Uttryck nr 3 2011

Uttryck

03/2011 UF Uppsala

—tema—

STATUS Q UO

Uttryck

02

Första sidan

—Ord från redaktörerna

—Word from the president

den lilla engelska staden Berwick-upon-Tweed befann sig under mer än 100 år i krig med Ryssland. Eftersom staden behandlades som en provins tillhörde den officiellt inte Storbritannien och glömdes därför bort i fredsfördraget efter Krimkriget på 1800-talet. Först 1966 slöts fred. Försoningen skedde under ett ryskt goodwillbesök och Berwicks borgmästare lät meddela att det ryska folket nu kunde sova säkert om nätterna igen.

Kriget mellan stormakten Ryssland och småstaden Berwickupon-Tweed var aldrig mer än ett tekniskt misstag, men det är ändå ett bra exempel på det här numrets tema. Status Quo innebär ”oförändrat tillstånd”. När vi tog över som redaktörer för Uttryck i våras var inte heller tanken att vi skulle förändra särskilt mycket. Ändå står vi här idag med ett helt nytt Uttryck. Tidningen har fått en ny grafisk formgivning, större fokus på varje nummers tema och mer debatt kring kontroversiella utrikespolitiska frågor.

Efter en sommar av hårt arbete från såväl redaktionen som från oss redaktörer vill vi tacka alla som på något sätt har medverkat i tidningen. Tack! I detta nummer bjuds ni läsare på reportage från Mallorca och Colombia, diskussioner om sanktioner mot Iran och ett unikt bildreportage från Nordkorea. Dessutom avslöjar Uttryck den smutsiga människohandeln med unga afrikanska fotbollstalanger.

Vi välkomnar alla till framtida redaktionsmöten och hoppas att ni uppskattar nya Uttryck.

it is with the deepest pride and greatest pleasure I welcome you to another exciting autumn with the Uppsala Association of International Affairs (UF). As we look around the world today with the uprisings in the Middle East, the global economic crisis, and the aftermath of the heinous acts of terrorism in Norway on our mind – this is arguably one of the most interesting, and certainly most important, times to carry a fair and open-minded debate regarding international affairs. Fortunately for you, that is UFs bread and butter. Our lecture-series this fall will tackle issues like the Arab-spring, the ten year anniversary of 9/11, the global power relationship between the US and China, the future of Libya, reports on North Korea, Chechnya and South Sudan, and panel debates on sustainable development. We could go on forever about all the different issues we will cover, but by far the best advice I can give you is to experience it all for yourself.

Notwithstanding, the UF is more than just lectures and this eminent magazine. We also offer trips to interesting international locations. Last year our travel group arranged trips to Rome, Reykjavik and Ethiopia.

Moreover, throughout the year – 5pm every Wednesday – the UF Radio group hosts its own radio show. If you are interested in broadcasting or simply like the sound of your own voice – contact the Radio group!

Are you keen on producing a UF Web-TV show? Join the Web-TV group. Interested in writing? Holler at the editorial group. Do you like arguing? Dominate the debate club. Plans to conquer the world? Get started with the Uppsala Model United Nations. If you just like to kick back with a good book or a great film, perhaps the book-circles and UF “film Sundays” are right up your alley. As you can see there is something for everyone.

If you want to read more about what we do, check out our website www.ufuppsala.se for further information. Also, hit up our Facebook-page for daily updates. I promise you a dynamic and highly stimulating year with us and sincerely hope you will get involved.

Hope to see you all in the coming months!

Sebastian Van Baalen & Matilda Skoglöw redaktionen@ufuppsala.se

Omslaget: Nordkoreas före detta ledare Kim Il Sung och nuvarande ledare Kim Jong Il poserar framför landets högsta berg Mt. Paektu. Landet har varit stängt för omvärlden i över 60 år och konflikten med Sydkorea är ett typexempel på status quo. Läs mer i bildreportaget på sida 30.

FOTO: Roman Harak

Marcus Lindberg ordforande@ufuppsala.se

Uttryck

03

Innehållsförteckning

Nummer 03/2011 — — te ma

S U T A T S QUO ­—Medarbetare Ansvarig utgivare: Marcus Lindberg Redaktörer: Matilda Skoglöw, Sebastian van Baalen Grafisk formgivning: Viktor Nyström Redaktionen: Malin Bergwik, Carl Hvenmark Nilsson, Axel Eriksson, Hampus Östh Gustafsson, Siri Sylvan, Cecilia Rolland, Jens Lindqvist, Henrik Bylund, Lars Stenstadvold

Alltid i Uttryck

Ögonblick från världen Carpe Diem

46 51

Bildreportage

Nordkorea år 100

32

Essä

Hur skapar vi ett hållbart samhälle?

48

Historia

Den tusenåriga Erasmusstudenten

22

Gästdebatt

Iran — sanktioner eller samabete?

16

Krönika

Makten över historien

10

Nedslag

Oviss framtid i Tibet When tolerance turns to ignorance Taiwan — Avvaktande lillebrodern

12 20 18

Reportage

Status Okänd — Colombia Football Trafficking Mallorca

06 24 42

Uttryck avslöjar: Football trafficking reportage s—24

Mallorca — en ö med två ansikten uttryck 3/2011 stängdes i redaktionen den 19 September. Upplaga: 1200 uttryck ges ut av utrikespolitiska föreningen i uppsala. Föreningen är religiöst och partipolitiskt obunden och strävar efter att skapa debatt kring utrikespolitiska och globala frågor.

Föreningen drivs på ideell basis. uttryck utkommer med fyra nummer per år. Åsikter som kommer till uttryck i artiklarna delas inte nödvändigtvis av föreningen.

Vill du prenumerera eller annonsera? redaktionen@ufuppsala.se

reportage s—42

Nordkorea år 100 bildreportage s—06

Iran – sanktioner eller samarbete? gästdebatt s—14

Status Quo

I see no changes.

All I see is racist faces.

Misplaced hate makes disgrace for races we under.

I wonder what it takes to make this one better place.

Let’s erase the wasted.

And still I see no changes.

Can’t a brother get a little peace?

There’s war on the streets and the war in the Middle East.

Instead of war on poverty, they got a war on drugs so the police can bother me.

We gotta make a change It’s time for us as a people to start makin’ some changes.

Let’s change the way we eat, let’s change the way we live and let’s change the way we treat each other.

You see the old way wasn’t working so it’s on us to do what we gotta do, to survive.

Kollage: Lars Stenstadvold

— Tupac Shakur

Uttryck

Reportage

Status Okänd — El Charco, Colombia

mellan tre och fem miljoner människor befinner sig idag på flykt inom den colombianska statens egna gränser. Endast det forna jättelandet Sudan har en större population av internflyktingar i världen. Det faktum att de colombianska gränsregionerna kring Ecuador och Venezuela nästan årligen uppvisar liknande siffror beträffande antal dödsoffer för personminor som de mest krigshärjade delarna av Afghanistan belyser ytterligare krisens intensivitet.

I sydvästra delen av Colombia, långt upp längs stillahavskustens snåriga flodbanker, avtecknar sig de improviserade träbyggnaderna som kännetecknar hamnen i El Charco. Den långa båtresan hit har bjudit på många nervösa och tidsfördröjande moment i

El Charco i sydvästra Colombia är en överbelastad och isolerad kuststad där interna stridigheter har rasat kring landets många naturresurser. Kokainkarteller, statliga giftbesprutningar och paramilitära nätverk sätter skräck i medborgarna. Uttryck har varit på plats.

06

form av både den colombianska arméns rutinmässiga depåkontroller samt misstänksamma utfrågningar från gerillasoldater tillhörande FARC:s José Omar Rodríguez-kommando (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia).

Hundratals mil ifrån de excentriska turiststränderna i Cartagena och pompösa skyskraporna i Bogotá så ställer alla samma frågor: – Vad gör du här, och vem ska du träffa?

Personen vi är här för att möta heter Johnny och är tillsammans med ett flertal andra män och kvinnor i staden representant för områdets lokala förening för internflyktingar, La minga. Han berättar att de bördiga kustremsorna som omger staden och leder ut mot Stilla Havet besitter stor ekonomisk

Uttryck

Reportage

potential men att de på senare tid har förvandlats till strategiska korridorer för att odla kokaplantor. Det är en bransch som varje år omsätter hundratals miljoner dollar och skördar tusentals människoliv. Dessa attraktiva regioner utgör därför en plattform för väpnad konflikt och intern maktkamp om territoriell kontroll mellan olika gerillagrupperingar som bland annat FARC, ELN och återskapade paramilitära strukturer vid namn de svarta örnarna eller los Rastrojos, vars övriga verksamhet till stor del finansieras av kokaekonomin. Detta resulterar ofta i en mycket stark hotbild gentemot civilbefolkningen i dessa isolerade områden som frekvent tvingas ställa om sitt jordbruk till att producera koka istället för livsmedel, betala beskyddaravgifter el-

ler låta sina barn bli tvångsrekryterade som barnsoldater.

Situationen för många byinvånare blir ofta så pass hotfull att familjer tvingas fly från sina hem under dramatiska omständigheter för att undkomma med livet i behåll.

– De kommer om nätterna och rövar bort dina barn eller någon annan person i hushållet som sedan helt enkelt försvinner eller vars kroppar återfinns som slaktade djur i djungeln, berättar en av föreningsledarna i El Charco som själv förlorat båda sina söner för tre år sedan.

Ett flertal oberoende rapporter som publicerats av bland annat FN:s flyktingkommissariat UNHCR samt Norska flyktinghjälpen (NRC) bekräftar dessa uppgifter och lyfter fram dödsho-

07

ten och det selektiva våldet gentemot byar som inte viker sig för gruppernas krav som några av de främsta faktorerna bakom de massiva flyktingströmmarna. Sedan år 2007 har ungefär 10 000-15 000 individer flytt sina hemorter enbart i El Charco. I det större Nariñodistriktet, som till ytan knappt motsvarar hälften av Västerbotten, så uppskattar man att ungefär 100 000 personer har flytt under dessa tre år.

Den colombianska staten, med tidigare presidenten Alvaro Uribe i spetsen, har länge valt att betrakta detta problem främst som en militär angelägenhet och svarat med kostsamma giftbesprutningar av kokafälten samt en väpnad arméoffensiv mot de illegala grupperingarna. Frånvaron av statliga institutioner och nödvändig infrastruktur har

Uttryck

Bakgrund till konflikten

Reportage

Den väpnade konflikten i Colombia är stundtals regionalt betingad men kan generellt anses ha sina rötter i djuplodande sociala orättvisor i form av feodala strukturer inom jordbruket, etnisk

diskriminering och en tydligt begränsad social rörlighet. Dessa kontraster i kombination med politisk marginalisering av oppositionella partier och föreningar har skapat en grogrund för konflikt som ytterligare späds på och underhålls av narkotikaekonomins växande inflytande.

dock gjort det svårt att skapa en beständig säkerhet i dessa områden och den tidigare regeringens grumliga samröre med paramilitära likvidationspatruller har skapat en utbredd skepticism gentemot den nuvarande presidentens försök att stödja internflyktingar.

