Provläs: Tusen och ett liv på akuten

BAPTISTE BEAULIEU

tusen och ett liv p책 akuten

Baptiste Beaulieu

Tusen och ett liv på akuten Översättning av Maria Bodner Gröön

roman

BAPTISTE BEAULIEU, TUSEN OCH ETT LIV PÅ AKUTEN Originalets titel: Alors voilà – les 1001 vies des Urgences Copyright © Librairie Arthème Fayard, 2013 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Maria Bodner Gröön Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Image Source / Getty Images Författarporträtt: © Jean-Marc Gourdon / Fayard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-18-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Förord

Läkarundersökningarna och anekdoterna som beskrivs i den här berättelsen är autentiska: de har ägt rum och äger rum dagligen på våra sjukhus. Av uppenbara skäl har jag ändrat på namn (som det föll mig in), ålder (som en riktig gentleman har jag gjort männen äldre och kvinnorna yngre) och kön (alla de kvinnor som är gravida och/eller föder barn i boken är i själva verket män!).

Mina allra värsta tabbar har jag tillskrivit mina kolleger … Även om historien berättas i första person är den inte min egen, jag har inspirerats av erfarenheter från ett antal vänner, vårdpersonal OCH patienter som jag krupit under skinnet på och vars känslor jag försökt förmedla.

De sjukvårdsbiträden, läkare, sjuksköterskor och ATläkare som här presenteras finns i verkligheten, jag har haft den oändliga förmånen att arbeta sida vid sida med dem.

”Du försvinner i natten, en mall av ditt jag, din like utan att tänka (…)

Inga kläder, inget har du: Bara kroppen, och den är du.”

Fernando Pessoa, Initiation

”Himlen ropade, jorden svarade. (…)

Varför förlänger du lidandet, Gilgamesh?

När gudarna skapade mänskligheten, stiftade de döden till människornas öde.”

Anonym, Gilgamesheposet

”Om du till en fest bjuder in folk som alla har samma blodgrupp men inte berättar det för dem kommer de att prata om något annat.”

Jean-Claude Van Damme

Till A: jag fortsätter dig Till mina föräldrar som fanns vid min sida under den hårda vintern Till dem som ligger ner och till dem som hjälper dem upp

DAG 1 All along the watchtower Bob Dylan

Klockan sju i en korridor på akuten Jag avskyr att börja dagen med ett självmordsförsök.

Fru Dido hade svalt 14 tabletter ur en burk, 9 ur en andra, 8 ur en tredje.

Hon vaknade två dagar senare, medvetslös av drogerna.

Hennes syster örfilade henne och ringde efter ambulans.

De första labbproverna bekräftar vår bedömning: hon kommer att överleva. Med en helt förstörd lever och mot sin vilja, men hon kommer att överleva.

Hon sitter och gråter i sitt bås och stirrar på den vita väggen.

Jag vet inte vad hon ser, men blicken är fixerad lika stadigt som ett nytt kardborrband.

Jag kommer in.

– Jag misslyckades, säger hon som hälsningsfras.

Jag förklarar att hon har lyckats eftersom hon lever.

– Ni förstår inte.

13

BA P TI STE BE AULI E U

– Det stämmer, jag förstår inte, men jag kan berätta en historia för er.

Fortfarande helt slut efter festen kvällen innan tar jag en stol och lutar mig mot britsen som mot bardisken på en bistro som skulle kunna heta ”Kafé Maxentius, sista chansens kafé”.

Jag berättar Historien, den Stora och Vackra, den som jag drar varje gång min läkarbana korsar en självmordskandidats. ”Jag gjorde praktik hos en allmänläkare, doktor Octopus Quijote. En förfärlig varelse, ni skulle ha avskytt honom. Vi tog in herr Lasarus, en funktionshindrad patient. Hans rullstol är för stor för att ta sig igenom ingången, han kommer in på mottagningen via utgången. En rutinundersökning, vi klär av honom. Hans vänstra arm sitter fast i bröstkorgen, huden har klistrat ihop. Båda benen är bakåtböjda längs låren med hjälp av byglar, han har dem vikta i en förfärlig ställning.

