammanhållning inom unionen. Men har gemenskapen blivit en tvångströja?
u Grundad 1966
FORM: Global Reporting FOTO: David Isaksson/Global Reporting
POSTTIDNING B Utrikespolitiska Föreningen Uppsala Box 513 751 20 Uppsala
Läs mer på www.nai.uu.se