Processen att återintegrera flyktingar som befinner sig långt ifrån sina hem försvåras även av att dessa enligt lag måste kunna bevisa att det finns en överhängande hotbild riktad mot dem på hemorten för att kunna erhålla finansiell rekompensation eller få delta i något mer långsiktigt statligt återuppbyggnadsprogram. Detta är dock stundtals omöjligt då många familjer inte har giltiga identitetsbevis med sig eller dokumentation som styrker att man med stor sannolikhet riskerar att falla offer för ligornas brutala våld vid ett eventuellt återvändande. En ung kvinna berättar för oss hur hon varje dag under fyra års tid har besökt den lokala myndighet som ansvarar för att registrera och pröva varje enskilt fall beträffande flyktingstatus utan att få besked kring frågan.

Kritiker från internationella biståndsorgan och NGO:s hävdar dock

att krisens kortsiktiga lösningar och svåröverskådliga pappersexercis är ett bevis på regeringens ovilja att på allvar hantera flyktingproblematiken.

Ett erkännande av internflyktingarnas alarmerande situation skulle i förlängningen generera ett underbetyg till den förra regeringens prestigefulla avväpningsprocess av de paramilitära grupperna, en politiskt känslig fråga som utgjorde en av Uribes viktigaste milstolpar i lanserandet av den demokratiska säkerhetsdoktrinen.

Regeringsföreträdare menar istället att hjälpen är omfattande men att dess effektivitet försvåras av gerillans attacker och korrupta lokalpolitiker. Medan ord står mot ord tvingas dock miljoner människor att leva i undermåliga flyktingläger som de i El Charco, där hoten om sexuellt våld eller tortyr är påtagliga och möjligheterna att försörja sig på seriösa och ofarliga arbeten är näst intill obefintliga.

– Ingen vågar tala om omfattningen av den här krisen. Att engagera sig politiskt kring dessa frågor är en dödsdom. De markerade mig en gång när jag var på väg till ett föreningsmöte, berättar en ung man med hes stämma och

08

pekar på sitt bröst.

Under den exemplariskt strukna bomullsskjortan döljer sig ett flertal djupa ärr och mörka missfärgningar över huden som vittnar om våldsamma knivstick och elchocker mot kroppen.

Vårt besök hos La minga avbryts plötsligt av en dov smäll som blåser ut samtliga glasrutor i föreningslokalen och slungar iväg våra kaffekoppar längs betonggolvet. Torra salvor från finkalibriga automatvapen avlöser varandra under några svettiga minuter och alla i rummet kastar sig hastigt men erfaret ner mot marken. Stadens polisstation på andra sidan gatan anfalls nästan rutinmässigt varje vecka och denna helg tycks inte vara något undantag. En kvart efter att skotten och granatattacken upphört är folk dock återigen ute och promenerar längs gatan eller dansar till electrobeats på den närliggande uteserveringen.

– Man reagerar knappt längre, konstaterar Johnny trött och gör sig redo inför nästa möte.

Carl Hvenmark Nilsson Skribent & Fotograf

Uttryck

Reportage

09

Uttryck

10

Krönika

Makten över historien

bussen kör sakta in till vägkanten. Förväntansfulla kliver vi ut i den kvava värmen. Under mina fötter sträcker sig en oändlig yta av platt och varm sten ut sig. Vår guides röst skär genom smoggen.

– Det här är himmelska fridens torg, ni kan gå runt och kolla lite.

Och sedan tystnaden. Jag väntar förgäves på att fler ord ska bryta den stillastående luften. Men allt vi får är en obehagligt talande tystnad. Jag blickar ut över torget. Det är bara stort och platt. Inte ett spår av massakern.

Lika ont om avtryck finns det i den officiella historieskrivningen. Vinnaren skriver historien brukar man säga. Och visst ligger det något i uttrycket. Om jag inte hade insett vidden av det förut så gör jag det definitivt nu. Det är svårt att inte påverkas av vad jag såg och inte såg, hörde och inte hörde, när jag besökte Himmelska fridens torg.

Kinesiska makthavare är långt ifrån ensamma om att kontrollera historieskrivningen. Leopold von Rankes bevingade ord att historikerns uppgift är att berätta ”wie es eigentlich gewesen ist” låter ack så kloka. Men våra historieböcker präglas av våra makthavares historiesyn och deras syfte med att berätta just den historien de berättar för oss. Den som har makten kan alltid välja att blunda för saker som har hänt.

Historieskrivningens musa Clio var enligt den grekiska mytologin en källa till

kunskap och inspiration. Men Clio är, som Hugo Valentin så träffande uttryckte det, fjättrad. Vi binder henne med våra egna och vår samtids värderingar.

Totalitära makthavare såsom de kinesiska binder henne i maktsyfte.

Ett tydligt exempel på när historieskrivningen går isär är den konfliktfyllda historien mellan Israel och Palestina. Båda sidor är fullständigt övertygade om wie es eigentlich gewesen ist under exempelvis Sexdagarskriget. Det säger sig självt att det är svårt att skapa fred för framtiden när man inte ens kan enas om vad som har varit. Jag läste dock nyligen om ett hoppingivande projekt där israeliska och palestinska historiker tillsammans skrivit en lärobok. Varje historisk händelse får tre spalter. En israelisk, en palestinsk, och en tom där skolbarnen själva får reflektera.

Jag tänker på min egen skoltid och våra gamla läroböcker om andra världskriget på högstadiet. Uppslukad av vad jag läste svalde jag med hull och hår varenda litet ord. Källkritik och skepsis är sällsynta egenskaper hos en 14-åring.

Inte funderade jag på hur berättelsen hade tett sig om Tyskland gått vinnande ur kriget. Storbritannien och USA vann inte bara ett världskrig, de vann även makten över historien.

Men är jag inte fortfarande bunden av den historiebild som västvärlden håller som sann? Är jag så mycket klokare än

mitt 14-åriga jag som aldrig tänkte tanken på att det kanske fanns andra historier och andra versioner av de berättelser som våra lärare tryckte i våra händer?

Trots att jag idag bemöter den västerländska historiebilden med ett kritiskt tänkande är jag fortfarande bunden av den. I våra historieböcker om andra världskriget står västfronten i fokus, trots att så många fler fick sätta livet till på östfronten. Jag hade aldrig kommit på tanken att kritiskt ifrågasätta just den historieskrivningen om inte någon hade uppmärksammat mig på att den faktiskt går att ifrågasätta. Det är lätt att applicera ett kritiskt tänkande på sin historiesyn när man sitter inne med flera versioner av vad som har hänt. Men alla de historiesyner som jag ännu inte stött på då? Min bristande kunskap fjättrar mig.

Och det skrämmer mig.

Lika lätt är det att bli vettskrämd av tanken på hur många händelser liknande massakern på Himmelska fridens torg som faktiskt kan ha hänt, men som ingen berättar om. För hur subjektiv historieskrivningen än är så finns det vissa saker som har hänt. Oavsett hur man beskriver dem. Och de bör det berättas om, oavsett vem som vann eller förlorade. En massaker på unga människor som kämpar för sina rättigheter är en sådan berättelse.

Viktor Nyström Illustratör

Malin Bergwik Skribent

Uttryck

Krรถnika

11

Uttryck

Nedslag

12

Uttryck

Nedslag

Oviss framtid i nyfรถdda demokratin Tibet

13

Uttryck

Den ständigt aktuella konflikten mellan Tibet och Kina har länge varit fast i samma gängor. Tibetanerna kämpar för ett mer självständigt hemland medan Kina bestämt uppehåller ockupationen.

Nu har demokratiska vindar blåst in i det teokratiska Tibet, men dessa kan visa sig ödesdigra för landets framtid.

Nedslag

2011 har hittills varit ett händelserikt år för Tibet och kan mycket väl komma att förändra det status quo som länge funnits mellan landet och dess ockupant. I synnerhet är det en händelse som kan komma att bli ett startskott för en förändring. Åt vilket håll förändringen sker eller om den sker överhuvudtaget är dock svårt att säga. Den händelse jag tänker på är inte Dalai Lamas 75:e födelsedag, utan det faktum att exiltibetanerna nu har valt en ny politisk ledare.

I mars berättade Dalai Lama i ett tal att han kommer avsäga sig sin formella politiska makt och därmed positionen som Tibets exilledare. Positionen ska istället gå till en folkvald. Tre kandidater nominerades i ett val där cirka 60 procent av de röstberättigade deltog.

Utslaget blev tydligt. I slutet av april valdes Lobsang Sangay till Tibets nye exilledare med 55 procent av rösterna.

Det är i år hela 62 år sedan Mao Zedong och hans kommunistparti gick segrande ur det kinesiska inbördeskriget. Från mitten av nittonhun-

14

dratalet har partiet haft ett stadigt grepp om makten, vilket inte minst återspeglar sig i den policy man haft gentemot Tibet. Bara ett år efter Mao tagit makten, invaderades Tibet och Kina har sedan dess envetet behållit kontrollen över området. I ett mer demokratiskt land där makten oftast är delad kan man tänka sig att policys byts ut när den politiska ledningen byts ut, men eftersom kommunistpartiet ensamt styrt Kina har policyn förblivit stabil och Tibet förblivit ockuperat.

Detta har naturligt nog fått en del konsekvenser för Tibet och dess invånare. Resningar mot Kina, svält, internationella protester och en Dalai Lama i exil är bara några av många exempel.

Inget har ännu lyckats rubba det starka grepp Kina har om Tibet och frågan är om den nyvalda ledaren Sangay kan göra något för att bryta konfliktens stiltje.

En folkvald ledare är givetvis ett demokratiskt framsteg, men främst två frågor uppstår. Den första är varför?

Dalai Lama själv säger att man länge

Uttryck

15

Nedslag

Lobsang Sangay tar över som Tibets nya politiska ledare efter Dalai Lama.

Foto: Gen Kanai

arbetat för att få till en politisk ledare vald av folket i ett fritt val. Han menar också att han inte gör detta för att avsäga sig ansvar eller för att han tappat mod, utan för att det i längden kommer gynna det tibetanska folket. Kanske vet han att hans liv är på väg mot ett slut och att en ny Dalai Lama – ett barn – inte skulle kunna föra fram Tibets sak i världen lika bra som en vuxen politisk ledare.