Hela hans kropp är ett slagfält förvrängt av ärr. Överallt syns spår efter brännskador av tredje graden. Vad är det för bild jag får? Ett ljus som har brunnit och smält. Elden har inte sparat någonting, särskilt inte veken: hans ansikte rinner neråt, hans högra kind ser ut som en stearindroppe. Trots detta ler han stort med det som ska likna munnen. Han talar om sina framtidsplaner, om resor han nyss gjort och om sin gravida sambo. Hon väntar deras första barn. Han blir ivrig vid tanken på att köpa blå eller rosa målarfärg. Han skulle föredra en burk med rosa färg, men en liten pojke skulle också vara ett mirakel.

14

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

Jag ser på den här mannen, märkt av eld. Jag ser hur levande, entusiastisk och lycklig han är. Jag förstår inte. Det är något jag inte får grepp om. Han lämnar mottagningen.

Den gode doktor Octopus Quijote vänder sig mot mig.

– Gissa hur han gjorde det där!

Det där, en informell litotes som benämning på omvandlingen av en frisk kropp till en lavaström.

– För fyra år sedan hällde han bensin i framsätet på bilen och körde rakt mot en vägg. Han ville dö.”

Fru Dido lyssnar på min berättelse.

– När jag träffade den där mannen var han lycklig.

Jag säger inte mer. Jag lyfter armbågen från bardisken och betalar inte för mig. Jag drar tillbaka stolen och lämnar ”Kafé Maxentius, sista chansens kafé” och lämnar en servitris med stora ledsna ögon åt sitt öde.

Jag har inte mycket att komma med här i livet, men jag har berättelser. Jag träffar människor som är sängliggande och som sitter i rullstol, varelser som sätter min mänsklighet på prov. Jag är ingen egoist – jag delar deras tankar med andra patienter. Jag väver samman dem till mänskliga öden.

Strax före klockan åtta, i hissen Jag skuttar upp på femte våningen för att besöka patienten som ligger på rum 7.

15

BA P TI STE BE AULI E U

Jag drar i mina skrynkliga kläder. När jag är på sjukhuset brukar jag under läkarrocken ha på mig röd skjorta som en kanadensisk skogshuggare. På näsan sitter svartbågade glasögon. Jag låter min blonda mustasch frodas och tvekar inte att tala med djup röst. Det ingjuter förtroende hos patienterna.

Redan känslan av att man behandlas av en riktig läkare utgör femtio procent av läkeprocessen. Vårdpersonalens placeboeffekt. Jag försöker vara lite listig och är inte helt säker i min roll, så jag spelar på placeboeffekten och försöker inför patienterna framstå som en ”ung framtida gammal professor i medicin”.

Det är min anfallsplan för att kompensera min ringa ålder: farfarsskjortor, svarta plastglasögon, en röst som Uncle Ben och halmfärgat skägg (en stilig man som får mig att likna ett kattdjur som dumpit ner från månen). Ta ett lejon, dra på det en rödgrönrutig jacka och styr ut det med en liten rumpa som steppar runt i korridoren på mjuka tassar.

Lägg till lite rosacea under hårväxten – min mor är skotska, det har lämnat spår efter sig. Huden kan inte ljuga.

Dessutom är alla mina historier sanna.

Klockan åtta, där uppe, framför rum 7 Sjukvårdsbiträdet kommer fram till mig och säger att hon känner igen patientens gråaktiga hy.

– Det är döden som kommer, och den kommer snart.

16

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

Hon har fel, avgör jag.

– Du är för ung, svarar hon.

Sjukvårdsbiträdet heter Fabienne. Hon lägger stenar runt halsen på patienterna. Aventurin för att bota hudåkommor, brasilianska agater för den som är förstoppad. Hon tror på det – och ibland gör patienterna det också.

Fabienne ser mig ofta gå in och ut i rum 7.

I går hade hon med sig en topas till mig: – Mot nedstämdhet.

– Det är inga problem på den punkten.

Hon vet hur fäst jag har blivit vid den här patienten. Hon stryker mig energiskt över axeln, det är hennes sätt att trösta dem hon tycker om.

– Nu, nej. Men döden är på väg och sedan får du inte se henne mer.

Fabienne kommer av fava, det latinska ordet för ”böna”. Det passar henne bra: att se henne är lika roligt som att få den lilla plastbönan i mandelkakan på trettondagen och känna hur den stöter emot skeden.