Den andra frågan är kanske ännu viktigare; Vad innebär detta? Det är såklart omöjligt att ge ett konkret svar på frågan, men man kan ändå tänka sig ett antal scenarion: Att Dalai Lama, som är världskänd, respekterad och därtill mottagare av nobels fredspris lämnar över makten till en i princip okänd person, kan inte direkt tänkas hjälpa det fortsatta internationella genomslaget för tibetanernas sak. Det kan bli svårt för Sangay att få den mediala uppmärksamhet Dalai Lama fått genom de insatser han gjort, men också i egenskap av religiös ledare för en av världsreligionerna. Överlå-

telsen av den politiska makten behöver inte innebära att Dalai Lama slutar resa runt för att föra fram tibetanernas budskap i världen, men det innebär med stor sannolikhet att det blir mindre av sådant. Möten med politiska ledare eller förhandlingar med den Kinesiska regeringen kommer till exempel rimligtvis falla på Sangay snarare än Dalai Lama i framtiden. Det finns också vissa demokratiska implikationer att ta hänsyn till. Sangay vann visserligen valet med 55 procent av rösterna, men det innebär i sin tur att de resterande 45 procenten inte röstade på honom.

Dalai Lama kan i sin tur åtnjuta stödet av alla tibetaner i egenskap av hans religiösa ämbete. Med andra ord kan det uppkomma splittringar mellan tibetaner om vem som ska ha den politiska makten.

Ett annat scenario kan förstås vara att Sangay visar sig vara ett lyckat val och gör under för Tibets sak, även om det inte finns mycket som talar för det just nu. Ett tredje är att Dalai Lamas överlå-

telse av den politiska makten varken är ett steg framåt eller bakåt för Tibets sak, att samma dödläge fortsätter som tidigare. Detta skulle också kunna vara troligt eftersom Sangays politik inte skiljer sig nämnvärt från Dalai Lamas, i alla fall inte när det gäller kravet på Tibets autonomi snarare än självständighet.

Sangay precis som Dalai lama ställer alltså inte krav på absolut självständighet, en självständighet som finns hos ett eget land. Det man istället vill få till är en autonomi lik den Hong Kong och Taiwan har.

Inget scenario är förstås hugget i sten, men blir politiken i princip den samma och Dalai Lama byts ut mot en mindre känd person talar mycket för en i Tibets ögon negativ utveckling av konflikten med Kina. Vad framtiden ger kan dock bara tiden döma och vad gäller Tibet så är denna lika höljd i dimma som landets höga berg.

Jefferson DeLisio Fotograf

Axel Eriksson Skribent

Uttryck

Gästdebatt

16

För — Sanktioner, den enda vägen till demokrati i Iran Ardavan Khosnood ordförande Föreningen för Demokrati i Iran

den arabiska våren skakade en hel värld. Mellanöstern kommer aldrig bli sig lik igen och ett klart och tydligt meddelande har skickats till mellanösterns diktaturer. Förändringarna som den arabiska våren tagit med sig har spridit hopp till miljontals människor i området som lever under förtryck. Bahrain är i uppror, Libyen är i uppror, Jemen är i uppror, Syrien är i uppror. Tusentals människor har förlorat livet, men hoppet om frihet lever vidare.

Hoppet om frihet lever även vidare bland det iranska folket som sedan islamiska republikens uppkomst 1979 varit utsatt för den värsta sortens av förtryck som världen någonsin bevittnat. Förtrycken sträcker sig längre än tortyr, fängelse, avrättningar och stening av kvinnor. Det finns idag en kronisk fattigdom som uppkommit i Iran på grund av de styrandets negligering av människornas ekonomiska läge. Iranierna befinner sig idag i en sådan situation att de måste sälja sina organ för att ha bröd på bordet och ett tak över huvudet. Arbetslösheten är skyhög, kriminaliteten stiger dagligen, prostitution har tagit över hela landet, trafficking utgör ett enormt problem… ja, listan kan bli väldigt lång!

Fattigdomen, som idag utgör ett av de allvarligaste problemen i landet, ökar dagligen. Detta samtidigt som Irans globala handel, inte minst med EU och USA, ökat kontinuerligt sedan etableringen av islamiska republiken.

Vetenskapliga publikationer visar att under samma period, alltså samtidigt som handeln med Iran ökat, så har situationen för det iranska folket vad gäller mänskliga rättigheter blivit allt värre.

Demokratiseringen av landet har kontinuerligt minskat och blivit mindre och mindre.

Det finns tydliga indikationer på att handeln har haft en motsatt effekt i Iran, nämligen att det islamiska styret har kunnat konsolidera sin makt. Den rikedom som handeln har gett upphov till har blivit investerad i militären, de olika säkerhetstjänsterna som islamiska republiken har, utlandsspionage, islamistisk propaganda, stöd till terroristorganisationer världen runt och inte minst kärnvapenteknologi. Pengar har även lagts undan i bland annat västerländska banker för att kunna driva en eventuell kontrarevolution om folket skulle göra en uppresning. Således är vi i ”Föreningen för Demokrati i Iran” av denna åsikt att handel är fel väg att gå om syftet är att demokratisera Iran. ”Föreningen för Demokrati i Iran” anser att bojkott mot islamiska republiken skulle försvaga de styrandes ekonomi, som i sin tur skulle försvaga deras olika förtryckarinstitutioner.

Detta skulle ge det iranska folket utbredda möjligheter att kunna kräva demokrati och frihet, och slutligen störta islamiska republiken. Vi anser att det är endast med störtandet av den islamiska republiken som demokrati kan skapas i Iran. 32 år av historisk erfaren-

het visar att reformer inte kunnat ske i Iran och detta konstaterande får stöd av de olika mätningar som Freedom House har gjort vad gäller demokratiutvecklingen i Iran.

Den politiska kontrollen har blivit hårdare även om det med hjälp av teknologin framstår som mindre.

Idag kan regimen i Iran, med stöd av teknologi köpt från bland annat Ericsson och Nokia, censurera iranska satellitkanaler och radion som sänds utanför Iran, läsa och ändra i SMS som skickas av vanliga människor till varandra, avlyssna telefon och censurera Internet. ”Föreningen för Demokrati i Iran” anser att den passivitet som det internationella samfundet visar gentemot Iran och det iranska folkets kamp för frihet är ett hån mot demokratin. Vi uppmanar världens fria regeringar och inte minst den svenska regeringen att med omedelbar verkan inför en total handelsbojkott mot den islamiska republiken och bryta sina diplomatiska relationer med diktaturen Iran genom att kalla hem sina ambassadörer från landet och skicka hem Irans diplomatiska personal. Det gäller att sätta hårt mot hårt!

Uttryck

Gästdebatt

17

Emot — Sanktioner löser inte Irans problem Hannes Berts konsult & partner Sthlm Policy Group

som medlem i ickespridningsfördraget (npt) har Iran rätt att utveckla civil kärnkraft under förutsättning att man avstår från kärnvapen. Denna rätt är dock inte oproblematisk. Samma teknik som används för produktion av låganrikat uran som bränsle för civila kärnkraftverk kan användas för att framställa höganrikat uran som kan användas i kärnvapen.

Det har därför ansetts nödvändigt att i möjligaste mån begränsa antalet länder med egen inhemsk kapacitet för produktion av kärnbränsle – särskilt i känsliga regioner.

Iran har sedan 1950-talet ett civilt kärntekniskt program. Under perioder har man också haft ett parallellt militärt program för utveckling av kärnvapen. Det går inte att säga med säkerhet i vilken utsträckning Iran har sådana ambitioner idag. Vad som däremot står utom tvivel är att Iran är på god väg att utveckla en fullskalig inhemsk kapacitet att framställa det kärnbränsle som krävs. Steget därifrån till faktiska kärnvapen är ganska litet. Den regionala säkerhetspolitiska dynamiken skulle förändras drastiskt.

Sedan 2006 har FN:s säkerhetsråd antagit en serie bindande resolutioner med krav på Iran att avbryta sin anrikningsverksamhet och återuppta samarbetet med IAEA. Allt hårdare sanktioner har införts, primärt för att hämma landets kärntekniska program. USA, EU och en rad andra länder har också inför mer omfattande sanktioner mot landets

ekonomiska intressen. Dessa åtgärder verkar ha haft viss begränsande effekt på det iranska kärntekniska programmet, och därmed varit viktiga för att köpa tid.

På lång sikt är det dock inte sannolikt att sanktioner kommer att kunna förhindra att Iran fullföljer programmet.

Det finns inte heller någon militär lösning. I en nyligen publicerad rapport från Stimson Center och US Institute for Peace i Washington drogs slutsatsen att: ” (…) luftangrepp för att förstöra Irans infrastruktur, av Israel eller USA, skulle cementera Irans beslutsamhet att förvärva kärnvapen, sannolikt innebära slutet för möjligheterna till ett förnyat demokratiskt uppsving i Iran för en obestämd framtid, och resultera i betydande militär, politisk och ekonomisk skada för USA och dess allierade.

Officiella referenser till ”militära alternativ” underminerar dem i Iran som annars möjligen skulle argumentera för en förhandlingslösning av den nukleära frågan.”

För att lösa frågan långsiktigt måste Iran frivilligt fatta beslutet att inte gå vidare mot en de facto kärnvapenkapacitet (jämför med Sydafrikas beslut ge upp sitt kärnvapenprogram i början av 1990-talet). Det är viktigt att framhålla att landets inställning i den nukleära frågan inte nödvändigtvis är knuten till den nuvarande regimen. Inställningen grundar sig i bredare känslor av nationell stolthet, regionala stormaktsambitioner, och en frustration över vad som uppfattas som omvärldens dubbelmoral

i den kärntekniska frågan – inte minst i regionen.

Den iranska regimen har också visat sig utomordentligt skicklig på att spela ut det olika länderna mot varandra och det internationella samfundet mot en nationell publik. Opposition utmålas lätt som medlöpare till utländska intressen.

Kollektiva minnen av historiska försöka att utifrån påverka den politiska inriktningen i Iran bidrar till en nationell misstänksamhet mot väst (till exempel USA och Storbritanniens inblandning i en statskupp mot Irans demokratiskt valde ledare 1953).

Fokus bör ligga på att identifiera incitament som tydligt visar för konstruktiva krafter i Tehran vad man har att vinna på en förhandlingslösning och en nystart i relationerna till omvärlden.