Jag går in på rum 7, Fabienne går in till herr Theodor för att massera hans ändtarm. Femton minuter varje morgon och femton minuter varje kväll masserar hon hans ändtarm. Hon gör det på sin fritid. Hon kommer tidigare och stannar efter arbetstid. Ingen har bett henne om det, men hon gör det.

Herr Theodor lider av Potts syndrom (därutöver har den lille lurifaxen haft det goda omdömet att lägga till en multi17

BA P TI STE BE AULI E U

resistent stafylokock). Han måste ligga ABSOLUT stilla under nio månader, annars kommer ryggraden att knäckas som en tandpetare. Då säger det KRACK och sedan kommer han aldrig att kunna använda benen igen.

Fabienne masserar honom på magen, medurs som man gör på bebisar, mjukt och tålmodigt.

Att ligga till sängs så länge näst intill omöjliggör normal tarmtömning. Det skulle gå att använda laxermedel, men inte: tack vare massagen som Fabienne är så frikostig med kan herr Theodor tömma tarmen på naturlig väg.

Theodor är ett namn av grekiskt ursprung. Det betyder ”gudagåva”. Med ett sådant namn var det ofrånkomligt att han skulle träffa på Fabienne – hon är en gåva från Alla Sängliggandes Lilla Husgud till herr Theodor.

När han presenterade henne för sin familj sa han skrattande: – Här är hon, kvinnan som jag har pratat om. Vet ni vad?

Jag har aldrig älskat en kvinna SÅ högt, som har gett mig SÅ mycket skit!

Fabienne rodnade, hon är inte van vid komplimanger.

Men de är välförtjänta. Minst en kvart varje morgon och kväll.

Fabienne är fyrtio år gammal. Hon är sjukvårdsbiträde och har jobbat inom palliativ vård i tusentals år. När en middagsgäst börjar kritisera den offentliga sektorn berättar jag gärna om Fabienne. Hon är ett bra skäl för att betala skatt.

18

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

Uppkopplad med 100 000 volt uppfattar hon bara människors goda sidor. Jag ser det som ett diskret och oemotståndligt mod. Hon ger sig i kast med livet, med sjukdomar och död, alltid med samma schvung. När hon skjuter vagnen framför sig i korridoren har hon ett vårtsvin och en surikat efter sig som sjunger Hakuna Matata.

– Har jag berättat för dig om när jag hade hand om en miljardär?

Ja, men jag älskar historier, särskilt den här, så jag låtsas: – Nej, aldrig.

– Min miljardär hette Emilie.

Emilie hade tillbringat fyrtiofem år på institution. Hon var ingenting enligt vårt aktuella systems synsätt. Hon tillförde inget kapital, hon skapade inga tillgångar, bidrog inte till någon BNP-ökning. Syrebrist vid födseln. Hon var fyrtiofem år gammal, fyrtiofem års liv som inte var någonting alls.

Emilie dräglade. Man fick byta blöjor på henne. Hon kunde ett par ord. Satte man henne framför teven begrep hon inte hur folk kunde byta plats så snabbt bakom fönstret.

Vid den tiden hade Fabienne en hemlighet: hon var gravid i nionde veckan. Ingen visste om det. Hon var vidskeplig och inväntade tremånadersgränsen.

En dag ramlade Emilie i duschen. ”Jag böjde mig ner för att lyfta upp henne. Hon griper tag i mina höfter, sätter örat intill och ropar med ett strålande leende: Fabi, du har en bebis i magen!”

Sjukvårdsbiträdet slår fast: 19

BA P TI STE BE AULI E U

– Jag vet inte vad ordet ”rikedom” betyder.

Men hon är säker på att hon har vårdat en miljardär.

Jag skriver ner historien i min anteckningsbok för att inte glömma bort den.

Strax före klockan nio, där uppe Ett litet rum. Nummer 7. Patienten på rummet är ensam.

Hennes familj består av en son, fortfarande mellan två flyg, mellan två flygplatser.

Bredvid sängen, på ett nattduksbord, står en klocka som hörs ticka. ”Jag vill veta hur mycket klockan är”, säger hon.

Men urtavlan är vänd mot fönstret.

Där finns en ram med två fotografier. Ett på en ung pojke i vit rock. På det andra håller patienten om ett mörkhårigt barn med snäckhalsband på en strand. Två höga torn skymtar i bakgrunden.