Det kan bland annat gälla tillförlitliga försäkringar om försörjning av kärnbränsle till civil kärnkraft, stegvis nedmontering av sanktionsregimerna, fördjupade diplomatiska och ekonomiska samarbeten. Att undanröja bilden av ett externt hot skulle underlätta för den konstruktiva oppositionen i Iran och stärka världssamfundets möjligheter att stödja en demokratisk utveckling i landet.

Det finns flera skäl att önska ett regimskifte i Iran. Men uppskruvad retorik om bestraffningar och militär intervention har i det iranska fallet visat sig kontraproduktiv och spelar rakt i händerna på den iranska regimen.

Uttryck

Nedslag

18

Taiwan — Den avvaktande lillebrodern Taiwan befinner sig i ett politiskt dilemma. I konflikten med Kina är båda sidor positiva till en återförening, men ställer motsatta krav. Kanske finns inspiration att hämta inom konstens värld.

dwelling in the fuchun mountains är ett av de mest kända historiska konstverken i Kina. Oförenligheten mellan Kina och Taiwan uttrycks inte endast genom den politiska situationen utan även väldigt konkret genom detta konstverk. Idag är verket efter en brand i två delar, en på Taiwan och en i Kina.

Vid Andra världskrigets slut var Taiwan under Japanskt styre, men överlämnades sedan till Kina som under denna tid styrdes av nationalistpartiet Koumintang (KMT) och dess ledare Chiangkai Shek. Då nationalisterna förlorade det kinesiska inbördeskriget 1949, flydde de över Formosasundet till Taiwan. Där upprättades en självständig regering och Chiang-kai Shek styrde Taiwan auktoritärt. Fram till 1971 var det Taiwan, även kallat republiken Kina, som representerade hela Kina i FN. När sedan USA och Japan ville förbättra relationen med kommunistiska Kina blev Taiwan inte längre erkänt. Ön har sedan dess kämpat för att återfå sin plats.

Frågan om vilka som ska få representera det riktiga Kina är kärnan i konflikten.

Peking anser att Taiwan är utbrytare

från Kina och Taipei en övergående huvudstad för oppositionen. En återförening bör ske, även med militär inverkan om så skulle behövas. Tongångarna från Taiwan är således reserverade om att utropa sig som självständigt och en återförening kan endast ske om och när Kina blir demokratiskt.

KMT är det nuvarande styrande partiet och har länge dominerat taiwanesisk politik.

Men vid parlamentsvalet år 2000 vann Demokratiska Progressiva Partiet (DPP) en historisk seger. För första gången sedan nationalisterna anlände var huvudfrågan att få taiwanesisk självständighet bortkopplat från Kina.

Taiwan består av endast 14 procent fastlandskineser. En stor del av ursprungstaiwaneserna vill inte tillhöra någon del av Kina och minns Chiang-kai Sheks auktoritära styre. Vissa experter menar att det var ursprungstaiwaneserna som var drivande i att demokratisera ön.

I senare parlamentsval har de mer kinavänliga KMT återtagit makten och fört en vänligare politik gentemot Kina.

Denna ömsesidiga positiva relation har fortsatt med bland annat åtgärder i Pe-

king för att stimulera Taiwans ekonomi.

Den vänligare och öppnare relationen med Kina kan få en motreaktion: De nya tongångarna kan vara gnistan för att starta en ny motståndsrörelse. Men de ekonomiska fördelarna med en god relation till Kina är stora. En lösning kan vara att snegla på Macao och Hongkong som fungerar under devisen ’ett Kina, två system’. Taiwan är dock ett annat fall där historiens makt spelar en större roll. KMT vill representera hela Kina, inte endast Taiwan.

I juli 2011 blev verket Dwelling in the Fuchun mountains för första gången på nästan 300 år åter helt. Den kinesiska delen lånades ut till Taiwan och kanske är det mer än en symbolisk gest. Detta är ytterligare ett steg som för Kina och Taiwan närmare. DPP fortsätter dock att kämpa för egen taiwanesisk frihet.

Att officiellt ställa sig under kinesisk flagga kan anses som att fullborda den ockupation många anser att nationalistpartiet påbörjade då de flydde fastlandet.

Henrik Bylund Skribent

Uttryck

Nedslag

19

Foto: Jeansman Lee

Uttryck

20

Nedslag

When tolerance turns to ignorance The Polder Model of consensus based politics in the Netherlands made the country stable for decades. But when tolerance became ignorance and consensus resulted in lack of debate, one man came forth and changed politics forever.

ever since the 11th century the Dutch have built polders in the Netherlands; a low-lying tract enclosed from the sea by embankments known as dikes. The often dangerous and hard conditions in this heavily populated low-altitude country gave birth to a way of politics in the Netherlands called the Polder Model. To be able to maintain polder integrity people from all sorts of societal levels needed to cooperate, which created a political environment of consensus and compromise. But at the end of the 20th century things were about to change.

During the late 1990s the Netherlands experienced a golden era with stable economic growth and high trust in politicians. With a tradition of tolerance and liberal views on homosexuality, immigration and minorities, politics were stable and highly cooperative. A purple alliance held cabinet, formed by the social democratic party PvdA and the right wing liberal parties Democrats 66 and VVD. But the tolerance

towards immigrants came with a price; it turned the “everything goes” attitude into ignorance and made integration questions political taboo.

The highly consensus based political scene also created another problem, the lack of opposition. With large parts of the political establishment joined together in a coalition government, people felt there was no alternative to government. Dutch journalist Dik van Euyk explains in P3 dokumentär: “Many people complained that there was no debate. If you were not satisfied with the government, there was no alternative.”

Together, the ignorance of integration problems and the lack of opposition formed a political climate for a new party to evolve.

Often called a right wing extremist politician, Pim Fortuyn differs remarkably from regular right wing populists.

As an intellectual (he held a doctorate in sociology at the University of Groningen) and an openly pronounced homo-

sexual, he attacked Islam and dared to say things that had earlier been taboo.

He often criticised Islam for misogyny and homophobia, addressing the Dutch people with his charisma and xenophobic views. As a leader for conservative municipal party Leefbaar Rotterdam (approximately “decent life”) and later national party Leefbar Nederland, his views quickly gained support among Dutch voters to the point that he was believed to become the next prime minister. Quoted in the newspaper Rotterdams Dagblad he said: “I am also in favour of a cold war with Islam. I see Islam as an extraordinary threat, as a hostile religion.”

Despite his hard words on Islam, some commentators argue that his views were sadly misunderstood. Fortuyn wanted to change Islam, not prohibit it.

“I want to live together with the Muslim people, but it takes two to tango”, he once said in a TV program.

An eccentric politician, sprung from

Uttryck

21

Nedslag

Pim Fortuyn målad av Jean Thomassen.

“I want to live together with the Muslim people, but it takes two to tango” the social democratic PvdA, Fortuyn soon became too controversial for Leefbaar Nederland and was put aside by the party leadership. Although affecting Fortuyn deeply, he soon started his own party, LPF (List of Pim Fortuyn); a party loosely organized and based on his strong leadership. With elections coming up in the spring of 2002, LPF showed support by up to 20 per cent, making it the biggest party at the time.

With the increasing popularity he also gained enemies and received several threats. He was a rising political star, but things were about to get ugly.

On May 6 2002 Fortuyn participated in a radio interview in Hilversum just outside Utrecht, the media heart of Holland. There at the parking lot he was assassinated with six shots, still holding the hand of the radio programme leader. The Netherlands was in shock, and even people not sympathizing with his political views mourned his death. His assassination changed the country’s self-viewed invulnerability in a way comparable to the assassination of Swedens prime minister Olof Palme.

Following the shootings riots in suburban Amsterdam, Eindhoven and Rotterdam broke out and the risk for racial violence was dire. Things finally calmed down when it became clear that the assassin was not a Muslim extremist; instead it was the left-wing sympathizer Volkert van der Graaf. But the Netherlands was changed forever. LPF gained 17 per cent of the votes in the following election, but after forming an alliance together with the Christian

Democrats (CDA) and VVD, internal conflicts broke down the coalition and the party resulting in re-elections. Since then, more right wing parties have gained support in the Netherlands.

Islam-hostile film director Theo van Gogh, who also was assassinated, and infamous politician Geert Wilders are well known figures that originated from the movement founded by Fortuyn.

There is much to be learned from the story about Pim Fortuyn. Sweden, and other consensus democracies, are in many ways similar to the Netherlands.

Consensus and tolerance is always good, but when forced to far it faces the risk of growing populist and extremist parties, erupting in a spiral of political violence and xenophobia. Cooperation when building and maintaining polders might be good, but when nobody listens to the one saying the dikes are collapsing things go wrong.

Sebastian Van Baalen Writer

Uttryck

Historia

22

Den tusenåriga Erasmusstudenten Allt fler europeiska studenter väljer att skaffa sig oförglömliga erfarenheter och vidgade kontaktnät genom EU:s Erasmusprogram. Man kan lätt få intrycket att dessa studieresor är en nymodighet som har följt på initiativ tagna i Bryssel under sent 1900-tal. Men vid en närmare anblick är europeiska studieresor inte alls särskilt nydanande om man ser på det ur historiens ljus.

varje sommar återvänder hundratusentals internationella studenter (såväl utbytesstudenter som ”freemovers”) hem från sina vistelser vid utländska lärosäten. En stor del av dem reser genom eu:s Erasmusprogram. Det etablerades 1987 då det lockade drygt 3 000 deltagare, men förra året hade antalet hunnit växa till hela 213 000. Detta kan tyckas vara en revolutionerande utveckling, som knappast lär avta. Men som vi strax ska se är europeiska studieresor långt ifrån någon nymodighet.

Alla dessa utbytesstudenter har inte kunnat gå obemärkta förbi i dagens 33 deltagande länder. Tvärtom har Erasmusstudenten blivit ett slags kulturfenomen. Programmet framförs som ett eu:s flaggskepp och har målats upp som en succé för unionen – något som europeiska federalister nog kan finna särskilt viktigt att framhålla i denna finanskrisernas tid.

Med en årlig budget på 450 miljoner euro har Erasmusprogrammet som syfte att främja högre europeisk utbildning och innovationsanda. Men det kan också ses som en del av ett vidare europeiskt integrationsprojekt, inte minst genom att det utgör en del av eu:s så kallade ”Lifelong Learning Programme”. På så vis har Erasmusprogrammet bland annat bidragit till sjösättandet av Bolognaprocessen, vilken syftar till att stärka enhetligheten inom högre europeisk utbildning.

Namnet erasmus står för European Community Action Scheme for the Mobility of University Students. Men framför allt är utbytesprogrammet uppkallat efter den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdam (1466-1536). Det har därmed en otvetydig koppling till ett historiskt, europeiskt bildningsarv.