Det är samma pojke, som barn och sedan som tonåring.

Påsen med dropp hänger där, giftet rör sig genom plastslangen. Den vrider sig hit och dit, ser ut att bita sig själv i svansen innan den kastar sig in i den tjocka lilafärgade ådern i hennes vänsterarm.

Väggarna är gulfärgade, inte blygrå som de på akuten.

Här är det mjukt och gyllene. Tur det.

20

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

När jag kommer in på rummet är patienten ursinnig: – Det är flera dagar sedan snön smälte bort helt och hållet! Livet är absurt. Vägarna ligger bara här samtidigt som Thomas sitter fast.

– Var är han?

– Jag vet inte! Hela tiden på resa världen över i ett flygplan. Sist jag hörde från honom var han i Reykjavik på väg till New York.

Hon knyter händerna så hårt att knogarna vitnar. Längst ut på armarna har hon som två hårda vinstockar.

– Han gör praktik på ett isländskt sjukhus, det största i landet. Förlossningsavdelningen. Island – vilket påhitt! Det går utmärkt att föda barn här också!

Hon pekar på teven och kastar fjärrkontrollen på sängen.

– En vulkan med ett obegripligt namn har vaknat till liv.

Den spottar ut så mycket rök att planen inte kan lyfta. Löjligt.

Jag ser på henne där hon ligger och skäller. Hon är en bit över femtio, med mycket ljust gröna ögon, uppnäsa och generöst tilltagen mun, lika bred som en 16 tums teve. Det går inte att gissa vilken färg hon har på håret, hon har inget längre. Det var rött innan det föll av, därför har jag döpt henne till ”eldfågelkvinnan”. Hon vägrar att bära peruk.

– Hur länge kommer flygen att vara inställda?

– Så länge vulkanen spottar rök får inget plan lyfta.

Hon är skräckslagen och försöker inte dölja det. Om hennes son inte är där … Om hon inte får se honom innan …

– Brukar det vara länge, ett vulkanutbrott? tillägger hon.

21

BA P TI STE BE AULI E U

Jag är inte vulkanologen Haroun Tazieff utan AT-läkare. Jag förbereder mig inför ett långdistanslopp: • Korridor 1: Vulkanen får utbrott.

• Korridor 2: Döden piskar på sin springare.

• Korridor 3: AT-läkaren dansar med vulkanen och Döden.

Han har tåga, stetoskop och historier. Det finns ingen sultan, ingen Sheherazade heller, bara döden, en AT-läkare och en patient som väntar på sin son.

Ekvationen är lätt att lösa. Jag får prata tills planen lyfter, tills sonen kommer. Patienten kommer att lyssna till mig. Så länge hon lyssnar är hon vid liv.

Min tåga kommer att räcka distansen ut.

Det är bara att berätta.

Så länge det behövs för att kratern ska torka och de förbjudna förbindelserna på land och i luften ska fungera igen.

Berätta, berätta.

Förlänga hennes liv med berättelser om andras.

Livet för dem som ligger ner och för dem som hjälper dem upp.

Klockan tio, bås 4, där nere Jag gick ner för att ta emot den unge Rafael, femton år, med fåraktig blick, drägel i mungiporna och en lång slemmig gallsträng som rann ända ner till höger sko. Huvudet vinglade än till höger, än till vänster. Polisen hade hittat honom på 22

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

gatan och tagit hit honom. Rafael är arg på hela världen och hela världen skiter i det. Även hans föräldrar: ”Vi är på jobbet, han får nyktra till, vi har fått nog av hans dumheter.”

Alla känner till den här slogan i kampanjen mot rattonykterhet: ”Har du sett dig själv när du dricker?”

Tro mig, det finns ingenting så patetiskt löjligt som en aspackad tonåring.

– DU, DIG gillar jag. DU, du är schyst, inte som Kevin och fru Pi, matteläraren … Jag gillar dig SKITMYCKET …

– Visst. Kräks så känns det bättre.

Så klappar man dem på axeln och hoppas att det ska gå fort.

Då kommer hövding Pocahontas.

Varför detta smeknamn? Därför att hon är sioux. Fruktansvärt listig.