Erasmus var inte minst berömd för hur han i sina skrifter tog avstånd från dogmatism och förespråkade öppet nytänkande, något som klingar väl i samband med eu:s visioner för medlemsstaternas studenter. Träffande nog uppehöll sig Erasmus inte enbart i Rotterdam. Han studerade såväl i Paris som i dagens Belgien, England, Tyskland och Schweiz.

Att kunna visa upp utländska universitet på sitt cv är ingenting unikt för vår generation. Långt ifrån. År 1219 uppmanade påven Honorius III svenskarna att skicka lämpliga studenter till Paris. Tack vare latinet och det kyrkliga nätverk som bredde ut sig över det medeltida Europa fanns det möjligheter för unga män att studera bortom sitt hemlands gränser. Hos den kyrkliga centralmakten låg ett intresse i lärdom och utbildning hos de underordnade prästerna. Den försökte därmed locka iväg studenter till de europeiska universiteten – inte helt olikt hur eu idag försöker stimulera studieresor inom unionen. Kanske kan man se det som att eu idag har intagit en något liknande position som den katolska kyrkan höll under medeltiden inom högre europeisk utbildning?

Just Paris framstod tidigt som Europas akademiska centrum. De åtskilliga studenterna var indelade efter geografisk härkomst i så kallade ”nationer”, en tradition som har levt vidare i vissa svenska universitetsstäder. De svenska studenterna i Paris tillhörde den anglikanska nationen, i vars bevarade protokoll man bland annat kan läsa om de studerandes sammankomster och dryckeslag på olika värdshus. År 1330 – ett och ett halvt sekel före Uppsala universitets grundande – fanns det så många som 50 svenska studenter på

plats. Idéhistorikern Tore Frängsmyr har således föreslagit att man rentav borde kunna säga ”att det första svenska universitetet låg i Paris”.

Studieresor var mycket betydelsefulla för den medeltida, svenska kulturen.

Det fanns inget inhemskt universitet som de bildningstörstande ungdomarna kunde söka sig till. Utöver Paris sökte de sig även till andra akademiska centra som Bologna, Orléans och Montpellier. Inte kunde man som idag snabbt och billigt boka en Ryan Airbiljett dit man skulle; istället fick man i de flesta studenters fall lita till sina apostlahästar. Om man var lyckligt lottad kunde också havsvägen stå till buds.

Under senare medeltid riktades svenskarnas fokus främst på Prag och olika tyska universitet, inte minst Leipzig.

En som reste dit var Uppsalakaniken Carolus Johannis. Väl där bodde han i ett studentkollegium där man förde ”ett berömvärt levnadssätt” med bland annat Bibelläsning inför måltiderna, som han själv berättar i ett brev. Men allt var inte problemfritt. Per Johansson från Dädesjö, som under 1500-talet studerade i Rostock, skrev exempelvis hem till sin mor för att be om hjälp mot den ”stor[a] fattigdom och armod” som han fann sig själv i.

Efter att minst 65 svenskar hade studerat utomlands varje år under 1400-talet inträffade emellertid en allmän nedgång för dessa studieresor i samband med 1500-talets reformation.

De religiösa splittringarna uppfattades som riskfyllda för de unga studenter som förväntades hålla sig inom renlärighetens ramar. Reformationen blev därför ett hårt slag för de goda incitament som den katolska enhetligheten hade utgjort för utrikes studieresor, till-

Uttryck

Historia

23

I skuggan av historien. Resande Erasmusstudenter tar en vilopaus och betraktar Edinburgh Castle med dess medeltida anor.

sammans med alla de långdragna krig som härjade i det tidigmoderna Europa.

Trots att sådana problematiska hinder restes kom turerna från Sverige inte att upphöra. Latinet behärskades fortfarande av alla lärda, vilket höll studiemöjligheterna öppna. 1600-talets stormaktstida utbyggnad av de inhemska universiteten till trots ansågs det vara mycket viktigt med vidgad erfarenhet från prestigefulla europeiska universitet; det mer eller mindre krävdes för en akademisk karriär. Studenterna fick, precis som idag, se nya miljöer och lära sig moderna språk. Inte helt oväntat kom socialt umgänge att uppta en stor del av deras studietid utomlands.

Så som Erasmusprogrammet idag ses som en del av ett ”Lifelong Learning Programme” utgjorde de förflutna studieresorna byggstenar i unga studenters livslånga bildningsprojekt. Utan att för-

bise de fundamentala skillnader som råder mellan dessa svunna tider och vår egen så går det på flera sätt att urskilja en tydlig kontinuitet. Givetvis var studiemöjligheterna inte alls öppna för en lika stor del av samhällets befolkning som ett nutida utbytesprogram som Erasmus är. Men tack vare språklig och religiös enhetlighet fanns möjligheterna i en kanske förvånansvärt stor utsträckning. Således kan man se det som att eu:s strävan att stärka den europeiska samhörigheten och att integrera sina medlemsländer på flera sätt binder ihop de sprickor som uppstod på utbildningens område i kölvattnet från reformation och nationalism. Ur askan från 1900-talets upprivande världskrig har en ny europeisk centralmakt rest sig, kapabel att underblåsa ett bildningsprojekt av detta slag.

Långt innan det att Erasmus var

född satt kanske en ung svensk student på en krog i 1200-talets Paris. Till skillnad från dagens Erasmusstudent var han kanske öm om fötterna efter en lång vandring dit. Men likt idag utgjorde han en del av ett, på utbildningens område, någorlunda väl integrerat Europa. Även han gestaltade det karaktäristiska kulturfenomen som besökande studenter har gett upphov till i främmande länder. Han skaffade sig säkerligen värdefulla akademiska meriter, vänner för livet och deltog i sociala sammankomster och dryckesslag. Erasmusprogrammet är inte bara en del av ett livslångt bildningsprogram. Snarare är det en del av en millenielång europeisk bildningstradition.

Hampus Östh Gustafsson Skribent & Fotograf

Uttryck

Uttryck avslĂśjar

— A lot of young people believe so hard in this dream that they decide to go to Europe without taking the official football channels.

24

Uttryck

Uttryck avslรถjar

25

Uttryck

Football trafficking Every year teenagers, mostly Africans, come to France with hopes of an international football career. Their dream is to become the next Eto’o or Drogba, and their football Eldorado is Europe. But unfortunately, their hopes and prayers are not often answered, and what they discover if they manage to come to Europe is far from the fabulous stories they have been fed with during childhood.

– football today is pure business, players are cash-machines. How else can you explain how Ronaldo was transferred for 94 millions euros, which is the amount of an African state’s budget?

– These so-called agents soil the sport: they must be stopped. I’m living in poverty now while he has all my money.

Mamadou grew up in Senegal where he played football in an amateur championship, in second division. One day after he had played a match, a man came and talked to him. He spoke well, was well dressed and had a fancy car.

– He told me that he was an agent and that he had spotted me. He said that I should come to France to sign a contract with one of the major football clubs.

For Mamadou this was a dream come true. He would play in the best championships, become famous, and finally be able to earn money so that his family could have a better life.

The agent also talked to his parents and convinced them to give this unbelievable chance to Mamadou.

– He said he had filmed me playing and that people in important French clubs had loved it. He said that I would have a successful career. He promised that I would sign a contract and earn a lot of money.

But there was one condition: the parents had to pay him for that. And he was asking for a lot of money, 2,5 millions CFA francs (around 3 800€), which was money Mamadou’s family did not have.

But the parents really wanted to give him a chance to a better life, and the agent seemed so serious and reliable, so

26

Uttryck avslöjar

they sacrificed themselves and loaned the money. The fact that they now had a really important debt was not a problem; their son would soon earn enough money to pay it back.

– Then everything happened very quickly, the agent fixed the visa and the plane ticket and we flew to France with six other young players.

It was almost three years ago; Mamadou was then 17 years old.

The first night they checked in at a hotel, with the hope of soon meeting the people from the football club.

– When I woke up the next day the agent was gone. I never saw him again.

Mamadou was alone in a foreign country, far from his home and his family, with all his dreams of success suddenly shattered. Since then it has been a succession of struggles: struggle to find a place to sleep, struggle to find food, struggle to get money, struggle to keep hoping for a better future.

– Now I’m in deep shit, he says.

Sometimes he sleeps on the streets, sometimes he can spend an entire day without eating. But still, everytime he has enough money, he calls his family.

They know that the agent fooled them; they know he does not have any papers, but he does not want his parents to worry too much so he lies about how tough it really is. He still plays football and it is still his passion, but this experience has left him with a sour aftertaste.

– Now when I play all I can think about is how much trouble I am in, I can no longer focus or enjoy the game.

Samuel actually came closer to a European football club. The agent that

The names used in the article are not the real names of the players.

spotted him in Cameroon had contact with Hertha BRC Berlin. The club issued invitations for try-outs in Germany.

– The try-outs went very well but the agent asked for too much money.

Since the club did not meet his demands he just left the six players he had taken with him, among them Samuel, and vanished. Without contracts they had no hopes of prolonging their visas.

– I managed to stay in Germany for three years and then I came to France.

He has started a procedure to get papers and he is sharing a small apartment with a friend. It is hard to pay the rent but they still manage. Right now Samuel plays in a small club to maintain his form.

– If I get papers I will try to get into bigger clubs, but I also want to get an education so that I don’t put all my hopes in football again.

His experience has changed him.

– I don’t know who to trust anymore.

Even though sometimes he wants to cry, he tries to remain strong and keep on fighting.

– I squeeze my heart to think positive.

He is often lost in his thoughts when he plays, worrying about the rent that needs to be paid or the food that needs to be bought.

But even though Samuel has many things to worry about he still tries to help those with more troubles. Now that he has been through so much alone he tries to help homeless people when he can and offers them a shelter in his small apartment for a little while.

– I try to understand what they have

Uttryck

Uttryck avslöjar

been through, what led them to this situation.

It is for people like Mamadou and Samuel that Jean-Claude Mbvoumin, a former international player from Cameroon, created Foot Solidaire eleven years ago. When he was still playing he was often solicited by young African players, mostly children, whose dream was to have an international career.

– I noticed that these children often faced many obstacles.

He decided that something should be done: it was the start of an organisation that aimed at helping the victims of football trafficking and protecting the young African players.

In the beginning the work of Foot Solidaire mostly focused on handling each situation in urgency so that the children could eat, have a place to sleep,

et cetera. But after a while they noticed that larger problems were hidden behind the specific situations. Today the activities can be divided in two.

The first part is the work on the ground, which focuses on helping the children by listening to them, guiding them through administrative procedures, directing them to social services and helping them establish a project.

The second part is mostly working for prevention and raising awareness by participating to seminars and conferences, communicating with administrative authorities and sport institutions.

This has, among other things, contributed to changes in the FIFA rules for professional players, where the article 19 now forbids international transfers under the age of 18, expect for Europeans players who can transfer to another

27

member state of the European union from the age of 16 due to freedom of movement.

According to Jean-Claude Mbvoumin this is not really a viable solution since it does not change one of the main reasons that pushes young players to migrate: the huge discrepancy in the quality of the player’s formation between Europe and Africa.

– This new rule can be seen as a penalisation of the African players.

The important gap in investments on the formation is particularly critical due to the massive competition there is in football. In France the rate of success of the football academies is around 8 to 10 . In order to succeed the players have to be extremely good. The problem of the children trained in Africa is that even if they are talented, their country

Uttryck

Uttryck avslöjar

does not have formation centres that keep up with the ones in Europe. Their potential is not as developed as the one of those who are trained in Europe and they are more likely to fail.

– In order to solve this problem it is urgent to improve football formation centres and infrastructures in Africa, Mbvoumin says.

Another important problem is that some agents do not follow the rules.

There is a FIFA regulation concerning football agents. They are supposed to have a license, but many of them don’t.

Around 75% of the transfers are made either by unlicensed agents or by people working as advisors or managers without any official status. This is problematic for the transparency and the control of transfers and transactions.

Football Solidaire has recently created a charter to prevent the generalisation of anarchic recruitments of the young African players.

– The goal of the Charter is that the concerned actors adopt a fair and just attitude towards young African players. It is important to make sure that they do not become objects, products that can easily be thrown out, says Mbvoumin.

He maintains that since 2000 the association has contributed to bringing the question forward and to promoting the protection of children. There is still a lot of work to be done on the field, with all the actors involved.

– The problem is that even if we have now obtained an international recognition, we still do not have enough resources to deal with all the problems we are confronted with.

Raffaele Poli, research associate in the professional football players’ observatory and junior assistant professor at the Sports Science Institute at the University of Lausanne, has also come in contact with this issue during his research.

– This kind of migration should be placed in the context of the country of departure: young people there often face a future where employment possibilities are scarce. A career in football then seems like a way to get a more favourable position.

It is a possibility of social elevation feasible both for privileged and unprivileged families. The media also contribute by promoting this image and by showing the achievements of famous African football players.

Poli indicates that it is not only Af-

28

rican players who migrate; it also concerns quite a lot of players from South America. As far as the African players are concerned, those that succeed in Europe mostly come from West Africa where football is given a lot of importance and there are networks and structures dedicated to the sport.

– A lot of young people believe so hard in this dream that they decide to go to Europe without taking the official football channels.

Often they do not realise that there are a lot of requirements and completion, and they can even overestimate their own capabilities.

African players also migrate to Asian countries such as Vietnam, Cambodia or Singapore. In Europe it is not only a French phenomenon, even if it is particularly important there due to networks established during the colonisation and kept alive by the African migrants.

Some players come to England, but there are also many who come to Switzerland, Belgium and eastern European countries. There are even players who cross borders within Africa and many of them also come and play in North Africa, seeing it as a springboard towards Europe.

Uttryck

29

Uttryck avslöjar

“When I woke up the next day the agent was gone.

I never saw him again.”

– In football many are called but few are chosen.

Succeeding in football is hard, wherever the players come from. But the African players who do not succeed face more problems, besides the effect on their morale. They often end up in very precarious situations due to their administrative status and the hopes placed on them by their families.

The term of extraversion, mostly used

by Africanists in political science, can also be used in the context of football migration. Extraversion implies that countries prefer to live with a certain dependency to foreign countries. For football it means that instead of investing in football in the country of origin, countries promote migration and also recover good elements formed in other countries.

The issue of trafficking in football touches two of FIFA’s priorities: the protection of minors and the development of football.

For the first priority a new tool has been created in October 2010: the FIFA Transfer Machine System (TMS). Before the clubs and federations used faxes to make transfers. Now it is all done through this internet-based tool. The aim is to have more transparency since

a lot of information is required, for example the age of the player. It is a positive measure, but it does not cover the young players that are not concerned by official transfers. Another problem is that there are still no repressive measures against the corrupt agents. Furthermore, there does not seem to be any specific measure to inform the children of the difficulties that can await them if they want to go to Europe to play.

The other priority, the development of football, is also essential. The FIFA undertook measures in the context of the 2010 World Cup in South Africa to promote youth and development programs all over the continent. A lot of money has been invested, projects have started, but the means of the formation centres in Africa are still far behind those of Europe.

The Council of Europe has underlined the need to protect the young players in a report issued in 2007 on “the need to preserve the European Sport Model”.

There it is said that agents have “flourished” as a consequence of “the influx of money to sport and the ’laissez-faire’ regulatory environment.” In the report it is argued that a lot of money has been transferred to middlemen instead of

going to the sport and that the controls should be sharpened in order to protect the young athletes.

It is also pointed out that many of these athletes come from outside of Europe and often risk their personal and professional interests. The solution mentioned in the report is a tighter and more effective cooperation between the sports institutions and the public authorities concerned.

Mamadou and Samuel both mention the importance of spreading the truth in the “bled” (homecountry) so that other children do not find themselves in the same situations. They recall how they were told that once in Europe everything would be easy. But now they realise that their life is harder here, especially since they do not have any papers. They wish that someone had told them not to put all their energy in football and try to focus on something else in case their football dream did not work out.

– I know they are not gonna believe it, I was just like them. But I have seen it now: my life is really harsh and I don’t wish it on any of them, Mamadou says.

Foot Soldaire Photographer

Cecilia Rolland Writer

Uttryck

Bildreportage

– Arirang-festivalen varar i två månader och är ett sätt att fira Kim Il Sungs födelsedag.

Framträdandena är uppvisningar i massgymnastik och konst.

30

Uttryck

Bildreportage

31

Uttryck

Nordkorea år 100

Bildreportage

När Kim Il Sung dog, grät fåglarna i träden.

Samtidigt plågades landet av en av de största svältkatastroferna i modern tid.

Mycket har under årens lopp sagts om Nordkorea. Att det är ett land av galenskap, en ondskans axelmakt eller plats där tiden tycks ha stannat.

Och siffermässigt sett lever inte nordkoreanerna i samma århundrade som stora delar av övriga världen. Efter Kim Il Sungs död 1994 fastställdes en ny tideräkning med utgång från hans födsel. De nordkoreanska almanackorna har nu bläddrats fram till år 100.

Under den japanska ockupationen verkade Republikens evige president som exilpolitiker i Sovjetunionen. När Korea efter 2:a världskriget skulle rekonstrueras uppstod splittringar i lan-

32

det och två skilda republiker utropades som båda sade sig tala för det koreanska folket. Uppdelningen blev ett faktum och Kim Il Sung valdes till ledare i norr.

Sedan dess har Koreas två hälfter utvecklats åt olika håll. Sydkorea har under många år haft en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Nordkorea däremot räknas idag som en av världens mest isolerade stater.

Officiellt är länderna i krig med varandra sedan 60 år tillbaka. Efter Koreakrigets vapenstillestånd slöts aldrig något fredsavtal och idag är gränsen kring längs den 38:e breddgraden det mest militariserade området på jorden.

Den slovakiska fotografen Roman Harak har besökt Nordkorea och beskriver det som ett land fullt av kontraster.

Uttryck

Ovan: Nordkoreas sjukvård kritiserades förra året i en rapport av Amnesty. De beskriver ett sjukvårdssystem under sönderfall där epidemier och brist på medicin leder till undernäring. Vittnen har berättat om kanyler som inte steriliseras, otvättade lakan och stora operationer som görs utan bedövning.

Höger: En 30 meter hög staty i Pyongyang föreställande tre figurer med varsitt redskap i handen: en hammare, en skära och en pensel. Samma föremål återfinns på flaggan för Koreas arbetarparti, det enda och regerande partiet i Nordkorea.

Bildreportage

33

Uttryck

Bildreportage

Av de bilar som finns i Nordkorea är Volvo det vanligaste märket. På 1970-talet gick landet med på att köpa 1000 stycken Volvo 144 från Sverige. Betalningen har fortfarande inte kommit. Volvobilarna körs än idag runt i Pyongyang, mestadels som taxibilar för de som har råd.

34

Uttryck

Bildreportage

35

Uttryck

Bildreportage

En lokal bokaffär i Pyongyang. Bara två författare återfinns i hyllorna: Kim Il Sung och Kim Jong Il. Exempel på boktitlar är ”On Juche in our revolution” och ”For the victory of the socialist case”.

36

Uttryck

Bildreportage

37

Nordkoreansk soldat vid gränsen mot Sydkorea. Den demilitariserade zonen delar Koreahalvön längs den 38:e breddgraden sedan Koreakriget 1950-1953.

Uttryck

Bildreportage

På Sunan Airport i Pyongyang är ankomsttavlan tom. Två gånger i veckan genomförs reguljära flygningar mellan Nordkoreas huvudstad och Peking av det statliga flygbolaget Air Koryo. Charterresor går även till Europa, Afrika och övriga Asien. Men inom EU:s gränser får de nordkoreanska planen inte flyga. Air Koryo är ett av de bolag som efter beslut av EU-kommissionen förbjudits att bedriva verksamhet inom unionen.

38

Uttryck

Bildreportage

39

Uttryck

Bildreportage

Ovan: Det är fritt fram att bowla i Nordkorea. Aktiviteten anses inte strida mot landets ideologi. På Pyongyang Golden Lane Bowling Alley finns 45 banor och bowlingklot gjorda i USA. Höger sida: Siluettbild av det ofärdiga Ryugyoung Hotel i Pyoungyang. Projektet påbörjades 1987 men stoppades fem år senare på grund av de ekonomiska problem Nordkorea drabbades av efter Sovjetunionens sönderfall. Hotellets fasad beräknades stå klar 2010. Att färdigställa insidan av byggnaden förväntas ta ytterligare några år.

40

Uttryck

41

Bildreportage

Roman Harak Fotograf

Matilda Skoglรถw Skribent

Uttryck

Reportage

42

Efter diktaturen visste mallorkinerna vilken väg de ville gå. Att byta ut de spanska gatuskyltarna mot mallorkinska har varit ett steg att lämna förtrycket bakom sig.

Mallorca Mallorca har härjats av såväl pirater som svenska semesterfirare. Men mallorkinerna är ett folk som håller fast vid sin kultur. Uttryck har besökt öns inland, och fann dess dolda sida.

– vad är det bästa med mallorca? frågar jag servitören på den lokala baren i småstaden Alaró frampå nattkvisten när han stannat till vid vårt bord för att ställa fram nya flaskor med öl.