Det är en liten mörkhårig kvinna med hård och kantig kropp. Hon är bergsklättrare och ständigt brun av solen uppe på toppen. Hon älskar bergen, där finns döden och utmaningarna. Hennes kropp har blivit lika hård som stenen hon klättrar på. Armbågar och knän är kantiga som en oslipad diamant. Hon är en kvinna som ger sig i kast med det som är henne övermäktigt, alltid med eftertanke och intelligens, hon lämnar inget åt slumpen, särskilt inte patienternas liv.

Bilolycka, hjärtinfarkt, stroke, skottsår, knivskador, inget står emot henne. Hövding Pocahontas är en liten bitig 23

BA P TI STE BE AULI E U

kvinna som ser Döden i vitögat och verkar vilja säga: ”Jag har pluggat i tolv år, din subba.”

Hövding Pocahontas vidtar förebyggande åtgärder. Hon vet att dagens fulla tonåringar kan bli morgondagens offer i en bilolycka. Men det är lätt ordnat! När de är som killen i bås 4, lealösa och ynkliga, pratar hon med dem i ett par minuter.

– Hördu, grabben, var har du mobilen?

– Öh … I … fickan … Uäääh! DU, jag gillar dig.

Hövding Pocahontas tar mobilen och filmar varje liten detalj. Den stirrande blicken, dräglet, gallsträngen, det vaggande huvudet. Sedan lägger hon tillbaka mobilen i grabbens ficka.

När han eller hon väl har nyktrat till kommer han eller hon att få en ordentlig uppläxning genom mobilen, mer slagkraftig än vilken moralkaka som helst.

Nyttan av smartphones i ett andra förebyggande skede.

Många ungdomar har överlevt tack vare hövding Pocahontas. Även de som Döden hade tänkt ta med sig senare, längs vägen hem efter ett klubbesök.

Jag har hakat upp mig på en sak, en klassisk fråga som ingen av mina chefer slipper undan: – Varför blev du läkare?

Syftet med frågan är i princip att få reda på hur och varför Människan blev doktor.

Hövding Pocahontas tittar på mig med sina kloka gröna ögon, djupa som brunnar.

24

TU SE N O C H ET T L IV PÅ A K U T E N

Det var för länge sedan, när hon ännu inte var hövding Pocahontas utan bara en finnig tonårstjej i den åldern då man undrar vad Martin tycker om ens nya t-shirt och ritar rosa hjärtan på almanackan som tillhör ”bästisen för hela livet”.

Den blivande powhatanhövdingen står gömd bakom en papperskorg och drar ett bloss på sin första cigarett.

Plötsligt brakar en bil in i en lastbil framför henne. Först ljudet, och sedan allt det andra. Hövdingen pratar inte om det andra. Kvinnan i bilen, det hon har sett av kvinnan i bilen.

Ambulansen tog lång tid på sig, alltför lång tid. Cigaretten blev till aska på marken.

Ibland kan ett helt livs kamp vara förankrad i en enda känsla, ett precist ögonblick då en tonårsflicka drabbas av bottenlös förtvivlan på grund av sin egen maktlöshet.

25

B A P T I ST E BE AU L I E U

tusen och ett liv på akuten

”Det finns ingen sultan, ingen Sheherazade heller, bara döden, en AT-läkare och en patient som väntar på sin son. Ekvationen är lätt att lösa. Jag får prata tills planen lyfter, tills sonen kommer. Patienten kommer att lyssna till mig. Så länge hon lyssnar är hon vid liv.”

© J E A N - M A R C G O U R D O N / FAYA R D

En svårt sjuk kvinna är inlagd på avdelningen där bokens huvudperson arbetar som AT-läkare. Behandlingen tär på henne, men genom att berätta dråpliga och galna historier från vardagen på sjukhuset försöker läkaren ge henne kraft att orka.

Baptiste Beaulieu (pseudonym), född 1985, startade bloggen Alors voilà i hopp om att minska klyftan mellan vårdtagare och vårdgivare. Med utgångspunkt i sina inlägg har han skrivit debut­ romanen Tusen och ett liv på akuten. Boken är utgiven i ett tiotal länder. Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

”Läs den. [...] Du kommer att skratta. [...] Och du kommer självklart att gråta. Och sedan hålla tummarna för att det är en människa som Beaulieu som tar hand om dig nästa gång du söker vård.”

L E P OIN T

ISBN: 978-91-87648-18-2