Han svarar inte. Istället kommer han tillbaka efter en stund med två små glas med hierba, mallorkinsk örtsprit. Han räcker mig det ena glaset, tömmer själv det andra och konstaterar förnöjt: – Det här!

Hans reaktion är typisk för den Mallorcabo som lever i någon av inlandets städer. Här är kärleken till ön stor, och man visar gärna upp vad den har att erbjuda. Vid mitt bord sitter Alberto Salazar, 23 år gammal. Han är född och uppvuxen i staden och ser ingen anledning att flytta därifrån. Trots att Alberto växt upp långt efter de första turisternas ankomst talar han i likhet med de flesta mallorkiner knappt någon

engelska, behovet finns helt enkelt inte.

– Det är nog lugnet jag älskar mest med Mallorca, förklarar han. Kanske tycker jag annorlunda i framtiden, men varför skulle jag inte vilja stanna kvar, här finns ju allt!

Han berättar att han numera är singel efter att nyligen ha gjort slut med sin flickvän från Palma, 20 minuter från Albertos stad.

– Avståndet tärde för mycket på förhållandet, förklarar han.

Här är det svårt att upptäcka spår av turister, trots att det är juli och högsäsong. Visst köper utlänningar sommarhus här, men än är de för få för att på allvar kunna sätta sin prägel på staden. Runt om Mallorca kan man påträffa liknande städer, där den traditionella kulturen överlever och där man kan njuta av det som Alberto beskriver som det bästa med ön – lugnet.

Uttryck

Majoriteten av Mallorcas olivträd lär ha planterats på 1500-talet, vilket ger dem 1500 år kvar att leva. På grund EUregler får dock inte Mallorcas oliver exporteras då de anses vara för beska. De mallorkinska jordbrukarna har fått förlita sig på statliga subventioner.

Om man bortser ifrån huvudstaden Palma är ingen av Mallorcas städer belägna vid kusten. Det är nästan så att man tror att städernas grundare hade sina ättlingar i åtanke när de valde att bosätta sig på avstånd från de turister som skulle anlända till ön mer än ett halvt millennium senare. I själva verket hade århundraden av plundringar från Medelhavets pirater gjort mallorcabon klokare än att vilja bosätta sig vid kusten, och därmed bli ett tacksamt byte för havets laglösa kringfarare.

Idag är det inte många av Mallorcas miljontals besökare som väljer att lämna den trygghet hotellens all inclusive erbjuder och besöka dessa städer. Skulle man ändå göra det finner man snart en säregen kultur – märkt, men ändå kusligt opåverkad, av tidens tand.

Diktaturen, och den massturism som pågått sedan 50-talet, är två separata

43

Reportage

Dansen El cossiers var förbjuden under diktaturen men har nu återupptagits och firas årligen i bergstaden Alaró.

De säregna hattarna har sytts upp på nytt och bärs med stolthet.

faktorer som tillsammans borde ha sargat den mallorkinska kulturen. Men runt omkring Mallorcas inland tycks livet pågå som om man varken hört talas om fascism eller turism. Byarna och de mindre städerna bär alla samma ansikte. Gatorna är smala, och man häpnar över att bilarna inte kör fast mellan husens ljusa sandstenväggar. De stängda gröna fönsterluckorna avslöjar inte för den förbipasserande om de döljer några moderniteter.

– Vår kultur sträcker sig långt bortom den klassiska bilden av Mallorca, den man ser på vykort. Vi har vårt eget språk, vår egen matkultur och våra egna traditioner, säger Pilar Muntaner, på kommunkontoret i Inca, Mallorcas tredje största stad.

Hon arbetar bland annat med marknadsföring av traditionella mallorkinska produkter. Sedan slutet av

90-talet har man ansträngt sig för att förändra den gamla bilden av Mallorca, bestående av grisfester och paraplydrinkar à la Sällskapsresan, till att visa vad landsbygden och städerna har att bjuda på av traditionell kultur.

Men även om detta till viss del har lyckats, så är det svårt att locka bort turisterna från den mallorkinska “platjan”.

– Jag tror att de flesta mallorkiner föredrar de turister som verkligen försöker lära känna ön, till skillnad från de som bara åker hit för att sola, bada och dricka. Men vi har levt med turister så länge nu att vi vant oss vid dem, säger Pilar.

Att mallorkinerna värnar om sin kultur förstår man snabbt efter att ha pratat med Pilar, men det är mer än bara turismen som har ställt detta på sin spets.

1939 inledde Francisco Franco den epok i Spaniens historia som kom att

Uttryck

Reportage

bli ihågkommen som närmare 36 år av hård diktatur. I syfte att ena det spanska folket förbjöd Franco snart alla lokala traditioner i Spanien. De enda fester och högtider som fick firas var antingen religiösa eller nationella. På Mallorca, där man hade en kultur som skilde sig mycket från resten av Spanien, innebar detta stora ovälkomna förändringar.

Efter diktatorns frånfälle 1975 har man försökt att återinföra flera av de gamla förbjudna traditionerna.

– Ett exempel är karnevalerna, som var väldigt populära under 20- och 30-talet, berättar Pilar. Franco betraktade dem som jättefarliga, tänk dig stora samlade grupper som dessutom bär mask! Ett annat exempel är dansen El Cossiers från min hemstad Alaró. Den dansades sista gången 1939, för att fira fascisternas seger. Vi återupptog traditionen 1994 och den har firats varje år

“Jag tror att de flesta mallorkiner föredrar de turister som verkligen försöker lära känna ön” sedan dess. Är man inte van vid de mallorkinska högtiderna är det lätt att bli chockad när man bevittnar dem. Dramatiska inslag är vanliga i folkfesterna, som ofta pågår fram till gryningen. Ett exempel är traditionen Moros i Cristians som varje år inleds med utropet: Morerna kommer!

Därefter är striden igång och det är upp

44

till varje modig mallorkin att med högaffel och träsvärd besegra de onda inkräktarna. Skådespelet avslutas med att mallorkinerna vinner och fängslar de moriska piraterna. Föreställningen ska symbolisera det motstånd som Mallorca tvingats göra genom historien, mot plundringståg från moriska pirater.

Ett annat exempel är den religiösa högtiden Fiesta de San Antonio som går av stapeln i januari varje år. Festen ska symbolisera det godas seger över det onda, vilket bland annat illustreras med skådespel och dans. Utklädda djävlar attackerar de fromma kristna, som i sin tur skrämmer bort djävulen med hjälp av korstecknet.

Helgonet som hedras anses vara djurens skyddshelgon, vilket innebär att man på högtidens andra dag offrar en välgödd gris. Även om traditionerna kan te sig märkliga, förstår man att

Uttryck

45

Reportage

Gammal som ung deltar i påskens sedtrogna procession, även om den skulle skrämma slag på en eller annan turist.

de gamla högtiderna liksom i alla kulturer är en viktig del av mallorkinernas identitet, och värda att värna om.

Viktigast av allt har varit att återinföra det egna språket. På Mallorca, liksom i Katalonien, förbjöds modersmålet katalanska. Mallorqui, mallorkinernas egen dialekt av språket, härstammar från de nybyggare som den katalanske kungen Jacob I tog hjälp av när han erövrade Mallorca på 1200-talet.

– Efter diktaturen har språket återinförts som huvudspråk i de mallorkinska skolorna, även om alla som slutar grundskolan hanterar både spanska och katalanska flytande, förklarar Pilar och fortsätter.

– Franco bytte ut alla katalanska gatuskyltar mot spanska. Det katalanska ordet för gata, carrer, ersattes av det spanska calle. Efter diktaturen har man satt upp de gamla katalanska skyltarna igen.

Nog slår den genuina känslan till när man går längs någon av de gamla gatorna med nygamla namn. Detta är inte så konstigt, då fasaderna på nya hus ofta kläs i samma material och målas i samma färger som de äldre. På Mallorca har man på senare år varit noggrann med att följa nya husprojekt i de gamla stadsoch bykärnorna, så att de inte sticker ut från sin omgivning.

– Det finns många restriktioner för hur och var våra hus får byggas, med det är inte alltid som de efterlevs. Åren innan finanskrisen inträffade en stor byggboom, som ledde till att naturen på många platser förstördes. Som tur är har man blivit mycket mer återhållsam med byggandet, och vi har nu en plan territorial som är mycket mer tydlig med vad man får göra och inte, säger Pilar.

Särskilt nöjd är hon med att de vack-

ra Tramuntanabergen som sträcker sig runt ön och sedan i år återfinns på UNESCO:s världsarvlista, vilket gör det omöjligt att i framtiden bebygga deras sluttningar. Även om utmaningarna är många för Mallorcas beskyddare, lever ännu hoppet för de som älskar ön av andra anledningar än det gynnsamma klimatet och de vita sandstränderna.

På något vis har den mallorkinska kulturen överlevt parallellt med turismen, och ingenting tyder i dagsläget på att den skulle tyna bort med kommande generationer.

Alberto, Pilar och den fryntlige barägaren tycks med resten av Mallorcas befolkning se en tämligen oförändrad framtid sida vid sida med turisterna.

Kanske har de piraterna att tacka för det.

Jens Lindqvist Skribent & Fotograf

Uttryck

Ögonblick från världen

46

Uttryck

47

Ögonblick från världen

Skräporkestern i Grupuk 2008-10-16 09:13 I den lilla fiskebyn Grupuk på Lombok i Indonesien drar Skräporkestern fram längs stranden; ett femtontal barn i sexårsåldern som sjunger, spelar och dansar vilt. De är skitiga och har trasiga kläder. Instrumenten har de gjort av skräp som de hittat på byns soptipp. Konservburkar har blivit trummor, en gitarr har gjorts av koppartråd och en träbit, och metallbitar och kastrullock har format en xylofon. Det går inte att ta miste på deras musikglädje.

Text & Foto: Sebastian Van Baalen

Uttryck

48

Essä

Hur skapar vi ett hållbart samhälle?

I sin bok Välfärd utan tillväxt behandlar Tim Jackson samtidens största utmaning: att skapa välfärd för människan inom ramarna för en hållbar miljö. Slutsatserna han kommer till är radikala och ställer höga krav på förändring i västvärlden. Siri Sylvan har läst en samhällskritisk bok som efterlyser nya tolkningar av välfärdsbegreppet.

sommaren 2011 kommer vi att komma ihåg som en period präglad av terrordåd, hungersnöd och ekonomisk kris. Men bortom ljuset från tidningarnas rubriker har ännu en oroande händelse haft sin gång. Årets sommar har slagit nya temperaturrekord, och vid polerna smälter isarna snabbare än någonsin. Det är nu öppet vatten mellan Atlanten och Stilla havet, och att det är människans koldioxidutsläpp som orsakat utvecklingen bör ses som ett faktum bortom allt rimligt tvivel. Men som nyhetshändelse har de tynande polarisarna inte stått högt i kurs. I en redan orolig värld, där tidigare välbeställda länder nu plötsligt finner sig stå vid ruinens brant, kan den smygande klimatutvecklingen kännas som ett bekymmer för mycket för människan att klara av.

Sverige har visserligen än så länge gått relativt oskatt ur finanskrisen.

Svensk ekonomi har rullat på så bra att utländska bedömare börjat tala om oss som en ”tigerekonomi”. Men på en global marknad är alla beroende av varandra, och oron för framtiden märks även här. Hur väl ett land än sköter sina egna finanser så finns inga garantier för att man slipper undan när krisen kommer. En global finanskris drabbar inte heller bara enskilda länder. I Europa är eurosamarbetet hotat, och när den ekonomiska jätten USA kämpar med budgetunderskott och gigantiska utlandsskulder, kan man konstatera att hela den internationella maktbalansen har förskjutits.

Sverige står inte bara inför utmaningar som EU-medlem. Problem väntar även på nationellt plan. Under Almedalsveckan presenterade regeringen en kommission som ska utreda hur Sverige ska kunna tackla framtidens prövningar, med en åldrande befolkning och

fortsatta förväntningar på ökad välfärd.

En politisk vision som bjuder både på krav om högre arbetsprestationer i form av höjd pensionsålder och som dessutom föreslår nedskärningar i offentlig sektor, låter inte som en valvinnare.

Men problemen vi står inför är verkliga, och vi måste förhålla oss till dem på något sätt. Så när ledarna för världens nationer möts för att reda ut trådarna i det finansiella systemet är det kanske läge att fråga sig vad vi egentligen vill uppnå. Är det ens möjligt att lappa ihop det ekonomiska systemet och återställa marknaden till status quo? Och om vi nu lyckas den här gången, hur länge dröjer det då tills vi drabbas av nästa kris?

Den brittiske filosofen och ekonomen Tim Jackson diskuterar i sin bok Välfärd utan tillväxt dilemmat med evig tillväxt i en värld med ändliga resurser. Tesen att en ständigt växande

Uttryck

Ess채

49

Uttryck

Essä

ekonomi är oförenlig med en hållbar miljö är knappast ny, men påståendet är fortfarande politiskt radikalt.

Jackson beskriver vårt samhälle som en ekologisk-ekonomisk paradox. Det kapitalistiska system fungerar som en cykel – om hjulen slutar snurra så faller den omkull. När efterfrågan sjunker skapar det en negativ spiral; företagen måste minska på produktion och utgifter, arbetslösheten stiger vilket i sin tur urholkar köpkraften ännu mer. Tillväxten är en politiskt helig ko – med den skapas arbetsmöjligheter och högre levnadsstandard. Samtidigt ser vi allt allvarligare miljöproblem uppenbara sig, som en direkt följd av människans högkonsumerande livsstil. Naturresurser börjar sina, haven surnar och temperaturen stiger. Ekonomin står på en ekologisk grund som är på väg att ge vika. Vi har bara två alternativ: att antingen göra tillväxten ekologisk, eller att göra ”nedväxten” stabil.

Att frikoppla den ekonomiska tillväxten från miljöpåverkan verkar på pappret som en drömlösning – tänk att kunna fortsätta konsumera i samma takt, men utan alla negativa bieffekter.

Om vi bara satsar tillräckligt mycket på grön teknik så löser det sig, lyder den populära idén. Men detta är enligt Jackson tyvärr inget rimligt alternativ. För att tillväxten ska göras hållbar måste resurspåverkan minska i snabbare takt än ekonomin växer. Jackson beskriver en sådan ekonomi som en ”som snarare suger koldioxid ur atmosfären än släpper ut ny”. Något sådant är tekniken idag mycket, mycket långt ifrån att åstadkomma.

Utveckling av miljövänlig teknik och effektivare produktionsmetoder är alltså ett litet steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. I en ändlig värld kan ingenting växa för evigt, och därför är vi tvungna att förändra den ekonomiska strukturen. Hur vi konkret ska lyckas göra samhället hållbart och oberoende av tillväxt kan Tim Jackson inte helt svara på, men de övergripande idéer han presenterar är intressanta och ställer höga krav på västvärlden att förändras.

För det första måste ekonomin

göras ”ekologiskt läskunnig”. Idag är miljön osynlig i det nationalekonomiska språket: vinster och kostnader mäts i reda pengar, de ekologiska vinsterna och kostnaderna förblir osynliga i kalkylen. Därför kan de ekonomiskt mest lönsamma branscherna ofta vara de ekologiskt mest kostsamma. Det är också därför man enkelt kan konstatera att USA kommer få svårt att betala igen sina höga lån, men hur stort det ekologiska lånet vi alla bär omkring på är svårare att bedöma. Jackson efterlyser nya ekonomiska begrepp, där investeringar i hållbarhet blir lönsamma, och där miljökostnader försätts med prislappar. Kanske borde vi också börja mäta välfärden på andra sätt än

“Det kapitalistiska systemet fungerar som en cykel, om hjulen slutar snurra så faller den omkull.” med BNP per capita? Den andra stora förändringen som måste till är social och kulturell. Vi måste ändra sättet vi lever på, och det räcker inte med att börja sopsortera.

Att pengar saknar egenvärde är en självklarhet även för den mest inbitne ekonomen. Det är inte tillväxten i sig som är åtråvärd, utan välståndet den skapar. Med mer pengar kan fler och högre notor betalas, jobbtillfällen skapas, hushållen kan få skattesänkningar och råd med både platt-TV och utlandssemester. Men eftersom pengarna inte i sig själva är värdefulla så måste vi ta frågan vidare till vad som verkligen är det. Vad menar vi egentligen med välstånd?

Att människan har materiella behov kan alla enas om – utan mat för dagen och tak över huvudet är det svårt att leva ett gott liv. Men de flesta tänker nog att välstånd innebär något mer än bara

50

en viss materiell standard. Människan har också andra behov, som att känna tillhörighet, att vara vid god hälsa och att delta i samhället på ett meningsfullt sätt. Dessa immateriella behov är egentligen inte beroende av tillväxt, men i en materialistisk värld har de i allt högre grad börjat anta materiell form.

Identitet och status har blivit omvandlade till marknadsprodukter. Klädmärken handlar inte längre så mycket om jeans som att stå för en livsstil, och alla som någon gång sett en parfymreklam vet att det inte handlar om doft, utan om passion och attraktionskraft.

Eftersom ekonomins logik kräver ständig tillväxt för att gå ihop, har också den sociala logiken formats därefter.

Det västerländska välbefinnandet har blivit beroende av hur mycket vi äger, eller åtminstone av hur mycket vi äger i förhållande till folk omkring oss. Man kan bokstavligen tala om att vi försöker köpa oss lycka för pengar.

Men en köpt tillfredsställelse är så klart kortvarig. Snart måste vi ut och köpa mer igen, för att hänga med och upprätthålla vår sociala ställning. Och liksom ekonomin har ekologiska konsekvenser, så har även vår sociala kultur biverkningar. Stressjukdomar och fetma, västvärldens stora folksjukdomar, är direkta produkter av vår livsstil. Tillväxt som recept på välfärd tycks alltså inte vara någon mirakelmedicin. Kanske har vi i västvärlden nått en gräns där ökad rikedom inte längre ger oss ökat välstånd – utan snarare motverkar den.

Att skapa ett hållbart samhälle är onekligen vår samtids största utmaning. Den uppgiften handlar inte enbart om att rädda jorden åt kommande generationer, utan också om att skapa nya vägar till välfärd åt dem som lever här idag. Välfärd utan tillväxt ger inget tydligt svar på exakt hur omställningen till hållbarhet ska gå till. Men Tim Jackson håller boken igenom en positiv ton – han tror att förändringen är möjlig, bara vi gemensamt tar ansvar för uppgiften.

Agnes Gidenstam Illustratör

Siri Sylvan Skribent

Uttryck

51

Sista sidan

www.facebook.com/Uttryck

Carpe Diem ritad av Niklas Eriksson I början av augusti sänkte kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors USA:s kreditbetyg från toppbetyget aaa till aa+.

Kort därefter slog president Obama ifrån sig de negativa prognoserna i ett officiellt uttalande.

u Grundad 1966

POSTTIDNING B Utrikespolitiska Föreningen Uppsala Box 513 751 20 Uppsala

Program Föreläsningar Oktober 2011 Monday 3 Oct University Building Room IX, 7.15 pm

Actors for Sustainable Peace: A Seminar Tour About Women Gaining Power in Peace Processes (In English) Kamilia Kuku Kura from Sudan, Rita Martin from South Sudan and Charlotte Isaks- son, Gender Adviser at Försvarsmakten.

In collaboration with Operation 1325. Free entrance!

Torsdag 6 okt Universitetshuset Sal IX, kl. 19.15

The Bahati Bill och Rolling Stone: om Uganda, kristen hatpropaganda, lagförslaget om dödsstraff för homosexualitet och mordet på David Kato (GU) Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL.

Saturday 8 Oct University Building Aula, 6.30 pm

Fighting for Human Rights in Iran Shirin Ebadi, Nobel Peace Price winner 2003

Måndag 10 okt Universitetshuset Sal IX, kl. 19.15

Education for Sustainable Development – en nödvändighet i dag, för framtiden Carl Lindberg, särskild rådgivare till Svenska Unescorådet.

Torsdag 13 okt Universitetshuset Sal IX, kl. 19.15

Alla monster måste dö – en resa i Nordkorea Magnus Bärtås, konstnär, författare och professor på Konstfack och Fredrik Ekman, författare.

Monday 17 Oct University Building Room IX, 7.15 pm

South Sudan – from War to War? (In English) (GU) Bengt Nilsson, journalist and documentary producer.

Thursday 20 Oct University Building Room IX, 7.15 pm

China and the Global Shift in Power (In English) Fil. dr. Börje Ljunggren, former Ambassador in China.

Måndag 24 okt Ekonomikum Hörsal 3, kl. 19.15

Den gröna vågen över Europa Åsa Romson, språkrör Miljöpartiet.

Torsdag 27 okt Ekonomikum Hörsal 1, kl. 19.15

Elfenbenskusten – en utmaning för FN och Afrika (GU) Pierre Schori, FN:s speciella sändebud i Elfenbenskusten och Maud Edgren Schori, genusrådgivare vid UNDP.